Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Melin

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

Advertisements

Kommanditbolaget C. Fr. Waern & Co

Del 5 av 18 i serien Sveriges handel och industri 2
Endast för medlemmar

Gustaf Melin

Gustaf Melin (1806-1878) var son till skeppskapten Gustaf Melin (1774-1828) och Magdalena Catharina Holm (1784-1828). Han övertog faderns skeppsfourneringsfirma och egendomar i Majorna, var delägare i Kustens Varv och bedrev en stor rederiverksamhet.  Firman hade sin verksamhet och kontor i den så kallade Bäckska gården (Bäckska huset) där de båda Gustaf Melin också bodde.

På 1850-talet ägde han skeppet Amazon samt briggarna Rapid, Cleopatra, Julie, Diadem, Brilliant, Gustaf Melin och Dona Teresa som alla ska ha varit byggda vid Kustens Varv. Kring 1850 blev också Charles O. Bäck delägare i firman.

I slutet av sitt liv flyttade Gustaf Melin till Färjenäs på Hisingen.

Släkten Melin

Endast för medlemmar

Paul Richard Melin

Paul Richard Melin (1769–1849) var son till Olof Melin (1727-1804) och bror till bl.a. grosshandlare Olof Melin (1763-1834). Han var gift med Sophia Henrietta Hellsten från 1802. De hade bland annat sonen Johan (Janne) Richard Melin (1809-1864)

Han var en framgångsrik köpman i Göteborg, som under kontinentalsystemet gyllene år i Göteborg skapade sig en stor förmögenhet. Som penningplaceringar köpte Paul Richard Melin herrgården Åreberg med stångjärnsbruk och kvarn i Kyrkefalla (nu Tibro), rusthållet Bosgården med kvarn, sågverk och pappersbruk i Sätila, och Åby frälsegård med tre närbelägna gårdar i Fässberg (nu Mölndal), varjämte han var delägare i Thorskogs bruk i Västerlanda.

1816 köpte han tillsammans med fadern, brodern Olof Melin, G. Borlind och N.A. Synnerberg också en tobaksfabrik för vilken Fredric Magnus Åkerman fick privilegium är 1810. Fabriken drevs via Paul Melin & Co som alltså ägdes av de nämnda personerna. Övertogs 1819 av brodern Olof Melin men fabriken lades ner redan 1820.

Firma Carl Meyer

Del 7 av 19 i serien 1800-talets handelshus

Carl Meyer, svåger till Adolph Wilhelm Melin, grundade år 1861 en firma som till en början var en agentur för det brittiska försäkringsbolaget North British an Mercantile Insurance Company med flera bolag. Firman var också agnet för två stora järnexportfirmor i Stockholm, N.M. Höglunds Söner & Co samt Alrutz & Co.

Firman utvecklades till en av de största järnexportföretagen i  Göteborg i slutet av 1800-talet. 1894 dog Carl Meyer och firman togs över av Olof Edward Melin, son till Adolph Wilhelm Melin, som blev delägare 1893 och Casten A. Lamberg. Lamberg dog dock redan 1895 och därefter leddes och ägdes firman  av Olof Edward Melin fram till hans död 1930.

Olof Edward Melin

Olof Edward Melin föddes 6/3 1858 i Göteborg som son till grosshandlare Adolf Wilhelm Melin och Fredrique Maria Louise Meyer och dog 1/2 1930 i Göteborg. Gift 10/10 1882 i Göteborg med Hedvig Margaretha Arvidsson, född 27/7 1860 i Göteborg, dotter till bokhandlare Carl Fritiof Leopold Arvidsson och Andriette Andersson och död 7/1 1921 i Göteborg.

Efter läroverkstudier i Göteborg blev han anställd i morbrodern Carl Meyers speditions- och handelsfirma år 1876. Han stannade där till 1880 då han flyttade till Glasgow för att arbeta på firman Loul and Stewart där han arbetade 1881-82. 1883 var han tillbaks som anställd i firma Carl Meyer och 1893 blev han delägare. 1895-1930 var han ensam ägare av denna firma som från 1880-talet var en av Göteborgs största järnexportörer.

Han var styrelseledamot i Göteborgs Sparbank och ledamot av stadsfullmäktige i Göteborg 1905-1919.

Adolph Wilhelm Melin

Adolph Wilhelm MelinAdolph Wilhelm Melin föddes 1808 i Göteborg och dog 1897 i samma stad. Han var son till Olof Melin (1734-1834) och Elisabeth Stockman (1773-1815) samt halvbror till Paul Henrik Melin. Han var gift med Fredrique Marie Louise Meyer (1818-1901), dotter till J.HN. Meyer och syster till Carl Meyer. Sonen Olof Edward Melin blev för sin delägare i firma Carl Meyer år 1894.

Adolph Melin var innehavare av landeriet Olivedal:

Sedan 1807 är Olivedal knutet till en gren av den gamla Göteborgs-familjen Melin, vilken här utfört en betydlig odlargärning och i generationer vårdat ställets förnämitet. Den förste av släkten som bodde här var den duktige handelsmannen Olof Melin, vilken i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet i Göteborg drev en omfattande affär med ryska varor, vax och talg. Flera av hans ättlingar i andra och tredje led ha också ägnat sig åt köpenskapen. Så gamle Adolf Wilhelm Melin i den Waernska 
firman — på sin tid en av de mest ansedda männen på Göteborgsbörsen. Vidare den sistnämndes son Olof E. Melin, nu verksam i Göteborgs affärsliv och i flera år medlem av stadsrepresentationen.

1825 började Adolph Melin arbeta på firma C.Fr. Waern & Co och 1832 blev han chef för firmans kontor i Göteborg. 1859 blev han delägare och förblev så intill sin död.

Paul Henrik Melin

Paul Henrik Melin

Paul Henrik Melin

Paul Henrik Melin föddes1823-09-03 i Göteborg som son till grossh. Olof Melin och Maria Sofia Fålling. Han dog 1892-11-13 i Göteborg. Gift från den 14/1 1869 i Göteborg med Hilda Amanda Nikolina Rhedin, född 24/12 1832 i samma stad som dotter till grossh. Martin Wilhelm Rhedin och Hedvig Katarina Seldener. Hon dog den 27/3 1888 i Göteborg. Ägde tillsammans med sin fru Ellesbo egendom på Hisingen från 1856.

Studerade på Hillska skolan på Barnäängen, studentexamen 1842, officersexamen 1843, underlöjtnant samma år, 1:ste löjtnant 1853, kapten 1861, major 1864 och överste 1869. Avsked från det militära 1886.

På en exekutiv auktion 1886 köptes Surte Glasbruk av tidigare chefen för Elfsborgs regemente, överste Paul Henrik Melin, och företaget rekonstruerades. Efter några goda år med ökad produktion var Surte glasbruk 1890 det största glasbruket i Sverige.

År 1894 ombildades företaget till Surte AB med Melins anförvant Martin Werner Rhedin som VD. Två år senare förvärvades Liljedahls glasbruk i Värmland, och 1906 fusionerades bolagen till AB Surte-Liljedahl. Brukspatron M W Rhedin sålde samma år aktierna till firman Johnsen & Jörgensen Ltd i London.

Paul Henrik Melin var styrelseledamot i Brand- och Livförsäkrings AB Svea 1885-92, Långeds AB, AB Göteborgs Förenade Bryggerier och Göteborgs trädgårsdförening. Satt i stadsfullmäktige i Göteborg 1877- 92 och hade en lång rad kommunala uppdrag i olika kommittéer.

Andra källor: Magnus Fahl, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962 biografisk matrikel, 1963

Olof Werling Melin

Olof Werling MelinOlof Werling Melin, född 1861-03-08 i Göteborg, död den 1940-01-15 i Stockholm, militär och skaparen av det mest kända svenska systemet för stenografi, det så kallade Melins system. Han var son till redaren och riksdagsmannen Olof Richard Melin och delägare i faderns firma 1891-1905.

Melin började sin militära bana vid Elfsborgs regemente där han blev major 1908 och slutade som överste och chef för Bohusläns regemente 1915.

Han var vice ordförande i Svenska Gabelsberger-Stenografföreningen, bildad 1889. Han utgav 1890 Lärobok i stenografi efter Gabelsbergers system för militärer och skapade med utgångspunkt från Gabelsbergers stenografi en svensk snabbskrift som byggde på ljudens frekvens i det svenska språket. Publicerade så 1892 sin Lärobok i Förenklad snabbskrift av O. W. Melin. Melins förenklingar följde i stort maximen ”Inga regler, inga undantag”. Det är en mycket konsekvent stenografi som tack vare att den följer (det svenska) språket så väl ger en lättare inlärning än tidigare system. Med Melins originalsystem kan en hastighet om cirka 200 stavelser per minut erhållas.

1896 infördes Melins system som obligatoriskt läroämne på Schartau i Stockholm och Göteborgs handelsinstitut. Samma år bildades Melinska stenografföreningen i Stockholm.

Stenografi användes allmänt inom förvaltningen och Melins lärobok såldes i mer än 150 000 exemplar.

Efter sin pensionering sammanställde Melin sin forskning om stenografi i boken Stenografiens historia i två band vilka utkom 1927-29.[2][3]

Den första revy som revyartisten Karl Gerhard skrev 1916, handlade om Melin. Revyns namn var ”Melins system”.