Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Pettersson

Lovisa Ulrica

Fartyget var planerat som ett 50 kanoners linjeskepp, och bygget påbörjades 1757 på Djurgårdsvarvet i Stockholm, men brist på pengar gjorde att arbetet gick långsamt framåt. Det avsågs få namnet Prinsessan Sophia Albertina. Skeppsbyggmästare var H. Sohlberg.

Lovisa Ulrica

Modell av Lovisa Ulrica som skeppet skulle sett ut som ett 50-kanoners linjeskepp. Bild: Sjöhistoriska. Licens: CC by SA

1763 anhöll Svenska Ostindiska Compagniet om att få överta skeppet, vilket beviljades. Back och halvdäck byggdes samman till ett fluschdäck, så att det mellan stormasten och fockmasten endast fanns en lucka överlagd med trall. Hyttdäcket blev också större. Det nedre kanondäckets kanonportar, vilka delvis byggdes igen, med undantag av vad som eventuellt kunde behövas vid lastning. Som ostindieskepp mätte hon 44,1 x 11,1 m, och hade ett djupgående på 5,85 m. Lovisa bestyckades med 16 – 24 kanoner samt en del kamouflagekanoner i trä, 40 musköter, 8 bössor, 40 pistoler, 20 bajonetter, 40 värjor, 8 sablar, 75 handgranater och 12 brännare. Besättningen uppgick till 140 man. Sin första resa i compagniets tjänst anträdde hon 1766 och 1783 anlände hon till Göteborg på sin sista resa som ostindiefarare.

Som Ostindiefarare på 380 läster (efter 1778: 361) med 24 kanoner och 140 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 16/12 1766 – 16/6 1768

Kapten: Mathias Holmers
Superkargörer: Gustaf Tham, Joh. Fredr. Pettersson (kvar i Kanton 1768)

2:a resan, till Kanton, 9/1 1772 – 1/6 1773

Kapten: Sven Olbers
Superkargörer: Anders Gotheen, Carl H. Rappe

3:e resan, till Kanton, 7/3 1779 – 21/6 1780

Kapten: Jonas Israel Ekman
Superkargörer: H.W. Hahr, George Johan Conradi (kvar i Kanton)

4:e resan, till Kanton, 21/12 1781 – 23/7 1783

Kapten: Petter Pettersson
Superkargörer: H.W. Hahr, Johan Dassau

Efter tiden i Ostindiska kompaniet

1786 inköpte Kronan (staten) det då ganska slitna fartyget för 3 850 Rdr B:o. Våren 1790 dimensionerades skeppet om på varvet Viken och förbyggdes till ett tvådäckat 60-kanoners linjeskepp med skarp undervattensform och grova skrovsidor. Skrovet tjärmålades och akterspegeln smyckades med figurmålning och skulpturer. Några grundligare reparationer gjordes dock aldrig och fartyget blev aldrig färdigutrustat. Lovisa Ulrica införlivades därefter med västkusteskadern. Förliste 1790 utanför Vinga vid transport av kanoner:

Lovisa Ulrica kryssade söderut. Efter en genomvindsvändning till styrbords halsar uppkom en läcka förut om babord och skeppet började vattenfyllas. Man pumpade, avfyrade nödskott och hissade flaggan i schau. Sedan vände man med vinden och satte kurs mot land. Då hon kom att få slagsida åt babord och ligga djupt i fören gavs order om att bryta upp kobryggan, kasta de förliga kanonerna och ankarna överbord samt sätta ut barkassen och åttahuggaren. Order gavs även om att flytta kanoner från fören till aktern och från babords sida till styrbords. Det var emellertid svårt att få manskapet, som drabbats av panik, att samla sig och lyda order. Barkassen kom aldrig i vattnet, och när fartyget krängde över så pass att vattnet strömmade in genom kanonportarna stormade manskapet till åttahuggaren, som blev så full att en blockbult sprang under nerfirandet, varpå båten kantrade. Befälen lämnade i hemlighet fartyget i en slup vid aktern, och kunde i säkerhet se på när Lovisa Ulrika, mindre än en timma efter det att läckan uppstått, kantrade och sjönk med man och allt. Slupar från närliggande fartyg skyndade till och räddade sammanlagt 84 man av den närmare 400 man stora besättningen. Officiellt uppgavs att läckan förmodligen berodde på att de lasten av kanoner, som stuvats i fören, kommit i rullning under vändningen och slagit hål i skrovet, som var angripet av röta. Bidragande orsaker var säkert också att fartyget efter förstärkningen var för tungt i sig själv samt för tungt lastat, och hon delvis låg så djupt att de nedre kanonportarna, som bara var tillfälligt tätade, låg under ytan.

Advertisements

Stockholms slott

Byggd på Stora Stadsvarvet och på 454 läster med 31 kanoner och 154 personers besättning. Under tredje oktrojen halverade Stockholms Slott nära nog sin beväpning, till 16 kanoner och minskade besättningen till 140 personer

1:a resan, till Kanton, 25/2 1759 – juli 1761

Kapten: Carl Gustaf Lehman
Superkargörer: Gabriel Beijer, Charles Bratt, Friedrich Habicht, Frans Walter

2:a resan, till Kanton, feb 1762 –aug 1763

Kapten: Mathias Holmers
Superkargörer: Anders Gadd, J. Fr. Pettersson, Dougald Campbell, Claude Laurent, Jean Abraham Grill (på utresan)

3:e resan, till Kanton, 28/12 1765 –aug 1767

Kapten: Carl Gustaf Ekeberg
Superkargörer: Andreas Gadd (dog efter ankomsten till Kina), Jean Abraham Grill, Hans Coopman, John Pike, Ulric M. Valtinson, Jonas Almroth

På denna resa vara Linnélärjungen Anders Sparrman med som skeppsläkare.

1766 låg det Svenska ostindiska kompaniets skepp Stockholms slott utanför Kanton i Kina. På denna resa skedde något ovanligt. Kapen Ekeberg och två superkargörer (den ene var Anders Gadd) friköpte tre slavar, tre unga malajiska pojkar, troligen från ön Nias. Priset ska ha varit 1 800 dlr kmt. Pojkarna ska ha varit mellan sex och åtta år. På Ekebergs begravning berättades om de tre pojkarna:

Dessa slavar voro 3:ne Malej-gossar från stranden av ön Neaz, på västra kusten av Sumatra; de hade där under fredens lugn och palmträdens skugga i sin barndoms oskyldiga joller och lekar glätt sig och sina föräldrar, tills det olyckliga ögnablick, då några försåtlige Holländare rusat fram, fjättrat och släpat dem med sig, så att i stället för det nejden av samma strand förut gav ett glättigt eko av de oskyldigas lek och dans, förbyttes detta snart till ett bedrövligt återskall från tröstlösa föräldrars suck och skrän, som kanske räcker än i denna  stund!

Strax efter köpet av pojkarna avled den ene av de två superkargörerna, Anders Gadd, och enligt reglerna skulle hans varor då säljas för att hans efterlevande skulle få så stor vinst som möjligt. Det betydde att också den lille pojke han just köpt återigen skulle säljas på slavmarknaden. Nu blev det inte så då besättningen på fartyget samlade ihop pengar och betalade för honom.

Vad som hände med de andra två pojkarna är inte känt, men den lille pojken som köpts av kapten Ekeberg följde med hem till hans gård i Uppland, där ingen hade hört talas om Sumatra (än mindre Nias) så han kallades Javanen och fick det svenska namnet Johan Pehr Gustav Philander.

Pehr Philander döptes i Tensta Kyrka den 15 oktober 1769. Då hade han varit i Sverige tre år, lärt sig svenska och en del kristendomskunskap. Dopet var pampigt, med inte mindre än 14 faddrar, och det var inte vilka faddrar som helst. Det är landshövdingen i Uppsala, det är grevar och baroner, familjen Ekeberg finns med, liksom en bruksinspektor, en kyrkoherde och därtill kvinnor som är gifta med alla dessa framstående män.

Mer att läsa om detta:

4:e resan, till Kanton, 9/1 1772 – 20/6 1773

Kapten: Herman H. Strehlenert
Superkargörer: James Maule, stannade i Kanton 1772-1781.

5:e resan, till Kanton, 19/1 1775 – 29/6 1776

Kapten: Jean David Schröder, efter dennes död Peter Peterson
Superkargör: Carl Henr. Forss

6:e resan, till Kanton, 20/1 1777 – 10/6 1778

Kapten: Peter Petersson
Superkargörer: Abraham Alnoor, Peter Johan Bladh. Den senare stannade i Kanton 1778-1784

Skeppspredikanten Hans Petter Wennerberg förde dagbok/journal under resan. Resan också beskriven av Peter Johan Bladh och Peter Petersson.

Wennerbergs dagbok

Wennerbergs dagbok

Prins Carl

Ostindiefarare byggd på Djurgårdsvarvet i Stockholm. På 350 läster med 30 kanoner och 140 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 27/11 1750 – 26/6 1752

Kapten: Carl G. Lehman
Superkargörer: Olof Ström, Volrath Tham, Sven Norman, And. Jurg. Groen

Resan skildrad av skeppsprästen Pehr Osbeck. På resan medföljde även Olof Torén som som också var skeppspräst. Han dog dock under resans gång, men hans brev publicerades ihop med Osbecks reseberättelse.

Seglingen över Nordsjön genomfördes i det för årstiden vanliga dåliga och stormiga vädret med stark sjögång. Först åt nordväst förbi Färöarna och sedan väster om Storbritannien söderut. En matros ramlade i stormen ned på däcket från riggen och dog 27 december.

Fartyget nådde Cadiz i Spanien först 9 januari 1751. I Cadiz blev fartyget kvar ända till 22 mars, alltså 2,5 månader. Tiden användes till reparation av fartyget, köp och försäljning av varor, och proviantering. Men det viktigaste med besöket i Cadiz var att ta ombord silvret som användes som betalning i Kanton.

Timmermän från staden och från kompaniets fartyg Freden som samtidigt befann sig i Cadiz utförde enligt Pehr Osbecks berättelse många dagsverken ombord på Prins Carl.

Från Cadiz gick resan utan några större problem till Java, som man nådde efter ytterligare 3,5 månader, den 12 juli. Två matroser dog av sjukdom under den etappen. Därefter gick färden länge med Java och upp genom sundet mellan Java och Sumatra. Vid seglatsen längs Javas kust tog de ombord förfriskningar, däribland kokosnötter, från besökande javaneser.

23 augusti kom lots ombord från Macao för att lotsa sista biten till Wampoa och Kanton och två dagar senare lämnade superkargörerna fartyget med fartygsslupen och for till Kanton. I Wampoa fanns redan kompaniets skepp Götha Leijon, det danska fartyget Drottningen, 2 franska, 8 engelska och 4 holländska skepp.

Därefter lastades fartyget vilket var klart den 4 januari 1752 varefter Prins Carl lämnade Kanton tillsammans med Götha Leijon och två franska skepp:

Den 4 januari 1752 kommer superkargörerna åter ombord och fartyget lättar ankar för hemresan, samtidigt med Götha Lejon och 2 franska fartyg. Man ankrar på några ställen i den indonesiska övärlden och fyller på färskvatten men går inte in i någon hamn där eller vid Kapstaden. 8 mars saknas en man som antas ha fallit överbord under vakten. 30 mars siktar utkiken S:t Helena. Många återvändande fartyg gjorde ett stopp här men Prins Carl seglade vidare till ön Ascension som man nådde den 4 april. Här ankrade man och kapten Lehman och superkargörerna Tham och Grön for i land med slupen. Man sände 4 man i annan båt ”att plåcka grönt” men de fann inget av värde. Däremot plockade man upp 31 sköldpaddor som fördes ombord.

Dagen efter siktades ytterligare ett fartyg. Det vållade viss oro tydligen. Prins Carl signalerade för att folk i land skulle återvända. Det anländande skeppet hissade först fransk flagg men visade sig vid närmare betraktande vara Götha Lejon, och det bytte flagg till svensk. Man hjälpte Götha Lejon med landsättning av folk, tog ombord fler sköldpaddor och bägge fartygen lättade ankar samtidigt den 8 april. Man följdes sedan åt till Göteborg, vilket innebar att Prins Carl ofta fick ta ner segel för att Göta Lejon skulle hänga med. 6 maj såg man en partiell solförmörkelse. På vägen hemåt fiskar man ibland med gott resultat, det talas om ”albicorys” och ”boniter.”

Den 22 maj närmar sig ett franskt fartyg, Duc de Parma, som kunde informera om att svenske kungen Fredrik avlidit. Vår kung, Fredrik av Hessen, avled redan den 25 mars året innan så nyheten tog lång tid att nå fram till Prins Carl. Man tog också emot brev från det franska fartyget. Den 24 maj sattes en matros i bojor för ”otidigt lefwerne”. 5 dagar senare slapp han tydligen bojorna men fick sitt straff, ”24 par af daggen” (dagg var en kort grov tågända, ibland försedd med knutar, vilken förr brukades som straffredskap ombord på fartyg). Man gick norrut genom engelska kanalen. Den 2 juni kontrollerades man av ett engelskt fartyg och fick höra att det just då var fred ”mellan alla potentater i Europa”. Senare samma dag var man nära ett engelskt skepp med slavar på väg från London till Maryland. Den 14 juni noteras att en matros satts i bojor för ”sidovördnad”. Han straffades för detta med 24 slag med daggen. Den 26 juni 1752 nådde man Göteborg, 1 år och sju månader efter avfärd.

2:a resan, till Surat och Kanton, 8/4 1753 – 5/6 1756

Kapten: Georg Elphinston
Superkargörer: John Irvine, David Sandberg, John Chambers, Joh. Fredr. Pettersson, M. Arfwidson

I en bevarad dagbok från resan anges Prins Carl vara på 390 läster, ha 40 kanoner och 150 man vid denna resa. På Surats redd den 1/10 1753. Alla mycket tillmötesgående och affärerna löpte enligt dagboken friktionsfritt. Resan var den längsta resan i tid som något av Ostindiska Kompaniets skepp gjorde.

Beskriven i dagbok av 1:e fältskären Carl Fredrik Adler som också skrev en detaljerad medicinsk journal som dokumenterade hans patientarbete

Köpare av te på auktionen efter Prins Carls hemkomst 1756. Förutom Prins Carl kom också Prinsessan Sophia Albertina hem detta år.

All tea

lots

Bohea

Lots

Congo

lots

N Sahlgren

297

N Sahlgren

135

N Sahlgren

110

C Arwidson

200

C Arwidson

73

C Arfwidson

85

J Scott

65

C Irvine

42

G Carnegie

33

J More

63

Scott & Comp

37

J More

33

J Irvine

62

R Parkinson

30

J Scott

31

M Holterman

59

A Grill

27

J Irvine

26

G Carnegie

53

J Scott

25

Bagge & Comp

23

Bagge & Comp

50

J Irvine

23

C Campbell

21

A Grill

47

M Holterman

23

M Holterman

15

C Campbell

47

Beckman & Beyer

19

G Bellenden

13

C Irvine

43

D Artiz

16

J F Ström

12

R Parkinson

40

C Campbell

15

S Schale

12

Scott & Comp

39

J Cahman

13

A Grill

11

D Sandberg

29

Bagge & Comp

12

M Arfwidson

10

J Cahman

25

D Sandberg

12

R C Neel

9

J F Ström

23

B Bagge

11

B Bagge

8

B Bagge

22

J Scholl

11

D Sandberg

7

S Schale

21

L Tanggren

10

W Chalmers

7

Beckman & Beyer

19

J Chambers

9

A Otterdahl

6

G Bellenden

18

J More

9

R Parkinson

6

Källa: Collection of SEIC’s catalogues RA (Swedish National Archives, Stockholm)

J More är James Moir, Robert Parkinson var brittisk faktor i Göteborg och köpte bland annat till/för A.J.Flanderin i Oostende.De övriga är relativt välkänd handelsmän i Göteborg.

3:e resan, till Kanton, 3/1 1758 – 8/7 1759

Kapten: Baltzar Grubb
Superkargörer: Christian Tham, Joh. Fredr. Pettersson, Michael Grubb

4:e resan, till Kanton, 26/2 1760 – 12/8 1761

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: Nicholas Heegg, Gustaf Tham, M. Arfwidson, L. Pettersson

5:e resan, till Kanton, feb 1763 – aug 1764

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: Johan Greiff, Gustaf Tham, Peter J. Berenberg, C.G. Cöhler

5:e resan, till Kanton, 23/1 1765 – 3/9 1766

Kapten: Jacob Habicht
Superkargörer: John Chambers, H.W. Hahr. B. Fr. Ritterberg, H. Nissen

Götha Leijon

Byggt på varvet Terra Nova. Om 310 läster och med 28 kanoner samt en besättning på 120 personer.

Götha Lejion Whampoa

1:a resan, till Kanton, 27/12 1746 – 20/6 1749

Kapten: Bengt Askbom
Superkargörer: Stephen Kniper, Daniel Vignaulx, Jean Baptiste Croisier, Sven Norman

Resan beskriven av Carl Fredric von Schantz och också av  Carl Johan Gethe.

Schantz Beskrivning av en resa till Kanton 1746-1749 är en handskriven dagbok från ostindiefararen Götha Leijons resa till Kina.

Gethes dagbok är en handskriven dagbok som skildrar ostindiefararen Götha Leijons resa från Stockholm till och från Kanton åren 1746–49. Den innehåller utförliga beskrivningar av Cádiz, Kanton, Tenerifffa och Java. Där finns också skildringar av kinesiska seder och bruk, det kinesiska språket, skeppsfart, djur och växter i Kanton. Verket innehåller också 20 kolorerade planschblad med avritningar av fiskar, frukter, insekter, skeppstyper och förtoningar av kuststräckor, samt en kolorerad karta över Kantons inlopp.

2:a resan, till Surat och Kanton, 8/4 1750 – 26/6 1752

Kapten: Daniel Shierman
Superkargörer: John Irvine, Anders Gotheen, Michill Verbecke (Michel Verbeke), John Chambers, Joh. Fredr. Pettersson

Resan beskriven av Christopher Henric Braad som var skeppsskrivare ombord.

3:e resan, till Kanton, 23/12 1752 – 1/7 1754

Kapten: Charles Chapman
Superkargörer: Gabriel Beijer, Fredr. Wilh. König, Gustaf Gabriel Loodh, Friedrich Habicht

Efter Ostindiska Kompaniet

Fartyget Götha Leijon såldes av Ostindiska Kompaniet. Troligtvis till Arfvidsson & Söner som ägde skeppet år 1759 tillsammans med någon person vid namn Lundvall.

Götha_Leijon

Cronprinsen Adolph Friederic

Byggd 1743 på Stora Stadsvarvet, 387 läster, 27 kanoner, 140 mans besättning. Byggmästare Johan Holm. Ritningen är från 1761.

Cronprinsen Adolph Friederic - 1

1:a resan, 15:e expeditionen, till Kanton, 13/2 1746 – 24/1 1748

Kaptener: Peter Dens, Wilh. H. Oldekop
Superkargörer: Gerrad Barry (Gerard Barry), Jacob Greiff, Walter Campbell, Fredrik Wilhelm König, Michill Verbecke (Michel Verbeke)

Cronprinsen Adolph Friederic

Cronprinsen Adolph Friederic

2:a resan, till Kanton, 19/12 1749 – 18/6 1751

Kapten: Fredrik Pettersson
Superkargörer: Nicolas Heegg, George Kitchin, Friedr. Wilhelm König, N.N. Hyllegren.

Exempel på månadslöner på denna resa, tjänst, dlr smt per person

1 Kapten, 100
4 Styrmän, 30-80
1 Högbåtsman, 36
1 Högbåtsmanmath (mate), 22
1 Timmerman, 48
3 Timmermän, 22
1 konstapel, 30
1 konstapelmath, 18
4 kvartermästare, 20
1 bödker (tunnbindare), 24
1 smed, 20
2 lärstyrmän, 20
4 kadetter, 14
1 buteljör, 24
1 buteljörmath, 18
1 hovmästare, 20
1 segelmakare, 26
1 segelmakarmath, 18
2 kockar, 24
1 kypare, 22
1 skeppspredikant, 24
1 förste fältskär, 48
2 fältskärer, 22
1 skeppsskrivare, 20
108 gemena (besättningsmän), 14

3:a resan, till Kanton, 23/12 1752 – 3/7 1754

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: George Kitchin, Anders Gadd, Elias Hilleström, H. Coopman.

Freeden

Byggd på på varvet Terra Nova. På 260 läster med 22 kanoner en besättning på 120 man.

1:a resan, 14:e expeditionen, till Kanton, 30/1 1746 – 8/9 1747

Kaptener: Erik Moreen, Friedr. Petersen (sannolikt Fredrik Pettersson)
Superkargörer: John Metcalf, Gabriel Beyer, Carl Kåhre, Olof Ström, Volrath Tham

Total insatt kapital för denna expedition var 1 241 541 dlr smt. Utdelning på Insatt kpital för Freeden var 20% och för den andra båten som ingcik i samma expedition, Cronprinsessan Lovisa Ulrica, var den 24%.

Resan finns bland annat beskriven i en sjöjournal som kan vara skriven av Moreen eller delvis vara skriven av Moreen.

2:a resan, till Kanton, 20/2 1748 – 11/7 1749

Kapten: Carl G. Lehman
Superkargörer: Olof Ström, Volrath Tham, John Irvine.

Restider med datum och plats

20/2 avseglar från Göteborg
13/8 anländer till Kanton efter 159 dygn från Göteborg
30/1 avseglar från Kanton efter 165 dygn
11/7 anländer till Göteborg efter 162 dygn från Kanton
Hela resan: 1 år, 4 månader och 21 dagar

Efter tiden i Ostindiska kompaniets ägo

Seglades 1750-51 till Cadiz med Carl Gustaf Ekeberg som kapten och såldes där.

Denna resa finns beskriven i en dagbok av Carl Gustaf Ekeberg.

Pettersson – borgmästare, superkargörer

Del 13 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Den egentlige intiativtagaren till att det Sahlgrenska sjukhuset kom till som en följd av den rike Niclas Sahlgrens donation var Daniel Pettersson (1720-1802), borgmästare i Göteborg mellan 1765 och 1796.

Daniel Pettersson bidrog till ordnandet av Göteborgs brand- och polisväsen, samt till framdragandet av vattenledningen från Kallebäcks källa. År 1768 inrättade han Göteborgs Brandförsäkringskontor, år 1776 föreslog han att den Sahlgrenska donationen skulle användas till uppförandet av ett sjukhus. Han ivrade även för förbättrad fattigvård och verkade för iordningställandet av Göteborgs kanalsystem samt för anläggning av planteringar i staden. Han var son till Kristian Pettersson (1692-1758) och Anna Elisabeth Lander (1692-1769).

Daniel Pettersson var i sitt första äktenskap gift med Maria Katarina Månsson och i sitt andra gifte med Christina Charlotta Schmeer (1735-84). I det andra äktenskapet föddes sonen Anders Magnus Pettersson. Andra fruns syster Anna Maria Schmeer (1733-84) var gift med direktören i Ostindiska kompaniet, Jacob Schutz (1709-72) i dennes andra äktenskap. En tredje syster, Hedvig Schmeer (1737-91) var gift med bruksägaren Johan Wegelin (1711-89).  Systrarnas Schmeers faster Helena Charlotta Schmeer (1708-) var gift med Anders Smedberg (1695-1763), rådman i Stockholm. Deras son var Johan Adolf Smedberg (1753-93), superkargör i Ostindiska och ledande frimurare.

En bror till Daniel Pettersson, Johan Fredrik Pettersson (1725-?), var kapten och superkargör iOstindiska kompaniet och gift med Sara Maria Liedberg. Han genomförde 4 resor mellan 1750 och 1768 och var fast placerad i Kanton 1768. Hans dödsår är okänt och man kan förmoda att han dog i Ostindien eller Kina någonstans. Som superkargör kunde man tjäna stora pengar genom privat handel och speciellt gällde det om man var fast placerad i Kanton. Speciellt lönsamt var handel med och smuggling av opium.

Daniel Petterssons syster Anna Catharina Pettersson (1734-65) var gift med Ulrik M. Valtinsson (1731-83), superkargör i Ostindiska kompaniet. Han gifte efter hennes död om sig med Anna Maria Schutz (1748-1808), dotter till handelsmannen Johan Schutz.

Släktskapsrelationer:

Daniel Pettersson, Anna Catharina Pettersson