Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Santesson

Göteborgs största rederier – 1800-talets början

1880-talets början inkluderar slutet på Ostindiska kompaniets 4:e oktroj, Ostindiska kompaniets 5:e oktroj, slutet på sillperioden samt Göteborgs gyllene period, kontinentalblockaden. De stora rederierna/redarna har med undantag av Ostindiska Kompaniet och enstaka andra företag i allmänhet en koppling till sillhanteringen och/eller handeln med USA och Storbritannien under Napoleons så kallade kontinentalblockad. I början av 1800-talet fanns också en kort period med kaperiverksamhet.

Fram till 1805 var Ostindiska Kompaniet det i särklass största rederiföretaget. Detta beroende på att deras fartyg i genomsnitt var betydligt större än andra fartyg vid denna tid. För saltimport, spannmålsimport, sillverksamhet, sillexport, järnexport, kaperi och smugglingstrafik till Storbritannien behövdes och användes  mindre fartyg och det var sådana som andra redare i första hand hade.

Handelshus med intressen i sillhanteringen är bl.a. G.B. Santesson & Söner, Andersson & Wohlfahrt, Jonas A. Sernström, J.G. Ekmans Enka & Son och Carl Bagge. De flesta av dessa företag försvann som stora redare kring innan 1810.

Niclas Björnberg var Göteborgs rikaste man under denna tid, han var stor spannmålshandlare, störste delägare i Ostindiska kompaniets lönsamma 5:e oktroj och hade sillsalterier och trankokerier. Efter att den 5:e oktrojen avvecklats köpte han Ostindiska Kompaniets byggnad, det nuvarande Stadsmuseet. Han ägde också en lång rad järnbruk och sågar i Värmland och Dalsland och handlade med järn och trävaror. Anders Björnberg var hans bror och Carl Björnberg hans son.

A.P. Oterdahl och J.O. Oterdahl var bröder och efter A.P. Oterdahls död 1804 drevs hans företag vidare av sonen Niclas Oterdahl.

Sillperioden tog slut 1809, Ostindiska Kompaniets verksamhet upphörde helt 1813 och kontinentalblockaden varade formellt 1806-1814, dock delvis redan från 1803 och med i praktiken slut redan 1812.

Största rederier, antal läster, 1800, 1801, 1805, 

Ostindiska Kompaniet 4:e, 1 992, 2 534, 1 824
G.B. Santesson & Söner, 837, 988, 696
Andersson & Wohlfahrt, 609, 645, 686
Jonas A. Sernström, 545, 235, –
Carl Bagge, 506, 507, –
David Mitchell, 500, 449, –
Laurens Tarras, 492, 509, 563
Niclas Björnberg, 459, 461, 1 093
Olof Beckman, 421, 610, 314
Jonas Malm (Malm & Son), 392, 529, 236
Carl A. Iggelström, 359, 457, –
M. Holterman & Söner, 334, 284, –
Pehr Backman, 330, -, –
Bernhard Wohlfahrt, 311, 406, 411
J.G. Ekmans Enka & Son, 299, 299, 311
A.P. Oterdahl & Son, 283, 283, 293
J.O. Oterdahl, 276, 276, –
J.D. Wetterling & Son, 272, 272, 278
Jonas Kjellberg, 251, 251, 237
Em. B. Bahrman, 227, 265, –
Carl Brändström, -, 344, 343
D. Carnegie & Co, – , – , 409
Low & Smith, -, -, 344
David Airth, -, -, 275
G.H. Ekman (Ekman & Co), -, -, 256
Hedman & Arfvidsson, -, -, 219
Scott & Gordon, -, -, 212
Gabriel Gren, -, -, 124

Ett antal handelsföretag växte snabbt med export till och import från USA under kontinentalepoken. Vidarebefordran av varorna från Göteborg skedde i allmänhet med svenska fartyg medan transporten från USA till Göteborg eller omvänt skedde på US-amerikanska skepp. Några av de företag som tjänade mycket på denna handel mellan främst Storbritannien och USA via Göteborg var bland annat D. Carnegie & Co, Laurens Tarras, Ekman & Co, Olof Wijk, Scott & Gordon, Low & Smith, Kennedy & Åberg, Joseph & Olof Hall, Robert Dickson, J.F. Homeyer, Almfelt & Fehrnström och J.A. Andrén. Dessa företag blev som vi kan se också stora redare.

Olof Wijk och familjen Gavin hörde till de som också var kaparredare.

C.E Brändström tillhörde en av Gävles rikaste familjer och hade en bror som var grosshandlare i Kingston-upon-Hull i England. I likhet med de brittiska affärsmännen och firmorna hade han goda kontakter i Storbritannien som vid sidan av USA var några av Sverige viktigaste handelspartner på denna tid vad det gäller export av järn och trävaror. För Göteborg var dessa två länder helt dominerande.

Största rederier, antal läster, 1807, 1809, 1811, 1813

Niclas Björnberg, 1 094, 1094, 909, 882
Andersson & Wohlfahrt, 673, 585, 462, –
D. Carnegie & Co, 601, 394, 630, 840
G.B. Santessons Söner, 586, 531, 616, –
L. Tarras (Tarras & Blaurock), 563, 375, 1 312, 1 166
Bernhard Wohlfahrt, 416, -, -, –
G.H. Ekman (Ekman & Co), 378, 287, -, 480
Scott & Gordon, 336, 383, 534, 1 101
Malm & Son, 318, -, -, -,
Wetterling & Son, 318, 191, 142, –
J.G. Ekmans Enka & Son, 311, 192, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 293, 191, -, –
Olof Beckman, 275, 230, 454, 284
Adam Gavin, 220, -, -, –
C.E.Brändström, 219, 219, -, 299
David Airth, 201, -, -, –
Low & Smith, 197, 399, 409, 534
Grill & Pettersson, 183, -, -, –
Jonas Kjellberg, 177, -, -, –
Gabriel Gren, 125, -, -, –
Willerding & Co, -, 419, -, –
Kennedy & Åberg, -, 185, 394, 437
Carl Bagge, -, 178, -, –
Hedman & Arfvidsson, -, 177, 214, –
S.A. Andrén, -, 100, -, –
Alec. Barclay & Co, -, -, 655, 426
J.M. Lundberg, -, -, 648, –
J.H. Gradman, -, -, 355, –
J.A. Andrén, -, -, 338, 140
Olof Wijk, -, -, 285, 381
Robert Dickson, -, -, 282, 409
Heyman & Co, -, -, 225, 204
A.M. Prytz, -, -, -, 629
A.R. Lorent, -, -, -, 501
Anders Björnberg, -, -, -, 355
J.F. Homeyer, -, -, -, 341
Samuel Arfwidsson, -, -, -, 320
Wahlgren & Wenster, -, -, -, 232
N.P. Bolmér, -, -, -, 196
F.M. Åkerman, -, -, -, 196
Thomas Gavin, , -, -, -, 182
Almfelt & Fehrnström, -, -, -, 174
Wm Gibson & Co, -, -, -, 173
C.H. Bäck, -, -, -, 116

Flera av företagen som växte snabbt genom transitaffärererna under kontinentalperioden slutade med en krasch när den konstlade högkonjunkturen för Göteborg var över. Scott & Gordon, Low & Smith, Joseph & Olof Hall, Andersson & Wohlfahrt samt Robert Dickson gick alla i konkurs. Alex. Barclay & Co, Olof Wijk med flera överlevde även om de ofta fick minska sin verksamhet. Detta fick betydelse också på rederiverksamheten som minskade i de företag som överlevde.

Största rederier, antal läster, 1815, 1817, 1819, 1820

Scott & Gordon, 1 346, 1 184, 317, –
Niclas Björnberg, 1 087, 1 069, 1 337, 1 307
A.M. Prytz, 986, 907, 981, 746
Olof Wijk, 888, 666, 520, 439
Alex. Barclay & Co, 808, -, 246, –
D. Carnegie & Co, 725, 633, 661, 772
Robert Dickson, 705, 325, -, –
Tarras & Blaurock (Tarras & Son), 606, 512, 288, –
Ekman & Co, 577, 457, 240, 240
Kennedy & Åberg, 554, 462, -, –
Olof Beckman & Co, 530, -, -, –
Low, Smith & Co, 528, 425, 242, –
A.R. Lorent, 493, 300, 274, 234
Thomas Gavin, 440, 120, 312, 361
J.H. Andrén, 429, 316, -, -,
James Dickson, 414, -, 316, 456,
J.F. Homeyer, 378, 378, -, -,
Joseph & Olof Hall, 376, -, -, -,
Almfelt & Fehrnström (B. Almfelt), 353, 339, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 323, 332, -, –
Levin Jacobsson, 302, 348, 612, 466
C.E. Brändströms Enka & Son, 287, 307, -, –
N.P. Bolmér, 256, -, -, –
Samuel Arfwidsson, 251, 197, -, –
Malm & Söner (Peter Malm), 216, 304, 276, 377
Wahlgren & Wenster, 216, -, -, –
J.A. Lundwik, 180, -, -, –
James Gavin, 153, -, -, –
Lor. Swensson, 105, 205, -, –
Gust. Melin & Co, 104, -, -, –
Pet. Dahl & Co, -, 377, -, –
F.M. Åkermans Söner, -, 298, 298, 298
Jonas Kjellberg & Co, -, 144, -, –
G.R. Prytz, -, -, 365, 365
Carl Björnberg, -, -, 300, 809

Flera av de stora redarna i början av 1800-talet kom att höra till de största redarna under en stor del av 1800-talet. Detta gäller framförallt de som överlevde kontinentalblockadens slut och de som startade sin verksamhet efter denna. Detta gäller exempelvis Andrén (blev ägare till G.H. Hegardt & Co) D. Carnegie & Co, Olof Wijk, James Dickson, Alex. Barclay & Co och Ekman & Co.

Skeppet Minerva ur två perspektiv. Målning av Guiseppi Fedi, troligen vid ett hamnbesök i Istanbul år 1817. Ägare av den tremastade fullriggaren (fregattskepp) var Low, Smith & Co. Minerva var byggd 1807 och på 140 läster.

Källa till sifferuppgifterna: Per Forsberg, Större skeppsägare i Göteborg 1782-1820, 2016

Advertisements

Gustaf Daniel Björck

Endast för medlemmar

Berndt Harder Santesson

Berndt Harder SantessonBerndt Harder Santesson, född 15 mars 1776 på Kärralund i Örgryte socken, död 26 augusti 1862 på hemmanet Dämman i Bergs socken, Skaraborgs län, var en svensk grosshandlare och riksdagsman, först verksam i Göteborg. Han gifte sig 21 maj 1801 i Ryda, Skaraborg, med sin kusin Johanna Dorotea Matzen, född den 21 dec 1781 där och död 25 mars 1835 i Forshem, Skaraborg. Hon var dotter till grosshandlaren Johan David Matzen och Anna Maria Hierta.

Bernt Harder Santesson vistades 1782–86 på herrnhutarnas skola i Christiansfeld i dåvarande Slesvig, numera i Danmark, dit han sänts av sina föräldrar. År 1789 sändes han till Uppsala universitet, men måste redan 1791, efter faderns död, avbryta sina studier och endast 15 år gammal vara modern behjälplig i skötseln av den ärvda stora handels- och industrirörelsen:

S visade sig snart vara den i familjen som bäst förstod att förvalta och formera det vackra arv fadern lämnat efter sig och 1798 övertog han ledningen för familjeföretaget G B Santessons söner, först i samarbete med brodern Sante Johan och kort därefter i kompanjonskap med barndomsvännen A M Prytz. S utvecklade verksamheten genom att successivt förvärva Arnäs säteri i Forshem (1801), där han 1802-18 drev ett glasbruk, Fimmelstad i Fagre (1810), det större Bromö glasbruk i Torso och egendomarna Melldala och Dämman i Berg (1813; alla i Skar), där han anlade Karlsfors alunverk.

Ett uttryck för den ställning S hade och den respekt han åtnjöt i Gbg var att han representerade stadens borgerskap vid flertalet riksdagar under perioden 1809–35.

Förutom engagemnaget i familjeföretag G B Santesson & Söner var han också direktör i Ostindiska Kompaniets femte oktroj 1809–13. G.B. Santesson & Söner var ett av de största rederiföretagen i Göteborg åren 1809-13.

Han kom tidigt att intressera sig för byggandet av Trollhätte kanal och sedan av Göta Kanal:

Som stor grosshandlare i Gbg kom S självklart att intressera sig för bygget av Trollhätte kanal, färdigställd 1800. S förmådde familjen att satsa pengar i projektet, och själv kom han i kontakt med Baltzar v Platen (bd 29), ledamot av kanalbolagets direktion. Denna kontakt förstärktes när v Platen gifte in sig i handelshuset Ekman, med vilket S hade goda relationer. När v Plåten 1806 presenterade sina planer på en kanal genom Sverige fick han i S en hängiven anhängare och ett mångårigt samarbete dem emellan inleddes. Sedan statsmakterna 1809 gjort kanalidén till sin egen lades uppdraget ut på ett privat bolag, vilket försågs med en mängd statliga privilegier för att locka aktietecknare.

[…]

En orsak till att aktierna i kanalbolaget snabbt övertecknades var att bolaget erhöll privilegiet att driva en privatdiskont under längre tid än kanalbygget planerades ta. Diskonterna var ett slags tidiga banker som bedrev in- och utlåning och de ansågs mycket lönsamma.

[…]

Under diskontens livstid 1810–18 var han dess ledande direktör och under kanalens tillkomsttid – den invigdes av Karl XIV Johan 26 sept 1832 – satt han i kanalbolagets direktion som ombud för Gbg 1810–30 och, efter en ändring av bolagsreglerna, som direktör för finansiella och kamerala ärenden 1830–33.

Under byggnadstiden var S, näst v Platen, kanalbolagets mest inflytelserike person och den som bar det ekonomiska ansvaret för verksamheten. Till skillnad från v Platen hade S dessutom satsat en stor del av sin förmögenhet i kanalaktier. Med en insats på 60 000 rdr bko var han den störste enskilde aktieägaren. När diskonten gick omkull och kanalbygget drog ut på tiden föll kanalaktiernas värde, något som S försökte bromsa genom stödköp av allt billigare papper. Till slut innehade han i det närmaste värdelösa aktier till ett nominellt värde av inte mindre än 700 000 rdr.

Han kom med tiden på kant med von Platen som han tycket slösade med statens medel på det gena projektet Motala Verkstad som had emycket lite med Göta kanal att göra fast von Platen framställde det som om de två hörde ihop. 1826 hade Santesson en absolut majoritet av aktierna i Göta Kanal-bolaget. Detta gjorde att han kunde bestämma villkoren för bolagets fortsatt utveckling. För att undvika total konfrontation med von Platen och den politiska makten gjordes dock en kompromiss där Motala Verkstad behölls i kanalbolagets ägo men inte fick belasta kanalbygget med kostnader. Santesson had egentligen velat sälja verkstaden.

Staten tillsatt en ny ordförande i kanalbolaget, generallöjtnant B E Franc-Sparre, vilket ledde till att Santesson istället engegarde sig alltmer i verkstaden. 1836 kund han som störste aktieägare avsätta styrelsen i kanalbolaget varefter han satt som tillfällig ordförande till nyval kunde ske. Han hade nu också bytt åsikt och ville behålla Motala Verkstad i kanalbolagets ägo då verkstaden under hans ledning börjat generera vinster.

Efter färdigsställandet av Göta kanal agerade Santesson för att Trolhätte kanal skulle moderniseras och byggas ut. Det skedde åren 1838-44. 1838 blev han också till slut vald till ordförande i kanalbolaget efter att en tidigare ordförande avgått. Uppdraget blev dock inte långvarigt:

När platsen 1838 åter var vakant placerade bolagsstämman S i första förslagsrummet, men regeringen valde en adelsman. Denne avgick dock inom kort och S kunde då äntligen utses till ordförande. Det som kunde ha blivit krönet på en lång och framgångsrik bana blev emellertid början på en tragisk epilog. Ett förslag från den avgående ordföranden att S skulle erhålla en viss ekonomisk ersättning för sitt arbete vid verkstaden väckte den övriga direktionens missnöje, och S tvingades snart att lämna såväl ordförandeposten som befattningen vid verkstaden. I samband därmed framfördes också anmärkningar mot hans ekonomiska förvaltning. Två år senare fick han fullständig upprättelse och ansvarsfrihet i dessa avseenden, men han kom aldrig mera att engageras i vare sig bolagets eller verkstadens vidare öden. 1845 beviljade kanalbolaget S en årlig pension om 500 rdr och året därpå tillsköt riksdagen en motsvarande summa.

Santesson kom att ägna större delen av sitt liv åt Göta kanal och Motala Verkstad. han var störste enskilde ägare i Kanalbolaget hela tiden. Det var ingen bara affär och han ruinerades nästan helt av engagemanget. Till slut sålde han det mesta av sina tillgångar och drog sig tillbaka.

Tjolöholm

Del 1 av 3 i serien Gods och gårdar i Halland
Endast för medlemmar

Surte glasbruk

Nuvarande Surte samhälle bestod i äldre tider av gårdarna Södra Surte och Norra Surte. På ägorna fanns från medeltiden två kronokvarnar som drevs med vattenkraft från Surte kvarnström. Den 13 mars 1850 köpte kommerserådet Olof Wijk i Göteborg 751/1416 mtl av kronoskattehemmanet Norra Surte och erhöll lagfart därpå i mars 1851. I köpet ingick hela Norra Surte kvarnström med tillhörande jordområde, kvarn och ekonomibyggnader. Syftet med köpet var sannolikt planerna på att anlägga ett spinneri på platsen.

Olof Wijk lät riva ner de gamla kronokvarnarna i Surte kvarnström en ny kvarnbyggnad (det nuvarande glasbruksmuseet), som fick namnet Surte kvarnar. Wijk lät modernisera det redan befintliga kvarnverket för turbindrift och lägga in nya kvarnstenar. Kvarndriften var relativt omfattande. Wijks svåger, skotten Alexander Keiller koncentrerade vattnet i Surtesjöarna till ett enda uppsamlingsställe, varigenom vattenkraften kunde utnyttjas maximalt. Vattenturbinen med sina 20 hästkrafter lämnade tillräcklig energi för drivandet av den stora kvarnen.

Wijk påbörjade av allt att döma också bygget av en spinneribyggnad. Han införskaffade bl.a. spinnstolar. På grund av Wijks död år 1856 förverkligades aldrig hans planer.

Wijks änka sålde enligt ett köpebrev 14 mars 1862 till brukspatron Gustaf Santesson, som inköpte området med kvarnar, Forsbäcks glasbruk och två tegelbruk och allt inklusive 756/1416 mantal kronoskattehemmanet Norra Surte, 9/64 mantal kronoskattehemmanet Södra Surte Uppegården och 1/8 mantal ödeshemmanet Stora Skogen för Eda glasbruks räkning. Bolaget inköpte i mitten av 1860-talet även Surte Postgård 1/8 mantal kronoskatte.

Åren 1866 och 1867 fanns två vattenturbiner om 27 hästkrafter, av vilka den ena var placerad i glashyttan. Bolaget drev även kvarnrörelse. Det nya bolaget Norra Surte AB, som bilades 1868, fortsatte den tidigare kvarnrörelsen.

När Surte AB bildades 1894 var bolagets ändamål att inköpa Surte bruksegendomar och fortsätta glasbruks- och kvarnverksamheten. Bolaget hade två kvarnbyggnader, Surte kvarnar och Forsbäck. Verksamheten vid Surte kvarnar lades ner 1901-1902 och 1905 inrättades en elektrisk kraftstation i den gamla kvarnbyggnaden. Den andra kvarnen vid Forsbäck utarrenderades tidvis men användes under åtskilliga år av bolaget. Från 1911 använde bolaget uteslutande kraft från Trollhätteverken, varvid kraftstationen vid Surte enbart användes som reservkraft.

I samband med en flytt till nya lokaler och ombildning av företaget 1868 så påbörjades, förutom fönsterglas, även tillverkning av buteljer. Då ugnen för tillverkning av fönsterglas 1883 var så utbränd att förstklassigt glas inte kunde tillverkas, lades tillverkningen av produkten ner och buteljer blev därefter huvudprodukt. Trots export av flaskor till England och Skottland hade bruket dålig lönsamhet och gick 1885 i konkurs.

Bruket köptes in på exekutiv auktion 1886 av tidigare chefen för Elfsborgs regemente, överste Paul Melin, och företaget rekonstruerades.Efter några goda år med ökad produktion var Surte glasbruk 1890 det största glasbruket i Sverige.

År 1894 ombildades företaget till Surte AB med Melins anförvant Martin Werner Rhedin som VD. Två år senare förvärvades Liljedahls glasbruk i Värmland, och 1906 fusionerades bolagen till AB Surte-Liljedahl. Brukspatron M W Rhedin sålde samma år aktierna till firman Johnsen & Jörgensen Ltd i London. Liljendahls glasbruk, som hade tillverkning liknande den i Surte, lades ned 1917. Ytterligare ett företagsförvärv skedde 1913 genom Kongelfs glasbruk i Kungälv (nedlagt 1956).

År 1911 effektiviserades tillverkningen genom att den första helautomatiska glastillverkningsmaskinen, Owensmaskinen, inköptes från USA. Ännu nyare metoder infördes 1922 genom ett antal s.k Lynchmaskiner, och handblåsning av flaskor slutade definitivt 1926.

Surte glasbruk

1943 övertog Fastighets AB Carnegie aktiemajoriteten  och bolagsnamnet ändrades till AB Surte Glasbruk. Carnegie sålde sina aktier 1960 till förpackningsföretaget AB Plåtmanufaktur (PLM) i Malmö, som placerade divisionsledningen för koncernens glasbruk i Surte. 1975 beslutades om nedläggning och överförande av produktionen i Surte till det kvarvarande glasbruket i Limmared. Nedläggningen var verkställd 1978.

Kärralund

Endast för medlemmar

Carl Gustaf Santesson

Del 21 av 22 i serien Lazarus: Svenska miljonärer 5-8
Endast för medlemmar

G.B. Santesson & Söner

Gustaf Bernhard Santesson (1739-1790) grundade firman G.B. Santesson, senare G.B. Santesson & Söner. Firman var en av de största redarna i Göteborg samt ägde sillsalterier och trankokerier. Han var gift med Dorothea Elisabeth Matzen (1746-1829), dotter till grosshandlaren Harder Matzen (1715-1806).

Paret Santesson var herrnhutare och sände därför sin son Berndt Harder Santesson (1776-1862) uppfostringsanstalten Kristiansfeld i Slesvig (Danmark). År 1789 sändes han till Uppsala universitet, men måste redan 1791, efter faderns död, avbryta sina studier och endast 15 år gammal hjälpa mamman att sköta den stora firman. Modern ägde då firman, som drevs vidare under samma namn, tillsammans med en man vid namn Bredberg. Senare tog sonen över firman tillsammans med Anders Magnus Prytz (1775-1837).

Berndt Harder Santesson1773 fick John Daniel Bestman som tidigare troligen arbetat på Niclas von Jacobsons sockerbruk ett eget privilegium. Han anlade ett sockerbruk på Liseberg. Under lite olika ägare, 1783-95 ägdes det av Samuel Schutz, och därefter av J. D:son Wetterling tillsammans med Peter Ekman (III) och G.B. Santesson & Söner, producerade detta bruk socker fram till 1808 då det brann ner, firman fortsatte dock produktionen i Jacobsons nerlagda bruk vid Brunnsparken (som brunnit ner 1792) och mellan åren 1813 och 1817 tillverkades ånyo socker på Liseberg, nu med Peter Wilhelm Berg som ägare vid sdian av Santesson & Söner. 1805 var Lisebergs sockerbruk det största i Göteborg med 52% av produktionen och det ägdes då liksom vid branden 1808 enbart av G.B. Santesson & Söner. År 1810 har bruket återigen den största produktionen av alla Göteborgs sockerbruk. 1817 lades sockerbruket ner. Som en följd av ägandet i sockerbruket var också den Santessonska firman en av Göteborgs största importörer år 1800 med en import till ett värde av 15 800 dsm.

Firman G.B. Santesson & Söner var som nämnts också stor ägare av sillsalterier och trankokerier, 1806 köptes Arfvidssons (tidigare Cahmans) anläggningar vid Röda Sten (inklusive grytgjuteri). Dessutom ägde firman sen tidigare ett skärgårdsverk, Ängholms udde, vid Bovik på Björkö, Röskärs skärgårdsverk invid Hälsö (ägdes av B.H. Santesson tillsammans med A.M. Prytz) och dessutom två större trankokerier på Tjörn som ägdes tillsammans med grosshandlaren Johan Bäck, Låka på Tjörn och Dannestan på Stora Askerön. Grytgjuteriet vid Klippan utvidgades väsentligt under tiden G.B. Santesson & Söner ägde det. Men 1815 såldes anläggningen till A.M. Prytz och 1823 lades verksamheten ner.

1802 grundade B.H. Santesson Årnäs bruk, ett glasbruk en bit norr om Kinnekulle. Detta bruk köptes senare av D. Carnegie & Co och egendomen (som inte är ett bruk sen länge) ägs idag av familjen Ekman. 1805 organiserade Santesson också Sveriges första sparkassa för arbetarna på Årnäs bruk. Förutom Årnäs bruk anlade han också Karlsfors alunbruk i närheten av nuvarande Skövde.