Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Oterdahl

Göteborgs största rederier – 1800-talets början

1880-talets början inkluderar slutet på Ostindiska kompaniets 4:e oktroj, Ostindiska kompaniets 5:e oktroj, slutet på sillperioden samt Göteborgs gyllene period, kontinentalblockaden. De stora rederierna/redarna har med undantag av Ostindiska Kompaniet och enstaka andra företag i allmänhet en koppling till sillhanteringen och/eller handeln med USA och Storbritannien under Napoleons så kallade kontinentalblockad. I början av 1800-talet fanns också en kort period med kaperiverksamhet.

Fram till 1805 var Ostindiska Kompaniet det i särklass största rederiföretaget. Detta beroende på att deras fartyg i genomsnitt var betydligt större än andra fartyg vid denna tid. För saltimport, spannmålsimport, sillverksamhet, sillexport, järnexport, kaperi och smugglingstrafik till Storbritannien behövdes och användes  mindre fartyg och det var sådana som andra redare i första hand hade.

Handelshus med intressen i sillhanteringen är bl.a. G.B. Santesson & Söner, Andersson & Wohlfahrt, Jonas A. Sernström, J.G. Ekmans Enka & Son och Carl Bagge. De flesta av dessa företag försvann som stora redare kring innan 1810.

Niclas Björnberg var Göteborgs rikaste man under denna tid, han var stor spannmålshandlare, störste delägare i Ostindiska kompaniets lönsamma 5:e oktroj och hade sillsalterier och trankokerier. Efter att den 5:e oktrojen avvecklats köpte han Ostindiska Kompaniets byggnad, det nuvarande Stadsmuseet. Han ägde också en lång rad järnbruk och sågar i Värmland och Dalsland och handlade med järn och trävaror. Anders Björnberg var hans bror och Carl Björnberg hans son.

A.P. Oterdahl och J.O. Oterdahl var bröder och efter A.P. Oterdahls död 1804 drevs hans företag vidare av sonen Niclas Oterdahl.

Sillperioden tog slut 1809, Ostindiska Kompaniets verksamhet upphörde helt 1813 och kontinentalblockaden varade formellt 1806-1814, dock delvis redan från 1803 och med i praktiken slut redan 1812.

Största rederier, antal läster, 1800, 1801, 1805, 

Ostindiska Kompaniet 4:e, 1 992, 2 534, 1 824
G.B. Santesson & Söner, 837, 988, 696
Andersson & Wohlfahrt, 609, 645, 686
Jonas A. Sernström, 545, 235, –
Carl Bagge, 506, 507, –
David Mitchell, 500, 449, –
Laurens Tarras, 492, 509, 563
Niclas Björnberg, 459, 461, 1 093
Olof Beckman, 421, 610, 314
Jonas Malm (Malm & Son), 392, 529, 236
Carl A. Iggelström, 359, 457, –
M. Holterman & Söner, 334, 284, –
Pehr Backman, 330, -, –
Bernhard Wohlfahrt, 311, 406, 411
J.G. Ekmans Enka & Son, 299, 299, 311
A.P. Oterdahl & Son, 283, 283, 293
J.O. Oterdahl, 276, 276, –
J.D. Wetterling & Son, 272, 272, 278
Jonas Kjellberg, 251, 251, 237
Em. B. Bahrman, 227, 265, –
Carl Brändström, -, 344, 343
D. Carnegie & Co, – , – , 409
Low & Smith, -, -, 344
David Airth, -, -, 275
G.H. Ekman (Ekman & Co), -, -, 256
Hedman & Arfvidsson, -, -, 219
Scott & Gordon, -, -, 212
Gabriel Gren, -, -, 124

Ett antal handelsföretag växte snabbt med export till och import från USA under kontinentalepoken. Vidarebefordran av varorna från Göteborg skedde i allmänhet med svenska fartyg medan transporten från USA till Göteborg eller omvänt skedde på US-amerikanska skepp. Några av de företag som tjänade mycket på denna handel mellan främst Storbritannien och USA via Göteborg var bland annat D. Carnegie & Co, Laurens Tarras, Ekman & Co, Olof Wijk, Scott & Gordon, Low & Smith, Kennedy & Åberg, Joseph & Olof Hall, Robert Dickson, J.F. Homeyer, Almfelt & Fehrnström och J.A. Andrén. Dessa företag blev som vi kan se också stora redare.

Olof Wijk och familjen Gavin hörde till de som också var kaparredare.

C.E Brändström tillhörde en av Gävles rikaste familjer och hade en bror som var grosshandlare i Kingston-upon-Hull i England. I likhet med de brittiska affärsmännen och firmorna hade han goda kontakter i Storbritannien som vid sidan av USA var några av Sverige viktigaste handelspartner på denna tid vad det gäller export av järn och trävaror. För Göteborg var dessa två länder helt dominerande.

Största rederier, antal läster, 1807, 1809, 1811, 1813

Niclas Björnberg, 1 094, 1094, 909, 882
Andersson & Wohlfahrt, 673, 585, 462, –
D. Carnegie & Co, 601, 394, 630, 840
G.B. Santessons Söner, 586, 531, 616, –
L. Tarras (Tarras & Blaurock), 563, 375, 1 312, 1 166
Bernhard Wohlfahrt, 416, -, -, –
G.H. Ekman (Ekman & Co), 378, 287, -, 480
Scott & Gordon, 336, 383, 534, 1 101
Malm & Son, 318, -, -, -,
Wetterling & Son, 318, 191, 142, –
J.G. Ekmans Enka & Son, 311, 192, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 293, 191, -, –
Olof Beckman, 275, 230, 454, 284
Adam Gavin, 220, -, -, –
C.E.Brändström, 219, 219, -, 299
David Airth, 201, -, -, –
Low & Smith, 197, 399, 409, 534
Grill & Pettersson, 183, -, -, –
Jonas Kjellberg, 177, -, -, –
Gabriel Gren, 125, -, -, –
Willerding & Co, -, 419, -, –
Kennedy & Åberg, -, 185, 394, 437
Carl Bagge, -, 178, -, –
Hedman & Arfvidsson, -, 177, 214, –
S.A. Andrén, -, 100, -, –
Alec. Barclay & Co, -, -, 655, 426
J.M. Lundberg, -, -, 648, –
J.H. Gradman, -, -, 355, –
J.A. Andrén, -, -, 338, 140
Olof Wijk, -, -, 285, 381
Robert Dickson, -, -, 282, 409
Heyman & Co, -, -, 225, 204
A.M. Prytz, -, -, -, 629
A.R. Lorent, -, -, -, 501
Anders Björnberg, -, -, -, 355
J.F. Homeyer, -, -, -, 341
Samuel Arfwidsson, -, -, -, 320
Wahlgren & Wenster, -, -, -, 232
N.P. Bolmér, -, -, -, 196
F.M. Åkerman, -, -, -, 196
Thomas Gavin, , -, -, -, 182
Almfelt & Fehrnström, -, -, -, 174
Wm Gibson & Co, -, -, -, 173
C.H. Bäck, -, -, -, 116

Flera av företagen som växte snabbt genom transitaffärererna under kontinentalperioden slutade med en krasch när den konstlade högkonjunkturen för Göteborg var över. Scott & Gordon, Low & Smith, Joseph & Olof Hall, Andersson & Wohlfahrt samt Robert Dickson gick alla i konkurs. Alex. Barclay & Co, Olof Wijk med flera överlevde även om de ofta fick minska sin verksamhet. Detta fick betydelse också på rederiverksamheten som minskade i de företag som överlevde.

Största rederier, antal läster, 1815, 1817, 1819, 1820

Scott & Gordon, 1 346, 1 184, 317, –
Niclas Björnberg, 1 087, 1 069, 1 337, 1 307
A.M. Prytz, 986, 907, 981, 746
Olof Wijk, 888, 666, 520, 439
Alex. Barclay & Co, 808, -, 246, –
D. Carnegie & Co, 725, 633, 661, 772
Robert Dickson, 705, 325, -, –
Tarras & Blaurock (Tarras & Son), 606, 512, 288, –
Ekman & Co, 577, 457, 240, 240
Kennedy & Åberg, 554, 462, -, –
Olof Beckman & Co, 530, -, -, –
Low, Smith & Co, 528, 425, 242, –
A.R. Lorent, 493, 300, 274, 234
Thomas Gavin, 440, 120, 312, 361
J.H. Andrén, 429, 316, -, -,
James Dickson, 414, -, 316, 456,
J.F. Homeyer, 378, 378, -, -,
Joseph & Olof Hall, 376, -, -, -,
Almfelt & Fehrnström (B. Almfelt), 353, 339, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 323, 332, -, –
Levin Jacobsson, 302, 348, 612, 466
C.E. Brändströms Enka & Son, 287, 307, -, –
N.P. Bolmér, 256, -, -, –
Samuel Arfwidsson, 251, 197, -, –
Malm & Söner (Peter Malm), 216, 304, 276, 377
Wahlgren & Wenster, 216, -, -, –
J.A. Lundwik, 180, -, -, –
James Gavin, 153, -, -, –
Lor. Swensson, 105, 205, -, –
Gust. Melin & Co, 104, -, -, –
Pet. Dahl & Co, -, 377, -, –
F.M. Åkermans Söner, -, 298, 298, 298
Jonas Kjellberg & Co, -, 144, -, –
G.R. Prytz, -, -, 365, 365
Carl Björnberg, -, -, 300, 809

Flera av de stora redarna i början av 1800-talet kom att höra till de största redarna under en stor del av 1800-talet. Detta gäller framförallt de som överlevde kontinentalblockadens slut och de som startade sin verksamhet efter denna. Detta gäller exempelvis Andrén (blev ägare till G.H. Hegardt & Co) D. Carnegie & Co, Olof Wijk, James Dickson, Alex. Barclay & Co och Ekman & Co.

Skeppet Minerva ur två perspektiv. Målning av Guiseppi Fedi, troligen vid ett hamnbesök i Istanbul år 1817. Ägare av den tremastade fullriggaren (fregattskepp) var Low, Smith & Co. Minerva var byggd 1807 och på 140 läster.

Källa till sifferuppgifterna: Per Forsberg, Större skeppsägare i Göteborg 1782-1820, 2016

Advertisements

Kvarteret Gymnasiet

Kvarteret Gymnasiet är området Magasinsgatan-Kungsgatan-Västra Hamngatan-Vallgatan.

Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 2, tomt 35, Kyrkoherdegården, Domprostgården, Oterdahl, Busck, Dymling, Ungewitter, Carlberg, Wallerius, Wingård
Rote 2, tomt 36, von Lengercken, Torinius, Carlsson (stadsmäklare)
Rote 2, tomt 37 , Torinius, Amija, Vincent Beckman, Hising, Norman, Wesenberg, Oterdahl, Ludendorff,
Rote 2, tomt 38, Jäger, d’Ailly
Rote 2, tomt 39,  Pihl, Engström, Flobeck, Hagman, Borgenström
Rote 2, tomt 40, Hjortberg,
Rote 2, tomt 41, Vogel, Liedström
Rote 2, tomt 42, von Akern

Gymnasiet

Telegrafverkets hus

Domprostgården

Hörnhuset på Västra Hamngatans västra sida och Vallgatans norra i kvarteret Gymnasiet kallades mycket tidigt Kyrkoherdegården – t.ex. i Gustavi tomtöreslängd 1670, då den säges omfatta 3 fria tomter. Från 1710 kallas det Domprostgården. Här bodde redan Daniel Laurentius Wallerius och kanske också Jonas Petri Torinius, trots att han från 1661 ägde egen gård. Wallerius bodde i kyrkoherdegården tills han 1678 utsågs till biskop i Göteborg.

Johannes Johnnis Carlberg blev domprost i Göteborg 1679 och bodde i domsprostgården tills han blev biskop 1689. Dräefter bodde följande domprostar i huset:

  • Johannes Haquini Florander, domprost 1687, död 4.10.1707
  • Erik Simonis Löfgren, död 1709 i följderna av ett råttbett.
  • Isac Gudmundi Lithovius tillträdde tjänsten som domprost 1711. Efter hans död 1730 bodde hans änka Christina Catharina Sohlberg här en tid.
  • Andreas Hilleström, domprost här 1730, död 1754.
  • Matthias Otto Ubechel, domprost i Göteborg 1755. Han drabbades av slag dagen efter sin inträdespredikan i Domkyrkan, död 22.9.1759.
  • Olof Andrae Ekebom, domprost 1761, biskop i Göteborg 1780, död 14.12.1784.

Därefter hyrde domprostgården ut då Johan Wingård som också var biskop förutom domprost bodde i biskopsgården på Östra Hamngatan 35. Domprostgården var ett större trähus med 33 fönster och det innehades år 1802 av handelsmannen Anders Busck, som dock flyttade detta år. Efter besiktning hyrdes det ut på 5-årskontrakt till handlanden Niclas Oterdahl. Där fanns också en flygel av trä, som var uppförd 1780. I den stora eldsvådan 1802 brann emellertid biskopshuset ner och Oterdahl fick avflytta från domprosthuset, som i stället reparerades för biskopen.

Biskop Wingård blev dock snart åter husvill, ty i eldsvådan 1804 brann domprosthuset ner. Han inköpte 1806 ett nyuppfört stenhus på tomten Östra Hamngatan 42, som handlande Sven Borgman och Anders Killander hade byggt.

Den gamla domprosthustomten stod länge öde. I februari 1820 anhöll grosshandlare Chr. Ungewitter att få arrendera den i tio år för att anlägga en trägård men fick ett avböjande svar. Först 1827 beslöts att använda tomten till ett nytt gymnasium, som uppfördes av murarmästare Dymling efter ritning av dåvarande stadsarkitekten J. Hagberg.

Oterdahlska huset

Oterdahlska huset, är ett tvåvånings tegelhus i hörnet av Östra Hamngatan 11/Spannmålsgatan 9 i stadsdelen Nordstaden i Göteborg. Tomten ägdes år 1763 av Erik Kullman som dog 1769.

År 1793 uppfördes ett envånings stenhus som privatbostad. År 1808 testamenterades huset av den dåvarande ägaren grosshandlare Aron Oterdahl till Sahlgrenska sjukhuset:

”[…] egendomen med alla dess tillhörigheter att överlämnas till den här i staden varande Sahlgrenska sjukhus-inrättningen såsom gåva från mig, vilken sjukhuset härigenom testamenteras och tillerkännes med full äganderätt för evärdig tid, under villkor att omförmälte fastighet aldrig får säljas eller på annat sätt skiljas från nästnämnde stiftelse, utan allt framgent måste därvid sålunda bibehållas, att dess årliga revenue endast används till sjukhusanstaltens understöd, med det förbehåll tillika att det nu bortsänkta huset icke må enployeras till värdshus till annat bruk som därmed kunde blivit likhet”.

Det Oterdahlska huset hyrdes därefter ut under tio år och först 1818 var det dags att utnyttja det för sjukvård. Stadsarkitekten Jonas Hagberg fick i uppdrag att i samråd med Pehr Dubb och styresmannen på Sahlgrenska sjukhuset, professor Carl Fredrik Weltzin utforma ritningar för en om- och tillbyggnad av det Oterdahlska huset.

Byggnadsarbetet kom igång på våren 1818, men på grund av att byggmästaren, som fått uppdraget att utföra ombyggnaden, gått i konkurs stod inte det nya sjukhuset klart förrän 1823, alltså fem år efter starten. Bland annat byggdes huset på med en våning och breddades med korridorer inåt gården. Därefter kunde det då rymmas 80 patienter.

På bottenvåningen fanns tre rum för barnbördsavdelningen, rum för bostad till läkare, bibliotek, förråd och ett större rum som utnyttjades för direktionens och läkaresällskapets sammanträden. Där fanns också mottagningsrum och poliklinik. På samma plan fanns också kök, skafferier, badrum med mera. I andra våningen fanns 10 stora sjuksalar, varav tre hade fönster mot Östra Hamngatan, sju åt Spannmålsgatan, alltså åt öster och norr. Till sjukhuset hörde även en tomt mot Torggatan med trädgård och promenadplats för konvalescenter.

Efter 20 års verksamhet, konstaterades att sjukhuset inte räckte till, och ett förslag till nytt sjukhus godkändes av magistraten 26 mars 1847. Den 23 februari 1854 påbörjades överflyttningen av patienter till det nya ”Sahlgrenska” i Sociala Huset.

Hyresgäst därefter blev Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) som hade sitt tryckeri här. Skalden Viktor Rydberg som arbetade på tidningen, hade även sin bostad i ett par år på 1850-talet i den gamla likboden på gården, som byggdes om till bostäder. Sjukhusträdgården såldes till handelsfirman Broddelius & Åkerman, som där uppförde bostäder.

År 1893 flyttade polismyndigheten in i huset, efter omfattande förändringar 1891-1893. Den ursprungliga släta, gula tegelfasaden spritputsades och fick kraftigt markerade fönsteromfattningar, nya portar och nya dekorerade portaler. Källarnedgångarna mot gatan togs bort. I bottenvåningen fanns tjänsterum för centralpolisen, första distriktet och polisdomstolen samt en vaktmästarebostad. En trappa upp på hörnet låg polismästarens rum och mot gården fanns väntrum för häktade, anmälningsrum med mera. En gårdsbyggnad i två våningar innehöll ”finkor för qvinnor” och ”finkor för män” samt läkarrum. Fastigheten var 1898 taxerad till 155 000 kronor.

Under en visitering av en misstänkt gärningsman blev detektivkonstapel Carl Olander den 16 maj 1923 skjuten till döds inne i lokalerna. Detta är det senaste polismordet som skett i Göteborg.

1917 samordnades gatuhus och gårdshus och 1932 öppnades en passage till grannhuset Spannmålsgatan 7 där det också inreddes lokaler för polisen. Lokalerna moderniserades 1954, då även det gamla häststallet på gården revs och ersattes 1960 av en tvåvåningsbyggnad i tegel med arrestlokaler. 1967 flyttade polisen ut ur lokalerna. Kontorsutrymmena användes en tid därefter av Göteborgs Stads Parkerings AB.

Oterdahlska huset

Oterdahlska huset

År 1984 gjordes en restaurering och ombyggnad. Utställningslokaler och kontor iordningställdes för Medicinhistoriska museet som flyttade in 1986. Museet hade skapats på 1940-talet i Göteborg av Ingeborg Kastman (1901-94). Samtidigt inreddes undervisningslokaler för sjukvården i Göteborg.

Texten i huvudsak från Wikipedia

Ukraina, Poltava och svenska köpmän på 1700-talet

Svenska köpmän och handelshus i utlandet var i allmänhet verksamma i hamnstäder, gärna sådana som också var finansiella centrum som Amsterdam, London och Hamburg, men också städer som Riga och S.t Petersburg. Däremot var väldigt få aktiva i inlandsstäder i andra länder. Sålunda är det svårt att hitta några svenska handelshus eller köpmän i det som idag är Ukraina. Men en stor del av den spannmål som på 1700-talet importerades till Sverige kom sannolikt från nuvarande Ukraina via Riga, Königsberg och Danzig.

Däremot går det att hitta kopplingar mellan viss köpmannafamiljer och slaget vid Poltava år 1709 i det nuvarande Ukraina. Efter fiaskot var det svenska kungahuset och den svenska staten i behov av pengar. Bankirfirman Hogguer, driven av en familj som enligt egen utsago hade svenska anor, ställde upp med ett rejält lån. Fler av bankirens söner blev på grund av detta adlade  i Sverige och firman fortsatte att finansiera den svenska staten och det svenska kungahuset under stora delar av 1700-talet.

Efter slaget flydde den svenske kungen Karl XII mot det Osmanska riket (formellt allierat med Sverige) där han sattes i en slags byarrest i byn Bender, som också ligger i det nuvarande Ukraina. Andra svenskar blev tillfångatagna. En av dem var Carl von Ronald (1684-1761), känd för sin berättelse om Poltava, fångenskapen och flykten från denna. Han var som till mycket framgångsrike stockholmsköpmannen Roland Eliassson. Två systrar till Carl von Roland var ingifta i känd stockholmska köpmannafamiljer som von Schoting och Schröder

Roland Schröder (1713-73) var gift med sin kusin Brita Maria von Schoting (1720-?) och med Hedvig Tottie, dotter till Charles Tottie (1703-76) i sitt andra gifte. Britta Maria Schoting var dotter till Paul von Schoting (-1755) och Margareta Roland (1690-1726), syster till Henrik Schröders (1687-1746) fru Juliana Roland (1686-1760). Det senare paret var föräldrar till Roland Schröder.

En annan fånge efter Poltava var Börje (Birger) Oterdahl (1661-1733), kapten vid Nerikes och Vermlands tremänningsregemente, tillfångatagen efter Poltava, krigsfånge i Tobolsk 1709-22, major efter hemkomsten. Han var farbror till Philip Oterdahl (-1753), stamfar för den Oterdahlska köpmannafamiljen i Göteborg.

Ytterligare en som blev fånge vid slaget i Poltava var Rutger Macklean, ägare till Ströms säter invid Lilla Edet:

Därefter tycks bägge delarna av Ströms säteri ha sålts till Daniel Bildt på Morlanda och gjorts till en enhet vid 1600-talets mitt av hans änka Dorotea Bielke. Efter hennes död 1674 köptes Ström av Rutger von Ascheberg. Det ägdes efter hans död av hans måg, landshövding D. Maclean (David Macklier, död 1708) som var gift med Eleonora Elisabeth Ascheberg. Därefter ärvdes säteriet vid Eleonora Elisabeth Macleans död av sonen Rutger Macklean (tillfångatagen vid Poltava och därefter fånge i Sibirien) bland annat sonsonen Gustaf Macklean (död 1804).  Den senares bror Rutger Macklean blev känd som jordbruksreformator på sitt skånska gods Svaneholm. Ström tillhörde efter Gustaf Mackleans död hans efterkommande på kvinnolinjen av friherrliga ätten Bennet.

Tofta herrgård

Del 3 av 9 i serien Gods och gårdar i Bohuslän

Tofta herrgård härstammar från 1400-talet, då gården förlänades till lagmannen i Bohuslän. Under 1600-talet blev gården ett rusthållshemman för Bohusläns dragonregemente. Gården ligger mellan Kungälv och Marstrand.

Under andra halvan av 1700-talet byggdes huvudbyggnaden om i karolinsk stil och flyglarna tillkom. En trädgård i fransk stil med geometriska former anlades. Gården ägdes då av grosshandlaren Christian Helmich Åkerman (1747-18??). Han var son till Erik Helmich Åkerman (1690-1763), kapten vid Bohusläns regemente, och Lena Greta Hasselberg (1717-86). Christian Helmich Åkerman var gift med Margareta Charlotte Arfvidsson (1757-1821) från en annan grosshandlarfamilj i Göteborg. Deras dotter Charlotte Åkerman (1782-1827) var gift med Niclas Oterdahl (1763-1844) , från ytterligare en annan rik göteborgsfamilj.

Tofta herrgård

Tofta herrgård

Under 1800-talet uppfördes en fyra våningar hög väderkvarn, ett brännvinsbränneri tillkom och 64 tunnland mark vallades in från havet. I början av 1900-talet köpte Eric Adolf Hallin egendomen och inredde den i Carl Larssons anda. Senare kom Hushållningssällskapet i Bohuslän att överta gården.

År 1981 sålde Hushållningssällskapet i Bohuslän Tofta till Lillemor och Bertil Karlander, som till en början drev gården konventionellt med kor, grisar och spannmål.  2004 flyttade sonen Petter tillbaks till Tofta med sin familj, efter 10 år i Oslo. Tillsammans med sin fru Karen etablerade de Tofta Herrgård Konferens, som i dag arrangerar konferenser och företagsevenemang året om, förutom weekends, bröllop och fester, och inte minst det mycket uppskattade julbordet. Sen 2007 kan Tofta Herrgård Konferens även erbjuda övernattning på gården. En del av gårdens ägor är naturreservat och i närheten ligger Lycke golfklubb.

Jeanna L Oterdahl

Jeanna Louise Oterdahl, född 9 aug 1879 i Uddevalla, död 27 juli 1965 i Gbg, Örgryte. Föräldrar var kaptenen Philip Anders Oterdahl  o Eva Frögren. Genomgick lärarinneseminariet i Sthlm 1898-1901, lärare vid Mathilda Halls skola i Gbg 1901-35.

Förutom lärare var hon författare, föredragshållare och poet. Hon bodde större delen av sitt liv i Göteborg:

Efter lärarutbildningen knöts O till Mathilda Halls flickskola i Gbg, där hon själv varit elev och där hon under lång tid skulle verka som lärarinna. På ett fruktbart sätt stödde hennes pedagogiska och litterära verksamheter varandra. Hon blev förtrogen med unga flickors problem, både i deras tidlösa beskaffenhet och i sociala och merkantila variationer, och hon kom att skriva en rad böcker både om flickor och för flickor liksom för deras föräldrar och vuxna vänner. Skolflickor (1924) och Min fågel blå och andra flickhistorier (1930) är exempel på detta. Helga Vilhelmina (1933) och två följande böcker med samma huvudperson behandlar en ung flickas länge steniga och svårgångna bildningsväg. Om den sista volymen i trilogin Vårdträdet (1938), där flickan får genomgå vinterkursen på en folkhögskola, deklarerade en erfaren skolman, att det var ”den bästa bok om folkhögskolan, som hittills skrivits i Sverige” (Furuland). O hade sina erfarenheter dels från många folkhögskolebesök som föreläsare, dels från en tid som lärarinna vid Åsa folkhögskola i Södermanland.

För att vinna mer utrymme för författarskapet hade O redan på 1920-talet börjat inskränka sin reguljära undervisning men bevarade å andra sidan också efter den formliga avgången vissa uppgifter, t ex som talare vid morgonsamlingarna. I en rad serier publicerades delar av denna förkunnelse, som återanvändes av kolleger i andra skolor och skolformer. I den nu nämnda rollen gjorde O då och då insatser i nationellt format, nämligen via radion. Ett remarkabelt tillfälle inträffade våren 1944, då hon med stor stränghet brännmärkte aktuella utslag av antisemitism.

Jeanna L OterdahlJeanna L Oterdahl var politiskt liberal med ett starkt antifascistiskt engagemang:

Över huvud taget avvisade O obönhörligt alla fascistiska eller motsvarande tendenser, och en vredgad Protest på vers mot permittenttrafiken inflöt i G HT (12 maj 1943). Hennes politiska hållning undgick inte att väcka misshag på reaktionärt håll. Däremot var hennes fromhetstyp knappast utmanande. Under seminarietiden sökte hon sig gärna till Natanael Beskow (bd 4) och Djursholms kapell. Livet igenom bevarade och förnyade hon intrycken därifrån. I en sen intervju visade hon tveklöst på Beskow som den person som betytt mest för henne, ”därför att han inifrån bestämt sitt förhållande till den övervärldsliga makten och låtit detta styra hela sin livshållning” (Alving, s 239). I arbetet inom det av Beskow ledda Förbundet för kristet samhällsliv tog O livlig del utan att det tycks ha lett till någon spänning i förhållandet till västsvensk kyrkosyn.

Med tiden minskade antalet timmar hon undervisade och föreläsningar i hela Sverige blev hennes viktigaste sysselsättning:

I takt med att O ransonerade den publikkontakt som skolarbetet innebar, blev föreläsandet allt viktigare för henne, och hon var i många år en av Folkbildningsförbundets mest anlitade krafter. Hon erbjöd ett brokigt spektrum av ämnen, somliga med tydlig adress till spinnsidan — inte oväntat var Fredrika Bremer-förbundets lokalavdelningar ofta arrangörer: Kvinnor i 1937 års psalmbok, Från Birgitta till Elsa Beskow — svensk kvinnogärning genom tiderna. Andra ämnesval gav frappanta aspekter på traditionella teman: Hur diktarna se på barndomen, Vapensmeden — en bok om humanitet och skönhetsglädje. En tredje grupp tillhörde den mission i själsläkedomens tjänst som O ville fullgöra var hon drog fram: Ar jag sämre än andra? Mindervärdeskänslor och hur de skötas, Behöva vi vara rädda för ålderdomen?

Jeanna Oterdahl är begravd i familjegrav på Östra kyrkogården i Göteborg. Hon var ogift.

Oterdahl – redare och sillhandlare

Den äldste kände stamfadern Anders Olsson var ålderman i Göteborgs skomakarämbete 1653-70. Hans hustru hette Anna Greta Schipping. Deras barn tog namnet Otterdahl efter Otterhällan i Göteborg. Den äldste av sönerna Olaus Andreae Oterdahl (1653-1710), blev lektor vid Göteborgs gymnasium samt kyrkoherde i Slättåkra, Hallands län. Han var gift med Maria Starkera  (-1720).

Yngre syskon till Olaus Andreae Oterdahl var Börje (Birger) Oterdahl (1661-1733), kapten vid Nerikes och Vermlands tremänningsregemente, tillfångatagen efter Poltava, krigsfånge i Tobolsk 1709-22, major efter hemkomsten. Vidare Anna Margareta Oterdahl (-1736), gift mer Otto Kröger (1653-1709), adlad Sjöstierna och amiral, och Philip Oterdahl (-1731), skomakaremästare i Göteborg. Från den senares yngste son Philip Oterdahl (-1753), handlande i Göteborg, och hans hustru Johanna Christina Böker (-1766),  vilken som änka ägde och bebodde Särö säteri, härstammar den yngre gren av släkten som blev framgångsrika grosshandlare i Göteborg. Makarna hade åtta barn som blev vuxna, men endast de efterkommande till äldste sonen Andreas (Anders) Philipsson Oterdahl (1726-1804)  är kända.

Andreas Oterdahl var gift med Dorotea Matzen (1731-63) dotter till Niclas Matzen (1710-78) och Ingeborg Schale (1716-62). Han var också delägare i Varvet Kusten såväl som till rederirörelse och sillsalterier. Salterier och trankokerier som ägdes av honom var en aläggning vid gamla varvet i Majorna och ett på Södra Flatan utanför kusten i Torsby socken. Han var direktör i Grönlandskompaniet och ägde till en början sin rörelse tillsammans med modern. Han var också direktör för Sjömanshuset och efterträdde John Hall d.ä på den befattningen. Varvet Kusten levde under 1700-talet på att underhålla och utrusta Ostindiska kompaniets fartyg och låg vid nuvarande Majnabbehamnen där Stenas Tysklandsbåtar lägger till. Varvet byggde också ett stort antal mindre fartyg som användes för exporten från Göteborg. Det hus som idag kallas Taubehuset var Varvet Kustens kontorsbyggnadSill var sannolikt en väsentlig del av handeln i den Oterdahlska firman och på firmans skepp fraktades kanske främst sill och tran. Exporten från Göteborg dominerades under 1700-talets andra halva rent värdemässigt av te, sill, tran och järn. Trävaruexporten var också stor men värdemässigt inte så viktig som de fyra dominerande varorna.

En bror till Andreas Oterdahl, Fredrik Oterdahl (1727-1810), handlande i Göteborg, var gift med Elsa Catharina Wesenberg. De hade inga barn. Övriga bröder var Lars Oterdahl (1737-62),  Philip Oterdahl (1739-1802), som ägde Särö Säteri och Aron Oterdahl (1740-1801), handlande i Göteborg, vilka båda var ogifta samt den yngste Johan Otto Oterdahl (1742-1801), handlande i Göteborg. Denne hade i sina fem äktenskap många barn. Johan Otto Oterdahl hade i likhet med sin äldste bror intressen i sillnäringen. han ägde ett skärgårdsverk vid Varholmen på Hisingen, ett stort trankokeri på Norums holme söder om Stenungsund liksom ett trankokeri på Rörholmen norr om Orust (Catharineberg).

Andreas Oterdahls son Niclas Oterdahl (1763-1804) var gift med Charlotta Åkerman (1782-1827). De fick två barn, Anders Oterdahl (1803-76) och Charlotta Amalia Oterdahl (1804-29). Charlotta Amalia Oterdahl var gift med Anders Fröding (1802-60) från den viktiga Frödingska handelsfirman. Niclas Oterdahl  hade också en son med Maria Christina Bolin, Wilhelm Oterdahl (1798-?). Niclas Oterdahl övertogs faderns företag och drev det vidare.

Ingeborg Oterdahl (1761-1825), dotter till Andreas Oterdahl, var gift med Fredrik Magnus Åkerman (1754-1830). Dessa övertog Särö säteri efter Andreas Oterdahl som ärvt det av sin bror.

Grosshandlare Anders Oterdahl hade hela 8 barn med sin fru Maria Wilhelmina Bauck (1802-68).  De som överlevde till vuxen ålder och gifte sig var Charlotte Nikolina Oterdahl (1827-99), gift med Axel Henning Evers (1823-61), Johanna (Jeanna) Emilia Oterdahl (1829-1911) med Fredrik August Ekström (1816-1901),Niclas Anders Oterdahl (1831-89), gift med Mary Keiller (1834-1912) från den rika familjen Keiller, och Philip Anders Oterdahl (1833-94), gift med Eva Frögren (1850-1922).

Maria Wilhelmina Baucks syster Jeanna Elisabeth Bauck (1798-1859) var gift med Anders Helmich Åkerman (1791-1869). Denne var son till Fredrik Magnus Åkerman och Ingeborg Oterdahl och från dem övertog han Särö säteri. Anders Helmich Åkermans dotter Johanna Amalia Åkerman (1818-?) var i sin tur gift med Knut Henrik Ekström (1816-?). Anders H Åkerman var den som drog igång Särö som en badort för göteborgsnoblessen.

Andrea Wilhelmina Evers (1853-1924), dotter till Axel Henning Evers och Charlotte Nikolina Oterdahl, var i sin tur gift med James Hammarberg (1847-96), ägare till en betydande handelsfirma och riksdagsman. Ett barnbarn till dem var gift med Carl Kempe från den familj som ägde MoDo och en dotter var ingift i släkten Keiller. Så kan man säga att rikedomar som skapats av den bohuslänska sillperioden och ostindiska kompaniet också sipprade ner till göteborgska järnexportörer på 1800-talet liksom skogsbaroner i Norrland.