Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Hall

Kvarteret Domprosten

Kvarteret Domprosten, Lilla Kyrkogatan-Drottninggatan-Korsgatan-Kyrkogatan. Ett litet kvarter invid Domkyrkan.

Om uppkomsten av kvarteren Holländaren och Domprosten skriver Olga Dahl enligt Wikipedia:

”År 1720 hade assessor Matthias Schildt köpt 4.39 östra på auktion för 500 D. kmt skräddare David Fischers ödetomt. Den 2.4.1723 skrev David Fischer, att Herr Matthias Schildt hade givit honom ett köpebrev på sin tomt belägen på Drottninggatan emellan bokhållare Lars Jacobssons och Herr Gustaf Jonssons hus. Han var fortfarande skyldig att betala 500 D. smt.

Eftersom David Fischer samtidigt köpte även 4.39 västra kom tomterna i fortsättningen, att dela historia fram till 1757. När handelsmannen Sven Fredrik Svensson detta år ägde tomterna inträffade en eldsvåda, som på nytt gjorde dem till ödetomter. Denna eldsvåda var mycket farlig, eftersom Holländaregatan – nuvarande Drottninggatan – var den trängsta i hela staden. Vid tillfället brann fyra hus helt ned till grunden och två i det närmaste. Bagaren Elias Gardins (4.43 och 3.56) hus nedrevs för att hindra eldens spridning och vinna fri passage till Kyrkogatan. Magistraten passade på tillfället och bestämde, att en ny tvärgata till Kyrkogatan, kallad Lilla Kyrkogatan, skulle anläggas. Den drogs i huvudsak över 3.60 östra och 4.40. Tomten 4.39:s västra del blev nordöstlig hörntomt i ett nytt kvarter, senare döpt till Domprosten.”

Tomter enligt Göteborgs Tomtägare 1637 -1807

Rote 3, tomt 58
Rote 3, tomt 60, Wohlfahrt, Klunger, Kröpke, Landin, Falleij (Falley), Hunter, Gutrey (Guthrie), Oterdahl, Fernlöf
Rote 3, tomt 61, Hunter, Carneij (Carnegie, Carney), Michaeli

Idag Lilla Kyrkogatan nr 4 (18:6). Huset är ungefär lika gammalt som Nr 2 och Nr 3 – huset är byggt runt 1803. Byggnaden uppfördes åt en pastejbagare G. Menn. Senare har det varit skiftande verksamhet i huset – brygghus åt fabrikör Michaeli, G. B. Almquists spegelfabrik och Göteborgs Slöjdmagasin samt Strömbergs Herrekipering. Åren 1976 och 1983 byggdes huset om för Arhans Mattor till nuvarande utseende. (Citerat från Wikipedia, ursprungligen från Gudrun Lönnroths bok Hus för Hus)

Rote 3, tomt 62, Grube, Tilisch, Scheel, Brag, Brandin
Rote 3, tomt 63, Kuhn, Faust, Bruun, Ekeberg, Broddelius, Lindblad
Rote 4, tomt 34, Liedberg, Benzelius, Neuman, Echtler, Bellenden, Hall, Lund, Wahlberg, Gregoire, Reimers
Rote 4, tomt 35, Schwartzkopf, von Minden, Liedberg, Halck, Planck & Schönfelt, Planck, Kobb
Rote 4, tomt 36, Möller, von Minden, Olbers, Wohlfahrt, Schneider & Blidberg, Blidberg, Kobb
Rote 4, tomt 37, Schwartzkopf, Brockman, Halck
Rote 4, tomt 38, Kuhn, Wedinghausen (Wedinghusen), Maville, Brockman, Kinlock, Schönfeldt, Laurin, Krafft, Grén
Rote 4, tomt 39, Casparsson (Poppelman), Maschovius, Wedinghausen, Schildt, van Egmont, Crom, Greig, Roos, Levgren

Idag Lilla Kyrkogatan nr  2 (18:1). Det uppfördes 1803–06 där murarmästare Gammelin huserade i hörnhuset, medan tenngjutare Sundberg hade sin port mot Drottninggatan. Detta hus var också ett bostadshus och många spännande yrkespersoner har bott här, exempelvis en telegrafassistent och en paraplymakare. För drygt hundra år sedan försvann stallet på gården. På 1970-talet moderniserades lokalerna för den Danska sjömanskyrkan i detta hus. (Citerat från Wikipedia, ursprungligen från Gudrun Lönnroths bok Hus för Hus)

Porten till Lilla Kyrkogatan 2.

Porten till Lilla Kyrkogatan 2. Bild: Hesekiel. Licens: CC BY-SA 4.0

Kvarteret Domprosten

Advertisements

Kvarteret Snusmalaren

Kvarteret Snusmalaren, Korsgatan-Kyrkogatan-Östra Hamngatan-Kungsgatan

Tomter enligt Göteborgs Tomtägare

Rote 2, tomt 129, Styfvert, Graff, Törnsten, Hult, Dyrén, Axel Gillblad & Co (Gillblads)
Rote 2, tomt 130, Böker, Styfvert, Boureille, Kidron, Osterman, Kjellman
Rote 2, tomt 131,
Rote 2, tomt 132, von Döbeln, Trausell, Björnberg, Roy
Rote 2, tomt 133, Felterus, Björnberg
Rote 2, tomt 134, Jung (Young), Grönberg, Ekman, Wirgman
Rote 2, tomt 135, Borgman, Fistulator, Lind, Ekman, Landin, Hillberg
Rote 2, tomt 136, Almgren, Dahl,
Rote 2, tomt 137, Böker, Plomholt, Norman, Almgren, Rydell, Wallerius
Rote 3, tomt 19, Ekberg, Rubbo, Herndahl, Bruce, Svalin, Lindström, Bahrman, Dahl
Rote 3, tomt 20, Magirus, Soterus, Granberg, Rubbo, Matzen, Ahlroth, Kullman, Heegh, Dahl
Rote 3, tomt 21, Gudmundsson, Leijoncrantz, Wennerstierna, Nissen, Sahlgren, Lamberg
Rote 3, tomt 22, Jungmaker, Sernström, Rolluf
Rote 3, tomt 23, Caun (Cahun, Canonhielm), Liedbom, Montin, Sundberg,
Rote 3, tomt 24, Wennerstierna, Moberg, Gripman, Kåhre, Dymling
Rote 3, tomt 25, Orm (Ormsson), Otterbeck, Lindström & Brattberg,
Rote 3, tomt 26, Graff, Holst,
Rote 3, tomt 27, Prunck, Walther, Schultz, Hilleström, Hallman, Roos, Magnus
Rote 3, tomt 28, Barker, Graff, Runge, Hall
Rote 3, tomt 29, Barker, Wennerwall, Klint, Reutz
Rote 3, tomt 30

Kvarteret Snusmalaren

Ostindiska Kompaniet – tredje oktrojen 1766-86

Del 5 av 7 i serien 1700-talets kompanier

När den tredje oktrojen skulle bildades så slutade det med att en grupp grosshandlare i Stockholm fick oktrojen. Detta skedde redan år 1762, men privilegierna skulle inte gälla förrän 1766. Teckening av lotter (aktier) skedde dock från 1762. De två centrala personerna var från Stockholm, Robert Finlay i firman Finlay & Jennings och Fabian Löwen. Som tredje kompanjon hade de Georg Henrik Conradi från firman Koschell & Conradi, också den i Stockholm. Förutom dessa tre var också Michael Grubb direktör från start.

Från tredje oktrojen finns aktieägarförteckningar bevarade och den störste investeraren i den fasta fonden var Robert Finlay följd av bl.a. Pietro de Proli, Fabian Löwen, Jonas Eriksson Malm (Jonas Malm Eriksson), Michael Grubb, Christian Arfvidsson och Martin Holterman samt vissa handelshus som Wilson & Hall, Petersen & Bedoire samt C.G. Küsel & Wahrendorff.

Jonas Eriksson Malm placerade också pengar åt rika klienter både inom Sverige och utomlands. Bland annat hanterade han investeringar för Charles Irvine under den andra oktrojen. Det är möjligt att att han fortsatte med denna hantering och att en del av de aktier som står på honom var aktier han förvaltade för andra personer. Kanske ägnade sig också Holterman åt samma finansiella service, dvs agerade som agent för andra personers placeringar.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1766, namn, dlr smt

Robert Finlay, 431 700
Wilson & Hall, 293 500
Martin Holterman, 289 000
Michael Grubb, 235 300
Pietro de Proli, 171 800
Petersen & Bedoire, 165 200
Christian Arfvidsson, 150 000
Jonas Eriksson Malm, 125 500
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600
Fabian Löwen, 103 200

Fonden var på totalt 2 835 000 dlr smt år 1766 enligt Martin Åberg, Svensk Handelskapitalism. Men hans siffror stämmer inte inbördes. De han anger i en tabell är mycket lägre än de han anger i texten så de som jag redovisat ovan motsvarar sannolikt ett kapital på 5 670 000 dlr smt.

Det handlades med aktierna (eller lotterna som de kallades) och därför byttes ägarna delvis ut under perioden. Vissa stärktes som ägare, andra försvagade.

Både Michael Grubb och Robert Finlay gjorde konkurs och tvingades år 1770 att lämna direktionen. Även Georg Henrik Conradi hade fått ekonomiska problem, men klarade sig från konkurs genom en ackordsöverenskommelse med fordringsägarna.

Istället för Grubb och Finlay kom Carl Gottfried Küsel, Johan Abraham Grill, Jacob Schutz (dog dock redan 1772) in som direktörer. När Löwen dog 1773 ersattes han av Carl Fredrik Scheffer. Både Löwen och Scheffer kan betraktas som statliga (kungliga representanter i företaget).

De andra nya direktörerna vid sidan av Scheffer hörde till de större investerarna, de så kallade huvudparticipanterna och det gjorde sannolikt även de övrig nya direktörerna från 1773, Gustaf Tham och Johan Fredrik Ström (båda dog 1781). 1776 blev också David Sandberg direktör, 1777 Patrik Alströmer, Andreas Andersson och Martin Holterman, 1778 Jean Abraham Grill och 1781 Johan Liljencrantz.

På grund av konkurserna kom Finlay och Grubb att försvinna som aktieägare och dödsfall sorterade bort Löwen. De som sålde aktier var bl.a. Pietro de Proli och Christian Arfvidsson. Köpare var bland annat Martin Holterman och Jonas Eriksson Malm.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1786, namn, dlr smt

Martin Holterman, 826 600
Jonas Eriksson Malm, 508 500
Robert Finlays konkursbo, 431 700
Petersen & Bedoire, 165 200 (?)
Christian Arfvidson & Söner, 145 000 (Christian Arfvidson själv 12 000)
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600 (?)
Thomas Erskine, 97 400
John Hall & Co, 55 000

Fram till 1780 var den totala utdelningen 120 % på satsat kapital medan den åren därefter var 178 5/8 %. Totalt 298 5/8 % enligt Sven T Kjellberg. Orsaken till de höjda utdelningarna från 1780 och framåt var bristande konkurrens på grund av krig med Frankrike, Nederländerna, Spanien enade mot Storbritannien på andra sidan vilket ledde till att de alla hade svårt att skicka fartyg till Kanton. Sverige började också exportera te till Västindien år 1767 för vidare transport till USA. Efter 1782 blev denna export omfattande, men från 1785 började US-amerikanska skepp själva segla på Kanton.

Mycket på grund av allt te som smugglades in i Storbritannien från Sverige beslutade den brittiska staten att från 1784 kraftigt sänka tullarna på te. Detta resulterade i att tesmuggling blev olönsamt.  Något som kom att få allvarliga konsekvenser för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj.

Samtidigt hade en möjlighet för bolagets anställda öppnat sig i och med att brittiska EIC erövrat Bengalen och skaffat sig kontroll över opiumodlingen år 1757. När sen kineserna tillätt att superkargörer stannade i Kanton även när skeppen inte var där började Svenska Ostindiska Kompaniet placera fasta superkargörer i Kanton. Dessa kom i allmänhet också att som privata handelsmän bli aktiva i den interna Ostasiatiska handeln som inkluderade opium som den mest lönsamma varan.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Stockholms Slott Stora stadsvarvet 454 31 154 1761-1778
Riksens Ständer Terra Nova 460 34 170 1760-1770
Finland Stor stadsvarvet 450 30 150 1762-1781
Adolph Friederic Djurgårdsvarvet 450 24 160 1766-1786
Lovisa Ulrica Djurgårdsvarvet 380 24 140 1766-1783
Cron Prins Gustaf Terra Nova 480 28 154 1767-1786
Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797

Lazarus om John Hall d.ä.

Endast för medlemmar

De stora järnexportörerna på 1700-talet

Del 2 av 7 i serien Export på 1700-talet

Den svenska exporten av järn, framförallt stångjärn, var ryggraden i svensk export på 1700-talet och skapade stora överskott som till viss del investerades i bruk och till viss del i lyxkonsumtion. Huvuddelen av exporten gick via Stockholm, med stora andelar också via Göteborg ooch Gävle. De tre städerna var helt dominerande och det var också handelshus i dessa städer som dominerade exporten.

De allra största år 1730 var (med exporten angiven i ton)

Maister, 2 800, Stockholm
Grill, 2 000, Stockholm
Jennings, 2 000, Stockholm
Worster, 1 500, Stockholm
Grundi, 1 600, Göteborg
Mould, 1 400, Göteborg
Ström, 1 300, Göteborg
Kierman, 1 100, Stockholm
Lefebure, 900, Stockholm
Herwegh (Hervig), 880, Göteborg

På 1750-talet hade läget vad det gäller vilka som var de största exportörerna i Sverige ändrats en del. Flera av de britter som hade stor export år 1730 som exempelvis William Maister (och hans bror Henrik Maister i Göteborg), Tomas Grundi, Tomas Mould och Samuel Worster,  hade försvunnit från topplistan. Herwegh som var en stor exportör år 1730 är dödsboet efter Sara Herwegh som i sin tur var änka efter Nils Persson Sahlgren, mor till Niklas Sahlgren och svärmor till Hans Olofsson Ström som också var en stor järnexportör. I Stockholm var Hans Olofsson Ströms bror Berge Olofsson Ström samtidigt en av de tio största exportörerna med en export på nånstans omkring 800 – 900 ton. Även andra britter, exempelvis John Montgomery i Stockholm och Hugh Ross i Göteborg hade försvunnit som exportörer. I Stockholm var dock en del av de stora firmorna från 1730 kvar, i Göteborg ingen. Istället hade en rad svenska familjer med kontakter direkt på bruken plus några nya britter dykt upp i Göteborg medan nya britter tagit över i Stockholm.

Exportörer 1750 (för Göteborg 1752)

Jennings, 7 500, Stockholm
Lefebure, 3 500, Stockholm
Tottie, 2 600, Stockholm
Bagge, 1 300, Göteborg
Beckman, 1 300, Göteborg
Jaraldt, 1 300, Göteborg
Arfvidsson, 1 200, Göteborg
C.Hall, 1 000, Göteborg
Grill, 1000, Stockholm
Sahlgren, 700, Göteborg

1730 var Hans Olofsson Ström en stor exportör i Göteborg, 20 år senare är hans svärson Christian Arfvidsson stor exportör, liksom brorsonen Johan Fredrik Ströms blivande fru Cornelia Hall, änka efter Benjamin Hall och mor till den senare så dominerande järnexportören John Hall i John Hall & Co.  I Göteborg fanns dessutom även exportör med efternamnet Grill år 1750, sannolikt Abraham Grill d.y, bror till Claes Grill. Även en annan svärson till Hans Olofsson Ström skulle snart bli en stor järnexportör i Göteborg, nämligen Martin Holterman. Beckman var Vincent Beckman & Co medan Jaraldt hette John i förnamn. Nummer tio på listan över Sveriges största järnexportörer är Niklas Sahlgren.

Även i Stockholm var olika exportörer nära släkt. Jean Henri Lefebure var svåger till Frans Jennings och Herman Petersen, alla tre gifta med varsin dotter till Jean Bedoire d.y. Herman Petersen gifte sen om sig med en dotter till Frans Bedorie, bror till Jean Bedoire d.y. Robert Campbell var gift med en syster till Jean Bedoire d.y och Frans Bedoire. Hans dotter var gift med John Montgomery. Andra systrar var gifta med Christopher Pauli och Isaac Toutin.

Ytterligare 20 år senare har i stort sett alla exportörer bytts ut jämfört med 1730.

Exportörer 1770 (år 1770 för Göteborg och 1772 för Stockholm)

Tottie, 6 600, Stockholm
Arfvidsson, 4 000, Göteborg
Beckman, 1 900, Göteborg
Bohman, 1 500, Stockholm
Wahrendorff, 500, Stockholm
Holterman, 370, Göteborg
Sahlgren, 310, Göteborg
Schön, 300, Stockholm
Grill, 180, Göteborg

Flera handelshus i Stockholm drabbades hårt av rättegångar och skadestånd i samband med den räfst som mösspartiet genomförd mot växlingskontoren på 1760-talen. Gustaf Kierman hamnade i fängesle där han dog, Plomgrens och Grill fick betala skadestånd, Jennings & Finlay försvann 1761 på grund av oenigheter och  spekulationer som Robert Finlay ägnat sig. Robert Finlay gick själv i konkurs 1771.

Vilka handelshus dom dominerade exporten i Gävle, Norrköping och Uddevalla har jag ingen koll på och det kan mycket väl vara så att nåt handelshus i dessa städer rätteligen borde finnas med bland de stora, exempelvis Koch i Uddevalla eller Elfstrand i Gävle. 1790 hade exporten ökat ganska rejält och i Göteborg dominerade nu en firma totalt. Detta bland annat för att Christian Arfvidsson & Söner fått ekonomiska problem och Sahlgren & Alströmer gjort konkurs vid mitten av 1780-talet. Orsaken till dessa ekonomiska problem för göteborgsföretagen var delsvis misslyckad spekulation på export av järn till USA och rent olagligt fiffel, allt utfört av Carl Söderström, en klassisk ekonomisk fifflare och spekulant. Förädndringen av temarknaden med mycket kraftigt sänkta skatter på te i Storbritannienn innebar också stora problem för många exportföretag då smuggling av te var en stor och väsentlig sysselsättning för handelshusen i Göteborg.

Exportörer 1790

John Hall, 10 600, Göteborg
Tottie, 10 300, Stockholm
Bohman, 3 500, Stockholm
Koschell, 3 500, Stockholm
Wennerqvist, 2 300, Stockholm
Deneke, 2 000, Stockholm
Beckman, 1 900, Göteborg
De Ron, 1 600, Stockholm
Wahrendorff, 1 500, Stockholm
Pauli, 1 200, Stockholm

John Hall hade i princip tagit över all den export och de kontakter som Christian Arfvidsson och bröderna Alströmer (Sahlgren & Alströmer, tidigare Sahlgren) tidigare hade. I Stockholm så var Tottie & Arfwedson den största exportfirman från 1772 och framåt medan det gick lite upp och ner för andra handelshus.

För källor se första inlägget om järnexporten.

Hull Connection

– handelshusen i Hull och den svenska järnexporten

Handelshusen i Hull spelade en stor roll för den svenska järnexporten under större delen av 1700-talet. Hull stod för en stor del av importen av svenskt järn och deras representanter (faktorer) i olika svenska städer stod för en stor del av exporten. Tidigt fanns brittiska faktorer i Helsingör och från slutet av 1600-talet fanns faktorer i Göteborg och Stockholm.

Bland de som fanns i Göteborg märks Thomas Grundy, Thomas Mowld, Henry Maister, John Wilson, Robert John Hall, John Jarrat och William Williamson. I Stockholm fanns William Maister, nån Grundy, John Fenwick, Nicholas Fenwick, Woodworth och Richard Adamson. Genom att de var faktorer hade de inte alltid någon firma i Sverige då de ofta inte hade burskap utan agerade för den brittiska firman. I Göteborg spelade sådana formaliteter ofta mindre roll. I Helsingör fanns flera ur familjen Fenwick och andra. Grundy tycks ibland ha varit Maisters faktor och ibland Broadleys. Thomas Mowld och William Williamson representerade Mowld & Williamson, sannolikt Storbritanniens största järnimportör under andra halvan av 1700-talet:

As early as 1636 a Maister had settled in Helsingore to organise the Scandinavian trade ; there was still a Maister there at the end of the 17th century, though not for much longer. The factors were on the move. Gothenburg became their headquarters for a time, but the letters tha t have survived indicate that factos toured the major ports of the Baltic, and that by 1725 and probably earlier there were at least two groups of inter-related Hull factors residing in different ports, usually Gc rhenburg, Stockholm and Narva or Riga, but soon to include St. Petersburg as well. Sometimes they co-operated, but more often they were rivals, even to the extent of forcing up the price of iron by their competition. By the 1730s the Maister group were handling some 40 percent of the iron exported from Gothenburg, and though the Maisters soon appeared to have left for home, in the 1750s the Gothenburg English factory still contained a goodly proportion of recognisably Hull names: John Jarrat, two of the Halls, John Wilson and William WilIiamson. The latter, who was the partner in Sweden of George Carnegie, represented a firm which, by the union of Mowld and Williamson interests, was to become perhaps the most impor tant iron importer in Britain, and certainly Hull’s greatest merchant house in the second half of the century.

Ovanstående citat överdriver dock Hullköpmännens andel av exporten från Sverige. Enligt Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, från 1951, stod Maister (Maister, Henworth & Co) för 7,6% av exporten från Göteborg år 1730, Grundy (Grundy & Ridout) för 16,5% medan Mowld (Thomas Mould & Co) stod för 14,4%. Samma år stod Maister för 11,7% av järnexporten från Stockholm och var Stockholms största järnexportör följd av Grill och Lefebure. Worster, som sannolikt också var faktor för en Hull-firma stod för 6,2% och Wordworth för nästan lika mycket.

I Stockholm hade Richard Adamson och John Fenwick en gemensam firma som sen blev Adamson & Wennerquist (ibland Adamson & Co) och ännu senare Wennerquist & Co. Nicholas Fenwick var för sin del kompanjon med John Montgomery i Stockholm men senare drev han en rörelse i Bordeaux.

Senare ökade de Hull-anknuta firmorna andel av exporten från Göteborg rejält. 1752 stod John Jarrat för 14,1% och Cornelia Hall för 10,9%, 1760 stod Jarrat för 17,2%, 1770 var andelen mindre och John Hall & Co stod då för endast 2,6% av järnexporten från Göteborg medan andelen år 1770 var hela 29,8%. 1790 och 1800 var John Hall & Co totalt dominerande i Göteborg med 76,2% respektive 48,1% av exporten. Sannolikt sålde John Hall & Co huvuddelen av sitt järn till Mowld & Williamson i Hull. John Hall d.ä. var ju en tid anställd i firman George Carnegie & Co där William Williamson var en av delägarna. I Stockholm var Maisters en av de dominerande firmorna fram till början av 1740-talet för att därefter förlora sin betydelse.

Handelsmännen i Hull var utestängda från den brittiska handeln med Indien och Kina. Något som betydde att de efter att Svenska Ostindiska Kompaniet grundats kunde bli intressenter i detta. Såväl John Wilson som Robert John Hall (den äldste Hall) investerade i Svenska Ostindiska Kompaniet och John Wilson var direktör under den andra oktrojen. Thomas Mowld var en av de större exportörerna av ostindiska varor under den första oktrojen. Via Göteborg kunde alltså Hull-köpmännen indirekt delta i handeln med Asien och de tog säkerligen del i tesmugglingen till Storbritannien. Något som var mycket profitabelt.

Genom sin geografiska belägenhet spelade Hull inte heller någon roll för den transatlantiska handeln, slavhandeln eller för den brittiska exporten av kol. Därför satsade handelshusen i Hull på handel med Östersjö- och Nordsjöländerna. Till en början var traväruimporten från Norge viktig, senare fick Sverige och Ryssland större betydelse. För järnexporten var Sverige viktigast:

Until the advent of Cort’s process in the 1780s, and indeed for some time afterwards, the British iron and steel industry was heavily dependent upon Swedish iron for the manufacture of high-grade products. (fn. 22) The Sheffield cutlers, ironmasters, and steelmakers consequently played a prominent part in the movement to improve the River Don. (fn. 23) Apart from the interruption caused by the Northern War, the import of Swedish iron grew steadily throughout the early part of the century and continued to be substantial until the effects of the introduction of Cort’s process were felt. The tonnage of iron imported through Hull was 2,356 in 1702, only 353 in the war year 1717, 2,581 in 1728, 3,964 in 1737, and 6,058 in 1758. By this time cheaper Russian iron was also available. In 1783 Hull imported 7,879 tons of iron, of which nearly 50 per cent. probably came from Russia.

Timber was another leading import from Scandinavia. In the early part of the century Norway was the principal supplier of deals, or sawn boards, on which customs duties were levied by the hundred of 120 pieces, and not on cubic measurement. (fn. 24) Hull’s import of deals from all sources rose from 1,498 hundreds in 1702 to 2,804 in 1758, 3,224 in 1783, and 4,530 in 1796. During the course of the century Hull’s timber came increasingly from Russia and Prussia and these cargoes consisted not of deals but of ‘common timber’, which served largely as pit-props. (fn. 25) Measured in loads of 50 cubic feet, the quantity imported through Hull rose from 1,135 in 1758 to 6,928 in 1783, and to 14,813 in 1796. Smuggling, however, extended even to such a bulky commodity as timber. John Holland, the yard-foreman of the Hull timber merchants Haworth and Stephenson, appears to have been involved in it (fn. 26) and if there were others like him the amount of timber arriving in Hull may have been considerably more than the official figures suggest.

Göteborg var också en stor importhamn för bly och Hull stod för en stor del av exporten av detta bly:

Lead from Derbyshire and Yorkshire mines was another important export from Hull, especially in the middle of the 18th century. The amount of lead and lead shot passing through the port rose from about 2,000 tons at the beginning of the century to 3,347 tons in 1758. Thereafter it declined to 3,244 tons in 1768 and 2,074 tons in 1783. Exports of red lead rose from 1,848 cwt. in 1717 to 24,322 cwt. in 1758 and 81,119 cwt. in 1783. Exports of white lead, which began in the 1730s, rose from 735 cwt. in 1758 to 12,903 cwt. in 1783.

Kingston upon Hull

Kingston upon Hull

Både exporten och importen via Hull dominerades av ett fåtal stora handelsföretag. Antalet ökade inte med tiden, men de flesta handelshusen i Hull fick fler delägare. Det var av speciella skäl enda möjligheten att dra in nytt kapital och nya intressenter i verksamheten:

At the beginning of the 18th century much of the shipping trade of Hull was concentrated in the hands of about two dozen merchant houses. In 1702 116 individuals made shipments outwards but 94 of them made fewer than 10 shipments and many made only one or two. Of the remaining merchants, eleven made between 10 and 20 shipments, four made between 20 and 40, and seven more than 40. (fn. 57) Later in the century the degree of concentration was much the same. Of the 174 shipments outwards in the third quarter of 1783 55 were made by two firms, (fn. 58) and in 1793 a petition from the principal merchant houses about the situation of a new dock had 22 signatures. One of the reasons for the constancy of the number of great merchant houses, despite the growing volume of trade, was that until the first dock was opened no merchant could develop a sizeable business who did not own or have access to a private staith. These private wharves were limited in number but far exceeded the area of the public staiths. As a result, new capital could be brought into the shipping trade only by amalgamation with existing firms. In the early 18th century most of the big merchant houses were run by individual proprietors, such as William Crowle, John Thornton, Philip Wilkinson, and Daniel Hoare. Later in the century the partnership was the dominant form of organization. Sons were often brought into the business, as in the case of Joseph Sykes & Sons, or firms such as Williamson & Co., Stephenson & Co., and Wray & Hollingsworth were created.

Vissa järnkvaliteter från Sverige var mer eftertraktade och det gällde främst vallonsmidet från Uppland. Allra mest eftertraktat var stångjärn från Leufsta. Därför uppstod i praktiken en slags monopol vad det gällde importen av detta järn till Storbritannien och Joseph Sykes & Sons var Hulls representant i den kartell som försökte upprätthålla monopolet. Andra deltagare i kartellen var Graffin Prankard i Bristol och familjen Shore i Sheffield. Samuel Shore d.ä. (1676-1751) var gift med Jane Sykes (1681-1750), dotter till George Sykes. Sannolikt var denne släkt med Hull-familjen Sykes:

Merchants tended to specialize in particular trades. It was from Joseph Sykes & Sons, who later secured a virtual monopoly of the trade, that the Huntsmans obtained the supplies of Swedish iron necessary for the production of crucible steel. (fn. 59) But specialization was rarely complete. The timber merchants Haworth & Stephenson handled Norwegian iron, imported hemp and flax from the Baltic, and traded with Holland in ironmongery, lead, and cloths. (fn. 60) The Maisters were principally iron and tar importers, but they also exported lead to France and corn to Portugal and Spain. (fn. 61)

Most of the important merchant houses employed inland correspondents and travellers, and also oversea factors to advise them on the state of the market and to place orders. For several generations such families as the Maisters, Mowlds, and Wilberforces had at least one member representing them in Scandinavia or Russia. (fn. 62) The house of Haworth & Stephenson enjoyed the services of Thomas Fearnley, a merchant who settled in Norway in 1753. In order to evade the customs regulations Fearnley visited the Swedish district of Uddevalla to assemble timber cargoes which were then shipped from Norway. The factor sometimes arranged the means of payment. As soon as a cargo was loaded a bill of exchange was drawn on the importer; it was customarily at two months’ sight and for preference payable at London. A more favourable rate on foreign financial centres would occasionally lead to bills being drawn on them. Fearnley, for example, arranged in 1754 to draw on J. A. Crop & Co., of Amsterdam, when it should be of advantage, and did so at thirty days’ sight in the same year. The Fearnley letters and accounts also make it clear that some degree of barter persisted throughout the 18th century in the Hull timber trade. (fn. 63) Similar conditions no doubt prevailed in other trades and would help to explain the rarity of complete specialization.

The Hull merchants became a powerful and wealthy group which dominated the life of the town. Many of them were active in politics, local government, and the administration of charities, and they formed effective caucuses in the controversies which surrounded the improvement of the harbour.

Joseph Sykes dotter Mary-Anne Sykes var gift med Henry Thornton. Familjen Thornton var en framstående handelsfamilj från London, som hade intressen i sockerbruk (Thornton, Watson & Co) i Hull och familjemedlemmar bosatta i St. Petersburg där de hade handelsföretag och verkade som brittiska faktorer.

1750 kontrollerade Sykes och Maisters 60% av Hulls järnimport med Mark Kirkby och Williamson som andra viktigare importörer. Mark Kirkby var tredjen störst och hans dotter Mary Kirkby gifte sig med Richard Sykes, Joseph Sykes far. Vid hennes död ärvde Richard Sykes d.y. (äldre halvbror till Joseph Sykes) landegendomar och handelsverksamheten från henne ochs enare från hennes bror.

Konkurrent till kartellen var bland andra Henry Norris i London, vars faktor i Stockholm var Robert Campbell. Robert Campbell skötte på 1730-talet uppköpen på bruken medan svärsonen John Montgomery exporterade produkterna till Norris. Henry Norris sålde till ståltillverkaren Abraham Spooner i West Midlands medan Prankard sålde till konkurrenten John Kettle i Birmingham. Norris sålde även till familjen Crowley. I Stockholm hade Prankard främst förbindelser med Jennings. Ett annat handelshus i Hull med släktrelationer till Spooner var Wilberforce. Wilberforcefamiljen var också relaterad till Thornton. Även Thornton och Sykes hade släktrelationer.

Långt senare kom Hull också att bli den stad i England dit emigrantfartygen från Wilson Line gick. Och den som var ansvarig för verksamheten i Göteborg var John West Wilson, av allt att döma en sentida släkting till den första John Wilson i Göteborg, direktören i Ostindiska kompaniet. John West Wilson grundade också Wilson & Co i Göteborg.

Andra källor:
Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969

Joseph & Olof Hall

Joseph Hall (1754-1820) var stadsmäklare och ägare av flera sillsalterier och trankokerier i Göteborg. Han var kusin till den mycket rike John Hall d.ä. och gift med Anna Elisabeth Westerling (1763-1813), dotter till Olof Westerling, i sitt andra äktenskap. I sitt första äktenskap var han gift med Anna Elisabeth Lönholm (1754-84). De fick inga barn som överlevde till vuxen ålder. I äktenskapet med Anna Elisabeth Westerling fick han tre barn, Olof Hall (1789-1863), Anna Margareta Hall (1792-1828) och Karin Hall (1797-1881). Anna Margareta Hall var gift med Christian Fredrik Damm (1788-?) och Karin Hall med Johan Henrik Damm (1786-1835). Joseph Halls syster Maria Hall var gift med J. Ad. Burtz, kapten i Ostindiska kompaniet.

1807 var Joseph Hall i USA och under några år var han superkargör på US-amerikanska fartyg.  Från 1811 var Joseph Hall göteborgsrepresentant för Bostonhandelsmannen och järnimportören William Gray. 1813 blev sonen Olof Hall hans kompanjon i grosshandlarfirman i Göteborg. Deras firma var en av de större järnexportörerna i Göteborg vid denna tid, mycket tack vare de goda kontakterna Joseph Hall hade i USA.

Andel av järnexporten från Göteborg 1815

Low & Smith 17 %
AP Frödings Enka 13% (hette tidigare Holterman & söner)
Jos. & O. Hall 13 %
Olof Wijk 12 %
Rob Dickson & Co 6 %
Malm & Söner 6 %
D. Carnegie & Co 4 %
Niklas Björnberg 3 %

Trots kapital från USA och bra affärsförbindelser i landet fick firman stora problem vid kontinentalblockadens slut. 1816 gick firman i konkurs, en av de större som vid denna tid hade ägt rum i Göteborg. Huvuddelen av firmans skulder var till firman Bainbridge & Brown i London och till William Gray.

Wilson & Hall

Benjamin Hall och John Wilson bildade en gemensam firma, Wilson & Hall, i Göteborg på 1730-talet. De var båda från Hull och John Wilson var systerson till Benjamin Hall. Benjamin Hall dog dock redan 1748 och änkan Cornelia Hall (Åkesson, 1716-78)) övertog affärsverksamheten då sonen John Hall ännu var för ung. John Wilson tycks i detta sammanhang ha lämnat firman och istället ha blivit delägare i P. Bagge, Wilson & Pike. Cornelia Hall gifte snart om sig med Johan Fredrik Ström (1731-81). Såväl John Wilson som Benjamin Hall investerade i Ostindiska kompaniets fartygsresor och det kan antas att de var inblandade i tesmugglingen till  England vid sidan av järn- och brädexport.

1768 tycks sonen John Hall (d.ä., 1735-1802) ha inträtt som delägare i familjeföretaget tillsammans med Thomas Erskine. Innan dess var John Hall delägare i P. Bagge, Wilson & Hall (tidigare P. Bagge, Wilson & Pike) som John Wilson varit delägare i sen 1749. John Wilson återvände 1768 till Hull och fungerade därefter som firmans kontakt i Hull. Han drev inget eget importföretag men tycks ha agerat som försäkringsbolag och agent. John Hall & Co som firman nu hette blev snabbt en av Göteborgs största järnexportfirmor vid sidan av Christian Arfvidsson och Vincent Beckman.

Järnexport från Göteborg 1752, firma, ton (totalexport 9 200 ton)

Bagge 1 300
Beckman 1 300
Jaraldt 1 300
Arfvidsson 1 200
C. Hall 1 000
Sahlgren 700
Grill 140

Två av dessa exportörer hade kopplingar till Hull, Jaraldt och Hall, Christian Arfvidsson, Cornelia Hall och Niclas Sahlgren var släkt med varandra. 1760 var Bagge borta som exportör och så även Cornelia Hall. Istället hade en annan släkting dykt upp på arenan, Martin Holterman. Martin Holterman och Christian Arfvidsson var svågrar och gifta med varsin systerdotter till Niclas Sahlgren. Niclas Sahlgrens systers man var Hans Olofsson Ström, farbror till Cornelia Halls andre man Johan Fredrik Ström. Peter Bagges styvmor var syster till Hans Olofsson Ström.

John Hall blev en av de största järnexportörerna i Göteborg på 1770-talet med en export av 4 000 ton eller 29,8% av exporten år 1777. Endast Christian Arfvidsson & Co var större. På 1780-talet hamnade Arfvidsson i problem liksom Sahlgren & Alströmer. Detta på grund av spekulationer och fiffel, främst från en av dem anlitad agent och handlare, Carl Söderström.  På grund av det så övertog John Hall & Co många av Arfvidssons sågverk, bruk och kontakter och räddade på det sättet Christian Arfvidssons firma från att gå i konkurs. 1790 stod därför John Hall & Co för 76,2% av järnexporten från Göteborg.

En liknande utveckling skedde även på brädexportsidan där Arfvidsson var dominerande brädexportör fram till omkring 1770 medan John Hall därefter tog över allt mer. 1770 stod John Hall för 19% av brädexporten över Göteborg, 1777 56%, 1790 70% och år 1800 för 55%. På 1770-talet exporterade Hall även stora mängder tjära från Göteborg.

John Hall & Co övertog också en rad sågverk och järnbruk, exempelvis järnbruken Borgvik (50%), Annefors, Ransäter (50%), Gunnerud, Löfstaholm, Thorsby (50%), Wälsfors, Björkefors, Antonström, Åhleby och Ohlby i Värmland, Kollerö i Bohuslän,  Loviseholm, Öxnäs och Rådanefors (50%) i Dalsland samt Gårdsjö i Västergötland. Vidare åtta sågar i Lilla Edet och en såg i Åstabyholm i Värmland.

1750 var Cornelia Hall också en av Göteborgs 5 största importörer och 1760 var Wilson & Hall den näst största importfirman efter Birgitta Sahlgren.

Thomas Erskine återvände 1799 till Skottland och John Hall d.ä dog 1802. Därefter gick den Hallska firman snabbt mot sin undergång då sonen John Hall d.y. inte direkt var en affärsman. 1807 var konkursen ett faktum. Konkursen avslutades i praktiken inte förrän så sent som 1820 på grund av en lång och besvärlig rättslig konflikt mellan John Hall d.y (inklusive hans ombud Pehr Backman) och sysslomännen (konkursförvaltarna) David Carnegie d.ä., F.M. Åkerman, Niklas Björnberg och David Low (den sistnämnde till 1818). David Carnegie d.ä var anställd i den Hallska firman fram till 1806. Fram till 1802 på heltid och därefter på deltid.

I samband med konkursen övertogs stora delar av den Hallska firmans verksamhet från år 1810 av Niklas Björnberg. Exempelvis flera av järnbruken och stora delar av järnexporten. Även de andra sysslomännen drog nytta av konkursen, såväl handelshuset Low & Smith som David Carnegie d.ä. var därefter viktiga järnexportörer vid sidan av Niklas Björnberg. Den enda av de större äldre järnexportfirmorna som fanns kvar efter år 1807 var Martin Holterman & Söner.

Gunnebo

Gården Gunnebo förekommer under medeltiden i förteckningar över Skara domprosteris egendomar, men övergick 1396 i kronans ägo. 1582 överlät Johan III gården till sin kusin Erik Gustavsson Stenbock, men redan 1599 drog hertig Karl in gården till kronan. 1609 förlänades dock Erik Gustavsson Stenbocks änka, Malin Sture, Gunnebo. Gården går sedan i arv inom Stenbockska ätten fram till 1711, då manufaktören Hans Coopman erhöll Gunnebo. Efter dennes död tog hans söner över egendomen och sålde den 1774 till packhusinspektören Joakim Ulrik af Ditmer. Redan fyra år senare sålde af Ditmer Gunnebo till handelsmannen John Hall d.ä. för 4 500 riksdaler

1778 köpte handelsmannen John Hall egendomen Gunnebo i Fässbergs socken för att där låta uppföra ett sommarställe. Föga anade han då hur länge hans familj skulle behöva vänta på att få flytta in på Gunnebo; 18 år senare hölls invigningsfesten. Familjen Hall ägde och bebodde Gunnebo i endast två generationer, men deras påverkan på Gunnebo är den mest genomgripande och har därmed en central roll i historieskrivningen. Gunnebo var redan på 1700-talet en gammal gård och namnet förekommer första gången i en förteckning över kyrkans egendomar i slutet av 1300-talet.

Gunnebo slott

Gunnebo slott. Bild: Arild Vågen. Licens: CC-BY-SA 3.0

Stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg, fick uppdraget att göra ritningar till en huvudbyggnad med inredning, trädgårdar samt kringliggande byggnader. Carlberg var nyligen återkommen från en längre resa utomlands och var full av inspiration från de nyklassiska strömningar som rådde i Europa. Han var i synnerhet influerad av renässansarkitekten Andrea Palladios stilbildande villor utanför Vicenza och Verona. Med denna klassiska arkitektur i minnet, började han rita Gunnebo.

Inflyttningsfesten hölls 1796 och då hade alla spår av äldre bebyggelse raderats från Gunnebo. Anläggningen omdanades helt efter Carlbergs ritningar. Familjen Hall fick besök av dåtidens namnkunniga personer, både kungligheter och revolutionärer, konstnärer och politiker, vilka uttryckte sin beundran över de fagra omgivningarna och den rena klassiska arkitekturen vid Gunnebo.

Familjen Hall bestod av John och hans hustru Christina samt deras barn, John och Christina. Dottern var vid denna tid redan var gift med greve Claes Adam Wachtmeister af Johannishus. År 1802 avled den framgångsrike handelsmannen John Hall och den bohemiske sonen John Hall d.y. tog över Gunnebo och familjens företag.

Talesättet förvärva, ärva och fördärva speglar väl familjen Halls spektakulära uppgång och fall. John Hall d.y. var konstnärligt begåvad, men hade inte ärvt faderns lysande affärssinne. Hans oförmåga att driva det Hallska handelshuset, tillsammans med skiftande konjunkturer, bidrog till att detta försattes i konkurs 1807. För Gunnebos del följde åratal av förfall på grund av bristande underhåll av egendomen. Huvudbyggnad, ekonomibyggnader och trädgårdar befann sig i ett bedrövligt skick då egendomen såldes på auktion 1832. John Hall d.y slutade sitt liv i total fattigdom år 1830 och hans häpnadsväckande levnadsöde resulterade i en skönlitterär roman av Sophie Elkan, John Hall, utgiven 1899.

1828 såldes inredningen på auktion. Fastigheten var då sedan några år begärd i kvarstad. 1832, två år efter John Hall d.y.:s död, såldes Gunnebo på auktion till den förmögne slaktarmästaren Johan Carlsson. Carlsson ägde även landeriet Götaberg vid nuvarande Vasakyrkan i Göteborg. Han sålde stora delar av slottets inventarier: möbler, skulpturer och antikviteter. Genom att sälja koppartaket fick han igen hela den köpesumma han hade erlagt för slottet.

1838 sålde Carlsson Gunnebo för 16 666 riksdaler till John Barclay och dennes hustru Martina Lamberg.  Under den stora koleraepidemin 1861–1862 gick Barclay, hans hustru och en son bort inom loppet av ett par månader. James Alexander Gibson, gift med Barclays dotter, blev ägare till Gunnebo, sedan han löst ut de övriga i familjen Barclay. Gibson sålde snart Gunnebo till apotekaren Arthur Cavalli, som med tre söner ägde stället till 1888.

Wilhelm Denninghoff köpte Gunnebo 1888 för 90 000 kr. På slottet bosatte sig dennes nygifta dotter Hilda och hennes make friherre Carl Sparre. På Gunnebo föddes parets två barn, Britta (1890–1963) och Margareta (1900–1985).

Wilhelm Denninghoff lät uppföra en ny byggnad på Gunnebos marker, Villa Denninghoff vid Rådasjön, där han bosatte sig med sin hustru efter dess färdigställande 1898. Villan bytte senare namn till Slottsviken och fungerade under en tid som värdshus och pensionat.

Wilhelm Denninghoff stod som ägare till Gunnebo fram till sin död 1905 och efter det tog hans hustru Jeanna över som ägare fram till sin död. Familjen Sparre blev således ägare först 1922.

Familjen Sparre återförde den forna glansen till Gunnebo och höll ofta stora fester i byggnaden. Båda döttrarnas bröllopsfester hölls på slottet. De kvarvarande byggnaderna rustades upp och parken började återställas.

Carl Sparre dog 1917 och Hilda Sparre kom att bo kvar på Gunnebo fram till sin död 1948. Hon testamenterade Gunnebo till sina båda döttrar. beslöt att sälja fastigheten till Mölndals stad, vilket skedde 1 juli 1949. Dottern Margareta Sparre flyttade från slottet i början av år 1950.

Slottet renoverades åren 1949-52 med hjälp av den information som familjen Halls inventarieförteckningar och arkitekt Carlbergs bevarade originalritningar gav.

Texten delvis tagen från Gunnebos hemsida, delvis från Wikipedia. Mer: Gunnebos ägare genom tiderna.

John Hall den yngre

Denne olycklige man föddes i det nämnda huset vid Östra Hamngatan. Fadern, John Hall d. ä., var en köpmansfurste i stor stil i 1700-talets Göteborg, vilken under sin firma John Hall & Co. representerade Sveriges “mest ansedda handelsfirma”. Hans fader, skotten Benjamin Hall hade jämte sina bröder Robert och John Hall — den förste med namnet — bosatt sig i Göteborg i 1700-talets förra del och drevo där handelsrörelse.

[…]

I palatset i staden och ute på det vackra Gunnebo uppfostrades de två barn, en son och en dotter, varmed John Halls och Christina Gothéns äktenskap lyckliggjorts. Dottern, vilken fått samma namn som modern, skildrades som en intagande och behaglig tärna, väl uppfostrad och litet svärmisk. Hon kunde spela och sjunga och beundrades av alla som kommo och gingo i det Hallska huset — naturligtvis mest av kavaljererna, både de borgerlige och de adlige, för vilka den ståtliga hemgiften hägrade.

Sonen däremot, den unge John Hall, vilken fått samma namn som fadern, vann inga sympatier under uppväxtåren. Han var född 1771 och hade redan, som det allmänt berättades, i det första levnadsåret “fått sin vagga av silver och sin dryckesbägare av guld“. Han växte upp i en omgivning av lyx och rikedom, i en atmosfär av högmod och oförnuft. Han fick göra vad han behagade och “slog sig därför på det enda som roade honom, vilket var: att rita, särdeles teaterscener, att uppköpa snäckor, uppstoppade fåglar, underliga naturalster, förnämligast mineralier och månstenar, ty penningar erhöll han otrytandes och i överflöd”. Han var lat och oordentlig och sattes aldrig in i affärerna. Vilka tankar han skulle få om faderns betydelse och rikedom är lätt att förstå. Han visste ju att denne på fastingsmarknaden i Kristinehamn vräkte bort flera tusen riksdaler, för att järnpatronerna vid den stora festmiddagen skulle dricka hans skål före landshövdingens.

Emellertid saknade unge John Hall icke begåvning. Den var dock ensidig och hans konstnärliga instinkter gjorde honom till en drömmare. En resande främling, Pram, som iakttagit honom på nära håll, skrev också, att han var en ganska besynnerlig människa, som emellertid hade läst åtskilligt, “förstår och talar (fastän han i allmänhet sällan yttrar sig) flera språk. Han har en mycket vacker boksamling, framför allt nyare dyrbara resebeskrivningar, geografiska verk och kartor. Han är inne i  botanik och mineralogi och  äger en sällsynt mineralie-samling, liksom även en utmärkt samling tavlor och kopparstick. Hans hus är elegant och gästfritt. Själv har herr Hall aldrig varit barberad och han har därför ett tre kvarts aln långt skägg; är dessutom besynnerlig i sin dräkt liksom i hela sitt väsen. För övrigt är han insiktsfull i allmänhet och en kvick karl, och hans besynnerlighet lär varken härleda sig av melankoli eller religiöst grubbel. Han är i förhållande till sin rikedom ingen slösare, men han är mycket välgörande och givmild.”

Hans naturaliesamling förvarades i förstone i norra flygeln av huset vid Östra Hamngatan, sedermera i en särskild byggnad inne på gården åt Sillgatan och fanns där ända till 1809. Äldre personer, som en gång sett detta museum, hava omtalat, att detsamma utgjordes av fåglar i mängd, uppstoppade djur och fiskar, en större samling insekter och koraller samt en stor mängd av varjehanda andra djurformer, dessa sistnämnda förvarade i sprit.

Omkring åren 1813—14, då det som ännu fanns kvar var uppställt i ett rum uti en av stadens förstäder, skingrades dessa samlingar helt och hållet. I samband med desamma har Octavia Carlén berättat följande anekdot, som tilläventyrs kan vara sann:

En gång uppehöll sig i Göteborg en till namnet icke angiven naturforskare. Denne fick av Hall i uppdrag att ordna hans samlingar.

Då arbetet var fullbordat, infann sig ägaren; men för hans sätt att se var oordningen värre än någonsin förut, vadan det av fackmannen nedlagda arbetet kasserades. Mest missbelåten var Hall med uppställningen av det, som var förvarat i glaskärl. Naturforskaren försökte försvara sig så
gott han kunde och förklarade att omflyttningarne gjorts för att få djurformerna  ordnade enligt system.

Hall var emellertid  obeveklig. Stödjande sig på äganderätten, skulle hans mening gälla och han förklarade också under det livliga meningsskiftet:

— Sak samma vad en burk innehåller, om fisken är stor eller liten, om den ena burken innehåller en mask, den andra en hoppe-tossa, det kvittar lika. Alla burkar som hava samma storlek skola stå på samma hylla.

Därvid blev det. Och Hall fick själv verkställa den betydliga omflyttningen enligt sitt system.

Det besynnerliga i John Halls karaktär utvecklades med åren mer och mer. Han började vårdslösa sitt yttre, sin dräkt, sitt hår och sitt skägg, vilket sistnämnda han lät växa oredigt. Väckte detta uppmärksamhet i Göteborg, uppmärksammades det ännu mer på de värmländska och dalsländska bruken, dit Hall någon gång reste, samt i Kristinehamn, till vars fastingsmarknad storköpmännen från skilda håll samlades. Assembléerna där voro utsökta tillställningar, där Göteborgs köpmannaaristokrati brukade tråda dansen med de unga bruksägardöttrarna.

Lotten Dahlgren berättar i sina minnen, att den “stackars halvtokige millionären” John Hall just ej gjorde sig bemärkt som dansör, men att han tilltjusats av en av de unga kvinnliga Wsernarnas skönhet och behag. Hon tyckte emellertid att han var vämjelig. Man skulle ha ansett honom halvt idiot, underlig och tankefrånvarande som han visade sig, om han ej emellanåt överraskat med ett slående ord eller en roligt ritad karikatyr. Till sitt yttre var han vårdslös, ja osnygg, och hans stora yviga hår hade tydligen på mången god dag ej varit utrett.

De äldre damerna däruppe hade kommit överens om att kamma John och att detta kraftprov skulle utföras av den unga Stina Waern. Den stackars flickan övertalades att komma med en kam och erbjuda honom sin tjänst. Men till hennes obeskrivliga lättnad sprang han förskräckt ut ur rummet under utropet:

— Nej, nej! Hon skall visst inte smutsa sina fingrar i mitt hår!–

Emellanåt begav sig unge junkern ut på resor i främmande länder, exempelvis till Finland och Ryssland, där han hade ressällskap med den lika sköna som berömda men lättfärdiga skådespelerskan Inga Åberg, vilken antogs vara hans älskarinna. Hon for emellertid från den besynnerlige mannen, oaktat den glans, varmed rikedomen omgav honom. På dessa resor höll han sig naturligtvis med betjänt och egen kock och åkte efter fyrspann.

Det var alltså en ganska underlig och för sitt blivande levnadskall som köpman mycket ringa rustad man, vilken vid gamle John Halls död 1802 trädde i spetsen för det berömda handelshuset. Köpmansfurstens jordfästning hade ägt rum under stor högtidlighet i Domkyrkan, där liket bisatts i avvaktan på iordningställande av en praktfull grav å Örgryte kyrkogård. Gamle John Hall kom emellertid aldrig dit. Vid den förfärliga eldsvådan i december samma år, vilken raserade kyrkan och hela stadsdelen mellan Västra och Östra Hamnkanalerna, blev liket lågornas rov.

Av familjen återstod nu endast unge John Hall och hans mor. Systern Christina hade redan 1792 bland de många friarna valt den högförnäme amiralen Claes Adam Wachtmeister, hjälten från Högland, och efter bröllopet avflyttat från staden.

På det Hallska kontoret var det David Carnegie som egentligen blev den ledande själen, och det skulle kanske gått bra, om inte John Hall egenmäktigt gripit in vid alla möjliga tillfällen. Denne, som trodde sig vara köpman, men i själva verket hade föga idé om köpenskapen, gjorde en mängd dumma affärer och köpte och sålde med stor förlust en myckenhet järn. På ett år, berättas det, satte han sig i skuld i Stockholm för ett hundra tusen riksdaler banco och förpantade därpå järn, som förut var belånat i Sveriges riksbank.

John Hall d.y. och Constance Hall (f. Koskull)

John Hall d.y. och Constance Hall (f. Koskull)

Året efter faderns död hade han gift sig. En samtida engelsk brevskrivare berättar, att “han hade friat till mer än en av Göteborgs skönheter, men mellan honom och äktenskapets lycka lade sig ett skägg av betydande längd och bredd som ett svalg. Avvisad, med mindre han rakade sig, föredrog han sin patriarkaliska värdighet framför kärlekens behag. Lång var striden mellan hans inre och hans yttre människa, tills han uppgav sin skäggprydnad och antog en modern mans utseende och dräkt, då hans fjärde frieri antogs”. Det var dottern till krigsrådet och överinspektören vid tullen i Göteborg Constance Koskull, som vågade sig på detta äktenskap. Denna var, som jag i kapitlet om Oljekvarn i första delen av detta arbete påpekat, vacker, men fåfäng och lättsinnig. Hon hade gift sig med Hall för pengarnas skull och några år levde hon i ett gränslöst överdåd, för att slutligen, oaktat hon med mannen hade en dotter, skilja sig från honom.

Hall sparade ej heller, som sagt. Efter den ovannämnda eldsvådan upplät han ej blott sina lantställen och vad han kunde av sin lägenhet i staden till de brandskadade, utan lät genast inreda en byggnad, som han nyss låtit uppföra till badhus, för de fattiga och husvilla, och underhöll där en tid 300 personer.

Inom kort gick det på tok. Fem år efter den äldre John Halls död började firmans växlar protesteras och den 7 mars 1807 inlämnade John Hall & Co. sin konkursansökan. På inställelsedagen bevakades 1,001,634 riksdaler 18 sk. 4 rst. banco och det tycktes vara meningen att avveckla firmans affärer medelst administration, men då räkenskaperna befunno sig i den vildaste oordning, måste det gå till konkurs.

För Hall, som icke hade det minsta reda på husets affärer, kom detta som ett förintande slag. Till utredningsmän utsågos kommerserådet Niklas Björnberg — “den sämste köpmannen i Göteborg på karaktärens sida betraktad11, såsom Axel von Rosen karakteriserade honom — vidare Halls faktotum David Carnegie, som vid sidan av sin befattning drev egen firma, landskamreraren F. M. Åkerman och köpmannen D. Low.

Utredningen av detta väldiga konkursbo tog många år i anspråk och det dröjde, tack vare de många rättegångarna mellan kuratorerna och cessionanten, ända till 1824 innan saken var utagerad.

Utan tvivel hade utredningsmännen skött sin sak dåligt, utan tvivel låg det i Carnegies och Björnbergs intresse att för deras egna firmors skull komma åt Hallska husets kundkrets, men man må också ihågkomma att det i 1800-talets första år rådde dåliga konjunkturer och att till och med skarpare köpmän än Hall hade svårt att reda sig. Emellertid fingo förtroendemännen skenet mot sig. De beskylldes öppet för att vilja plundra Hall. Vid första konkursauktionen höll det till och med på att bli upplopp i staden och opinionen underblåstes av Halls advokat, den hänsynslöse Per Backman, en notorisk processmakare och nidskrivare. “Sällan, kanske aldrig, har här i staden förekommit så uppseendeväckande och så långvariga processer, mera gående på heder och ära, starkare kryddade av offentligt smädeskriveri och enskilda smädliga beskyllningar och rykten, än just detta årtionde, heter det. Den som härtill gav uppslaget var just Backman”.

I processen mot utredningsmännen var advokaten som fisken i vattnet. Han utvecklade en betydande skicklighet, en hänsynslöshet, som icke skydde några medel, och anklagelserna gingo ut på icke mindre än ansvar för bristande redovisning, tjuvnad, bedrägeri, förfalskning samt krav på 400,000 riksdaler bancos återbetalning till Hall. Rätten dömde till fullständig redovisning. Parterna gingo till hovrätten, som återförvisade målet till göteborgsrätten. Dennas dom gick åter emot utredningsmännen och åter blev det vad till hovrätten.

Under processens gång hade i förbigående sagt konkursen slutförts, i det de prioriterade fordringsägarne fått fullt och de oprioriterade åttiofem procent.

Året 1824 föll hovrättens utslag. Hall tilldömdes 330,544 riksdaler banco, sedan återstående skulder betalts, och utredningsmännen dömdes betalningsskyldige en för alla och alla för en. Därjämte skulle till Hall överlämnas ett par mindre sågverk, som ännu icke hunnit realiseras, samt den ännu massan icke avhända Masthuggshamnen. För övrigt skulle han ju efter sin mor få Gunnebo.

Utredningsmännen vädjade till högsta domstolen, där de emellertid hade föga hopp att vinna rättelse. En advokat, en ganska fiffig herre vid namn Lundström, hade emellertid arbetat i bakhåll och förmodligen fått Hall, som vistades i Stockholm under svåra förhållanden, för sig själv. På annat sätt kan ej förklaras det tillkännagivande i Stockholms Dagligt Allehanda i februari 1826, vari John Hall på det uttryckligaste förklarade, att han haft orätt emot kuratorerna i massan och att han med dem ingått försoning och fått deras förlåtelse.

Detta väckte ett oerhört uppseende i landet och det blev många utläggningar. Enligt en version skulle “Hall ha mottagit 250,000 rdr b:co. En annan uppgift är, att han själv skulle fått 100,000 rdr b:co, att 50.000 betalts till ovannämnde Lundström, 25,000 till advokaten Backman och 30,000 till hans fordringsägare. Samtidigt skulle det ordnats så, att han kunde flytta ut till Gunnebo, som ännu var prytt med de dyrbara konstverken av Desprez och Sergel. Om de uppgivna summorna äro korrekta, synes omöjligt att kontrollera. Att de icke varit små och att Björnberg tillskjutit det mesta, kan man sluta därav, att hans förmögenhet efter denna tid synes blivit ganska ihålig“.

Enligt en sannare version skulle förlikningen ha ingåtts vid en finare middag på Blå porten i Stockholm, där Lundström övertalat Hall att antaga 200,000 riksdaler, under Lundströms muntliga löfte att göra upp ackord med Halls återstående fordringsägare, mot det att Hall transporterade alla fordringsanspråk mot Carnegie och Björnberg på Lundström. Hall gick in på detta och Carnegie betalade pengarna till Lundström.’ Denne hade i förväg för en spottstyver köpt upp Halls reverser och mot uppvisande av dessa behöll han alltsammans.

Hall, som naturligtvis gjort upp detta på egen hand utan Backmans vetskap, fick inte ett öre. Och så började resan utför på allvar. Mångmillionärens son, vars livssaga är en av de egendomligaste och mest uppseendeväckande i göteborgskrönikan, dog i djupaste armod 1830.

Han hade dessförinnan under många år inte varit i Göteborg. Hans hus vid Östra Hamngatan, där Gustaf IV Adolf och hans drottning bodde under göteborgsbesöket 1807, representerades av konkursmassan, och hans mor hade 1825 avlidit och gömts på Örgryte gamla kyrkogård under en häll, på vilken följande ord ur psalmboken ristats:

Farväl! nu vill jag somna Och fridens hem bebo.
O! varen snart välkomna Till samma goda ro.
Ack! ljuvt är vilans läger, och natten snart förbi!
Farväl, mitt hjärta säger! I Himlen råkas vi.

Under processerna vistades Hall i Stockholm, där han blev en gatans ryktbarhet, utsatt för spott och spe. “Sjuklig och höljd i trasor, men lika envis att vilja processa sig till stora rikedomar gick han — som det hette — i åratal som ett vidunder på Stockholms gator, ett föremål väl för medömkan, men tillika för föraktet över ett blott på ärvda penningar grundat anspråk”.

Han försörjde sig nödtorvtigt till en tid med att sälja sina egna teckningar, vilka på få undantag när voro ganska dilettantmässiga.

Om hans liv i Stockholm sökte en författare P. E. Bergstrand på 1870-talet utforska ett och annat och offentliggjorde därefter bland annat följande:

“Under spanandet efter underrättelser om John Hall träffades långt upp på Stora Badstugatan n:r 30 på Norrmalm en gammal litograf herr Strömer, finne till börden. Såsom helt ung man hade han bott på Malmskilnadsgatan tillsammans med den bekante djurtecknaren, kammarjunkaren Wright. Dit kom en dag en gammal man med kal hjässa, yvigt skägg, klädd i en trasig blå kappa utan krage. Han var av medelstorlek, gick med nedböjt huvud, talade långsamt med strupljud, var hövlig och ödmjuk, men värdig och imponerande i sitt väsen.

Han presenterade sig såsom “den olycklige Hall“, sade att de i fönstret åt gatan — det var på nedra botten — liggande planscherna och tavlorna lockat in honom, och att hans enda återstående nöje av livet nu vore att få se tavlor, teckningar och planschverk, när tillfälle därtill kunde givas. Sedermera kom han flere gånger och herr Strömer beskrev honom såsom en person, vilken rest mycket i England, Holland, Norge och Finland och var ytterst intressant och bildad, men osnygg, dels i följd av elände och medfödd cynism, dels av en underlivssjukdom. Enligt herr Strömers uppgift skulle han ha bott hos en tvätterska i ett kök på Lundtmakaregatan eller
möjligen Norra Tullportsgatan.

Bekantskapen räckte en vinter, och Strömer nödgades besöka Hall, men fick såsom ”minne av den olycklige” på ett artigt och hjärtligt sätt givet en teckning med färger. Det var en operascen av Halls egen hand. Herr Strömer berömde hans talang och förmåga att komponera, men sade att hans figurer voro för långa och smala och hade för små huvuden. Hall skulle ha fäst sig vid Strömer för det denne var finne. Holland och Finland tyckte han om, men när talet kom på Göteborg var han icke god. Det enda, som Strömer fann klandervärt hos Hall, utom osnyggheten, var räckte bortåt ett halvt år eller en vinter, till dess herr Strömer mot våren reste bort.

Vid sin återkomst till Stockholm någon tid därefter hörde han talas om att Hall dött.

Vidare besöktes en äldre litograf, herr Magnusson, boende n:r 1 Pihlgatan på Kungsholmen och vilkens’namn av konstvänner torde vara mera känt än Strömers. Herr Magnusson förtäljde, att år 1828 eller 29 till hans tryckeri kommit den bekante John Hall, i en grå rock med upprättstående krage, lik en prästrock, byxor av samma färg, men släpande och betäckta med en hårdnad skorpa av gatsmuts. Hövligt och ödmjukt samt på ett behagligt sätt framställde han den begäran, att på sten få teckna några kompositioner. Då detta beviljades och herr Magnusson frågade honom, om han behövde någon undervisning, svarade han härtill nej och satte sig att genast teckna en stor komposition, utan att förut teckna på papper. Första dagens arbete blev blott en massa underligt grupperade huvuden, och man kunde omöjligt därav sluta till vad fortsättningen skulle bliva. Det blev en teaterscen, och han gjorde sedan några andra dylika. Endast ett fåtal avtryck togos, kanske högst tjugo, och Hall blev övermåttan lycklig när han fick så många. Vilka scener dessa voro och huru många de voro, kunde herr Magnusson ej erinra sig, men vid ett senare besök hos honom ville han såsom en förmodan eller såsom en svag erinran omnämna, att Hall förut kanske gjort ett dylikt arbete hos firman Fehr & Muller. Möjligen hade han där liksom hos Magnusson fått arbeta fritt och fått några avtryck. I hög grad osnygg, blev han dock en besvärlig gäst och herr Magnusson blev glad när han avlägsnade sig.

Kort efter det han försvunnit hördes det att han var död. Magnussons tryckeri var då i Hornska huset på Klara Södra Kyrkogata och mitt emot bodde Halls syster, grevinnan Wachtmeister. Halls nöd var så stor, att han av Magnusson ofta lånade pengar till brevporton, sägande sig skola återgälda honom, när han åter komme i besittning av sin vackra lantegendom (Gunnebo?). Enligt herr Magnussons förmenande skulle Halls syster hava betalt för Hall middag på ett näringsställe, men enligt andra bestämda uppgifter skulle Hall envist hava vägrat att mottaga understöd av sina släktingar. Herr Strömer sade att han med bitterhet talade om sin syster och aldrig nämnde henne med detta namn, utan blott “nådig grevinnan”.

Vad som av Strömers och Magnussons berättelser synes märkvärdigast är denne olycklige mans kärlek till konsten och det kanske inneboende begäret, att vid känslan av en annalkande död genom efterlämnande konstnärliga verk visa sina högre, ideella strävanden för en eftervärld, som eljest i John Hall blott skulle se den olycklige millionären — tiggaren. Noga bör märkas, att, så vitt erhållna underrättelser giva vid handen, Hall aldrig begagnade litografien eller teckningskonsten till födkrok, såsom av många antagits.“–

Som vi veta slöt den olycklige John Hall sina dagar utsvulten och hemlös långt uppe på Norrtullsgatan i en av huvudstadens utkanter. En sägen förmäler, att man en vintermorgon förutnämnda år hittat honom livlös, hopkrupen i spiselvrån i ett bageri, där han ett par nätter sökt skydd mot vinternätternas bistra kyla. En annan sägen har velat förlägga det tragiska slutet till en vedgård i samma utkant.

Hans syster, grevinnan Wachtmeister dog först 1839.

John Halls öden kommenterades en tid på det livligaste över hela landet och sysselsatte flera författare. Ett genomgående drag i den tidigare litteraturen om John Hall är förakt och förkastelse. Han ställes upp som ett varnande exempel och betraktas som ett offer för högfärden och en förvänd uppfostran.

Fredrik Cederborghs folkskrift är den mest bekanta. Ett annat skillingstryck hette Högmod går för fall och betecknas som en “kort berättelse om John Hall, som var född millionär och likväl levde ett ömkeligt och föraktat liv, samt dog i yttersta fattigdom, utan att någon levande fällde en tår på hans grav“. I en tarvlig text, beledsagad av ett antal naiva illustrationer, berättas den olycklige göteborgarens öden, och i de olika bilderna kan man följa dem, ända från millionärsonens födelse i det magnifika köpmanshemmet vid Östra Hamngatan till hans död i Stockholm.

Det heter i skriften, vars bilder lära ritats av Blackstadius, bl. a.:

“Egentliga orsaken till hans (John Halls) sorgliga öden var högfärd; ty på karaktärens vägnar var han ej elak eller lastfull, utan snarare enfaldigt from. Fadern lät göra en vagga av silver åt honom, och han betjänades, ifrån sin späda barndom, på guldkäril, samt fick växa upp utan att tillhållas till arbetsamhet, eftertanke och ordentlighet. Den enda lärdom han syntes lägga på minnet var hans fars stolta och oförståndiga yttrande: Min John behöver icke arbeta, ty han kan aldrig bli fattig.

Högfärd har sitt ursprung från dumhet, och av all högfärd är den över ärvda pengar den lumpnaste. Om vi ägde hela jorden och vi icke använde henne till våra medmänniskors gagn och vårt fäderneslands heder, så skall varje förståndig människa säga på vår grav: Här vilar en dåre, som. icke förstod att göra varken sig själv eller andra lyckliga.

John Hall tillträdde vid 30 års ålder sin ofantliga rikedom. Han gifte sig då med ett av Sveriges vackraste fruntimmer, och lyckan log mot honom några ögonblick för att, under hans återstående levnad aldrig mera återvända. Med den uppfostran och de vanor han fått var han alldeles oförmögen att sköta, vårda och sammanhålla sin stora förmögenhet. Han kom således ganska hastigt under konkurs, då han, oskicklig att inför domstolarne göra sina anspråk gällande och för högfärdig och egensinnig att ingå på en honom flera gånger erbjuden förlikning, ideligen processade. Den rike John Hall, höljd i trasor, släpade sina till ett hästlass vuxna rättegångshandlingar från den ena domstolen till den andra. Han kunde när som helst genom förlikning räddat en stor del av sin rikedom, att den i en förnuftig mans hand skulle utgjort en betydlig förmögenhet, men hans högfärd slog honom med blindhet, och ödet valde honom till en spegel och en varnagel för alla till rikedom födda oduglingar.

Skiljd från sin maka och skiljd efter många års process, genom en lumpen förlikning med sina kreditorer, från sin förmögenhet, arbetade han stundom för dagspenning på en snickareverkstad i Stockholm. Sedan han i långliga tider vandrat på huvudstadens gator såsom ett vidunderligt spektakel och såsom ett varnande exempel: att rikedom ensamt icke skyddar mot elände och nöd och ännu mindre ingiver aktning och anseende, om den icke är förståndigt använd, dog han slutligen i yttersta armod på en halmkärve, vintertiden, i ett uthus.

Den rike, omvärvd av yppighet, tror sig kunna trotsa allmänna vettet och strafflöst överlämna sig åt lättja, nöjen och utsvävningar; men sådan är icke skaparens mening med vår hitkomst på jorden. Den osynliga hand, som vakar över världens bestånd, griper oss eller våra barn när vi det minst förmoda; ty det står i Guds ord: att av den som mycket är givet varder mycket utkrävet.”

Som man ser bryter författaren obarmhärtigt staven över den olycklige millionärsonen och det råder nog intet tvivel om att hans samtid på det hela taget hade samma uppfattning. En senare tid har emellertid i någon mån korrigerat omdömena och ser i John Hall mera den olycklige stackaren, som råkat ut för smarta affärshajar.

Så höjdes det också röster till förmån för John Hall och det på mycket högt håll ändå. Så skrev exempelvis excellensen, greve Skjöldebrand bl. a. följande:

“John Hall var besynnerlig, gränsande i vissa delar till fånighet, i andra till geni, men det hör ej till saken. Den gode mannen, som från sin ungdom varit på faderns kontor och av honom blivit upphjälpt till förmögenhet, hade genom testamentet sig anslagen en lön, större än någon av de högsta ämbetsmännen i riket, varemot han var förbjuden att driva någon handel för egen räkning.

Men han ej allenast drev genast en sådan handel, utan lät handeln för boets räkning avstanna, drev bland annat sjutton bruksegendomar (som var mer än någonsin ägts av en enskild svensk man), så att på dem alla var årlig förlust, betalte inga dagligt uppkommande skulder, ehuru till dem i början
fanns hundradefalt tillgång, och övertalte slutligen sin pupill att cedera sin egendom till kreditorerna, ehuru ett engelskt handelshus som i lång tid haft affärer med det Hallska, erbjöd till låns en summa, tillräcklig att betala skulden.

“Bankrutten skedde! Allt detta och vad vidare skall anföras i detta ämne grundas på fakta, bevisade inför domstol. En mäkta rik man, kommendör av Vasaorden, köpte då en fordran av 20,000 R:r (för att jämte den förut nämnde gode mannen kunna bliva kurator, och blev det). Och varför dölja deras namn? Den först omtalte hette Carnegie, den andre Björnberg. Nu började den stora plundringen. Alla bruksegendomarna såldes på auktioner mot kontant betalning på stället eller så korta betalningsterminer, att nästan ingen vågade ropa på dem. Björnberg, som, ifall han ej själv haft penningar till hands, disponerade massan och ej behövde betala, inropade de flesta egendomarna för sin räkning till ett ganska ringa pris. Med mycket annat gick till på samma sätt. Äntligen vaknade Hall. Han tog en advokat, som fordrade reda för kuratorernas förvaltning och gjorde en uträkning på vad boet bort äga, då cessionen skedde, vartill lades den inkomst, som bruken, det vidsträckta sågverket vid Edet med flere lägenheter i det minsta bort giva. Från summan av allt detta drogs skulden med alla intressen, som därav följde, och återstoden blev den å Halls vägnar påstådda fordran. Kuratorerna anförde skäl, vilkas orimlighet bevisade, huru sjuk saken var å deras sida.

De påstodo bland annat, att den, som uppgivit sin egendom till borgenärer, ej därefter kan få någon befattning därmed, om ock ett överskott skulle finnas, sedan skulden är betald, och att de således ej vore honom, men borgenärerna redoskyldiga. Om således ett överskott finns, vem skall det tillhöra? Efter lag, urgammal vana och högsta rättvisa har den, som cederat, rätt att återfå, vad av den cederade egendomen överstiger skuldens belopp. Annars skulle borgenärerna få till skänks, vad de ej utlånt, eller kuratorerna, utom ett drygt arvode, få tillägna sig andras egendom, vilket senare stundom händer, men ej med stöd av lag.

“Den Hallska pretentionen utgjorde en stor summa, jag vill minnas, omkring en million R:r b:co. Men man besinne, ur vilken ofantlig massa av egendom den härflöt. Emellertid var rätta ägaren härtill i nöd för livets bärgning, och en subskription måste öppnas till hans hjälp. Han vann i en del vid två underdomstolar, och genom slarv eller okunnighet hos motparterna vunno domarna laga kraft. Nu begärde Hall att efter tydlig lag få lyfta summan emot vederhäftig borgen, som han presterade och som ej kunde ogillas. Men Göta hovrätt avslog hans begäran, upphävde laga kraftvunna domar och befallde ny undersökning! Nu var fältet åter öppet för intrigen, och denna otroliga partiskhet hos hovrätten upplivade kuratorernas hopp. Jag talade härom med rikets högst uppsatte domare och frågade, huru det var möjligt, att hovrätten, emot klar lag, vägrat Hall att, då han hade två domar för sig, få emot borgen lyfta den tvistiga summan. Han svarade:

— Vad skall han med den — den stollen?

Jag blev förskräckt av svaret, och ropade:

— Vad finns då för säkerhet för liv och egendom, om domaren får fråga: vad skall han med en summa, då det skall avgöras, om summan lagligen tillhör honom eller någon annan? Vad kan då icke domaren fråga?“

I ännu senare tider har den olycklige millionärsonen skildrats, bl. a. av Sophie Elkan i hennes bekanta roman.

Det är för övrigt rätt egendomligt att John Halls öde så länge genom tiderna intresserat oss. Människor, som i våra dagar göra av med millioner, blir det anmärkningsvärt snart tyst om.

Texten är ett utdrag ur CRA Fredbergs Det gamla Göteborg, 1919-1924

Läs mer: Gunnebo slotts ägare,