Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Wilson

Brand- och Lifförsäkringsaktiebolaget Svea

Del 4 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Man frågar sig, huru det var möjligt att under de många stora eldsvådorna i Göteborg under slutet af 1700-och början af 1800- talet skaffa möjligheter till återuppförande af nya byggnader m. m. Härpå kan endast svaras, att de förnämligare firmorna hade sina egendomar och lösören försäkrade i utländska bolag, som betäckte sig genom betydande premier, hvarjämte man på så sätt sökte förekomma svårare eldsolyckor, att brandordningen för snart sagdt hvarje eldsvåda gjordes strängare; en regelbunden företeelse är ock den ansökan om tullfri införsel af mur- och byggnadsmaterialier, som åtföljer hvarje större brandskada.

Städernas allmänna brandstodsbolag, grundadt 1828, och städernas bolag till försäkring af lösegendom, grundadt 1842, verkade ännu efter ålderdomliga plägseder. Först i och med genomförandet af aktiebolagsformen, — Skandia i Stockholm stiftades 1855, — kommo nyare moderna åsikter till synes inom svensk försäkringsverksamhet och samtidigt infördes lifförsäkringen, hvilken, — om man frånser civilstatens enke- och pupillkassa (1743), allmänna enke- och pupillkassan 1784 m. fl. — i Sverige allmännare kom på tal först genom motioner till riksdagen i början af 1840-talet. Ursprungligen tyckes man hafva påtänkt att anordna dessa samt ränteförsäkrings- och lifränte-anstalterna såsom rena riksförsäkringsanstalter, men resultatet af öfverläggningarna blef endast
Sveriges första ”ränte- och kapitalförsäkringsanstalt” (1850).

Den betänksamhet, som icke sällan är ett utmärkande drag i Göteborgs merkantila lif, gjorde väl sitt till, att man icke genast följde det i Stockholm gifna exemplet, oaktadt det flere gånger var fråga om att bilda en göteborgsk försäkringsanstalt. När man emellertid beslöt sig därför, följde man ett annat bruk i vår stad, att icke nöja sig med halfva åtgärder, utan göra grunden för företaget så fast och säker som möjligt.

I februari 1866 utfärdades en inbjudan till bildande af ett brand- och
lifförsäkrings-bolag i Göteborg, hvilket sedermera erhöll namnet Svea. Såsom inbjudare underskrefvo: James Dickson & Co., D. Carnegie & Co., Olof Wijk & Co., J. W. Wilson, D. O. Francke, Th. Mannheimer, Moritz L. Magnus & J. Hartvig, J. A. Kjellberg & Söner, Ekman & Co., G. H. Hegardt & Co., C. F. Waern & Co. och Wilh. Röhss & Co. Det utbjudna kapitalet
öfvertecknades med 50 procent, hvilket var en för den tiden högst ovanlig företeelse. Sedan bolagsordning den 17 april antagits och interimsstyrelse valts, hölls konstituerande stämma den 3 juli 1866, hvarvid till styrelseledamöter utsågos herrar J. W. Wilson, D. O. Francke, Charles Dickson, Jac. Elliot, Olof Wijk och C. O. Kjellberg samt till suppleanter herrar Aug. Röhss, J. Ed. Levisson och E. Delbanco. Ordförande blef med. doktorn Charles Dickson, som med den för honom utmärkande sakkunskapen och intresset för socialpolitiska förbättringar lifligt deltog i organisationsarbetet.

Det nya bolaget hade en farlig fiende i den konkurrens, som från början sträfvade att undertrycka den nytillkomne. Bolagets styrelse fann snart, att ytterligare sakkunskap och energi var behöflig i denna till en början ojämna strid och kallade därför dåvarande direktören för Mölnlycke fabriksaktiebolag, konsuln E. Boye till verkställande direktör. Denne hade sedan 1844 varit verksam som agent först för ett tyskt bolag och sedermera för ”Sun” samt särskildt varmt intresserat sig för lifförsäkringsväsendets utbredande i Sverige.

Trots den ihärdiga konkurrensen gick bolaget, hvars brand- och lifförsäkringsrörelser alltid hållits strängt åtskilda, snabbt framåt. År 1867 utgjorde brandförsäkringsbeloppet 83.3 millioner kronor, år 1882, efter femton års verksamhet, var det redan uppe i öfver en milliard (1051.2 mill.) kronor och utgör numera 1.6 milliard kronor; premieinkomsten har ökats från 276.725 kronor år 1867 till nära 8.6 millioner kronor år 1902. De ersättningsbelopp för brandskador, som bolaget under sin verksamhetstid utbetalt, uppgå till icke mindre än öfver 111 millioner kronor.

Bolagets lifförsäkringsrörelse visade år 1867 ett försäkringsbelopp af 273.300 kronor. År 1889 var man uppe öfver 50 millioner, för år 1902 är summan 77.390.215 kronor med en premieinkomst af öfver 2 millioner kronor. Under de år bolaget verkat hafva utbetalts sammanlagdt omkring 18 millioner kronor i lifförsäkringsbelopp.

Bolagets fonder, incl. grundfondsförbindelserna, uppgå för närvarande till öfver 39 3/4 millioner kronor, sålunda fördelade:

Styrelsen utgöres för närvarande af följande personer: professor Aug. Wijkander, ordf., grossh. Carl Wijk, v. ordf., med. dr. F. E. von Sydow, v. häradshöfding Ernst Bring, verkställande direktör, samt grosshandlarne Harald Sternhagen, George Murray och Herman Hartvig; suppleanter äro: kontorschefen F. Boye, grossh. Arthur Seaton och direktören J. V. Svalander.

Axel Ramm

Advertisements

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

Arnold Wilson

Göran Arnold Wilson, född 25 maj 1883 i Göteborg, död 23 februari 1930 i Askim, var en svensk skeppsredare.

Arnold Wilson var son till skeppsredaren A.O. Wilson och Olga Robertson. Han var från 1907 gift med Kerstin Lignell, dotter till direktör R. Lignell och E. Allen.

Wilson bedrev studier i Hannover, och var kontorsanställd i Le Havre och Hull åren 1900-1903. Därefter var han anställd på Wilson & Co i Göteborg 1904-1912, 1912-1917 delägare i firman och 1917-23 ensam innehavare.

1923 inträdde konsul William Kjellberg som hälftenägare. Kjellberg tog över hela ägandet efter Wilsons bortgång. Arnold Wilson var under sin livstid även direktör i Wilson & Co i Stockholm och Köpenhamn samt för AB Hofås Villastad. Han ägde och bebodde Mariehus i Stora Hovås.

A.O. Wilson

Anders Oscar Andersson Wilson, även A.O. Wilson, föddes deb 24 november 1851 i Uddevalla och dog den 8 juni 1912 i Bad Nauheim, Tyskland, var en svensk skeppsredare. Han var son till tändsticksfabrikören A.O. Andersson i Vänersborg. Han antog släktnamnet Wilson när han övertog firman Wilson & Co eftersom sterbhusägarna ville att namnet skulle vara knutet till ledningen av affärerna.

A.O. Wilson var från 1877 gift med Olga Davida Robertson (1857-1931), dotter till fabrikören David (Davy) Robertson. De hade sonen Arnold Wilson.

Han bedrev läroverksstudier i Vänersborg på 1860-talet och handelsstudier i London fram till 1870. Samma år anställdes han i firman Wilson & Co i Göteborg. Efter ett tag blev han chef för Hull-linjen, varefter han avancerade som chef. Från 1890 delägare i firma Wilson & Co. Han grundade även Ångfartygs AB St. George år 1897 och var även dess verkställande direktör fram till 1912.

Wilson var även ordförande i Sveriges Redareförening, styrelseledamot i D. Robertsons Mekaniska Verkstads AB, Göteborg-Särö Järnvägs AB, A.O. Anderssons Fabriks AB i Vänersborg. Åren 1907–12 var han ledamot i Göteborgs stadsfullmäktige.

Källa: Magnus Fahl, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, biografisk matrikel, 1963

Wilson & Co

Firmans ursprung är kommissionärskap för det engelska rederiet Thomas Wilson Sons & Co — ”Wilson Line”  som drevs av John West Wilson med start 1844. År 1865 grundade han också Ångfartygs AB Göteborg-London som när det köptes upp av Ångfartygs AB Thule år 1882 hade tre ångfartyg i trafik. Wilson & Co blev då hälftenägare i Ångfarygs AB Thule medan den andra hälften ägdes av Aug. Leffler & Co.

Efter J.W. Wilsons död 1889 drevs firman Wilson & Co av sterbhuset fram till och med 1 januari 1890, då A.O. Andersson och Theodor Willerding övertog firman. Andersson antog släktnamnet Wilson eftersom sterbhusägarna ville att namnet skulle vara knutet till ledningen av affären. När A.O. Wilson avled i juni 1912 efterträddes han av sonen Arnold Wilson.

1916 köpte shippingmagnaten John Ellerman, Wilson line. Den döptes då om till Ellerman Wilson Line. Wilson & Co i Göteborg blev då agent i Sverige för detta bolag. Theodor Willerding trädde därefter ut ur firman år 1917.

År 1923 blev generalkonsul William Gibson Kjellberg istället Arnold Wilsons kompanjon. Efter Wilsons död 1930 övertog Kjellberg dennes post och blev ägare av hela företaget.

Under andra världskriget sände Ellerman Wilson Line över 5 bestyckade, snabba fartyg, som blockadbrytare, för att lasta kullager. Dessa kullager var helt nödvändiga för den brittiska flygindustrins produktion. Fartygen hade radar och var snabba, kunde göra 28 knop. Under vintern 1943/44 genomförde de ett antal resor mellan Lysekil och Hull. Konsul Kjellberg var själv på plats i Lysekil och övervakade operationerna. Dessa spännande resor finns väl beskrivna i Evert Lundströms roman Kullagerkriget från 1985.

William Kjellberg avled 1950 och efterträddes som VD och ägare av sonen Carl Wilhelm Kjellberg.

1955 ombildades företaget då alla speditionsföretag sammanfördes till ett bolag under namnet Wilson & Co AB. Linjeagenturdivisionen fördes över till dotterbolaget Nordisk Express AB. 1971 inköptes konkurrenten Nyman & Schulz från Handelsbankssfären. 1972 sålde C.W. Kjellberg häften av aktierna i Wilson & Co till Rederi AB Svea. Svea köptes i sin tur av Nordstjernan (Johnson-koncernen) år 1975 .

1980 bytte dotterbolaget Nordisk Express namn till Wilson Shipping. 1983 blev moderbolaget (Wilson & Co) sålt till Bilspedition och Wilson Shipping, tillsammans med Nyman & Schulz, TransAgency och Scansped Shipping kom att utgöra linjeagenturdivisionen. 1989 bestämde sig Bilspedition för att sälja Wilson Shipping och bolaget köptes av Van Ommeren året efter. 1994 övertogs hela verksamheten av NYK.

John West Wilson

John West Wilson

John West Wilson

John West Wilson, föddes deb 8 oktober 1816 i Hull i England och dog 24 maj 1889 i Göteborg, var en svensk affärsman och mecenat.

Han var son till grundaren av det stora engelska Wilsonrederiet i Hull, Thos. Wilsons Sons & Ltd (Wilson Line), Thomas Wilson. Hans far införde regelbunden trafik mellan Hull och Göteborg 1825 och öppnade ångbåtsförbindelse 1840, som bara varade i två år.

Efter språk och handelsstudier i bl.a. Gävle bosatte sig J.W. Wilson i Göteborg år 1843. År 1844 grundade han firman J.W. Wilson, senare Wilson & Co, i Göteborg, och bedrev i samarbete med familjeföretaget i Hull affärer med havre, trä, papper, trämassa och stenkol. Särskilt livlig var exporten av havre till den engelska marknaden. Under Krimkriget sysslade företaget med kreatursexport till England.

År 1850 öppnade Wilson regelbunden ångbåtstrafik mellan Göteborg och Hull. Hans rederi var särskilt verksam med att transportera emigranter från norra Europa till Amerika. År 1865 bildades Ångbåts AB Göteborg-London, som 1882 inlemmades i Thulebolaget efter att Wilson & Co blivit delägare där.

Wilson var stadsfullmäktig i Göteborg 1867–86, styrelseledamot i Skandinaviska Kredit AB 1864-82, Brand- och Livförsäkrings AB Svea, Kafvelstorps AB, Göteborgs Mekaniska Verkstads AB samt i AB Hakon Brunius & Co och vice ordförande i handelsföreningens fullmäktige i vilken han var fullmäktig 1870-78. Han var även kassaförvaltare i Göteborgs museums styrelse och hade utöver det ett stort antal kommunala uppdrag i beredningar och kommittéer.

Källa: Magnus Fahl, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, biografisk matrikel, 1963

Ostindiska Kompaniet – tredje oktrojen 1766-86

Del 5 av 7 i serien 1700-talets kompanier

När den tredje oktrojen skulle bildades så slutade det med att en grupp grosshandlare i Stockholm fick oktrojen. Detta skedde redan år 1762, men privilegierna skulle inte gälla förrän 1766. Teckening av lotter (aktier) skedde dock från 1762. De två centrala personerna var från Stockholm, Robert Finlay i firman Finlay & Jennings och Fabian Löwen. Som tredje kompanjon hade de Georg Henrik Conradi från firman Koschell & Conradi, också den i Stockholm. Förutom dessa tre var också Michael Grubb direktör från start.

Från tredje oktrojen finns aktieägarförteckningar bevarade och den störste investeraren i den fasta fonden var Robert Finlay följd av bl.a. Pietro de Proli, Fabian Löwen, Jonas Eriksson Malm (Jonas Malm Eriksson), Michael Grubb, Christian Arfvidsson och Martin Holterman samt vissa handelshus som Wilson & Hall, Petersen & Bedoire samt C.G. Küsel & Wahrendorff.

Jonas Eriksson Malm placerade också pengar åt rika klienter både inom Sverige och utomlands. Bland annat hanterade han investeringar för Charles Irvine under den andra oktrojen. Det är möjligt att att han fortsatte med denna hantering och att en del av de aktier som står på honom var aktier han förvaltade för andra personer. Kanske ägnade sig också Holterman åt samma finansiella service, dvs agerade som agent för andra personers placeringar.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1766, namn, dlr smt

Robert Finlay, 431 700
Wilson & Hall, 293 500
Martin Holterman, 289 000
Michael Grubb, 235 300
Pietro de Proli, 171 800
Petersen & Bedoire, 165 200
Christian Arfvidsson, 150 000
Jonas Eriksson Malm, 125 500
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600
Fabian Löwen, 103 200

Fonden var på totalt 2 835 000 dlr smt år 1766 enligt Martin Åberg, Svensk Handelskapitalism. Men hans siffror stämmer inte inbördes. De han anger i en tabell är mycket lägre än de han anger i texten så de som jag redovisat ovan motsvarar sannolikt ett kapital på 5 670 000 dlr smt.

Det handlades med aktierna (eller lotterna som de kallades) och därför byttes ägarna delvis ut under perioden. Vissa stärktes som ägare, andra försvagade.

Både Michael Grubb och Robert Finlay gjorde konkurs och tvingades år 1770 att lämna direktionen. Även Georg Henrik Conradi hade fått ekonomiska problem, men klarade sig från konkurs genom en ackordsöverenskommelse med fordringsägarna.

Istället för Grubb och Finlay kom Carl Gottfried Küsel, Johan Abraham Grill, Jacob Schutz (dog dock redan 1772) in som direktörer. När Löwen dog 1773 ersattes han av Carl Fredrik Scheffer. Både Löwen och Scheffer kan betraktas som statliga (kungliga representanter i företaget).

De andra nya direktörerna vid sidan av Scheffer hörde till de större investerarna, de så kallade huvudparticipanterna och det gjorde sannolikt även de övrig nya direktörerna från 1773, Gustaf Tham och Johan Fredrik Ström (båda dog 1781). 1776 blev också David Sandberg direktör, 1777 Patrik Alströmer, Andreas Andersson och Martin Holterman, 1778 Jean Abraham Grill och 1781 Johan Liljencrantz.

På grund av konkurserna kom Finlay och Grubb att försvinna som aktieägare och dödsfall sorterade bort Löwen. De som sålde aktier var bl.a. Pietro de Proli och Christian Arfvidsson. Köpare var bland annat Martin Holterman och Jonas Eriksson Malm.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1786, namn, dlr smt

Martin Holterman, 826 600
Jonas Eriksson Malm, 508 500
Robert Finlays konkursbo, 431 700
Petersen & Bedoire, 165 200 (?)
Christian Arfvidson & Söner, 145 000 (Christian Arfvidson själv 12 000)
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600 (?)
Thomas Erskine, 97 400
John Hall & Co, 55 000

Fram till 1780 var den totala utdelningen 120 % på satsat kapital medan den åren därefter var 178 5/8 %. Totalt 298 5/8 % enligt Sven T Kjellberg. Orsaken till de höjda utdelningarna från 1780 och framåt var bristande konkurrens på grund av krig med Frankrike, Nederländerna, Spanien enade mot Storbritannien på andra sidan vilket ledde till att de alla hade svårt att skicka fartyg till Kanton. Sverige började också exportera te till Västindien år 1767 för vidare transport till USA. Efter 1782 blev denna export omfattande, men från 1785 började US-amerikanska skepp själva segla på Kanton.

Mycket på grund av allt te som smugglades in i Storbritannien från Sverige beslutade den brittiska staten att från 1784 kraftigt sänka tullarna på te. Detta resulterade i att tesmuggling blev olönsamt.  Något som kom att få allvarliga konsekvenser för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj.

Samtidigt hade en möjlighet för bolagets anställda öppnat sig i och med att brittiska EIC erövrat Bengalen och skaffat sig kontroll över opiumodlingen år 1757. När sen kineserna tillätt att superkargörer stannade i Kanton även när skeppen inte var där började Svenska Ostindiska Kompaniet placera fasta superkargörer i Kanton. Dessa kom i allmänhet också att som privata handelsmän bli aktiva i den interna Ostasiatiska handeln som inkluderade opium som den mest lönsamma varan.

Lazarus om John West Wilson

Endast för medlemmar

Hull Connection

– handelshusen i Hull och den svenska järnexporten

Handelshusen i Hull spelade en stor roll för den svenska järnexporten under större delen av 1700-talet. Hull stod för en stor del av importen av svenskt järn och deras representanter (faktorer) i olika svenska städer stod för en stor del av exporten. Tidigt fanns brittiska faktorer i Helsingör och från slutet av 1600-talet fanns faktorer i Göteborg och Stockholm.

Bland de som fanns i Göteborg märks Thomas Grundy, Thomas Mowld, Henry Maister, John Wilson, Robert John Hall, John Jarrat och William Williamson. I Stockholm fanns William Maister, nån Grundy, John Fenwick, Nicholas Fenwick, Woodworth och Richard Adamson. Genom att de var faktorer hade de inte alltid någon firma i Sverige då de ofta inte hade burskap utan agerade för den brittiska firman. I Göteborg spelade sådana formaliteter ofta mindre roll. I Helsingör fanns flera ur familjen Fenwick och andra. Grundy tycks ibland ha varit Maisters faktor och ibland Broadleys. Thomas Mowld och William Williamson representerade Mowld & Williamson, sannolikt Storbritanniens största järnimportör under andra halvan av 1700-talet:

As early as 1636 a Maister had settled in Helsingore to organise the Scandinavian trade ; there was still a Maister there at the end of the 17th century, though not for much longer. The factors were on the move. Gothenburg became their headquarters for a time, but the letters tha t have survived indicate that factos toured the major ports of the Baltic, and that by 1725 and probably earlier there were at least two groups of inter-related Hull factors residing in different ports, usually Gc rhenburg, Stockholm and Narva or Riga, but soon to include St. Petersburg as well. Sometimes they co-operated, but more often they were rivals, even to the extent of forcing up the price of iron by their competition. By the 1730s the Maister group were handling some 40 percent of the iron exported from Gothenburg, and though the Maisters soon appeared to have left for home, in the 1750s the Gothenburg English factory still contained a goodly proportion of recognisably Hull names: John Jarrat, two of the Halls, John Wilson and William WilIiamson. The latter, who was the partner in Sweden of George Carnegie, represented a firm which, by the union of Mowld and Williamson interests, was to become perhaps the most impor tant iron importer in Britain, and certainly Hull’s greatest merchant house in the second half of the century.

Ovanstående citat överdriver dock Hullköpmännens andel av exporten från Sverige. Enligt Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, från 1951, stod Maister (Maister, Henworth & Co) för 7,6% av exporten från Göteborg år 1730, Grundy (Grundy & Ridout) för 16,5% medan Mowld (Thomas Mould & Co) stod för 14,4%. Samma år stod Maister för 11,7% av järnexporten från Stockholm och var Stockholms största järnexportör följd av Grill och Lefebure. Worster, som sannolikt också var faktor för en Hull-firma stod för 6,2% och Wordworth för nästan lika mycket.

I Stockholm hade Richard Adamson och John Fenwick en gemensam firma som sen blev Adamson & Wennerquist (ibland Adamson & Co) och ännu senare Wennerquist & Co. Nicholas Fenwick var för sin del kompanjon med John Montgomery i Stockholm men senare drev han en rörelse i Bordeaux.

Senare ökade de Hull-anknuta firmorna andel av exporten från Göteborg rejält. 1752 stod John Jarrat för 14,1% och Cornelia Hall för 10,9%, 1760 stod Jarrat för 17,2%, 1770 var andelen mindre och John Hall & Co stod då för endast 2,6% av järnexporten från Göteborg medan andelen år 1770 var hela 29,8%. 1790 och 1800 var John Hall & Co totalt dominerande i Göteborg med 76,2% respektive 48,1% av exporten. Sannolikt sålde John Hall & Co huvuddelen av sitt järn till Mowld & Williamson i Hull. John Hall d.ä. var ju en tid anställd i firman George Carnegie & Co där William Williamson var en av delägarna. I Stockholm var Maisters en av de dominerande firmorna fram till början av 1740-talet för att därefter förlora sin betydelse.

Handelsmännen i Hull var utestängda från den brittiska handeln med Indien och Kina. Något som betydde att de efter att Svenska Ostindiska Kompaniet grundats kunde bli intressenter i detta. Såväl John Wilson som Robert John Hall (den äldste Hall) investerade i Svenska Ostindiska Kompaniet och John Wilson var direktör under den andra oktrojen. Thomas Mowld var en av de större exportörerna av ostindiska varor under den första oktrojen. Via Göteborg kunde alltså Hull-köpmännen indirekt delta i handeln med Asien och de tog säkerligen del i tesmugglingen till Storbritannien. Något som var mycket profitabelt.

Genom sin geografiska belägenhet spelade Hull inte heller någon roll för den transatlantiska handeln, slavhandeln eller för den brittiska exporten av kol. Därför satsade handelshusen i Hull på handel med Östersjö- och Nordsjöländerna. Till en början var traväruimporten från Norge viktig, senare fick Sverige och Ryssland större betydelse. För järnexporten var Sverige viktigast:

Until the advent of Cort’s process in the 1780s, and indeed for some time afterwards, the British iron and steel industry was heavily dependent upon Swedish iron for the manufacture of high-grade products. (fn. 22) The Sheffield cutlers, ironmasters, and steelmakers consequently played a prominent part in the movement to improve the River Don. (fn. 23) Apart from the interruption caused by the Northern War, the import of Swedish iron grew steadily throughout the early part of the century and continued to be substantial until the effects of the introduction of Cort’s process were felt. The tonnage of iron imported through Hull was 2,356 in 1702, only 353 in the war year 1717, 2,581 in 1728, 3,964 in 1737, and 6,058 in 1758. By this time cheaper Russian iron was also available. In 1783 Hull imported 7,879 tons of iron, of which nearly 50 per cent. probably came from Russia.

Timber was another leading import from Scandinavia. In the early part of the century Norway was the principal supplier of deals, or sawn boards, on which customs duties were levied by the hundred of 120 pieces, and not on cubic measurement. (fn. 24) Hull’s import of deals from all sources rose from 1,498 hundreds in 1702 to 2,804 in 1758, 3,224 in 1783, and 4,530 in 1796. During the course of the century Hull’s timber came increasingly from Russia and Prussia and these cargoes consisted not of deals but of ‘common timber’, which served largely as pit-props. (fn. 25) Measured in loads of 50 cubic feet, the quantity imported through Hull rose from 1,135 in 1758 to 6,928 in 1783, and to 14,813 in 1796. Smuggling, however, extended even to such a bulky commodity as timber. John Holland, the yard-foreman of the Hull timber merchants Haworth and Stephenson, appears to have been involved in it (fn. 26) and if there were others like him the amount of timber arriving in Hull may have been considerably more than the official figures suggest.

Göteborg var också en stor importhamn för bly och Hull stod för en stor del av exporten av detta bly:

Lead from Derbyshire and Yorkshire mines was another important export from Hull, especially in the middle of the 18th century. The amount of lead and lead shot passing through the port rose from about 2,000 tons at the beginning of the century to 3,347 tons in 1758. Thereafter it declined to 3,244 tons in 1768 and 2,074 tons in 1783. Exports of red lead rose from 1,848 cwt. in 1717 to 24,322 cwt. in 1758 and 81,119 cwt. in 1783. Exports of white lead, which began in the 1730s, rose from 735 cwt. in 1758 to 12,903 cwt. in 1783.

Kingston upon Hull

Kingston upon Hull

Både exporten och importen via Hull dominerades av ett fåtal stora handelsföretag. Antalet ökade inte med tiden, men de flesta handelshusen i Hull fick fler delägare. Det var av speciella skäl enda möjligheten att dra in nytt kapital och nya intressenter i verksamheten:

At the beginning of the 18th century much of the shipping trade of Hull was concentrated in the hands of about two dozen merchant houses. In 1702 116 individuals made shipments outwards but 94 of them made fewer than 10 shipments and many made only one or two. Of the remaining merchants, eleven made between 10 and 20 shipments, four made between 20 and 40, and seven more than 40. (fn. 57) Later in the century the degree of concentration was much the same. Of the 174 shipments outwards in the third quarter of 1783 55 were made by two firms, (fn. 58) and in 1793 a petition from the principal merchant houses about the situation of a new dock had 22 signatures. One of the reasons for the constancy of the number of great merchant houses, despite the growing volume of trade, was that until the first dock was opened no merchant could develop a sizeable business who did not own or have access to a private staith. These private wharves were limited in number but far exceeded the area of the public staiths. As a result, new capital could be brought into the shipping trade only by amalgamation with existing firms. In the early 18th century most of the big merchant houses were run by individual proprietors, such as William Crowle, John Thornton, Philip Wilkinson, and Daniel Hoare. Later in the century the partnership was the dominant form of organization. Sons were often brought into the business, as in the case of Joseph Sykes & Sons, or firms such as Williamson & Co., Stephenson & Co., and Wray & Hollingsworth were created.

Vissa järnkvaliteter från Sverige var mer eftertraktade och det gällde främst vallonsmidet från Uppland. Allra mest eftertraktat var stångjärn från Leufsta. Därför uppstod i praktiken en slags monopol vad det gällde importen av detta järn till Storbritannien och Joseph Sykes & Sons var Hulls representant i den kartell som försökte upprätthålla monopolet. Andra deltagare i kartellen var Graffin Prankard i Bristol och familjen Shore i Sheffield. Samuel Shore d.ä. (1676-1751) var gift med Jane Sykes (1681-1750), dotter till George Sykes. Sannolikt var denne släkt med Hull-familjen Sykes:

Merchants tended to specialize in particular trades. It was from Joseph Sykes & Sons, who later secured a virtual monopoly of the trade, that the Huntsmans obtained the supplies of Swedish iron necessary for the production of crucible steel. (fn. 59) But specialization was rarely complete. The timber merchants Haworth & Stephenson handled Norwegian iron, imported hemp and flax from the Baltic, and traded with Holland in ironmongery, lead, and cloths. (fn. 60) The Maisters were principally iron and tar importers, but they also exported lead to France and corn to Portugal and Spain. (fn. 61)

Most of the important merchant houses employed inland correspondents and travellers, and also oversea factors to advise them on the state of the market and to place orders. For several generations such families as the Maisters, Mowlds, and Wilberforces had at least one member representing them in Scandinavia or Russia. (fn. 62) The house of Haworth & Stephenson enjoyed the services of Thomas Fearnley, a merchant who settled in Norway in 1753. In order to evade the customs regulations Fearnley visited the Swedish district of Uddevalla to assemble timber cargoes which were then shipped from Norway. The factor sometimes arranged the means of payment. As soon as a cargo was loaded a bill of exchange was drawn on the importer; it was customarily at two months’ sight and for preference payable at London. A more favourable rate on foreign financial centres would occasionally lead to bills being drawn on them. Fearnley, for example, arranged in 1754 to draw on J. A. Crop & Co., of Amsterdam, when it should be of advantage, and did so at thirty days’ sight in the same year. The Fearnley letters and accounts also make it clear that some degree of barter persisted throughout the 18th century in the Hull timber trade. (fn. 63) Similar conditions no doubt prevailed in other trades and would help to explain the rarity of complete specialization.

The Hull merchants became a powerful and wealthy group which dominated the life of the town. Many of them were active in politics, local government, and the administration of charities, and they formed effective caucuses in the controversies which surrounded the improvement of the harbour.

Joseph Sykes dotter Mary-Anne Sykes var gift med Henry Thornton. Familjen Thornton var en framstående handelsfamilj från London, som hade intressen i sockerbruk (Thornton, Watson & Co) i Hull och familjemedlemmar bosatta i St. Petersburg där de hade handelsföretag och verkade som brittiska faktorer.

1750 kontrollerade Sykes och Maisters 60% av Hulls järnimport med Mark Kirkby och Williamson som andra viktigare importörer. Mark Kirkby var tredjen störst och hans dotter Mary Kirkby gifte sig med Richard Sykes, Joseph Sykes far. Vid hennes död ärvde Richard Sykes d.y. (äldre halvbror till Joseph Sykes) landegendomar och handelsverksamheten från henne ochs enare från hennes bror.

Konkurrent till kartellen var bland andra Henry Norris i London, vars faktor i Stockholm var Robert Campbell. Robert Campbell skötte på 1730-talet uppköpen på bruken medan svärsonen John Montgomery exporterade produkterna till Norris. Henry Norris sålde till ståltillverkaren Abraham Spooner i West Midlands medan Prankard sålde till konkurrenten John Kettle i Birmingham. Norris sålde även till familjen Crowley. I Stockholm hade Prankard främst förbindelser med Jennings. Ett annat handelshus i Hull med släktrelationer till Spooner var Wilberforce. Wilberforcefamiljen var också relaterad till Thornton. Även Thornton och Sykes hade släktrelationer.

Långt senare kom Hull också att bli den stad i England dit emigrantfartygen från Wilson Line gick. Och den som var ansvarig för verksamheten i Göteborg var John West Wilson, av allt att döma en sentida släkting till den första John Wilson i Göteborg, direktören i Ostindiska kompaniet. John West Wilson grundade också Wilson & Co i Göteborg.

Andra källor:
Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969

Wilson & Hall

Benjamin Hall och John Wilson bildade en gemensam firma, Wilson & Hall, i Göteborg på 1730-talet. De var båda från Hull och John Wilson var systerson till Benjamin Hall. Benjamin Hall dog dock redan 1748 och änkan Cornelia Hall (Åkesson, 1716-78)) övertog affärsverksamheten då sonen John Hall ännu var för ung. John Wilson tycks i detta sammanhang ha lämnat firman och istället ha blivit delägare i P. Bagge, Wilson & Pike. Cornelia Hall gifte snart om sig med Johan Fredrik Ström (1731-81). Såväl John Wilson som Benjamin Hall investerade i Ostindiska kompaniets fartygsresor och det kan antas att de var inblandade i tesmugglingen till  England vid sidan av järn- och brädexport.

1768 tycks sonen John Hall (d.ä., 1735-1802) ha inträtt som delägare i familjeföretaget tillsammans med Thomas Erskine. Innan dess var John Hall delägare i P. Bagge, Wilson & Hall (tidigare P. Bagge, Wilson & Pike) som John Wilson varit delägare i sen 1749. John Wilson återvände 1768 till Hull och fungerade därefter som firmans kontakt i Hull. Han drev inget eget importföretag men tycks ha agerat som försäkringsbolag och agent. John Hall & Co som firman nu hette blev snabbt en av Göteborgs största järnexportfirmor vid sidan av Christian Arfvidsson och Vincent Beckman.

Järnexport från Göteborg 1752, firma, ton (totalexport 9 200 ton)

Bagge 1 300
Beckman 1 300
Jaraldt 1 300
Arfvidsson 1 200
C. Hall 1 000
Sahlgren 700
Grill 140

Två av dessa exportörer hade kopplingar till Hull, Jaraldt och Hall, Christian Arfvidsson, Cornelia Hall och Niclas Sahlgren var släkt med varandra. 1760 var Bagge borta som exportör och så även Cornelia Hall. Istället hade en annan släkting dykt upp på arenan, Martin Holterman. Martin Holterman och Christian Arfvidsson var svågrar och gifta med varsin systerdotter till Niclas Sahlgren. Niclas Sahlgrens systers man var Hans Olofsson Ström, farbror till Cornelia Halls andre man Johan Fredrik Ström. Peter Bagges styvmor var syster till Hans Olofsson Ström.

John Hall blev en av de största järnexportörerna i Göteborg på 1770-talet med en export av 4 000 ton eller 29,8% av exporten år 1777. Endast Christian Arfvidsson & Co var större. På 1780-talet hamnade Arfvidsson i problem liksom Sahlgren & Alströmer. Detta på grund av spekulationer och fiffel, främst från en av dem anlitad agent och handlare, Carl Söderström.  På grund av det så övertog John Hall & Co många av Arfvidssons sågverk, bruk och kontakter och räddade på det sättet Christian Arfvidssons firma från att gå i konkurs. 1790 stod därför John Hall & Co för 76,2% av järnexporten från Göteborg.

En liknande utveckling skedde även på brädexportsidan där Arfvidsson var dominerande brädexportör fram till omkring 1770 medan John Hall därefter tog över allt mer. 1770 stod John Hall för 19% av brädexporten över Göteborg, 1777 56%, 1790 70% och år 1800 för 55%. På 1770-talet exporterade Hall även stora mängder tjära från Göteborg.

John Hall & Co övertog också en rad sågverk och järnbruk, exempelvis järnbruken Borgvik (50%), Annefors, Ransäter (50%), Gunnerud, Löfstaholm, Thorsby (50%), Wälsfors, Björkefors, Antonström, Åhleby och Ohlby i Värmland, Kollerö i Bohuslän,  Loviseholm, Öxnäs och Rådanefors (50%) i Dalsland samt Gårdsjö i Västergötland. Vidare åtta sågar i Lilla Edet och en såg i Åstabyholm i Värmland.

1750 var Cornelia Hall också en av Göteborgs 5 största importörer och 1760 var Wilson & Hall den näst största importfirman efter Birgitta Sahlgren.

Thomas Erskine återvände 1799 till Skottland och John Hall d.ä dog 1802. Därefter gick den Hallska firman snabbt mot sin undergång då sonen John Hall d.y. inte direkt var en affärsman. 1807 var konkursen ett faktum. Konkursen avslutades i praktiken inte förrän så sent som 1820 på grund av en lång och besvärlig rättslig konflikt mellan John Hall d.y (inklusive hans ombud Pehr Backman) och sysslomännen (konkursförvaltarna) David Carnegie d.ä., F.M. Åkerman, Niklas Björnberg och David Low (den sistnämnde till 1818). David Carnegie d.ä var anställd i den Hallska firman fram till 1806. Fram till 1802 på heltid och därefter på deltid.

I samband med konkursen övertogs stora delar av den Hallska firmans verksamhet från år 1810 av Niklas Björnberg. Exempelvis flera av järnbruken och stora delar av järnexporten. Även de andra sysslomännen drog nytta av konkursen, såväl handelshuset Low & Smith som David Carnegie d.ä. var därefter viktiga järnexportörer vid sidan av Niklas Björnberg. Den enda av de större äldre järnexportfirmorna som fanns kvar efter år 1807 var Martin Holterman & Söner.