Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Kåhre

Kvarteret Snusmalaren

Kvarteret Snusmalaren, Korsgatan-Kyrkogatan-Östra Hamngatan-Kungsgatan

Tomter enligt Göteborgs Tomtägare

Rote 2, tomt 129, Styfvert, Graff, Törnsten, Hult, Dyrén, Axel Gillblad & Co (Gillblads)
Rote 2, tomt 130, Böker, Styfvert, Boureille, Kidron, Osterman, Kjellman
Rote 2, tomt 131,
Rote 2, tomt 132, von Döbeln, Trausell, Björnberg, Roy
Rote 2, tomt 133, Felterus, Björnberg
Rote 2, tomt 134, Jung (Young), Grönberg, Ekman, Wirgman
Rote 2, tomt 135, Borgman, Fistulator, Lind, Ekman, Landin, Hillberg
Rote 2, tomt 136, Almgren, Dahl,
Rote 2, tomt 137, Böker, Plomholt, Norman, Almgren, Rydell, Wallerius
Rote 3, tomt 19, Ekberg, Rubbo, Herndahl, Bruce, Svalin, Lindström, Bahrman, Dahl
Rote 3, tomt 20, Magirus, Soterus, Granberg, Rubbo, Matzen, Ahlroth, Kullman, Heegh, Dahl
Rote 3, tomt 21, Gudmundsson, Leijoncrantz, Wennerstierna, Nissen, Sahlgren, Lamberg
Rote 3, tomt 22, Jungmaker, Sernström, Rolluf
Rote 3, tomt 23, Caun (Cahun, Canonhielm), Liedbom, Montin, Sundberg,
Rote 3, tomt 24, Wennerstierna, Moberg, Gripman, Kåhre, Dymling
Rote 3, tomt 25, Orm (Ormsson), Otterbeck, Lindström & Brattberg,
Rote 3, tomt 26, Graff, Holst,
Rote 3, tomt 27, Prunck, Walther, Schultz, Hilleström, Hallman, Roos, Magnus
Rote 3, tomt 28, Barker, Graff, Runge, Hall
Rote 3, tomt 29, Barker, Wennerwall, Klint, Reutz
Rote 3, tomt 30

Kvarteret Snusmalaren

Advertisements

Kvarteret Biskopen

Kvarteret Biskopen omfattar Magasinsgatan-Vallgatan-Västra Hamngatan-Södra Larmgatan. Namnet kommer från hörnhuset Vallgatan/Västra Hamngatan som mellan åren 1820-1990 var bostad åt biskopen.

Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 1, tomt 28, Repslagargård, Macklier, Anckarhielm, Drake, Brehmer, Hall
Rote 1, tomt 29, Hasselgren, Nitau, Brockman, Svalin, Beckman, Beijer, Schutz
Rote 1, tomt 30, Hagman, Fehman
Rote 1, tomt 31
Rote 1, tomt 32, Ahlbom (Ahlehielm)
Rote 1, tomt 33, Fehman, Leijoncrantz, Ahlbom (Ahlehielm), Rahm, Swart, Tham, Wallin, biskopsgård, Megander, Busck, såpfabrik, Alströmer, Wrangel, Ekman, Kåhre, Hummel
Rote 1, tomt 34, se tomt 33
Rote 1, tomt 35
Rote 1, tomt 36
Rote 1, tomt 37

Kvarteret Biskopen

Hästekvarnen vid Ekelundsgatan

År 1691 anlade rådman Håkan Ekman en hästkvarn vid Ekelundsgatans sydöstra slut intill stadsvallen. Hans kompanjoner var handelsmannen Sven Pihl stadsbyggmästare Jacob Feigel. Snart blev emellertid amiralitetsbyggmästare Nicolaus Möller ägare. Först sålde Håkan Ekman sin del till Jacob Feigel, sedan köpte Möller såväl Sven Pihls som Jacob Feigels delar år 1713. Efter Möller var Esbjörn Esbjörnsson och Erik Larsson. De omnämns som ägare 1740.

1742 köpte Johan Samuel Rancke hästkvarnen av Esbjörnsson och Larsson. Han var fortfarande ägare år 1760. År 1765 var hästkvarnen i handelsmannen Schutz ägo liksom 1770. Han anlade sannolikt också en segelduksfabrik på platsen med handelsmannen Lars Kåhre, segelmakarna Christian Beckman och Joh. Christ. Wulf samt ekipagemästaren vid Ostindiska Kompaniet Christ. Schale som delintressenter.

Något år efter 1780 övertogs fastigheten av handelsmannen Lars Kåhre, som hade sitt hus och sin segelduksfabrik där. År 1791 lades fabriken ned, verktyg och inventarier såldes till det Dammska väveriet. Även fastigheten såldes till Fredrik Damm. Åren 1800-07 stod ”handelsmannen Fr. Damms.arvingar” som innehavare.

Hoppet

Byggd på varvet Terra Nova. Om 280 läster, med 28 kanoner och 130 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 26/1 1748 – 11/7 1749

Kapten: Erik Moreen, ersatt med Fredr. Pettersson
Superkargörer: Henrik König, Daniel Krüger, William Chambers, David Sandberg

Resan skildrad av C.H. Braad.

Restider enligt Braad:

26/1 avseglar från Göteborg
25/2 anländer till Cádiz efter 30 dygn
28/3 avseglar från Cádiz
5/5 passerar ekvatorn
15/6 rundar Kap efter 69 dygn från Cádiz
22/7 siktar Java efter 116 dygn från Cádiz
21/8 ankrar på Kantons redd efter 208 dygn från Göteborg
30/1 avseglar från Kanton efter 162 dygn
6/4 rundar Kap efter 66 dygn från Kanton
23/4 anländer till S:t Helena
2/7 går in Engelska kanalen
10/7 siktar Norge
11/7 anländer till Göteborg efter 162 dygn från Kanton

Exempel på löner från resan

Befattning, Månadslön i dlr smt, Privilegiepengar i dlr smt

Kapten 100, 8 000
Timmerman 48, 1 500
Skeppspräst 24, 600
Hovmästare 20, 200
Matroser 12-20 40-60

Resan beskriven av Christopher Henric Braad som var skeppsskrivare ombord. Också i skeppsjournalen och i en sjöjournal skriven av tredjestyrmannen Simon Ruuth.

Alla Braads skrifter från resan med Hoppet 1748-49

2:a resan, till Kanton, 20/12 1751 – 9/6 1754

Kapten: Carl Johan Treutiger
Superkargörer: Christian Tham, Carl Kåhre, Jacob Paulin, Dougald Campbell

Efter Ostindiska Kompaniet

Fartyget Hoppet såldes av Ostindiska Kompaniet. Sannolikt till ett partrederi för 1759 ägs skeppet av Sahlgren, Wilson & Bagge, Paul Skoling och N. Matson (N. Matzen).

Freeden

Byggd på på varvet Terra Nova. På 260 läster med 22 kanoner en besättning på 120 man.

1:a resan, 14:e expeditionen, till Kanton, 30/1 1746 – 8/9 1747

Kaptener: Erik Moreen, Friedr. Petersen (sannolikt Fredrik Pettersson)
Superkargörer: John Metcalf, Gabriel Beyer, Carl Kåhre, Olof Ström, Volrath Tham

Total insatt kapital för denna expedition var 1 241 541 dlr smt. Utdelning på Insatt kpital för Freeden var 20% och för den andra båten som ingcik i samma expedition, Cronprinsessan Lovisa Ulrica, var den 24%.

Resan finns bland annat beskriven i en sjöjournal som kan vara skriven av Moreen eller delvis vara skriven av Moreen.

2:a resan, till Kanton, 20/2 1748 – 11/7 1749

Kapten: Carl G. Lehman
Superkargörer: Olof Ström, Volrath Tham, John Irvine.

Restider med datum och plats

20/2 avseglar från Göteborg
13/8 anländer till Kanton efter 159 dygn från Göteborg
30/1 avseglar från Kanton efter 165 dygn
11/7 anländer till Göteborg efter 162 dygn från Kanton
Hela resan: 1 år, 4 månader och 21 dagar

Efter tiden i Ostindiska kompaniets ägo

Seglades 1750-51 till Cadiz med Carl Gustaf Ekeberg som kapten och såldes där.

Denna resa finns beskriven i en dagbok av Carl Gustaf Ekeberg.

Stockholm

Ostindiefarare byggd på Clasons varv i Stockholm. På 260 läster med 28 kanoner och 120 personers besättning.

1:a resan, 6:e expeditionen, till Kanton, dec 1737 – 13/7 1739

Kapten: Didrik Henrik Taube
Superkargörer: Colin Campbell, Gustaf Ross, H. Turloen.

2:a resan, 8:e expeditionen, till Kanton, 5/4 1740 – 18/10 1742

Kaptener: Israel Ekman, Peter Dens
Superkargörer: Gustaf Ross, H. Turloen, Dougald Campbell, Arthur Abercromby

Utdelning 44 %.

Provision i procent av vinsten:

Hans Turloen, 3/5 %
Dougald Campbell, 3/10 %
Arthur Abercromby, 1/4%

Uppgifter om pacotill (fri förning): Förste kapten Israel Ekman 23 804 dlr smt och andre kapten Peter Dens 21 933 dlr smt.

3:e resan, 13:e expeditionen, till Kanton, 9/1 1745 – 12/1 1745

Kapten: Mathias Estbergen
Superkargörer: Henrik König, Nicolas Heegh, Gabriel Beyer, Hans Philip Uhrlander, Carl Kåhre

Förlist vid Shetland på utresan. Fartyget var försäkrat till 98 % för resan till Cadiz så intressenterna kunde få tillbaka sina insatser.

Kåhre – sillhandlare och slaveriprofitör

Lars Kåhre var troligen stockholmare till börden. 1762 kom han till Göteborg, där han först var anställd hos handlandena Christian Arfvidsson och Lorentz Grill. Han var född omkring 1740, fick burskap som handlande i Göteborg i oktober 1764 och dog år 1788.

Han gifte sig första gången med Johanna Charlotta Almroth (1750-73), dotter till kassören i Ostindiska kompaniet Anders Almroth och Elisabet Charlotta Grön. Hans andra hustru var Gustava Törngren (1749-1819). Hon var dotter till tullförvaltaren i Stockholm Petter Törngren och Maria Juliana Alander. Gustava Törngren var syster till direktören i Ostindiska KompanietMartin Törngren.

Lars Kåhre ägde sillsalterier och trankokerier längs med Bohuskusten som exempelvis Flyberget på Björkö, Rörtångens trankokeri och Lilla Lammholmen skärgårdsverk invid Älgön.Han var också delägare i Västindiska kompaniet. Slavplantager i Västindien var stora köpare av saltad sill från Sverige. Kåhre var också under en period Göteborgs störste saltimportör, en position som övertogs av Johannes D:son Wetterling efter Kåhres död. Han drev också handelsverksamhet tillsammans med William Chalmers.

En Sara Charlotta Kåhre var gift med Peter Lamberg (1742-99) och Maria Juliana Kåhre (1778-1845) var gift med Peter Lambergs son, Jan Lamberg (1771-1834), som var delägare i sockerföretaget D. Carnegie & Co från 1803. Jan Lambergs son Gustaf Lamberg (1800-66) var delägare i Carnegie mellan 1828 och 1841. Maria Juliana Kåhre var dotter till Lars Kåhre som enligt uppgifter var herrnhutare i likhet med många andra affärsfamiljer i Göteborg, som exempelvis Ekman,SantessonKjellberg och Matzen. Sara Charlotta Kåhre var troligen syster till Lars Kåhre.

 

Handelshusen i Göteborg och herrnhutarna

På 1790-talet och i början av 1800-talet gick en lång rad handelshus i Göteborg i konkurs. Det hade dels med olika krig att göra, dels berodde det på att sillen försvann och dels på kraschen som följde på den konstgjorda högkonjunkturen som kontinentalblockaden innebar. Men några firmor överlevde och gemensamt för flera av dem var att deras ägare tillhörde Evangeliska Brödraförsamlingen (herrnhutare, herrnhutism).

Herrnhutismen uppstod som en direkt fortsättning på Husiterna, eller kanske riktigare de Böhmiska bröderna, en reformrörelse inom den katolska kyrkan som uppstod i slutet av 1400-talet i Böhmen och Mähren. Man kallade sig själva för Bröderna och Brödraförsamlingen. Under århundraden förföljdes de ofta hårt och många flydde på 1700-talet till Nikolaus Ludwig von Zinzendorfs (1700-1760) gods Berthelsdorf i Herrnhut i Oberlausitz i nuvarande tyska delstaten Sachsen.

Evangeliska Brödraförsamlingen

Evangeliska Brödraförsamlingen

Där fick de skydd och där uppstod den rörelse som idag allmänt kallas herrnhutism och vars anhängare kallas herrnhutare men som officiellt heter Evangeliska brödraförsamlingen. På 1760-talet blev rörelsen en egen kyrka men i Sverige kom den främst att vara och förbli en inomkyrklig rörelse i den lutherska statskyrkan. Rörelsen var tidigt stor i Danmark och där skapade man mönstersamhället Christiansfelden fantastiskt liten klenod till stad. Från Danmark spred sig rörelsen till Norge och Sverige. I Norge dog den snart ut men i Sverige finns det fortfarande församlingar, en i Göteborg och en i Stockholm.

Den som drog igång den herrnhutiska väckelsen i Göteborg var fattighusprästen Johan Willin. Biskop Erik Lamberg som tillhörde den toleranta gruppen kyrkomän relativt den herrnhutiska rörelsen till och med berömde göteborgskaplanen Willin inför justitiekanslern. Lamberg gick dessutom ofta och lyssnade på Willins predikningar under 1760-talet. År 1766 var det Göteborgs tur att bilda societet. Börje Pihl blev föreståndare för göteborgskretsen 1767. På sin lista över ”syskon” kom han upp i cirka 150 stycken.

Johan Wingård vigdes 1780 till ny biskop över Göteborgs stift. Redan under sin tidigare ämbetsperiod i Stockholm hade han kontakter med brödrakretsen. Han stödde också brödraförsamlingen i Göteborg och lade ett gott ord för dem när de sökte tillstånd att bygga en församlingssal. Han besökte regelbundet societetens möten. Willin öppnade år 1767 också en skola för fattiga barn på Stampen nära fattighuset. De första föreståndarna för denna var Peter Ekman (III) och G.B. Santesson, båda vänner till Willin och sedermera medlemmar i den herrnhutiska församlingen i Göteborg.

Församlingen i Göteborg fick 1785 eller 1786 en egen församlingslokal på Kungsgatan 45 genom Sven Linhults (1731-90) försorg. Han köpte ena gårdshalvan 1767 och den andra 1786 och överlämnade husen till Evangeliska Brödraförsamlingen 1787 startades en skola i huset, ansedd som Sveriges första egentliga flickskola. 1799 öppnades även en pojkskola. Vid branden år 1802 förstördes samtliga hus i kvarteret. Ett nytt stenhus i två våningar invigdes 1804. Skolan upphörde 1859.

Bland tidiga herrnhutare i Göteborg märks Hans Calmes, Gustaf B. Santesson, Jonas Kjellberg (1752-1832), Peter Ekman (II)), Sven Eriksson Kullman (1715-1762) och hans fru Maria Hülphers (1731-87). Herrnhutare var troligen även paret Kullmans barn, Christina Kullman (1751-1814) gift med Gudmund Dahl (1739-1826) också han herrnhutare, Elisabeth Kullman (1752-91) gift med skeppsmäklaren Johan Håkan Leffler (1745-1813) i dennes första gifte, Sven Petter Kullman (1755-89) gift med Britta Dorotea Böker i hennes första gifte, Maria Kullman (1757-81), gift med Jonas Malm (1745-1808) i hans första äktenskap, Erik Svensson Kullman (1758-1804), gift med Anna Bauer (1768-1834). Många framgångsrika företagare, handelsmän och köpmän i Göteborg tillhörde den Evangeliska Brödraförsamlingen. Några av dem har jag redan räknat upp.

Speciellt tycks herrhutarna ha varit verksamma inom sillhanteringen och förutom redan nämnda Peter Ekman (III), Jonas Kjellberg, Dahl, familjen Kullman och Santesson så var Benjamin Bagge, Sven Linhult (ofta skrivet Sven Lindhult), Christian Schönfeldt, Anders Lesse, Henrik Törner Planck, Gabr. Brusewitz (svåger till Peter Ekman (III), Lars Kåhre och  J.P. Holterman. Andra kända personer som var herrnhutare var poeten Bengt Lidner (1757-93), hans föräldrar Olof Liedner och Margareta Elisabeth Boethius (syster till Peter Ekmans fru), bokhållaren vid Ostindiska kompaniet Samuel Aurell (som Margareta Elisabeth Boethius gifte sig med i sitt andra äktenskap).

Även de flesta övriga nära släktingar i familjerna Aurell och Ekman tycks ha varit herrnhutare. Peter Ekmans söner Johan Jacob Ekman och Gustaf Henrik Ekman fick båda gå på herrnhutarnas internatskola i Christiansfeld i Danmark. Det fick även den äldsta systern Anna Margaretha Ekman. Johan Jacob Ekman flyttade dessutom år 1787 vidare till den herrnhutiska skolan i Niesky för utbildning till att arbeta i Brödraförsamlingens tjänst. Även Santesson, Planck och Dahl skickade sina barn till skolan i Christiansfeld. År 1787 lämnade de två barnen Ekman på skolan densmma och då fanns inga svenska barn kvar där. 1701 rest Johan Jacob Ekman hem från Niesky. Anna Margaretha Ekman var från 1799 gift med grosshandlaren Nils Fredrik Wahlberg.

Efter att frun dog gifte Samuel Aurell om sig med Anna Elisabeth Wallerius som var syster till Arvid Wallerius med vilken Peter Ekman hade många affärsförbindelser av olika art. Syskonen Wallerius far Erik Wallerius var gift med en syster till Peter Ekman.

I samband med att Sven Linhult byggde församlingslokalen till Evangeliska Brödraförsamlingen efter ett biskopsval som gått herrnhutarna emot så utbröt en schism bland dem. En grupp ville fortsätta bedriva verksamheten inom statskyrkans ram, en annan ville bedriva den självständigt. Den förstnämnda gruppen med bland annat familjen Santesson, Jonas Kjellberg och Henrik Törner Planck lämnade då Evangeliska Brödraförsamlingen. Sven Linhult testamenterade också hela sin förmögenhet till Evangeliska brödraförsamlingen i Göteborg när han dog barnlös år 1790.

Flertalet av de herrnhutisk affärsmännen var engagerade i sillhantering men de tycks inbördes ha haft nån slags arbetsfördelning för att inet konkurerra ut eller slå undan fötterna för varandra. Sålunda var Lars Kåhre Göteborgs störst saltimportör medan Ekman och Kjellberg som också importerade salt gjorde det i mindre utsträckning. Kåhre hade inga större sillsalterianläggningar men ett stort trankokeri och andel i ett mindre trankokeri medan Ekman och Kjellberg hade flera skärgårdsverk var och främst var fokuserade på export av salt sill samt import av spannmål från östersjöområdet dit sillen främst exporterades.

J.P. Holterman ägde flera sillsalterianläggningar och trankokerier ihop med J.C. Böker eller med brodern N. Holterman. Dessutom var den Holtermanska firman spannmålsimportör, saltimportör och järnexportör. Santesson var också stor ägare av skärgårdsverk (salterier och trankokerier) medan Sven Linhult och Anders Lesse tillhörde de allra största trankokeriägarna. Anders Lesse ägde 4 trankokerier med sammanlagt 44 kittlar samt ett salteri medan Sven Linhult ägde 4 trankokerier med sammanlagt 48 kittlar plus ett salteri. Planck och Schönfeldt ägde för sin del ett antal sillsalterier ihop. Kullmans ägde några mindre salterier.

Den herrnhutiska företagargruppen kan sägas att i fler hänseenden stå i motsatsförhållande till den mer spekulativt inriktade gruppen av köpmän runt Ostindiska kompaniet. Den senare gruppen investerade en stor del av vinsterna i fastigheter och gods, i lyxkonsumtion och fester. Herrnhutarna lät i betydligt större utsträckning de införtjänta vinsterna stå kvar i företagen. Något som gjorde att de företag som ägdes av herrnhutare sällan gick i konkurs när de fick problem utan överlevde de olika finanskriser som regelbundet drabbade det ekonomiska livet och samhället. Exempelvis finanskraschen i Nederländerna 1772, motsvarande krasch 1780-83, finanskraschen i Sverige 1785-87 och den vid kontinentalblockadens slut.