Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Habicht

Siöblad (brigantin)

Kaparbrigantin ägd av Rolof Rooth, Jonas Hägg, Nils Greiff, Söfring Barck, Olof Häger, Claes Habicht och Petter Wennerström. Ursprungligen byggt av Rolof Rooth som handelsskepp på 35 läster. Hade som kapare en besättning på 50 personer. Byggdes 1709 och var som kapare utrustad med 16 kanoner (enligt en del uppgifter 20 kanoner).

1710 var bl.a. Nils Nilsson befäl ombord samt 1711 P. Lorentzon och Erik Andersson från Brännö. Förliste vid Shetland i oktober 1711 under den sistnämndes befäl. Gick under med man och allt. Även Claes Palbitzky ska ha tjänstgjort på Siöblad och nämns ibland som befäl ombord år 1710.

Brittisk brigantin i början av 1700-talet

Brittisk brigantin i början av 1700-talet

Advertisements

Adolph Friederic

Byggd som 60-kanoners örlogsskepp och ändrad till ostindiefarare på Djurgårdsvarvet, 450 läster (efter 1780: 493), 24 kanoner, 160 man.

1:a resan, till Kanton, 16/12 1766 – 16/6 1768

Kapten: Sven Olbers
Superkargörer: David Sandberg (stannade i Kanton), Friedrich Habicht

2:a resan, till Kanton, 15/12 1768 – 8/6 1770

Kapten Herman H. Strehlenert
Superkargörer: Anders Gotheen, James Maule

3:e resan, till Kanton, 10/1 1771 – 31/5 1772

Kapten: Gabriel Ström
Superkargörer: H. W. Hahr, Carl Henrik Forss

4:e resan, till Kanton, 9/1 1776 – 3/6 1777

Kapten: Jonas Israel Ekman
Superkargörer: Anders Gotheen, Carl von Heland (till Cadiz)

5:e resan, till Kanton, 31/3 1780 – 14/6 1781

Kapten: Mauritz von Krusenstierna
Superkargörer: Anders Gotheen, Carl von Heland

6:e resan, till Kanton, 24/2 1783 – 18/6 1784

Kapten: Sten Bergenstierna
Superkargör: Fredr. Ulr. Peyron (stannade i Kanton)

7:e resan, till Kanton, 5/1 1785 – 20/7 1786

Kapten: Hans Hindrich Clason
Superkargör: Lars Gotheen

I Ostindiska kompaniet så var en stor andel av de anställda på högre positioner frimurare. De höll ibland möten ombord på båtarna där det bland annat samlades in pengar:

I november 1756 fattades beslut i Logen i Göteborg om instiftandet av ett ”barmhärtighetsverk” i form av ett barnhus, där man tog emot föräldralösa barn och svarade för deras fostran och upplärning i ett yrke, så de skulle få en bra start i livet. Alla frimurare i Göteborg lämnade bidrag till denna verksamhet. Barnhuset kom snabbt igång och vann gillande såväl hos myndigheterna som hos allmänheten och bidrog till att ge frimurarna ett gott anseende. Till bestridande av kostnaderna erhöll frimurarna tillstånd att uppta kollekt vid stadens kyrkor en gång om året. Av större ekonomisk betydelse var dock rätten att ta upp s.k. portpenningar. Göteborg var under 1700-talet en befäst stad med tre portar som hölls stängda nattetid. Då var i princip all in- och utpassering förbjuden, men porten kunde öppnas om vederbörande erlade portpenning. Trafiken var tydligen livlig, ty dessa portpenningar var Barnhusets största inkomstkälla under många år.

Inte heller frimurarna i Kanton glömde Barnhusets behov. Vid varje sammankomst i Frimurare Sällskapet ägde insamling rum och beloppet erlades i piastrar, vilket överlämnades till ostindiska kompaniet att utbetalas i svenska mynt i Göteborg. Vid ett möte ombord på skeppet ”Adolph Frederic” den 14 oktober 1785 i Frimurare Sällskapet var 17 frimurare från Göteborg närvarande och alla deltog i insamlingen till barnhuset.

Riksens Ständer

Byggd på varvet Terra Nova. Skeppsbyggmästare David Bagge (dog 1759) eller Joseph Ekeberg som tog över 1760. Hans titel var då kvartersman, från 1763 skeppsbyggmästare. På 460 läster med 34 kanoner och 170 personers besättning. Under tredje oktrojen halverade Riksens Ständer sin beväpning till 16 kanoner och minskade besättningen till 150 personer.

1:a resan, till Surat och Kanton, 14/4 1760 – 18/8 1762

Kapten: Baltzar Grubb
Superkargörer: David Sandberg, Chr. Hinr. Braad, Magnus Borgman, H. W. Hahr, B. Fr. Ritterberg.

Privilegiepengar, befattning, dlr smt

1:e assistent, 1 800
2:e assistent, 1 500
Kapten, 12 000
1:e styrman, 8 000
2:e styrman, 5 000
3:e styrman, 3 000
4:e styrman, 1 800
5:e styrman, 1 000
1:e lärstyrman, 250
Skeppspräst, 800
1:e fältskär, 1 800
2:e fältskär, 300
3:e fältskär, 100
Skeppsskrivare, 400
Buteljör, 500
Buteljörs math, 54
1:e konstapel, 400
2:e konstapel, 72
Konstapels math, 66
Hovmästare, 250
Båtsman, 800
1:e båtsmans math, 84
2:e båtsmans math, 78
1:e timmerman, 800
2:e timmerman, 90
3:e timmerman, 75
4:e timmerman, 66
5:e timmerman, 63
Kvartermästare, 72
Segelmakare, 84
Segelmakare math, 66
Kypare, 72
Kypare math, 54
Kajutkock, 84
Skeppskock, 72
Smed, 66
Kadett, 50
Matros, 63-36
Jungman, 36-27
Skeppsgosse, 27-21

Dagbok som skildrar resan finns bevarad. Författaren är okänd.

Ankom Surat i oktober och fann engelsmännen som herrar i staden. Efter tre månaders normal handel begärde nawaben 10 000 rupier innan något mer kunde utskeppas ”ty han var en fattig man”. I hemlighet fördes alla pengar, 30 000 rupier i två koffertar och en kista, från faktoriet till fartyget.

Kl 3 på morgonen den 20/2 arresterades svenskarna och deras hus omringades av 500 man av nawabens trupper. Nawaben ville ha en present på 400 000 rupier till den nye kungen. Då svenskarna vägrade fördes de till ”Lilla huset” där de bevakades strängt och plågades av vakternas skrällande musik och en hop råttor.

De fångna svenskarna sände då sitt skepp till Goa, varvid nawabens pretetioner föll först till 60 000 rupier och efter någon dag till 50.000, under hot om ”att behandlas illa”. ”Vi lära nog försvara skinnet en stund ” skrev kapten Grubb i sin dagbok. Den 17 mars enades de om 17 000 rupier och anlände den 15 augusti på redden till Wampoa.

Besättningen ombord hjälpte till med bärgningen av lasten från det förlista skeppet Prins Friederic Adolph.

Också beskriven i Carl H. Rappe, Dagbok för skeppet Rycksens Ständer på resa till Surat och Canton 1760–1762

2:a resan, till Kanton, april 1763 – aug 1764

Kapten: Daniel Shierman
Superkargörer: Friedrich Wilhelm König (död på hemresan), Carl Walter, Jacob Hahr, Gustaf Thollander, Ulric M. Valtinson.

3:e resan, till Kanton, 23/1 1765 – 27/7 1766

Kapten: Carl Gustaf Lehman
Superkargörer: Nicolas Heegg, Henric Herman Ditmer, Joh. Paul Eckerman, Joh. Paul Flygare

4:e resan, till Kanton, 15/12 1786 – 17/6 1770

Kapten: Jacob Habicht
Superkargör: H.W. Hahr

Stockholms slott

Byggd på Stora Stadsvarvet och på 454 läster med 31 kanoner och 154 personers besättning. Under tredje oktrojen halverade Stockholms Slott nära nog sin beväpning, till 16 kanoner och minskade besättningen till 140 personer

1:a resan, till Kanton, 25/2 1759 – juli 1761

Kapten: Carl Gustaf Lehman
Superkargörer: Gabriel Beijer, Charles Bratt, Friedrich Habicht, Frans Walter

2:a resan, till Kanton, feb 1762 –aug 1763

Kapten: Mathias Holmers
Superkargörer: Anders Gadd, J. Fr. Pettersson, Dougald Campbell, Claude Laurent, Jean Abraham Grill (på utresan)

3:e resan, till Kanton, 28/12 1765 –aug 1767

Kapten: Carl Gustaf Ekeberg
Superkargörer: Andreas Gadd (dog efter ankomsten till Kina), Jean Abraham Grill, Hans Coopman, John Pike, Ulric M. Valtinson, Jonas Almroth

På denna resa vara Linnélärjungen Anders Sparrman med som skeppsläkare.

1766 låg det Svenska ostindiska kompaniets skepp Stockholms slott utanför Kanton i Kina. På denna resa skedde något ovanligt. Kapen Ekeberg och två superkargörer (den ene var Anders Gadd) friköpte tre slavar, tre unga malajiska pojkar, troligen från ön Nias. Priset ska ha varit 1 800 dlr kmt. Pojkarna ska ha varit mellan sex och åtta år. På Ekebergs begravning berättades om de tre pojkarna:

Dessa slavar voro 3:ne Malej-gossar från stranden av ön Neaz, på västra kusten av Sumatra; de hade där under fredens lugn och palmträdens skugga i sin barndoms oskyldiga joller och lekar glätt sig och sina föräldrar, tills det olyckliga ögnablick, då några försåtlige Holländare rusat fram, fjättrat och släpat dem med sig, så att i stället för det nejden av samma strand förut gav ett glättigt eko av de oskyldigas lek och dans, förbyttes detta snart till ett bedrövligt återskall från tröstlösa föräldrars suck och skrän, som kanske räcker än i denna  stund!

Strax efter köpet av pojkarna avled den ene av de två superkargörerna, Anders Gadd, och enligt reglerna skulle hans varor då säljas för att hans efterlevande skulle få så stor vinst som möjligt. Det betydde att också den lille pojke han just köpt återigen skulle säljas på slavmarknaden. Nu blev det inte så då besättningen på fartyget samlade ihop pengar och betalade för honom.

Vad som hände med de andra två pojkarna är inte känt, men den lille pojken som köpts av kapten Ekeberg följde med hem till hans gård i Uppland, där ingen hade hört talas om Sumatra (än mindre Nias) så han kallades Javanen och fick det svenska namnet Johan Pehr Gustav Philander.

Pehr Philander döptes i Tensta Kyrka den 15 oktober 1769. Då hade han varit i Sverige tre år, lärt sig svenska och en del kristendomskunskap. Dopet var pampigt, med inte mindre än 14 faddrar, och det var inte vilka faddrar som helst. Det är landshövdingen i Uppsala, det är grevar och baroner, familjen Ekeberg finns med, liksom en bruksinspektor, en kyrkoherde och därtill kvinnor som är gifta med alla dessa framstående män.

Mer att läsa om detta:

4:e resan, till Kanton, 9/1 1772 – 20/6 1773

Kapten: Herman H. Strehlenert
Superkargörer: James Maule, stannade i Kanton 1772-1781.

5:e resan, till Kanton, 19/1 1775 – 29/6 1776

Kapten: Jean David Schröder, efter dennes död Peter Peterson
Superkargör: Carl Henr. Forss

6:e resan, till Kanton, 20/1 1777 – 10/6 1778

Kapten: Peter Petersson
Superkargörer: Abraham Alnoor, Peter Johan Bladh. Den senare stannade i Kanton 1778-1784

Skeppspredikanten Hans Petter Wennerberg förde dagbok/journal under resan. Resan också beskriven av Peter Johan Bladh och Peter Petersson.

Wennerbergs dagbok

Wennerbergs dagbok

Frimurarna och Ostindiska kompaniet

Frimurarlogen i Göteborg som startade 1755 hade redan år 1759 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda inom Ostindiska Kompaniet. En annan större medlemsgrupp var officerare i det militära, 28 personer. Det var dyrt att vara med så det krävde goda inkomster. Totalt finns det 27 superkargörer som var frimurare. Av dem var 2o stycken medlemmar i göteborgslogen. Av Ostindiska kompaniets direktörer var det 22 stycken som var frimurare. Det finns källor som hävdar att det var 20, men det är fel. De missar att vissa direktörer står listade som styrmän och annat och medlemmar i nån frimurarorden.

Superkargörerna Friedrich Habicht, grundare av frimurarlogen i Göteborg tillsammans med John Pike d.y. och 5 andra personer. Bägge superkargörerna hade redan tidigare blivit frimurare och var medlemmar i loger i andra länder:

I Göteborg skedde en motsvarande utveckling. Efter viss förberedelse träffades åtta personer den 27 juni 1755 och bildade en loge som fick namnet ”Salomoniska Logen af trenne lås”. Namnet ändrades år 1757 till ”Salomoniska Logen”.

Åtminstone två av stiftarna hade stark anknytning till Ostindiska kompaniet. Den ene var superkargören Friedrich Habicht, som blivit frimurare år 1749 i ”Prins Clermonts Loge” i Paris. Han hade nyss, den 1 juli 1754, kommit hem från sin första resa till Kanton. Den andre var John Pike d.y. 28 år, son till superkargören i SOIC John Pike d.ä.och sedermera själv superkargör. Han hade själv blivit frimurare omkring år 1747 i ”Stora logen” i Amsterdam.

Andra superkargörer som var frimurare inkluderar Anders Gadd, Johan Adolf Smedberg och Jacob Hahr var frimurare. Det var också kaptenerna Carl Gustaf Lehman (1714-1777) och Carl Gustav Ekeberg (1716-1784). Ekeberg och Lehman var kompaniets flitigaste kaptener. Ekeberg gjorde 10 resor varav 7 som kapten och Lehman gjorde 6 resor som kapten. Totalt var omkring 40 av Ostindiska kompaniets superkargörer och ungefär hälften av kaptenerna frimurare.

Logen i Göteborg hade först namnet Salomoniska logen av trenne lås, men fick 1757 det förkortat till Salomoniska logen. En kort tid efter att logen i Göteborg bildats ville ett antal medlemmar som arbetade för Ostindiska kompaniet ha tillstånd att ha möten ombord eller utomlands. ett var år 1759 och anledningen var att sju frimurare skulle resa till Kina samtidigt. Ombord på skeppet Stockholms Slott fanns kapten Carl Gustaf Lehman som befälhavare. På Prins Frederic Adolph med var Carl Gustav Ekeberg kapten. Tre av superkargörerna var också frimurare, nämligen Friedrich Habicht,  Andreas Gadd och Jacob Hahr. Ombord fanns dessutom ytterligare två frimurare, nämligen löjtnanten Herman Celsing och styrmannen Levinius Olbers (Livinius Olberg). De hade möte i Cadiz där också skeppet Prins Carl på hemväg befann sig. Även på Prins Carl fanns det frimurare.

St-JohanneslogenOstindiska kompaniets personal kom så småningom att grunda en frimurarloge i Kanton år 1788:

Vid ett möte ombord på skeppet ”Adolph Frederic” den 14 oktober 1785 i Frimurare Sällskapet var 17 frimurare från Göteborg närvarande och alla deltog i insamlingen till barnhuset. Totalt befann sig detta år inte mindre än 21 frimurare i Kanton, och dessa gemensamt kan ha beslutat att söka tillstånd att få bilda en riktig loge i Kanton. Om man räknar med skeppets återfärd till Sverige, så stämmer tiden ganska väl med det beslut som hertig Karl – Frimurare Ordens högste styresman – fattade i mars 1787, nämligen att en loge skulle bildas i Kanton och att den skulle kallas ”Elisabeth” efter hans gemål. Logen skulle liksom alla andra loger i Sverige lyda under Stora Landslogen i Stockholm, men ordförandemästaren skulle vara en superkargör vid Ostindiska kompaniet. Den där näst högste i logen skulle vara en kapten från en svensk ostindiefarare. Medlemmarna kunde vara av vilken nationalitet som helst och ordförandemästaren hade rätt att använda det språk som han fann lämpligast. Den loge som nu kom att bildas i Kanton installerades i egen lokal på det svenska faktoriets område den 20 september 1788. Namnet blev ”S:t Johanneslogen Elisabeth i Kanton”. Logens förste ordförandemästare var superkargören Johan Adolf Smedberg.

På ordens andra möte som ägde rum samma dag som den bildades, dvs den 20 september 1788 valdes till logemästare. När Smedberg avled 1793 minskade verksamheten i logen avsevärt. Den siste logemästaren i Kanton var James Chalmers, bror till William Chalmers, som utnämndes år 1801. 2006 återskapades S:t Johanneslogen Elisabeth, men i Göteborg.

Logen i Göteborg verkar numera återigen heta Salomoniska logen av trenne lås, fast på franska, S:t Johannes logen Salomon à trois Serrures. En känd ordensmästare från logens historia är Patrik Alströmer som var ordförandemästare tiden 1779 – 1802. Han var under samma tid även ordförandemästare för Andreaslogen i Göteborg och från år 1788 provinsialmästare för den det året grundade Göta Provinsialloge. En annan känd person var förste stadsläkare Christian Fredric Ewert som var ordförandemästare 1860-81.  Ivar Constantin Fallenius var ordförandemästare en lång tid 1917 – 1943 och hade innan dess även andra uppdrag inom Frimurareorden. Andra kända göteborgare som var frimurare inkluderar Pehr DubbOlof Wijk d.ä. Dan Broström och Johan Albrecht Pripp.

De direktörer i Ostindiska som var frimurare var: Patrick Alströmer, Anders (Andreas) Andersson, Abraham Grill, Gustaf Tham, David Sandberg, William Chalmers, Olof Lindahl, Jonas Tranchell, Niclas Björnberg, Georg Conradi, Robert Finlay, Johan Abraham Grill, Michael Grubb, Martin Holterman, Herman Petersen, Johan Fredric Pettersson, Lars Reimers, Sven Rosenberg, Carl Fredric Scheffer, Johan Fredric Ström, David von Schinkel och Samuel af Ugglas.

Andra anställda i Ostindiska som var frimurare inkluderar G.F. Beyer, Jacob Boethius, Carl Bratt, Johan Adolph Burtz, D. Campbell, Herman Celsing, James Chalmers, John Chambers, Charles Chapman, Hans Henric Claesson, Johan Dassau, H.H. Dittmer, Carl Gustaf Ekeberg, Georg Elphinstone, John Fenwick, Carl Henrik Forss, Anders Gadd, Lars Gotheen, Baltzar Grubb, Fredrik (Friedrich) Habicht, Jacob Habicht, Nils Habicht, J. Carl Hackson, Carl Henrik von der Hagen, Henrik Wilhelm Hahr, Jacob Hahr, Olof Hanqvist, Niclas Heeggh, Johan von Heland, Carl Fredric Hjertstedt, Abraham J. Hülphers, Jacob Kjerrmansköld, Mauritz von Krusenstjerna, Fredrik W. König, Henrik König, Claes Laurant, Carl Gustaf Lehman, Anders Ljungstedt, Gustaf Gabriel Lood, Carl Eriksson Malm, Petter Maurice, Eric Nissen, Axel Norberg, Levinius Olbers, Gustaf Palm, Lorentz Petersen, J. Fredrik Pettersson, Fredric Ulric Peyron, Olof Reinicke, A. Fredric Ritterberg, Isaac Ritterberg, Paul Roland von Schoting, Anders Siberg, Gustaf Laurents Siwertsson, J. Adolph Smedberg, Eric Stockenström, Gabriel Ström, J. Leonard Törngren, Frans Walter, Ulrik M. Valtinsson (Adlerstam).

Prins Carl

Ostindiefarare byggd på Djurgårdsvarvet i Stockholm. På 350 läster med 30 kanoner och 140 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 27/11 1750 – 26/6 1752

Kapten: Carl G. Lehman
Superkargörer: Olof Ström, Volrath Tham, Sven Norman, And. Jurg. Groen

Resan skildrad av skeppsprästen Pehr Osbeck. På resan medföljde även Olof Torén som som också var skeppspräst. Han dog dock under resans gång, men hans brev publicerades ihop med Osbecks reseberättelse.

Seglingen över Nordsjön genomfördes i det för årstiden vanliga dåliga och stormiga vädret med stark sjögång. Först åt nordväst förbi Färöarna och sedan väster om Storbritannien söderut. En matros ramlade i stormen ned på däcket från riggen och dog 27 december.

Fartyget nådde Cadiz i Spanien först 9 januari 1751. I Cadiz blev fartyget kvar ända till 22 mars, alltså 2,5 månader. Tiden användes till reparation av fartyget, köp och försäljning av varor, och proviantering. Men det viktigaste med besöket i Cadiz var att ta ombord silvret som användes som betalning i Kanton.

Timmermän från staden och från kompaniets fartyg Freden som samtidigt befann sig i Cadiz utförde enligt Pehr Osbecks berättelse många dagsverken ombord på Prins Carl.

Från Cadiz gick resan utan några större problem till Java, som man nådde efter ytterligare 3,5 månader, den 12 juli. Två matroser dog av sjukdom under den etappen. Därefter gick färden länge med Java och upp genom sundet mellan Java och Sumatra. Vid seglatsen längs Javas kust tog de ombord förfriskningar, däribland kokosnötter, från besökande javaneser.

23 augusti kom lots ombord från Macao för att lotsa sista biten till Wampoa och Kanton och två dagar senare lämnade superkargörerna fartyget med fartygsslupen och for till Kanton. I Wampoa fanns redan kompaniets skepp Götha Leijon, det danska fartyget Drottningen, 2 franska, 8 engelska och 4 holländska skepp.

Därefter lastades fartyget vilket var klart den 4 januari 1752 varefter Prins Carl lämnade Kanton tillsammans med Götha Leijon och två franska skepp:

Den 4 januari 1752 kommer superkargörerna åter ombord och fartyget lättar ankar för hemresan, samtidigt med Götha Lejon och 2 franska fartyg. Man ankrar på några ställen i den indonesiska övärlden och fyller på färskvatten men går inte in i någon hamn där eller vid Kapstaden. 8 mars saknas en man som antas ha fallit överbord under vakten. 30 mars siktar utkiken S:t Helena. Många återvändande fartyg gjorde ett stopp här men Prins Carl seglade vidare till ön Ascension som man nådde den 4 april. Här ankrade man och kapten Lehman och superkargörerna Tham och Grön for i land med slupen. Man sände 4 man i annan båt ”att plåcka grönt” men de fann inget av värde. Däremot plockade man upp 31 sköldpaddor som fördes ombord.

Dagen efter siktades ytterligare ett fartyg. Det vållade viss oro tydligen. Prins Carl signalerade för att folk i land skulle återvända. Det anländande skeppet hissade först fransk flagg men visade sig vid närmare betraktande vara Götha Lejon, och det bytte flagg till svensk. Man hjälpte Götha Lejon med landsättning av folk, tog ombord fler sköldpaddor och bägge fartygen lättade ankar samtidigt den 8 april. Man följdes sedan åt till Göteborg, vilket innebar att Prins Carl ofta fick ta ner segel för att Göta Lejon skulle hänga med. 6 maj såg man en partiell solförmörkelse. På vägen hemåt fiskar man ibland med gott resultat, det talas om ”albicorys” och ”boniter.”

Den 22 maj närmar sig ett franskt fartyg, Duc de Parma, som kunde informera om att svenske kungen Fredrik avlidit. Vår kung, Fredrik av Hessen, avled redan den 25 mars året innan så nyheten tog lång tid att nå fram till Prins Carl. Man tog också emot brev från det franska fartyget. Den 24 maj sattes en matros i bojor för ”otidigt lefwerne”. 5 dagar senare slapp han tydligen bojorna men fick sitt straff, ”24 par af daggen” (dagg var en kort grov tågända, ibland försedd med knutar, vilken förr brukades som straffredskap ombord på fartyg). Man gick norrut genom engelska kanalen. Den 2 juni kontrollerades man av ett engelskt fartyg och fick höra att det just då var fred ”mellan alla potentater i Europa”. Senare samma dag var man nära ett engelskt skepp med slavar på väg från London till Maryland. Den 14 juni noteras att en matros satts i bojor för ”sidovördnad”. Han straffades för detta med 24 slag med daggen. Den 26 juni 1752 nådde man Göteborg, 1 år och sju månader efter avfärd.

2:a resan, till Surat och Kanton, 8/4 1753 – 5/6 1756

Kapten: Georg Elphinston
Superkargörer: John Irvine, David Sandberg, John Chambers, Joh. Fredr. Pettersson, M. Arfwidson

I en bevarad dagbok från resan anges Prins Carl vara på 390 läster, ha 40 kanoner och 150 man vid denna resa. På Surats redd den 1/10 1753. Alla mycket tillmötesgående och affärerna löpte enligt dagboken friktionsfritt. Resan var den längsta resan i tid som något av Ostindiska Kompaniets skepp gjorde.

Beskriven i dagbok av 1:e fältskären Carl Fredrik Adler som också skrev en detaljerad medicinsk journal som dokumenterade hans patientarbete

Köpare av te på auktionen efter Prins Carls hemkomst 1756. Förutom Prins Carl kom också Prinsessan Sophia Albertina hem detta år.

All tea

lots

Bohea

Lots

Congo

lots

N Sahlgren

297

N Sahlgren

135

N Sahlgren

110

C Arwidson

200

C Arwidson

73

C Arfwidson

85

J Scott

65

C Irvine

42

G Carnegie

33

J More

63

Scott & Comp

37

J More

33

J Irvine

62

R Parkinson

30

J Scott

31

M Holterman

59

A Grill

27

J Irvine

26

G Carnegie

53

J Scott

25

Bagge & Comp

23

Bagge & Comp

50

J Irvine

23

C Campbell

21

A Grill

47

M Holterman

23

M Holterman

15

C Campbell

47

Beckman & Beyer

19

G Bellenden

13

C Irvine

43

D Artiz

16

J F Ström

12

R Parkinson

40

C Campbell

15

S Schale

12

Scott & Comp

39

J Cahman

13

A Grill

11

D Sandberg

29

Bagge & Comp

12

M Arfwidson

10

J Cahman

25

D Sandberg

12

R C Neel

9

J F Ström

23

B Bagge

11

B Bagge

8

B Bagge

22

J Scholl

11

D Sandberg

7

S Schale

21

L Tanggren

10

W Chalmers

7

Beckman & Beyer

19

J Chambers

9

A Otterdahl

6

G Bellenden

18

J More

9

R Parkinson

6

Källa: Collection of SEIC’s catalogues RA (Swedish National Archives, Stockholm)

J More är James Moir, Robert Parkinson var brittisk faktor i Göteborg och köpte bland annat till/för A.J.Flanderin i Oostende.De övriga är relativt välkänd handelsmän i Göteborg.

3:e resan, till Kanton, 3/1 1758 – 8/7 1759

Kapten: Baltzar Grubb
Superkargörer: Christian Tham, Joh. Fredr. Pettersson, Michael Grubb

4:e resan, till Kanton, 26/2 1760 – 12/8 1761

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: Nicholas Heegg, Gustaf Tham, M. Arfwidson, L. Pettersson

5:e resan, till Kanton, feb 1763 – aug 1764

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: Johan Greiff, Gustaf Tham, Peter J. Berenberg, C.G. Cöhler

5:e resan, till Kanton, 23/1 1765 – 3/9 1766

Kapten: Jacob Habicht
Superkargörer: John Chambers, H.W. Hahr. B. Fr. Ritterberg, H. Nissen

Götha Leijon

Byggt på varvet Terra Nova. Om 310 läster och med 28 kanoner samt en besättning på 120 personer.

Götha Lejion Whampoa

1:a resan, till Kanton, 27/12 1746 – 20/6 1749

Kapten: Bengt Askbom
Superkargörer: Stephen Kniper, Daniel Vignaulx, Jean Baptiste Croisier, Sven Norman

Resan beskriven av Carl Fredric von Schantz och också av  Carl Johan Gethe.

Schantz Beskrivning av en resa till Kanton 1746-1749 är en handskriven dagbok från ostindiefararen Götha Leijons resa till Kina.

Gethes dagbok är en handskriven dagbok som skildrar ostindiefararen Götha Leijons resa från Stockholm till och från Kanton åren 1746–49. Den innehåller utförliga beskrivningar av Cádiz, Kanton, Tenerifffa och Java. Där finns också skildringar av kinesiska seder och bruk, det kinesiska språket, skeppsfart, djur och växter i Kanton. Verket innehåller också 20 kolorerade planschblad med avritningar av fiskar, frukter, insekter, skeppstyper och förtoningar av kuststräckor, samt en kolorerad karta över Kantons inlopp.

2:a resan, till Surat och Kanton, 8/4 1750 – 26/6 1752

Kapten: Daniel Shierman
Superkargörer: John Irvine, Anders Gotheen, Michill Verbecke (Michel Verbeke), John Chambers, Joh. Fredr. Pettersson

Resan beskriven av Christopher Henric Braad som var skeppsskrivare ombord.

3:e resan, till Kanton, 23/12 1752 – 1/7 1754

Kapten: Charles Chapman
Superkargörer: Gabriel Beijer, Fredr. Wilh. König, Gustaf Gabriel Loodh, Friedrich Habicht

Efter Ostindiska Kompaniet

Fartyget Götha Leijon såldes av Ostindiska Kompaniet. Troligtvis till Arfvidsson & Söner som ägde skeppet år 1759 tillsammans med någon person vid namn Lundvall.

Götha_Leijon

Habicht – handel, kaperi och ostindiska

Del 7 av 12 i serien Kapare och pirater

Claes Habicht (-1744) var handlare i Göteborg och en av stadens viktigare järnexportörer. Han var gift med Anna Sofia Schröder, dotter till Johan Schröder (-1698) och Clara Matzen (-1709). Clara Matzen var i sitt andra äktenskap gift med Mattias Schildt som följaktligen var Anna Sofia Schröders styvfar.

I början av 1700-talet var Claes Habicht också delägare i fler kaparfartyg, däribland La Bonne Espérance från 1771 tillsammans med Cornelius Thorsson, Magnus Månsson och Olof Häger och från 1710 kaparbrigantinen Siöblad som förliste hösten 1711. Detta skepp ägde han tillsammans med Rolof Rooth, Jons Hägg, Nils Greiff, Söfring Barck, Olof Häger och Petter Wennerström. Vidare ägde han andel i Stövaren från 1710. Kaptener på detta skepp var Olof Bruce, Al. Lund, Erik Andersson, Daniel Ström, Arvid Persson, Arvid Sijk och Lars Collin. Stövaren var verksam inom kaperiet fram till och med 1718 då Erik Rönquist begärde kaparbrev för det. Ensam ägde Claes Habicht från 1711 också kaparsnauen Vita Falken. Bland kända kaptener på Vita Falken märks Anders Hurtig.

Claes Habicht hade av allt att döma tre söner. En var Carl Habicht (-1791) som var gift med Hedvig Burgman (Bergman), dotter till Johan Larsson Burgman (Burman) (-1730) och dennes tredje fru Christina Strömberg (-1765). Han tycks ha övertagit faderns redarverksamhet och en del egendom i staden. Carl Habicht var rådman i Göteborg 1765-91.

En annan son var Friedrich Habicht, med tre resor som superkargör i Ostindiska kompaniet under åren 1752-68. Han var gift med Maria Charlotta Schildt, av allt att döma en kusin. Friedrich Habicht var en av många frimurare inom det Ostindiska kompaniet. 1749 blev han frimurare i ”Prins Clermonts Loge” i Paris. Han var 1755 en av grundarmna av den första frimurarlogen i Göteborg som fick namnet ”Salomoniska Logen af trenne lås”. Namnet ändrades år 1757 till ”Salomoniska Logen”. Den andra grundaren av logen i Göteborg var John Pike d.y., också superkargör i Ostindiska. John Pike d.y. hade själv blivit frimurare omkring år 1747 i ”Stora logen” i Amsterdam. Frimurarlogen i Göteborg växte sig snabbt stor:

Frimurarlogen i Göteborg fick en anmärkningsvärt snabb utveckling efter starten 1755, och redan 1759 hade logen inte mindre än 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda i olika befattningar i Ostindiska kompaniet. En annan större grupp var officerare – 28 personer. Bland dessa fanns en del sjöofficerare som kom i beröring med eller till och med deltog i Ostindiska kompaniets resor. Det var inte billigt att bli frimurare på den tiden. Det krävdes goda inkomster, och det hade personalen i kompaniet. Receptionsavgiften vid inträde i Frimurare Orden var 100 daler silvermynt, som skulle erläggas i förskott. Härtill kom en årsavgift på 16 daler silvermynt. Vidare förväntade man sig att medlemmarna skulle bidraga till speciella insamlingar. En kapten i Ostindiska kompaniet tjänade 100 daler silvermynt i månaden och hade ytterligare 8 000 daler silvermynt i ”privilegiepengar” (bonus) för varje resa. Dessutom hade han rätt att ta med sig varor som han kunde sälja för egen räkning. Superkargörerna hade vare sig månadslön eller privilegiepengar men i stället del i vinsten vid lastens försäljning. Denna vinst var under större delen av 1700-talet utomordentligt stor och superkargörerna gjorde sig ansenliga inkomster.

Ostindiska kompaniet var det mycket vanligt att ledande personer var frimurare. Hela 40 stycken av dess superkargörer (totalt är en bit över 130 stycken kända) liksom många av dess kaptener.

En tredje son till Claes Habicht bör Jacob Habicht, kapten i Ostindiska kompaniet med två resor som detta åren 1765-70, ha varit. Jacob Habicht hade två söner enligt uppgifter i Personhistorisk tidskrift som återger en text av Hans Peter Wennerberg, en person som tjänstgjorde som fartygspräst i Ostindiska kompaniet.

Ytterligare en ur familjen Habicht förekommer som anställd i Ostindiska kompaniet, Niclas Habicht.

Efraim Habicht (-1718), farbror till Claes Habicht, hade en son med samma namn. Denne Claes Habicht dog dock redan 1713. Efraim Habicht var gift med Rangela Horn i hennes tredje gifte. Hon hade tidigare varit gift med Claes Corneliusson Bihl och Olof Biörnsson.