Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Kullman

Sandbergs klädesfabrik

Del 3 av 4 i serien Textilföretag

År 1740 fick Niclas och Martin Sandberg tillstånd att driva en klädesfabrik.  Det var dock inte ensamma intressenter i fabriken utan också Johan Mellenberg, Erik Herndahl och Johan Anders Lamberg var delägare. År 1742 hade fabriken 444 arbetare med Zacharias Fröse som verkmästare. Från 1749 var det den största klädesfabriken i Göteborg. Arbetskraften utgjorde i viss utsträckning av de barn vars mödrar satt på spinnhuset, dvs tvångarbetsanstalten för kvinnor där både fattiga och kvinnor som begått brott hamnade. Även soldater och deras familjer utgjorde delar av arbetskraften. Först låg fabriken sannolikt på en tomt ägd av Erik Herndahl i kvarteret Snusmalaren invid Drottninggatan. Fabriken låg därefter, sannolikt från 1753, på Kungsgatan mellan Västra Hamngatan och Korsgatan mittemot Domkyrkan i kvarteret Varuhuset. Vid mitten av 1740-talet hade antalet vävstolar i fabriken minskat till 6.

Från 1750 var Martin Sandberg dock ensam ägare. Fabriken hade detta år 192 arbetare. År 1751 hade fabriken 9 vävstolar vilket var lika många som fanns i Hans Coopmans klädesfabrik. År 1755 hade fabriken 13 vävstolar och under åren 1755-56 producerade fabriken mer än den näst största och tredje största tillsammans (Petter Coopman respektive Carl och Jacob Coopmans fabriker). Fram till 1757 ökade antalet vävstolar till 14 men 1758 skar antalet ner till 9 igen.

Vid Sandbergs död 1759 sålde änkan fabriken till Sven E. Kullman och året därefter gick företaget ihop med Jonas Flobergs klädesfabrik varvid denna blev delägare. Även Christian Bittner var delägare åren 1760 och 1761. SIstnämdna år hade fabriken 5 vävstolar

Sven E. Kullman avled 1762 så från 1763 var Jonas Floberg ensam ägare av klädesfabriken vars betydelse stadigt minskade. 1767 fanns det bara 2 vävstolar på fabriken, men under 1780-talet ökade fabrikens betydelse igen så att den under detta årtionde var en av de två största klädesfabrikerna i Göteborg. 1794 avled Jonas Floberg varvid fabriken tycks ha upphört.

Andra källor: G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923

Advertisements

Kvarteret Varuhuset

Kvarteret Varuhuset är området mellan Västra Hamngatan-Kungsgatan-Korsgatan-Vallgatan.

Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 1, tomt 59, Schotte, Schildt, Wessman, Almroth, Svalin, Ahlroth, Poppelman
Rote 1, tomt 60, Ahlberg, Mounier, Floberg
Rote 1, tomt 61
Rote 1, tomt 62, Grijs
Rote 1, tomt 63
Rote 1, tomt 64, Flygare, Siögård, Insulander
Rote 1, tomt 65
Rote 1, tomt 66
Rote 1, tomt 67
Rote 1, tomt 68
Rote 1, tomt 69
Rote 1, tomt 70
Rote 1, tomt 71
Rote 2, tomt 19
Rote 2, tomt 20
Rote 2, tomt 21, Windruff,
Rote 2, tomt 22, Wedinghusen, Heinrich
Rote 2, tomt 23, Meissner, Hernick, Walter, Koschell, Malm, Royal Bachelor’s Club, von Aken, LyonDahlgren
Rote 2, tomt 24, Wohlfahrt, Halbmeijer, Svensson, Malm, Westberg, Beckman
Rote 2, tomt 25, Schutz, Maijgren, Rotzell,
Rote 2, tomt 26, Braunjohan, Grefwe, Mellenberg, Sandberg, Kullman, Floberg, Flygare, Svahnberg, Lundgren, Ekman, Sandbergs klädesfabrik
Rote 2, tomt 27, Lignell, Lundell, Wohlfahrt
Rote 2, tomt 28,
Rote 2, tomt 29Poies, Rising, Höberg, Ahrenberg
Rote 2, tomt 30, Frolander, Hagman
Rote 2, tomt 31, Holmer, Beckman, Ullgren, Homan, Prytz, Jansson
Rote 2, tomt 33, Frolander, Ramzius, Leffler
Rote 2, tomt 34, Bautz, Wessman, Almroth, Ahlroth, Svalin

Kvarteret Varuhuset

Dahlgrenska huset

Hellewi Kullman

Hellewi Kullman

Hellewi Kullman 1901

Hellewi Kullman (1861-1903) var en svensk konstnär och född i Göteborg. Familjen ägde Rosengårds landeri på Södra vägen. Dotter till rådmannen Eduard Kullman (1816-1901).

Fick sannolikt sin första undervisning i teckning och måleri på Göteborgs Musei Rit- och Målarskola under 1870-talet. Lärare i måleri på skolan var Fredrik Wohlfart.  Senare var hon en av eleverna på Valands konstskola under Carl Larssons första period där.

Åren Under 1894-95 var Hellewi Kullman i Frankrike. Hon studerade i Paris och hon målade i Picardie. Henri Gervex, skicklig porträttmålare, och Alfred Roll, mästare i pastell-teknik, var hennes lärare i måleri. Hon lärde skulptur för Denys Puech.

Hon var också en av få svenska konstnärer som verkade i Skagen. Dessutom en av mycket få kvinnor. Förutom de bofasta Anna Ancher och Marie Krøyer, var det svenskorna Hellewi Kullman, Julia Strömberg, Anna Palm och Märta Tynell, norska Lili Sömme, finlandssvenska Hanna Rönnberg och österrikisk-engelska Marianne Preindelsberg-Stokes. Hellewi Kullman målade i Skagen flera somrar.

Skagen

Grenen i Skagen, 1898

hkullman

Bild från Ernst Ludvigs sajt, tavla gjord av Hellevi Kullman

Eduard Kullman

Endast för medlemmar

Rosengård

Del 16 av 32 i serien Landerier

Rosengård var ett landeri i Göteborg som troligen tillkom i början av 1800-talet. Huvudbyggnaden låg vid Södra Vägen tvärs över från Lorensbergstomten. Ägare under en följd av år var packhusinspektorn och tullförvaltaren J.E. Lange.

rosengard_gbg

Rosengård. Foto (1902) från CRA Fredberg, Det gamla Göteborg

Lange troligen var ägare av Rosengård år 1866 och stod som boende där. Hans dotter Amèlie Lange gifte sig med Eduard Kullman (1816-1901). De bodde i hennes fars hus samt övertog huset när fadern dog. Deras dotter, konstnären Hellewi Kullman föddes 1861 och dog 1903, även då bosatt på Rosengård.

Rosengård låg granne med Hedås såväl som med Milow-Dicksonska lantgården.

Femvåningshuset bakom mangårdsbyggnaden är hörnhuset Södra Vägen och Engelbrektsgatan.

Huvudbyggnaden revs i början av 1900-talet och ersattes med en låg byggnad. Denna byggnad revs i mitten av 1900-talet.

Andra källor:
CRA Fredberg, Det gamla Göteborg

Kullman och Böker – sill och handel

Sven Eriksson Kullman(1715-1762) och hans fru Maria Hülphers (1731-87) hade en rad barn som ingick förmånliga äktenskap och/eller blev framgångsrika handlare i Göteborg. Paret var ledande herrnhutare i Göteborg. Barnen var Christina Kullman (1751-1814), gift med Gudmund Dahl (1739-1826) också han herrnhutare, Elisabeth Kullman (1752-91) som var gift med skeppsmäklaren Johan Håkan Leffler (1745-1813) i dennes första gifte, Sven Petter Kullman (1755-89) gift med Britta Dorotea Böker i hennes första gifte, Maria Kullman (1757-81), gift med Jonas Malm (1745-1808) i hans första äktenskap, Erik Svensson Kullman (1758-1804), gift med Anna Bauer (1768-1834).

Sven Eriksson Kullman drev sillsalteri och ägnade sig åt sill- och salthandel. Dessutom fungerade han som mellanhand mellan bruksägare i Värmland och Dal gentemot mot exportörerna i Göteborg. Han kom till Göteborg tillsammans med sina två bröder Erik Kullman (1727-69) och Lars Kullman (1711-70 el. 80) som också blev handlare i Göteborg. Lars Kullman var också verksam i sillbranschen och ägde ett sillsalteri inne i Göteborgs stad. Han var gift med Cornelia Schultz (1727-77), dotter till Martin Schultz och Elisabeth Prunck. Lars Kullman tycks ha ärvts av brodern Erik Kullman och hade väl i så fall inga egna barn.

Vid Sven Kullmans död fortsatte änkan verksamheten i firman. 1768 gifte hon om sig med Niclas Matzen (1711-75). Även Niclas Matzen drev sillsalterier som vid hans död övertogs av Sven Petter Kullman. Sven Petter Kullman var som redan nämnts gift med Britta Dorotea Böker som var dotter till Johan Carl Böker (1734-88), en stor sillsalteri och trankokeriägare. Böker ägde bland annat Gamla slottets salter i Klippan samt tillsmmans med brdöerna Holterman Nösnäs holme  i Norums socken, Stenungsund liksom Mjölketången i Ödsmål norr om Stenungsund. En anställd hos Johan Carl Böker var Anders Svalin (1734-99) som senare fick burskap själv. Anders Svalin liksom brodern Peter Svalin (1729-98) var ägare av en rad sillsalterier. Peter Svalin var anställd som kontrollör vid Ostindiska Kompaniet och Anders Svalin köpte Tjolöholm i Halland där han sedan bosatte sig. Bröderna Svalin ägde trankokerier på Klädesholmen och Koholmen (Solvik och Hästevik), vid Nordviksstrand på Tjörn, Fiskebergets trankokeri vid Mollösund samt Källviks trankokeri i Kville socken i norra Bohuslän. Vid Peter Svalins  död övertogs flera av sillanläggningarna av Johan Svalin och Nic. Heegh.

De tre bröderna Kullman var söner till Erik Svensson Finngård (-1717). Lars Kullman och Sven Kullman i Erik Svenssons första äktenskap med Elin Larsdotter Wennerberg (-176?). Elin Larsdotter Wennerberg gifte om sig med Nils Andersson Kullman (-1730). De fick sonen Erik Kullman. Även de äldre bröderna tog namnet Kullman efter sin styvfar. Elin Larsdotter Wennerberg var syster till kämnären Olof Larsson Wennerberg i Göteborg.

Erik Svensson Kullman, son till Sven Kullman, var gift med Anna Bauer och hade sönerna Sven Fredrik Kullman (1786-1816), sjökapten, Johan Peter Kullman (1795-1869) samt Anders Reinhold Kullman (1797-1860), konsul. Dessutom hade de dottern Maria Sofia Kullman (1788-1834) som var gift med handlaren Anders Blidberg (1782-1834).  Många i familjen dog uppenbarligen i 1834 års koleraepidemi i Göteborg.

Handelshusen i Göteborg och herrnhutarna

På 1790-talet och i början av 1800-talet gick en lång rad handelshus i Göteborg i konkurs. Det hade dels med olika krig att göra, dels berodde det på att sillen försvann och dels på kraschen som följde på den konstgjorda högkonjunkturen som kontinentalblockaden innebar. Men några firmor överlevde och gemensamt för flera av dem var att deras ägare tillhörde Evangeliska Brödraförsamlingen (herrnhutare, herrnhutism).

Herrnhutismen uppstod som en direkt fortsättning på Husiterna, eller kanske riktigare de Böhmiska bröderna, en reformrörelse inom den katolska kyrkan som uppstod i slutet av 1400-talet i Böhmen och Mähren. Man kallade sig själva för Bröderna och Brödraförsamlingen. Under århundraden förföljdes de ofta hårt och många flydde på 1700-talet till Nikolaus Ludwig von Zinzendorfs (1700-1760) gods Berthelsdorf i Herrnhut i Oberlausitz i nuvarande tyska delstaten Sachsen.

Evangeliska Brödraförsamlingen

Evangeliska Brödraförsamlingen

Där fick de skydd och där uppstod den rörelse som idag allmänt kallas herrnhutism och vars anhängare kallas herrnhutare men som officiellt heter Evangeliska brödraförsamlingen. På 1760-talet blev rörelsen en egen kyrka men i Sverige kom den främst att vara och förbli en inomkyrklig rörelse i den lutherska statskyrkan. Rörelsen var tidigt stor i Danmark och där skapade man mönstersamhället Christiansfelden fantastiskt liten klenod till stad. Från Danmark spred sig rörelsen till Norge och Sverige. I Norge dog den snart ut men i Sverige finns det fortfarande församlingar, en i Göteborg och en i Stockholm.

Den som drog igång den herrnhutiska väckelsen i Göteborg var fattighusprästen Johan Willin. Biskop Erik Lamberg som tillhörde den toleranta gruppen kyrkomän relativt den herrnhutiska rörelsen till och med berömde göteborgskaplanen Willin inför justitiekanslern. Lamberg gick dessutom ofta och lyssnade på Willins predikningar under 1760-talet. År 1766 var det Göteborgs tur att bilda societet. Börje Pihl blev föreståndare för göteborgskretsen 1767. På sin lista över ”syskon” kom han upp i cirka 150 stycken.

Johan Wingård vigdes 1780 till ny biskop över Göteborgs stift. Redan under sin tidigare ämbetsperiod i Stockholm hade han kontakter med brödrakretsen. Han stödde också brödraförsamlingen i Göteborg och lade ett gott ord för dem när de sökte tillstånd att bygga en församlingssal. Han besökte regelbundet societetens möten. Willin öppnade år 1767 också en skola för fattiga barn på Stampen nära fattighuset. De första föreståndarna för denna var Peter Ekman (III) och G.B. Santesson, båda vänner till Willin och sedermera medlemmar i den herrnhutiska församlingen i Göteborg.

Församlingen i Göteborg fick 1785 eller 1786 en egen församlingslokal på Kungsgatan 45 genom Sven Linhults (1731-90) försorg. Han köpte ena gårdshalvan 1767 och den andra 1786 och överlämnade husen till Evangeliska Brödraförsamlingen 1787 startades en skola i huset, ansedd som Sveriges första egentliga flickskola. 1799 öppnades även en pojkskola. Vid branden år 1802 förstördes samtliga hus i kvarteret. Ett nytt stenhus i två våningar invigdes 1804. Skolan upphörde 1859.

Bland tidiga herrnhutare i Göteborg märks Hans Calmes, Gustaf B. Santesson, Jonas Kjellberg (1752-1832), Peter Ekman (II)), Sven Eriksson Kullman (1715-1762) och hans fru Maria Hülphers (1731-87). Herrnhutare var troligen även paret Kullmans barn, Christina Kullman (1751-1814) gift med Gudmund Dahl (1739-1826) också han herrnhutare, Elisabeth Kullman (1752-91) gift med skeppsmäklaren Johan Håkan Leffler (1745-1813) i dennes första gifte, Sven Petter Kullman (1755-89) gift med Britta Dorotea Böker i hennes första gifte, Maria Kullman (1757-81), gift med Jonas Malm (1745-1808) i hans första äktenskap, Erik Svensson Kullman (1758-1804), gift med Anna Bauer (1768-1834). Många framgångsrika företagare, handelsmän och köpmän i Göteborg tillhörde den Evangeliska Brödraförsamlingen. Några av dem har jag redan räknat upp.

Speciellt tycks herrhutarna ha varit verksamma inom sillhanteringen och förutom redan nämnda Peter Ekman (III), Jonas Kjellberg, Dahl, familjen Kullman och Santesson så var Benjamin Bagge, Sven Linhult (ofta skrivet Sven Lindhult), Christian Schönfeldt, Anders Lesse, Henrik Törner Planck, Gabr. Brusewitz (svåger till Peter Ekman (III), Lars Kåhre och  J.P. Holterman. Andra kända personer som var herrnhutare var poeten Bengt Lidner (1757-93), hans föräldrar Olof Liedner och Margareta Elisabeth Boethius (syster till Peter Ekmans fru), bokhållaren vid Ostindiska kompaniet Samuel Aurell (som Margareta Elisabeth Boethius gifte sig med i sitt andra äktenskap).

Även de flesta övriga nära släktingar i familjerna Aurell och Ekman tycks ha varit herrnhutare. Peter Ekmans söner Johan Jacob Ekman och Gustaf Henrik Ekman fick båda gå på herrnhutarnas internatskola i Christiansfeld i Danmark. Det fick även den äldsta systern Anna Margaretha Ekman. Johan Jacob Ekman flyttade dessutom år 1787 vidare till den herrnhutiska skolan i Niesky för utbildning till att arbeta i Brödraförsamlingens tjänst. Även Santesson, Planck och Dahl skickade sina barn till skolan i Christiansfeld. År 1787 lämnade de två barnen Ekman på skolan densmma och då fanns inga svenska barn kvar där. 1701 rest Johan Jacob Ekman hem från Niesky. Anna Margaretha Ekman var från 1799 gift med grosshandlaren Nils Fredrik Wahlberg.

Efter att frun dog gifte Samuel Aurell om sig med Anna Elisabeth Wallerius som var syster till Arvid Wallerius med vilken Peter Ekman hade många affärsförbindelser av olika art. Syskonen Wallerius far Erik Wallerius var gift med en syster till Peter Ekman.

I samband med att Sven Linhult byggde församlingslokalen till Evangeliska Brödraförsamlingen efter ett biskopsval som gått herrnhutarna emot så utbröt en schism bland dem. En grupp ville fortsätta bedriva verksamheten inom statskyrkans ram, en annan ville bedriva den självständigt. Den förstnämnda gruppen med bland annat familjen Santesson, Jonas Kjellberg och Henrik Törner Planck lämnade då Evangeliska Brödraförsamlingen. Sven Linhult testamenterade också hela sin förmögenhet till Evangeliska brödraförsamlingen i Göteborg när han dog barnlös år 1790.

Flertalet av de herrnhutisk affärsmännen var engagerade i sillhantering men de tycks inbördes ha haft nån slags arbetsfördelning för att inet konkurerra ut eller slå undan fötterna för varandra. Sålunda var Lars Kåhre Göteborgs störst saltimportör medan Ekman och Kjellberg som också importerade salt gjorde det i mindre utsträckning. Kåhre hade inga större sillsalterianläggningar men ett stort trankokeri och andel i ett mindre trankokeri medan Ekman och Kjellberg hade flera skärgårdsverk var och främst var fokuserade på export av salt sill samt import av spannmål från östersjöområdet dit sillen främst exporterades.

J.P. Holterman ägde flera sillsalterianläggningar och trankokerier ihop med J.C. Böker eller med brodern N. Holterman. Dessutom var den Holtermanska firman spannmålsimportör, saltimportör och järnexportör. Santesson var också stor ägare av skärgårdsverk (salterier och trankokerier) medan Sven Linhult och Anders Lesse tillhörde de allra största trankokeriägarna. Anders Lesse ägde 4 trankokerier med sammanlagt 44 kittlar samt ett salteri medan Sven Linhult ägde 4 trankokerier med sammanlagt 48 kittlar plus ett salteri. Planck och Schönfeldt ägde för sin del ett antal sillsalterier ihop. Kullmans ägde några mindre salterier.

Den herrnhutiska företagargruppen kan sägas att i fler hänseenden stå i motsatsförhållande till den mer spekulativt inriktade gruppen av köpmän runt Ostindiska kompaniet. Den senare gruppen investerade en stor del av vinsterna i fastigheter och gods, i lyxkonsumtion och fester. Herrnhutarna lät i betydligt större utsträckning de införtjänta vinsterna stå kvar i företagen. Något som gjorde att de företag som ägdes av herrnhutare sällan gick i konkurs när de fick problem utan överlevde de olika finanskriser som regelbundet drabbade det ekonomiska livet och samhället. Exempelvis finanskraschen i Nederländerna 1772, motsvarande krasch 1780-83, finanskraschen i Sverige 1785-87 och den vid kontinentalblockadens slut.