Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Seaton

Brand- och Lifförsäkringsaktiebolaget Svea

Del 4 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Man frågar sig, huru det var möjligt att under de många stora eldsvådorna i Göteborg under slutet af 1700-och början af 1800- talet skaffa möjligheter till återuppförande af nya byggnader m. m. Härpå kan endast svaras, att de förnämligare firmorna hade sina egendomar och lösören försäkrade i utländska bolag, som betäckte sig genom betydande premier, hvarjämte man på så sätt sökte förekomma svårare eldsolyckor, att brandordningen för snart sagdt hvarje eldsvåda gjordes strängare; en regelbunden företeelse är ock den ansökan om tullfri införsel af mur- och byggnadsmaterialier, som åtföljer hvarje större brandskada.

Städernas allmänna brandstodsbolag, grundadt 1828, och städernas bolag till försäkring af lösegendom, grundadt 1842, verkade ännu efter ålderdomliga plägseder. Först i och med genomförandet af aktiebolagsformen, — Skandia i Stockholm stiftades 1855, — kommo nyare moderna åsikter till synes inom svensk försäkringsverksamhet och samtidigt infördes lifförsäkringen, hvilken, — om man frånser civilstatens enke- och pupillkassa (1743), allmänna enke- och pupillkassan 1784 m. fl. — i Sverige allmännare kom på tal först genom motioner till riksdagen i början af 1840-talet. Ursprungligen tyckes man hafva påtänkt att anordna dessa samt ränteförsäkrings- och lifränte-anstalterna såsom rena riksförsäkringsanstalter, men resultatet af öfverläggningarna blef endast
Sveriges första ”ränte- och kapitalförsäkringsanstalt” (1850).

Den betänksamhet, som icke sällan är ett utmärkande drag i Göteborgs merkantila lif, gjorde väl sitt till, att man icke genast följde det i Stockholm gifna exemplet, oaktadt det flere gånger var fråga om att bilda en göteborgsk försäkringsanstalt. När man emellertid beslöt sig därför, följde man ett annat bruk i vår stad, att icke nöja sig med halfva åtgärder, utan göra grunden för företaget så fast och säker som möjligt.

I februari 1866 utfärdades en inbjudan till bildande af ett brand- och
lifförsäkrings-bolag i Göteborg, hvilket sedermera erhöll namnet Svea. Såsom inbjudare underskrefvo: James Dickson & Co., D. Carnegie & Co., Olof Wijk & Co., J. W. Wilson, D. O. Francke, Th. Mannheimer, Moritz L. Magnus & J. Hartvig, J. A. Kjellberg & Söner, Ekman & Co., G. H. Hegardt & Co., C. F. Waern & Co. och Wilh. Röhss & Co. Det utbjudna kapitalet
öfvertecknades med 50 procent, hvilket var en för den tiden högst ovanlig företeelse. Sedan bolagsordning den 17 april antagits och interimsstyrelse valts, hölls konstituerande stämma den 3 juli 1866, hvarvid till styrelseledamöter utsågos herrar J. W. Wilson, D. O. Francke, Charles Dickson, Jac. Elliot, Olof Wijk och C. O. Kjellberg samt till suppleanter herrar Aug. Röhss, J. Ed. Levisson och E. Delbanco. Ordförande blef med. doktorn Charles Dickson, som med den för honom utmärkande sakkunskapen och intresset för socialpolitiska förbättringar lifligt deltog i organisationsarbetet.

Det nya bolaget hade en farlig fiende i den konkurrens, som från början sträfvade att undertrycka den nytillkomne. Bolagets styrelse fann snart, att ytterligare sakkunskap och energi var behöflig i denna till en början ojämna strid och kallade därför dåvarande direktören för Mölnlycke fabriksaktiebolag, konsuln E. Boye till verkställande direktör. Denne hade sedan 1844 varit verksam som agent först för ett tyskt bolag och sedermera för ”Sun” samt särskildt varmt intresserat sig för lifförsäkringsväsendets utbredande i Sverige.

Trots den ihärdiga konkurrensen gick bolaget, hvars brand- och lifförsäkringsrörelser alltid hållits strängt åtskilda, snabbt framåt. År 1867 utgjorde brandförsäkringsbeloppet 83.3 millioner kronor, år 1882, efter femton års verksamhet, var det redan uppe i öfver en milliard (1051.2 mill.) kronor och utgör numera 1.6 milliard kronor; premieinkomsten har ökats från 276.725 kronor år 1867 till nära 8.6 millioner kronor år 1902. De ersättningsbelopp för brandskador, som bolaget under sin verksamhetstid utbetalt, uppgå till icke mindre än öfver 111 millioner kronor.

Bolagets lifförsäkringsrörelse visade år 1867 ett försäkringsbelopp af 273.300 kronor. År 1889 var man uppe öfver 50 millioner, för år 1902 är summan 77.390.215 kronor med en premieinkomst af öfver 2 millioner kronor. Under de år bolaget verkat hafva utbetalts sammanlagdt omkring 18 millioner kronor i lifförsäkringsbelopp.

Bolagets fonder, incl. grundfondsförbindelserna, uppgå för närvarande till öfver 39 3/4 millioner kronor, sålunda fördelade:

Styrelsen utgöres för närvarande af följande personer: professor Aug. Wijkander, ordf., grossh. Carl Wijk, v. ordf., med. dr. F. E. von Sydow, v. häradshöfding Ernst Bring, verkställande direktör, samt grosshandlarne Harald Sternhagen, George Murray och Herman Hartvig; suppleanter äro: kontorschefen F. Boye, grossh. Arthur Seaton och direktören J. V. Svalander.

Axel Ramm

Advertisements

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

AB Strömman & Larsson

Del 2 av 8 i serien Trävarubolag

1871 grundade F.O. Strömman och O.F. Larsson en snickerifabrik nära järnvågen i Masthugget. 1873 ombildades företaget till ett aktiebolag, AB Strömman & Larsson. F.O. Strömman lämnade företaget i samband med detta och istället inträdde Arthur Seaton som delägare. Senare blev också Larsson, Seaton & Co AB delägare i snickeriföretaget. Ganska snart hade företaget 200 anställda.

Strömman & Larssons fabrik i Masthugget på 1870-talet

Strömman & Larssons fabrik i Masthugget på 1870-talet

I slutet av 1880-talet flyttade fabriken till nya lokaler invid Keillers varv (Göteborgs Mekaniska Verkstads AB) på Hisingen efter att staden köpt marken i Masthugget för att anlägga hamn. Tillverkningen utökades kraftigt och antalet anställda steg till 300. 192hade företaget 315 anställda. Strax före första världskriget hade antalet anställda ökat till 400. När Larsson dog 1916 blev AB Strömman & Larsson snart en del av den stora koncernen Wargöns AB som också omfattade Hellefors Bruk, Wargöns bruk, Laxå bruk och trävarufirman N. Parelius i Göteborg.  På 1920-talet var antalet anställda cirka 300.

Efter en brand flyttade fabriken år 1925 från Lundbyvass till Tingstad en bit längre upp längs älven till en anläggning som tidigare ägts av Trävaru AB Dalarne. Samma år omorganiserades Wargöns AB och trävarufabriken togs över av Nya AB Strömman & Larsson. Det sistnämnda bolaget köptes 1930 av Bark & Warburg. Därefter flyttades tillverkningen vid Bark & Warburgs fabrik i Majviken till Strömman & Larssons fabrik i Tingstad. På 1940-talet hade vardera företaget 100 anställda men 1960 var antalet anställda nere i 135.

På  industriområdet i Tngstad hade företaget en intern järnväg med 770 mm spårvidd och omfattade år 1919 när den ägdes av Trävaru AB Dalarne en banlängd om 3,2 km.

Källa: Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

George Seaton d.y.

George Seaton, född 30 juli 1881 i Göteborg, död 4 oktober 1954 i Göteborg, var en svensk grosshandlare. Han var son till Arthur Seaton (1847-1912) och Maria Kjellberg (1860-1930).

Han var gift två gånger. Första frun var Anna Grill (1884-1972) som han gifte sig med den 19 mars 1907 och skiljde sig från 1920. Paret fick tre barn, Mary  Seaton (1910-), Douglas Seaton (1911-) och Helen Seaton (1915-). Andra äktenskapet var med Helfrid Willerding (1889-1987). De gifte sig den 15 december 1921 och fick en dotter vid namn Florence Seaton (1933-).

George Seaton gick i Praktiska Arbetsskolan som drevs av Eva Rodhes privatskola. Sedan följde Göteborgs realläroverk och Göteborgs handelsinstitut.Han reste också  till Tyskland för att lära sig språket och hade även kortare anställning på en bank där.

Vid faderns död år 1912 övertog George Seaton dennes ägande i olika företag som Larsson, Seaton & Co AB och AB Strömman & Larsson.

Gorge Seton övertog Aspenäs herrgård från fadern och en sommarbostad i Särö vid namn Skogshöjden fram till 1920. Aspenäs styckades och såldes av 1927-29 och slutligen sålde han också herrgårdsbyggnaden med kringliggande mark är 1930. Han lät även bygga ett stort jaktslott på Hyltenäs kulle i Öxnevalla socken år 1916 som dock brann ner till grunden 1923. George Seaton också bodde en tid utanför Vänersborg, vid Vänersnäs vid Vänern, där de lät bygga upp en fastighet vid namn Eka.

Larsson, Seaton & Co

Larsson, Seaton & Co AB grundades 1874 av Arthur Seaton och O.F. Larsson. Efter de två grundarnas död tog sönerna George Seaton och Sigurd Larsson över företaget.

Vid sammanflödet Gullbergsån (Mölndalsån) och Säveån.

Företagets lokaler vid sammanflödet Gullbergsån (Mölndalsån) och Säveån. Licens: CC-by-NC-ND

Efter att under 1800-talets sista årtionden framför allt sysslat med trävaruexport, bl.a. som intressent i AB Strömman & Larsson, kom företaget under Sigurd Larssons ledning att i början av 1900-talet huvudsakligen bedriva handel med järn- och stålvaror samt byggnadsmaterial.

Larsson, Seaton & Co inträdde under världskrigsåren såsom huvuddelägare i Göteborgs Murbruks- & Betong AB och gjorde flera andra industriengagemang. Efter att dessa engagemang sålts efter påfrestningarna i början av 1920-talet och sviterna efter depressionen övervunnits, utvecklades Larsson, Seaton & Co till ett av de stora handelshusen i Göteborg för järn och stål. 1948 köptes företaget av Förvaltnings AB Ratos som också ägde järngrossisten Söderberg & Haak. Idag är företaget en del av AB Tibnor som bildades 1976 genom en fusion av Söderberg & Haak, Larsson, Seaton & Co samt Odelberg & Olsson.

Källa: Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Arthur Seaton

Arthur E. Seaton (1847-1912) var grosshandlare från Göteborg. Hans far var George Seaton (1812-1867) och hans mor Elenor F. McKillop (född 1819). Föräldrarna flyttade till Göteborg där  fadern startade grosshandelsfirman Hichens, Seaton & Hichens.

Gift med Maria Kjellberg (1860-1930). De hade sonen George Seaton (1881-1954) och döttrarna Eleonora Maria Seaton, Ebba Seaton, gift med kommendörkapten Nils Ankarcrona och Maud Seaton som var gift med ryttmästare Carl-Gustaf Kruckenberg.

År 1874 grundade Arthur Seaton tillsammans med grosshandlare O. F. Larsson firman Larsson, Seaton & Co och biträdde på samma gång vid rekonstruktionen av det stora Aktiebolaget Strömman & Larsson, i vilket han var en av cheferna.

1896 köpte han Aspenäs herrgård i Lerum. År 1900 köpte han en eldriven båt som han kallade för Giralada. Med den fraktade han gäster på godset från stationen i Jonsered. 1910 köpte han sedan den första elbilen i Sverige. En laddning av batterierna räckte precis fram och tillbaka till hans kontor i centrala Göteborg.

Vid hans död övertog sonen George Seaton faderns andelar i företagen.

Aspenäs

Aspenäs ligger vid norra stranden av sjön Aspen i Lerums kommun.

Enligt myter och sägner fanns det bebyggelse på Aspenäs redan på 1400-talet, men det är först i samband med Brynte Birgersson Lillie som den 18 november 1569 erhöll mark som en gåva från Johan III, som det finns säkra historiska uppgifter. Det var just Brynte Birgersson Lillie som sedermera lät bygga Aspenäs Säteri, det vi idag kallar Aspenäs Herrgård.

1572 stod Aspenäs färdigt. Ägaren, som då kallade sig Brynte Birgersson af Aspenäs, var vid denna tid mest ryktbar som framgångsrik fältherre under nordiska sjuårskriget, men senare även som regional överbefälhavare i Västergötland och ståthållare på Älvsborgs fästning. Släkten Lillie kom att stanna på Aspenäs från 1569 till 1730. En av ättlingarna, överste Johan Abraham Lillie, gav sin hustru, Fru Karin Stake till Wallox-Säby, sätesgården Aspenäs i morgongåva, tillsammans med hälften av de gårdar och lösören han kunde ärva eller förvärva.

Anders Nilsson, adlad Cederflycht (1670-1747) tillträdde 1730. Han sålde järn och brännvin och var dessutom kapare utanför Västkusten – en lönsam kombination. År 1748 köptes Aspenäs säteri av Nils Lilliekreutz, som var bulvan för den verklige köparen, köpman Nicolas Jacobson. Eftersom Aspenäs fortfarande var ett frälsegods, måste ägaren vara adlig.

Affären ordnades så att Lilliekreutz pantskrev fastigheten till Jacobson, som sedemera adlades (1756) och då kunde köpa Aspenäs. von Jacobson uppförde en praktfull huvudbyggnad i trä, rustade upp ekonomibyggnaderna, odlade omfattande trädgårdsanläggningar och startade ett tegelbruk i närheten. Han var även en köpman med monopol på sockertillverkning i Göteborg. Samuel Bagge kom att överta Aspenäs på ett liknande sätt, när von Jacobsons son, Jacob, svårt skuldsatt var tvungen att sälja Aspenäs år 1780. Bagge handlade med tjära, järn och jordbruksprodukter. År 1800 fick han Kunglig Majestäts tillstånd att köpa Aspenäs med flera frälsesäterier. Med tilltagande ålder försummade han dock underhållet av gården.  År 1808 tog en av sönerna över, varpå egendomen delades upp.

Nu köptes Aspenäs, i minskat format, av Johan von Holten. Han lämnade sin dåvarande karriär bakom sig för att ägna sig åt upprustningen av det förfallna herresätet. Den nuvarande herrgårdsbyggnaden, uppförd 1823 på en husgrund från 1500-talet, är Johan von Holtens verk.

1894 köptes Aspenäs av grosshandlare Arthur Seaton. Han var en företagsam man med näsa för nymodigheter, men också för stil, elegans och yppersta kvalitet. Detta kom att märkas på Aspenäs i alla avseenden. Det blev nu en mönstergård med paraddjur som rasrena hästar och kor med god stamtavla. En lindallé planterades för att leda vägen fram till egendomen där park och trädgård uppfördes med nya slags blommor och träd, allt i engelsk stil.

Seatons höll många överdådiga fester med dåtidens överklass, till och med det svenska kungahuset fanns bland gästerna. Besökarna hämtades av Carl Emil Johansson vid järnvägsstationen i Jonsered och transporterades med ångslup över sjön till Aspenäs säteri. År 1900 ersattes slupen av en eldriven båt vid namn Giralda.

När Arthur Edward Seaton dog år 1912 tog hans son George över driften. Tiderna var tuffa och George var inte lika duktig affärsman som sin far. Under perioden 1927-29 styckades den sista marken upp och såldes. Herrgårdsbyggnaden med tillhörande mark på 5,5 hektar köptes då av grosshandlaren Axel Valdemar Holm.

De sista privatpersonerna som ägde och bodde på herrgården var makarna Tellander. De köpte herrgården 1930 och bodde där fram till 1958. De testamenterade gården till Lerums kommun. Från 1967 har Aspenäs herrgård använts som hotell och konferensanläggning.

Sedan år 2000 driver Comwell, en skandinavisk koncern för konferens och avkoppling, Comwell Aspenäs.

Aspenäs

Aspenäs

Huvuddelen av texten hämtad från Comwell Aspenäs hemsida.