Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Minten

Kvarteret Kommerserådet

Kvarteret Kommerserådet, Västra Hamngatan-Södra Hamngatan-Korsgatan-Drottninggatan.

Tomter enligt Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 4, tomt 104, Schale (Schael, Skalle), Selle, Holterman, Kraddepool (Cradepol), Frimurarelogen, Chalmers, Santesson, Carnegie, Ekman
Rote 4, tomt 105, Jordan, Malm Eriksson, Sjögård (Siögård), Nordenberg, Dymling, Koskull, Cohn, Magnus, Leman
Rote 4, tomt 106, Ermers
Rote 4, tomt 107, Bizott, Harder, Wirgman, Chalmers, Lyall, Tarras, Valentin, Elliott
Rote 4, tomt 108, Herwegh, Möller, Volster, Rung, Bruuns, Wedinghusen, Gieseke, Krafft, Matzen, Bruuns, Gibson
Rote 4, tomt 109, Felbier, Barcker, Schotte, Straub, Kuhn, Paulin, Westerling, Westerberg, Airth
Rote 5, tomt 30, van der Hagen, Strokirk, Krokat, Rolufsson, Ebeling, Bockner, Svensson, Fålling, Brauer, Thulin
Rote 5, tomt 31, van der Hagen, Wiesenhoff, Loman, Apoteket Kronan
Rote 5, tomt 32, von Akern, Wedinghusen, Kitz, Jarrat (Jaraldt), Engelhardt, Williamsson, Lund, Sander, Heyman & Co, Heyman, Andrén, Jungquist, Gordon, Gumpert, Cavalli, Zetterström
Rote 5, tomt 33, Schorrey (Skorer, Chorey, Schorrer), Valck (Falck), von Saveland
Rote 5, tomt 34, Gans (Gantz), Herwegh, Paulin, von Egmont, Westerling, Airth
Rote 5, tomt 35, de Bois, Voigt, von Minden, Amija, Gieseke, Band, Pettersson,
Rote 5, tomt 36, Bock, Östring,
Rote 5, tomt 37, Hanton (Hampton), Treutiger, Apoteket Enhörningen, Ermersch, Bauch, Sasse, Palm, Tarras, Gren, Holmberg, Björkbom
Rote 5, tomt 38, Cabeliau, Kagg, Håkanson, Braunjohan, Macklier, Seth, Tellander, Selle, Strokirk, Falleij, Kuyhl, Arens, Helmond, Utfall, Rancke, Vignaulx, Mauritz, Arfvidson, Bruce, Brulin, Palm,
Rote 5, tomt 39, Kraddepool, Falleij, Schmitt, Dahl, Ekmarck, Eilking, Radhe, Fehman, Selle, Holterman, Spargren, Chalmers, Santesson, Carnegie, Ekman, Chalmerska huset
Rote 5, tomt 40, Opitz, Selle, Holterman, Spargren, Minten, Fröding, Billquist, Larsson, The Liverpool, London & Globe Insurance, Göteborgs Handelskompani, Magnusson
Rote 5, tomt 41, von Lengercken, Casparsson, Poppelman, Eilking, Norberg, Muhr, Walther, Irvine, Fletscher, Moir (More), Carnegie, Beckman, Reimers, Andrén, Grönvall, Kjellberg, Skandinaviska Kredit AB, Skandinaviska Bankens hus

Kvarteret Kommerserådet

Kvarteren norr om Domkyrkan 1888

Kvarteren Kommerserådet, Frimuraren, Arkaden (norr om Drottninggatan), Holländaren, Domprosten, Bokhållaren och Värnamo (söder om Drottninggatan. År 1888.

Advertisements

Kvarteret Bokhållaren

Kvarteret Bokhållaren, Korsgatan-Drottninggatan-Östra Hamngatan-Kyrkogatan

Tomter enligt Göteborgs Tomtägare 1637-1807

Rote 3, tomt 64, Falkensten, Koch
Rote 3, tomt 65, Bruhn, Ström, Dymling, Brattberg, Berger, Fürstenberg, Barach, Hegardt, Öhrn, Wickman
Rote 3, tomt 66, Ungewitter, Krafft, Roos
Rote 3, tomt 67, Muus, Rommel, Fiedler
Rote 3, tomt 68, Muus, Lundgren, Liedman
Rote 3, tomt 69, Böker, Liedman, Fiedler
Rote 3, tomt 70, Fiedler, Tegner, Borgman
Rote 3, tomt 71, Sahlberg, Veit, Drachman, Littzen (Liedzen), von Öltken
Rote 3, tomt 72, Wallman, Nissen, Bergendahl, Dymling, Lindström
Rote 4, tomt 23, Henning, Rauwert, Ullman
Rote 4, tomt 24, Jung, von Akern, Tham, Nissen, von Jacobson, von Öltken, Holterman, Minten, Schutz, Bånge, Bergendahl, Lindström
Rote 4, tomt 25, Fistulator, Seth, Braun, Calmes, Silvander, Bauer, Arfvidson, Ekman, von Utfall, Burtz, Bressander, Hamberg, Josephsson & Leffler
Rote 4, tomt 26, Bånge, Jordan, Spalding, Kraupner (Graupner) Kock, Pettersson, Brändström
Rote 4, tomt 27, Kraupner, Sandberg, Tham, Sillander, Lamberg, von Öltken, Hall, Bahrman, Bann (Band, Bahn), Sundelius, Cederbourg
Rote 4, tomt 28, Brems, von Egmont, Schwartz (Swart), Muhr, Fock, Heyman, Thobin, von Hagen, Fellbier
Rote 4, tomt 29, Posset, van der Velden, Böker, Sprinckhorn, Habicht, Roth, Lindström, Sjöberg, Öhrn
Rote 4, tomt 30, Berg, Greiff, Norman, Judiska Nationen
Rote 4, tomt 31
Rote 4, tomt 32, Braunjohan, Westerman, Jürgensson, Amija, Sahlgren, Coopman, Kjellin, Linneroth (Lindroth), Tengberg, Wallin, Henkelman, Lorén, Brock, Byrman
Rote 4, tomt 33, Rokes, Fråssberg, Ungewitter, Lübke, Söderberg, Petersén, Kock, Rudolph, Klubben Enigheten

kvarteret Bokhållaren

Kvarteren norr om Domkyrkan 1888

Kvarteren Kommerserådet, Frimuraren, Arkaden (norr om Drottningatan), Holländaren, Domprosten, Bpkhållaren och Värnamo (söder om Drottninggatan. År 1888.

Kvarteret Hyrkusken

Kvarteret Hyrkusken är området Ekelundsgatan-Kyrkogatan-Magasinsgatan-Kungsgatan.

Rote 2, tomt 122, Slitz, Schoug, Mellenberg
Rote 2, tomt 124, Drakenberg, von Holten, Green, Pihl, Bergsten, Moberg, Svebilius, Damm, Wingmark
Rote 3, tomt 37, Müller, Minten, Leiditz, Boman, Tarras, Lindner, Blackwood, Leyon
Rote 3, tomt 38, Maijgren, Leiditz, Almfeldt & Fernström, Heyman
Rote 3, tomt 39, Boman, Forsell
Rote 3, tomt 40
Rote 3, tomt 41, Rancke,
Rote 3, tomt 42
Rote 3, tomt 43, Voogt
Rote 3, tomt 44, Prytz

J.A.Gradmans tobaksfabrik

Del 6 av 11 i serien Tobaksbolag

Kofferdikaptenen Johan Andersson Gradman (1772-1826) inköpte egendomen Gubbero i Göteborgs utkant 1807.  Han hade bland annat genomfört några resor till Ostindien på Ostindiska Kompaniets skepp, dock inte som kapten.

1814 anhöll han om att få starta tobaksspinneri och snusfabrik på egendomen men fick avslag med motiveringen att enligt 1739 års manufakturförordning var tobaksfabrikation en stadsmannanäring och Gubbero var då en lantegendom.

Genom kunglig resolution den 15 december 1815 beviljades dock hans begäran och 1817 fick han tillstånd att importera en större snuskvarn från London.
1817 deklarerade han en tillverkning med ett värde av 46 104 rdr men som snabbt sjönk till 13 000 rdr.  Rörelsen gick som synes till en början bra men Gradman fick efterhand penningproblem och då tre av hans fartyg förliste i en storm kring 1818 tvingades han göra konkurs 1819.

Hustrun, Johanna Elisabet Minten (1783-1853) inköpte då Gubbero samt tobaksfabriken för 13 500 rdr rgs. Makarna överlät dock driften till tobaksfabrikören P.C. Rettig från Gävle den 3 juni 1822 som den 8 oktober 1821 erhållit privilegium att driva tobaksfabrik i Göteborg.

Redan i mitten av 1822 ansökte dock makarna Gradman om att få återuppta tobaksfabriktion på Gubbero. Rettig försökte avstyra det men efter tvistigheter erhöll de resolution genom kungligt brev den 13 september 1822 att driva tobaksfabrik ”såvida de av samma plats äro lagliga innehavare”.

Gradmans fortsatte bedriva tobakstillverkning men nådde aldrig upp till den tidigare produktionen. Johan Gradman avled 1826 och änkan Johanna driver företaget vidare tills hon i kraft av en kunglig resolution av den 22 oktober 1828 överlåter rörelsen samt egendomen på sin broder handelsbokhållaren Johan Volrath Minten (1789-1851).

Den verklige ägaren var dock den i släkten ingifte ryske generalkonsuln Conrad Friedrich Lang (1775-1850) som flyttade in på Gubbero 1828 med sin hustru, änkan Sara Ekman, f. Minten. Hon var syster till Johan Minten.
Som rysk undersåte fick han ej köpa egendom i Sverige varför svågern fick uppträda som bulvan. Conrad Lang upptog också sin omyndige styvson, den 16-årige Oscar Ekman (1812-1907), i företaget.

Oscar Ekman arbetade sedan 1828 på grosshandalre Silvanders kontor för att lära sig handel. Silvander saluförde Gubberos produkter.

Då Oscar Ekman blev myndig övertog han enligt privilegium den 29 december 1834 företaget som kallades ”gamla tobaksfabriken” för att skilja den från Rettigs.

Oscar Ekman blev även delägare i firman J.F. Silvander samt rysk vicekonsul.
1845 blev Oscar Ekman kompanjon och disponent vid D. Carnegie & C:o.
Då han gjorde alltmer karriär inom andra affärsverksamheter och då han vistades längre tider i Stockholm överlät han företaget 1861 till C.D. Eggers som sedan 1847 drivit tobaksfabrik i Göteborg. Oscar Ekmans hustru hade avlidit 1861. Fastigheten Gubbero överlät Oscar Ekman på sin bror, kommendörkaptenen Emil Ekman som inflyttade på Gubbero.

Efter något år flyttade Eggers in verksamheten till sin befintliga tobaksfabrik vid Södra Larmgatan 22.

Insamlingar i Ostindiska Kompaniet till Majornas fattigfriskola

Majornas fattigfriskola startades 1793 för att undervisa fattiga barn i Majorna. 1827 döptes skolan om till Majornas växelundervisningsskola. Bidragsgivare till skolan var gräddan av Göteborgs överklass såsom biskop Joh Wingård, David Carnegie, Magn. Roempke, John Hall, J.H. Leffler, O.G. Geijer, Niclas Björnberg, Gudmund Dahl, And. Lamberg med flera. Dessa personer kommer från den enda bevarade listan över bidragsgivare från 1808, 1809 och 1810.

Insamlingar till skolan ordnades dessutom på Ostindiska Kompaniets skepp, fartygsnamn, kapten, :

Gustaf Adolph, Spindler, 1787-1788, 107:32
Gustaf Adolph, Schierman, 1797-1799, 69:44
Gustaf III, Kjerrmansköld, 1797-1798, 62:30
Gustaf III, Nissen, 1799-1801, 114:30
Gustaf III, Stridsborg, 1804-1805, 116:28
Sophia Magdalena, Nissen, 1795-1796, 11:8
Sophia Magdalena, Hansson, 1798-1799, 81:16
Sophia Magdalena, Hansson, 1800-1801, 350:30
Östergöthland, Gadd, 1799–1801, 66:28
Östergöthland, Roempke, 1802-1804, 128:-
Drottningen, v. Gegerfelt, 1800-1802, 94:4
Fredrica, Minten, 1801-1803, 53:10
Prinsessan, Gadd, 1802-1803, 80:20
Prinsessan, Minten, 1804-1806, 85:-
Maria Carolina, Kollinius, 1804-1806, 77:19

Skeppet Fortunas besättning gjorde under resa till Batavia med kapten J A Schierman som befälhavare en insamling, som redovisades den 4/12 1807 Rd 33:44. Schierman hade varit anställd i Ostindiska Kompaniet, men Fortuna seglade sannolikt inte för svenska Ostindiska Kompaniet. Fortuna är ett av ett fåtal svenska fartyg som seglade på Ostindien under 1700-talet utan att tillhöra Ostindiska Kompaniet. Det enda omnämnandet jag kunnat hitta om fartyget är i dokument från och skrifter om Majornas fattigfriskola.

Prinsessan

Fregatt som byggdes  i Karlskrona på det dåvarande Pihlgarts varv (privat varv på Stumholmen). Byggmästare var Gilbert Sheldon. Längden var 41,57 m med bredd på 10,84 m. Hon sjösattes 1754.

jarramas2

Systerfregatten Jarramas.

Tiden innan Ostindiska Kompaniet

Fartyget som länge tjänstgjorde i Medelhavet som skydd för svenska handelsfartyg är känt från den så kallade Illerimaffären.

Första gången Illerim sändes till Medelhavet var 1773, då med gåvor till det marcokanska hovet. Nästa gång var 1779 och målet var återigen att åka till Tanger i Marocko med gåvor. Fartygets kapten David Ankarlo hade också utsetts till sändebud hos sultanen av Marocko. Med Marocko hade Sverige ett avtal om fred sen 1763. Ankarlo kvarstannade i Tanger och skeppets befäl överlämnades till  kapten Fust.

Fartyget lättade ankar den 26 april 1779 och satte kurs på Gibraltar. Då Spanien vid tillfället befann sig i krig med Storbritannien hade de dock beslutat om att blockera Gibraltar, något svenskarna inte förstod förrän de väl var i hamn. Den svenske ambassadören i Madrid hade dock fått meddelande om detta. Båtar som trots blockaden gick in i Gibraltar skulle konfiskeras, tas som pris. När kapten Fust informerade om att en blockad var på väg beslutade han att omedelbart lämna Gibraltar och gå till Malaga.

Dagen efter att Illerim anlänt till Malaga, informerades den svenske konsuln i Malaga, greve Lacy, om att skeppet inte skulle få lämna Malaga förrän spanske kungen gett sitt tillstånd till det. den svenska fregatten konfiskerade och det hölls en sjörättegång om saken i Spanien. Illerim och kapten Fust friades helt men redan innan des hade spanske kungen agerat på uppmaning av den svenska kungen och bestämt att svenskarna skulle får tillbaka fregatten. Ankarlo som var i Malaga på grund av konfiskation kunde överta befälet ombord. 29 oktober hölls så krigsrätt ombord varvid Fust dömdes som skyldig till att ha brutit mot sina instruktioner. Den 4 november lämnade Illerim Malaga för Tanger där kvarvarande gåvor överlämnades till sultanens hog. Illerim kvarstannade därefter i Medelhavet för att skydda svenska handelsfartyg då det inte gick att återvända till Sverige så sent på året. Till slut kom det också till en eldstrid med kapare:

Sedan fregatten Illerim frisläppts, avseglade major Ankario till Tanger, där han avlämnade de återstående presenterna, avsedda för sultanen av Marocko. Då årstiden ej möjliggjorde hemfärd, företog han kryssningar på Medelhavet för att skydda svenska handelsfartyg mot kapare. I februari 1780 anlände Illerim till Livorno, och kapten Pleij lämnar den 14 mars en rapport till ambassadör Ramel om dess senare öden.(74) Efter svåra stormväder, som skadat både segel och tackling, hade fregatten i höjd med Ibiza passerats aven kryssare med 24 kanoner. Man hade frågat major Ankarlo, vart fregatten var destinerat, varefter den återkommit flera gånger och avgivit några salvor, vilka besvarades av Illerim, så att det hördes ”ett fasligt sårl och skri av sårade besättningsmän”. Även Illerim hade lidit skador och förlorat bland andra sin chef, major Ankarlo, som svårt sårad förts till Malaga, där han inom kort avlidit av kallbrand, den 10 mars. Kapten Pleij, som övertagit befälet, säger sig vara beredd att begiva sig till hemlandet, så snart fregatten blivit försatt i segelbart skick. Det var en kutter, som anfallit Illerim, i själva verket en kapare under engelsk flagg, förd av en förrymd dansk sjöman. Detta hävdade den franske konsuln på Mallorca i en depesch till franske ambassadören i Madrid, något som ytterligare bestyrktes av den danske kaptenen i en tidning i Florens. (75) Efter incidenten vid Ibiza vände sig konsul Wetterström i Malaga till Ramel med en förfrågan, hur han skulle förhålla sig, om ”den allsmäktige Guden täcktes hädankalla major Ankarlo” , i synnerhet som kapten Fust ännu befann sig i arrest ombord och således ej kunde utöva något befäl.(76)

Illerim hemfördes därefter till Sverige under kapten Pleijs befäl. I Sverige följde ytterligare rättegång. Fust dömdes till döden för att ha åsidosatt sin plikt och inte lytt order, dvs ta strid med spanjorerna när de hotade med konfiskering. Han benådades dock av Gustaf III och efter en tid var han åter i tjänst i den svenska flottan.

Såldes  till Ostindiska kompaniet 1802 och fick namnet Prinsessan. Som ostindiefarare på 283 läster med 16 kanoner och 70 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 5/5 1802 – 31/8 1803

Kapten: Gabriel Gadd
Superkargör: Jonas P. Tranchell

2:a resan, till Ile de France och Kanton, 11/4 1804 – 11/5 1805

Kapten: Fredrik Minten
Superkargör: J.C. Pfarr

Efter tiden vid Ostindiska Kompaniet

Sänkt vid tullbryggan i Klippan.

Fredrica

Köpt på Ile de France, 243 läster, 12 kanoner, 56 man.

1:a resan, hem från Ile de France (Mauritius), – 1800-04-16

Kapten: Fredrik Minten

2:a resan, till Kanton, 31/7 1801 – 31/7 1803

Kapten: Fredrik Minten
Superkargör: J.C. Pfarr

3:e resan, till Indien och Kanton, 11/4 1804 – 1/1 1808

Kapten Carl David Engelhardt
Superkargör: Pehr Björkman

Tavlorna i färg nedan är målade av och avbildar Fredrica under 3:e resan, före stormskador, stormskadad, under nödsegel och reparerad samt ommålad.

 

Johan Hjort

Endast för medlemmar

Bagaregården

Del 23 av 32 i serien Landerier

Liksom landeriet Härlanda var Bagaregården beläget på det som var Härlanda hemmans gamla marker innan de donerades till Göteborgs stad. Det landeri som fick namnet Bagaregården, kallades under hela 1600-talet och långt in på 1700-talet för Härlanda, medan det landeri, som senare uteslutande fick detta namn, då benämndes Härlanda Äng.

I början av 1600-talet utarrenderades dessa områden till olika konsortier av stadens främsta män, som använde ängarna till betesmarker för sina kreatur. Namnet Bagaregården kom i bruk först sent på 1800-talet, dock påträffas namnet ”Bakaregården” i en skrivelse till magistraten redan 1671. Bagaren Joachim Schönfelt betalade år 1651 10 daler och 16 öre ”för et stycke Landh wedh Herlanna, som Torsten Bechbrennare til forne brukat, stort 7 morgen 530 roder”. Det är efter denne bagaren som stadsdelen fått sitt namn.

Efter att Paul Jürgenson fått landeriet upplåtet på sig år 1679, började det få karaktären av lantegendom. Det är först nu som bebyggelsen av området påbörjas, för när Jürgenson år 1685 får förnyelse på upplåtelsen, meddelas att detta beviljas:

”… i anseende till det myckna arbete, möda och anseenliga kostnad, som han både till en gårdz uppbyggande och ett elliest tufwigt och stenigt Landz rödiande och cultiverande använt hade”. Det anges att landeriet är ”… wäll bebygder medh 2:ne wäll upplanterade Trägårdar medh åthskillige unge fruchtsamma trän utj samme trägårdar och brede widh så i trägårdarne som i giärdet åthskillge små dammar upkastade”.

Jürgenson innehade landeriet till sin död år 1696, då det övertogs av hans änka Cecilia Jeurgens. Tio år senare bytte egendomen åter ägare, den övertogs då av mågen J. N. Aschen, gift med Brita Maya Jeurgens, som innehade gården till sin död 1734. Därefter behöll hans arvingar den till år 1738.

År 1758 inköptes landeriet av källarmästare Johan Minten. Han drev ett populärt värdshus på landeriet. Vackra vår- och sommarkvällar drogs göteborgarna dit i stora skaror. Efter dennes död 1786 behöll änkan, född Regina Elisabeth Werkamp besittningsrätten till 1799. Paret hade 16 barn. Änkan drev värdshusverksamhet tillsamman med sonen Johan Minten d.y. som var delägare i Niklas Björnbergs handelshus intill 1784. 1799 övertogs besittningsrätten av handlanden Anders Fröding och från 1809 av hans änka Johanna Elisabeth Fröding (född Minten), som 1811 sålde den till major Carl af Petersens. Av dennes konkursbo, inlöstes landeriet år 1831 av brodern, löjtnant H. af Petersens. År 1834 såldes landeriet till friherre G. Bennet. Bagaregårdens areal under Härlanda hemman som tillhörde Göteborgs stad, beräknades 1855 uppgå till drygt 82 tunnland.

Under 1880-talet ägdes Bagaregården vidare av Johannes Schuback, J.R. Francke och D.O. Francke. Bröderna Francke sålde besittningsrätten till Morten Waern år 1874 för 75 000 riksdaler.

Bagaregården

Bagaregården i början av 1900-talet

Göteborgs stadsfullmäktige beslutade 1 juni 1899 om att lösa in landeriet Bagaregården av Morten Waerns änka Emma Waern (född Nerman) från Billingsfors, för 100 000 kronor. Landeriets huvudgård var dock genom kontrakt utarrenderad till trädgårdsmästaren N. P. Jonsson under tiden 14 mars 1895 och samma dag 1910.

År 1934 flyttade Redbergslids folkbibliotek, ett av Göteborgs folkbibliotek, in i det gamla landeriet Bagaregården. Bottenvåningen har också inrymt Gamlestadens ungdomsgård, senare kallad Bagaregårdens fritidsgård, vilket var Sveriges första kommunala fritidsgård, öppnad 1936.

Bagaregården

Bagaregården idag

Andra källor: CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923

Gubbero

Del 22 av 32 i serien Landerier

Gubberon och Gubberoberg låg på den häradsallmänning som donerats till Göteborgs stad, och var tillsammans med Ranängarna betesmark för de omkringliggande örgrytegårdarna. Huvudbyggnaden – i nuvarande Kvarteret 69 Gubbero (då Landeriet nr 18 i 12:e roten) – uppfördes på 1750-talet av direktören i Svenska ostindiska kompaniet Magnus Lagerström och bevarades länge så väl till det yttre som till det inre av senare ägare. Från nuvarande Redbergsvägen gick en drygt 100 meter lång allé fram till huvudbyggnaden.

Den smålandsfödde garvaren Johan Fredrik Bauer (1729-1805) blev nästa ägare till Gubbero, och 1771 ansökte han hos tingsrätten om att få bebygga och odla upp en del av Gubberoberg. Bauer var dessutom jordbrukare i Kålltorp och Stora Rödjan, trankokare samt tegelfabrikör som arrendator av stadens tegelbruk. Han hade dessutom stadens fullmakt att från 1751 bedriva garverirörelse på andra sidan Gullbergsån, mitt emot Gubbero.

Sonen Johan Reinhold Bauer (1763-1801), kamrer vid militiestatens änke- och pupillkassa, tog efter faderns död över landeriet. Han var även innehavare av landeriet Kvibergsnäs 1778-1799. Johan Reinhold Bauer fungerade 1794 som ordförande i Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg. År 1807 köptes Gubbero av Johan Gradman, och då Gradman gjorde konkurs 1819 köpte hans hustru Gubbero från konkursboet för 13 500 riksdaler.

Under Johan Gradmans tid uppfördes på området en tobaksfabrik, där råvaran kom från Stampens tobaksplantager. Fabriken var i drift 1816-62. Gradman hade fått Kungl. Maj:ts tillstånd att anlägga ”Tobaksspinneri och Snusfabrik”. Under cirka 25 år var det stadens största fabrik i sin bransch. Verksamheten omsatte 13-15 000 riksdaler årligen. Efter Johan Gradmans död 1826 innehades den av hans änkefru J.E. Gradman, men redan den 16 september 1828 överlät hon privilegiet till sin bror Volrath Minten. Den 1 januari 1835 blev Oscar Ekman ny innehavare av fabriken, och han drev den fram till 1860. Därefter övertog C.D. Eggers fabriken, men drev den bara under cirka ett år.

Ekman hade redan från början – anonymt under sin omyndighet – varit delägare i verksamheten. Grosshandlare Johan Fredrik Silvander, kusin till fru Sara Lang som var gift med Oscar Ekmans styvfar, ansvarade för försäljningen av Gubberofabrikens produktion, och det föll sig därför naturligt att Ekman blev engagerad.

År 1828 såldes landeriet till den ryske konsuln i Göteborg, Conrad Friedrich Lang (1775–1850) och övergick sedan i styvsonen Oscar Ekmans ägo. Denne skänkte 1861 Gubbero till sin bror kommendörkapten Emil Ekman (1815-1900), som i sin tur skänkte en tomt från Gubbero – Höga Lyckan kallad – till byggandet av Sankt Pauli kyrka ovanför landeriet.

Under flera somrar på 1860-talet rådde det akut brist på dricksvatten i Olskroken och Bagaregården. För skattemedel grävdes därför en bra brunn på Gubbero år 1868. Vanligt folk tvingades dock att göra dagsverken hos Ekman för att få vatten. Fem år senare fick stadsdelen sitt första allmänna vatten. Gubbero hade 1869 ett taxeringsvärde på 8 000 riksdaler. År 1919 var taxeringsvärdet 55 000 kronor. Emil Ekman bodde kvar på Gubbero till år 1900 och hans fru till sin död 1907.

Landeribyggnaderna revs 1931-1934, och en stadsplan upprättades av Sten Branzell och Uno Åhrén. På området uppfördes 1937-1945 femvånings bostadshus i gult tegel. Arkitekter var bland andra R. Dahlberg, D. Grip och Erik Holmdal.

Av stadsfullmäktiges handlingar 1930 framgår vad som ingick i egendomen ”Gubbero” utöver landerimarken: ”Gubbero AB i egenskap av ägare till från 1 mantal Kärralund avsöndrad jord, kallad Gubbero, dels till 59/720-dels mantal Kålltorp Övergården, kallad Lilla Gubbero, och dels till 1.014 hektar, avsöndrad från 1/2 mantal Stora Torp, kallad Ranängsskiftet.