Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Holterman

Ostindiska Kompaniet – tredje oktrojen 1766-86

Del 5 av 7 i serien 1700-talets kompanier

När den tredje oktrojen skulle bildades så slutade det med att en grupp grosshandlare i Stockholm fick oktrojen. Detta skedde redan år 1762, men privilegierna skulle inte gälla förrän 1766. Teckening av lotter (aktier) skedde dock från 1762. De två centrala personerna var från Stockholm, Robert Finlay i firman Finlay & Jennings och Fabian Löwen. Som tredje kompanjon hade de Georg Henrik Conradi från firman Koschell & Conradi, också den i Stockholm. Förutom dessa tre var också Michael Grubb direktör från start.

Från tredje oktrojen finns aktieägarförteckningar bevarade och den störste investeraren i den fasta fonden var Robert Finlay följd av bl.a. Pietro de Proli, Fabian Löwen, Jonas Eriksson Malm (Jonas Malm Eriksson), Michael Grubb, Christian Arfvidsson och Martin Holterman samt vissa handelshus som Wilson & Hall, Petersen & Bedoire samt C.G. Küsel & Wahrendorff.

Jonas Eriksson Malm placerade också pengar åt rika klienter både inom Sverige och utomlands. Bland annat hanterade han investeringar för Charles Irvine under den andra oktrojen. Det är möjligt att att han fortsatte med denna hantering och att en del av de aktier som står på honom var aktier han förvaltade för andra personer. Kanske ägnade sig också Holterman åt samma finansiella service, dvs agerade som agent för andra personers placeringar.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1766, namn, dlr smt

Robert Finlay, 431 700
Wilson & Hall, 293 500
Martin Holterman, 289 000
Michael Grubb, 235 300
Pietro de Proli, 171 800
Petersen & Bedoire, 165 200
Christian Arfvidsson, 150 000
Jonas Eriksson Malm, 125 500
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600
Fabian Löwen, 103 200

Fonden var på totalt 2 835 000 dlr smt år 1766 enligt Martin Åberg, Svensk Handelskapitalism. Men hans siffror stämmer inte inbördes. De han anger i en tabell är mycket lägre än de han anger i texten så de som jag redovisat ovan motsvarar sannolikt ett kapital på 5 670 000 dlr smt.

Det handlades med aktierna (eller lotterna som de kallades) och därför byttes ägarna delvis ut under perioden. Vissa stärktes som ägare, andra försvagade.

Både Michael Grubb och Robert Finlay gjorde konkurs och tvingades år 1770 att lämna direktionen. Även Georg Henrik Conradi hade fått ekonomiska problem, men klarade sig från konkurs genom en ackordsöverenskommelse med fordringsägarna.

Istället för Grubb och Finlay kom Carl Gottfried Küsel, Johan Abraham Grill, Jacob Schutz (dog dock redan 1772) in som direktörer. När Löwen dog 1773 ersattes han av Carl Fredrik Scheffer. Både Löwen och Scheffer kan betraktas som statliga (kungliga representanter i företaget).

De andra nya direktörerna vid sidan av Scheffer hörde till de större investerarna, de så kallade huvudparticipanterna och det gjorde sannolikt även de övrig nya direktörerna från 1773, Gustaf Tham och Johan Fredrik Ström (båda dog 1781). 1776 blev också David Sandberg direktör, 1777 Patrik Alströmer, Andreas Andersson och Martin Holterman, 1778 Jean Abraham Grill och 1781 Johan Liljencrantz.

På grund av konkurserna kom Finlay och Grubb att försvinna som aktieägare och dödsfall sorterade bort Löwen. De som sålde aktier var bl.a. Pietro de Proli och Christian Arfvidsson. Köpare var bland annat Martin Holterman och Jonas Eriksson Malm.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1786, namn, dlr smt

Martin Holterman, 826 600
Jonas Eriksson Malm, 508 500
Robert Finlays konkursbo, 431 700
Petersen & Bedoire, 165 200 (?)
Christian Arfvidson & Söner, 145 000 (Christian Arfvidson själv 12 000)
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600 (?)
Thomas Erskine, 97 400
John Hall & Co, 55 000

Fram till 1780 var den totala utdelningen 120 % på satsat kapital medan den åren därefter var 178 5/8 %. Totalt 298 5/8 % enligt Sven T Kjellberg. Orsaken till de höjda utdelningarna från 1780 och framåt var bristande konkurrens på grund av krig med Frankrike, Nederländerna, Spanien enade mot Storbritannien på andra sidan vilket ledde till att de alla hade svårt att skicka fartyg till Kanton. Sverige började också exportera te till Västindien år 1767 för vidare transport till USA. Efter 1782 blev denna export omfattande, men från 1785 började US-amerikanska skepp själva segla på Kanton.

Mycket på grund av allt te som smugglades in i Storbritannien från Sverige beslutade den brittiska staten att från 1784 kraftigt sänka tullarna på te. Detta resulterade i att tesmuggling blev olönsamt.  Något som kom att få allvarliga konsekvenser för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj.

Samtidigt hade en möjlighet för bolagets anställda öppnat sig i och med att brittiska EIC erövrat Bengalen och skaffat sig kontroll över opiumodlingen år 1757. När sen kineserna tillätt att superkargörer stannade i Kanton även när skeppen inte var där började Svenska Ostindiska Kompaniet placera fasta superkargörer i Kanton. Dessa kom i allmänhet också att som privata handelsmän bli aktiva i den interna Ostasiatiska handeln som inkluderade opium som den mest lönsamma varan.

Advertisements

Niklas Holterman

Endast för medlemmar

Lazarus om Martin Holterman

Endast för medlemmar

De stora järnexportörerna på 1700-talet

Del 2 av 7 i serien Export på 1700-talet

Den svenska exporten av järn, framförallt stångjärn, var ryggraden i svensk export på 1700-talet och skapade stora överskott som till viss del investerades i bruk och till viss del i lyxkonsumtion. Huvuddelen av exporten gick via Stockholm, med stora andelar också via Göteborg ooch Gävle. De tre städerna var helt dominerande och det var också handelshus i dessa städer som dominerade exporten.

De allra största år 1730 var (med exporten angiven i ton)

Maister, 2 800, Stockholm
Grill, 2 000, Stockholm
Jennings, 2 000, Stockholm
Worster, 1 500, Stockholm
Grundi, 1 600, Göteborg
Mould, 1 400, Göteborg
Ström, 1 300, Göteborg
Kierman, 1 100, Stockholm
Lefebure, 900, Stockholm
Herwegh (Hervig), 880, Göteborg

På 1750-talet hade läget vad det gäller vilka som var de största exportörerna i Sverige ändrats en del. Flera av de britter som hade stor export år 1730 som exempelvis William Maister (och hans bror Henrik Maister i Göteborg), Tomas Grundi, Tomas Mould och Samuel Worster,  hade försvunnit från topplistan. Herwegh som var en stor exportör år 1730 är dödsboet efter Sara Herwegh som i sin tur var änka efter Nils Persson Sahlgren, mor till Niklas Sahlgren och svärmor till Hans Olofsson Ström som också var en stor järnexportör. I Stockholm var Hans Olofsson Ströms bror Berge Olofsson Ström samtidigt en av de tio största exportörerna med en export på nånstans omkring 800 – 900 ton. Även andra britter, exempelvis John Montgomery i Stockholm och Hugh Ross i Göteborg hade försvunnit som exportörer. I Stockholm var dock en del av de stora firmorna från 1730 kvar, i Göteborg ingen. Istället hade en rad svenska familjer med kontakter direkt på bruken plus några nya britter dykt upp i Göteborg medan nya britter tagit över i Stockholm.

Exportörer 1750 (för Göteborg 1752)

Jennings, 7 500, Stockholm
Lefebure, 3 500, Stockholm
Tottie, 2 600, Stockholm
Bagge, 1 300, Göteborg
Beckman, 1 300, Göteborg
Jaraldt, 1 300, Göteborg
Arfvidsson, 1 200, Göteborg
C.Hall, 1 000, Göteborg
Grill, 1000, Stockholm
Sahlgren, 700, Göteborg

1730 var Hans Olofsson Ström en stor exportör i Göteborg, 20 år senare är hans svärson Christian Arfvidsson stor exportör, liksom brorsonen Johan Fredrik Ströms blivande fru Cornelia Hall, änka efter Benjamin Hall och mor till den senare så dominerande järnexportören John Hall i John Hall & Co.  I Göteborg fanns dessutom även exportör med efternamnet Grill år 1750, sannolikt Abraham Grill d.y, bror till Claes Grill. Även en annan svärson till Hans Olofsson Ström skulle snart bli en stor järnexportör i Göteborg, nämligen Martin Holterman. Beckman var Vincent Beckman & Co medan Jaraldt hette John i förnamn. Nummer tio på listan över Sveriges största järnexportörer är Niklas Sahlgren.

Även i Stockholm var olika exportörer nära släkt. Jean Henri Lefebure var svåger till Frans Jennings och Herman Petersen, alla tre gifta med varsin dotter till Jean Bedoire d.y. Herman Petersen gifte sen om sig med en dotter till Frans Bedorie, bror till Jean Bedoire d.y. Robert Campbell var gift med en syster till Jean Bedoire d.y och Frans Bedoire. Hans dotter var gift med John Montgomery. Andra systrar var gifta med Christopher Pauli och Isaac Toutin.

Ytterligare 20 år senare har i stort sett alla exportörer bytts ut jämfört med 1730.

Exportörer 1770 (år 1770 för Göteborg och 1772 för Stockholm)

Tottie, 6 600, Stockholm
Arfvidsson, 4 000, Göteborg
Beckman, 1 900, Göteborg
Bohman, 1 500, Stockholm
Wahrendorff, 500, Stockholm
Holterman, 370, Göteborg
Sahlgren, 310, Göteborg
Schön, 300, Stockholm
Grill, 180, Göteborg

Flera handelshus i Stockholm drabbades hårt av rättegångar och skadestånd i samband med den räfst som mösspartiet genomförd mot växlingskontoren på 1760-talen. Gustaf Kierman hamnade i fängesle där han dog, Plomgrens och Grill fick betala skadestånd, Jennings & Finlay försvann 1761 på grund av oenigheter och  spekulationer som Robert Finlay ägnat sig. Robert Finlay gick själv i konkurs 1771.

Vilka handelshus dom dominerade exporten i Gävle, Norrköping och Uddevalla har jag ingen koll på och det kan mycket väl vara så att nåt handelshus i dessa städer rätteligen borde finnas med bland de stora, exempelvis Koch i Uddevalla eller Elfstrand i Gävle. 1790 hade exporten ökat ganska rejält och i Göteborg dominerade nu en firma totalt. Detta bland annat för att Christian Arfvidsson & Söner fått ekonomiska problem och Sahlgren & Alströmer gjort konkurs vid mitten av 1780-talet. Orsaken till dessa ekonomiska problem för göteborgsföretagen var delsvis misslyckad spekulation på export av järn till USA och rent olagligt fiffel, allt utfört av Carl Söderström, en klassisk ekonomisk fifflare och spekulant. Förädndringen av temarknaden med mycket kraftigt sänkta skatter på te i Storbritannienn innebar också stora problem för många exportföretag då smuggling av te var en stor och väsentlig sysselsättning för handelshusen i Göteborg.

Exportörer 1790

John Hall, 10 600, Göteborg
Tottie, 10 300, Stockholm
Bohman, 3 500, Stockholm
Koschell, 3 500, Stockholm
Wennerqvist, 2 300, Stockholm
Deneke, 2 000, Stockholm
Beckman, 1 900, Göteborg
De Ron, 1 600, Stockholm
Wahrendorff, 1 500, Stockholm
Pauli, 1 200, Stockholm

John Hall hade i princip tagit över all den export och de kontakter som Christian Arfvidsson och bröderna Alströmer (Sahlgren & Alströmer, tidigare Sahlgren) tidigare hade. I Stockholm så var Tottie & Arfwedson den största exportfirman från 1772 och framåt medan det gick lite upp och ner för andra handelshus.

För källor se första inlägget om järnexporten.

Holterman & Söner

Martin Holterman, föddes 1715 i Hamburg och dog 1793 i Göteborg. Han fick burskap som handelsman i Göteborg år 1755 och var bisittare i handelssocieteten från 1758 till 1770 samt direktör i Ostindiska kompaniet under tredje oktrojen 1766-1787.

Han var gift med Anna Mariana Ström (1727-64) i sitt första äktenskap, Hon var dotter till grosshandlaren Hans Olofsson Ström och Anna Sahlgren samt därmed också systerdotter till Niclas Sahlgren. Därmed var han också svåger till den framgångsrike handelsmannen Christian Arfvidsson. Holterman arbetade en period för Niclas Sahlgren som prokurist. Hans andra hustru var Charlotta Arfwedson (1741-1801), dotter till handlanden i Stockholm Abraham Arfwedson (1698-1779) och Maria Elisabet Pauli.

I Martin Holtermans första äktenskap föddes Johan Peter Holterman (1757-1793) och Niclas Holterman (1758-1824) samt dotterna Anna Elisabeth Holterman (1759-1801). Den sistnämnda var gift med Jacob Arfwedson (1743-1812).  Även i andra äktenskapet föddes tre barn, Martin Abraham Holterman (1766-1838),  Maria Charlotta Holterman (1768-1841), gift med Anders von Wahrendorff, Jacob Holterman (1769-1789) samt Carl Fredrik Holterman (1774-1793).

Svärfadern Hans Olofsson Ström var en av Göteborgs största järnexportörer och förmodligen också en exportör av te. Martin Holterman kom sannolikt att överta en del av den järnexport och de kontakter som Ström tidigare hade ombesörjt och hade förmodligen också goda kontakter genom närheten till Niclas Sahlgren. Järnexport och teexport hörde sannolikt ihop vid denna tid, med te som varande den ekonomiskt viktigare varan. Te smugglades till Storbritannien, förmodligen med samma fartyg som också transporterade järn.

1760 exporterade Martin Holterman 370 ton järn, 1770 80 ton, 1777 90 ton, 1790 1 000 ton och år 1800 2 200 ton (20% av exporten via Göteborg). De tre sönernas om överlevde till vuxen ålder blev förmodligen delägare i firman på 1780-talet varefter firman benämndes Martin Holterman & Söner. Riktigt stor järnexportör tycks alltså den Holtermanska firman inte ha blivit förrän AP Fröding börjat arbeta i firman. AP Fröding blev delägare 1794, tillsammans med Martin Holterman d.y. De andra två bröderna Holterman tycks vid denna tid ha lämnat firman för att istället fokusera sillhandel, trankokeri och sillsalteri i en egen firma, J. P. & N. Holterman. 1809 dog AP Fröding och hans änka Elisabeth Minten övertog huvudägandet i firman som hon drev vidare under namnet AP Frödings Enka & Co.

Martin Holterman

I början av 1800-talet fortsatte Holterman att vara den näst största eller tredje största järnexportören i Göteborg med 17% av exporten 1803, 15% 1805, 11% 1808, 24% 1810 och 13% 1815. Sistnämnda år heter firman AP Frödings Enka & Co. Största järnexportfirman fram till sin konkurs år 1807 var John Hall & Co och medtävlare om plats två var firman Low & Smith. Den Holtermanska firman var aldrig störst.

Den Holtermanska firman var också en av Göteborgs större importfirmor med import av spannmål, socker och salt. Sillverksamheten bedrevs av allt att döma i ett annat företag vilket redan nämnts. 1770 var Holterman stadens tredje största importör rent värdemässigt och 1777 den femte största. Holtermans viktigaste importvara var spannmål från Östersjöområdet, 1760 importerades 140 ton, 1770 670 ton, 1777 650 ton och 1790 210 ton. Saltet importerades från Italien och Portugal, lite varierande år från år (1760 60 ton, 1770 200 ton, 1777 200 ton, 1790 175 ton). Den Holtermanska firman importerade även kaffe och textilier.

Martin Holterman d.ä. investerade även i fartygsandelar, fastigheter och i Värmlands bruksegendomar. Bland dessa märktes Krontorp (Bäckhammar), Dömle- och Kvartorpsverken samt Bosjöhyttan. Hans önskan var att dessa efter hans död skulle utgöra fideikommiss för hans barn. 1802 upphävdes fidekommisset. Sonen Niclas Holterman kom efterhand att bli en större bruksägare i Värmland och sannolikt exporterades hans järn via den Frödingska (f.d. Holtermanska) firman.

Handelshusen i Göteborg och herrnhutarna

På 1790-talet och i början av 1800-talet gick en lång rad handelshus i Göteborg i konkurs. Det hade dels med olika krig att göra, dels berodde det på att sillen försvann och dels på kraschen som följde på den konstgjorda högkonjunkturen som kontinentalblockaden innebar. Men några firmor överlevde och gemensamt för flera av dem var att deras ägare tillhörde Evangeliska Brödraförsamlingen (herrnhutare, herrnhutism).

Herrnhutismen uppstod som en direkt fortsättning på Husiterna, eller kanske riktigare de Böhmiska bröderna, en reformrörelse inom den katolska kyrkan som uppstod i slutet av 1400-talet i Böhmen och Mähren. Man kallade sig själva för Bröderna och Brödraförsamlingen. Under århundraden förföljdes de ofta hårt och många flydde på 1700-talet till Nikolaus Ludwig von Zinzendorfs (1700-1760) gods Berthelsdorf i Herrnhut i Oberlausitz i nuvarande tyska delstaten Sachsen.

Evangeliska Brödraförsamlingen

Evangeliska Brödraförsamlingen

Där fick de skydd och där uppstod den rörelse som idag allmänt kallas herrnhutism och vars anhängare kallas herrnhutare men som officiellt heter Evangeliska brödraförsamlingen. På 1760-talet blev rörelsen en egen kyrka men i Sverige kom den främst att vara och förbli en inomkyrklig rörelse i den lutherska statskyrkan. Rörelsen var tidigt stor i Danmark och där skapade man mönstersamhället Christiansfelden fantastiskt liten klenod till stad. Från Danmark spred sig rörelsen till Norge och Sverige. I Norge dog den snart ut men i Sverige finns det fortfarande församlingar, en i Göteborg och en i Stockholm.

Den som drog igång den herrnhutiska väckelsen i Göteborg var fattighusprästen Johan Willin. Biskop Erik Lamberg som tillhörde den toleranta gruppen kyrkomän relativt den herrnhutiska rörelsen till och med berömde göteborgskaplanen Willin inför justitiekanslern. Lamberg gick dessutom ofta och lyssnade på Willins predikningar under 1760-talet. År 1766 var det Göteborgs tur att bilda societet. Börje Pihl blev föreståndare för göteborgskretsen 1767. På sin lista över ”syskon” kom han upp i cirka 150 stycken.

Johan Wingård vigdes 1780 till ny biskop över Göteborgs stift. Redan under sin tidigare ämbetsperiod i Stockholm hade han kontakter med brödrakretsen. Han stödde också brödraförsamlingen i Göteborg och lade ett gott ord för dem när de sökte tillstånd att bygga en församlingssal. Han besökte regelbundet societetens möten. Willin öppnade år 1767 också en skola för fattiga barn på Stampen nära fattighuset. De första föreståndarna för denna var Peter Ekman (III) och G.B. Santesson, båda vänner till Willin och sedermera medlemmar i den herrnhutiska församlingen i Göteborg.

Församlingen i Göteborg fick 1785 eller 1786 en egen församlingslokal på Kungsgatan 45 genom Sven Linhults (1731-90) försorg. Han köpte ena gårdshalvan 1767 och den andra 1786 och överlämnade husen till Evangeliska Brödraförsamlingen 1787 startades en skola i huset, ansedd som Sveriges första egentliga flickskola. 1799 öppnades även en pojkskola. Vid branden år 1802 förstördes samtliga hus i kvarteret. Ett nytt stenhus i två våningar invigdes 1804. Skolan upphörde 1859.

Bland tidiga herrnhutare i Göteborg märks Hans Calmes, Gustaf B. Santesson, Jonas Kjellberg (1752-1832), Peter Ekman (II)), Sven Eriksson Kullman (1715-1762) och hans fru Maria Hülphers (1731-87). Herrnhutare var troligen även paret Kullmans barn, Christina Kullman (1751-1814) gift med Gudmund Dahl (1739-1826) också han herrnhutare, Elisabeth Kullman (1752-91) gift med skeppsmäklaren Johan Håkan Leffler (1745-1813) i dennes första gifte, Sven Petter Kullman (1755-89) gift med Britta Dorotea Böker i hennes första gifte, Maria Kullman (1757-81), gift med Jonas Malm (1745-1808) i hans första äktenskap, Erik Svensson Kullman (1758-1804), gift med Anna Bauer (1768-1834). Många framgångsrika företagare, handelsmän och köpmän i Göteborg tillhörde den Evangeliska Brödraförsamlingen. Några av dem har jag redan räknat upp.

Speciellt tycks herrhutarna ha varit verksamma inom sillhanteringen och förutom redan nämnda Peter Ekman (III), Jonas Kjellberg, Dahl, familjen Kullman och Santesson så var Benjamin Bagge, Sven Linhult (ofta skrivet Sven Lindhult), Christian Schönfeldt, Anders Lesse, Henrik Törner Planck, Gabr. Brusewitz (svåger till Peter Ekman (III), Lars Kåhre och  J.P. Holterman. Andra kända personer som var herrnhutare var poeten Bengt Lidner (1757-93), hans föräldrar Olof Liedner och Margareta Elisabeth Boethius (syster till Peter Ekmans fru), bokhållaren vid Ostindiska kompaniet Samuel Aurell (som Margareta Elisabeth Boethius gifte sig med i sitt andra äktenskap).

Även de flesta övriga nära släktingar i familjerna Aurell och Ekman tycks ha varit herrnhutare. Peter Ekmans söner Johan Jacob Ekman och Gustaf Henrik Ekman fick båda gå på herrnhutarnas internatskola i Christiansfeld i Danmark. Det fick även den äldsta systern Anna Margaretha Ekman. Johan Jacob Ekman flyttade dessutom år 1787 vidare till den herrnhutiska skolan i Niesky för utbildning till att arbeta i Brödraförsamlingens tjänst. Även Santesson, Planck och Dahl skickade sina barn till skolan i Christiansfeld. År 1787 lämnade de två barnen Ekman på skolan densmma och då fanns inga svenska barn kvar där. 1701 rest Johan Jacob Ekman hem från Niesky. Anna Margaretha Ekman var från 1799 gift med grosshandlaren Nils Fredrik Wahlberg.

Efter att frun dog gifte Samuel Aurell om sig med Anna Elisabeth Wallerius som var syster till Arvid Wallerius med vilken Peter Ekman hade många affärsförbindelser av olika art. Syskonen Wallerius far Erik Wallerius var gift med en syster till Peter Ekman.

I samband med att Sven Linhult byggde församlingslokalen till Evangeliska Brödraförsamlingen efter ett biskopsval som gått herrnhutarna emot så utbröt en schism bland dem. En grupp ville fortsätta bedriva verksamheten inom statskyrkans ram, en annan ville bedriva den självständigt. Den förstnämnda gruppen med bland annat familjen Santesson, Jonas Kjellberg och Henrik Törner Planck lämnade då Evangeliska Brödraförsamlingen. Sven Linhult testamenterade också hela sin förmögenhet till Evangeliska brödraförsamlingen i Göteborg när han dog barnlös år 1790.

Flertalet av de herrnhutisk affärsmännen var engagerade i sillhantering men de tycks inbördes ha haft nån slags arbetsfördelning för att inet konkurerra ut eller slå undan fötterna för varandra. Sålunda var Lars Kåhre Göteborgs störst saltimportör medan Ekman och Kjellberg som också importerade salt gjorde det i mindre utsträckning. Kåhre hade inga större sillsalterianläggningar men ett stort trankokeri och andel i ett mindre trankokeri medan Ekman och Kjellberg hade flera skärgårdsverk var och främst var fokuserade på export av salt sill samt import av spannmål från östersjöområdet dit sillen främst exporterades.

J.P. Holterman ägde flera sillsalterianläggningar och trankokerier ihop med J.C. Böker eller med brodern N. Holterman. Dessutom var den Holtermanska firman spannmålsimportör, saltimportör och järnexportör. Santesson var också stor ägare av skärgårdsverk (salterier och trankokerier) medan Sven Linhult och Anders Lesse tillhörde de allra största trankokeriägarna. Anders Lesse ägde 4 trankokerier med sammanlagt 44 kittlar samt ett salteri medan Sven Linhult ägde 4 trankokerier med sammanlagt 48 kittlar plus ett salteri. Planck och Schönfeldt ägde för sin del ett antal sillsalterier ihop. Kullmans ägde några mindre salterier.

Den herrnhutiska företagargruppen kan sägas att i fler hänseenden stå i motsatsförhållande till den mer spekulativt inriktade gruppen av köpmän runt Ostindiska kompaniet. Den senare gruppen investerade en stor del av vinsterna i fastigheter och gods, i lyxkonsumtion och fester. Herrnhutarna lät i betydligt större utsträckning de införtjänta vinsterna stå kvar i företagen. Något som gjorde att de företag som ägdes av herrnhutare sällan gick i konkurs när de fick problem utan överlevde de olika finanskriser som regelbundet drabbade det ekonomiska livet och samhället. Exempelvis finanskraschen i Nederländerna 1772, motsvarande krasch 1780-83, finanskraschen i Sverige 1785-87 och den vid kontinentalblockadens slut.