Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Wijk

Göteborgs största rederier åren 1837-1852

Under denna tid var segelfartygsrederier fortfarande helt dominerande i Sverige och Göteborg. I början av denna period är D. Carnegie & Co det störst rederiet men under tiden gångs minskar företaget betydelse och istället växter Jam. Dickson & Co, J.G. Grönvall & Co, C.G. Lindberg, Olof Wijk. I. Lilliequist & Son och Gustaf Melin till att bli de stora rederierna.

Andra redare av betydelse under perioden är Olof Norén, William Gibson som ersätts av Leopold Gibson, L.B. Lindquist, J.A. Kjellberg & Söner, N. Beckman, A. Barclay & Co, W. Kjellberg & Co, C.C. Barchmann, E. Rundberg och O.P. Dahlin.

Två av de här nämnda segelfartygsrederierna kom att bli mycket betydande för starten av Göteborgs moderna varvsindustri för byggande av stålfartyg, Mattsson & Braune och T.W. Tranchell för Lindholmens Varv samt C.C. Barchmann för Eriksbergs Mekaniska Verkstad.

Andra var verksamma vid seglefartygsvarven. O.P. Dahlin var disponent på Gamla varvet en tid och Gustaf Melin var delägare i Kustens Varv

Största rederier, antal läster, 1837, 1839, 1841

D. Carnegie & Co, 751, 753, 936
Jam. Dickson & Co, 499, 719, 930
C.G. Lindberg, 426, 691, 753
L.B. Lindquist, 350, 491, 504
Olof Wijk, 325, 499, 499
William Gibson, 306, 205, 205
A.E. Haeger, 233, 417, 486
Sam. Arfvidson, 228, 89, 306
L. Svensson, 224, -, -,
B. Ericsson, 221, 166, 313
W. Malm, 218, – , –
Olof Norén, 182, 282, 313
I. Lilliequist & Son, – , -, 425
J.G. Grönvall & Co, -, -, 339
Gustaf Melin, 185, 189, 312
Åkermark & Co, -, -, 290
J.A. Kjellberg & Co, 130, -, 222

Största rederier, antal läster, 1845, 1846, 1848

Jam. Dickson & Co, 1 035, 1 236, 1 066
Olof Wijk, 661, 662, 962
C.G. Lindberg, 616, 692, 665
Gustaf Melin, 522, 622, 668
I. Lilliequist & Son, 487, 487, 587
A.E. Haegers sterbhus, 480, -, –
D. Carnegie & Co, 449, 629, 838
Olof Norén, 429, 472, 564
J.G. Grönvall & Co, 339, 1 529, 1 646
Sam. Arfvidson, 306, -, –
L.B. Lindquist, 292, 509, 698
Åkermark & Co, 289, 257, 404
J.A. Kjellberg & Co, 261, 261, –
C.C. Barchmann, – , 162, 429
N. Beckman, 163, 163, 407
W. Kjellberg & Co, 205, 341, 341
A. Barclay & Co, 100, 199, 323
J. Tranchell, – , 167, 315
O.P. Dahlin, 214, 214, 303

Största rederier, antal läster, 1850, 1852

J.G. Grönvall & Co, 2 739, 2 738
Jam. Dickson & Co, 1 340, 2 061
Olof Wijk, 911, 896
Mattsson & Braune, 839, 683
Gustaf Melin, 768, 877
I. Lilliequist & Son, 714, 569
C.G. Lindberg, 697, 805
Olof Norén, 562, 473
D. Carnegie & Co, 458, 315
R. Lindhult/Corin, Lindhult & Co, 442, 562
C.C. Barchmann, 429, 332
W. Kjellberg & Co, 427, 311
N. Beckman, 407, 163
E. Rundberg, 400, 405
A. Barclay & Co, 376, 376
J.A. Kjellberg & Söner, 358, 542
Wennerblad & Svensson, 316, 219
G.H. Hegardt & Co, -, 318
O.P. Dahlin, 214, 303
C.F. Höglund/Höglund & Co, 161, 459
T.W. Tranchell, 181, 407
L. Gibson, 215, 488

Källa: Sveriges skeppslista 1837-1885

Advertisements

Göteborgs största rederier – 1800-talets början

1880-talets början inkluderar slutet på Ostindiska kompaniets 4:e oktroj, Ostindiska kompaniets 5:e oktroj, slutet på sillperioden samt Göteborgs gyllene period, kontinentalblockaden. De stora rederierna/redarna har med undantag av Ostindiska Kompaniet och enstaka andra företag i allmänhet en koppling till sillhanteringen och/eller handeln med USA och Storbritannien under Napoleons så kallade kontinentalblockad. I början av 1800-talet fanns också en kort period med kaperiverksamhet.

Fram till 1805 var Ostindiska Kompaniet det i särklass största rederiföretaget. Detta beroende på att deras fartyg i genomsnitt var betydligt större än andra fartyg vid denna tid. För saltimport, spannmålsimport, sillverksamhet, sillexport, järnexport, kaperi och smugglingstrafik till Storbritannien behövdes och användes  mindre fartyg och det var sådana som andra redare i första hand hade.

Handelshus med intressen i sillhanteringen är bl.a. G.B. Santesson & Söner, Andersson & Wohlfahrt, Jonas A. Sernström, J.G. Ekmans Enka & Son och Carl Bagge. De flesta av dessa företag försvann som stora redare kring innan 1810.

Niclas Björnberg var Göteborgs rikaste man under denna tid, han var stor spannmålshandlare, störste delägare i Ostindiska kompaniets lönsamma 5:e oktroj och hade sillsalterier och trankokerier. Efter att den 5:e oktrojen avvecklats köpte han Ostindiska Kompaniets byggnad, det nuvarande Stadsmuseet. Han ägde också en lång rad järnbruk och sågar i Värmland och Dalsland och handlade med järn och trävaror. Anders Björnberg var hans bror och Carl Björnberg hans son.

A.P. Oterdahl och J.O. Oterdahl var bröder och efter A.P. Oterdahls död 1804 drevs hans företag vidare av sonen Niclas Oterdahl.

Sillperioden tog slut 1809, Ostindiska Kompaniets verksamhet upphörde helt 1813 och kontinentalblockaden varade formellt 1806-1814, dock delvis redan från 1803 och med i praktiken slut redan 1812.

Största rederier, antal läster, 1800, 1801, 1805, 

Ostindiska Kompaniet 4:e, 1 992, 2 534, 1 824
G.B. Santesson & Söner, 837, 988, 696
Andersson & Wohlfahrt, 609, 645, 686
Jonas A. Sernström, 545, 235, –
Carl Bagge, 506, 507, –
David Mitchell, 500, 449, –
Laurens Tarras, 492, 509, 563
Niclas Björnberg, 459, 461, 1 093
Olof Beckman, 421, 610, 314
Jonas Malm (Malm & Son), 392, 529, 236
Carl A. Iggelström, 359, 457, –
M. Holterman & Söner, 334, 284, –
Pehr Backman, 330, -, –
Bernhard Wohlfahrt, 311, 406, 411
J.G. Ekmans Enka & Son, 299, 299, 311
A.P. Oterdahl & Son, 283, 283, 293
J.O. Oterdahl, 276, 276, –
J.D. Wetterling & Son, 272, 272, 278
Jonas Kjellberg, 251, 251, 237
Em. B. Bahrman, 227, 265, –
Carl Brändström, -, 344, 343
D. Carnegie & Co, – , – , 409
Low & Smith, -, -, 344
David Airth, -, -, 275
G.H. Ekman (Ekman & Co), -, -, 256
Hedman & Arfvidsson, -, -, 219
Scott & Gordon, -, -, 212
Gabriel Gren, -, -, 124

Ett antal handelsföretag växte snabbt med export till och import från USA under kontinentalepoken. Vidarebefordran av varorna från Göteborg skedde i allmänhet med svenska fartyg medan transporten från USA till Göteborg eller omvänt skedde på US-amerikanska skepp. Några av de företag som tjänade mycket på denna handel mellan främst Storbritannien och USA via Göteborg var bland annat D. Carnegie & Co, Laurens Tarras, Ekman & Co, Olof Wijk, Scott & Gordon, Low & Smith, Kennedy & Åberg, Joseph & Olof Hall, Robert Dickson, J.F. Homeyer, Almfelt & Fehrnström och J.A. Andrén. Dessa företag blev som vi kan se också stora redare.

Olof Wijk och familjen Gavin hörde till de som också var kaparredare.

C.E Brändström tillhörde en av Gävles rikaste familjer och hade en bror som var grosshandlare i Kingston-upon-Hull i England. I likhet med de brittiska affärsmännen och firmorna hade han goda kontakter i Storbritannien som vid sidan av USA var några av Sverige viktigaste handelspartner på denna tid vad det gäller export av järn och trävaror. För Göteborg var dessa två länder helt dominerande.

Största rederier, antal läster, 1807, 1809, 1811, 1813

Niclas Björnberg, 1 094, 1094, 909, 882
Andersson & Wohlfahrt, 673, 585, 462, –
D. Carnegie & Co, 601, 394, 630, 840
G.B. Santessons Söner, 586, 531, 616, –
L. Tarras (Tarras & Blaurock), 563, 375, 1 312, 1 166
Bernhard Wohlfahrt, 416, -, -, –
G.H. Ekman (Ekman & Co), 378, 287, -, 480
Scott & Gordon, 336, 383, 534, 1 101
Malm & Son, 318, -, -, -,
Wetterling & Son, 318, 191, 142, –
J.G. Ekmans Enka & Son, 311, 192, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 293, 191, -, –
Olof Beckman, 275, 230, 454, 284
Adam Gavin, 220, -, -, –
C.E.Brändström, 219, 219, -, 299
David Airth, 201, -, -, –
Low & Smith, 197, 399, 409, 534
Grill & Pettersson, 183, -, -, –
Jonas Kjellberg, 177, -, -, –
Gabriel Gren, 125, -, -, –
Willerding & Co, -, 419, -, –
Kennedy & Åberg, -, 185, 394, 437
Carl Bagge, -, 178, -, –
Hedman & Arfvidsson, -, 177, 214, –
S.A. Andrén, -, 100, -, –
Alec. Barclay & Co, -, -, 655, 426
J.M. Lundberg, -, -, 648, –
J.H. Gradman, -, -, 355, –
J.A. Andrén, -, -, 338, 140
Olof Wijk, -, -, 285, 381
Robert Dickson, -, -, 282, 409
Heyman & Co, -, -, 225, 204
A.M. Prytz, -, -, -, 629
A.R. Lorent, -, -, -, 501
Anders Björnberg, -, -, -, 355
J.F. Homeyer, -, -, -, 341
Samuel Arfwidsson, -, -, -, 320
Wahlgren & Wenster, -, -, -, 232
N.P. Bolmér, -, -, -, 196
F.M. Åkerman, -, -, -, 196
Thomas Gavin, , -, -, -, 182
Almfelt & Fehrnström, -, -, -, 174
Wm Gibson & Co, -, -, -, 173
C.H. Bäck, -, -, -, 116

Flera av företagen som växte snabbt genom transitaffärererna under kontinentalperioden slutade med en krasch när den konstlade högkonjunkturen för Göteborg var över. Scott & Gordon, Low & Smith, Joseph & Olof Hall, Andersson & Wohlfahrt samt Robert Dickson gick alla i konkurs. Alex. Barclay & Co, Olof Wijk med flera överlevde även om de ofta fick minska sin verksamhet. Detta fick betydelse också på rederiverksamheten som minskade i de företag som överlevde.

Största rederier, antal läster, 1815, 1817, 1819, 1820

Scott & Gordon, 1 346, 1 184, 317, –
Niclas Björnberg, 1 087, 1 069, 1 337, 1 307
A.M. Prytz, 986, 907, 981, 746
Olof Wijk, 888, 666, 520, 439
Alex. Barclay & Co, 808, -, 246, –
D. Carnegie & Co, 725, 633, 661, 772
Robert Dickson, 705, 325, -, –
Tarras & Blaurock (Tarras & Son), 606, 512, 288, –
Ekman & Co, 577, 457, 240, 240
Kennedy & Åberg, 554, 462, -, –
Olof Beckman & Co, 530, -, -, –
Low, Smith & Co, 528, 425, 242, –
A.R. Lorent, 493, 300, 274, 234
Thomas Gavin, 440, 120, 312, 361
J.H. Andrén, 429, 316, -, -,
James Dickson, 414, -, 316, 456,
J.F. Homeyer, 378, 378, -, -,
Joseph & Olof Hall, 376, -, -, -,
Almfelt & Fehrnström (B. Almfelt), 353, 339, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 323, 332, -, –
Levin Jacobsson, 302, 348, 612, 466
C.E. Brändströms Enka & Son, 287, 307, -, –
N.P. Bolmér, 256, -, -, –
Samuel Arfwidsson, 251, 197, -, –
Malm & Söner (Peter Malm), 216, 304, 276, 377
Wahlgren & Wenster, 216, -, -, –
J.A. Lundwik, 180, -, -, –
James Gavin, 153, -, -, –
Lor. Swensson, 105, 205, -, –
Gust. Melin & Co, 104, -, -, –
Pet. Dahl & Co, -, 377, -, –
F.M. Åkermans Söner, -, 298, 298, 298
Jonas Kjellberg & Co, -, 144, -, –
G.R. Prytz, -, -, 365, 365
Carl Björnberg, -, -, 300, 809

Flera av de stora redarna i början av 1800-talet kom att höra till de största redarna under en stor del av 1800-talet. Detta gäller framförallt de som överlevde kontinentalblockadens slut och de som startade sin verksamhet efter denna. Detta gäller exempelvis Andrén (blev ägare till G.H. Hegardt & Co) D. Carnegie & Co, Olof Wijk, James Dickson, Alex. Barclay & Co och Ekman & Co.

Skeppet Minerva ur två perspektiv. Målning av Guiseppi Fedi, troligen vid ett hamnbesök i Istanbul år 1817. Ägare av den tremastade fullriggaren (fregattskepp) var Low, Smith & Co. Minerva var byggd 1807 och på 140 läster.

Källa till sifferuppgifterna: Per Forsberg, Större skeppsägare i Göteborg 1782-1820, 2016

Sjöförsäkringsaktiebolaget Gauthiod

Del 5 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Äldst bland alla systematiserade försäkringsarter är sjöförsäkringen. Detta gäller icke blott utlandet, utan äfven vårt land, där den blef föremål för lagstiftningsåtgärder redan genom 1667 års sjölag, som innehåller en särskild försäkringsbalk.

I Stockholm stiftades redan år 1739 ett sjöassurance-kompani och år 1826 ett sjöförsäkringsbolag; i Göteborg bildades år 1840 ett ömsesidighetsbolag, sjöassuransföreningen, beräknadt endast för på kravel byggda fartyg tillhöriga redare i Göteborg och omnäjd. Alla dessa hafva sedermera upphört, det förstnämda år 1863, då det äldsta i Sverige nu existerande sjöförsäkringsbolag, Gauthiod, tillkom.

Den äldsta i behåll befintliga handling rörande detta bolag är ett kortfattadt protokoll på tre paragrafer, hållet vid en sammankomst å Börsen den 2 mars 1863. Närvarande voro hrr Chr. Arvidson, som fungerade som ordförande, J. J. Ekman, Th. Berger, L. Bergman, Ch. G. Lindberg, A. Gren, J. Hamberg, Th. Mannheimer, O. Magnus, C. Hellstenius och C. A. Nilson; protokollet fördes af redaktör S. A. Hedlund. Sammanträdet var  utlyst för att behandla ett af hr Ross framstäldt förslag om bildande af ett sjöförsäkringsbolag. En komite bestående af hrr Chr. Arvidsson, J. J. Ekman, Charles G. Lindberg,  Aug. Röhss och Ad. Magnus tillsattes för att föra saken vidare framåt.

Komitén utfärdade påföljande dag, den 3 mars, en inbjudan till aktieteckning i ett dyligt bolag på minst 1/2 million rdr. Teckningen uppgick ganska snabbt till 600.000 rdr.

Den 28 maj 1863 hölls konstituerande sammanträde, då bolagsordning antogs och nyssnämde komiterade, — bland hvilka konsul Oscar Ekman ingått i st. f. hr J. J. Ekman, — erhöllo i uppdrag att söka fastställelse därå samt att förvalta bolagets angelägenheter, tills styrelse blifvit utsedd.

Den 1o—11 augusti 1863 hade Gauthiod sin första ordinarie bolagsstämma under ordförandeskap af distriktschefen W. Karström. Vid denna antogos ”försäkringsvilkor” och för styrelsen en instruktion, som bl. a. innehöll den för ett nybildadt sjöförsäkringsbolag säkerligen välbetänkta, men för nutiden något främmande bestämmelsen att från bolagets försäkring skulle tillsvidare undantagas försäkring å fartyg (kasko). Likaledes ålades styrelsen, att antaga försäkring å gods och därmed jämförliga försäkringsföremål endast för resor på inländska vattendrag samt mellan Östersjöns, norska, danska, holländska, tyska, belgiska, franska, storbrittanniska, spanska, portugisiska och italienska hamnar, — något som ju äfven utgör ett bevis på den försiktighet, hvarmed man då gick till väga.

Till bolagets förste värkställande direktör, med en lön af 4.000 rdr. rmt., utsågs hr H. Henriques, med vice häradshöfding C. M. Nyström till suppleant. Styrelseledamöter blefvo hr Chr. Arvidson och kommendörkaptenen Emil Ekman, suppleanter frih. H.  Fleetwood och hr Ch:s. G. Lindberg, revisorer hrr Aug. Leffler och C. O. Kjellberg med Ad. Magnus och Olof Wijk till suppleanter.

Vid ett af de första styrelsesammanträdena fastställdes en instruktion för agenterna,  hvari bl. a. förekom bestämmelsen, att varurisker fingo antagas endast med fartyg, som fördes af välkända skeppare. Redan några månader efter bolagets tillkomst utsträcktes försäkringen å gods emellertid till alla farvatten, utom ishafven och Svarta hafvet. År 1870 tog man ytterligare ett steg till bolagets utveckling, i det vårstämman beslöt, att risker å fartyg ”mot totalförlust” kunde få öfvertagas; år 1871 infördes försäkring å varor befordrade öfver land. Men först år 1873 bemyndigades styrelsen att antaga kasko-försäkringar; och först under detta år kan bolagets verksamhet sålunda sägas hafva blifvit fullt modern.

Bolaget hade härmed nått den sträfvan, som det alltid fullföljt, att genom sunda försäkringsvillkor och lämpligt afpassade premier bidraga till ernåendet af en solid sjöförsäkringsrörelse inom landet. För detta ändamål har det ock alltid gått i spetsen för uppnående af enighet med andra existerande bolag i åtskilliga försäkringsangelägenheter.

I främsta rummet står bolaget för sin utveckling i tacksamhetsskuld till baron H. Fleetwood, hvilken, — sedan Henriques under september 1864 aflidit och hans suppleant Nyström fungerat till årets slut, — alltifrån den 1 januari 1865 till slutet af år 1892 skötte verkställande direktörsskapet. Det är under hans sakkunniga och försiktiga ledning, som bolagets solida ställning skapats; och det är genom hans intresserade arbete för sjöförsäkringen i allmänhet, som han på ett framstående sätt bidragit till sjöassuransrörelsens utveckling och höjande. I verksamheten för Gauthiods utveckling understöddes han kraftigt af kommendörkaptenen Ekman, som deltog i bolagets styrelse från dess stiftande ända till 1894 års slut.

Sedan år 1893 är bolagets verkställande direktör hr J. P. L. Anderson; öfriga styrelseledamöter äro grosshandlanden C. L. Berggren (sedan 1889) och konsul Johan E. Ekman (sedan 1901).

Om man frånser 1863, då bolaget ej verkade under hela året, kunna följande siffror något belysa utvecklingen af dess verksamhet under 40-årsperioden:

Sedan bolagets tillkomst hafva till aktieägarne utdelats inalles 1.517.200 kronor, motsvarande en årlig genom snittsdividend af 31.61 %, hvilket måste anses vara ett lyckligt resultat. Oaktadt bolaget under åren 1892—93 led betydande förluster å den agentur, som det i förening med flere nordiska bolag etablerat i London, — föröfrigt de enda  år under bolagets tillvaro, då ingen behållning å rörelsen uppstått, — hafva reservfonderna sedermera så kunnat ökas, att de numera uppgå till 665.000 kronor, hvarjämte afsatts 70.000 kronor för bildande af en fond till inlösen af aktieägarnes grundfondsförbindelser.

För sina tjänstemän’ har bolaget ur vinstmedel, till belopp varierande från 5.000 till 500 kronor, afsatt en pensionsfond, som numera uppgår till c:a 75.000 kr.

Till minne af bolagets 40-åriga tillvaro och framgångsrika värksamhet beslöt bolagsstämman den 25 april 1903 att såsom gåfva till Sjömannasällskapets stiftelses för åldriga sjömän byggnadsfond öfverlämna ett belopp af 5.000 kronor.

Såsom ett vackert bevis på intresse för bolaget må nämnas, att varfsägaren G. A. Lundgren till förvaltning af bolagets styrelse donerat 10.000 kr. till en fond, hvaraf räntan skall användas till understöd åt änkor efter sådana sjömän, hvilka omkommit med fartyg, som vid förlisningen varit försäkrade i bolaget. Donationen, öfverlämnad 1895, uppgår numera till ca. 14.376 kronor.

I den ursprungliga bolagsordningen har genom K. M:ts resolution den 9 juni 1871 genomförts den ändring, att bolagsman icke må äga flere aktier i bolaget än som motsvarar 1/24-del af bolagets hela tecknade kapital.

Bolagets affärer bedrifvas hufvudsakligen inom landet, men äfven i Norge och Finland, hvarjämte det har agenturer i London och ett par kontinentala sjöstäder. Agenter i Stockholm äro hrr Harald Wulff, Hugo Mattsson och C. H. Heurlin.

Axel Ramm

Brand- och Lifförsäkringsaktiebolaget Svea

Del 4 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Man frågar sig, huru det var möjligt att under de många stora eldsvådorna i Göteborg under slutet af 1700-och början af 1800- talet skaffa möjligheter till återuppförande af nya byggnader m. m. Härpå kan endast svaras, att de förnämligare firmorna hade sina egendomar och lösören försäkrade i utländska bolag, som betäckte sig genom betydande premier, hvarjämte man på så sätt sökte förekomma svårare eldsolyckor, att brandordningen för snart sagdt hvarje eldsvåda gjordes strängare; en regelbunden företeelse är ock den ansökan om tullfri införsel af mur- och byggnadsmaterialier, som åtföljer hvarje större brandskada.

Städernas allmänna brandstodsbolag, grundadt 1828, och städernas bolag till försäkring af lösegendom, grundadt 1842, verkade ännu efter ålderdomliga plägseder. Först i och med genomförandet af aktiebolagsformen, — Skandia i Stockholm stiftades 1855, — kommo nyare moderna åsikter till synes inom svensk försäkringsverksamhet och samtidigt infördes lifförsäkringen, hvilken, — om man frånser civilstatens enke- och pupillkassa (1743), allmänna enke- och pupillkassan 1784 m. fl. — i Sverige allmännare kom på tal först genom motioner till riksdagen i början af 1840-talet. Ursprungligen tyckes man hafva påtänkt att anordna dessa samt ränteförsäkrings- och lifränte-anstalterna såsom rena riksförsäkringsanstalter, men resultatet af öfverläggningarna blef endast
Sveriges första ”ränte- och kapitalförsäkringsanstalt” (1850).

Den betänksamhet, som icke sällan är ett utmärkande drag i Göteborgs merkantila lif, gjorde väl sitt till, att man icke genast följde det i Stockholm gifna exemplet, oaktadt det flere gånger var fråga om att bilda en göteborgsk försäkringsanstalt. När man emellertid beslöt sig därför, följde man ett annat bruk i vår stad, att icke nöja sig med halfva åtgärder, utan göra grunden för företaget så fast och säker som möjligt.

I februari 1866 utfärdades en inbjudan till bildande af ett brand- och
lifförsäkrings-bolag i Göteborg, hvilket sedermera erhöll namnet Svea. Såsom inbjudare underskrefvo: James Dickson & Co., D. Carnegie & Co., Olof Wijk & Co., J. W. Wilson, D. O. Francke, Th. Mannheimer, Moritz L. Magnus & J. Hartvig, J. A. Kjellberg & Söner, Ekman & Co., G. H. Hegardt & Co., C. F. Waern & Co. och Wilh. Röhss & Co. Det utbjudna kapitalet
öfvertecknades med 50 procent, hvilket var en för den tiden högst ovanlig företeelse. Sedan bolagsordning den 17 april antagits och interimsstyrelse valts, hölls konstituerande stämma den 3 juli 1866, hvarvid till styrelseledamöter utsågos herrar J. W. Wilson, D. O. Francke, Charles Dickson, Jac. Elliot, Olof Wijk och C. O. Kjellberg samt till suppleanter herrar Aug. Röhss, J. Ed. Levisson och E. Delbanco. Ordförande blef med. doktorn Charles Dickson, som med den för honom utmärkande sakkunskapen och intresset för socialpolitiska förbättringar lifligt deltog i organisationsarbetet.

Det nya bolaget hade en farlig fiende i den konkurrens, som från början sträfvade att undertrycka den nytillkomne. Bolagets styrelse fann snart, att ytterligare sakkunskap och energi var behöflig i denna till en början ojämna strid och kallade därför dåvarande direktören för Mölnlycke fabriksaktiebolag, konsuln E. Boye till verkställande direktör. Denne hade sedan 1844 varit verksam som agent först för ett tyskt bolag och sedermera för ”Sun” samt särskildt varmt intresserat sig för lifförsäkringsväsendets utbredande i Sverige.

Trots den ihärdiga konkurrensen gick bolaget, hvars brand- och lifförsäkringsrörelser alltid hållits strängt åtskilda, snabbt framåt. År 1867 utgjorde brandförsäkringsbeloppet 83.3 millioner kronor, år 1882, efter femton års verksamhet, var det redan uppe i öfver en milliard (1051.2 mill.) kronor och utgör numera 1.6 milliard kronor; premieinkomsten har ökats från 276.725 kronor år 1867 till nära 8.6 millioner kronor år 1902. De ersättningsbelopp för brandskador, som bolaget under sin verksamhetstid utbetalt, uppgå till icke mindre än öfver 111 millioner kronor.

Bolagets lifförsäkringsrörelse visade år 1867 ett försäkringsbelopp af 273.300 kronor. År 1889 var man uppe öfver 50 millioner, för år 1902 är summan 77.390.215 kronor med en premieinkomst af öfver 2 millioner kronor. Under de år bolaget verkat hafva utbetalts sammanlagdt omkring 18 millioner kronor i lifförsäkringsbelopp.

Bolagets fonder, incl. grundfondsförbindelserna, uppgå för närvarande till öfver 39 3/4 millioner kronor, sålunda fördelade:

Styrelsen utgöres för närvarande af följande personer: professor Aug. Wijkander, ordf., grossh. Carl Wijk, v. ordf., med. dr. F. E. von Sydow, v. häradshöfding Ernst Bring, verkställande direktör, samt grosshandlarne Harald Sternhagen, George Murray och Herman Hartvig; suppleanter äro: kontorschefen F. Boye, grossh. Arthur Seaton och direktören J. V. Svalander.

Axel Ramm

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

Ramm om Olof Wijk & Co

Del 3 av 18 i serien Sveriges handel och industri 2
Endast för medlemmar

AB Sveriges Förenade Konservfabriker

Del 15 av 18 i serien Sveriges handel och industri
Endast för medlemmar

Röhsska museet

Röhsska museet, tidigare Röhsska konstslöjdmuseet, är ett museum i Göteborg för mode, design och konsthantverk. Det invigdes 1916, och var ursprungligen friliggande, men byggdes samman med Slöjdföreningens skola år 1964. Museet ligger vid Vasagatan 37-39 i Lorensberg i centrala Göteborg.

Sverige var sent med att få ett specialmuseum för konsthantverk och design. Röhsska var ett av de senast tillkomna av en rad konstindustrimuseer som byggdes runt om i Europa med avsikten att visa formgivna industri- och hantverksprodukter.

Röhsska museet grundades med hjälp av privata donationsmedel. Den 10 januari 1901 fick Göteborgs stad av sterbhusdelägarna efter konsul Wilhelm Röhss d.y. ta emot en donation på 250 000 kronor, som möjliggjorde uppförande och inredande av en byggnad för ett konstindustrimuseum. Brodern August Röhss donerade också 180 000 kronor den 24 december samma år för inköp till det blivande museets samlingar samt andra ändamål. Röhsska museet invigdes den 15 september 1916 av landshövding Gustaf Lagerbring.

En annan person som haft stor betydelse för Röhsska museet är Hjalmar Wijk som beskrivs på följande sätt av museet:

Röhsska museets tidiga utformning och innehåll kan till stor del tillskrivas Hjalmar Wijk. Museets planering, byggande och verksamhet kom i mer än 30 år framåt, till slutet av 1940-talet, att formas av Hjalmar Wijk i samförstånd med museets intendenter.

Prins Eugen, tidig medlem i Röhsska konstslöjdmuseets vänförening, sa en gång: ”Vad vore Axel Nilsson utan Hjalmar Wijk och vad vore Hjalmar Wijk utan Axel Nilsson?”

Ofta donerade Hjalmar betydande summor anonymt, ensam, eller tillsammans med sin mor Caroline Wijk. Genom personliga intressen i kombination med stora donationer kom de att styra uppbyggnaden av museets första samlingar. Hjalmar Wijk var en av köparna bakom Röhsska museets samling av japonica. Mor och son var huvudfinansiärer till Wulffs Kinaexpedition. Det var också deras förtjänst att Göteborgs högskola tidigt satsade på en lärostol för östasiatiska språk och kulturer (idag Institutionen för språk och litteraturer).

Även Göteborgs Konstmuseums samlingar har påverkats av familjen Wijk. Hjalmar Wijk donerade Edvard Munchs ”Vampyren” och Carl Wilhelmssons ”Gårdens dotter” och över tusen andra konstverk till Göteborgs Konstmuseum. Delar av familjen Wijks extraordinära boksamling tillföll Röhsska museet och Göteborgs universitetsbibliotek.

Röhsska museet.

Röhsska museet. Bild: Henrik Sendelbach. Licens: CC BY-SA 3.0

Röhsska museet byggdes på tomten mellan Chalmers byggnader på Vasagatan och Slöjdföreningens skola på Kristinelundsgatan. Göteborgs stad bidrog med den centrala tomten. För utformandet av museibyggnaden utlystes en tävling, där landets främsta arkitekter deltog. Det vinnande bidraget ritades 1910 i nationalromantisk anda av Carl Westman. Själva byggnadsmaterialet fick spela en stor roll, vilket är tydligt i museets fasader av handslaget rött tegel, där teglets egenart får tala. Vissa tegelstenar har ett mönster – till exempel tre kronor eller initialerna C W upp- och nedvända.

Under de dryga hundra år som Röhsska museet har funnits till har verksamheten gradvis förändrats. Den första byggnaden visade sig vara för liten för verksamhetens omfattning och på 1930-talet utökades museet med en mindre tillbyggnad. Även denna gång kom byggnaden att bli tidstypisk, nämligen i funktionalistisk stil. Melchior Wernstedt ritade en tillbyggnad för tillfälliga utställningar som stod färdig 1937 med stora fönster ut mot Chalmersgatan. Med tiden uppstod behov av ytterligare utökning och 1957–62 uppfördes ytterligare en tillbyggnad, Brolidhallen, ritad av Sven Brolid och Jan Wallinder.

Röhsska museet har en omfattande föremålssamling på uppemot 50 000 objekt, fördelade inom kategorierna konsthantverk, design och mode. Huvuddelen av föremålen i samlingen utgörs av äldre svenskt och europeiskt konsthantverk, men även grekiska och romerska antikviteter samt material från Japan och Kina finns representerade i samlingen. Ända sedan museets stadgar antogs av Göteborgs stadsfullmäktige 1904 har en febril insamlingsverksamhet pågått och redan 1905 skrevs de första föremålen in i museets katalog. Sedan dess har mellan 50 och upptill 1 800 föremål per år samlats in. De första åren köptes framförallt äldre svenskt och europeiskt konsthantverk in, men också kinesiskt och japanskt konsthantverk:

De första samlingarna utgjordes av äldre svenskt och europeiskt konsthantverk. Snart tillkom en samling japanska föremål, och 1912–13 företogs, för museets räkning, en insamlingsresa till Kina av botanisten Thorild Wulff. Axel Nilsson blev Röhsska museets intendent 1914, men hade som rådgivare till styrelsen redan bidragit till att byggnaden fått en form som ett väl fungerande och levande museum. Axel Nilsson var också en av initiativtagarna till Thorild Wulffs kinaresa. Man hann också arrangera en del mindre tillfälliga utställningar innan museet slog upp dörrarna för allmänheten 1916. År 1917 instiftades också föreningen Röhsska konstslöjdmuseets vänner. Ordförande blev prins Eugen. Föreningens ändamål var att köpa in värdefulla konstslöjdföremål, som i samförstånd med museets ledning skulle överlämnas till Röhsska Konstslöjdmuseet och införlivas med dess samlingar.

På 1920-talet började museet också köpa in samtida konsthantverk och museet skriver själva så här om sitt uppdrag och ändamål:

I dag är Röhsska museets syfte är att samla och visa design- och konsthantverkstraditionens skilda uttryck och kreativa karaktär, att uppmuntra ett aktivt förhållningssätt hos museibesökarna och att stimulera medvetenhet och kunskap om både historiska och samtida uttryck inom design och konsthantverk. I museets uppdrag ingår ett ansvar för att bevaka och samla in design och konsthantverks föremål och bevara dem för eftervärlden. Museet skall också presentera aktuella utställningar, arbeta med aktiv pedagogisk verksamhet samt dokumentera designprocessen genom historien. Museet önskar med hjälp av föremålsinsamling och utställningar ge perspektiv på samhällsutvecklingen, skapa upplevelser och bidra med stimulans och fördjupade insikter om den formvärld som omger oss. Museet vill vara en självklar mötesplats för utövande konsthantverkare, designers, forskare, industri och näringsliv.

Röhsska museet har sedan 1994 delat ut det årliga Torsten och Wanja Söderbergs pris för nyskapande och framstående gärning inom konsthantverk, design och mode i Norden. Priset instiftades med anledning av etthundraårsdagen av Torsten Söderbergs födelse den 4 november 1894. Varje år i november presenterar Röhsska museet en utställning med pristagaren.

Läs också:

Text i huvudsak från Wikipedia.

Wijkska huset

Hus vid Lilla Torget som uppfördes åren 1850-53 som kontor för handelshuset Olof Wijk & Co och som bostad för familjen Wijk, Olof Wijk d.ä och senare Olof Wijk d.y.  Innan dess låg det så kallade Utfallska huset på platsen, i slutet av 1700-talet ägdes detta av Niclas Sahlgren. Detta hus brann ner i den stora branden år 1804.

Wijska huset

Wijska huset Foto: Alicia Fagerving. Licens: CC BY-SA 3.0

Det nya hus som Olof Wijk d.ä. lät uppföra ritades av arkitekten Adolf W Edelsvärd som också har ritat centralstationerna i Stockholm, Göteborg och Malmö liksom en stor mängd stationshus i hela Sverige. I de två nedersta våningarna var det lagerlokaler och kontor. Huset hade från början bara fyra våningar, den nästa översta var Olof Wijks bostad. en översta våningen var också en bostadsvåning.

1925 sålde familjen Wijk huset till Brand- och Livförsäkrings AB Svea efter att familjeföretaget Olof Wijk & Co AB kommit på obestånd. Huset byggdes på med en femte våning, hörntornets lilla kupol försvann och fick dagens utseende. I bottenvåningen flyttade Restaurang Commerce in och resten av huset förvandlades till kontor. Familjen Wijks påkostade interiörer revs ut, och ersattes med 20-talsinredning och en kontorsplanlösning. Efter 1929 bodde ingen i huset, det vara bara kontor och restaurang.

Sedan 1971 huserar Fiskekrogen i bottenvåningen och det finns sedan en ombyggnad 2009-2010 också bostäder i huset med priser som hör till de högsta i Göteborg.

Olof Wijk & Co

Del 1 av 19 i serien 1800-talets handelshus

Firman bildades 1806 av den då tjugoårige Olof Wijk d.ä. (1786-1856), som gjort sina lärospån på engelsmannen Christies kontor. Den inregistrerades 1807 och 1808 erhöll Wijk burskap. I praktiken tog Olof Wijk & Co över de affärer som Christie tidigare bedrivit. Genom mycket vidsträckta resor inledde han allt större affärsförbindelser och skaffade sig allt vidlyftigare sakkunskap och detaljkännedom.

Firmans affärsverksamhet riktade sig ursprungligen på järnexport i förening med skeppsrederi, såsom den tiden var vanligt; sedermera övergick den allt mer till trävaruutförsel från Norrland, men med huvudkontoret fortfarande förlagt till Göteborg. Från 1813 var firman en av större järnexportörerna i Göteborg, nästan lika stor som Alex. Barclay & Co.

Liksom fallet var för Alex. Barclay & Co gick en  stor del av firmans järnexport gick till USA och därifrån importerade företaget också en hel del varor. 1812-14 fungerade firman också som bulvan för flera större US-amerikanska handelsföretag. De kontakter som skapades då och den handel med USA som det innebar var en starkt bidragande orsak till att firman inte gick under åren 1816-20 då en stor mängd handelsföretag i Göteborg gick omkull efter att kontinentalblockaden tagit slut, sillen försvunnit och den ostindiska handeln helt upphört.

Vidare bedrevs handel med Ostasien. Företaget hade också en betydande rederiverksamhet. Kontoret i Göteborg låg efter 1853 vid Lilla Torget, i det hus som fortfarande finns kvar och innehåller bland annat Fiskekrogen. Huset var också bostad för Olof Wijk d.ä. och Olof Wijk d.y.

Wijska huset

Wijska huset Foto: Alicia Fagerving. Licens: CC BY-SA 3.0

Efter att Olof Wijk d.ä. dog 1856 lades järnexportverksamheten ner och istället kom företaget att inrikta sig på trävaruexport och sågverksrörelse. Ledande i bolaget blev nu hans söner, först Olof Wijk d.y. (1833-1901) men senare också Erik Wijk (1836-1910) och Carl Wijk (1839-1907). Företagets export av trävaror tycks i huvudsak ha gått direkt från Norrlandshamnarna och något större trävaruupplag tycks bolaget inte ha haft i Göteborg.

Under ledning av Olof Wijk d.y. blev firman återförsäljare för flera sågverk i Norrland och i början av 1870-talet köptes ett av dessa, Långrörs ångsåg vid Ljusnan. 1874 köptes Gideå såg och Husums lastageplats från James Dickson & Co av bolaget Gideå-Husum AB i vilket Olof Wijk & Co var dominerande ägare. Carl Wijk blev disponent för Gideå-Husum AB och dess sågverksverksamhet. Han lämnade Olof Wijk & Co år 1895 och istället inträdde hans son Carl O. Wijk i firman. Gideå-Husum AB såldes 1903 till familjen Kempe.

I slutet av 1880-talet var produktionen vis De sågverk som ägdes av eller kontrollerades av Olof Wijk & co ungefär 14 000 standards per år. Företaget hörde inte till de allra största sågverksföretagen i Sverige

1896 bildades Långrörs AB för att äga sågverket i Långrör och även firman Olof Wijk & Co omvandlades till ett aktiebolag efter Olof Wijk.d.y.:s död. När han dog år 1901 ägde familjefirman en stor mängd aktier i olika svenska företag, däribland Långrörs AB, Gideå-Husum AB, AB Bofors, Trafik AB Grängesberg-Oxelösund, Skandinaviska Kredit AB, Göteborgs Mekaniska Verkstads AB, Bergslagernas Järnväg AB, Göteborgs-Borås Järnvägs AB och Göteborg-Alvesta Järnvägs AB och Brand- och Livförsäkrings AB Svea.

1914 inköpte Långrör AB även Marma Sågverks AB med sågverk i Marma och Edefors samt brädgårdar i Söderhamn. 1920 var koncernen en av Sveriges 20 största sågverksföretag och en av de 20 största tillverkarna av sulfitmassa. Långrörs AB hade 250 anställda och Marma Sågverks AB 400. Totalt 650 anställda i koncernen. i styrelsen för moderbolaget Långrörs AB satt Hjalmar Wijk (ordf. och VD), Bertil Wijk och C.G. von Platen, Disponent i Långrör var E.G. Thunberg och i Marma C.L. Dyberg.

På 1920-talet hamnade Marma-Långrör i ekonomisk kris vilken också drog med sig Olof Wijk & Co AB. Skandinaviska Banken tog över aktierna i Marma-Långrörs AB som moderbolaget nu hette. Familjen Wijk hade slutligt lämnat skogsindustrin.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Leos Müller, Consul, Corsairs and Commerce 1720-1815, 2009