Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Santesson

Gustaf Daniel Björck

Endast för medlemmar

Berndt Harder Santesson

Berndt Harder SantessonBerndt Harder Santesson, född 15 mars 1776 på Kärralund i Örgryte socken, död 26 augusti 1862 på hemmanet Dämman i Bergs socken, Skaraborgs län, var en svensk grosshandlare och riksdagsman, först verksam i Göteborg. Han gifte sig 21 maj 1801 i Ryda, Skaraborg, med sin kusin Johanna Dorotea Matzen, född den 21 dec 1781 där och död 25 mars 1835 i Forshem, Skaraborg. Hon var dotter till grosshandlaren Johan David Matzen och Anna Maria Hierta.

Bernt Harder Santesson vistades 1782–86 på herrnhutarnas skola i Christiansfeld i dåvarande Slesvig, numera i Danmark, dit han sänts av sina föräldrar. År 1789 sändes han till Uppsala universitet, men måste redan 1791, efter faderns död, avbryta sina studier och endast 15 år gammal vara modern behjälplig i skötseln av den ärvda stora handels- och industrirörelsen:

S visade sig snart vara den i familjen som bäst förstod att förvalta och formera det vackra arv fadern lämnat efter sig och 1798 övertog han ledningen för familjeföretaget G B Santessons söner, först i samarbete med brodern Sante Johan och kort därefter i kompanjonskap med barndomsvännen A M Prytz. S utvecklade verksamheten genom att successivt förvärva Arnäs säteri i Forshem (1801), där han 1802-18 drev ett glasbruk, Fimmelstad i Fagre (1810), det större Bromö glasbruk i Torso och egendomarna Melldala och Dämman i Berg (1813; alla i Skar), där han anlade Karlsfors alunverk.

Ett uttryck för den ställning S hade och den respekt han åtnjöt i Gbg var att han representerade stadens borgerskap vid flertalet riksdagar under perioden 1809–35.

Förutom engagemnaget i familjeföretag G B Santesson & Söner var han också direktör i Ostindiska Kompaniets femte oktroj 1809–13. G.B. Santesson & Söner var ett av de största rederiföretagen i Göteborg åren 1809-13.

Han kom tidigt att intressera sig för byggandet av Trollhätte kanal och sedan av Göta Kanal:

Som stor grosshandlare i Gbg kom S självklart att intressera sig för bygget av Trollhätte kanal, färdigställd 1800. S förmådde familjen att satsa pengar i projektet, och själv kom han i kontakt med Baltzar v Platen (bd 29), ledamot av kanalbolagets direktion. Denna kontakt förstärktes när v Platen gifte in sig i handelshuset Ekman, med vilket S hade goda relationer. När v Plåten 1806 presenterade sina planer på en kanal genom Sverige fick han i S en hängiven anhängare och ett mångårigt samarbete dem emellan inleddes. Sedan statsmakterna 1809 gjort kanalidén till sin egen lades uppdraget ut på ett privat bolag, vilket försågs med en mängd statliga privilegier för att locka aktietecknare.

[…]

En orsak till att aktierna i kanalbolaget snabbt övertecknades var att bolaget erhöll privilegiet att driva en privatdiskont under längre tid än kanalbygget planerades ta. Diskonterna var ett slags tidiga banker som bedrev in- och utlåning och de ansågs mycket lönsamma.

[…]

Under diskontens livstid 1810–18 var han dess ledande direktör och under kanalens tillkomsttid – den invigdes av Karl XIV Johan 26 sept 1832 – satt han i kanalbolagets direktion som ombud för Gbg 1810–30 och, efter en ändring av bolagsreglerna, som direktör för finansiella och kamerala ärenden 1830–33.

Under byggnadstiden var S, näst v Platen, kanalbolagets mest inflytelserike person och den som bar det ekonomiska ansvaret för verksamheten. Till skillnad från v Platen hade S dessutom satsat en stor del av sin förmögenhet i kanalaktier. Med en insats på 60 000 rdr bko var han den störste enskilde aktieägaren. När diskonten gick omkull och kanalbygget drog ut på tiden föll kanalaktiernas värde, något som S försökte bromsa genom stödköp av allt billigare papper. Till slut innehade han i det närmaste värdelösa aktier till ett nominellt värde av inte mindre än 700 000 rdr.

Han kom med tiden på kant med von Platen som han tycket slösade med statens medel på det gena projektet Motala Verkstad som had emycket lite med Göta kanal att göra fast von Platen framställde det som om de två hörde ihop. 1826 hade Santesson en absolut majoritet av aktierna i Göta Kanal-bolaget. Detta gjorde att han kunde bestämma villkoren för bolagets fortsatt utveckling. För att undvika total konfrontation med von Platen och den politiska makten gjordes dock en kompromiss där Motala Verkstad behölls i kanalbolagets ägo men inte fick belasta kanalbygget med kostnader. Santesson had egentligen velat sälja verkstaden.

Staten tillsatt en ny ordförande i kanalbolaget, generallöjtnant B E Franc-Sparre, vilket ledde till att Santesson istället engegarde sig alltmer i verkstaden. 1836 kund han som störste aktieägare avsätta styrelsen i kanalbolaget varefter han satt som tillfällig ordförande till nyval kunde ske. Han hade nu också bytt åsikt och ville behålla Motala Verkstad i kanalbolagets ägo då verkstaden under hans ledning börjat generera vinster.

Efter färdigsställandet av Göta kanal agerade Santesson för att Trolhätte kanal skulle moderniseras och byggas ut. Det skedde åren 1838-44. 1838 blev han också till slut vald till ordförande i kanalbolaget efter att en tidigare ordförande avgått. Uppdraget blev dock inte långvarigt:

När platsen 1838 åter var vakant placerade bolagsstämman S i första förslagsrummet, men regeringen valde en adelsman. Denne avgick dock inom kort och S kunde då äntligen utses till ordförande. Det som kunde ha blivit krönet på en lång och framgångsrik bana blev emellertid början på en tragisk epilog. Ett förslag från den avgående ordföranden att S skulle erhålla en viss ekonomisk ersättning för sitt arbete vid verkstaden väckte den övriga direktionens missnöje, och S tvingades snart att lämna såväl ordförandeposten som befattningen vid verkstaden. I samband därmed framfördes också anmärkningar mot hans ekonomiska förvaltning. Två år senare fick han fullständig upprättelse och ansvarsfrihet i dessa avseenden, men han kom aldrig mera att engageras i vare sig bolagets eller verkstadens vidare öden. 1845 beviljade kanalbolaget S en årlig pension om 500 rdr och året därpå tillsköt riksdagen en motsvarande summa.

Santesson kom att ägna större delen av sitt liv åt Göta kanal och Motala Verkstad. han var störste enskilde ägare i Kanalbolaget hela tiden. Det var ingen bara affär och han ruinerades nästan helt av engagemanget. Till slut sålde han det mesta av sina tillgångar och drog sig tillbaka.

Tjolöholm

Del 1 av 3 i serien Gods och gårdar i Halland
Endast för medlemmar

Surte glasbruk

Nuvarande Surte samhälle bestod i äldre tider av gårdarna Södra Surte och Norra Surte. På ägorna fanns från medeltiden två kronokvarnar som drevs med vattenkraft från Surte kvarnström. Den 13 mars 1850 köpte kommerserådet Olof Wijk i Göteborg 751/1416 mtl av kronoskattehemmanet Norra Surte och erhöll lagfart därpå i mars 1851. I köpet ingick hela Norra Surte kvarnström med tillhörande jordområde, kvarn och ekonomibyggnader. Syftet med köpet var sannolikt planerna på att anlägga ett spinneri på platsen.

Olof Wijk lät riva ner de gamla kronokvarnarna i Surte kvarnström en ny kvarnbyggnad (det nuvarande glasbruksmuseet), som fick namnet Surte kvarnar. Wijk lät modernisera det redan befintliga kvarnverket för turbindrift och lägga in nya kvarnstenar. Kvarndriften var relativt omfattande. Wijks svåger, skotten Alexander Keiller koncentrerade vattnet i Surtesjöarna till ett enda uppsamlingsställe, varigenom vattenkraften kunde utnyttjas maximalt. Vattenturbinen med sina 20 hästkrafter lämnade tillräcklig energi för drivandet av den stora kvarnen.

Wijk påbörjade av allt att döma också bygget av en spinneribyggnad. Han införskaffade bl.a. spinnstolar. På grund av Wijks död år 1856 förverkligades aldrig hans planer.

Wijks änka sålde enligt ett köpebrev 14 mars 1862 till brukspatron Gustaf Santesson, som inköpte området med kvarnar, Forsbäcks glasbruk och två tegelbruk och allt inklusive 756/1416 mantal kronoskattehemmanet Norra Surte, 9/64 mantal kronoskattehemmanet Södra Surte Uppegården och 1/8 mantal ödeshemmanet Stora Skogen för Eda glasbruks räkning. Bolaget inköpte i mitten av 1860-talet även Surte Postgård 1/8 mantal kronoskatte.

Åren 1866 och 1867 fanns två vattenturbiner om 27 hästkrafter, av vilka den ena var placerad i glashyttan. Bolaget drev även kvarnrörelse. Det nya bolaget Norra Surte AB, som bilades 1868, fortsatte den tidigare kvarnrörelsen.

När Surte AB bildades 1894 var bolagets ändamål att inköpa Surte bruksegendomar och fortsätta glasbruks- och kvarnverksamheten. Bolaget hade två kvarnbyggnader, Surte kvarnar och Forsbäck. Verksamheten vid Surte kvarnar lades ner 1901-1902 och 1905 inrättades en elektrisk kraftstation i den gamla kvarnbyggnaden. Den andra kvarnen vid Forsbäck utarrenderades tidvis men användes under åtskilliga år av bolaget. Från 1911 använde bolaget uteslutande kraft från Trollhätteverken, varvid kraftstationen vid Surte enbart användes som reservkraft.

I samband med en flytt till nya lokaler och ombildning av företaget 1868 så påbörjades, förutom fönsterglas, även tillverkning av buteljer. Då ugnen för tillverkning av fönsterglas 1883 var så utbränd att förstklassigt glas inte kunde tillverkas, lades tillverkningen av produkten ner och buteljer blev därefter huvudprodukt. Trots export av flaskor till England och Skottland hade bruket dålig lönsamhet och gick 1885 i konkurs.

Bruket köptes in på exekutiv auktion 1886 av tidigare chefen för Elfsborgs regemente, överste Paul Melin, och företaget rekonstruerades.Efter några goda år med ökad produktion var Surte glasbruk 1890 det största glasbruket i Sverige.

År 1894 ombildades företaget till Surte AB med Melins anförvant Martin Werner Rhedin som VD. Två år senare förvärvades Liljedahls glasbruk i Värmland, och 1906 fusionerades bolagen till AB Surte-Liljedahl. Brukspatron M W Rhedin sålde samma år aktierna till firman Johnsen & Jörgensen Ltd i London. Liljendahls glasbruk, som hade tillverkning liknande den i Surte, lades ned 1917. Ytterligare ett företagsförvärv skedde 1913 genom Kongelfs glasbruk i Kungälv (nedlagt 1956).

År 1911 effektiviserades tillverkningen genom att den första helautomatiska glastillverkningsmaskinen, Owensmaskinen, inköptes från USA. Ännu nyare metoder infördes 1922 genom ett antal s.k Lynchmaskiner, och handblåsning av flaskor slutade definitivt 1926.

Surte glasbruk

1943 övertog Fastighets AB Carnegie aktiemajoriteten  och bolagsnamnet ändrades till AB Surte Glasbruk. Carnegie sålde sina aktier 1960 till förpackningsföretaget AB Plåtmanufaktur (PLM) i Malmö, som placerade divisionsledningen för koncernens glasbruk i Surte. 1975 beslutades om nedläggning och överförande av produktionen i Surte till det kvarvarande glasbruket i Limmared. Nedläggningen var verkställd 1978.

Kärralund

Endast för medlemmar

Carl Gustaf Santesson

Del 21 av 22 i serien Lazarus: Svenska miljonärer 5-8
Endast för medlemmar

G.B. Santesson & Söner

Gustaf Bernhard Santesson (1739-1790) grundade firman G.B. Santesson, senare G.B. Santesson & Söner. Firman var en av de största redarna i Göteborg samt ägde sillsalterier och trankokerier. Han var gift med Dorothea Elisabeth Matzen (1746-1829), dotter till grosshandlaren Harder Matzen (1715-1806).

Paret Santesson var herrnhutare och sände därför sin son Berndt Harder Santesson (1776-1862) uppfostringsanstalten Kristiansfeld i Slesvig (Danmark). År 1789 sändes han till Uppsala universitet, men måste redan 1791, efter faderns död, avbryta sina studier och endast 15 år gammal hjälpa mamman att sköta den stora firman. Modern ägde då firman, som drevs vidare under samma namn, tillsammans med en man vid namn Bredberg. Senare tog sonen över firman tillsammans med Anders Magnus Prytz (1775-1837).

Berndt Harder Santesson1773 fick John Daniel Bestman som tidigare troligen arbetat på Niclas von Jacobsons sockerbruk ett eget privilegium. Han anlade ett sockerbruk på Liseberg. Under lite olika ägare, 1783-95 ägdes det av Samuel Schutz, och därefter av J. D:son Wetterling tillsammans med Peter Ekman (III) och G.B. Santesson & Söner, producerade detta bruk socker fram till 1808 då det brann ner, firman fortsatte dock produktionen i Jacobsons nerlagda bruk vid Brunnsparken (som brunnit ner 1792) och mellan åren 1813 och 1817 tillverkades ånyo socker på Liseberg, nu med Peter Wilhelm Berg som ägare vid sdian av Santesson & Söner. 1805 var Lisebergs sockerbruk det största i Göteborg med 52% av produktionen och det ägdes då liksom vid branden 1808 enbart av G.B. Santesson & Söner. År 1810 har bruket återigen den största produktionen av alla Göteborgs sockerbruk. 1817 lades sockerbruket ner. Som en följd av ägandet i sockerbruket var också den Santessonska firman en av Göteborgs största importörer år 1800 med en import till ett värde av 15 800 dsm.

Firman G.B. Santesson & Söner var som nämnts också stor ägare av sillsalterier och trankokerier, 1806 köptes Arfvidssons (tidigare Cahmans) anläggningar vid Röda Sten (inklusive grytgjuteri). Dessutom ägde firman sen tidigare ett skärgårdsverk, Ängholms udde, vid Bovik på Björkö, Röskärs skärgårdsverk invid Hälsö (ägdes av B.H. Santesson tillsammans med A.M. Prytz) och dessutom två större trankokerier på Tjörn som ägdes tillsammans med grosshandlaren Johan Bäck, Låka på Tjörn och Dannestan på Stora Askerön. Grytgjuteriet vid Klippan utvidgades väsentligt under tiden G.B. Santesson & Söner ägde det. Men 1815 såldes anläggningen till A.M. Prytz och 1823 lades verksamheten ner.

1802 grundade B.H. Santesson Årnäs bruk, ett glasbruk en bit norr om Kinnekulle. Detta bruk köptes senare av D. Carnegie & Co och egendomen (som inte är ett bruk sen länge) ägs idag av familjen Ekman. 1805 organiserade Santesson också Sveriges första sparkassa för arbetarna på Årnäs bruk. Förutom Årnäs bruk anlade han också Karlsfors alunbruk i närheten av nuvarande Skövde.

Santesson – grosshandlare och skeppsredare

Släkten Santesson härstammar från Per Santesson (född på 1620-talet, dödsår okänt) som deltog i Karl X Gustafs polska och danska krig och dog på sin gård Bökhult i Långaryds socken i Jönköpings län. En ättling till honom var Gustaf Bernhard Santesson (1739-1790) som grundade firman G.B. Santesson, senare G.B. Santesson & Söner. Firman blev en av de största redarna i Göteborg samt ägde sillsalterier och trankokerier. Han var gift med Dorothea Elisabeth Matzen (1746-1829), dotter till grosshandlaren Harder Matzen (1715-1806).

Paret Santesson var herrnhutare och sände därför sin son Berndt Harder Santesson (1776-1862) uppfostringsanstalten Kristiansfeld i Schleswig. År 1789 sändes han till Uppsala universitet, men måste redan 1791, efter faderns död, avbryta sina studier och endast 15 år gammal hjälpa mamman att sköta den stora firman. Modern ägde då firman tillsammans med en man vid namn Bredberg. Senare tog sonen över firman tillsammans med Anders Magnus Prytz (1775-1837). 1802 grundade B.H. Santesson Årnäs bruk, ett glasbruk en bit norr om Kinnekulle. Detta bruk köptes senare av D. Carnegie & Co och egendomen (som inte är ett bruk sen länge) ägs idag av familjen Ekman. 1805 organiserade Santesson också Sveriges första sparkassa för arbetarna på Årnäs bruk. Förutom Årnäs bruk anlade han också Karlsfors alunbruk i närheten av nuvarande Skövde.

Firman G.B. Santesson & Söner var som nämnts också stor ägare av sillsalterier och trankokerier, 1806 köptes Arfvidssons (tidigare Cahmans) anläggningar vid Röda Sten (inklusive grytgjuteri). Dessutom ägde firman sen tidigare ett skärgårdsverk, Ängholms udde, vid Bovik på Björkö, Röskärs skärgårdsverk invid Hälsö (ägdes av B.H. Santesson tillsammans med A.M. Prytz) och dessutom två större trankokerier på Tjörn som ägdes tillsammans med grosshandlaren Johan Bäck, Låka på Tjörn och Dannestan på Stora Askerön.

B.H. Santesson övertog det så kallade chalmerska huset vid Södra Hamngatan i Göteborg och det blev hans bostad tills han flyttade till Stockholm och senare till Motala. Senare övergick huset på Södra Hamngatan i Oscar Ekmans (1812-1907) ägo. Under den 5:e oktrojen (1806-13) av det Ostindiska kompaniet var Berndt Harder Santesson en av direktörerna. B.H. Santesson var gift med kusinen Johanna Dorothea Matzen (1787-1835).

Berndt Harder Santesson

Berndt Harder Santesson

Berndt Harder Santesson lärde känna Baltzar von Platen (1766-1829) vid umgänge hos familjen Ekman där denne var ingift. Baltzar von Platen var en av de drivande bakom 1809 års revolution och B.H. Santesson kom att bli en allierad i borgarståndet då denne valdes in samma år som en av två representanter för Göteborg. Den andre var Niclas Malm (1775-1829). B.H. Santesson kom att bli en av de sex män som organiserade Göta kanalbolag och kom i stort sett att ägna resten av sitt liv åt Göta kanal. Bland annat som disponent på Motala verkstad från 1838. Han blev styrelsordförande i kanalbolaget samma år, men avgick från bägge posterna redan året efter. Han var störste aktieägaren i Motala verkstad. Redan 1834, två år efter det att Göta kanal invigts, bildade Bernt Harder Santesson och Johan Gustav von Sydow Ångfartygs AB Stockholm – Göteborg, som beställde fem båtar för reguljär trafik på kanalen.

Brodern till B.H. Santesson, Sante Johannes Santesson (1778-1804), var också grosshandlare under den korta tid han levde, medan en anna bror, Carl Gustaf Santesson (1781-1819) var komminister i Örgryte församling och ägare av Sävenäs säteri. Hans son Gustaf Samuel Santesson (1810-1889) grundade Surte glasbruksonen Carl Gustaf Santesson (1819-1886) var läkare och medlem i en mängd olika vetenskapliga sällskap. Dottern Johanna Ulrika Santesson (1815-1902) var gift med ägaren till Änggården i Göteborg, Arvid Henrik Grén (1806-87).

Elisabeth Ulrika Santesson (1783-1806), syster till Gustaf Samuel Santesson var gift med Elias Daniel Björck (1775-1806) och mor till biskopen Gustaf Daniel Björck (1796-1888).

En annan gren av släkten Santesson ägde godset Tjolöholm i Halland innan James Fredrik Dickson från familjen Dickson köpte detta år 1892.