Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Wijk

Sjöförsäkringsaktiebolaget Gauthiod

Del 5 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Äldst bland alla systematiserade försäkringsarter är sjöförsäkringen. Detta gäller icke blott utlandet, utan äfven vårt land, där den blef föremål för lagstiftningsåtgärder redan genom 1667 års sjölag, som innehåller en särskild försäkringsbalk.

I Stockholm stiftades redan år 1739 ett sjöassurance-kompani och år 1826 ett sjöförsäkringsbolag; i Göteborg bildades år 1840 ett ömsesidighetsbolag, sjöassuransföreningen, beräknadt endast för på kravel byggda fartyg tillhöriga redare i Göteborg och omnäjd. Alla dessa hafva sedermera upphört, det förstnämda år 1863, då det äldsta i Sverige nu existerande sjöförsäkringsbolag, Gauthiod, tillkom.

Den äldsta i behåll befintliga handling rörande detta bolag är ett kortfattadt protokoll på tre paragrafer, hållet vid en sammankomst å Börsen den 2 mars 1863. Närvarande voro hrr Chr. Arvidson, som fungerade som ordförande, J. J. Ekman, Th. Berger, L. Bergman, Ch. G. Lindberg, A. Gren, J. Hamberg, Th. Mannheimer, O. Magnus, C. Hellstenius och C. A. Nilson; protokollet fördes af redaktör S. A. Hedlund. Sammanträdet var  utlyst för att behandla ett af hr Ross framstäldt förslag om bildande af ett sjöförsäkringsbolag. En komite bestående af hrr Chr. Arvidsson, J. J. Ekman, Charles G. Lindberg,  Aug. Röhss och Ad. Magnus tillsattes för att föra saken vidare framåt.

Komitén utfärdade påföljande dag, den 3 mars, en inbjudan till aktieteckning i ett dyligt bolag på minst 1/2 million rdr. Teckningen uppgick ganska snabbt till 600.000 rdr.

Den 28 maj 1863 hölls konstituerande sammanträde, då bolagsordning antogs och nyssnämde komiterade, — bland hvilka konsul Oscar Ekman ingått i st. f. hr J. J. Ekman, — erhöllo i uppdrag att söka fastställelse därå samt att förvalta bolagets angelägenheter, tills styrelse blifvit utsedd.

Den 1o—11 augusti 1863 hade Gauthiod sin första ordinarie bolagsstämma under ordförandeskap af distriktschefen W. Karström. Vid denna antogos ”försäkringsvilkor” och för styrelsen en instruktion, som bl. a. innehöll den för ett nybildadt sjöförsäkringsbolag säkerligen välbetänkta, men för nutiden något främmande bestämmelsen att från bolagets försäkring skulle tillsvidare undantagas försäkring å fartyg (kasko). Likaledes ålades styrelsen, att antaga försäkring å gods och därmed jämförliga försäkringsföremål endast för resor på inländska vattendrag samt mellan Östersjöns, norska, danska, holländska, tyska, belgiska, franska, storbrittanniska, spanska, portugisiska och italienska hamnar, — något som ju äfven utgör ett bevis på den försiktighet, hvarmed man då gick till väga.

Till bolagets förste värkställande direktör, med en lön af 4.000 rdr. rmt., utsågs hr H. Henriques, med vice häradshöfding C. M. Nyström till suppleant. Styrelseledamöter blefvo hr Chr. Arvidson och kommendörkaptenen Emil Ekman, suppleanter frih. H.  Fleetwood och hr Ch:s. G. Lindberg, revisorer hrr Aug. Leffler och C. O. Kjellberg med Ad. Magnus och Olof Wijk till suppleanter.

Vid ett af de första styrelsesammanträdena fastställdes en instruktion för agenterna,  hvari bl. a. förekom bestämmelsen, att varurisker fingo antagas endast med fartyg, som fördes af välkända skeppare. Redan några månader efter bolagets tillkomst utsträcktes försäkringen å gods emellertid till alla farvatten, utom ishafven och Svarta hafvet. År 1870 tog man ytterligare ett steg till bolagets utveckling, i det vårstämman beslöt, att risker å fartyg ”mot totalförlust” kunde få öfvertagas; år 1871 infördes försäkring å varor befordrade öfver land. Men först år 1873 bemyndigades styrelsen att antaga kasko-försäkringar; och först under detta år kan bolagets verksamhet sålunda sägas hafva blifvit fullt modern.

Bolaget hade härmed nått den sträfvan, som det alltid fullföljt, att genom sunda försäkringsvillkor och lämpligt afpassade premier bidraga till ernåendet af en solid sjöförsäkringsrörelse inom landet. För detta ändamål har det ock alltid gått i spetsen för uppnående af enighet med andra existerande bolag i åtskilliga försäkringsangelägenheter.

I främsta rummet står bolaget för sin utveckling i tacksamhetsskuld till baron H. Fleetwood, hvilken, — sedan Henriques under september 1864 aflidit och hans suppleant Nyström fungerat till årets slut, — alltifrån den 1 januari 1865 till slutet af år 1892 skötte verkställande direktörsskapet. Det är under hans sakkunniga och försiktiga ledning, som bolagets solida ställning skapats; och det är genom hans intresserade arbete för sjöförsäkringen i allmänhet, som han på ett framstående sätt bidragit till sjöassuransrörelsens utveckling och höjande. I verksamheten för Gauthiods utveckling understöddes han kraftigt af kommendörkaptenen Ekman, som deltog i bolagets styrelse från dess stiftande ända till 1894 års slut.

Sedan år 1893 är bolagets verkställande direktör hr J. P. L. Anderson; öfriga styrelseledamöter äro grosshandlanden C. L. Berggren (sedan 1889) och konsul Johan E. Ekman (sedan 1901).

Om man frånser 1863, då bolaget ej verkade under hela året, kunna följande siffror något belysa utvecklingen af dess verksamhet under 40-årsperioden:

Sedan bolagets tillkomst hafva till aktieägarne utdelats inalles 1.517.200 kronor, motsvarande en årlig genom snittsdividend af 31.61 %, hvilket måste anses vara ett lyckligt resultat. Oaktadt bolaget under åren 1892—93 led betydande förluster å den agentur, som det i förening med flere nordiska bolag etablerat i London, — föröfrigt de enda  år under bolagets tillvaro, då ingen behållning å rörelsen uppstått, — hafva reservfonderna sedermera så kunnat ökas, att de numera uppgå till 665.000 kronor, hvarjämte afsatts 70.000 kronor för bildande af en fond till inlösen af aktieägarnes grundfondsförbindelser.

För sina tjänstemän’ har bolaget ur vinstmedel, till belopp varierande från 5.000 till 500 kronor, afsatt en pensionsfond, som numera uppgår till c:a 75.000 kr.

Till minne af bolagets 40-åriga tillvaro och framgångsrika värksamhet beslöt bolagsstämman den 25 april 1903 att såsom gåfva till Sjömannasällskapets stiftelses för åldriga sjömän byggnadsfond öfverlämna ett belopp af 5.000 kronor.

Såsom ett vackert bevis på intresse för bolaget må nämnas, att varfsägaren G. A. Lundgren till förvaltning af bolagets styrelse donerat 10.000 kr. till en fond, hvaraf räntan skall användas till understöd åt änkor efter sådana sjömän, hvilka omkommit med fartyg, som vid förlisningen varit försäkrade i bolaget. Donationen, öfverlämnad 1895, uppgår numera till ca. 14.376 kronor.

I den ursprungliga bolagsordningen har genom K. M:ts resolution den 9 juni 1871 genomförts den ändring, att bolagsman icke må äga flere aktier i bolaget än som motsvarar 1/24-del af bolagets hela tecknade kapital.

Bolagets affärer bedrifvas hufvudsakligen inom landet, men äfven i Norge och Finland, hvarjämte det har agenturer i London och ett par kontinentala sjöstäder. Agenter i Stockholm äro hrr Harald Wulff, Hugo Mattsson och C. H. Heurlin.

Axel Ramm

Advertisements

Brand- och Lifförsäkringsaktiebolaget Svea

Del 4 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Man frågar sig, huru det var möjligt att under de många stora eldsvådorna i Göteborg under slutet af 1700-och början af 1800- talet skaffa möjligheter till återuppförande af nya byggnader m. m. Härpå kan endast svaras, att de förnämligare firmorna hade sina egendomar och lösören försäkrade i utländska bolag, som betäckte sig genom betydande premier, hvarjämte man på så sätt sökte förekomma svårare eldsolyckor, att brandordningen för snart sagdt hvarje eldsvåda gjordes strängare; en regelbunden företeelse är ock den ansökan om tullfri införsel af mur- och byggnadsmaterialier, som åtföljer hvarje större brandskada.

Städernas allmänna brandstodsbolag, grundadt 1828, och städernas bolag till försäkring af lösegendom, grundadt 1842, verkade ännu efter ålderdomliga plägseder. Först i och med genomförandet af aktiebolagsformen, — Skandia i Stockholm stiftades 1855, — kommo nyare moderna åsikter till synes inom svensk försäkringsverksamhet och samtidigt infördes lifförsäkringen, hvilken, — om man frånser civilstatens enke- och pupillkassa (1743), allmänna enke- och pupillkassan 1784 m. fl. — i Sverige allmännare kom på tal först genom motioner till riksdagen i början af 1840-talet. Ursprungligen tyckes man hafva påtänkt att anordna dessa samt ränteförsäkrings- och lifränte-anstalterna såsom rena riksförsäkringsanstalter, men resultatet af öfverläggningarna blef endast
Sveriges första ”ränte- och kapitalförsäkringsanstalt” (1850).

Den betänksamhet, som icke sällan är ett utmärkande drag i Göteborgs merkantila lif, gjorde väl sitt till, att man icke genast följde det i Stockholm gifna exemplet, oaktadt det flere gånger var fråga om att bilda en göteborgsk försäkringsanstalt. När man emellertid beslöt sig därför, följde man ett annat bruk i vår stad, att icke nöja sig med halfva åtgärder, utan göra grunden för företaget så fast och säker som möjligt.

I februari 1866 utfärdades en inbjudan till bildande af ett brand- och
lifförsäkrings-bolag i Göteborg, hvilket sedermera erhöll namnet Svea. Såsom inbjudare underskrefvo: James Dickson & Co., D. Carnegie & Co., Olof Wijk & Co., J. W. Wilson, D. O. Francke, Th. Mannheimer, Moritz L. Magnus & J. Hartvig, J. A. Kjellberg & Söner, Ekman & Co., G. H. Hegardt & Co., C. F. Waern & Co. och Wilh. Röhss & Co. Det utbjudna kapitalet
öfvertecknades med 50 procent, hvilket var en för den tiden högst ovanlig företeelse. Sedan bolagsordning den 17 april antagits och interimsstyrelse valts, hölls konstituerande stämma den 3 juli 1866, hvarvid till styrelseledamöter utsågos herrar J. W. Wilson, D. O. Francke, Charles Dickson, Jac. Elliot, Olof Wijk och C. O. Kjellberg samt till suppleanter herrar Aug. Röhss, J. Ed. Levisson och E. Delbanco. Ordförande blef med. doktorn Charles Dickson, som med den för honom utmärkande sakkunskapen och intresset för socialpolitiska förbättringar lifligt deltog i organisationsarbetet.

Det nya bolaget hade en farlig fiende i den konkurrens, som från början sträfvade att undertrycka den nytillkomne. Bolagets styrelse fann snart, att ytterligare sakkunskap och energi var behöflig i denna till en början ojämna strid och kallade därför dåvarande direktören för Mölnlycke fabriksaktiebolag, konsuln E. Boye till verkställande direktör. Denne hade sedan 1844 varit verksam som agent först för ett tyskt bolag och sedermera för ”Sun” samt särskildt varmt intresserat sig för lifförsäkringsväsendets utbredande i Sverige.

Trots den ihärdiga konkurrensen gick bolaget, hvars brand- och lifförsäkringsrörelser alltid hållits strängt åtskilda, snabbt framåt. År 1867 utgjorde brandförsäkringsbeloppet 83.3 millioner kronor, år 1882, efter femton års verksamhet, var det redan uppe i öfver en milliard (1051.2 mill.) kronor och utgör numera 1.6 milliard kronor; premieinkomsten har ökats från 276.725 kronor år 1867 till nära 8.6 millioner kronor år 1902. De ersättningsbelopp för brandskador, som bolaget under sin verksamhetstid utbetalt, uppgå till icke mindre än öfver 111 millioner kronor.

Bolagets lifförsäkringsrörelse visade år 1867 ett försäkringsbelopp af 273.300 kronor. År 1889 var man uppe öfver 50 millioner, för år 1902 är summan 77.390.215 kronor med en premieinkomst af öfver 2 millioner kronor. Under de år bolaget verkat hafva utbetalts sammanlagdt omkring 18 millioner kronor i lifförsäkringsbelopp.

Bolagets fonder, incl. grundfondsförbindelserna, uppgå för närvarande till öfver 39 3/4 millioner kronor, sålunda fördelade:

Styrelsen utgöres för närvarande af följande personer: professor Aug. Wijkander, ordf., grossh. Carl Wijk, v. ordf., med. dr. F. E. von Sydow, v. häradshöfding Ernst Bring, verkställande direktör, samt grosshandlarne Harald Sternhagen, George Murray och Herman Hartvig; suppleanter äro: kontorschefen F. Boye, grossh. Arthur Seaton och direktören J. V. Svalander.

Axel Ramm

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

Ramm om Olof Wijk & Co

Del 3 av 18 i serien Sveriges handel och industri 2
Endast för medlemmar

AB Sveriges Förenade Konservfabriker

Del 15 av 18 i serien Sveriges handel och industri
Endast för medlemmar

Röhsska museet

Röhsska museet, tidigare Röhsska konstslöjdmuseet, är ett museum i Göteborg för mode, design och konsthantverk. Det invigdes 1916, och var ursprungligen friliggande, men byggdes samman med Slöjdföreningens skola år 1964. Museet ligger vid Vasagatan 37-39 i Lorensberg i centrala Göteborg.

Sverige var sent med att få ett specialmuseum för konsthantverk och design. Röhsska var ett av de senast tillkomna av en rad konstindustrimuseer som byggdes runt om i Europa med avsikten att visa formgivna industri- och hantverksprodukter.

Röhsska museet grundades med hjälp av privata donationsmedel. Den 10 januari 1901 fick Göteborgs stad av sterbhusdelägarna efter konsul Wilhelm Röhss d.y. ta emot en donation på 250 000 kronor, som möjliggjorde uppförande och inredande av en byggnad för ett konstindustrimuseum. Brodern August Röhss donerade också 180 000 kronor den 24 december samma år för inköp till det blivande museets samlingar samt andra ändamål. Röhsska museet invigdes den 15 september 1916 av landshövding Gustaf Lagerbring.

En annan person som haft stor betydelse för Röhsska museet är Hjalmar Wijk som beskrivs på följande sätt av museet:

Röhsska museets tidiga utformning och innehåll kan till stor del tillskrivas Hjalmar Wijk. Museets planering, byggande och verksamhet kom i mer än 30 år framåt, till slutet av 1940-talet, att formas av Hjalmar Wijk i samförstånd med museets intendenter.

Prins Eugen, tidig medlem i Röhsska konstslöjdmuseets vänförening, sa en gång: ”Vad vore Axel Nilsson utan Hjalmar Wijk och vad vore Hjalmar Wijk utan Axel Nilsson?”

Ofta donerade Hjalmar betydande summor anonymt, ensam, eller tillsammans med sin mor Caroline Wijk. Genom personliga intressen i kombination med stora donationer kom de att styra uppbyggnaden av museets första samlingar. Hjalmar Wijk var en av köparna bakom Röhsska museets samling av japonica. Mor och son var huvudfinansiärer till Wulffs Kinaexpedition. Det var också deras förtjänst att Göteborgs högskola tidigt satsade på en lärostol för östasiatiska språk och kulturer (idag Institutionen för språk och litteraturer).

Även Göteborgs Konstmuseums samlingar har påverkats av familjen Wijk. Hjalmar Wijk donerade Edvard Munchs ”Vampyren” och Carl Wilhelmssons ”Gårdens dotter” och över tusen andra konstverk till Göteborgs Konstmuseum. Delar av familjen Wijks extraordinära boksamling tillföll Röhsska museet och Göteborgs universitetsbibliotek.

Röhsska museet.

Röhsska museet. Bild: Henrik Sendelbach. Licens: CC BY-SA 3.0

Röhsska museet byggdes på tomten mellan Chalmers byggnader på Vasagatan och Slöjdföreningens skola på Kristinelundsgatan. Göteborgs stad bidrog med den centrala tomten. För utformandet av museibyggnaden utlystes en tävling, där landets främsta arkitekter deltog. Det vinnande bidraget ritades 1910 i nationalromantisk anda av Carl Westman. Själva byggnadsmaterialet fick spela en stor roll, vilket är tydligt i museets fasader av handslaget rött tegel, där teglets egenart får tala. Vissa tegelstenar har ett mönster – till exempel tre kronor eller initialerna C W upp- och nedvända.

Under de dryga hundra år som Röhsska museet har funnits till har verksamheten gradvis förändrats. Den första byggnaden visade sig vara för liten för verksamhetens omfattning och på 1930-talet utökades museet med en mindre tillbyggnad. Även denna gång kom byggnaden att bli tidstypisk, nämligen i funktionalistisk stil. Melchior Wernstedt ritade en tillbyggnad för tillfälliga utställningar som stod färdig 1937 med stora fönster ut mot Chalmersgatan. Med tiden uppstod behov av ytterligare utökning och 1957–62 uppfördes ytterligare en tillbyggnad, Brolidhallen, ritad av Sven Brolid och Jan Wallinder.

Röhsska museet har en omfattande föremålssamling på uppemot 50 000 objekt, fördelade inom kategorierna konsthantverk, design och mode. Huvuddelen av föremålen i samlingen utgörs av äldre svenskt och europeiskt konsthantverk, men även grekiska och romerska antikviteter samt material från Japan och Kina finns representerade i samlingen. Ända sedan museets stadgar antogs av Göteborgs stadsfullmäktige 1904 har en febril insamlingsverksamhet pågått och redan 1905 skrevs de första föremålen in i museets katalog. Sedan dess har mellan 50 och upptill 1 800 föremål per år samlats in. De första åren köptes framförallt äldre svenskt och europeiskt konsthantverk in, men också kinesiskt och japanskt konsthantverk:

De första samlingarna utgjordes av äldre svenskt och europeiskt konsthantverk. Snart tillkom en samling japanska föremål, och 1912–13 företogs, för museets räkning, en insamlingsresa till Kina av botanisten Thorild Wulff. Axel Nilsson blev Röhsska museets intendent 1914, men hade som rådgivare till styrelsen redan bidragit till att byggnaden fått en form som ett väl fungerande och levande museum. Axel Nilsson var också en av initiativtagarna till Thorild Wulffs kinaresa. Man hann också arrangera en del mindre tillfälliga utställningar innan museet slog upp dörrarna för allmänheten 1916. År 1917 instiftades också föreningen Röhsska konstslöjdmuseets vänner. Ordförande blev prins Eugen. Föreningens ändamål var att köpa in värdefulla konstslöjdföremål, som i samförstånd med museets ledning skulle överlämnas till Röhsska Konstslöjdmuseet och införlivas med dess samlingar.

På 1920-talet började museet också köpa in samtida konsthantverk och museet skriver själva så här om sitt uppdrag och ändamål:

I dag är Röhsska museets syfte är att samla och visa design- och konsthantverkstraditionens skilda uttryck och kreativa karaktär, att uppmuntra ett aktivt förhållningssätt hos museibesökarna och att stimulera medvetenhet och kunskap om både historiska och samtida uttryck inom design och konsthantverk. I museets uppdrag ingår ett ansvar för att bevaka och samla in design och konsthantverks föremål och bevara dem för eftervärlden. Museet skall också presentera aktuella utställningar, arbeta med aktiv pedagogisk verksamhet samt dokumentera designprocessen genom historien. Museet önskar med hjälp av föremålsinsamling och utställningar ge perspektiv på samhällsutvecklingen, skapa upplevelser och bidra med stimulans och fördjupade insikter om den formvärld som omger oss. Museet vill vara en självklar mötesplats för utövande konsthantverkare, designers, forskare, industri och näringsliv.

Röhsska museet har sedan 1994 delat ut det årliga Torsten och Wanja Söderbergs pris för nyskapande och framstående gärning inom konsthantverk, design och mode i Norden. Priset instiftades med anledning av etthundraårsdagen av Torsten Söderbergs födelse den 4 november 1894. Varje år i november presenterar Röhsska museet en utställning med pristagaren.

Läs också:

Text i huvudsak från Wikipedia.

Wijkska huset

Hus vid Lilla Torget som uppfördes åren 1850-53 som kontor för handelshuset Olof Wijk & Co och som bostad för familjen Wijk, Olof Wijk d.ä och senare Olof Wijk d.y.  Innan dess låg det så kallade Utfallska huset på platsen, i slutet av 1700-talet ägdes detta av Niclas Sahlgren. Detta hus brann ner i den stora branden år 1804.

Wijska huset

Wijska huset Foto: Alicia Fagerving. Licens: CC BY-SA 3.0

Det nya hus som Olof Wijk d.ä. lät uppföra ritades av arkitekten Adolf W Edelsvärd som också har ritat centralstationerna i Stockholm, Göteborg och Malmö liksom en stor mängd stationshus i hela Sverige. I de två nedersta våningarna var det lagerlokaler och kontor. Huset hade från början bara fyra våningar, den nästa översta var Olof Wijks bostad. en översta våningen var också en bostadsvåning.

1925 sålde familjen Wijk huset till Brand- och Livförsäkrings AB Svea efter att familjeföretaget Olof Wijk & Co AB kommit på obestånd. Huset byggdes på med en femte våning, hörntornets lilla kupol försvann och fick dagens utseende. I bottenvåningen flyttade Restaurang Commerce in och resten av huset förvandlades till kontor. Familjen Wijks påkostade interiörer revs ut, och ersattes med 20-talsinredning och en kontorsplanlösning. Efter 1929 bodde ingen i huset, det vara bara kontor och restaurang.

Sedan 1971 huserar Fiskekrogen i bottenvåningen och det finns sedan en ombyggnad 2009-2010 också bostäder i huset med priser som hör till de högsta i Göteborg.

Olof Wijk & Co

Del 1 av 19 i serien 1800-talets handelshus

Firman bildades 1806 av den då tjugoårige Olof Wijk d.ä. (1786-1856), som gjort sina lärospån på engelsmannen Christies kontor. Den inregistrerades 1807 och 1808 erhöll Wijk burskap. I praktiken tog Olof Wijk & Co över de affärer som Christie tidigare bedrivit. Genom mycket vidsträckta resor inledde han allt större affärsförbindelser och skaffade sig allt vidlyftigare sakkunskap och detaljkännedom.

Firmans affärsverksamhet riktade sig ursprungligen på järnexport i förening med skeppsrederi, såsom den tiden var vanligt; sedermera övergick den allt mer till trävaruutförsel från Norrland, men med huvudkontoret fortfarande förlagt till Göteborg. Från 1813 var firman en av större järnexportörerna i Göteborg, nästan lika stor som Alex. Barclay & Co.

Liksom fallet var för Alex. Barclay & Co gick en  stor del av firmans järnexport gick till USA och därifrån importerade företaget också en hel del varor. 1812-14 fungerade firman också som bulvan för flera större US-amerikanska handelsföretag. De kontakter som skapades då och den handel med USA som det innebar var en starkt bidragande orsak till att firman inte gick under åren 1816-20 då en stor mängd handelsföretag i Göteborg gick omkull efter att kontinentalblockaden tagit slut, sillen försvunnit och den ostindiska handeln helt upphört.

Vidare bedrevs handel med Ostasien. Företaget hade också en betydande rederiverksamhet. Kontoret i Göteborg låg efter 1853 vid Lilla Torget, i det hus som fortfarande finns kvar och innehåller bland annat Fiskekrogen. Huset var också bostad för Olof Wijk d.ä. och Olof Wijk d.y.

Wijska huset

Wijska huset Foto: Alicia Fagerving. Licens: CC BY-SA 3.0

Efter att Olof Wijk d.ä. dog 1856 lades järnexportverksamheten ner och istället kom företaget att inrikta sig på trävaruexport och sågverksrörelse. Ledande i bolaget blev nu hans söner, först Olof Wijk d.y. (1833-1901) men senare också Erik Wijk (1836-1910) och Carl Wijk (1839-1907). Företagets export av trävaror tycks i huvudsak ha gått direkt från Norrlandshamnarna och något större trävaruupplag tycks bolaget inte ha haft i Göteborg.

Under ledning av Olof Wijk d.y. blev firman återförsäljare för flera sågverk i Norrland och i början av 1870-talet köptes ett av dessa, Långrörs ångsåg vid Ljusnan. 1874 köptes Gideå såg och Husums lastageplats från James Dickson & Co av bolaget Gideå-Husum AB i vilket Olof Wijk & Co var dominerande ägare. Carl Wijk blev disponent för Gideå-Husum AB och dess sågverksverksamhet. Han lämnade Olof Wijk & Co år 1895 och istället inträdde hans son Carl O. Wijk i firman. Gideå-Husum AB såldes 1903 till familjen Kempe.

I slutet av 1880-talet var produktionen vis De sågverk som ägdes av eller kontrollerades av Olof Wijk & co ungefär 14 000 standards per år. Företaget hörde inte till de allra största sågverksföretagen i Sverige

1896 bildades Långrörs AB för att äga sågverket i Långrör och även firman Olof Wijk & Co omvandlades till ett aktiebolag efter Olof Wijk.d.y.:s död. När han dog år 1901 ägde familjefirman en stor mängd aktier i olika svenska företag, däribland Långrörs AB, Gideå-Husum AB, AB Bofors, Trafik AB Grängesberg-Oxelösund, Skandinaviska Kredit AB, Göteborgs Mekaniska Verkstads AB, Bergslagernas Järnväg AB, Göteborgs-Borås Järnvägs AB och Göteborg-Alvesta Järnvägs AB och Brand- och Livförsäkrings AB Svea.

1914 inköpte Långrör AB även Marma Sågverks AB med sågverk i Marma och Edefors samt brädgårdar i Söderhamn. 1920 var koncernen en av Sveriges 20 största sågverksföretag och en av de 20 största tillverkarna av sulfitmassa. Långrörs AB hade 250 anställda och Marma Sågverks AB 400. Totalt 650 anställda i koncernen. i styrelsen för moderbolaget Långrörs AB satt Hjalmar Wijk (ordf. och VD), Bertil Wijk och C.G. von Platen, Disponent i Långrör var E.G. Thunberg och i Marma C.L. Dyberg.

På 1920-talet hamnade Marma-Långrör i ekonomisk kris vilken också drog med sig Olof Wijk & Co AB. Skandinaviska Banken tog över aktierna i Marma-Långrörs AB som moderbolaget nu hette. Familjen Wijk hade slutligt lämnat skogsindustrin.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Leos Müller, Consul, Corsairs and Commerce 1720-1815, 2009

Särö säteri och Särö

Del 3 av 3 i serien Gods och gårdar i Halland

Säteriet Särö var ursprungligen kronohemman till 1651, då Hans Makeléer (Maclean) på Gåsevadholms slott bytte till sig det av kronan för att senare sälja det till befallningsmannen Markus Larsson på Vallda 1666 såldes den till Marcus Larsson på Vallda, vars dotter Elisabeth Markusdotter (hon var först gift med Michael Wernle och sedan med Gerhard Leijoncrantz) år 1669 utverkade sätesfrihet på egendomen.
Egendomen var därefter i den Wernleska familjens ägo till 1760, då superkargören Sven Norman övertog den i förpantning. De äldst kvarvarande byggnaderna är Ryttargården, ursprungligen fähus och stall till säteriet, uppfördes 1767 och Stolpboden, ursprungligen spannmålsbod, 1775.

Änkefru Oterdahl och kapten Filip Oterdahl var en senare ägare till egendomen, men genom arvslikvid kom det sedermera i landskamrer A. H. Åkermans ägo. Denne började omkring år 1900 att upplåta mark för badgäster.

Ursprunget till samhället Särö är dock främst en badanläggning, grundad 1839 av grosshandlaren i Göteborg, Anders Åkerman. Han ärvde 1830 säteriet på platsen av sin far, landssekreteraren Fredrik Åkerman.

I Torbjörnviken, inte långt från Särö, fanns redan 1834 ett varmbadhus som tillkommit på initiativ av familjer i Göteborg och Kungsbacka. Delvis för badgästernas behov låg vid Klef ett enkelt värdshus. Men då Särö växte som badort, upphörde verksamheten i Torbjörnviken. Varmbadhuset flyttades till Särö helt nära bron till fastlandet och fungerade därefter som bostadshus för badgäster. Denna byggnad revs 1892.

Åkerman köpte 1839 ett varmbadhus som stått vid bäcken helt nära Örgryte gamla kyrka i Göteborg. Det hade uppförts redan 1825 av Gustaf Rudolph Prytz. Huset placerades på öns sydöstra strand. Några år senare fanns där två kallbadhus. Den första säsongen var badgästerna 72 personer och året därpå 103. Redan under badortens första år lät Åkerman uppföra bostadshus för badgäster på ön, både i form av enfamiljshus och flerlägenhetspaviljonger. De tidigaste villorna vid bassängbacken uppfördes sannolikt av Åkerman.

1847 köpte Leopold Schmidt (1808-1877) Särö säteri för 70 000 kr. Schmidt var född i Tyskland men flyttade till Sverige 1835 och brukade innan köpet gården Malevik. Han utvecklade badorten genom att anlägga nya kallbadhus och läte bygga en mängd nya hus. 10 år senare fanns det 100 rum att hyra och tolv av husen hyrdes ut till familjer och hushåll.

De kungliga besöken inleddes sommaren 1857 då Oscar I bodde fem veckor på Särö. Han åtföljdes av drottning Josephina, prins August och prinsessan Eugenie. Kungligheterna blev mycket firade av sommargästerna och inför deras vistelse byggdes det så kallade Drottninghuset (byggt 1845 för änkedrottning Desiré) till med en matsal och ett provisoriskt hus uppfördes för betjäningen.

Sommaren 1866 återkom prins August och hans gemål till Särö och bodde då  i huset som heter Skogshyddan. Sommaren 1871 kom Carl XV till Särö för bad- och brunnskur under överinseende av dr Forsenius. Han bodde också i Skogshyddan som förre ägaren Robert Dickson låtit upprusta och bygga till.

Under Schmidts tid utvecklades affärsidén successivt från inackordering av badgäster till arrenden för sommargäster (den tidens lagar förhindrade styckning och utförsäljning av tomter). Han lät uppföra ett stort antal villor för privatpersoner ”på subskription”, d.v.s. han utarrenderade tomter och åtog sig enligt kontrakt att bygga villor på dessa. Arrendetiden kunde variera mellan 10 och 49 år och byggnaden tillföll jordägaren efter arrendetidens utgång, även om den uppförts av arrendatorn. Villorna fick endast disponeras sommartid och skulle oljemålas och tapetseras i enlighet med tidigare uppförda villor. Ett annat vanligt villkor var att en arrendator inte fick bygga badhus eller annan byggnad som genom sin funktion kunde konkurrera med badinrättningen.

En av de första arrendatorerna var Friedrich Willerding som 1851 arrenderade det nybyggda Friedrichhof, senare Lindenhof, på 10 år för 900 rdr/år. 1857 arrenderade trä- och järnexportören Bengt E. Dahlgren villan Solsidan på 50 år och betalade 30 000 kr. För fabrikören Mendel E. Delbanco byggdes enligt dennes ritningar villa Ängsäter år 1858 med hyrestid på tio år och 600 rdr om året i avgift. Året efter arrenderades Munkekullen med nybyggt hus ut till B. Thulin på 10 år för 800 rdr/år.

1866 uppläts Berghem till bryggaren David Wemyss på 49 år för 200 rdr/år exkl. byggnad. Kontraktet, nu på 6 000 rdr, överläts fyra år senare på arkitekt J. A. Westerberg och 1872 på skeppsredaren och kolgrosshandlaren August Carlson. Gövik uppfördes 1878 av konsul John Lyon med kontrakt på 49 år och 3 500 rdr samt 5 rdr/år.

Särö säteri

Säteriet 1870. Blyerts och krita av Anders Kallenberg.

20 augusti 1877 tvingades dock Schmidt i konkurs på grund av allt för frikostiga borgensförbindelser. Ett konsortium bestående av rika göteborgare som arrenderade villor på Särö försökte köpa egendomen men misslyckades. Förste stadsfogden i Göteborg, Alfred Almén, ropade in egendomen för 277 715 kr. Almén hade för avsikt  att kraftigt bygga ut badortsrörelsen genom en bolagsbildning och göra Särö till en badort av första rangen. 1881 bjöd han in till en aktieteckning där kapitalet i det nya bolaget skulle fördelas på 350 aktier à 1 000 kr; dessutom skulle varje aktieägare få en villatomt på ett tunnland. Men bolagsbildningen ledde inte till något resultat och han gick i konkurs 1884.

Samma år återköptes Särö av advokaten Frans Almén och agronomen J. W. Brattberg från Alingsås för ett pris av 325 000 kr, men 1885 övertog Brattberg även Alméns intressen i Särö.

Särö säteri

Säteribyggnaden med restaurangen omkring 1892.

1892 övertogs badrörelsen och egendomen av det nybildade bolaget Särö AB. Styrelseledamöter var August Carlson, August Johansson Mark och Ernst Krüger med Carl Gustaf Weinberg och John Hawks Lyon som suppleanter. Bland de större aktieägarna märktes J.W. Brattberg som själv behöll 25 aktier, August Röhss (42 aktier), August Carlson (25 aktier), Wilhelm Röhss (20 aktier), John Hawks Lyon (20 aktier) samt Nancy Linderoth (10 aktier). Andra aktieägare var August J:son Mark, Ernst Krüger, A. Krüger, Carl Wijk Sr, Hjalmar Pripp, J. F. Högberg, James Keiller Sr, Alexander Keiller, Gustaf Falk, Carl Leffler, Mary Leffler, C. G. Prytz, Gustaf Krafft Jr., Sten Helling, A. O. Wilson, Alfred Söderberg, Edward Berg, August Kock, Albert Olsson, C. G. Weinberg och Henrik Pripp.

Bolaget företog en del förändringar och renoveringar, bland annat anlades en ny ångbåtsbrygga med vänthus vid Ålevik och nära herrbadhuset uppfördes ett nytt, modernt varmbadhus. Den gamla restaurangen byggdes om och fick en helt ny veranda. I Stallbacken uppfördes arbetarbostäder och stenladugården byggdes om till stall. Rummen i paviljongerna och Drottninghuset moderniserades.

1897 upplöstes bolaget. Grosshandlare C. R. Prytz köpte säteriet för 312 000 kr, och en ny lag från 1896 gjorde det möjligt för honom att stycka egendomen och sälja samtliga villor med tillhörande tomter. Köparna var August Carlsson (5 st), Ernst Krüger, James Keiller Sr., Axel Jonsson, Gustaf Krafft Jr., J. A Westerberg, Hjalmar C:son Weijdling, August J:son Mark, Carl Lyon, C. Lyon, A. Carlander, O. W.Carlström, Gustaf Bratt, C. G. Weinberg, C. E. Lindström, Sten Helling, G. A. Örnberg, C. O. Söron, B. von Matern, August Koch, W. Schulz, E. M. E. Sundström, A. O. Wilson, C. E. Werner, C. Nycander, E. C. Hansson, O. Carlsson, Charlotta Grundberg och Thomas Övergaard. 1898 sålde Prytz själva säteriet med tillhörande fastlandsgårdar till grosshandlare Hans Ludvig Ygberg som också skulle ta sig an frågan om en järnvägsförbindelse Göteborg – Särö.

1901 bildades Järnvägsaktiebolaget Göteborg – Särö av professor August Wijkander, konsul C. A. Kjellberg, August Carlson, Hans Ygberg, Axel Jonsson, A. O. Wilson, Em. Fischer samt jur. dr Bertil Wijk. Ygberg var verkställande direktör fram till 1905. Trafiken startade 1904.

1904 öppnade Ygberg ytterligare en restaurang, Strandpaviljongen, vid järnvägens slutstation, men några år senare (1917) revs byggnaden. Under denna period ökade frekvensen av kungliga besök starkt. Från 1887 till 1904 besökte Oscar II Särö med chefsfartyget Drott så gott som årligen. Efter flera besök tillsammans med sin far gästade kronprins Gustaf Särö regelbundet från 1901 och deltog i de internationella tennistävlingarna.

1913 byggdes lokmannahemmet, det som idag är restaurang och hotellrörelsen Säröhus. Sen 1975 ägt av nuvarande ägare, Torgny Berntsson, sen 1987 genom bolaget Säröhus AB med dotterbolag.

Lokmannahemmet 1913

Lokmannahemmet 1913

Den 16 februari 1917 avled Hans Ygberg och den 20 augusti såldes Särö, förutom fastlandsgårdarna (såldes 1928), till ett nytt bolag, även detta kallat Särö AB, för 800 000 kr. Styrelsen i detta bolag utgjordes av Kerstin Setterwall, Hjalmar Wijk, Arnold Lindström, Bror Gustaf Mark, Axel Jonsson jr., Bertil Wijk, Harald Adelsohn, James Keiller jr och Elof Hansson. Suppleanter blev Folke C:son Weijdling, Henni Heyman och Gustaf Dahlin.

Bland aktieägarna märktes Bertil Wijk, Hjalmar Wijk, Caroline Wijk, James Keiller sr. och jr., Axel Jonsson sr. och jr., Folke Weijdling, Beatrice Wallenberg, Axel Ågren, Dan Broström, Elof Hansson, Arnold Lindström, Mina Hammarberg, George Seaton, Greta Wachtmeister, Gustaf Ekman, Jonas Kjellberg, Henni Heyman, Gustaf Mark, Ingeborg Gibson och Theodor Willerding.

1918 bildades ännu ett bolag, Särö Hafsbad AB, som hade till ändamål att driva hotell- och restaurangrörelse. Styrelsen bestod av Folke Weijdling, Gustaf Mark, Axel Jonsson jr, Anna Hossfeld och Harald Adelsohn med Henning Krafft och Helfrid Weijdling som suppleanter. Krafft blev bolagets direktör. Men redan 1921 trädde Särö Hafsbad i likvidation och restaurangrörelsen arrenderades ut till 1927.

Det nybildade bolaget Plutonen AB med som James Keiller J:r ägare övertog 1921 valda – vilka framgår inte – delar av Särö.

1925 skrevs aktierna i Särö AB ned från 5 000 kr till 100 kr. Största aktieägare var vid denna tid Caroline Wijk, född Dickson, med 18 aktier. Styrelsen bestod då av James Keiller, Hjalmar Wijk, Bertil Wijk, Fredrik Hallencreutz och Will Steffenburg. 1927 härjades anläggningen av brand, restaurangen med omliggande byggnader brann ned och 1928 brann Lusthuset. James Keiller J:r bildade Paviljongerna AB som 1927 övertog paviljongerna, Drottninghuset och säteritomten och lät bygga om och till paviljongerna. I maj året efter stod den nya restaurangen klar.

Efter detta trädde det nya bolaget Särö AB 1929 i likvidation. Fastigheten övertogs tillfälligt av Skandinaviska Banken. 1932 bildades AB Nordanskog av James Keiller J:r, Jean Victor Pellerin samt Elin Janson med ändamålet att bevara öns särart och undvika överexploatering. Samma år köpte bolaget Särö av banken för 235.000 kr. Även tillgångarna i Plutonen övertogs.

1955 revs varmbadhuset och 1961 dambadhuset – Särös damer fick i stället tillgång till delar av herrbadhuset. 1965 lades Säröbanan ned. 1971 införlivades Särö i Kungsbacka kommun och ny byggnadsplan upprättades. En villaägarförening bildades och 1974 blev Särö Västerskog naturreservat.

Aktierna i AB Nordanskog övertogs 1976 av Villafinans i Göteborg AB. 1981 bildades Föreningen Bassängbacken för att ”äga, återställa och bevara fastigheten Särö 1:245, mark och strand”.

Särö Golfklubb bildades 1981 på initiativ av Jan Hampf, Jan Hansson och Peter Hansson och förvärvade ängarna runt Solallén i avsikt att bygga en 9-håls golfbana. James Keiller hade dock redan 1899 anlagt en femhåls golfbana öster om Lysholmen. Markerna vid Lysholmen översvämmades dock och golfen lades ned efter bara ett par år. James Keiller och golfklubben donerade tillgångarna till Göteborgs Golfklubb.

1982 bildades HB Residencia med Jan Hampf, Jan Hansson och Bernt Halldén som ägare för köp, försäljning och förvaltning av fast egendom på Särö. Den sistnämnde är inte längre delägare i bolaget. Residencia köpte säteritomten, Stallbacken samt diverse markområden av AB Nordanskog. David Keiller byggde om Drottninghuset till flerfamiljsbostad och senare även paviljongerna. Nytt system för vatten och avlopp för öns fastigheter byggdes 1982-83. AB Onsalavillan köpte tomter av AB Nordanskog 1983. Föreningen Säteritomten – för bevarande av tomten – bildades 1985.

2002 bildades Bostadsrättsföreningen Stallbacken som äger och har byggt om två hus, Vagnslidret och Statarhuset till bostadsrättslägenheter, 2003 Brf Stallet och därefter har det bildats fler bostadsrättföreningar däribland Brf Berghem i Särö som tog över fastigheten Berghem, och Brf Särö Gavlar.

Stiftelsen Erik Wijks stipendiefond

Stiftelsens ändamål är att den disponibla avkastningen skall utdelas till därav förtjänta meddellösa studerande vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg.

Stiftelsen förvaltas av Chalmers Tekniska högskola och hade en förmögenhet på 3,7 miljoner SEK år 2014.