Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Utfall

Vädersågen – en udda skapelse i Majorna

I nästan 200 år fanns ett vinddrivet sågverk beläget alldeles i närheten av nuvarande Carl Johans kyrka. Sågen har ägts av flera olika prominenta släkter och sysselsatte under sin storhetstid runt 250 personer. Idag är alla spår av verksamheten borta, undantaget Såggatan som fått sitt namn uppkallat därefter.

Trävirke var en av Sveriges viktigaste exportvaror under 1700-talet. Och med älven rinnade alldeles utanför, var detta något som mycket framgångsrikt kom att utnyttjas i Majorna. Under 1700- och 1800-talet fanns det både i och runt omkring Göteborg gott om väderkvarnar, inte sällan placerade uppe på bergsknallar.

Vädersåg fanns det emellertid bara en enda och den var belägen i Majorna. Sågen låg strategiskt placerad alldeles intill älven, vid sluttningen på den bergsknall där Carl Johans kyrka numera reser sig. Detta vinddrivna sågverk var av holländsk modell och hade en vindmotor som såg ut precis som en väderkvarn, men i stället för att som brukligt mala säd och mjöl sågade man alltså virke. Det fanns bara ett fåtal vinddrivna sågkvarnar i landet och av allt att döma har den i Majorna varit en av de främsta. Normalt var att sågarna var vattendrivna.

Stort projekt på sin tid

Verksamheten grundades av kommersepresident Wilhelm von Utfall, som år 1723 ansökte om att få köpa ett femtio tunnland stort område som gick under namnet Hästhagen i Majorna. Hästhagen tillhörde kronan och var före detta betesmark för Älvsborgs slotts hästar. Det var en stor markbit, belägen utmed älven.

Borgerskapet i Göteborgs stad protesterade först då man ansåg området vara onödigt stort för ändamålet. Dessutom hävdade man att det redan fanns tillräckligt med sågverk i trakten. Men Utfall fick som han ville och i ansökan går det att läsa att flottan erbjöds löfte om att få såga virke till lägre pris. Med andra ord en liten muta för att använda dagens termologi.

Utfall uppförde sin vindbaserade vädersåg och den kom efter en tid att göra mycket goda affärer. Trävirke var som en av Sveriges viktigaste exportvaror och placeringen vid älvkanten var strategiskt, där kunde fartygen lossa timmer och lasta sågat virke.

Ett annat Majorna

Miljön runt omkring sågverket hade inte mycket gemensamt med dagens Majorna. Karl Johansgatan existerade ännu inte och moderna företeelser som landshövdingehus hade ännu inte gjort entré. På flera håll i Majorna rådde en direkt lantlig prägel. Den centrala gatan i stadsdelen var Allmänna vägen som då hade en annan sträckning än idag. Gatan tog sin början vid Stigbergstorget och slutade nere vid Klippan, tidigare Älvsborgs fäste.

En smal avstickare från Allmänna vägen kallad Sågallén ledde före 1880 ned mot älven till vädersågens manbyggnad. Kring denna fanns en stor trädgård som brukar benämnas sågparken. Här låg under en tid även Majornas Folkpark.

Vid älvstranden låg segelfartyg, bryggor, trävarumagasin och torkria. Platsen kom med tiden att bli en enorm upplagsplats för trävaror. Den firma som främst bidrog till detta var L.G. Bratt & Co som höll till här från 1857. Det gamla namnet Hästhagen bleknade med tiden och området längs älven övergick successivt till att kallas Sågängen.

Ägarbyte och hårdnad konkurrens

Efter en tid hamnade vädersågen i den prominenta familjen Schutz ägo. Det var industrimannen Johan Schutz som ropade in egendomen på offentlig auktion den 30 oktober 1741.

Under 1800-talet övergick sågen och tillhörande område i den förmögna Gibsonska familjen. Skotten William Gibson var en av sin tids stora entreprenörer i Göteborg och denne anlade även ett segelduksväveri alldeles i närheten, vilket senare flyttades till Jonsered. Sågen gick bra och under företagets storhetstid sysselsatte man runt 250 personer.

Konkurrensen skulle dock komma att hårdna. Vattensågarna blev med tiden allt mer sofistikerade. I Lilla Edet utrustades exempelvis en sådan med 16 klingor, att jämföra med den vinddrivna kvarnen i Majorna som hade två.

Sågen får en kyrka som närmaste granne

Under 1800-talets början restes allt fler krav på att Majorna skulle få en riktig stenkyrka uppförd. De två som var i bruk var båda i mycket dåligt skick och när en av dem förstördes i en eldsvåda 1820 togs beslut om ett nytt kyrkobygge. För 666 rdr inköptes av sågägare William Gibson ett stycke mark på Sågberget. I samband med detta utfärdades även ett förbud mot uppförande av byggnader invid den kommande kyrkan. Lagom till advent 1826 stod kyrkan så pass färdig att den ansågs kunna invigas på sin resliga plats av biskopen.

Som tack för sin medhjälplighet på olika sätt, fick Gibson välja två bänkar fram i kyrkan och två bänkar bak i kyrkan som för all framtid skulle förbehållas sågens ägare. Inte bara kyrkan uppfördes, Majorna växte och från sågens område avsöndrades med tiden allt fler byggnadstomter.

Utbrett superi i området

Förutom sågen fanns ett par av den gamla tidens stora arbetsplatser belägna i eller i anslutning till Sågängen. Främst märktes varven, sockerbruket och porterbruket, dessutom hade industrimannen Johan Schutz flyttat stadens repslagarebana från nuvarande Södra Larmgatan till sågängen i slutet av 1700-talet och Gibson hade anlagt ett segelduksväveri 1826. Lägg därtill en aldrig sinande flod av törstiga sjömän så finner man en grogrund för ett utbrett superi.

Det var inte bara i Majorna som drickandet var utbrett och ett stort bekymmer. Och det hjälpte föga att personer som nykterhetsagitatorn Peter Wieselgren kallades till Göteborg för att få bukt med superiet. Mellan Klippan och barlastkajen i Masthugget fanns 17 legala krogar i början av 1800-talet. Till detta skall läggas en lång rad lönnkrogar och andra tillhåll.

Det var med andra ord ett rikligt utbud för en befolkning som inte var mer än runt 7 000. På 1860-talet fanns det 15 legaliserade krogar, men även tre hotell med utskänkningstillstånd och nästan ett dussin lokaler för avhämtning av brännvin. Bland de mest illa beryktade krogarna tillhörde Slintin som låg några stenkast från Vädersågen, belägen på den plats där den vackra småskolan med sina tydliga engelska stildrag numera reser sig.

Nästan lika dåligt rykte hade grannkrogen Guldklimpen. Förutom mat och rikligt med dryck fanns det inslag av kvinnor på dessa ställena. Det hela urartade vid upprepade tillfällen och i polisrapporterna går att läsa om öknamn som Luftballongen, Kalkon-Johanna, Röda kon, Bond-Brita och Skorstensfågeln. Rån, slagsmål och oväsen hörde till områdets vardag och nattetid undvek vanligt anständigt folk att röra sig vid Sågängen.

Vid en eldsvåda 1862 brändes åtskilliga hus, skjul och magasin ner till grunden. Många tillhåll där smugglare och mindre nogräknade krögare tidigare hållit till försvann i en hast och efter detta blev situationen något bättre. Dessutom väntade en stor moderniseringsfas för Majorna.

En epok går i graven

Vädersågen

Vädersågens manbyggnad målad 1917 av Axel Hartman.

1877 köpte Göteborgs stad in sågen, bland annat för exploatering av kringliggande marker. Karl Johansgatan drogs fram och en ny karaktär träder fram. Sågen behölls i drift men nya modernare framställningssätt var på frammarsch och sågens verksamhet kom snart att ebba ut allt mer. Trots att sågen gjorts om till att vara ångdriven så kunde man inte längre konkurrera. Vid sekelskiftet återstår inte mycket av den forna glansen och 1911 utbröt en kraftig brand som definitivt satte punkt för den slumrande verksamheten.

Nedanför Vädersågen 1915

Nedanför Vädersågen 1915

De stora magasinen där virket förvarats användes en tid efteråt för båtuppläggning innan de slutligen revs. 1931 revs även den gamla stiliga herrgårdsbyggnaden där de prominenta ägarna till sågen residerat. Rivningarna var en del i ett led att ge utrymme åt den expanderande fiskhamnen. Året innan hade Sveriges första kommunala fiskauktion hållits i hamnen och det vädrades lovande framtidsutsikter.

Delar av Sågängen har haft en ganska lummig och grön vegetation och under flera år återfanns, som tidigare nämnt, Majornas Folkpark här. Även efter rivningarna stod en del träd och buskage kvar. Detsamma gällde för en del småkåkar. De sista spåren av den gamla tiden försvann när det var dags att anlägga Oscarsleden, då området dessutom klövs mitt itu.

Den idag något söndersprängda bergsknallen där kyrkan nu reser sig kallades i folkmun för Sågberget en bra bit in på 1900-talet. Men såväl namnet som minnet av den gamla vädersågen bleknade och idag är vädersågen en okänd företeelse för de flesta av stadsdelens invånare. Den enda påminnelse vi har är Såggatan som fått sitt namn uppkallat efter den, det fick den redan 1882 och då hette den Sågbergsgatan.

Text: Johan Lundin | 2008-02-25
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Artikeln är något redigerad. Några mindre fel vad gäller släktnamn är också rättade. Anders_S/Gamla Göteborg

Advertisements

Kvarteret Alströmer

Kvarteret Alströmer, Magasinsgatan-Lilla Torget-Västra Hamngatan-Drottninggatan.

Tomter enligt Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 4, tomt 103, Jung, Gonander, Schutz, Kock, Wennerberg, Ström, Hall, Maule, Mitchell, Arenander, Dymling, Nordblom, Norberg, Wessberg, Mollberg
Rote 5, tomt 42, Schuer, Clo, Preutz, Björn, Billman, Utfall, van Egmont, Scott, MacFarland, Johnston, Johnston, Dyskon & Co, Sahlsten, Levgren, Åberg, Carnegie, BrusewitzBrand & Livförsäkrings AB Svea, Sveahuset
Rote 5, tomt 43, Pettersson, de Witt (Vitte, de Vitte), Tack, Browald, V. Beckman, Beijer, Sernström, Borgert, Kohlhoff, Jürgensson, Melander, Gathenhielm, Röhss, Oterdahl, Larsson, Göteborgs Banks hus
Rote 5, tomt 44, Nilsson, Schröder, Wulff, Dahl, Beckman, Brusewitz, Bliedberg, Wijk, Valentin
Rote 5, tomt 45, Band, Gripenwaldt, Krokat, Telland, Hall, Ström, Maule, Mitchell, Dymling, Lundberg, Lundvik, Arfvidsson, Kjellberg, Dickson, Lilla Torget 4
Rote 5, tomt 46, Winbo, Krokat (Crocat), Buhrman, Schutz, Andersson, Wulff, V. Beckman, Rancke, Bagge, Wahrenberg, Wilson & Hall, Malm Eriksson, Holmström, Hall, Björnberg, Ström, Melin, Ewert, Brand- och Lifförsäkrings AB Skåne, Dickson, Lilla Torget 3,
Rote 5, tomt 47, Danielsson, Paulin, Ahlmans, Sifvertz, Bagge (Uddevalla), Törnequist, Freund, Hasselgren, Michaeli, Andrews, Ekström

Kvarteret Residenset

Kvarteret Residenset, Södra Hamngatan-Lilla Torget-Ekelundsgatan-Otterhällegatan är ett kvarter som i stort sett helt består av kulturmärkta hus, däribland ett av de allra äldsta husen i  centrala Göteborg, Residenset. Andra bemärkta hus i kvarteret är LandsstatshusetWijkska huset och Atlanticahuset.

Tomter enligt Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 4, tomt 100, på Otterhällan
Rote 4, tomt 101, på Otterhällan, Evers
Rote 5, tomt 49, Höjer, Schmidt, Feindt, Geijer, Cock, Mesterton, Utfall, von Schmerfeldt, Wengren, Schutz,
Rote 5, tomt 50, Börjesson, Jürgensson, Utfall, Tillroth (Göthenstierna), Maister, Ostindiska Kompaniet, Sahlgren, Alströmer, V. Beckman, Sparre, Wijk,  Wijkska huset
Rote 5, tomt 51, Rinken, de la Gardie, Bånge, Rask, Herwegh, von Jacobson, Utfall, Tillroth, Bagge, Beckman, Atlanticahuset
Rote 5, tomt 52, van Dijck (van Dijk), Lange, Torstenson, Residenset, Landsstatshuset
Rote 5, tomt 53, Winbo (Winbom), Collman, Beijer, Hagergren, Bouchman

Residenset

Kvarteret Residenset. Atlanticahuset, Landstatshuset och Residenset

Kvarteret Residenset. Atlanticahuset, Landsstatshuset och Residenset

Kvarteret Bokhållaren

Kvarteret Bokhållaren, Korsgatan-Drottninggatan-Östra Hamngatan-Kyrkogatan

Tomter enligt Göteborgs Tomtägare 1637-1807

Rote 3, tomt 64, Falkensten, Koch
Rote 3, tomt 65, Bruhn, Ström, Dymling, Brattberg, Berger, Fürstenberg, Barach, Hegardt, Öhrn, Wickman
Rote 3, tomt 66, Ungewitter, Krafft, Roos
Rote 3, tomt 67, Muus, Rommel, Fiedler
Rote 3, tomt 68, Muus, Lundgren, Liedman
Rote 3, tomt 69, Böker, Liedman, Fiedler
Rote 3, tomt 70, Fiedler, Tegner, Borgman
Rote 3, tomt 71, Sahlberg, Veit, Drachman, Littzen (Liedzen), von Öltken
Rote 3, tomt 72, Wallman, Nissen, Bergendahl, Dymling, Lindström
Rote 4, tomt 23, Henning, Rauwert, Ullman
Rote 4, tomt 24, Jung, von Akern, Tham, Nissen, von Jacobson, von Öltken, Holterman, Minten, Schutz, Bånge, Bergendahl, Lindström
Rote 4, tomt 25, Fistulator, Seth, Braun, Calmes, Silvander, Bauer, Arfvidson, Ekman, von Utfall, Burtz, Bressander, Hamberg, Josephsson & Leffler
Rote 4, tomt 26, Bånge, Jordan, Spalding, Kraupner (Graupner) Kock, Pettersson, Brändström
Rote 4, tomt 27, Kraupner, Sandberg, Tham, Sillander, Lamberg, von Öltken, Hall, Bahrman, Bann (Band, Bahn), Sundelius, Cederbourg
Rote 4, tomt 28, Brems, von Egmont, Schwartz (Swart), Muhr, Fock, Heyman, Thobin, von Hagen, Fellbier
Rote 4, tomt 29, Posset, van der Velden, Böker, Sprinckhorn, Habicht, Roth, Lindström, Sjöberg, Öhrn
Rote 4, tomt 30, Berg, Greiff, Norman, Judiska Nationen
Rote 4, tomt 31
Rote 4, tomt 32, Braunjohan, Westerman, Jürgensson, Amija, Sahlgren, Coopman, Kjellin, Linneroth (Lindroth), Tengberg, Wallin, Henkelman, Lorén, Brock, Byrman
Rote 4, tomt 33, Rokes, Fråssberg, Ungewitter, Lübke, Söderberg, Petersén, Kock, Rudolph, Klubben Enigheten

kvarteret Bokhållaren

Kvarteren norr om Domkyrkan 1888

Kvarteren Kommerserådet, Frimuraren, Arkaden (norr om Drottningatan), Holländaren, Domprosten, Bpkhållaren och Värnamo (söder om Drottninggatan. År 1888.

Jakob Jeansson von Utfall

Jakob (Jeansson) von Utfall född 1715-12-04. Han var son till amiral Johan von Utfall och Maria Helena Göthenstierna.

Superkargör på Ostindiska kompaniets skepp Riddarhuset mars 1740– okt. 1742 och på Friedericus Rex Sueciae 1744– 1745. Innan dessa resor som superkargör gjord han också två resor som assistent. Direktör i Ostindiska kompaniet 1753-1766. Dog 1791-06-10 på Nääs.

Byggde stenhus på Nääs efter att han tagit över egendomen 1746. Gift från 1746-03-06 med Anna Elisabet Pike, född 1725-05-15 i Lissabon, död 1804-09-30 på Nääs, dotter till superkargören vid svenska ostindiska kompaniet John Pike samt syster till assessorn John Pike, som 1753-12-05 blev adlad i Sverige, men ej introducerad.

Förväxlas ofta med sin farbror som hade samma namn. Denne var gift med Catharina Charlotta von Gerdes (1680-1720), dotter till burggreven  (borgmästaren) Hans von Gerdes (1636-1723).

Wilhelm von Utfall

Vilhelm Utfall föddes 1677-11-24 i Göteborg som son till Jacob Utfall och Maria Kuyhl. Handlande i nämnda stad. Rådman i Göteborg 1709-10-16 i sin faders ställe. Adlad 1716-08-25 jämte yngre brodern Christian von Utfall. Kommersepresident i samma stad 1716-12-22. Död ogift 1753-06-14 i Stockholm.

Han var från 1711 delägare i kaparfartygen Andromeda och Svenska Vapnet. I Andromeda var även hans två bröder Peter Utfall och Johan Utfall delägare tillsammans med flera andra.

1724 lät han inköpa den så kallade Hästhagen i Majorna, dvs all mark mellan Gamla varvet och berget där Karl Johans kyrka idag ligger samt mellan älven och allmänna vägen. Han fick tillstånd att köpa marken och där anlägg en såg, trots ett starkt motstånd från olika intressen i Göteborg och på Älvsborgs slott. Sågverksägare och trävaruhandlare i Göteborg ville inte ha konkurrens och ståthållaren på Älvsborg vill ha kvar ängarna som beteshagar för hästar:

Landshövding Posse hade andragit, att en så stor trakt som utmarken — över 2,000 alnar lång — ej torde behövas för en väderkvarn med några därtill hörande byggnader; att den på kartan utmärkta kullen nog vore tillräcklig; att Carl den tolvte år 1716 tänkt bygga upp en förstad på platsen, eftersom den vore lika stor som den trakt varpå Göteborg stode, samt att utmarken vore ladugårdens bästa betesplats och om sommaren brukades för en hästhage.

Justitieborgmästaren i Göteborg E. Tellander hade å det trafikerande borgerskapets vägnar i ett till ständerna ingivet memorial anfört att, ehuru-väl många krono- och privatorum sågbruk voro i full gång på orten, så att sågtimmer och blockar ej felades, och nya inventioner på sågbruks inrättande således syntes onödiga och så till vida skadliga, som brist bleve på sågtimmer och skogarna utöddes, så lämnade de trafikerande dock därhän, huruvida det måtte prövas nödigt och nyttigt att villfara von Utfalls begäran. De förbehöllo sig dock på det kraftigaste, att honom ej beviljades något privilegium, som vore andra sågbruk till förfång, de trafikerande till hinder i trävarors upphandling eller till men i vanliga tillverkningen.

Kammarkollegium däremot samt amiralitetskollegium, kommerskollegium och statskontoret hade i infordrade betänkanden enhälleligen intygat, att von Utfalls dessein vore mycket berömlig och på allt görligt sätt syntes böra faciliteras och i verket befordras. Emot landshövdingens påminnelser, att utmarken vore anslagen på hans lön och att det skulle skada ladugården och vara honom mycket prejudicerligt, om det skedde, hade kammarkollegium yttrat, att han ingen skälig orsak hade att klaga. Enligt kartan i lantmäterikontoret vore nämligen utmarken, ansedd för 50 tunnland, som mager ängsmark värderad till endast 6 l/24 palm hö och taxerad till 14 öre silvermynt, och von Utfall erbjöde för platsen 100 daler silvermynt i skatteköp och en årlig avgift av 6 daler silvermynt till landshövdingen.

Wilhelm von Utfall lät på berget anlägg en vädersåg, dvs en vinddriven såg av nederländsk modell, en vinddriven så kallad sågkvarn.

1741 inropade handelsmannen Johan Schutz Vädersågens egendom inklusive själva sågen.

Peter von Utfall

Peter von Utfall föddes 1686-02-24 i Göteborg som son till Jacob Utfall och Maria Kuyhl. Han var gift fyra gånger och fick tre barn i sitt första äktenskap och fyra i sitt tredje.

Gift 1:o 1711-05-16 med Agneta Juliana Åkesson, död 1728-11-24, dotter av bokhållaren vid göteborgska fortifikationen Åke Åkesson. Gift 2:o 1729-12-04 med Lukretia Dittmer i hennes 2:a gifte (gift 1:o 1724-09-29, på Risberga i Östuna socken, Stockholm med kaptenen Johan Molin, adlad Meldercreutz, nr 1607, född 1697, död 1726), död 1730-04-24, dotter av politieborgmästaren i Narva Herman Dittmer och Lukretia Keder samt syster till landshövdingen Joakim Dittmer, adlad von Dittmer, nr 1813. Gift 3:o 1731-06-01 med Maria Rambeau, död 1737-05-04, dotter av politipresidenten i Göteborg Johan Rambeau och Anna von Eich, nr 837. Gift 4:o 1738-09-05 med Anna Maria Linde i hennes 2:a gifte (gift 1:o med handlanden Carl Gustaf Funcke), född 1706, död barnlös 1756-05-23 på Adolfsfors i Köla socken, Värmlands län, dotter av kommissarien i Stockholm Erik Linde och Anna Gering.

Adlad 1716-06-15 som von Utfall i likhet med sina bröder Wilhelm Utfall (1674-1753) ,  Johan Utfall (Jean, 1681-1749), Jakob Utfall och Carl Utfall. Skeppskapten 1716-07-19. Amiralitetskapten 1718-06-27. Kommendörs avsked 1741-04-29. Dog 1754-12-10.

Arbetade i handelsflottan 1702-04 och i fransk örlogstjänst 1704-09. Han nämns som kaparkapten på Andromeda år 1712 i vilken han också var delägare tillsammans med bröderna Johan Utfall och Wilhelm Utfall samt Samuel Bornander, Christian Gathe och Abraham Bruhn. 1714 på brigantinen Sjöman. 1716 blev han kapten i svenska flottan. Befälhavare på skeppet Kalmar 1717, galären Carolus 1718 och galären Prins Georg 1721.

1734-35 var han kapten på Ostindiska kompaniets Drottning Ulrika Eleonora på en resa till Indien. Under den andra resan år 1736-37 med Tre Cronor var John Pike, Charles Irvine (1693-1771), Gerrard Barry och en Hofwardt superkargörer. Alla hade de förmodligen ett förflutet som pirater i Indiska oceanen. Pirat (kapare) hade ju också Peter von Utfall varit så de var säkerligen samma skrot och korn.

Förväxlas ofta med sin brorson med samma namn som också arbetade i Ostindiska Kompaniet. Det var sannolikt Peter von Utfall d.y. som var kapten på Ostindiska Kompaniet skepp Drottningen av Swerige under resan 1742-44 då han dog år 1743 i Ostindien.

Johan von Utfall

Endast för medlemmar

Drottningen af Swerige

Byggd i Stockholm, På 387 läster med 30 kanoner och 130 mans besättning.

1:a resan, 10:e expeditionen, till Kanton, 10/1 1742 – 25/7 1744

Kapten: Peter von Utfall
Superkargörer: William Elliot, James Adam Coppinger, Peter Teodor König, Nicolas Heegh

Totalt fanns det 24 intressenter som satsade pengar i expeditionen. Totalt satsades enligt vissa uppgifter 731 121 dlr smt varav Colin Campbell, Hugh Campbell, Niclas Sahlgren och Charles Pike satsade totalt 633 921 dlr smt. Enligt en annan källa satsade Pietro de Prolis änka i Flandern 75 841 dlr smt, den flamländska handelsmannen Urbano Arnold 7 254 och superkargören Michel Verbeke 23 184. Uppgifterna stämmer inte överens och kommer från två olika källor (Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974 och Christian Konincx, The first and second charters of the Swedish East India Company 1731-66, 1980). Sannolikt är totalsumman för liten.

Knappt fjorton dagar efter utresan stötte fartyget på en klippa vid norska kusten, vid Långsund. Reparerades där för drygt 40 000 dlr smt och fick ny rigg. Försäkringen betalade en fjärdedel av beloppet. På det insatta kapitalet lämnades en utdelning av 105 %. Därutöver avsattes en reservfond på 167 863 dlr smt. Te inbringade 1 700 323 dlr smt vid auktionen.

Exempel på pacotill, namn, dlr smt

1:e superkargör William Elliot, 101 266
3:e superkargör Peter Theodor König, 22 830
4:e superkargör Nicholas Heegh, 19 999
1:e kapten Peter von Utfall, 22 935

2:a resan, 13:e expeditionen, till Kanton, 9/1 1745 – 12/1 1745

Kapten: Carl Johan Treutiger
Superkargörer: William Elliot, Peter Teodor König, Alexander Ross, Charles Bratt

Förliste invid Shetland under utresan den 12/1 1745. Gick under tillsammans med Stockholm:

The Stockholm floundered and was lost off Braefield, Dunrossness – nothing now remains of the ship.

The Drottningen af Swerige continued and her captain made the decision to run for the safety of Lerwick.

Unfortunately, as she came into sight of safety, she struck a rock and foundered just hours after the Stockholm.

All the crew from both vessels made it to shore safely.

Under the command of Captain Carl Johan Treutiger, the Drottningen af Swerige of 147 ft and 950 ton, carried 130 men and boasted 32 guns.

Built in Stockholm in 1741 for £12,500 – over £1million today – she was the largest vessel in the company’s fleet. She was a trading vessel to China for the Swedish East India Company.

The Drottningen af Swerige was partially loaded, en route to Cadiz (Spain) for more supplies before heading to Canton in China.

Efter skeppsbrottet blev bara en mindre del av lasten bärgad:

The next morning only scattered wreckage could be seen along the shore of the South Ness of Lerwick. The salvage goods recovered were sold at roup and are listed in the papers of the Vice-Admiral Court; little of the cargo was recovered.

In view of the presence of lead bars (used as ballast), the salvage of the Drottningen was attempted by William Elliot, Robert Hunter and Co, the (French) Eschauzier Brothers and George Innes and Co. During the summer of 1746, Robert Hunter and George Innes recovered 154 and 266 bars or pigs of lead respectively, while the Eschauziers recovered 1330 leads bars, four anchors and a gun of unstated size, all the property of the Swedish Asiatick Co.

The premium for the insurance of the Drottningen was only paid on 30 April 1745, the Royal Exchange Insurance in London paid out to the extent of 90% of the loss in November of the same year. Neither the captain (Carl Johan Treutiger), the first pilot (Carl Gustaf Lehman) nor the supercargoes were held to blame, and all made further voyages for the company.

En av de mer kända personerna i besättningen på Drottningen av Swerige var Carl Gustaf Ekeberg som mönstrat på som tredjestyrman:

Första mötet med Ekeberg som botaniker och upptäckare av naturen får vi år 1745 när Ekeberg mönstrade på skeppet Stockholm som tredje styrman. Denna resa skulle få ett kort och snöpligt slut, då skeppet tillsammans med systerskeppet Drottningen av Sverige led skeppsbrott vid ”Hitland” (Shetlandsöarna). Kapten Ekeberg blev kvar på Shetlandsöarna i tre månader och gjorde där intressanta iakttagelser av naturen och invånarnas levnadsförhållanden. 31 år senare kommer Ekeberg att upprätta ett detaljerat sjökort över Shetlandsöarna.

Riddarhuset

Ostindiefarare byggd på Clasons varv i Stockholm. På 340 läster med 30 kanoner och 135 personers besättning.

1:a resan, 8:e expeditionen, till Kanton, 22/3 1740 – 18/10 1742

Kapten Mårten Kalling
Superkargörer: Charles Irvine, James Moir, Jacob von Utfall, Peter von Kampe.

Utdelning på satsat kapital 44 %

Provision på vinsten:

Charles Irvine 1 1/2 %
James Moir, 4/5 %
Peter von Kampe, 1/4 %

Pacotill i dlr smt:

1:e superkargör Charles Irvine, 103 330
2:e superkargör James Moir, 57 384
3:e superkargör Jacob von Utfall, 30 682
4:e superkargör Peter von Kampe, 22 878
1:e kapten Mårten Kalling, 19 646
2:e kapten George Kitchin, 24 447

Resan har beskrivit av kvartermästaren Mathias (Matts) Holmers i hans biografi och av Ernst Klein som skrivit om Matts Holmers:

Den unge sjömannens karriär blev sedan förvånansvärt snabb, om man vågar tro på hans egen berättelse, som tydligtvis är gjord på gamla dagar och bevisligen är tämligen hoprörd och en smula tendentiös. Sålunda får han redan 1739 hyra som »qvartermästare» på Ostindiska kompaniets skepp Riddarhuset. Denna post — det fanns i regel 4 på vart och ett av Companiets skepp under äldre tider — stod i rang och avlöning närmast över matroserna, och ett års seglation efter »kocks-gåsse»-tiden är onekligen rätt kort för att hinna så högt. Men Matts var ju relativt gammal och mogen och säkert sjövan från barndomen. Den första Ostindienresan blev för resten lång och äventyrlig nog som lärospån. »Riddarhuset» gick ut från Göteborg i mars 1740. »Kom till Ostindien, men intet kunnat hinna fram. Måste emot vår vilja ligga öfwer i 6 månar på en Röfware plats, der wi natt och dag måste gå med laddade gewär, och om nätterna gå till not och skaffa oss födan och wada uti wattnet ibland de grymma och farliga Crokedyler och detta uti 6 månar, si Guds nåd som bewarade mig som altid skulle wara den förste».

»Riddarhuset» var, enligt J. F. Nyströms tabell över kompaniets skeppsfart, ute från 22 mars 1740 till 18 okt. 1742, nära 31 månader, en ovanligt långvarig resa även för den tidens förhållanden. Hur stor manspillan den kostade finns ej antecknat. Samma skepp förlorade på sin nästa resa, 1743—45, inte mindre än 32 man.

2:a resan, 11:e expeditionen, till Kanton, 22/4 1743 – 12/9 1745

Kapten: Benjamin Svensson
Superkargörer: James Moir, John Metcalfe, Jacob Greiff, Andreas Olbers, Walter Campbell.

Hämtade på utresan sin silverlast i Ostende.

Utdelning 55% på satsat kapital. Det satsade kapitalet var ungefär 770 000 dlr smt enligt vad Per Forsberg skriver i häftet Ostindiska Kompaniet – några studier.

Försäljningsvärde vid auktionen i dlr smt:

1 449 kistor Bohé te (svart tesort), 1 007 042
176 skadade kistor Bohé te, 40 643
788 kistor Congo te, 80 834 (2 skadade kistor)
194 kistor Pekoe te, 21 941 (2 skadade)
185 kistor Bing te, 27 129
55 buntar rotting, 142 (av totalt 2 004 kilo, resten bränt)
22 fat peppar, 2 201 (ev total 1 682 kilo, resten bränt)
535 kanistrar med diverser teer, 2 032 (52 kanistrar brända)
228 kistor och 1 776 buntar med porslin, 132 363
Siden och bomullsvaror, 143 971
Rabatt 2 1/2 %, – 36 162
Handpenningar 3 770

Det skadade och brända skadades i brand natten mellan den 13 och 14 januari 1746. Utöver det som står i tabellen skadades också 4 970 kilo gallingal och 7 178 kilo turmerick (?).