Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Tham / Tamm

Kvarteret Biskopen

Kvarteret Biskopen omfattar Magasinsgatan-Vallgatan-Västra Hamngatan-Södra Larmgatan. Namnet kommer från hörnhuset Vallgatan/Västra Hamngatan som mellan åren 1820-1990 var bostad åt biskopen.

Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 1, tomt 28, Repslagargård, Macklier, Anckarhielm, Drake, Brehmer, Hall
Rote 1, tomt 29, Hasselgren, Nitau, Brockman, Svalin, Beckman, Beijer, Schutz
Rote 1, tomt 30, Hagman, Fehman
Rote 1, tomt 31
Rote 1, tomt 32, Ahlbom (Ahlehielm)
Rote 1, tomt 33, Fehman, Leijoncrantz, Ahlbom (Ahlehielm), Rahm, Swart, Tham, Wallin, biskopsgård, Megander, Busck, såpfabrik, Alströmer, Wrangel, Ekman, Kåhre, Hummel
Rote 1, tomt 34, se tomt 33
Rote 1, tomt 35
Rote 1, tomt 36
Rote 1, tomt 37

Kvarteret Biskopen

Advertisements

Repslageribanan vid Södra Larmgatan

1646 anlades en repslagarbana inom det centrala vallgravsområdet i Göteborg, privilegierad av drottning Kristina för Hans Macklier och Adrian Anckarhielm. Den gick i nuvarande Södra Larmgatans riktning från Magasinsgatan mot Kungstorget och beskrivs ha omfattat 118 famnar i längd och 8 alnar i bredd.

1715 tycks repslageriet ha tillhört assessor Tham och Amijas sterbhus (dödsbo). 1790 tillhörde repslageriet Johan Schutz.

Ostindiska Kompaniet – tredje oktrojen 1766-86

Del 5 av 7 i serien 1700-talets kompanier

När den tredje oktrojen skulle bildades så slutade det med att en grupp grosshandlare i Stockholm fick oktrojen. Detta skedde redan år 1762, men privilegierna skulle inte gälla förrän 1766. Teckening av lotter (aktier) skedde dock från 1762. De två centrala personerna var från Stockholm, Robert Finlay i firman Finlay & Jennings och Fabian Löwen. Som tredje kompanjon hade de Georg Henrik Conradi från firman Koschell & Conradi, också den i Stockholm. Förutom dessa tre var också Michael Grubb direktör från start.

Från tredje oktrojen finns aktieägarförteckningar bevarade och den störste investeraren i den fasta fonden var Robert Finlay följd av bl.a. Pietro de Proli, Fabian Löwen, Jonas Eriksson Malm (Jonas Malm Eriksson), Michael Grubb, Christian Arfvidsson och Martin Holterman samt vissa handelshus som Wilson & Hall, Petersen & Bedoire samt C.G. Küsel & Wahrendorff.

Jonas Eriksson Malm placerade också pengar åt rika klienter både inom Sverige och utomlands. Bland annat hanterade han investeringar för Charles Irvine under den andra oktrojen. Det är möjligt att att han fortsatte med denna hantering och att en del av de aktier som står på honom var aktier han förvaltade för andra personer. Kanske ägnade sig också Holterman åt samma finansiella service, dvs agerade som agent för andra personers placeringar.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1766, namn, dlr smt

Robert Finlay, 431 700
Wilson & Hall, 293 500
Martin Holterman, 289 000
Michael Grubb, 235 300
Pietro de Proli, 171 800
Petersen & Bedoire, 165 200
Christian Arfvidsson, 150 000
Jonas Eriksson Malm, 125 500
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600
Fabian Löwen, 103 200

Fonden var på totalt 2 835 000 dlr smt år 1766 enligt Martin Åberg, Svensk Handelskapitalism. Men hans siffror stämmer inte inbördes. De han anger i en tabell är mycket lägre än de han anger i texten så de som jag redovisat ovan motsvarar sannolikt ett kapital på 5 670 000 dlr smt.

Det handlades med aktierna (eller lotterna som de kallades) och därför byttes ägarna delvis ut under perioden. Vissa stärktes som ägare, andra försvagade.

Både Michael Grubb och Robert Finlay gjorde konkurs och tvingades år 1770 att lämna direktionen. Även Georg Henrik Conradi hade fått ekonomiska problem, men klarade sig från konkurs genom en ackordsöverenskommelse med fordringsägarna.

Istället för Grubb och Finlay kom Carl Gottfried Küsel, Johan Abraham Grill, Jacob Schutz (dog dock redan 1772) in som direktörer. När Löwen dog 1773 ersattes han av Carl Fredrik Scheffer. Både Löwen och Scheffer kan betraktas som statliga (kungliga representanter i företaget).

De andra nya direktörerna vid sidan av Scheffer hörde till de större investerarna, de så kallade huvudparticipanterna och det gjorde sannolikt även de övrig nya direktörerna från 1773, Gustaf Tham och Johan Fredrik Ström (båda dog 1781). 1776 blev också David Sandberg direktör, 1777 Patrik Alströmer, Andreas Andersson och Martin Holterman, 1778 Jean Abraham Grill och 1781 Johan Liljencrantz.

På grund av konkurserna kom Finlay och Grubb att försvinna som aktieägare och dödsfall sorterade bort Löwen. De som sålde aktier var bl.a. Pietro de Proli och Christian Arfvidsson. Köpare var bland annat Martin Holterman och Jonas Eriksson Malm.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1786, namn, dlr smt

Martin Holterman, 826 600
Jonas Eriksson Malm, 508 500
Robert Finlays konkursbo, 431 700
Petersen & Bedoire, 165 200 (?)
Christian Arfvidson & Söner, 145 000 (Christian Arfvidson själv 12 000)
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600 (?)
Thomas Erskine, 97 400
John Hall & Co, 55 000

Fram till 1780 var den totala utdelningen 120 % på satsat kapital medan den åren därefter var 178 5/8 %. Totalt 298 5/8 % enligt Sven T Kjellberg. Orsaken till de höjda utdelningarna från 1780 och framåt var bristande konkurrens på grund av krig med Frankrike, Nederländerna, Spanien enade mot Storbritannien på andra sidan vilket ledde till att de alla hade svårt att skicka fartyg till Kanton. Sverige började också exportera te till Västindien år 1767 för vidare transport till USA. Efter 1782 blev denna export omfattande, men från 1785 började US-amerikanska skepp själva segla på Kanton.

Mycket på grund av allt te som smugglades in i Storbritannien från Sverige beslutade den brittiska staten att från 1784 kraftigt sänka tullarna på te. Detta resulterade i att tesmuggling blev olönsamt.  Något som kom att få allvarliga konsekvenser för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj.

Samtidigt hade en möjlighet för bolagets anställda öppnat sig i och med att brittiska EIC erövrat Bengalen och skaffat sig kontroll över opiumodlingen år 1757. När sen kineserna tillätt att superkargörer stannade i Kanton även när skeppen inte var där började Svenska Ostindiska Kompaniet placera fasta superkargörer i Kanton. Dessa kom i allmänhet också att som privata handelsmän bli aktiva i den interna Ostasiatiska handeln som inkluderade opium som den mest lönsamma varan.

Lovisa Ulrica

Fartyget var planerat som ett 50 kanoners linjeskepp, och bygget påbörjades 1757 på Djurgårdsvarvet i Stockholm, men brist på pengar gjorde att arbetet gick långsamt framåt. Det avsågs få namnet Prinsessan Sophia Albertina. Skeppsbyggmästare var H. Sohlberg.

Lovisa Ulrica

Modell av Lovisa Ulrica som skeppet skulle sett ut som ett 50-kanoners linjeskepp. Bild: Sjöhistoriska. Licens: CC by SA

1763 anhöll Svenska Ostindiska Compagniet om att få överta skeppet, vilket beviljades. Back och halvdäck byggdes samman till ett fluschdäck, så att det mellan stormasten och fockmasten endast fanns en lucka överlagd med trall. Hyttdäcket blev också större. Det nedre kanondäckets kanonportar, vilka delvis byggdes igen, med undantag av vad som eventuellt kunde behövas vid lastning. Som ostindieskepp mätte hon 44,1 x 11,1 m, och hade ett djupgående på 5,85 m. Lovisa bestyckades med 16 – 24 kanoner samt en del kamouflagekanoner i trä, 40 musköter, 8 bössor, 40 pistoler, 20 bajonetter, 40 värjor, 8 sablar, 75 handgranater och 12 brännare. Besättningen uppgick till 140 man. Sin första resa i compagniets tjänst anträdde hon 1766 och 1783 anlände hon till Göteborg på sin sista resa som ostindiefarare.

Som Ostindiefarare på 380 läster (efter 1778: 361) med 24 kanoner och 140 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 16/12 1766 – 16/6 1768

Kapten: Mathias Holmers
Superkargörer: Gustaf Tham, Joh. Fredr. Pettersson (kvar i Kanton 1768)

2:a resan, till Kanton, 9/1 1772 – 1/6 1773

Kapten: Sven Olbers
Superkargörer: Anders Gotheen, Carl H. Rappe

3:e resan, till Kanton, 7/3 1779 – 21/6 1780

Kapten: Jonas Israel Ekman
Superkargörer: H.W. Hahr, George Johan Conradi (kvar i Kanton)

4:e resan, till Kanton, 21/12 1781 – 23/7 1783

Kapten: Petter Pettersson
Superkargörer: H.W. Hahr, Johan Dassau

Efter tiden i Ostindiska kompaniet

1786 inköpte Kronan (staten) det då ganska slitna fartyget för 3 850 Rdr B:o. Våren 1790 dimensionerades skeppet om på varvet Viken och förbyggdes till ett tvådäckat 60-kanoners linjeskepp med skarp undervattensform och grova skrovsidor. Skrovet tjärmålades och akterspegeln smyckades med figurmålning och skulpturer. Några grundligare reparationer gjordes dock aldrig och fartyget blev aldrig färdigutrustat. Lovisa Ulrica införlivades därefter med västkusteskadern. Förliste 1790 utanför Vinga vid transport av kanoner:

Lovisa Ulrica kryssade söderut. Efter en genomvindsvändning till styrbords halsar uppkom en läcka förut om babord och skeppet började vattenfyllas. Man pumpade, avfyrade nödskott och hissade flaggan i schau. Sedan vände man med vinden och satte kurs mot land. Då hon kom att få slagsida åt babord och ligga djupt i fören gavs order om att bryta upp kobryggan, kasta de förliga kanonerna och ankarna överbord samt sätta ut barkassen och åttahuggaren. Order gavs även om att flytta kanoner från fören till aktern och från babords sida till styrbords. Det var emellertid svårt att få manskapet, som drabbats av panik, att samla sig och lyda order. Barkassen kom aldrig i vattnet, och när fartyget krängde över så pass att vattnet strömmade in genom kanonportarna stormade manskapet till åttahuggaren, som blev så full att en blockbult sprang under nerfirandet, varpå båten kantrade. Befälen lämnade i hemlighet fartyget i en slup vid aktern, och kunde i säkerhet se på när Lovisa Ulrika, mindre än en timma efter det att läckan uppstått, kantrade och sjönk med man och allt. Slupar från närliggande fartyg skyndade till och räddade sammanlagt 84 man av den närmare 400 man stora besättningen. Officiellt uppgavs att läckan förmodligen berodde på att de lasten av kanoner, som stuvats i fören, kommit i rullning under vändningen och slagit hål i skrovet, som var angripet av röta. Bidragande orsaker var säkert också att fartyget efter förstärkningen var för tungt i sig själv samt för tungt lastat, och hon delvis låg så djupt att de nedre kanonportarna, som bara var tillfälligt tätade, låg under ytan.

Prins Friederic Adolph

Byggt på varvet Terra Nova. Skeppsbyggmästare var i praktiken David Bagge även om han formellt hade titeln kvartersman. På 398 läster med 26 kanoner och 130 mans besättning.

1:a resan, till Kanton, dec 1753 – juni 1755

Kapten: Daniel Shierman
Superkargörer: Volrath Tham, And. Jurg. Groen, Frans Walter

2:a resan, till Kanton, feb 1756 – juli 1757

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: George Kitchin, Andreas Gotheen, Dougald Campbell

3:e resan, till Kanton, 25/2 1759 – 20/8 1760

Kapten: Carl Gustaf Ekeberg
Superkargörer: Volrath Tham, Anders Gadd, Elias Hilleström, Jacob Hahr

4:e resan, till Kanton, jan 1761 – 3/9 1761

Kapten: Daniel Shierman
Superkargörer: Friedr. Wilh. König, Carl Walter, Jean Abraham Grill, Gustaf Thollander

Enligt vissa källor var Jean Abraham Grill inte superkargör utan assistent. Han stannde kvar i Kanton efter resan. Skeppet Prins Friederic Adolph förliste 1761 vid revet Prata på sin väg till Kanton. Kapten ombord var Daniel Shierman. Endast tre besättningsmän omkom.

Förlisningen efterföljdes av flera försök till bärgning av lasten. För kompaniets skull var Daniel Shierman, tillsammans med några av sina besättningsmän, tvungen att skriva en redogörelse för förlusten av ett skepp och dess fulla last:

Revet Prata som blev skeppet Prins Friederic Adolphs öde är i själva verket en liten arkipelag i Sydkinensiska sjön (mellan 116°40' och 116°55'O longitud, och 20°35' och 20°47'N latitud) bestående av ön Tungsha och två korallrev. Det är endast ön Tungsha som syns ovan vattenytan.

Revet Prata som blev skeppet Prins Friederic Adolphs öde är i själva verket en liten arkipelag i Sydkinensiska sjön (mellan 116°40′ och 116°55’O longitud, och 20°35′ och 20°47’N latitud) bestående av ön Tungsha och två korallrev. Det är endast ön Tungsha som syns ovan vattenytan.

Berättelse om Höglofliga Swenska Ost Indiska Compagniets Skepp Fredrick Adolphs förlust, som strandade d. 3die Sept 1761

Den 28 augusti 1761 togs departuren från Pulosapatte, hvarifrån wi räknade oss 5[grader]:9 Ost meridian difference, om middagen d 3 febr, Coursen hade redan om morgonen samma dag blifwit ändrad till N:1:W ifrån N och ehuru wi efter wår segling borde wara 1[grad]:15 W om Prata klippor, /: efter dess situation i Monsieur D’Après kartor:/ hölls så snart wi woro i deras Latitudo redan för solens undergång en god utsikt för dem, utan att minsta teken kunde skönjas af deras granskap, förr än klockan 7 3/4 då skeppet med ens befants i bråningarna och ögnabliket därpå tog grund. Hyckarne blefwo straxt kastade öfwerbord och masterne kappade, samt ankare utfört att winda det utaf, men en starck S.W. flod som stadigt dref der mehra inpå klipporna gjorde alla ansatser fåfänge tills xxx klocka 12 xxx bröt upp däcket och watnet rusade in med den häftighet att ingen vidare möyelighet sågs till skeppets räddning, hwilket innan klockan 3 om morgonen war alldeles wrak. man kunde därför intet annat widare giöra än tänka på att söka bärga besättningens lif, ju förr ju häldre att intet blifwa af de denna tiden wanliga Toufouner öfwerrumplad /: däraf 120 man och 2 passagerare klåckan 5 i fyra fartyg gofwo sig under wägen att söka närmaste land, lämnade efter sig 4de styrman och 19 man, som af egit wahl häldre blefwo efter, och hwilka wi efter wårt giorda löfte wid afgåendet tänkte wid lyckelig ankomst till land straxt att söka träffa; men i brist af tillräckelig handräckning på giord ansökan i catsi där vi /: d. 8 arriverade:/ intet kunde så åstadkomma som wi hiertligen önskat. Denna olycka hände på S.O. kanten af Pratas klippor i Nord Latitudo 20[grader](?) och är så mycket bedröfweligare, som ingen försiktig speculation blifwit försummad att förekomma densamma innan den hände och efteråth alla möyeliga steg blifwit tagne, att rädda skeppet därutan fått beklageligen förgiäwfes.

Att denna ofwan förde berättelse om Skeppet Fredrik Adolphs olycka, till alla dehlar är med sanningen öfwerens stämmande, äro wi alla under skrifne färdige med wår lifliga ed att bestyrcka.

Canton den 26 Now 1761

Daniel Shierman
Liwinius Olbers
Isaac Selle
Herman Celsing
Almroth
Somin W Schoting
Båtsman
Quartermästare
Matroser etc.”

Jacob Maules berättelse om skeppsbrottet (utdraget ur Jacob Maules journal är hämtat från Christer Feiffs artikel ”Skeppsbrott i Sydkinesiska sjön – ur Jacob Maules journal” ur Göteborgs Stadsmuseums bok (2000) Ostindiska Compagniet; affärer och föremål) på modernt språk:

Fredagen den 4 september

Vid vackert väder och avtagande vind råkade vi vid 20-tiden in i bränningarna söder om Prata Islands. Vi lade ror i lä, men strömmen förde oss ändå in mot klipporna. Livbåtarna sattes ut och folk började arbeta vid pumparna. Varpankaret kastades ut på bottnen av sand och korall. Vi styvhalade det och började kasta kanoner och andra tunga saker över bord. Skeppet stötte allt svårare mot klipporna och tog in allt mer vatten. Stormasten kapades för att göra skeppet lättare, men så knäcktes rodret och därmed flera bjälkar i stora kajutan. Vattnet strömmade in och pumparna gjorde inte längre någon nytta. Klockan 02 kapade vi fockmasten och en halvtimme senare mesanmasten.

Lördagen den 5 september

På morgonen klockan 05 övergav vi vraket med storbåt, slup och två jollar samt 120 man ur besättningen och två passagerare. På vraket lämnades styrmannen C U Stiernlöf och nitton man, som utan tanke på att rädda sitt eget liv valde att stanna kvar.

Vi styrde åt nordost, men strömmarna och tidvattnet gjorde att vi inte kom någon vart. Från vraket rapporterade man att man såg land och fiskebåtar (sampaner), sköt skott och hissade flagg. Strömmen var så stark att vi fördes åter in mot bränningarna. Vi ankrade, men ankaret ville inte få fäste i bottnen, så vi gjorde vårt bästa med segel och åror. Slupen sändes till vraket efter folk, vatten och stormasten till storbåten, men besättningen som var kvar gav oss ingenting.

Klockan 10 ändrade sig strömmen och satte mot norr. Vi seglade norrut längs banken på vilken syntes stora, höga stenar, som folket från vraket hade tagit för kinesiska fiskaresampaner.

Vi undersökte vårt vattenförråd och fann att det var för litet för så många. Vi övergav då vår plan att landstiga på ön Prata, eftersom vi inte trodde oss kunna finna färskvatten där, och beslöt att försöka nå kinesiska fastlandet. Styrde därför NVtN med frisk vind och vackert väder. Senare på dagen blev det stiltje och vi rodde ständigt. Värmen var olidlig. Vi ransonerade vattnet till omkring en deciliter per man två gånger om dagen och hade lite skämt bröd att uppehålla livet med.

Söndagen den 6 september.

Vinden NV, men mest stiltje. Vi hissade segel och rodde i skift. Vi delade folket vid årorna, så att hälften rodde i två timmar medan andra hälften låg under tofterna, inte precis någon angenäm vila i sådan trängsel och värme.

Nu började vi sakna vatten på allvar. En allmän jämmer utbröt, främst på grund av törsten som i den brännande värmen var starkare än hungern. Några drack saltvatten, vilket ökade besvären, ty en tom mage och en utmattad kropp kunde inte stå ut med bitterheten, utan följden blev svåra kräkningar och huvudvärk. Ingen vågade därefter dricka saltvatten, särskilt som det innebar att de inte längre skulle kunna ro, vilket var vårt enda sätt att komma vidare. Befälet måste sitta på tapphålet till vattentunnorna, så att inte vattnet skulle stjälas bort till allas vår undergång, särskilt som stiltjen och hettan kunde hålla på länge. Största delen av natten stiltje, mot dagningen svag, växlande vind. Fortsatte ro kontinuerligt.

Måndagen den 7 september.

Vinden SV, något tilltagande. Gjorde en mast av några åror, satte den vid aktersta mastfoten och hissade focken för att bättre hålla båten till vinden. Styrde NV. Mot aftonen sändes norska jollen för att loda, eftersom den seglade bäst. I natt kom jollen tillbaka och berättade att man sett ett par fiskare-sampaner. Jollen sändes tillbaka med en av våra passagerare, som var kines, för att undersöka om vi kunde få vatten. I dagningen såg vi åtskilliga sampaner och sedan Land till vår innerliga fägnad.

Klockan 07 kom jollen tillbaka, men utan vatten. Vi gjorde vårt bästa för att komma i land roende och seglande. Mot middagen styrde alla sampanerna in mot land till en hamn som låg där. Vår båt med den hemmagjorda riggen var tvungen att kryssa.

Tisdagen den 8 september och några dagar därefter.

Vinden SV och vackert väder. Vi kom närmare land klockan 14 och såg något som liknade en vattenrännil. Något ljuvligare kunde i vår utmattade belägenhet inte existera, vilket gav oss hopp att ännu en gång få räkna oss till de levande. Vi dröjde inte länge med att ankra och sände jollen för att hämta vatten. Slupen, som dagen efter att vi lämnade vraket skulle ha gått i förväg om de hade fått med sig förste styrman Levinius Olbers, övertalades då av honom att överge sina planer, men när de nu såg land kunde de inte låta bli att segla i förväg och kom först på kvällen tillbaka till oss. Emellertid kom några kineser ombord, som mot liten vedergällning gav oss vatten. Jollen kom också med vatten, så att vi blev räddade.

En Mandarin ville gärna tala med oss och skickade en liten Mandarin ombord, med vilken Herr Grill och den kinesiske passageraren gick iland. Vår jolle sändes att hämta dem och när vinden avtog lyckades vi med slupens hjälp ro till den hamn vi hade sett sampanerna gå in i. Vi ankrade bredvid en djonk, saknade hela natten våra jollar, men mot dagningen kom de tillbaka till oss. De hade rott förbi oss i mörkret. Många kineser med sina sampaner kom för att bese oss, eftersom de aldrig hade sett européer tidigare. Somliga visade sitt goda hjärtelag när de märkte att vi inte hade någon mat. De kastade till oss kokta potatisar, salt fisk och annat som de hade till hands.

Klockan 07 kom en Mandarin ombord, underrättade sig om vårt tillstånd och lovade all hjälp och tog vår jolle med sig, samtidigt som Storbåten placerades närmare land. Vi som var med jollen blev på stranden mottagna av en mängd människor som hade kommit från olika håll för att få se så underliga djur som vi. De stod långt ut i vattnet längs hela stranden och visade sin förundran genom allmän tystnad. Tillsammans med alla åskådarna fördes vi upp genom staden till Mandarinen, som mottog oss mycket artigt och bjöd på många sorters mat och förfriskningar. Mat och dryck skickades också ner till båten. Vi fördes senare med båten till en nätt liten stad, Kattzi kallad, där en stor pagod blev inrymd till vår tjänst. Rapport om vår olycka sändes till Kanton, men vi skulle bli kvar tills vidare order gavs. Andra dagen efter vår ankomst anhöll vi om att få låna en liten djonk med vilken vi kunde gå för att hämta det kvarlämnade folket på vraket. Vi fick alldeles avslag, eftersom man väntade en tyfon och det skulle ha varit riskfyllt att försöka ta sig dit.

Tisdagen den 22 september hade vi fått klartecken att låna en djonk och kvittera ut nödvändig proviant för resan upp till Kanton. Då kom det en tyfon så att resan först kunde påbörjas den 28 september. Den 30 september passerade skeppen Bocca Tigris, där kapten Schierman och superkargörerna for i förväg upp mot Kanton. Vid middagstid såg vi Riksens Ständers långbåt komma på andra sidan viken. Vi gjorde tecken att få tala med dem, men de kom inte närmare. Vi hörde bara ordet Prata nämnas. Morgonen därpå kom vi till Wampoa, där vi fick veta att de som hade lämnats kvar på vraket hade tillverkat en pråm och tagit sig iland med den. Kapten Grubb på Riksens Ständer hade då bestämt sig för att med sin långbåt och två sampaner gå till Prata för att bärga penningkistorna och att det var honom vi hade mött vid Lejontornet.

Flera försök att bärga lasten gjordes:

Utdrag ur Capitaine Baltzar Grubbs journal hållen ombord på Skeppet Riksens Ständers longbåt, under resan från Wampoa till Skp Fredrick Adolphs wrak, som strandat på refwet Plata.

Lördagen den 3 O-bre 1761 Winden N o N:O kl 8 om morgonen gingo wi från Skpt Riksens Ständer, neder till Bocca Tiger, att möta wåra Schampaner, som skulle gå till klipporna Plata, kl 12 om middagen mötte wi resten af Fredrick Adolphs besättning, som kommit i land wid Catsi, kl. 8 om aftonen kommo wi till anckars där wåra Schampaner lågo.

Måndagen den 5-te. Om mårgonen grå mulen luft, med en tilltagande kuhling … kommo under segel och lofwerade till kl 12. Om middagen då strömmen föll starckt emot, woro nödsakade att anckra, kl. 5 om aftonen gingo wi åter till segells… kl. 10 om aftonen kom till anckars.

Tisdagen den 6-te … lyfte anckar och gick längre upp under landet, att komma på bättre anckare grund, ty winden såg, som skulle blifwa mehra tilltagande, emot middagen stillnade af, lågo hela dagen och natten stilla.

Onsdagen den 7-de. Morgonen aldeles stilt, lyfte anckare ock kom kl 5 under segel, men brukade mest wåra åhror…

Lördagen d 10 october. Hördes susning af bränningar uti W. N.W. liten kultie, wände wid solens uppgång, fick sikte af Fredrick Adolphs wrak… anckrade kl.9 tätt därwid.

Uti Skpt woro 2-ne hundar, 2-ne katter, 1 får och 1 swin hwilka woro lefnade, men kunde ey bärga mer än en hund och en katt, ty de andra kreaturen woro så wilda att de kröpo undan…”

Skeppet i övrigt var svårt skadat och inget gick att bärga från hytterna.

Om försöken att bärga lasten har också David Sandberg skrivit:

21/9 Sänder kapten [Baltzar] Grubb tillsammans med Michael Grubb med båten till Macao för att utforska vad som skett och om det går att rädda något.

29/9 Kapten Grubb återkommen. Har ackorderat med 2 tonkaijsampaner att gå till det strandade skeppet med nödiga dykare ombord mot 10% penningar och 40% av varor. De har inget att fordra men behåller de 200 piaster de uppburit. Långbåten dit med 30 man.

13/10 Kl 2 om natten kom slupen till staden med berättelsen att Kapten Grubb var lyckligen återkommen från Prata och hade bärgat 48 kistor av kompaniets penningar och en privat kista.

I januari 1762 anlitades 2 sampaner som åtog sig bärgningen och som under ledning av Herr Sternlew gjorde en expedition i mars samma år. Man gav sig av i slutet av mars. Först den 18 april nådde man Prata. De två medföljande sampanerna vände plötsligt om i det hårda vädret, något som Sternlew noterar i sin loggbok. Han kunde bara konstatera att de försvann ur sikte. Dagen efter väntade man förgäves på den båda sampanerna vid Prata.

I april gjordes ett nytt försök, nu med bland annat 16 portugiser som anlitats i Macao. Omkostnaderna för alla bärgningsförsök finns noggrant nedtecknade, så väl som anteckningar över expeditionerna dag för dag.

Ett trettiotal av besättningsmännen kunde återvända som passagerare på Riksens Ständer. De övriga tilläts ta hyra på engelska och holländska fartyg.

I juni 1762 gjordes så ytterligare en resa till vraket. I anteckningarna från expeditionen står att läsa:

Söndagen d. 13 juni 1762 Klockan 12 kom till anckars wid wraket. … Kl 17″ 1 anckrade uti båtnen som låg några båts längder ifråna wraket syntes åtskilliga stora fiskar som satte en liten rädd håga uti dykarne.

Så småningom bärgade en hel del av skeppslasten. Till sin hjälp hade Svenska Ostindiska Kompaniets representant ett antal inhyrda kineser som assisterade vid bärgningen.

Inventarium öfwer det som respective Swenska ost Indiska Compagniets Räkning blef genom Herr Sternlew bärgat utur wraket Fredrick Adolph, under dess andra expedition till grundet Prata i Juni Åhr 1762.

1 kista penningar, som wid upphissningen gick sönder, då 313 Piaster föllo i siön, hwilka icke återfås kunde, hwarför upptages de behåldna xxx 3687 :- 314 tackor tenn …

In alles bärgades 322 tackor, men som Chineserna påstodo att 8 däraf woro utur en Junck tagne, som wid samma ställe hade strandat, då lämnades desse 8 tackor till Schampan folket, hälst som Herr Sternlew besannade deras påstående. Ofwannemnde 8 tackor woro äfwen af mindre storlek och märckte med V, wägde ock endast 35 Catty hwarje.

Gammalt järn, järnband, spik…
34 tackor tackjärn…
gamla koppar kitlar, pannor, castruller, liusplåtar, gamla tennfat, tallrickar,
17 wärjor aldeles råstige och fördärfwade
26 bajonetter dito dito
1 mousquet
24 dito pipor, krkiga, rostiga och fördärfwade
6 pistoler
1 dunderbössa
3 dunderböss pipor
1 Azisruth (?) compass utan lådan
ditto aldeles sönder
4 ordinarie compasser
3 4 timmars glas
2 2 timmars glas
1 1 timmes glas
1 logglas
19 boutellier Xeres Win
33 boutellier rödt win
medicins kistan
diverse winglas, wattnglas etc.
1 fönster med 6 rutor
1 fönster med 3 rutor
2 fönster med 1 ruta
4 st fönster glas
5 st flaskor olja

Inventarium öfwer det som för privatas räkning blef genom Herr Sternlew bärgat under dess andra expedition till grundet Prata, in junio utur det därstädes förolyckade skeppet Fredrick Adolph.

För Cap-ne Shierman

1 coffert med gamla linnetyg och 1 råck
1 skriflåda
5/2 carot
1 snusrefjärn af bläck
1 liusstake af bläck
2 dosor spankst snus
1 låda med några böcker och papper

För Jean Abraham Grill

1 nattrock af scotskt tyg
36 catty, 14 XX 907 cash coraller af diverse sorter
19 st fönsterglas

För Herr Lewinius Olbers

2 st octanter
4 st fruntimmers solhattar

För Herr Isaac Selle

1 octant
1 flaskfoder med 16 flaskor

För Öhrman som passade upp Cap-ne Stiernman

2 Flauto Trawersierer
1 violin med foder
45 koppar plåtar …

För obekandta ägare

41 st käppar
2 st räkne taflor
1 st skriflåda af bläck med 2 sandbössor
3 st twåhl
1 flaska arrack
14 st toma flaskor
43 bouteiller arrack
Gamla linnetyg och kläder som föllo i stycken då man dem handerade.

Dessutom blefwo en hop med böcker, siöchartor och journaler för diverse bärgade, som här förwarade tills deras återkomst.

Likaledes en bundt med insydda documenter afledne afledne assistenten Ross tillhörige.

Av det bärgade godset kunde en del tenn, järn och koppar säljas vilket till sist inbringade lite pengar. Man lyckades till och med sälja en del av de privata tillhörigheterna som Sternlew hade hämtat upp från vraket. En del av intäkterna från försäljningen gick till att betala de kineser som assisterat vid bärgningsarbetet.

 

Prins Carl

Ostindiefarare byggd på Djurgårdsvarvet i Stockholm. På 350 läster med 30 kanoner och 140 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 27/11 1750 – 26/6 1752

Kapten: Carl G. Lehman
Superkargörer: Olof Ström, Volrath Tham, Sven Norman, And. Jurg. Groen

Resan skildrad av skeppsprästen Pehr Osbeck. På resan medföljde även Olof Torén som som också var skeppspräst. Han dog dock under resans gång, men hans brev publicerades ihop med Osbecks reseberättelse.

Seglingen över Nordsjön genomfördes i det för årstiden vanliga dåliga och stormiga vädret med stark sjögång. Först åt nordväst förbi Färöarna och sedan väster om Storbritannien söderut. En matros ramlade i stormen ned på däcket från riggen och dog 27 december.

Fartyget nådde Cadiz i Spanien först 9 januari 1751. I Cadiz blev fartyget kvar ända till 22 mars, alltså 2,5 månader. Tiden användes till reparation av fartyget, köp och försäljning av varor, och proviantering. Men det viktigaste med besöket i Cadiz var att ta ombord silvret som användes som betalning i Kanton.

Timmermän från staden och från kompaniets fartyg Freden som samtidigt befann sig i Cadiz utförde enligt Pehr Osbecks berättelse många dagsverken ombord på Prins Carl.

Från Cadiz gick resan utan några större problem till Java, som man nådde efter ytterligare 3,5 månader, den 12 juli. Två matroser dog av sjukdom under den etappen. Därefter gick färden länge med Java och upp genom sundet mellan Java och Sumatra. Vid seglatsen längs Javas kust tog de ombord förfriskningar, däribland kokosnötter, från besökande javaneser.

23 augusti kom lots ombord från Macao för att lotsa sista biten till Wampoa och Kanton och två dagar senare lämnade superkargörerna fartyget med fartygsslupen och for till Kanton. I Wampoa fanns redan kompaniets skepp Götha Leijon, det danska fartyget Drottningen, 2 franska, 8 engelska och 4 holländska skepp.

Därefter lastades fartyget vilket var klart den 4 januari 1752 varefter Prins Carl lämnade Kanton tillsammans med Götha Leijon och två franska skepp:

Den 4 januari 1752 kommer superkargörerna åter ombord och fartyget lättar ankar för hemresan, samtidigt med Götha Lejon och 2 franska fartyg. Man ankrar på några ställen i den indonesiska övärlden och fyller på färskvatten men går inte in i någon hamn där eller vid Kapstaden. 8 mars saknas en man som antas ha fallit överbord under vakten. 30 mars siktar utkiken S:t Helena. Många återvändande fartyg gjorde ett stopp här men Prins Carl seglade vidare till ön Ascension som man nådde den 4 april. Här ankrade man och kapten Lehman och superkargörerna Tham och Grön for i land med slupen. Man sände 4 man i annan båt ”att plåcka grönt” men de fann inget av värde. Däremot plockade man upp 31 sköldpaddor som fördes ombord.

Dagen efter siktades ytterligare ett fartyg. Det vållade viss oro tydligen. Prins Carl signalerade för att folk i land skulle återvända. Det anländande skeppet hissade först fransk flagg men visade sig vid närmare betraktande vara Götha Lejon, och det bytte flagg till svensk. Man hjälpte Götha Lejon med landsättning av folk, tog ombord fler sköldpaddor och bägge fartygen lättade ankar samtidigt den 8 april. Man följdes sedan åt till Göteborg, vilket innebar att Prins Carl ofta fick ta ner segel för att Göta Lejon skulle hänga med. 6 maj såg man en partiell solförmörkelse. På vägen hemåt fiskar man ibland med gott resultat, det talas om ”albicorys” och ”boniter.”

Den 22 maj närmar sig ett franskt fartyg, Duc de Parma, som kunde informera om att svenske kungen Fredrik avlidit. Vår kung, Fredrik av Hessen, avled redan den 25 mars året innan så nyheten tog lång tid att nå fram till Prins Carl. Man tog också emot brev från det franska fartyget. Den 24 maj sattes en matros i bojor för ”otidigt lefwerne”. 5 dagar senare slapp han tydligen bojorna men fick sitt straff, ”24 par af daggen” (dagg var en kort grov tågända, ibland försedd med knutar, vilken förr brukades som straffredskap ombord på fartyg). Man gick norrut genom engelska kanalen. Den 2 juni kontrollerades man av ett engelskt fartyg och fick höra att det just då var fred ”mellan alla potentater i Europa”. Senare samma dag var man nära ett engelskt skepp med slavar på väg från London till Maryland. Den 14 juni noteras att en matros satts i bojor för ”sidovördnad”. Han straffades för detta med 24 slag med daggen. Den 26 juni 1752 nådde man Göteborg, 1 år och sju månader efter avfärd.

2:a resan, till Surat och Kanton, 8/4 1753 – 5/6 1756

Kapten: Georg Elphinston
Superkargörer: John Irvine, David Sandberg, John Chambers, Joh. Fredr. Pettersson, M. Arfwidson

I en bevarad dagbok från resan anges Prins Carl vara på 390 läster, ha 40 kanoner och 150 man vid denna resa. På Surats redd den 1/10 1753. Alla mycket tillmötesgående och affärerna löpte enligt dagboken friktionsfritt. Resan var den längsta resan i tid som något av Ostindiska Kompaniets skepp gjorde.

Beskriven i dagbok av 1:e fältskären Carl Fredrik Adler som också skrev en detaljerad medicinsk journal som dokumenterade hans patientarbete

Köpare av te på auktionen efter Prins Carls hemkomst 1756. Förutom Prins Carl kom också Prinsessan Sophia Albertina hem detta år.

All tea

lots

Bohea

Lots

Congo

lots

N Sahlgren

297

N Sahlgren

135

N Sahlgren

110

C Arwidson

200

C Arwidson

73

C Arfwidson

85

J Scott

65

C Irvine

42

G Carnegie

33

J More

63

Scott & Comp

37

J More

33

J Irvine

62

R Parkinson

30

J Scott

31

M Holterman

59

A Grill

27

J Irvine

26

G Carnegie

53

J Scott

25

Bagge & Comp

23

Bagge & Comp

50

J Irvine

23

C Campbell

21

A Grill

47

M Holterman

23

M Holterman

15

C Campbell

47

Beckman & Beyer

19

G Bellenden

13

C Irvine

43

D Artiz

16

J F Ström

12

R Parkinson

40

C Campbell

15

S Schale

12

Scott & Comp

39

J Cahman

13

A Grill

11

D Sandberg

29

Bagge & Comp

12

M Arfwidson

10

J Cahman

25

D Sandberg

12

R C Neel

9

J F Ström

23

B Bagge

11

B Bagge

8

B Bagge

22

J Scholl

11

D Sandberg

7

S Schale

21

L Tanggren

10

W Chalmers

7

Beckman & Beyer

19

J Chambers

9

A Otterdahl

6

G Bellenden

18

J More

9

R Parkinson

6

Källa: Collection of SEIC’s catalogues RA (Swedish National Archives, Stockholm)

J More är James Moir, Robert Parkinson var brittisk faktor i Göteborg och köpte bland annat till/för A.J.Flanderin i Oostende.De övriga är relativt välkänd handelsmän i Göteborg.

3:e resan, till Kanton, 3/1 1758 – 8/7 1759

Kapten: Baltzar Grubb
Superkargörer: Christian Tham, Joh. Fredr. Pettersson, Michael Grubb

4:e resan, till Kanton, 26/2 1760 – 12/8 1761

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: Nicholas Heegg, Gustaf Tham, M. Arfwidson, L. Pettersson

5:e resan, till Kanton, feb 1763 – aug 1764

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: Johan Greiff, Gustaf Tham, Peter J. Berenberg, C.G. Cöhler

5:e resan, till Kanton, 23/1 1765 – 3/9 1766

Kapten: Jacob Habicht
Superkargörer: John Chambers, H.W. Hahr. B. Fr. Ritterberg, H. Nissen

Enigheten

Ostindiefarare byggd på Djurgårdsvarvet i Stockholm. På 375 läster med 28 kanoner och 140 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 26/12 1748 – 3/6 1751

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: Gabriel Beijer, Anders Gadd, Erik Thierstedt, Gustaf Gabriel Loodh

En som var med på denna resa var Jakob Lagercrantz som 1758 skrev en meritförteckning som han skickade till myndigheterna. Den finns bevarad i Krigsarkivet. På resan var han femte styrman.

Enigheten - 1

Enigheten. Detalj ur akvarell gjord av kapten Erik Moreen på Cronprinsessan Lovisa Ulrica 1748-49.

2:a resan, till Kanton, 20/12 1751 – 5/7 1753

Kapten: Fredrik Pettersson
Superkargörer: Jacob Greiff, Carl Bratt, Abraham Hülphers, Olof Bergendahl

3:e resan, till Kanton, 3/2 1754 – 6/7 1755

Kapten Baltzar Grubb
Superkargörer: Olof Ström, B. Borgman, Peter J. Berenberg

Peter Petterson, G.B. Poies, F. Toutin och J.P. Olbers var styrmän. Skeppspredikant var M. And. Ekegren, fältskär en man med efternamnet Lange, sannolikt Johan Jacob Lange och skeppsskrivare Fr. Bratt. Assistenter var J.C. Osterman och H.W. Hahr.

4:e resan, till Kanton, 3/1 1757 – 3/9 1758

Kapten Charles Chapman
Superkargörer: Jacob Greiff, Friedr. Wilh. König, Gustaf Tham

Styrmän var George B. Poies, J. Andersson, Joh.P. Olbers och Carl P. Boisman. M. And. Ekegren var återigen skeppspredikant medan Carl Fredrik Heinrici d.ä. var fältskär och J.P. Flygare skeppsskrivare. Assistenter var J.C. Osterman och H.W. Hahr.

Efter Ostindiska kompaniets tid

Enighetens skeppsklocka finns bevarad på Nääs slott. Det antas att den bevarats till eftervärlden av Jacob von Utfall, direktör i Ostindiska Kompaniet 1853-66. Han var dock inte superkargör ombord vilket påstås i en del artiklar om klockan. Från 1746 ägde Jacob Von Utfall Nääs. Han dog 1791.

Hoppet

Byggd på varvet Terra Nova. Om 280 läster, med 28 kanoner och 130 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 26/1 1748 – 11/7 1749

Kapten: Erik Moreen, ersatt med Fredr. Pettersson
Superkargörer: Henrik König, Daniel Krüger, William Chambers, David Sandberg

Resan skildrad av C.H. Braad.

Restider enligt Braad:

26/1 avseglar från Göteborg
25/2 anländer till Cádiz efter 30 dygn
28/3 avseglar från Cádiz
5/5 passerar ekvatorn
15/6 rundar Kap efter 69 dygn från Cádiz
22/7 siktar Java efter 116 dygn från Cádiz
21/8 ankrar på Kantons redd efter 208 dygn från Göteborg
30/1 avseglar från Kanton efter 162 dygn
6/4 rundar Kap efter 66 dygn från Kanton
23/4 anländer till S:t Helena
2/7 går in Engelska kanalen
10/7 siktar Norge
11/7 anländer till Göteborg efter 162 dygn från Kanton

Exempel på löner från resan

Befattning, Månadslön i dlr smt, Privilegiepengar i dlr smt

Kapten 100, 8 000
Timmerman 48, 1 500
Skeppspräst 24, 600
Hovmästare 20, 200
Matroser 12-20 40-60

Resan beskriven av Christopher Henric Braad som var skeppsskrivare ombord. Också i skeppsjournalen och i en sjöjournal skriven av tredjestyrmannen Simon Ruuth.

Alla Braads skrifter från resan med Hoppet 1748-49

2:a resan, till Kanton, 20/12 1751 – 9/6 1754

Kapten: Carl Johan Treutiger
Superkargörer: Christian Tham, Carl Kåhre, Jacob Paulin, Dougald Campbell

Efter Ostindiska Kompaniet

Fartyget Hoppet såldes av Ostindiska Kompaniet. Sannolikt till ett partrederi för 1759 ägs skeppet av Sahlgren, Wilson & Bagge, Paul Skoling och N. Matson (N. Matzen).

Freeden

Byggd på på varvet Terra Nova. På 260 läster med 22 kanoner en besättning på 120 man.

1:a resan, 14:e expeditionen, till Kanton, 30/1 1746 – 8/9 1747

Kaptener: Erik Moreen, Friedr. Petersen (sannolikt Fredrik Pettersson)
Superkargörer: John Metcalf, Gabriel Beyer, Carl Kåhre, Olof Ström, Volrath Tham

Total insatt kapital för denna expedition var 1 241 541 dlr smt. Utdelning på Insatt kpital för Freeden var 20% och för den andra båten som ingcik i samma expedition, Cronprinsessan Lovisa Ulrica, var den 24%.

Resan finns bland annat beskriven i en sjöjournal som kan vara skriven av Moreen eller delvis vara skriven av Moreen.

2:a resan, till Kanton, 20/2 1748 – 11/7 1749

Kapten: Carl G. Lehman
Superkargörer: Olof Ström, Volrath Tham, John Irvine.

Restider med datum och plats

20/2 avseglar från Göteborg
13/8 anländer till Kanton efter 159 dygn från Göteborg
30/1 avseglar från Kanton efter 165 dygn
11/7 anländer till Göteborg efter 162 dygn från Kanton
Hela resan: 1 år, 4 månader och 21 dagar

Efter tiden i Ostindiska kompaniets ägo

Seglades 1750-51 till Cadiz med Carl Gustaf Ekeberg som kapten och såldes där.

Denna resa finns beskriven i en dagbok av Carl Gustaf Ekeberg.

Cronprinsessan Lovisa Ulrica

Endast för medlemmar