Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Sahlgren

Kvarteret Snusmalaren

Kvarteret Snusmalaren, Korsgatan-Kyrkogatan-Östra Hamngatan-Kungsgatan

Tomter enligt Göteborgs Tomtägare

Rote 2, tomt 129, Styfvert, Graff, Törnsten, Hult, Dyrén, Axel Gillblad & Co (Gillblads)
Rote 2, tomt 130, Böker, Styfvert, Boureille, Kidron, Osterman, Kjellman
Rote 2, tomt 131,
Rote 2, tomt 132, von Döbeln, Trausell, Björnberg, Roy
Rote 2, tomt 133, Felterus, Björnberg
Rote 2, tomt 134, Jung (Young), Grönberg, Ekman, Wirgman
Rote 2, tomt 135, Borgman, Fistulator, Lind, Ekman, Landin, Hillberg
Rote 2, tomt 136, Almgren, Dahl,
Rote 2, tomt 137, Böker, Plomholt, Norman, Almgren, Rydell, Wallerius
Rote 3, tomt 19, Ekberg, Rubbo, Herndahl, Bruce, Svalin, Lindström, Bahrman, Dahl
Rote 3, tomt 20, Magirus, Soterus, Granberg, Rubbo, Matzen, Ahlroth, Kullman, Heegh, Dahl
Rote 3, tomt 21, Gudmundsson, Leijoncrantz, Wennerstierna, Nissen, Sahlgren, Lamberg
Rote 3, tomt 22, Jungmaker, Sernström, Rolluf
Rote 3, tomt 23, Caun (Cahun, Canonhielm), Liedbom, Montin, Sundberg,
Rote 3, tomt 24, Wennerstierna, Moberg, Gripman, Kåhre, Dymling
Rote 3, tomt 25, Orm (Ormsson), Otterbeck, Lindström & Brattberg,
Rote 3, tomt 26, Graff, Holst,
Rote 3, tomt 27, Prunck, Walther, Schultz, Hilleström, Hallman, Roos, Magnus
Rote 3, tomt 28, Barker, Graff, Runge, Hall
Rote 3, tomt 29, Barker, Wennerwall, Klint, Reutz
Rote 3, tomt 30

Kvarteret Snusmalaren

Advertisements

Jacob Greiff

Jacob Greiff var superkargör på flera resor med Ostindiska kompaniets fartyg. Han var 4:e superkargör på Friedericus Res Sueciae 1740-42, 3:e på Riddarhuset 1743-1745, 2:e superkargör på Cronprinsen Adolph Friederic 1746-48, 1:e superkargör på Enigheten 1751-53 och Enigheten 1757-58.

Greiff fick alltså tidigt poster som gav honom stora inkomster. Kanske inte så konstigt då han var systerson till Ostindiska kompaniets ena grundare, Niclas Sahlgren. Hans mor var Regina Sahlgren (-1755) och fadern en från Tyskland inflyttad handelsman vid namn Nils Greiff.

På sajten Göteborgstomter står det följande om Nils Greiff och hans son Jacob Greiff:

Handelsmannen Nils Greiff lagbjöd den 7.2.1698 sal Nils Giesslings hus och gård (samma grannar som vid dennes pantsättning 1697). Nils Greiff, som hade inflyttat från Tyskland, fick burskap 1696 och blev kapten vid borgerskapets kår. Nils Greiff (begr. 26.3.1716) skattade 1715 för ett tomtvärde 600 d smt, byggnadsvärde 920 och lösörevärde 500 d smt. Nils Greiffs änka Regina Sahlgren, som 1717 hade krogen ”Förgyllda Gripen”, kallas då fattig. Hos henne bodde sal sekr. Wastenii änka, som var ”gäld skyldig” men liksom Nils Greiffs änka höll sig både med piga och amma. Ammorna hette resp. Kerstin Jacobsdotter och Ingierd Torstensdotter. Hos Nils Greifs änka bodde året före brandåret 1721 Johan Sillander.

Enligt vad som omtalades 2.6 och 30.12.1730 samt 1.5.1731 skulle Regina Sahlgren bygga nya hus på sin tomt på Drottninggatan och lånade därför bl.a. av jungfru Annika Herwegh, madame Christina Eekmarck och mademoiselle Stina Sahlgren. Byggandet kom tydligen igång ty redan 1732 hade Regina Sahlgren som hyresgäst unge köpmannen Carl Pettersson Jancke, som 1733 förklaras vara bortrymd. 1734 bor hos henne i stället fru Capiteinskan Wulf, som hade ”ringa näring”. Hyresgäst 1741 var inspektor M Neuman. – Om Regina Sahlgren och sonen Jacob se 4.19.

Madame Regina Sahlgren (begr. 25.4.1755) svarar för tomtöret 1750 men 1753 hade gården övertagits av sonen superkargören Jacob Greiff, död före 1782. Han befann sig 1739 i Ostindien och var superkargör i Ostindiska Kompaniet 1743. Han förklaras 1759 bo på landet: i gården bor i stället fattiga jungfru Greiff. Hans änka Engela Aurelia avled 9.3.1796. Hon var dotter till kyrkoherden i Istorp Johan Aurelius, född 1683, död 1758 och Cajsa Kellander, död 1739. Hon ägde hus och tomt 4.30 mellan löjtnanten Ramstedt och kopparslagare Roth.

Och om mamman Regina Sahlgren och hennes mor Christina Stillman (gift Ekmarck):

Christina Stillman (var död i febr.1746, se nedan) efterlämnade enligt bouppteckning 21.8.1747 en förmögenhet av 40 317 daler 25 öre smt, däribland bl.a. hus och gård vid Östra Hamnen med tapeter, som för 5 000 daler övertogs av mågen kommissarie Jöns Holst. som dessutom ägde en fastighet på nuvarande börstomten 6.32 (7.25) med ett uppenbarligen ännu förnämligare läge, där han och hans hustru Catharina var bosatta under det att denna gård uthyrdes.

Tillsammans med svägerskan kommerserådinnan Birgitta Sahlgren klagade kommissarien Jöns Holst den 8.2.1746 i ett brev till magistraten (EIIb:38) över att madame Regina Sahlgren (se 4.30) förmodligen sökt undanflykt att betala sin skuld till ”vår sahl moder och svärmoder Madame Christina Ekmarck till dess hennes son supercargeuren Jacob Greiff nästledet år hemkom från sin Ostindienresa”. Nu ville man ha betalt eftersom J. Greif var snart färdig för en sådan resa igen. Den 26 maj 1750 (EIIb:62) var det i stället kommerserådinnan Brigitta Sahlgren och landshövdingen Joh. Fredr. Kaulbars som begärde inteckning i fru Brita Bolins på Kungsgatan belägna hus på grund av 300 d smt plus 99 d ränta i skuld. Pengarna var låntagna hos handelsmannen Ekmarck änka sal fru Christina Stillman.

På begäran av det Holstiska sterbhusets deltagare högvälborne Herr Generalmajor Johan Fredrik von Kaulbars och justitieborgmästare Busck och Olof Holst såldes enligt auktionskammarens protokoll på auktion 25.9.1750 hus och gård vid östra hamnen mellan Herr Erich Christopherssons hus och gård å södra och herr Christian Arfwidssons å norra sidan med villkor, att justitieborgmästaren som laga hyresman skulle få njuta laga fardag till nästkommande påsk.

Johan Greiff som var superkargör på Prins Carl 1763-64 var väl sannolikt en son till Jacob Greiff.

Släktskapsförhållanden.

Drottning Ulrica Eleonora

Ostindiefarare som köptes begagnad i England, hette då The Heathcote. På 250 läster och med 103 personers besättning. Byggd 1720.

Ett tidigare fartyg med samma namn såldes 1720 till intressenter som senare skulle bli intressenter i Oostendekompaniet. Då fick fartyget namnet Ville de Vienne och seglade samma år till Bengalen med Alexander Hume som superkargör och med John Harrison som kapten. Detta kan sägas utgör starten för det som sen skulle bli Oostendekompaniet och dess koloni Bankibazar i Bengalen. Fartyget finns normalt inte upptaget i listor som handlar om Oostendekompaniets fartyg..

1:a resan, 2:a expeditionen, till Porto Novo och Bengalen, 9/2 1733 – 13/2 1735

Kaptener: Peter von Utfall
Superkargörer: Charles Barrington, Charles Irvine, John Widdrington, Thomas Thomson, Pastan Giers

Investerare, namn, dlr smt

Charles Barrington, 83 640
Hugh Campbell, 64 490
Magnus Lagerström, 10 000
Niclas Sahlgren 9 750
Laurens (Lorentz) Bagge, 9 725
Theodor Ankarcrona, 9 600
Colin Campbell, 6 000
Charles Irvine, 6 000

Charles Barrington hade tidigare tjänstgjort vid Engelska Ostindiska Kompaniet med fast plats på Fort St George i nuvarande Chennai (tidigare Madras). Han skulle för Sveriges räkning etablera ett faktori i Porto Novo dit fartyget ankom den 2 september 1733. Folk och förråd sattes av och den 28/9 seglade skeppet vidare med ny besättning mot Bengalen med Charles Irvine som 1:e superkargör.

Den gamla besättningen lämnades kvar på faktoriet som dock den 28/10 angreps av 600 man engelsk, fransk och infödd trupp. Allt gods, silver, vapen och dokument beslagtogs av den engelske guvernören G.M. Pitt på Fort St. George.

Barrington  var efterlyst av engelsmännen men lyckades tillsammans med 6 andra män försvinna innan attacken. Fartyget förföljdes och motarbetades av engelsmän och holländare under resten av resan. Den 1/6 1733 lotsades till sist fartyget starkt skadat och med sjuk och utmattad besättning i hamn på Mauritius där fartyget stannade i sju månader.

I februari 1735 ankrade fartyget i Vargö håla (vattnet mellan Styrsö Tången och Vargö). Skadeståndsanspråk ställdes senare mot mot engelsmännnen vilket till stor del betalades ut efter en långdragen tvist. När allt gjorts upp och lasten som köpts i Bengalen och på Mauritius sålts gav resan en vinst på 102 485 daler smt och intressenterna en utdelning på 46,5 % på insatt kapital. Siden och bomullstyg såldes för 132 752 dlr smt. Andra varor som hemfördes på resan var kläder, kaffe, långpeppar, ebenholts, elfenben, kinarot och arrak.

Thomas Thomson förde en journal och brevbok över resan, vilken i bearbetad form finns återgiven i Sjöhistorisk årsbok 1953/54. Dessutom finns två delar av en loggbok bevarad, förd av 1:e styrmannen Georg Snow och 2:e styrmannen Dyrick Aget, från 21/8 1733-1/6 1734.

Friedericus Rex Sueciae

Ostindiefarare byggd på varvet Terra Nova i Stockholm. På 200 läster, med 20 kanoner och 100 mans besättning.

Ostindiska kompaniets första fartyg var ursprungligen döpt till Terra Nova efter varvet där fartyget byggdes 1725. Sannolikt byggt för resor på Spanien. Fartyget döptes om av kompaniet till Friedericus Rex Suecie efter att man fått en hel del hjälp från amiralitetet att utrusta och göra klart fartyget för den första Ostindienresan.

1:a resan, 1:a expeditionen, till Kanton, 9/2 1732 – 27/8 1733

Kaptener: Georg Herman Trolle, N.N. Keteliens
Superkargörer: Colin Campbell, Charles Graham, Charles Morford, John Pike

Stoppades av holländarna på hemvägen och fördes 27/1 till Batavia varifrån de seglade den 31/1. Resan gav 75 % i utdelning till intressenterna.

Total auktionsvärde 900 000 dlr smt varav varor för 518 912 dlr smt återexporterades.

Resan delvis skildrad av Colin Campbell i hans dagbok, A Passage to China, utgiven 1996 i redigerad version. Redigerad av Paul Hallberg och Christian Koninckx.

Resans förlopp

7/3 avseglar från Göteborg
9/4 anländer till Cádiz efter 33 dygn
24/4 avseglar från Cádiz
23/6 rundar Kap efter 60 dygn från Cádiz
10/8 siktar Java efter 108 dygn från Cádiz
19/9 ankrar på Kantons redd (Whampoa) efter 196 dygn från Göteborg
16/1 avseglar från Kanton efter 120 dygn
3/2 anänder till Sundasundet och kvarhålls i 40 dygn
15/3 tillåts segla vidare
11/5 rundar Kap
7/9 anländer till Göteborg efter efter 234 dygn från Kanton

Hela resan tog 1 år och 6 månader

Exportörer och uppköpare, namn, dlr smt

Charles Pike, 103 858
Niclas Sahlgren, 74 854
Hugh Campbell, 64 874
Colin Campbell, 53 028
Hugh Ross, 38 412
Thomas Mowld, 28 798
Frans Martin Luuth, 28 577
Erik Nissen, 20 457

Exporten gick i huvudsak till Amsterdam för ett värde av 240 629 dlr smt och Hamburg (värde 235 928 dlr smt) och bestod främst av te (341 100 dlr smt), men även av siden (102 512 dlr smt), porslin och tuttanego.

2:a resan, 3:e expeditionen, till Kanton, 25/2 1735 – 31/7 1736

Kaptener: Hindric Bremer
Superkargörer: Colin Campbell, Charles Morford, Gustaf Ross

Gick från Vargö håla (vattnet mellan Styrsö Tången och Vargö). Ankrade i Cádiz efter en månad där kommissionären James Gough & Co försåg expeditionen med silver. Seglade vidare den 8 april. Kvartermästaren Olof Westerberg och fyra matroser drunknade vid Godahoppsudden under en storm. Blev kvar där i fyra månader. Grundstötte i leran i leran i inloppet till Göteborg den 31/7. Resan gav 68 1/2% till intressenterna.

Resans förlopp

25/2 avseglar från Göteborg
24/3 anländer till Cádiz efter 27 dygn
8/4 avseglar från Cádiz
11/5 passerar ekvatorn
20/7 siktar Amsterdam-S:t Paul
18/8 siktar Java efter 132 dygn från Cádiz
25/9 anländer till Macau
28/9 anländer till Bocca Tigris
30/9 ankrar på Kantons redd efter 248 dygn från Göteborg
23/1 avseglar från Kanton efter 115 dygn
1/5 anländer till S:t Helena
23/7 siktar norska Vestlandet
31/7 anländer till Göteborg efter 195 dygn från Kanton

Hela resan tog 1 år, 5 månader och 6 dagar

Skeppspredikanten Benedictus Montans dagbok finns bevarad.

3:e resan, 6:e expeditionen, till Kanton, 1/12 1737 – 13/7 1739

Kaptener: Hindric Bremer
Superkargörer: Charles Irvine, N.N. Hofwardt, Andreas J. Flanderine, Dougald Campbell

4:e resan, 8:e expeditionen, till Bengalen, 5/4 1740 – 18/10 1742

Kaptener: Benjamin Svensson, Thomas Neilson
Superkargörer: Auguste Tabuteau, Andreas J. Flanderine, John Metcalfe, Nils Ström, Jacob Greiff

Försäljningsvärdet på auktionen var 886 604 dlr smt. Vinsten på satsat kapital 10%.

Provision i andel av vinsten.

Auguste Tabuteau, 2 %
A.J. Flanderin, 1 1/4 %
John Metcalfe, 3/4 %
Nils Ström, 5/8 %
Jacob Greiff, 3/8 %

Uppgifter om pacotill (fri förning, dvs besättningens egen handel, försäljningsvärden), namen, dlr smt

1:e superkargör Auguste Tabuteau, 63 301
3:e superkargör John Metcalfe, 39 382
5:e superkargör Jacob Greiff, 11 426
1:e kapten Benjamin Svensson, 29 360
2:e kapten Peter Branett, 52 494

Denna expedition omfattade också Riddarhuset och Stockholm och totalt fanns det mer än 60 intressenter i de tre båtarna. Däribland direktörerna i bolaget såsom exempelvis Colin Campbell, Niclas Sahlgren och Francois Bedoire men också superkargörer som Flanderine. Även flamländska affärsmän som Urbano Arnold investerade i expeditionen. Arnold satsadede även i flera andra expeditioner, exempelvis den 9:e med Götheborg och Calmar och den 11:e med Götheborg och Riddarhuset.

5:e resan, 12:e expeditionen, till Kanton, 1/1 1744 – 12/8 1745

Kaptener: James Maule
Superkargörer: Andreas J. Flanderine, Jacob von Utfall, Peter von Kampe, John Henry Matsen, John Young

Resan gjordes tillsammans med skeppet Calmar. 33 procent utdelning plus att 309.830 dlr smt kunde avsättas för kommande behov. Michel Verbeke, flamländare och superkargör, var en av investerarna i denna expedition som genomfördes tillsammans med Calmar. Även Urbano Arnold och Pietro de Prolis änka investerade i expeditionen.

Uppgifter om pacotill: Kapten James Maule, 52 436 dlr smt

Användning efter tiden som Ostindiefarare

Fartyget såldes och kan senare eventuellt ha fått namnet Pollux enligt Jan-Erik Nilsson på Gotheborg.com:

The French brigade under the command of Colonel Leslie, Baron of Blantyre and of Scottish origin, was formed to support the Stuarts in Scotland. Lanmary, the French ambassador in Stockholm received a letter from Leslie dated July 19th 1746, suggesting that refugees travel over land in small groups via Stralsund and Berlin. Lord Ogilvy and his group arrived in Göteborg in early July. When the French brigade was ordered to leave in August 1746, Peter Samuelsson Bagge, a Göteborg merchant, took over the good work of Leslie. Colin Campbell, the president of the Swedish East India Company helped financially as he was a Stuart sympathiser and cooperated with Leslie and Bagge.

After Bonnie Prince Charlie was finally defeated at Culloden in 1746, King Louis XV of France decided to rescue the prince by boat. The boats were to be acquired from Denmark and Sweden. These countries were both neutral in the war between France and England and the ships could sail to Scotland on ‘trading business’ but secretly return with the prince and his supporters. The Gothenburg Expedition involved Lanmary, Leslie and Bagge and the “Pollux” set sail from Göteborg on 19th July 1746. However, the mission was unsuccessful and the “Pollux” returned with ordinary cargo.

It is possible that the ”Pollux” was in fact the Swedish East Indiaman Fredericus Rex Svecia, the first ship in the fleet of the Swedish East India Company and apparently a very reliable one. It was also this ship that Colin Campbel himself commandeered to China during the company’s first and financially very successful journey, in 1731-32. In August 1745 she had just returned from China under the command of captain James (Jacob) Maule and could in July 1746 very well have been fitted out for a new adventure

Kristinedal

Del 27 av 32 i serien Landerier

Landeri som etablerades redan på 1600-talet vid Nylöses upplösning som stad. Från början var det uppdelat på flera smålotter som förenades till en enhet först vid mitten av 1700-talet. Enligt uppgifter från 1760-talet anläggs ett landeri först av Gierdt Danielson som inkommit till Sverige från Hol- land under Gustav II Adolfs regeringstid. Under denna tid var landeriet uppdelat i en östlig och en västlig del. Den östliga delen innehades senare av Johan Gerdtsson som troligen är före- gångarens son. Östra hälften av landeriet kallades därför i början av 1700-talet för Johan Gerdtssons landeri.

Den västra delen omtalas i beskrivningen till 1696 års karta som bokhållare Åke Håkenssons gård i gamle stan, illustration 5. En intressent i denna del är Oluf Arvedsson som arrenderar gårdens kålgårdar som dessutom innehåller några fruktträd. Asmund Swahn köpte den västra delen av landeriet från bokhållaren Åke Håkansson. Efter Swahns död ärvdes det av hans son David Swahn och rådman Gabriel Kling, vilka år 1736 avyttrade det till kände Niclas Sahlgren.

Från 1730-talet innehades alltså hela landeriet av Niclas Sahlgren som också innehade Ånäs landeri på vars mark ett sockerbruk anlades. Under Sahlgrens tid besöktes gården bland annat av Carl von Linné. Efter Sahlgren tog Clas Alströmer över på Kristinedal. 1786 innehades landeriet av överste Benjamin Malmsköld pch på 1800-talet inneahdes stället av stadsmäklaren J.P. Ström och Anders Leffler.

1897 inlöste Göteborgs stad landeriet. Huvudbyggnaden på Kristinedals landeri stod kvar till 1960-talet då den revs för anläggandet av nya vägar och trafikplatser.

landerier_ost3

Andra källor: CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923

 

Ånäs landeri

Del 26 av 32 i serien Landerier
Endast för medlemmar

Kålltorp

Namnet Kålltorp hittas första gången i en handling från Sävedalens ting, den 22 juni 1416, och skrevs då Kolletorp, senare Koltörp, Kortorp, Kårtorp, Kåltorp med flera stavningar. Ursprunget kan härledas till de två gårdar, Nedergården och Övergården som låg i trakterna av nuvarande Virginsgatan och Nedergårdsgatan, och det torp som ska ha legat i utkanten av byn.

Kålltorp Nedergården ägdes 1650 av Per Lilie som då sålde den till landshövding Per Ribbing och dennes hustru Kristina Ryning. Ribbing bytte senare till sig hemmanet Sävenäs av Göteborgs stad mot Kålltorp Nedergården, som därmed förlorade sin frälserätt och blev skattehemman.

Kålltorp Övergården ägdes 1663 av Gustaf Herman Wrangel. 1703 ägdes den av postinspektoren Johan Thelin och biskopinnan Elisabeth Westerman (hans svärmor?).

1755 inköptes Kålltorp övergården av Niclas Sahlgren, och strax därefter köpte han Kålltorp Nedergården på auktion efter Wilhelm de Silentz avlidna änka Ingrid.

Bägge Kålltorpsgårdarna inköptes 1786 av J.F. Bauer på Gubbero och 1809 av källarmästaren Olof Landtman. 1813 övergick den till kronofogden Jacob Grönvall. 1820 inropades Kålltorp på auktion av handels- och politieborgmästaren, lagman P H Ekström.

Mangårdsbyggnaden till Kålltorp Övergården finns kvar än idag och burkar kallas ”herrgården”. Nedergården låg en gång ”nedanför”, där Nedergårdsgatan nu finns. Båda gårdarna sambrukades från 1791, då J F Bauer förvärvade dem, fram till 1904, då Göteborgs stad köpte in gårdarna. 1909 införlivades Kålltorp i Göteborgs stad. På markerna anlades Kålltorps sanatorium, senare Renströmska sjukhuset. Åker- och ängsmarker bebyggdes under 1920-40-talet med villor, radhus och hyreshus.

Kålltorps Övergård

Kålltorps Övergård 1920

Den 26 juni 1869 avled grosshandlare Sven Renström. Han bestämde i sitt testamente att ett belopp av 1.500.000 riksdaler riksmynt skulle tillfalla Göteborgs stad. 1.000.000 skulle utgöra en huvudfond att förvaltas under benämningen Renströmska fonden. Ränteavkastningen skulle disponeras av stadsfullmäktige och då för allmännyttiga ändamål i staden.

År 1903 föreslog den förste stadsläkaren i Göteborg, att ett lungsotssanatorium borde uppföras och därefter beslutade Göteborgs stadsfullmäktige att den Renströmska fonden skulle bidra med 300 000 kronor för ändamålet och att sjukhuset skulle bära Sven Renströms namn. En lämplig tomt fanns vid stadens egendom Kålltorp i Örgryte socken, men planerna fördröjdes, då tomten enligt testamentet måste ligga inom stadens gränser. Eftersom detta ansågs vara den lämpligaste platsen, beslutade stadsfullmäktige att försöka införliva området med staden, vilket också skedde genom ett kungligt brev 1908 då de båda Kålltorpsgårdarna köptes för 200 000 kronor.

Under tiden hade stadsfullmäktige till minnet av kung Oscar II:s och drottning Sophias guldbröllop avsatt 200 000 kronor för bekämpandet av tuberkulos inom Göteborg. Dessa pengar fick användas till byggandet av särskilda paviljonger i samband med det föreslagna lungsotssjukhuset. Byggnadsritningarna av Ernst Torulf godkändes av stadsfullmäktige 1909. Sjukhuset invigdes 21 april 1913 och hade då kostat 815 000 kronor. Renströmska fonden hade bidragit med drygt halva summan och de resterande av stadsfullmäktige samt statsbidrag. Antalet vårdplatser var 190.

Sanatoriet låg högre än vad vattentrycket i stadens ledningsnät nådde, vilket löstes genom egen brunn och ett eget 23 meter högt vattentorn, beläget på en höjd intill. Tornet var en mörkbrun, åttakantig byggnad med tegeltak. Vattentornet revs 1958.
Den 16 juni 1927 bestämde stadsfullmäktige att det inom anstaltens område skulle uppföras en ”för vuxna tuberkulösa personer avsedd paviljong jämte liggterrasser”. Tillbyggnaden stod klar 1929 och innebar ytterligare 72 vårdplatser.

Läs mer om Kålltorps historia: Delsjöområdet,

De stora järnexportörerna på 1700-talet

Del 2 av 7 i serien Export på 1700-talet

Den svenska exporten av järn, framförallt stångjärn, var ryggraden i svensk export på 1700-talet och skapade stora överskott som till viss del investerades i bruk och till viss del i lyxkonsumtion. Huvuddelen av exporten gick via Stockholm, med stora andelar också via Göteborg ooch Gävle. De tre städerna var helt dominerande och det var också handelshus i dessa städer som dominerade exporten.

De allra största år 1730 var (med exporten angiven i ton)

Maister, 2 800, Stockholm
Grill, 2 000, Stockholm
Jennings, 2 000, Stockholm
Worster, 1 500, Stockholm
Grundi, 1 600, Göteborg
Mould, 1 400, Göteborg
Ström, 1 300, Göteborg
Kierman, 1 100, Stockholm
Lefebure, 900, Stockholm
Herwegh (Hervig), 880, Göteborg

På 1750-talet hade läget vad det gäller vilka som var de största exportörerna i Sverige ändrats en del. Flera av de britter som hade stor export år 1730 som exempelvis William Maister (och hans bror Henrik Maister i Göteborg), Tomas Grundi, Tomas Mould och Samuel Worster,  hade försvunnit från topplistan. Herwegh som var en stor exportör år 1730 är dödsboet efter Sara Herwegh som i sin tur var änka efter Nils Persson Sahlgren, mor till Niklas Sahlgren och svärmor till Hans Olofsson Ström som också var en stor järnexportör. I Stockholm var Hans Olofsson Ströms bror Berge Olofsson Ström samtidigt en av de tio största exportörerna med en export på nånstans omkring 800 – 900 ton. Även andra britter, exempelvis John Montgomery i Stockholm och Hugh Ross i Göteborg hade försvunnit som exportörer. I Stockholm var dock en del av de stora firmorna från 1730 kvar, i Göteborg ingen. Istället hade en rad svenska familjer med kontakter direkt på bruken plus några nya britter dykt upp i Göteborg medan nya britter tagit över i Stockholm.

Exportörer 1750 (för Göteborg 1752)

Jennings, 7 500, Stockholm
Lefebure, 3 500, Stockholm
Tottie, 2 600, Stockholm
Bagge, 1 300, Göteborg
Beckman, 1 300, Göteborg
Jaraldt, 1 300, Göteborg
Arfvidsson, 1 200, Göteborg
C.Hall, 1 000, Göteborg
Grill, 1000, Stockholm
Sahlgren, 700, Göteborg

1730 var Hans Olofsson Ström en stor exportör i Göteborg, 20 år senare är hans svärson Christian Arfvidsson stor exportör, liksom brorsonen Johan Fredrik Ströms blivande fru Cornelia Hall, änka efter Benjamin Hall och mor till den senare så dominerande järnexportören John Hall i John Hall & Co.  I Göteborg fanns dessutom även exportör med efternamnet Grill år 1750, sannolikt Abraham Grill d.y, bror till Claes Grill. Även en annan svärson till Hans Olofsson Ström skulle snart bli en stor järnexportör i Göteborg, nämligen Martin Holterman. Beckman var Vincent Beckman & Co medan Jaraldt hette John i förnamn. Nummer tio på listan över Sveriges största järnexportörer är Niklas Sahlgren.

Även i Stockholm var olika exportörer nära släkt. Jean Henri Lefebure var svåger till Frans Jennings och Herman Petersen, alla tre gifta med varsin dotter till Jean Bedoire d.y. Herman Petersen gifte sen om sig med en dotter till Frans Bedorie, bror till Jean Bedoire d.y. Robert Campbell var gift med en syster till Jean Bedoire d.y och Frans Bedoire. Hans dotter var gift med John Montgomery. Andra systrar var gifta med Christopher Pauli och Isaac Toutin.

Ytterligare 20 år senare har i stort sett alla exportörer bytts ut jämfört med 1730.

Exportörer 1770 (år 1770 för Göteborg och 1772 för Stockholm)

Tottie, 6 600, Stockholm
Arfvidsson, 4 000, Göteborg
Beckman, 1 900, Göteborg
Bohman, 1 500, Stockholm
Wahrendorff, 500, Stockholm
Holterman, 370, Göteborg
Sahlgren, 310, Göteborg
Schön, 300, Stockholm
Grill, 180, Göteborg

Flera handelshus i Stockholm drabbades hårt av rättegångar och skadestånd i samband med den räfst som mösspartiet genomförd mot växlingskontoren på 1760-talen. Gustaf Kierman hamnade i fängesle där han dog, Plomgrens och Grill fick betala skadestånd, Jennings & Finlay försvann 1761 på grund av oenigheter och  spekulationer som Robert Finlay ägnat sig. Robert Finlay gick själv i konkurs 1771.

Vilka handelshus dom dominerade exporten i Gävle, Norrköping och Uddevalla har jag ingen koll på och det kan mycket väl vara så att nåt handelshus i dessa städer rätteligen borde finnas med bland de stora, exempelvis Koch i Uddevalla eller Elfstrand i Gävle. 1790 hade exporten ökat ganska rejält och i Göteborg dominerade nu en firma totalt. Detta bland annat för att Christian Arfvidsson & Söner fått ekonomiska problem och Sahlgren & Alströmer gjort konkurs vid mitten av 1780-talet. Orsaken till dessa ekonomiska problem för göteborgsföretagen var delsvis misslyckad spekulation på export av järn till USA och rent olagligt fiffel, allt utfört av Carl Söderström, en klassisk ekonomisk fifflare och spekulant. Förädndringen av temarknaden med mycket kraftigt sänkta skatter på te i Storbritannienn innebar också stora problem för många exportföretag då smuggling av te var en stor och väsentlig sysselsättning för handelshusen i Göteborg.

Exportörer 1790

John Hall, 10 600, Göteborg
Tottie, 10 300, Stockholm
Bohman, 3 500, Stockholm
Koschell, 3 500, Stockholm
Wennerqvist, 2 300, Stockholm
Deneke, 2 000, Stockholm
Beckman, 1 900, Göteborg
De Ron, 1 600, Stockholm
Wahrendorff, 1 500, Stockholm
Pauli, 1 200, Stockholm

John Hall hade i princip tagit över all den export och de kontakter som Christian Arfvidsson och bröderna Alströmer (Sahlgren & Alströmer, tidigare Sahlgren) tidigare hade. I Stockholm så var Tottie & Arfwedson den största exportfirman från 1772 och framåt medan det gick lite upp och ner för andra handelshus.

För källor se första inlägget om järnexporten.

Sahlgren & Söner

Nils Persson (-1703) drev en framgångsrik järnhandel i Göteborg. Han köpte upp järn från bruksägare i Värmland och sålde dem vidare till brittiska expediter (handelsmän, faktorer) i Göteborg och var en av de större järnexportörerna i staden.

Vid Nils Perssons död så övertogs handelsverksamheten av änkan Sara Herwegh (-1729) vars dödsbo år 1730 var en av de största järnexportörerna i Göteborg. Hon var också år 1715 en av de högst taxerade personerna i Göteborg. Hon hade i firman hjälp av Jakob Sahlgren (-1736) som kom att bli en mycket framgångsrik grosshandlare i Göteborg. Han startade bland annat ett sockerbruk och var stadens störste sockerimportör.

Sockerbruket var en av Göteborgs första stora industrier och startades av de båda bröderna, handels- och politieborgmästare Jacob Sahlgren och direktör Niklas Sahlgren. Det kungliga privilegiet är daterat den 11 november 1729, och gäller en fabriksanläggning och en industri. Genom privilegiet blev Sahlgrenarna skyddade mot alla konkurrenter inom 30 mils avstånd från Göteborg under de första 25 åren. Sockerbruket togs i drift 1732.

Vid Jacob Sahlgrens död drevs firman vidare av hans änka Birgitta Sahlgren (f. Ekmarck, 1694-1771) tillsammans med sönerna Niclas Sahlgren (1717-62) och Olof Sahlgren (-1758) under namnet Sahlgren & Söner.

Kring 1740 tillverkade det Sahlgrenska sockerbruket 500 000 skålpund raffinerat socker årligen och var därmed störst i Europa. Sockerbruket kunde dock inte täcka den efterfrågan som fanns så det kom snart in nya ansökningar om privilegier. 1740 ansökte Anna Maria Schutz om privilegium, men Jacob Sahlgrens bror Niclas Sahlgren ansökte samtidigt och fick privilegium. Anna Maria Schutz ansökan avslogs och Niclas Sahlgren byggde inget sockerbruk.

1746 ansökte Niclas von Jacobson om att få anlägga sockerbruk. Han motarbetades av Sahlgrens och deras allierade kring Ostindiska kompaniet men 1749 fick Jacobson sitt privilegium. 1751 igångsatte han produktion vid sitt nyanlagda sockerbruk i nuvarande Brunnsparken (där Palace-byggnaden idag finns), då kallat Stadsholmen. Jacobsons fabrik tillverkade i allmänhet lite mindre än vad Sahlgrens gjorde. Sahlgren var störst alla år fram till 1807 utom 1770, 1771 och 1805 med mellan 50 och 60% av produktionen. Jacobsons andel av sockerproduktionen pendlade mellan 40 och 50% i allmänhet, men 1770 stod bruket för 51,2% och året efter för 56,1%.

1773 blev antalet sockerbruk tre då John Daniel Bestman som tidigare troligen arbetat på Jacobsons bruk fick eget privilegium. Han anlade ett sockerbruk på Liseberg. Under lite olika ägare producerade detta bruk socker fram till 1808 då det brann ner, firman fortsatte dock produktionen i Jacobsons nerlagda bruk vid Brunnsparken (som brunnit ner 1792) och mellan åren 1813 och 1817 tillverkades ånyo socker på Liseberg. 1805 var Lisebergs sockerbruk det största i Göteborg med 52% av produktionen.

Sahlgren & Söner  importerade enbart socker men det räckte för att firman mellan 1750 och 1780 var Göteborgs största importör med 10% av det totala importvärdet per år i stort sett hela perioden och under de flesta åren. Socker importerades främst från Nederländerna, Frankrike och Storbritannien, länder med kolonier och slavplantager i Västindien, kanske ofta via Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam som själva köpte mycket socker till sitt eget sockerbruk. Från 1780-talet och framåt minskade Sahlgrens sockerimport och år 1800 stod firman enbart för cirka 3% av Göteborgs hela import.

Sahlgren & Söners (Birgitta Sahlgren) import till Göteborg, dsm

1752, 24 800
1760, 23 000
1770, 31 100
1777, 43 500

Efter Birgitta Sahlgrens död drevs sockerbruket med alla sannolikhet vidare av arvingarna som var sonsonen Jacob Sahlgren (1753-1814) och dottersonen Gustaf Adolf Sparre (1748-94).

Åren 1822-1828 ägdes bruket av Niklas  Björnberg och därefter till 1832 av hans arvingar. Under åren 1833-35 innehades bruket av firman Dimberg & C:o. Därefter upphörde verksamheten.

Sockerbruksbyggnaden från 1729 blev sedan bomullspinneri. Spinneriet utvecklades till Gamlestadens Fabriker.

Niclas Sahlgren (1701-76) övertog efter moderns och broderns död järnhandelsverksamheten efter att ha studerat och arbetat i utlandet fram till 1728. Han träffade vid dessa resor såväl Jonas Alström (senare Alströmer) som Colin Campbell. Han lämnade kompanjonskapet med brodern i sockerbruket på ett tidigt stadium och drev en egen firma (Nic. Sahlgren, senare Sahlgren & Alströmer).

Sahlgren & Alströmer

Nils Persson (-1703) drev framgångsrik järnhandel i Göteborg. Han köpte upp järn från bruksägare i Värmland och sålde det vidare till brittiska expediter (handelsmän, faktorer) i Göteborg och var en av de större järnexportörerna i staden.

Vid Nils Perssons död så övertogs handelsverksamheten av änkan Sara Herwegh (-1729) vars dödsbo år 1730 var en av de största järnexportörerna i Göteborg. Hon var också år 1715 en av de högst taxerade personerna i Göteborg. Hon hade i firman hjälp av Jakob Sahlgren (-1736) som kom att bli en mycket framgångsrik grosshandlare i Göteborg. Han startade bland annat ett sockerbruk och var stadens störste sockerimportör. Vid hans död drevs firman vidare av hans änka Birgitta Sahlgren (f. Ekmarck) som år 1752 stod för cirka 10% av det totala importvärdet till Göteborg.

Hon importerade enbart socker men det räckte för att hon mellan 1750 och 1780 vara Göteborgs största importör med 10% av det totala importvärdet per år i stort sett hela perioden och under de flesta åren. Socker importerade s främst från Nederländerna, Frankrike och Storbritannien, länder med kolonier och slavplantager i Västindien, kanske ofta via Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam som själva köpte mycket socker till sitt eget sockerbruk.

Niclas Sahlgren (1701-76) övertog efter moderns och broderns död järnhandelsverksamheten efter att ha studerat och arbetat i utlandet fram till 1728. Han träffade vid dessa resor såväl Jonas Alström (senare Alströmer) som Colin Campbell.

Niclas Sahlgren var en av de större järnexportörena i Göteborg på 1750-talet och 1760-talet. Han köpte dock betydligt mer järn från bruken i Värmland så han sålde sannolikt en del av järnet till andra exportörer, kanske mest till olika brittiska handelsmän som exempelvis John Jaraldt. Firman stod inte något år för mer än 10% av järnexporten från Göteborg, 1752 700 ton, 1760 310 ton, 1770 140 ton och 1777 15 ton.

Sannolikt var Sahlgren också en stor exportör av te som var den viktigaste exportvaran från Göteborg under en lång rad av år. Det mesta av teexporten var avsett för Storbritannien och det smuggaldes dit och genererade stora vinster. Lagligt te i Storbritannien kom från British East India Company som hade monopol och det var belagt med höga skatter. Sahlgren köpte också in te som han sålde till andra exportörer och ofta agerade han som ett rent ombud för andra, bland annat släktingarna i familjen Ström. Efter 1760-talet minskade firmans betydelse som exportör men däremot blev företagets bankirverksamhet allt viktigare.

Clas Alströmer

Clas Alströmer

Niclas Sahlgrens ena dotter, Anna Margareta Sahlgren (1747-67) gifte sig på 1760-talet med August Alströmer (1735-73) som då upptogs i Sahlgrens firma som fick namnet Sahlgren & Alströmer. När den yngre dottern, Sara Elisabeth Sahlgren (1748-1818) år 1770 gifte sig med Clas Alströmer (1736-94), bror till August Alströmer, blev även Clas Alströmer delägare i firman som därefter gick under namnet N. Sahlgren, August & Clas Alströmer.

Bankirverksamheten kan sägas ha börjat med det vanliga förfarande som järnuppköpare och exportörer ägande sig år. Nämligen att finansiera bruken och bruksägarna med så kallade förlagslån med säkerhet i kommande järnleveranser. Räntan på dessa lån var 6%. Sahlgren lånade på detta sätt ut stora summor till ägarna av bruket i Uddeholm, B.G. Geijer (1682-1746) och J.H. Rappholt. Geijer hade från början enbart haft David Amija som förläggare men skaffade sig sen också kontrakt med Nils Persson, senare med hans änka Sara Herwegh om att sälja hälften av brukets leveranser. Ett förlagsförhållande som alltså sen också blev Niclas Sahlgrens.

Vid Geijers död fick bruket en lång rad ägare, dels sönerna, dels svärsönerna J.H. von Rappholt, var gift med Christina Charlotta Geijer (1720-70) och B.G. von Rappholt, dels sönerna.Vid Sahlgrens död hade B.G. Geijers ättlingar skulder på totalt 785 000 dlr smt till Sahlgren & Alströmer. För en del av skulden övertog Sahlgren & Alströmer redan 1770 Krontorps bruk och dessutom andel i Uddeholm som hade många underlydande bruk och hamrar, exempelvis Gustafsfors. Bruket skulle återlämnas när skulden för lånen till just detta bruk var återbetalade. Så var inte fallet förrän 1785.

Det enda bruk som Niclas Sahlgren köpte var Virsbo och i det ägde hans dotter Anna Margareta Sahlgren (gift Alströmer) en liten andel genom arv från sin mormor redan innan. Niclas Sahlgren köpte ut de andra ägarna år 1763 och hela bruket blev dotterns. Det hamnade senare genom arv hos Nils Silfverschiöld, gift med hennes dotter Anna Margareta Alströmer.

Niklas Sahlgren lånade också ut pengar till Christian Arfvidsson, en annan stor exportör i Göteborg. Denne hade genom stora förlag som inte återbetalats blivit ägare till en rad järnbruk och sågar men led på grund av detta av kapitalbrist. Vid Niklas Sahlgrens död år 1776 var Arfvidssons skuld 361 094 dlr smt. Året efter Sahlgrens död åvertog firman som betalning av skulden stångjärnsbruken i Gunnerud, Alström, 3/8 av Bofors samt ytterligare tre bruk, ett sågverk, Floda egendom och manufakturverk. Ett mindre lån beviljades år 1729 till Peter Ekman (II) som ju arbetade vid Alingsås Manufakturverk i vilket Jonas Alströmer var huvudägare och Niclas Sahlgren intressent med 344 285 dlr smt år 1776. Sahlgren hade i övrigt lånat ut stora summor till Riksens Ständers bank (Riksbanken).

Förutom förlagslånen fanns fordringar på totalt  555 100 dlr smt på olika köpmän på firmans balanskonto år 1775. John Hall 120 000 och Lars Kåhre 25 000 stod för de största posterna vid sidan av Christian Arfvidsson. Andra låntagare bland göteborgsköpmännen var Vincent Beckman, Beyer & Co, Samuel Schutz och Olof Westerling.

Skuldsidan dominerades av utländska handels- och bankirfirmor, främst i Antwerpen. Det handlar om företag som Bernhard Rottiers och Adrian Janssen i nämnda stad, Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam, Lindegren Son & Grill i London, Poppe de Chapeaurouge i Hamburg osv.

Niclas Sahlgren investerade även en del av sin förmögenhet i annan verksamhet, Trollhätte slussverk var en sådan, han ägde andelar i Grönlandskompaniet i Göteborg och hade en stor investering i familjen Alströmers manufakturverk i Alingsås, upptagen till ett värde av 344 285 dlr smt i bouppteckningen efter hans död 1776. Dessutom ägde han andelar i det av Frans Bedoire, Anders Plomgren med flera år 1739 startade Svenska Assurans Kompaniet. Firman ägde enligt balansräkningen 1775 aktier i Ostindiska Kompaniet till ett värde av 29 400 dlr smt och godsegendomar. Han förmögenhet uppgavs i bouppteckningen till totalt 4 159 498 dlr smt.

Patrick Alströmer

Patrick Alströmer

Direkt efter Niclas Sahlgrens död togs Patrick Alströmer med som en tredje delägare i handelsföretaget. År 1777 spelade han en viss roll vid den Rappholtska konkursen (J.H. von Rappholts sterbhus gick i konkurs) i vilken Sahlgren & Alströmer hade fordringar att bevaka.  Bland annat övertog man ett antal bruk, ett av dem var Bosiö hytta i Filipstads bergslag. En annan låntagare var brukspatron Koch. Men Niclas Arfvidsson, son till Christian Arfvidsson nekades lån. 1778 ville dessutom Johan Gustaf Geijer köpa andelen som Sahlgren & Alströmer ägde i Uddeholm. Men eftersom denne redan hade skulder till firman som han inte betalade blev det inget med det.

Firmans affärer gick dock sämre och när fifflaren och spekulanten Carl Söderström började bedriva affäer med firmans pengar gick det snabbt utför. När dessutom Storbritannien sänkte skatten på te och gjorde smuggling olönsam och ett par krig tog slut så minskade inkomsterna kraftigt. Spekulativa och olönsamma satsningar i bluffbolaget Dals Bergs Societet, den tveksamma satsningen Bi-Compagniet och den i det iofs vettiga men olönsamma  kanalföretaget Strömsholms slussverk (firman ägde Virsbo bruk invid ån) medverkade också till firmans fall. Andra i Strömsholms slussverk var Jean Bedoire d.y., Johan Abraham Grill, Carl Gottfrid Küsel, Samuel Sandels och Samuel af Ugglas. 1786 var konkursen ett faktum, men om det har jag skrivit på annan plats.