Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Series: 1700-talets kompanier «

Oostendekompaniet

Del 1 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Oostendekompaniet kan sägas ha varit en föregångare till Svenska Ostindiska Kompaniet på så sätt att många av de som investerade i Oostendekompaniet också investerade i det svenska kompaniet.

Oostendekompaniet existerade mellan 1722 och 1731, men handeln började redan 1713 med privata fartyg. En mycket kort tid alltså, men kompaniet hann sända iväg 21 resor med kompaniägda fartyg 1724-31 och 34 resor med 23 privatägda fartyg åren 1713-23. Det avser var resor under bolagets och Österrikes flagg. Utöver det skickade kompaniet också iväg fartyg under falsk flagg, som exempelvis skeppet Apollo 1730-31 som utrustades av britten Thomas Combes och seglade under preussisk flagg med start av resan i Hamburg.  Vid denna tid var Henrik Königs (1686-1736) bror Johan Fredrik König (1690-1759) verksam i Hamburg. Henrik König var en av grundarna av det Svenska Ostindiska Kompaniet och man kan anta att König-bröderna därför redan tidigare haft kontakter involverade i Ostindisk handel.

Huvuddelen av de fartyg som Oostendekompaniet använde var byggda i Storbritannien, men många av de största byggdes i Hamburg eller Oostende. De var i allmänhet större än de fartyg som senare användes av det svenska Ostindiska kompaniet.

Thomas Combes var en av många med erfarenhet från Oostendekompaniet som kom att engagera sig i det svenska kompaniet. Andra var bröderna Charles Pike och John Pike, Alexander Graham (Alexander Brown, Charles Brown) James Adam, Thomas Coppinger (eventuellt är Addams och Coppinger samma person, täcknamn, pseudonymer var vanliga), George Kitchin d.ä, George Kitchin d.y., Charles Morford och naturligtvis bröderna Colin Campbell och Hugh Campbell. Säkerligen var det fler av de 100-tals skottar och engelsmän som var anställda i det svenska kompaniet som tidigare hade varit anställda eller inblandade på något sätt i Oostendekompaniet. Många britter var superkargörer och kaptener ombord på fartyg i Oostendekompaniets tjänst och dessutom var de ofta engagerade i den inomasiatiska handeln i vilken opium hörde till de mer profitabla, vinstgivande handelsvarorna. Produktionsområde för opium på denna tid var främst Bengalen och den stora marknaden fanns i Kina. Kanton fungerade som transferort.

Oostendekompaniet var ett bolag med privilegium från en österrikiske kejsaren då södra Nederländerna (nuvarande Belgien), också kallade Spanska Nederländerna, tillhörde den österrikriska kronan vid denna tid. Investerare var främst stora handelshus och handelsmän i Antwerpen men även många britter. Bolagets kapital var 6 miljoner gulden fördelade på 6 000 aktier om 1 000 gulden var.  Framförallt kom bolaget att bedriva en framgångsrik handel på Kanton som var inriktad på te. Men det anlades även faktorier på olika platser i Indien som exempelvis Bankipur i Bengalen och Cabelon på Koromandelkusten.

Bland superkargörer och direktörer var det många britter och skottar. Några av dem har redan nämnts då de senare var intressenter i det svenska Ostindiska kompaniet. En annan var irländaren Thomas Ray, katolik och gift med en belgiska. Han hade redan 1715 organiserat en handelsresa till Indien med fartyget S:t Matthew och var en av de 7 ursprungliga direktörerna i Oostendekompaniet tillsammans med 5 köpmän från Antwerpen och Jacques Maelcamp från Gent och firman Craywinckel & Maelcamp. Även Jacques Maelcamp var en av de som investerade i det svenska kompaniet och han var en av de som finansierade resan med S.t Matthew och Prince Evgenes år 1715. Detta tillsammans med en annan köpman i Gent, Joseph Ghesale.

Det brittiska East India Company, holländska VOC och det franska Compagnie des Indes var missnöjda med konkurrensen och genom politiska påtryckningar tvingades den österrikiske kejsaren upplösa bolaget. Detta skedde 1727, men kompaniet fortsatte sin verksamhet intill 1731.

En av de allra största investerarna i Oostendekompaniet var Joannes Jacobus Moretus (1690-1757) från boktryckarfamiljen Moretus) i Antwerpen. Andra större investerare var Ferdinand Anthoin Baron de Veecquemans, också från Antwerpen som innehade 100 aktier och familjen de Proli i samma stad. Andra investerare var Melchior Breton (Antwerpen), sannolikt Thomas Hall i London och andra handelsmän i Antwerpen.

Familjen Moretus drev även handelsverksamhet och hade många förbindelser med Sverige. Bland annat köpte man långt senare in stora delar av det te som Svenska Ostindiska Kompaniet förde hem från Kina. Mycket av detta smugglades till Storbritannien. Firman var också en stor investerare i det Svenska Ostindiska Kompaniet under de första två oktrojerna, dvs 1731-46 och 1746-66. Exempelvis investerade man i resorna 1743 (Götheborg och Riddarhuset) och 1746 (Calmar, Cronprinsessan Lovisa Ulrica, Cronprinsen Adolph Friederic och Freeden). Investeringarna förmedlades bland annat av superkargören Arthur Abercromby.

Även handelshuset Proli var en stor investerare i det svenska Ostindiska kompaniets tidiga resor och oktrojer. När det svenska kompaniet blev alltmer dominerat av svenska intressen så vände sig handelshuset de Proli återigen till Österrrike och i samarbete med William Bolt, ursprungligen en tysk född i Antwerpen och med flera års tjänstgöring i British East India Company, startade man upp ett nytt kompani baserat i Trieste som existerade mellan 1771 och 1785. Det blev ingen kommersiell framgång och gick i konkurs 1785. En av dem som var verksamma i Triestekompaniet var John Reid som grundade det företag, Cox, Beale & Read som senare blev Jardine & Matheson.

En del kapital från investerare i Spanska Nederländerna (nuvarande Belgien) förmedlades också av Niclas Sahlgren, bland annat för Louis Walwain, Melchior Remy (1705-39) och Charle le Poivre.

En del av de som var investerare i Oostendekompaniet investerade även i danska Asiatisk Kompagni. Bland dessa märktes Frederick de Coninck (med en släkting som hade varit direktör i Oostendekompaniet), Pieter van Hurck (superkargör i Oostendekompaniet) och John Brown. I Asiatisk Kompagni tycks handelsmän från Hull ha deltagit som investerare. Sannolikt var dessa handelshus i Hull intressenter i Oostendekompaniet på samma sätt som skotska investerare var det.

Ett fjärde bolag som de tidigare intressenterna i Oostendekompaniet investerade i var det så kallade Emden Company som existerade mellan 1750 och 1756. En som arbetade i Emdenkompaniet var Peter Dens som arbetat både i Oostendekompaniet och det svenska Kompaniet.

Många av de flamländska affärsmännen som var involverade i Oostendekompaniet engagerade sig efter kompaniets upplösning också i enskilda resor till Ostindein. Bröderna Maelcamp organiserade sådana resor tillsammans med svågern Jean-Baptiste Soenens. Det gjorde även den tidigare nämnde Thomas Ray som regelbundet engagerade firmor i London, Antwerpen, Gent och Oostende att investera i de fartyg han organiserade. Bland Londonköpmän som investerade i märktes John Walker, John Tyssen och Francis Acton. Francois de Schonamille som varit engagerad i Oostendekompaniet stannade för sin del kvar i Bankibazar (Bankipur) till 1944 och drev framgångsrikt det tidigare faktoriet till dess. Oostende som hamnstad fortsatte också att fungera som en centralpunkt för smugglingen till Storbritannien.

Advertisements

Ostindiska Kompaniet – andra oktrojen 1746-66

Del 3 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Den andra oktrojen hade i likhet med den första oktrojen ingen fast fond vid starten. Varje fartyg och expedition fick finansieras var för sig och hade därmed lite olika investerare. Först 1753 inrättades en fast fond. I de nya privilegiebestämmelserna var det bestämt att det skulle finnas minst 7 direktörer och 12 stycken så kallade huvudparticipanter. Dessa kan antas vara de huvudsakliga investerarna i den fasta fonden vid sidan av direktörerna. Från den första oktrojen kvarstod de 3 direktörerna  Colin Campbell (1686-1757), Niclas Sahlgren (1701-76) och Teodor Ankarcrona (1687-1750).

De fyra nya direktörer som utsågs 1746 var Magnus Lagerström (1691-1759), tidigare sekreterare i kompaniet, Anders Plomgren (1700-66), Abraham Grill (1707-63) och Carl Broman (1703-1784). När Ankarcrona dog 1750 ersattes han av Axel Rutger Sparre (1712-51). Eftersom denne dog redan ett år senare ersattes han i sin tur av Claes Grill (1705-67).

1753, då den fasta fonden inrättades, blev antalet direktörer 8 stycken då Jacob von Utfall (1715-91) utsågs till direktör det året. När Colin Campbell dog 1757 ersattes han av John Wilson. Samma år blev också Gustaf Kierman (1702-66) direktör. Denne fick dock avgå i samband med rättsprocesserna kring växelkontoren inleddes. Det fick också Jean Henri Lefebure (1708-67) och Herman Petersen (1713-65), som båda blev direktörer 1760. 1762 inträdde istället  Peter Teodor König (1718-1802) som direktör. Han följdes av Nils Ström året efter.

1766 så bör direktörerna därför ha varit följande åtta; Anders Plomgren, Jacob von Utfall, Abraham Grill, Carl Broman, Claes Grill, John Wilson, Peter Teodor König och Nils Ström.

Huvudparticipanter (huvuddelägare) var från början Erland Broman (bror till Carl Broman), Fredrik Gyllenborg, Gustaf Löwenhielm, Thomas Plomgren (bror till Anders Plomgren), Anders Nordencrantz, Claes Grill, Jean Henri Lefebure, Gustaf Kierman, Axel Rutger Sparre, Jacob von Utfall, Niclas Sandberg och Jacob Schutz. Även här skedde förstås förändringar allteftersom folk dog och på grund av processerna mot de som var inblandade i växelkontorens verksamhet. En viktig person var också kompaniets sekreterare. Under den andra oktrojen var Sven Wengren sekreterare. Förutom direktörerna och huvdparticipanterna fanns även andra större delägare. En av dessa var Christian Hebbe som ägde 36 lotter vid sin död.

Då en stor del av de tidigare huvudintressenterna i bolaget blev indragna på något sätt, åtalade och dömda i samband med växelprocesserna (Plomgren, Grill, Kierman, Lefebure, Petersen) var den gruppen av handelsmän inte intressanta för att få privilegium på en ny oktroj. De hade knappast heller de resurser som krävdes för uppdraget. Flera av dem var dessutom döda. Niclas Sahlgren hade dragit sig tillbaka som aktiv handelsman och var en av Västsveriges största jordägare. En ny grupp handelsmän under ledning av Robert Finlay kom därför att bli de som fick privilegiet på den tredje oktrojen.

Under den andra oktrojen ökade antalet svenskafödda superkargörer. Många av dem började också delta i den inomasiatiska handeln. En av dem var Michael Grubb som var superkargör på Prins Carls utresa år 1758. Sannolikt hade han varit assistent på tidigare resor och hade redan kontakter i området. Han stannade dock kvar i Asien där han drev egna affärer. Den lönsammaste verksamheten var opiumhandel. 1761 kom Jean Abraham Grill till Kanton som officiell fast placerad superkargör efter en utresa med Prins Friedrich Adolph, det enda fartyget under den andra oktrojen som förliste. Förlisningen skedde i Sydkinesiska sjön.

Jean Abraham Grill började på plats göra affärer ihop med Michael Grubb. De delade sin tid mellan Kanton och Macao och handlade mycket med portugiserna i den senare staden. Ganska ofta ägde de också andelar av laster som såldes till Java, Indien, Indokina, Filippinerna och Japan. Andra som också var delägare i Grubbs och Grills verksamheter och olika bolag i Kanton och Macao var Hans Wilhelm Hahr, John Chambers, Gustaf Tham, Jacob Hahr och Jacob Arfwedson. Den sistnämnde arbetade som assistent för direktionen och de andra var superkargörer.

1764 återvände Michael Grubb till Sverige och överlämnade affärerna till Jean Abraham Grill. Kring 1765 så stod Grill för 10% av opiumhandeln och opiumsmugglingen till Kina. Direktionen i Göteborg skickade dock David Sandberg till Kanton då man misstänkte att det förekom egentligheter och saker som kunde skada kompaniet inom den verksamhet som Grill, Grubb och deras kompanjoner bedrev.

Under andra oktrojen genomfördes 35 expeditioner med tretton olika fartyg. Endast ett fartyg förliste, nämligen Prins Friederic Adolph år 1761 som nämnts ovan.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Cronprinsessan Lovisa Ulrica 320 24 120 1746-1747
Freeden Terra Nova 260 22 120 1746-1749
Cronprinsen Adolph Friedric Stora stadsvarvet 387 27 140 1746-1754
Prins Gustaf Terra Nova 236 28 110 1746-1748
Götha Leijon 310 28 120 1746-1754
Hoppet Terra Nova 280 28 130 1749-1754
Enigheten Djurgårdsvarvet 375 28 140 1748-1758
Prins Carl Clasons varv 350 30 140 1752-1766
Prins Friederic Adolph Terra Nova 398 26 130 1753-1761
Prinsessan Sophia Albertina Stora Stadsvarvet 402 26 130 1755-1761
Stockholms Slott Stora stadsvarvet 454 31 154 1761-1778
Riksens Ständer Terra Nova 460 34 170 1760-1770
Finland Stor stadsvarvet 450 30 150 1762-1781
Adolph Friederic Djurgårdsvarvet 450 24 160 1766-1786
Lovisa Ulrica Djurgårdsvarvet 380 24 140 1766-1783

Grönlandskompaniet

Del 4 av 7 i serien 1700-talets kompanier

I Göteborg fanns det två olika Grönlandskompanier på 1700-talet. Även i Stockholm fanns ett Grönlandskompani. Inget av dem tycks ha varit nån större framgång.

Åren 1755-60 fanns det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Det ägdes av Peter Samuelsson Bagge. Under denna tid tillverkade mellan 100 och 200 tunnor tran per år, dock inte alltid av val utan även från säl. Kompaniet lades ner då det var föga framgångsrikt.

Ett nytt kompani startade dock år 1774 i Göteborg. Delägare i detta Grönlandskompani som existerade mellan 1774 och 1787 var G.F. Beyer och Martin Törngren. Grönlandskompaniet arrenderade i början av 1770-talet Känsö i Göteborgs södra skärgård som nyttjades som utgångspunkt för valjakt i haven kring Grönland. Av valarna tillverkades bl.a. tran och valfiskben.

Grönlandskompaniets tillverkning av tran var i paritet med medelstora och stora sillbaserade trankokerier. Tillverkningen av tran varierade mellan cirka 100 fat och som mest över 1 100 fat med undantag av år 1782 då inget tran tillverkades och ingen val fångades. Minsta tillverkningen ägde rum 1786 och den största 1776. På 1770-talet utrustade kompaniet 4 eller 5 skepp varje år men på 1780-talet handlade det om 2 skepp per år. Antalet fångade valar varierade mellan 0 (1782), 1 (1785) ock så många som 15 (1777) och 24 (1776). Noterbart är också att det på 1700-talet var ganska vanligt med stora valar vid den bohuslänska kusten:

Beträffande sillvalar, som ansågs driva in sillen under land och alltså var högst nyttiga varelser, stadgades redan för sjuhundra år sedan, att den som dödade dylika skulle straffas med böter. Sill och valar hörde ihop. Men pålitliga uppgifter om valarnas förekomst vid kusten finns inte från tidigare fångstperioder än sjuttonhundratalets. Redan från periodens början omtalas att valar hade visat sig utanför Hisingen.

Och 1763 meddelades att en hel hop valar hade uppträtt i skären utanför Göteborg. Bland annat var det en vars längd uppskattades till trettio à trettiofem alnar, som hade låtet se sig utanför Älvsborgs fästning. Där gick han fram och tillbaka i fjorton dagars tid och sprutade vatten ända upp till trettio alnars höjd. Ett tiotal år senare berättade trovärdiga fiskare att de vid Gravarne hade sett två valar jaga ett stort sillstim in mot iskanten – det var sträng isvinter det året.

När stimmet kom fram till isen vände valarna tvärt, men den skräckslagna sillen fortsatte in under isen – som gick i vågor ända till den inte längre motstod trycket underifrån utan brast med ett brak så att sillen hoppade upp och blev liggande i stora högar. Från Ljungskile rapporterades 1792 att ett par, tre valar i över åtta dagars tid hade visat sig där. De uppskattades efter ögonmått till mellan trettio och fyrtio alnars längd, och allmogen såg dem inte utan onda aningar. Gammalt folk berättade nämligen att dylika vidunder alltid hade låtit se sig före ett krig och att ofred alltså kunde anses vara i faggorna igen.

De mera förståndiga nöjde sig emellertid med att betrakta valarna som ett förebud till rikt sillfiske. När den senaste sillperioden började i slutet av sjuttiotalet dök även valarna upp igen. Redan under första fiskesäsongen rände en val upp på ett skär vid Hällevikstrand. Den var visserligen inte mer än tio alnar lång men förorsakade i alla fall ett drygt arbete, då den skulle flottagas och bogseras bort. Den fördes in till Göteborg, där ett ombud för naturhistoriska riksmuseet uppträdde som spekulant på den. Fiskarna begärde femhundra kronor för den. Ett par år senare uppträdde en fyrtio alnar lång bjässe i Gullmaren. Han utsattes för beskjutning men klarade sig undan. En ångare som följde i hans kölvatten hade svårt att hålla sin kurs – så våldsamt rörde valen upp vattnet.

På Danafjorden och ända inne vid Stenungsund frustade stora valar omkring, och i Marstrand blev det en förfärlig uppståndelse när folket en söndag kom ut ur kyrkan och fann en tjugo alnars val piruettera mellan båtarna i hamnen. Kvinnorna skrek i himmelens sky, och karlarna var beredda på att få se båtarna vända kölen i vädret, men när valen hade roat sig med sina konster en stund stack han i väg ut genom inloppet och försvann. Från än den ena, än den andra platsen på kusten meddelades att valar hade plöjt omkring tillsammans med sillstimmen, men ingen bohusläning kom dock på idén att anställa särskild jakt på de långväga gästerna. Detta gjorde däremot en del företagsamma norrmän.

Grönlandskompaniet hade tillgång till Känsö för utrustning av fartygen och företaget hade dessutom tillgång till kajen vid Törngrens sillsalteri och trankokeri vid Färjenäs där Grönlandskompaniets fartyg kanske oftast låg och utrustades när de var i Göteborg.

Benjamin Bratt (1748-87) var direktör i Grönlandskompaniet det sista året. Innan dess tycks hans svåger Andreas (Anders) P Oterdahl (1726-1804) ha varit direktör. Benjamin Bratt var i sitt första äktenskap gift med Ingeborg Dorotea Matzen (-1776) och i sitt andra med Maria Lauterbach (1756-1835). Carl Bratt (1785-1838), son till Maria Lauterbach och Benjamin Bratt var handelsman. Andreas Oterdahl var gift med Dorotea Matzen (1731-63).

För källor utöver länkar se mitt första inlägg om sillperioden på 1700-talet och det första inlägget om handelsfamiljer i Göteborg på 1700-talet.

Ostindiska Kompaniet – tredje oktrojen 1766-86

Del 5 av 7 i serien 1700-talets kompanier

När den tredje oktrojen skulle bildades så slutade det med att en grupp grosshandlare i Stockholm fick oktrojen. Detta skedde redan år 1762, men privilegierna skulle inte gälla förrän 1766. Teckening av lotter (aktier) skedde dock från 1762. De två centrala personerna var från Stockholm, Robert Finlay i firman Finlay & Jennings och Fabian Löwen. Som tredje kompanjon hade de Georg Henrik Conradi från firman Koschell & Conradi, också den i Stockholm. Förutom dessa tre var också Michael Grubb direktör från start.

Från tredje oktrojen finns aktieägarförteckningar bevarade och den störste investeraren i den fasta fonden var Robert Finlay följd av bl.a. Pietro de Proli, Fabian Löwen, Jonas Eriksson Malm (Jonas Malm Eriksson), Michael Grubb, Christian Arfvidsson och Martin Holterman samt vissa handelshus som Wilson & Hall, Petersen & Bedoire samt C.G. Küsel & Wahrendorff.

Jonas Eriksson Malm placerade också pengar åt rika klienter både inom Sverige och utomlands. Bland annat hanterade han investeringar för Charles Irvine under den andra oktrojen. Det är möjligt att att han fortsatte med denna hantering och att en del av de aktier som står på honom var aktier han förvaltade för andra personer. Kanske ägnade sig också Holterman åt samma finansiella service, dvs agerade som agent för andra personers placeringar.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1766, namn, dlr smt

Robert Finlay, 431 700
Wilson & Hall, 293 500
Martin Holterman, 289 000
Michael Grubb, 235 300
Pietro de Proli, 171 800
Petersen & Bedoire, 165 200
Christian Arfvidsson, 150 000
Jonas Eriksson Malm, 125 500
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600
Fabian Löwen, 103 200

Fonden var på totalt 2 835 000 dlr smt år 1766 enligt Martin Åberg, Svensk Handelskapitalism. Men hans siffror stämmer inte inbördes. De han anger i en tabell är mycket lägre än de han anger i texten så de som jag redovisat ovan motsvarar sannolikt ett kapital på 5 670 000 dlr smt.

Det handlades med aktierna (eller lotterna som de kallades) och därför byttes ägarna delvis ut under perioden. Vissa stärktes som ägare, andra försvagade.

Både Michael Grubb och Robert Finlay gjorde konkurs och tvingades år 1770 att lämna direktionen. Även Georg Henrik Conradi hade fått ekonomiska problem, men klarade sig från konkurs genom en ackordsöverenskommelse med fordringsägarna.

Istället för Grubb och Finlay kom Carl Gottfried Küsel, Johan Abraham Grill, Jacob Schutz (dog dock redan 1772) in som direktörer. När Löwen dog 1773 ersattes han av Carl Fredrik Scheffer. Både Löwen och Scheffer kan betraktas som statliga (kungliga representanter i företaget).

De andra nya direktörerna vid sidan av Scheffer hörde till de större investerarna, de så kallade huvudparticipanterna och det gjorde sannolikt även de övrig nya direktörerna från 1773, Gustaf Tham och Johan Fredrik Ström (båda dog 1781). 1776 blev också David Sandberg direktör, 1777 Patrik Alströmer, Andreas Andersson och Martin Holterman, 1778 Jean Abraham Grill och 1781 Johan Liljencrantz.

På grund av konkurserna kom Finlay och Grubb att försvinna som aktieägare och dödsfall sorterade bort Löwen. De som sålde aktier var bl.a. Pietro de Proli och Christian Arfvidsson. Köpare var bland annat Martin Holterman och Jonas Eriksson Malm.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1786, namn, dlr smt

Martin Holterman, 826 600
Jonas Eriksson Malm, 508 500
Robert Finlays konkursbo, 431 700
Petersen & Bedoire, 165 200 (?)
Christian Arfvidson & Söner, 145 000 (Christian Arfvidson själv 12 000)
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600 (?)
Thomas Erskine, 97 400
John Hall & Co, 55 000

Fram till 1780 var den totala utdelningen 120 % på satsat kapital medan den åren därefter var 178 5/8 %. Totalt 298 5/8 % enligt Sven T Kjellberg. Orsaken till de höjda utdelningarna från 1780 och framåt var bristande konkurrens på grund av krig med Frankrike, Nederländerna, Spanien enade mot Storbritannien på andra sidan vilket ledde till att de alla hade svårt att skicka fartyg till Kanton. Sverige började också exportera te till Västindien år 1767 för vidare transport till USA. Efter 1782 blev denna export omfattande, men från 1785 började US-amerikanska skepp själva segla på Kanton.

Mycket på grund av allt te som smugglades in i Storbritannien från Sverige beslutade den brittiska staten att från 1784 kraftigt sänka tullarna på te. Detta resulterade i att tesmuggling blev olönsamt.  Något som kom att få allvarliga konsekvenser för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj.

Samtidigt hade en möjlighet för bolagets anställda öppnat sig i och med att brittiska EIC erövrat Bengalen och skaffat sig kontroll över opiumodlingen år 1757. När sen kineserna tillätt att superkargörer stannade i Kanton även när skeppen inte var där började Svenska Ostindiska Kompaniet placera fasta superkargörer i Kanton. Dessa kom i allmänhet också att som privata handelsmän bli aktiva i den interna Ostasiatiska handeln som inkluderade opium som den mest lönsamma varan.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Stockholms Slott Stora stadsvarvet 454 31 154 1761-1778
Riksens Ständer Terra Nova 460 34 170 1760-1770
Finland Stor stadsvarvet 450 30 150 1762-1781
Adolph Friederic Djurgårdsvarvet 450 24 160 1766-1786
Lovisa Ulrica Djurgårdsvarvet 380 24 140 1766-1783
Cron Prins Gustaf Terra Nova 480 28 154 1767-1786
Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797

Ostindiska Kompaniet – fjärde oktrojen 1786-1806

Del 6 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Den fjärde oktrojen bildades trots att en del personer varande för att det under de villkor som fanns inte fanns ekonomiska förutsättningar för en lönsam verksamhet. En av dem som varnade för fortsatt verksamhet var superkargören Peter Johan Bladh som istället ville se en helt annan väg framår än fortsatt handel på de existerande villkoren:

Under sin vistelse i Kanton hade han utarbetat en plan till omorganisation av kompaniet till ett av alla europeiska nationer utom engelsmannen bestående bolag, som skulle förmå kinesiska regeringen, att alldeles utesluta England från handeln på Kina. Han ville därmed förhindra engelsmännen, att småningom tillvälla sig herraväldet i Kina, likasom de gjort i Indien. Bladh var övertygad, att en sådan omläggning av handelspolitiken i Ostindien skulle göra kompaniets affärer lysande. ”Men”, skriver han härom, ”ålderstegne Directeurer, som troget länge tråkat en och samma bana, – – lånte inga öron til et Förslag, som hvarken var deras egen påfinning, eller öfverensstämde med sakernas jämna gång under deras tid”.

Bolaget kom dock ända att bildas och de direktörer som stannade kvar från tredje oktrojen var Martin Holterman, C.G. Küsel, Johan Liljencrantz, Johan Abraham Grill  och Patrik Alströmer. Nya direktörer från 1786 blev Martin Törngren och Anders Arfwedson. Arfwedson hade tidigare varit superkargör

Holterman var en av de största delägarna i den tredje oktrojen och var sannolikt sn större investerare även i den fjärde. Av de större delägare som är kända från den fjärde oktrojen märks också Martin Törngren bland direktörerna och dessutom Johan Albert Kantzow. Med stor sannolikhet var också fler av dem som senare skulle bli direktörer eller deras firmor också större aktieägare, exempelvis William Chalmers, Olof Lindahl, Laurens Tarras, Jonas Tranchell, sekreteraren Carl-Henrik Tranchell, handelshuset Wennerquist, familjen Hebbe, Christian Adolf König, Martin Hagbohm, Carl Erik Lagerheim och Sven-Olof Rosenberg.

Johan Liljencrantz som var direktör i Ostindiska kompaniet var också en av intiativtagarna till Svenska Västindiska Kompaniet med bas i Stockholm. I Västindiska Kompaniet var även Wennerquist & Co, Kantzow, Hebbe samt  Tottie & Arfwedson bland de större aktieägarna.

När Martin Holterman dog år 1793 ersattes han som direktör av William Chalmers som just kommit hem från Ostasien efter minst 10 år där, varav ungefär hälften som fast superkargör i Kanton. C.G. Küsel dog 1795, Martin Törngren och Johan Abraham Grill 1799 och Patrik Alströmer år 1804.

Nya direktörer år 1798 blev Olof Lindahl (dog 1801) och Jonas Tranchell. 1799 blev Johan Wennerquist (d.y.), Laurens Tarras, Simon Bernhard Hebbe (död 1803), Christian Adolf König (död 1803), Carl Erik Lagerheim, Martin Hagbohm och Sven Olof Rosenberg direktörer.

Bolaget gick inte med vinst och ingen utdelning till aktieägarna genomfördes. Redan 1789-92 konstaterades det vid huvudparticipanternas möten att bolagets ekonomiska ställning var helt undergrävd. Bland annat beroende på att en fjärdedel av kapitalet gått åt för att köpa fartyg och byggnader från tredje oktrojen.

Vid oktrojens slut 1806 konstaterades att bolaget var konkursfärdigt. Avvecklingen sköttes främst av Jonas Tranchell och William Chalmers då flera av de andra direktörerna tycks ha lämnat skutan och de deltog inte i direktionsmöten etc. 1809 försattes bolaget slutgiltigt i konkurs.

Det var alltså inte den femte oktrojen som fick sin privilegier från 1806 som gick i konkurs vilket många författare verkar tro utan den fjärde. Den femte oktrojen gav bra utdelning till sina investerare, kanske mycket på grund av att de inte skickade några egna skepp avvecklades 1813 och gick inte i konkurs.

Under den fjärde oktrojen tjänade investerarna ingenting och ingen av direktörerna blev rik på sin investeringar så som varit fallet under tidigare oktrojer. Inte heller kunde superkargörer ombord tjäna stora pengar genom att ha procent på vinsterna från resorna så nästan alla resor gick med förlust.

Under tidigare oktrojer hade den viktigaste inkomstkällan för såväl Ostindiska Kompaniet som enskilda personer varit tesmuggling till Storbritannien. 1784 ryckte den brittiska regeringen bort möjligheten att tjäna pengar på tesmuggling genom att kraftigt sänka tullen. Därefter var vinsterna på tehandel mycket mindre och den ekonomiska grundvalen för Svenska Ostindiska Kompaniet fanns inte längre. Det blev olönsamt att skicka egna skepp till Ostindien för att lasta te. Problemen ökade ytterligare 1791 förbjöd Nederländerna teimport från andra länders bolag. På 1790-talet tilltog också konkurrensen från US-amerikanska skepp.

Av det totala antalet fartygsresor (32 stycken, egentligen 31,5 då ett skepp köptes på Ile de France (Mauritius)) som genomfördes med Ostindiska Kompaniets skepp under 4:e oktrojen gick enbart 13 med vinst enligt en uppställning i Sven T Kjellbergs bok om Ostindiska Kompaniet, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813.

Enda sättet att tjäna pengar för superkargörerna under den fjärde oktrojen var privat handel i Ostasien. Detta gynnade främst de fasta superkargörerna i Kanton, men sannolikt även andra. En av de viktigaste varorna i denna ostasiatiska handel var opium som smugglades från Bengalen och in i Kina.

Att tjäna pengar på opiumsmuggling var något som blev möjligt från 1757 då brittiska East India Company erövrade Bengalen och tog kontroll över opiumodlingen. Detta var sannolikt den största inkomstkällan för många av de aktiva i Svensk Ostindiska Kompaniet under den fjärde oktrojen och hade stor betydelse för många även under den tredje.

Genom att perioden också plågades av krig där Sverige var inblandat blev det svårt att försäkra de svenska skeppen och lyckades det så blev det dyrt. De höga försäkringspremierna gjorde det ändå svårare att få någon vinst i verksamheten. Krigen orsakade också att svenska skepp fick ligga och vänta på eskorterande krigsfartyg eller att de uppbringades av främmande makt. 1788 utbröt krig mellan Sverige och Ryssland. Det ledde till att skeppen Götheborg (II) och Cron Prins Gustaf fick ligga stilla en längre tid i Portsmouth innan de fick möjlighet att segla med en konvoj hem. Detta innebar extra kostnader och dessutom lägre priser på auktionen av varorna.

När det sen blev fred och ett förbund med Ryssland år 1799 började britterna kapa och uppbringa svenska skepp. Så skedde medSophia Magdalena på väg hem. Skeppet fördes till Kap och hölls kvar till ett handelsavtal med Storbritannien kommit till stånd. På en resa med kaffe från Batavia till Amsterdam kapades skeppet Westergöthland av britterna och fördes till Yarmouth. Efter en tid släppte skeppet fritt bara för att ånyo stoppas av en brittisk fregatt och återföras till Yarmouth. När Westergöthland sen till slut släpptes kunde varorna inte säljas med vinst i Amsterdam. Det slutade med att också skeppet såldes i den nederländska staden.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797
Götheborg II Varvet Viken Gbg 530 20 170 1788-1796
Drottningen Varvet Viken Gbg 543 20 150 1798-1806
Maria Carolina Byggd i Frankrike 320 10 80 1798-1806
Östergöthland Norrköping 266 14 56 1799-1804
Westergöthland Gamla varvet Gbg 162 8 1799-1802
Fredrik Julius Kaas 1800 (inhyrt?)
Adonis 1800 (inhyrt?)
Fredrica Byggd i utlandet 243 12 56 1800-1806
Prinsessan Karlskrona 283 16 70 1802-1805
Wasa Karlskrona 478 20 167 1803-1805

 

Ostindiska kompaniet – femte oktrojen 1806-13

Del 7 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Ostindiska Kompaniets femte oktroj är främst känd för två saker, att den inte skickade några egna skepp till Ostindien och att den avvecklades i förtid. Mindre känt är att oktrojen gav en utdelning på satsat kapital på 53% och alltså var klart lönsam. Kapitalbasen var dock klart mindre än tidigare och ägarskaran hade mycket lite gemensamt med de tidigare oktrojernas delägare. Grundfonden var på totalt 450 000 rdr specie. Den femte oktrojen gick alltså inte i konkurs vilket nästan alla sajter på internet påstår. Det var den fjärde oktrojen som gick i konkurs år 1809. Konkursen i den fjärde oktrojen var inte färdig förrän 1811.

Det fanns också ett klart samband mellan ägande i den femte oktrojen och ägande i Svenska Västindiska Kompaniet. Den femte oktrojen handlade sannolikt i huvudsak med USA och Napoleontidens kontinentalblockad var central för bolagets verksamhet.

Från fjärde oktrojen övertogs halva kompanibyggnaden på Norra Hamngatan, byggnaderna i Klippan och två fartyg liksom anställda. Även från Västindiska Kompaniet övertogs anställda.  En stor mängd varor inköptes också från fjärde oktrojen som dock inte kunde säljas förrän 1812. De ostindiska varor kompaniet inköpte såldes sannolikt i England eller smugglades till kontinenten förbi Napoleonblockaden tillsammans med brittiska varor.

1808 försökte dock Ostindiska Kompaniets femte oktroj att sända ett skepp, med namnet Hoppet. Fartyget kom dock inte längre än till England där resan fick avbrytas på grund av att det rådande politiska läget i Sverige var osäkert och fartyget därför inte gick att försäkra.

Direktörer vid starten av den femte oktrojen var Samuel af Ugglas, David Schinkel (dog redan 1807), L. Reimers P:son (dog 1811) och Hans Niklas Schwan från Stockholm samt Niclas Björnberg från Göteborg. De 4 första hörde till de ledande personerna i Västindiska Kompaniet och Niclas Björnberg var Göteborgs rikaste person och det var han som 1807 köpte den halva av Ostndiska Kompaniets fastighet på norra Hamngatan som den femte oktrojen inte köpte.  Sekreterare i oktrojen var Pehr Ulmgren. Efter en tid kompletterades styrelsen med Carl Abraham Arfwedson, Carl Adolph Grevesmühl, Bernt Harder Santesson och Bengt Gustaf Ingelman.

Det var kanske ingen tillfällighet att så många av de nya intressenterna i femte oktrojen också var delägare i Västindiska Kompaniet då en stor del av bolagets verksamhet gick ut på att förmedla handel mellan Storbritannien och USA för att komma runt Napoleons kontinentalblockad. En stor del av USA:s export gick via St. Barths, Sveriges koloni i Västindien som fram till 1812 kontrollerades av det Västindiska kompaniet. 1812 gick 20% av USA:s export den vägen.

Därefter tog svenska staten över skötseln av St. Barths och då avvecklades också den femte oktrojen. Sambandet mellan de två kompaniernas avveckling var med all sannolikhet inte tillfällig utan det fanns ett tydligt och klart samband. Oktrojen var tänkt att vara till 1821, men upplöstes alltså redan 1813 då det inte fanns några affärsmöjligheter längre.

Via Göteborg gick också en stor del av USA:s export till Europa. Niclas Björnberg spelade en stor roll i denna handel liksom många andra Göteborgsköpmän som Olof Wijk, William Gibson, Joseph & Olof Hall, Low & Smith med flera. Bland de varor som togs till Europa via Göteborg fanns te och bomull och via St. Barths te, bomull, socker, kaffe, tobak, ris med mera.

Niclas Björnberg var mellan 1806 och 1810 Göteborgs största redare och fortsatte därefter att höra till de största om än inte allra störst varje enskilt år. Laurens Tarras störst 1811-13. Båda dessa var var sannolikt investerare i den femte oktrojen, Tarras hade troligen också varit det i den fjärde. Även G.B Santesson & Söner (Bernt Harder Santesson) var 1806-1811 en av de största redarna i Göteborg

Ostindiska Kompaniets femte oktroj köpte te av eller fraktade te med skepp från USA. Till Sverige kom de med mindre skepp vilket kan ses i de bevarade dokument från den femte oktrojen. Under åren 1810-12 anlöptes Göteborg minst 32 gånger av 20 olika skepp med ostindiska varor i lasten. Dessa skepp var US-amerikanska. Huvuddelen av detta exporterades sedan från Göteborg med mindre skepp som det i en berättelse från den tiden beskrivna Adolph.

Fartyg med Ostindiska varor som anlöpte Göteborg 1810-12, namn, antal gånger, kapten

Adolphus, 2, William Breewort
Adriana, 1, Freeman Lorring
The Commerce, 3, Ingersoll
The Dominion, 1
Elisa Gracias, 3
Factor, 3, Edward Brown, Robert Jones, J. Rathburn
Hannah, 1, Bicknell
Independence, 1, J. Williams
Levant, 1
Mary, 1, Lintzie
Neptun, 1, Henry King
Nestor, 1, B. Payson
Niagara, 1
Olymphus, 3, J. Cruft
Pilgrims, 2, Rathburn
Pittsburgh, 1
Schilderik, 2, Amaza (Amasa) Clark
Sylph, 2, J. Forbes
The Thomas, 1, Henric Jackson
Virginia, 1

Dess fartyg kom med te av olika slag (Congo, Souchong med mera), tyger och andra ostindiska varor.