Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Weijdling (Carlson)

Sjöförsäkringsaktiebolaget Ocean

Del 6 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Det är själfklart, att i Göteborg, som i afseende på utrikes sjöfarten varit Sveriges främsta stad, intresset för sjöförsäkringen skall hafva varit synnerligen lifligt. Och just vid den tid, då svenska ångbåtsflottan snabbast utvecklade sig, gjorde sig behofvet kändt af en försäkringsinstitution, utöfver de förut befintliga, så mycket mer som de stora assuransbeloppen i utländska bolag tydligt ådagalade, att godt utrymme fanns för en sådan.

Några af den tidens största speditörs- och skeppsredarefirmor, Aug. Leffler & C:o, Aug. Carlson och Adolph Mever & C:o, beslöto år 1872 att bilda ett sjöförsäkringsaktiebolag, som skulle tillämpa nyaste principer inom försäkringstekniken och med öfvertagande af risker af alla slag — sjöskada å varor och kasko, förlust å bodmeri, frakter, fraktförskott, sjöfolks effekter, landtransporter — delvis basera verksamheten på reassurans.

Genom annons i stadens tidningar för den 7, 8 och 9 november 1872 utfärdades inbjudning till aktieteckning, hvilken omfattades med sådan tillit, att, emot erbjudne 2.500 aktier, 1.616 personer tecknade sig för icke mindre än 109.902 aktier. Sedan tillfölje af denna storslagna öfverteckning fördelning af de erbjudna aktierna, i öfverensstämmelse med i inbjudningen gjorda förbehåll, ägt rum, samt efter det Kgl. Maj:ts fastställelse å förslaget till bolagsordning med oväsentliga förändringar den 22 november 1872 erhållits, sammanträdde aktieägarne den 14 december 1872 till konstituerande bolagsstämma,  hvarvid till styrelse för år 1873 valdes: hr kaptenen E. G. Edclfelt, som utsågs till verkställande direktör, hrr grosshandlarne August Carlson och C. Hellstenius samt hrr skeppsredarne August Leffler och Adolph Meyer.

Sedan styrelsen därefter vidtagit nödiga förberedande åtgärder för
försäkringsrörelsens öppnande, börjades bolagets verksamhet den 2 januari 1873 och är bolaget således det andra i ordningen af de nu existerande sjöförsäkringsbolagen i Göteborg, från verksamhetens början räknadt. Såsom ett bevis på de ringa organisationskostnaderna må nämnas, att de i sin helhet endast uppgingo till 4.350: 35 kronor.

Under bolagets första verksamhetsår tecknades:

826 försäkringar å kasko till belopp af………………… Kr. 6.447.835: 50
11.499 dito å varor m. m. till belopp af …………………. ,, 48.782.083:86
eller tillsammans 12.325 försäkringar å sammanlagdt…Kr. 55.299.919:36
hvaraf reassurerades……………………………………… Kr. 17.677.407:88

till jämförelse hvarmed må nämnas, att år 1902. meddelades 96.722 försäkringar till ett försäkringsvärde af 328.177.316 kronor, hvaraf återförsäkrades 153.308.659 kr.

Redan i berättelsen för år 1874 hade styrelsen och revisorerna fäst uppmärksamheten på de förluster bolaget lidit genom en del agenturer i utlandet, svnnerligast i London, och styrelsen meddelar i 1875 års berättelse, att bolaget ”utan förluster på de utländska agenturerna, uppgående sammanlagdt till kr. 154.220: 44, skulle haft ett öfverskott af kr. 92.807:81;” ”att förlusten i London var oberäknelig, härledde sig,” enligt samma berättelse, ”hufvudsakligast från svekfulla uppgifter om aflupna och reassurerade risker, som hvarken voro det ena eller det andra.”

Styrelsen hade emellertid redan i augusti 1874 indragit agenturen i London och i september s. å. samtliga öfriga, utom den norska generalagenturen i Kristiania, som allt fortfarande kvarstår.

För aktieägarne yttrade sig dessa missförhållanden på så sätt, att utdelningen, som första året uppgått till 10 %, under andra året nedgick till 6 % och för tredje året helt och hållet uteblef. Men redan år 1876 utgjorde öfverskottet å det inbetalta aktiekapitalet 17 %, hvarför en utdelning af 6% då kunde ske. Under åren 1877 t. o. m. 1879 steg den åter till 10 % årligen. Affärsutvecklingen i dess helhet utvisade följaktligen, att bolaget oskadt kommit ifrån de nyss antydda svårigheterna, hvilket äfven framgår däraf, att oaktadt affärerna höllos inom mindre dimensioner, utbytet visade sig så godt, att bolaget under åren 1877—81 i det närmaste intjänade sitt aktiekapitalbelopp, hvarför också bolagets reservfond kunde ökas från 60.000 till 240.000 kronor och en dispositionsfond afsättas på 40.000 kr.

Under år 1883 steg försäkringssumman för första gången till ett belopp af öfver 100 mill. kronor och de goda konjunkturerna visade sig äfven därutinnan, att bolagets vinst året därpå för första gången öfversteg 200.000 kr., — den utgjorde då 219.718 kr.

I 1883 års bokslut genomfördes en genomgripande förändring i bolagets system att afsätta reserver. Man öfvergick då till det s. k. engelska systemet, — hvilket sedermera antagits af de flesta sjöförsäkringsbolag i Sverige, — att till försäkringsfond och reservfond för sväfvande skador afsätta hela behållningen af det löpande årets rörelse och beräkna affärsresultatet å afvecklingen af föregående års premie och skadereserv.

Femårsperioden 1882—6 kännetecknas af en successiv sänkning af premierna, men bolagets verksamhet leddes så, att reservfonden kunde ökas till 400.000 kr. och dispositionsfonden till 192.000 kr., hvarjämte utdelningen till aktieägarne, som 1880 var nere i 7 % och under åren 1881—3 utgjort 10 %, åren 1884 och 1885 ökades till 15 % och år 1886 till 20 %.

Under den följande femårsperioden ökades kaskoförsäkringen betydligt och var år 1890 uppe i ett försäkringsbelopp af nära 36 millioner kronor, men behållningen höll sig inom mera blygsamma gränser. Bolagets fonder ökades emellertid, reservfonden till

600.000 kr. och fonden för inlösen af garantifondsförbindelserna till 200.000 kr., hvarjämte disponibla medel uppgingo till 1oo.ooo kr.

Åren 1892—6 visa en stark affärsutveckling, — år 1895 steg försäkringssumman till öfver 200 mill. kr., — men behållningarne voro dock i aftagande, ”antydande, att man ännu ej lyckats väl sofra den nyvunna affären.” Ett icke oafsevärdt afbräck vållades bolaget genom de förluster, som det måste lida genom de år 1894 upptäckta oegentligheterna.

Men den nya ledning, hvarunder bolaget kommit, visade snart sina verkningar och premierna, som år 1896 öfverstigit 2 mill. kr., nådde redan 1899 upp öfver 3 mill. kr. samt uppgingo för år 1902 till öfver 3 3/4 mill. Vinsten har samtidigt alltjämt varit i stegring och för åren 1901 och 1902 medgifvit en utdelning af icke mindre än 25 % på det ursprungligen inbetalta kapitalet.

Affärens tilltagande storlek betecknas af följande siffror i kronor:

Dessutom finnes en tjänstemannapensionsfond, för närvarande öfverstigande kr. 100.000: —.

Den ursprungliga bolagsordningen ändrades vid bolagsstämmor 1889, hvarefter förnyad ordning den 19 juli s. å. af Kgl. Maj:t fastställdes. Enligt denna skulle aktiekapitalet, såsom dittills, utgöra 400.000 kronor, fördeladt i aktier å 100 kr., hvarjämte till ytterligare säkerhet skulle allt fortfarande finnas en garantifond å 600.000 kr., bildad på så sätt att för hvarje aktie af dess ägare aflämnades en skriftlig förbindelse å 150 kr.

I denna ordning skedde år 1898 den förändring, att aktiekapitalet höjdes till 500.000 kr., fördelade i aktier å 125 kr., hvaremot föreskriften om en garantifond uteslöts. Bolagets fonder ansågos nämligen då så stora, att de s. k. garantifondsförbindelserna kunde återställas till aktieägame. Med gillande häraf fastställde Kgl. Maj:t den 25 augusti 1898 den nu gällande bolagsordningen, som emellertid väsentligen endast utgör ett upprepande af den förutvarande. Såsom nya kunna betecknas bestämmelserna, dels att till god man vid inom bolaget uppkommande tvister icke må utses aktieägare, och dels att revisor, som tjänstgjort i fyra på hvarandra följande år, icke må för de två nästpåföljande åren återväljas till denna befattning.

Bolagets förste verkställande direktör blef kapten G. Edelfelt, som kvarstannade ända till sin år 1894 inträffade död. Hans efterträdare blef nuvarande direktören Lillienau, som förut skött motsvarande befattning i Sjöförsäkringsaktiebolaget Öresund i Malmö. Hans fackkunskap har tagits i anspråk vid många tillfällen under samarbetet mellan de svenska sjöförsäkringsbolagen, särskildt vid revidering af Allmän svensk
sjöförsäkringsplan, omarbetning af sjöförsäkringstarifferna m. m.

Såsom ordinarie styrelseledamöter sedan bolagets stiftande hafva följande herrar fungerat: E. G. Edelfelt (1873—1894), August Carlson (1873—1902), C. Hellstenius (1873—1894), August Leffler (1873—1887), Adolph Meyer (1873—1877), Axel Wetterberg (1878—1879), Carl Minton (1880—1890), Adolf Florell (1888—1902), Ernst Bring (1891 —1894), Aug. Lillienau (1895—1902), H. W. P. Wetterström (1895—1898), Carl Krüger (1895—1902) och Carl O. Wijk (1899—1902).

För närvarande utgöres bolagets styrelse af herrar: grosshandlanden August
ordf., direktör Aug. Lillienau, verkställande direktör, grosshandlanden Ad. Florell, konsuln Carl O. Wijk och grosshandlanden Carl Krüger. Suppleanter äro herrar: Rob.t Edelfelt och grosshandlanden Gust. F. Bratt.

Axel Ramm

Advertisements

Särö säteri och Särö

Del 3 av 3 i serien Gods och gårdar i Halland

Säteriet Särö var ursprungligen kronohemman till 1651, då Hans Makeléer (Maclean) på Gåsevadholms slott bytte till sig det av kronan för att senare sälja det till befallningsmannen Markus Larsson på Vallda 1666 såldes den till Marcus Larsson på Vallda, vars dotter Elisabeth Markusdotter (hon var först gift med Michael Wernle och sedan med Gerhard Leijoncrantz) år 1669 utverkade sätesfrihet på egendomen.
Egendomen var därefter i den Wernleska familjens ägo till 1760, då superkargören Sven Norman övertog den i förpantning. De äldst kvarvarande byggnaderna är Ryttargården, ursprungligen fähus och stall till säteriet, uppfördes 1767 och Stolpboden, ursprungligen spannmålsbod, 1775.

Änkefru Oterdahl och kapten Filip Oterdahl var en senare ägare till egendomen, men genom arvslikvid kom det sedermera i landskamrer A. H. Åkermans ägo. Denne började omkring år 1900 att upplåta mark för badgäster.

Ursprunget till samhället Särö är dock främst en badanläggning, grundad 1839 av grosshandlaren i Göteborg, Anders Åkerman. Han ärvde 1830 säteriet på platsen av sin far, landssekreteraren Fredrik Åkerman.

I Torbjörnviken, inte långt från Särö, fanns redan 1834 ett varmbadhus som tillkommit på initiativ av familjer i Göteborg och Kungsbacka. Delvis för badgästernas behov låg vid Klef ett enkelt värdshus. Men då Särö växte som badort, upphörde verksamheten i Torbjörnviken. Varmbadhuset flyttades till Särö helt nära bron till fastlandet och fungerade därefter som bostadshus för badgäster. Denna byggnad revs 1892.

Åkerman köpte 1839 ett varmbadhus som stått vid bäcken helt nära Örgryte gamla kyrka i Göteborg. Det hade uppförts redan 1825 av Gustaf Rudolph Prytz. Huset placerades på öns sydöstra strand. Några år senare fanns där två kallbadhus. Den första säsongen var badgästerna 72 personer och året därpå 103. Redan under badortens första år lät Åkerman uppföra bostadshus för badgäster på ön, både i form av enfamiljshus och flerlägenhetspaviljonger. De tidigaste villorna vid bassängbacken uppfördes sannolikt av Åkerman.

1847 köpte Leopold Schmidt (1808-1877) Särö säteri för 70 000 kr. Schmidt var född i Tyskland men flyttade till Sverige 1835 och brukade innan köpet gården Malevik. Han utvecklade badorten genom att anlägga nya kallbadhus och läte bygga en mängd nya hus. 10 år senare fanns det 100 rum att hyra och tolv av husen hyrdes ut till familjer och hushåll.

De kungliga besöken inleddes sommaren 1857 då Oscar I bodde fem veckor på Särö. Han åtföljdes av drottning Josephina, prins August och prinsessan Eugenie. Kungligheterna blev mycket firade av sommargästerna och inför deras vistelse byggdes det så kallade Drottninghuset (byggt 1845 för änkedrottning Desiré) till med en matsal och ett provisoriskt hus uppfördes för betjäningen.

Sommaren 1866 återkom prins August och hans gemål till Särö och bodde då  i huset som heter Skogshyddan. Sommaren 1871 kom Carl XV till Särö för bad- och brunnskur under överinseende av dr Forsenius. Han bodde också i Skogshyddan som förre ägaren Robert Dickson låtit upprusta och bygga till.

Under Schmidts tid utvecklades affärsidén successivt från inackordering av badgäster till arrenden för sommargäster (den tidens lagar förhindrade styckning och utförsäljning av tomter). Han lät uppföra ett stort antal villor för privatpersoner ”på subskription”, d.v.s. han utarrenderade tomter och åtog sig enligt kontrakt att bygga villor på dessa. Arrendetiden kunde variera mellan 10 och 49 år och byggnaden tillföll jordägaren efter arrendetidens utgång, även om den uppförts av arrendatorn. Villorna fick endast disponeras sommartid och skulle oljemålas och tapetseras i enlighet med tidigare uppförda villor. Ett annat vanligt villkor var att en arrendator inte fick bygga badhus eller annan byggnad som genom sin funktion kunde konkurrera med badinrättningen.

En av de första arrendatorerna var Friedrich Willerding som 1851 arrenderade det nybyggda Friedrichhof, senare Lindenhof, på 10 år för 900 rdr/år. 1857 arrenderade trä- och järnexportören Bengt E. Dahlgren villan Solsidan på 50 år och betalade 30 000 kr. För fabrikören Mendel E. Delbanco byggdes enligt dennes ritningar villa Ängsäter år 1858 med hyrestid på tio år och 600 rdr om året i avgift. Året efter arrenderades Munkekullen med nybyggt hus ut till B. Thulin på 10 år för 800 rdr/år.

1866 uppläts Berghem till bryggaren David Wemyss på 49 år för 200 rdr/år exkl. byggnad. Kontraktet, nu på 6 000 rdr, överläts fyra år senare på arkitekt J. A. Westerberg och 1872 på skeppsredaren och kolgrosshandlaren August Carlson. Gövik uppfördes 1878 av konsul John Lyon med kontrakt på 49 år och 3 500 rdr samt 5 rdr/år.

Särö säteri

Säteriet 1870. Blyerts och krita av Anders Kallenberg.

20 augusti 1877 tvingades dock Schmidt i konkurs på grund av allt för frikostiga borgensförbindelser. Ett konsortium bestående av rika göteborgare som arrenderade villor på Särö försökte köpa egendomen men misslyckades. Förste stadsfogden i Göteborg, Alfred Almén, ropade in egendomen för 277 715 kr. Almén hade för avsikt  att kraftigt bygga ut badortsrörelsen genom en bolagsbildning och göra Särö till en badort av första rangen. 1881 bjöd han in till en aktieteckning där kapitalet i det nya bolaget skulle fördelas på 350 aktier à 1 000 kr; dessutom skulle varje aktieägare få en villatomt på ett tunnland. Men bolagsbildningen ledde inte till något resultat och han gick i konkurs 1884.

Samma år återköptes Särö av advokaten Frans Almén och agronomen J. W. Brattberg från Alingsås för ett pris av 325 000 kr, men 1885 övertog Brattberg även Alméns intressen i Särö.

Särö säteri

Säteribyggnaden med restaurangen omkring 1892.

1892 övertogs badrörelsen och egendomen av det nybildade bolaget Särö AB. Styrelseledamöter var August Carlson, August Johansson Mark och Ernst Krüger med Carl Gustaf Weinberg och John Hawks Lyon som suppleanter. Bland de större aktieägarna märktes J.W. Brattberg som själv behöll 25 aktier, August Röhss (42 aktier), August Carlson (25 aktier), Wilhelm Röhss (20 aktier), John Hawks Lyon (20 aktier) samt Nancy Linderoth (10 aktier). Andra aktieägare var August J:son Mark, Ernst Krüger, A. Krüger, Carl Wijk Sr, Hjalmar Pripp, J. F. Högberg, James Keiller Sr, Alexander Keiller, Gustaf Falk, Carl Leffler, Mary Leffler, C. G. Prytz, Gustaf Krafft Jr., Sten Helling, A. O. Wilson, Alfred Söderberg, Edward Berg, August Kock, Albert Olsson, C. G. Weinberg och Henrik Pripp.

Bolaget företog en del förändringar och renoveringar, bland annat anlades en ny ångbåtsbrygga med vänthus vid Ålevik och nära herrbadhuset uppfördes ett nytt, modernt varmbadhus. Den gamla restaurangen byggdes om och fick en helt ny veranda. I Stallbacken uppfördes arbetarbostäder och stenladugården byggdes om till stall. Rummen i paviljongerna och Drottninghuset moderniserades.

1897 upplöstes bolaget. Grosshandlare C. R. Prytz köpte säteriet för 312 000 kr, och en ny lag från 1896 gjorde det möjligt för honom att stycka egendomen och sälja samtliga villor med tillhörande tomter. Köparna var August Carlsson (5 st), Ernst Krüger, James Keiller Sr., Axel Jonsson, Gustaf Krafft Jr., J. A Westerberg, Hjalmar C:son Weijdling, August J:son Mark, Carl Lyon, C. Lyon, A. Carlander, O. W.Carlström, Gustaf Bratt, C. G. Weinberg, C. E. Lindström, Sten Helling, G. A. Örnberg, C. O. Söron, B. von Matern, August Koch, W. Schulz, E. M. E. Sundström, A. O. Wilson, C. E. Werner, C. Nycander, E. C. Hansson, O. Carlsson, Charlotta Grundberg och Thomas Övergaard. 1898 sålde Prytz själva säteriet med tillhörande fastlandsgårdar till grosshandlare Hans Ludvig Ygberg som också skulle ta sig an frågan om en järnvägsförbindelse Göteborg – Särö.

1901 bildades Järnvägsaktiebolaget Göteborg – Särö av professor August Wijkander, konsul C. A. Kjellberg, August Carlson, Hans Ygberg, Axel Jonsson, A. O. Wilson, Em. Fischer samt jur. dr Bertil Wijk. Ygberg var verkställande direktör fram till 1905. Trafiken startade 1904.

1904 öppnade Ygberg ytterligare en restaurang, Strandpaviljongen, vid järnvägens slutstation, men några år senare (1917) revs byggnaden. Under denna period ökade frekvensen av kungliga besök starkt. Från 1887 till 1904 besökte Oscar II Särö med chefsfartyget Drott så gott som årligen. Efter flera besök tillsammans med sin far gästade kronprins Gustaf Särö regelbundet från 1901 och deltog i de internationella tennistävlingarna.

1913 byggdes lokmannahemmet, det som idag är restaurang och hotellrörelsen Säröhus. Sen 1975 ägt av nuvarande ägare, Torgny Berntsson, sen 1987 genom bolaget Säröhus AB med dotterbolag.

Lokmannahemmet 1913

Lokmannahemmet 1913

Den 16 februari 1917 avled Hans Ygberg och den 20 augusti såldes Särö, förutom fastlandsgårdarna (såldes 1928), till ett nytt bolag, även detta kallat Särö AB, för 800 000 kr. Styrelsen i detta bolag utgjordes av Kerstin Setterwall, Hjalmar Wijk, Arnold Lindström, Bror Gustaf Mark, Axel Jonsson jr., Bertil Wijk, Harald Adelsohn, James Keiller jr och Elof Hansson. Suppleanter blev Folke C:son Weijdling, Henni Heyman och Gustaf Dahlin.

Bland aktieägarna märktes Bertil Wijk, Hjalmar Wijk, Caroline Wijk, James Keiller sr. och jr., Axel Jonsson sr. och jr., Folke Weijdling, Beatrice Wallenberg, Axel Ågren, Dan Broström, Elof Hansson, Arnold Lindström, Mina Hammarberg, George Seaton, Greta Wachtmeister, Gustaf Ekman, Jonas Kjellberg, Henni Heyman, Gustaf Mark, Ingeborg Gibson och Theodor Willerding.

1918 bildades ännu ett bolag, Särö Hafsbad AB, som hade till ändamål att driva hotell- och restaurangrörelse. Styrelsen bestod av Folke Weijdling, Gustaf Mark, Axel Jonsson jr, Anna Hossfeld och Harald Adelsohn med Henning Krafft och Helfrid Weijdling som suppleanter. Krafft blev bolagets direktör. Men redan 1921 trädde Särö Hafsbad i likvidation och restaurangrörelsen arrenderades ut till 1927.

Det nybildade bolaget Plutonen AB med som James Keiller J:r ägare övertog 1921 valda – vilka framgår inte – delar av Särö.

1925 skrevs aktierna i Särö AB ned från 5 000 kr till 100 kr. Största aktieägare var vid denna tid Caroline Wijk, född Dickson, med 18 aktier. Styrelsen bestod då av James Keiller, Hjalmar Wijk, Bertil Wijk, Fredrik Hallencreutz och Will Steffenburg. 1927 härjades anläggningen av brand, restaurangen med omliggande byggnader brann ned och 1928 brann Lusthuset. James Keiller J:r bildade Paviljongerna AB som 1927 övertog paviljongerna, Drottninghuset och säteritomten och lät bygga om och till paviljongerna. I maj året efter stod den nya restaurangen klar.

Efter detta trädde det nya bolaget Särö AB 1929 i likvidation. Fastigheten övertogs tillfälligt av Skandinaviska Banken. 1932 bildades AB Nordanskog av James Keiller J:r, Jean Victor Pellerin samt Elin Janson med ändamålet att bevara öns särart och undvika överexploatering. Samma år köpte bolaget Särö av banken för 235.000 kr. Även tillgångarna i Plutonen övertogs.

1955 revs varmbadhuset och 1961 dambadhuset – Särös damer fick i stället tillgång till delar av herrbadhuset. 1965 lades Säröbanan ned. 1971 införlivades Särö i Kungsbacka kommun och ny byggnadsplan upprättades. En villaägarförening bildades och 1974 blev Särö Västerskog naturreservat.

Aktierna i AB Nordanskog övertogs 1976 av Villafinans i Göteborg AB. 1981 bildades Föreningen Bassängbacken för att ”äga, återställa och bevara fastigheten Särö 1:245, mark och strand”.

Särö Golfklubb bildades 1981 på initiativ av Jan Hampf, Jan Hansson och Peter Hansson och förvärvade ängarna runt Solallén i avsikt att bygga en 9-håls golfbana. James Keiller hade dock redan 1899 anlagt en femhåls golfbana öster om Lysholmen. Markerna vid Lysholmen översvämmades dock och golfen lades ned efter bara ett par år. James Keiller och golfklubben donerade tillgångarna till Göteborgs Golfklubb.

1982 bildades HB Residencia med Jan Hampf, Jan Hansson och Bernt Halldén som ägare för köp, försäljning och förvaltning av fast egendom på Särö. Den sistnämnde är inte längre delägare i bolaget. Residencia köpte säteritomten, Stallbacken samt diverse markområden av AB Nordanskog. David Keiller byggde om Drottninghuset till flerfamiljsbostad och senare även paviljongerna. Nytt system för vatten och avlopp för öns fastigheter byggdes 1982-83. AB Onsalavillan köpte tomter av AB Nordanskog 1983. Föreningen Säteritomten – för bevarande av tomten – bildades 1985.

2002 bildades Bostadsrättsföreningen Stallbacken som äger och har byggt om två hus, Vagnslidret och Statarhuset till bostadsrättslägenheter, 2003 Brf Stallet och därefter har det bildats fler bostadsrättföreningar däribland Brf Berghem i Särö som tog över fastigheten Berghem, och Brf Särö Gavlar.

Odd Fellows-huset

Det hus på Vasagatan 9 som idag kallas Odd Fellows-huset uppfördes ursprungligen som bostadshus till grosshandlaren och redaren August Theodor Carlson (1834-1908) åren 1886-87. Arkitekt var Franz Louis Enders och byggmästare var Joachim Dähn och Julius Eduard Leo. Carlson köpte ursprungligen två tomter, men den andra tomten sålde han till S.A. Hedlund som där lät bygga det hus som idag kallas Tomtehuset.

Efter att August Carlsons fru Hilma Julia Carlson (f. Weijdling) avled 1934 såldes huset till Odd Fellows år 1935.

Odd Fellows-huset

Fasaden mot Vasagatan 1935

Huset byggdes i tre våningar, men senare har Odd Fellows låtit bygga en extra fjärde våning som innehåller deras Stora Ordensal.  Villa hade värmeledningar för vattenburen centralvärme men också kakelugnar och öppna spisar i flera av rummen. De togs tyvärr bort vid ombygget till Ordenshus då 1936. Första våningen bestod av en liten entré och innanför denna en större vestibul och garderob. Där fanns också rökrum, kassavalv, vinkällare, vanlig källare och hushållskällare, ett brygghus, mangel- och strykrum samt ett rum för en betjänt.

Andra våningen innehöll en köksavdelning och flera sällskapsrummen. En passage fanns i husets mitt och sen grupperades hallen, vardagsrummet, matsalen, salong och bibliotek och en så kallad vinterträdgård runt denna. Odd Fellows har förändrat och byggt om det mesta.

Köket

Köket

Sovrum, ett dagligrum, ett gästrum och  toalettrum fanns på tredje våningen. Dessutom tjänstebostäder, badrum och toaletter.  Också detta ombyggt av Odd Fellows som på våningen har sin Lilla Ordenssal, läsrum, bibliotek samt flera personal- och mötesrum.

Odd Fellows-huset

Odd Fellows-huset idag

August Th. Carlson

August Th. Carlson

August Th. Carlson

August Theodor Carlson (1834-1908) grundade 1861 en firma för import av kol och koks. Snart blev Gustaf Kollberg hans kompanjon i firman som fick namnet Aug. Carlson & Co. Firman var länge den största importören av stenkol med konkurrens i huvudsak från Adolf Bratt & Co samt Wilson & Co. August Carlson var gift med Hilma Weijdling (1851-1954). Hennes bror Hjalmar C:son Weijdling (1856?1924), gift med Kerstin Lamm (1868?1970), var grosshandlare men också konstnär. Han var verksam i firma Gegerfelt & Weijdling samt ägare av Gårda ris- och stärkelsefabrik. Systern Engel Weijdling (1853-1926) var gift med Harald von Gegerfelt (1848-1941), son till Victor von Gegerfelt.

För kolimporten startade August Carlson också Ångfartygs AB Svithiod år 1870. Detta bolag växte och blev allt större fram till att det år 1916 köptes upp av Rederi AB Svenska Lloyd. Till en början var August Carlson chef i Svithiod men vid hans död blev kompanjonen Gustaf Kollberg chef. Han efterträddes i sin tur av Folke C:son Weijdling, son till August Carlson, år 1912.

Från 1873 var August Carlson också delägare i Förnyade Ångfartygs AB Götha som för övrigt hade Harald Sternhagen, L.G. Bratt och J.F. Strömberg som delägare. Harald Sternhagen var en av delägarna i handelsfirman Jonsson, Sternhagen & Co. L.G. Bratt ägde en av Göteborgs största järnexportfirmor och J.F. Strömberg var starkt engagerad i segelfartygsrederiet Örnen. Harald Sternhagen var från starten chef för Götha, 1908 efterträddes han av sonen Fritz Sternhagen och när denne dog 1939 blev hans son Harald Sternhagen chef. 1944 slogs Ångfartygs AB Götha ihop med Adolf Bratt & Co.

Förutom rederier var August Carlson också med bland initiativtagarna till att starta Bergslagernas Järnvägar (BJ) såväl som Västergötland-Göteborgs Järnvägs AB (VGJ). Han var tillsammans med August Leffler (Ångfartygs AB Thule med flera bolag) och Adolph Meyer (Svenska Lloyd) också en av initiativtagarna till försäkringsbolaget Sveriges Ångfartygs Assuransförening.

Var dessutom medlem och ordförande i handelsfullmäktige, i handels- och sjöfartsnämnden, stadsfullmäktige 1885-1904, ledamot i sjömanshusdirektionen, Göteborgs stads isbrytare, Gymnastik- och Exercishuset, Göteborgs museum, Göteborgs navigationsskola. Han var också med och bildade Göteborgs Frivilliga Skarpskytteförening där han avancerade till kompanichef. Som om det inte var nog var han dessutom mångårig medlem och kansler i Frimurarorden, riddare och kommendör av Kungliga Vasaorden och han erhöll även Nordstjärnan och Carl XII:s orden.

Lät 1886-1887 uppföra det hus som idag kallas Odd Fellows-huset som privatbostad. Arkitekt var Franz Louis Enders och byggmästare var Joachim Dähn och Julius Eduard Leo. Carlson köpte ursprungligen två tomter, men den andra tomten sålde han till S.A. Hedlund som där lät bygga det hus som idag kallas Tomtehuset.

Efter att August Carlsons fru Hilma Julia Carlson (f. Weijdling) avled 1934 såldes huset till Odd Fellows år 1935.

Bratt/Götha

Del 8 av 25 i serien Rederier
Endast för medlemmar

Skeppsredare

Del 1 av 25 i serien Rederier
Endast för medlemmar

Carlson (Weijdling) – kol och rederi

Del 21 av 26 i serien Göteborgskapitalet

August Th. Carlson (1834-1908) grundade 1861 en firma för import av kol och koks. Snart blev Gustaf Kollberg hans kompanjon i firman som fick namnet Aug. Carlson & Co. Firman var länge den största importören av stenkol med konkurrens i huvudsak från Adolf Bratt & Co samt Wilson & Co. August Carlson var gift med Hilma Weijdling (1851-1954). Hennes bror Hjalmar C:son Weijdling (1856?1924), gift med Kerstin Lamm (1868?1970), var grosshandlare men också konstnär. Han var verksam i firma Gegerfelt & Weijdling samt ägare av Gårda ris- och stärkelsefabrik. Systern Engel Weijdling (1853-1926) var gift med Harald von Gegerfelt (1848-1941), son till Victor von Gegerfelt.

För kolimporten startade August Carlson också Ångfartygs AB Svithiod år 1870. Detta bolag växte och blev allt större fram till att det år 1916 köptes upp av Rederi AB Svenska Lloyd. Till en början var August Carlson chef i Svithiod men vid hans död blev kompanjonen Gustaf Kollberg chef. Han efterträddes i sin tur av Folke C:son Weijdling, son till August Carlson, år 1912.

Sigrid (Issi) Carlson (1874-1949), dotter till August Carlson, var för sin del gift med Bertil Wijk (1868-1949). Dottern Torborg Carlson (1877-1958) gifte sig med bankdirektören Karl Westin (1873-1958), son till Henrik Westin och Margaret Gibson. Karl Westin köpte år 1917 Vallda säteri och gifte 1918 om sig med Valborg Kjellberg (1880-1956), dotter till Margaret Gibsons syster Eliza Gibson och Carl Kjellberg. 1927 sålde Karl Westin Vallda säteri igen.

Folke C:son Weijdling (1886-1970) var gift med Helfrid Willerding (1889-1970) i hennes första gifte. Hon gifte om sig med George Seaton (1881-1954).

Från 1873 var August Carlson också delägare i Förnyade Ångfartygs AB Götha som för övrigt hade Harald Sternhagen. L.G. Bratt och J.F. Strömberg som delägare. Harald Sternhagen var en av delägarna i handelsfirman Jonsson, Sternhagen & Co, L.G. Bratt ägde en av Göteborgs största järnexportfirmor och J.F. Strömberg var starkt engagerad i segelfartygsrederiet Örnen. Harald Sternhagen var från starten chef för Götha, 1908 efterträddes han av sonen Fritz Sternhagen och när denne dog 1939 blev hans son Harald Sternhagen chef. 1944 slogs Ångfartygs AB Götha ihop med Adolf Bratt & Co.

Förutom rederier var August Carlson också med bland initiativtagarna till att starta Bergslagernas Järnvägar (BJ) såväl som Västergötland-Göteborgs Järnvägs AB (VGJ). Han var tillsammans med August Leffler (Ångfartygs AB Thule med flera bolag) och Adolph Meyer (Svenska Lloyd) också en av initiativtagarna till försäkringsbolaget Sveriges Ångfartygs Assuransförening.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,