Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Gibson

Vädersågen – en udda skapelse i Majorna

I nästan 200 år fanns ett vinddrivet sågverk beläget alldeles i närheten av nuvarande Carl Johans kyrka. Sågen har ägts av flera olika prominenta släkter och sysselsatte under sin storhetstid runt 250 personer. Idag är alla spår av verksamheten borta, undantaget Såggatan som fått sitt namn uppkallat därefter.

Trävirke var en av Sveriges viktigaste exportvaror under 1700-talet. Och med älven rinnade alldeles utanför, var detta något som mycket framgångsrikt kom att utnyttjas i Majorna. Under 1700- och 1800-talet fanns det både i och runt omkring Göteborg gott om väderkvarnar, inte sällan placerade uppe på bergsknallar.

Vädersåg fanns det emellertid bara en enda och den var belägen i Majorna. Sågen låg strategiskt placerad alldeles intill älven, vid sluttningen på den bergsknall där Carl Johans kyrka numera reser sig. Detta vinddrivna sågverk var av holländsk modell och hade en vindmotor som såg ut precis som en väderkvarn, men i stället för att som brukligt mala säd och mjöl sågade man alltså virke. Det fanns bara ett fåtal vinddrivna sågkvarnar i landet och av allt att döma har den i Majorna varit en av de främsta. Normalt var att sågarna var vattendrivna.

Stort projekt på sin tid

Verksamheten grundades av kommersepresident Wilhelm von Utfall, som år 1723 ansökte om att få köpa ett femtio tunnland stort område som gick under namnet Hästhagen i Majorna. Hästhagen tillhörde kronan och var före detta betesmark för Älvsborgs slotts hästar. Det var en stor markbit, belägen utmed älven.

Borgerskapet i Göteborgs stad protesterade först då man ansåg området vara onödigt stort för ändamålet. Dessutom hävdade man att det redan fanns tillräckligt med sågverk i trakten. Men Utfall fick som han ville och i ansökan går det att läsa att flottan erbjöds löfte om att få såga virke till lägre pris. Med andra ord en liten muta för att använda dagens termologi.

Utfall uppförde sin vindbaserade vädersåg och den kom efter en tid att göra mycket goda affärer. Trävirke var som en av Sveriges viktigaste exportvaror och placeringen vid älvkanten var strategiskt, där kunde fartygen lossa timmer och lasta sågat virke.

Ett annat Majorna

Miljön runt omkring sågverket hade inte mycket gemensamt med dagens Majorna. Karl Johansgatan existerade ännu inte och moderna företeelser som landshövdingehus hade ännu inte gjort entré. På flera håll i Majorna rådde en direkt lantlig prägel. Den centrala gatan i stadsdelen var Allmänna vägen som då hade en annan sträckning än idag. Gatan tog sin början vid Stigbergstorget och slutade nere vid Klippan, tidigare Älvsborgs fäste.

En smal avstickare från Allmänna vägen kallad Sågallén ledde före 1880 ned mot älven till vädersågens manbyggnad. Kring denna fanns en stor trädgård som brukar benämnas sågparken. Här låg under en tid även Majornas Folkpark.

Vid älvstranden låg segelfartyg, bryggor, trävarumagasin och torkria. Platsen kom med tiden att bli en enorm upplagsplats för trävaror. Den firma som främst bidrog till detta var L.G. Bratt & Co som höll till här från 1857. Det gamla namnet Hästhagen bleknade med tiden och området längs älven övergick successivt till att kallas Sågängen.

Ägarbyte och hårdnad konkurrens

Efter en tid hamnade vädersågen i den prominenta familjen Schutz ägo. Det var industrimannen Johan Schutz som ropade in egendomen på offentlig auktion den 30 oktober 1741.

Under 1800-talet övergick sågen och tillhörande område i den förmögna Gibsonska familjen. Skotten William Gibson var en av sin tids stora entreprenörer i Göteborg och denne anlade även ett segelduksväveri alldeles i närheten, vilket senare flyttades till Jonsered. Sågen gick bra och under företagets storhetstid sysselsatte man runt 250 personer.

Konkurrensen skulle dock komma att hårdna. Vattensågarna blev med tiden allt mer sofistikerade. I Lilla Edet utrustades exempelvis en sådan med 16 klingor, att jämföra med den vinddrivna kvarnen i Majorna som hade två.

Sågen får en kyrka som närmaste granne

Under 1800-talets början restes allt fler krav på att Majorna skulle få en riktig stenkyrka uppförd. De två som var i bruk var båda i mycket dåligt skick och när en av dem förstördes i en eldsvåda 1820 togs beslut om ett nytt kyrkobygge. För 666 rdr inköptes av sågägare William Gibson ett stycke mark på Sågberget. I samband med detta utfärdades även ett förbud mot uppförande av byggnader invid den kommande kyrkan. Lagom till advent 1826 stod kyrkan så pass färdig att den ansågs kunna invigas på sin resliga plats av biskopen.

Som tack för sin medhjälplighet på olika sätt, fick Gibson välja två bänkar fram i kyrkan och två bänkar bak i kyrkan som för all framtid skulle förbehållas sågens ägare. Inte bara kyrkan uppfördes, Majorna växte och från sågens område avsöndrades med tiden allt fler byggnadstomter.

Utbrett superi i området

Förutom sågen fanns ett par av den gamla tidens stora arbetsplatser belägna i eller i anslutning till Sågängen. Främst märktes varven, sockerbruket och porterbruket, dessutom hade industrimannen Johan Schutz flyttat stadens repslagarebana från nuvarande Södra Larmgatan till sågängen i slutet av 1700-talet och Gibson hade anlagt ett segelduksväveri 1826. Lägg därtill en aldrig sinande flod av törstiga sjömän så finner man en grogrund för ett utbrett superi.

Det var inte bara i Majorna som drickandet var utbrett och ett stort bekymmer. Och det hjälpte föga att personer som nykterhetsagitatorn Peter Wieselgren kallades till Göteborg för att få bukt med superiet. Mellan Klippan och barlastkajen i Masthugget fanns 17 legala krogar i början av 1800-talet. Till detta skall läggas en lång rad lönnkrogar och andra tillhåll.

Det var med andra ord ett rikligt utbud för en befolkning som inte var mer än runt 7 000. På 1860-talet fanns det 15 legaliserade krogar, men även tre hotell med utskänkningstillstånd och nästan ett dussin lokaler för avhämtning av brännvin. Bland de mest illa beryktade krogarna tillhörde Slintin som låg några stenkast från Vädersågen, belägen på den plats där den vackra småskolan med sina tydliga engelska stildrag numera reser sig.

Nästan lika dåligt rykte hade grannkrogen Guldklimpen. Förutom mat och rikligt med dryck fanns det inslag av kvinnor på dessa ställena. Det hela urartade vid upprepade tillfällen och i polisrapporterna går att läsa om öknamn som Luftballongen, Kalkon-Johanna, Röda kon, Bond-Brita och Skorstensfågeln. Rån, slagsmål och oväsen hörde till områdets vardag och nattetid undvek vanligt anständigt folk att röra sig vid Sågängen.

Vid en eldsvåda 1862 brändes åtskilliga hus, skjul och magasin ner till grunden. Många tillhåll där smugglare och mindre nogräknade krögare tidigare hållit till försvann i en hast och efter detta blev situationen något bättre. Dessutom väntade en stor moderniseringsfas för Majorna.

En epok går i graven

Vädersågen

Vädersågens manbyggnad målad 1917 av Axel Hartman.

1877 köpte Göteborgs stad in sågen, bland annat för exploatering av kringliggande marker. Karl Johansgatan drogs fram och en ny karaktär träder fram. Sågen behölls i drift men nya modernare framställningssätt var på frammarsch och sågens verksamhet kom snart att ebba ut allt mer. Trots att sågen gjorts om till att vara ångdriven så kunde man inte längre konkurrera. Vid sekelskiftet återstår inte mycket av den forna glansen och 1911 utbröt en kraftig brand som definitivt satte punkt för den slumrande verksamheten.

Nedanför Vädersågen 1915

Nedanför Vädersågen 1915

De stora magasinen där virket förvarats användes en tid efteråt för båtuppläggning innan de slutligen revs. 1931 revs även den gamla stiliga herrgårdsbyggnaden där de prominenta ägarna till sågen residerat. Rivningarna var en del i ett led att ge utrymme åt den expanderande fiskhamnen. Året innan hade Sveriges första kommunala fiskauktion hållits i hamnen och det vädrades lovande framtidsutsikter.

Delar av Sågängen har haft en ganska lummig och grön vegetation och under flera år återfanns, som tidigare nämnt, Majornas Folkpark här. Även efter rivningarna stod en del träd och buskage kvar. Detsamma gällde för en del småkåkar. De sista spåren av den gamla tiden försvann när det var dags att anlägga Oscarsleden, då området dessutom klövs mitt itu.

Den idag något söndersprängda bergsknallen där kyrkan nu reser sig kallades i folkmun för Sågberget en bra bit in på 1900-talet. Men såväl namnet som minnet av den gamla vädersågen bleknade och idag är vädersågen en okänd företeelse för de flesta av stadsdelens invånare. Den enda påminnelse vi har är Såggatan som fått sitt namn uppkallat efter den, det fick den redan 1882 och då hette den Sågbergsgatan.

Text: Johan Lundin | 2008-02-25
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Artikeln är något redigerad. Några mindre fel vad gäller släktnamn är också rättade. Anders_S/Gamla Göteborg

Advertisements

Kvarteret Kommerserådet

Kvarteret Kommerserådet, Västra Hamngatan-Södra Hamngatan-Korsgatan-Drottninggatan.

Tomter enligt Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 4, tomt 104, Schale (Schael, Skalle), Selle, Holterman, Kraddepool (Cradepol), Frimurarelogen, Chalmers, Santesson, Carnegie, Ekman
Rote 4, tomt 105, Jordan, Malm Eriksson, Sjögård (Siögård), Nordenberg, Dymling, Koskull, Cohn, Magnus, Leman
Rote 4, tomt 106, Ermers
Rote 4, tomt 107, Bizott, Harder, Wirgman, Chalmers, Lyall, Tarras, Valentin, Elliott
Rote 4, tomt 108, Herwegh, Möller, Volster, Rung, Bruuns, Wedinghusen, Gieseke, Krafft, Matzen, Bruuns, Gibson
Rote 4, tomt 109, Felbier, Barcker, Schotte, Straub, Kuhn, Paulin, Westerling, Westerberg, Airth
Rote 5, tomt 30, van der Hagen, Strokirk, Krokat, Rolufsson, Ebeling, Bockner, Svensson, Fålling, Brauer, Thulin
Rote 5, tomt 31, van der Hagen, Wiesenhoff, Loman, Apoteket Kronan
Rote 5, tomt 32, von Akern, Wedinghusen, Kitz, Jarrat (Jaraldt), Engelhardt, Williamsson, Lund, Sander, Heyman & Co, Heyman, Andrén, Jungquist, Gordon, Gumpert, Cavalli, Zetterström
Rote 5, tomt 33, Schorrey (Skorer, Chorey, Schorrer), Valck (Falck), von Saveland
Rote 5, tomt 34, Gans (Gantz), Herwegh, Paulin, von Egmont, Westerling, Airth
Rote 5, tomt 35, de Bois, Voigt, von Minden, Amija, Gieseke, Band, Pettersson,
Rote 5, tomt 36, Bock, Östring,
Rote 5, tomt 37, Hanton (Hampton), Treutiger, Apoteket Enhörningen, Ermersch, Bauch, Sasse, Palm, Tarras, Gren, Holmberg, Björkbom
Rote 5, tomt 38, Cabeliau, Kagg, Håkanson, Braunjohan, Macklier, Seth, Tellander, Selle, Strokirk, Falleij, Kuyhl, Arens, Helmond, Utfall, Rancke, Vignaulx, Mauritz, Arfvidson, Bruce, Brulin, Palm,
Rote 5, tomt 39, Kraddepool, Falleij, Schmitt, Dahl, Ekmarck, Eilking, Radhe, Fehman, Selle, Holterman, Spargren, Chalmers, Santesson, Carnegie, Ekman, Chalmerska huset
Rote 5, tomt 40, Opitz, Selle, Holterman, Spargren, Minten, Fröding, Billquist, Larsson, The Liverpool, London & Globe Insurance, Göteborgs Handelskompani, Magnusson
Rote 5, tomt 41, von Lengercken, Casparsson, Poppelman, Eilking, Norberg, Muhr, Walther, Irvine, Fletscher, Moir (More), Carnegie, Beckman, Reimers, Andrén, Grönvall, Kjellberg, Skandinaviska Kredit AB, Skandinaviska Bankens hus

Kvarteret Kommerserådet

Kvarteren norr om Domkyrkan 1888

Kvarteren Kommerserådet, Frimuraren, Arkaden (norr om Drottninggatan), Holländaren, Domprosten, Bokhållaren och Värnamo (söder om Drottninggatan. År 1888.

Göteborgs största rederier åren 1837-1852

Under denna tid var segelfartygsrederier fortfarande helt dominerande i Sverige och Göteborg. I början av denna period är D. Carnegie & Co det störst rederiet men under tiden gångs minskar företaget betydelse och istället växte Jam. Dickson & Co, J.G. Grönvall & Co, C.G. Lindberg, Olof Wijk, I. Lilliequist & Son och Gustaf Melin till att bli de stora rederierna.

Andra redare av betydelse under perioden är Olof Norén, William Gibson som ersätts av Leopold Gibson, L.B. Lindquist, J.A. Kjellberg & Söner, N. Beckman, A. Barclay & Co, W. Kjellberg & Co, C.C. Barchmann, E. Rundberg och O.P. Dahlin.

Två av de här nämnda segelfartygsrederierna kom att bli mycket betydande för starten av Göteborgs moderna varvsindustri för byggande av stålfartyg, Mattsson & Braune och T.W. Tranchell för Lindholmens Varv samt C.C. Barchmann för Eriksbergs Mekaniska Verkstad.

Andra var verksamma vid seglefartygsvarven. O.P. Dahlin var disponent på Gamla varvet en tid och Gustaf Melin var delägare i Kustens Varv

Största rederier, antal läster, 1837, 1839, 1841

D. Carnegie & Co, 751, 753, 936
Jam. Dickson & Co, 499, 719, 930
C.G. Lindberg, 426, 691, 753
L.B. Lindquist, 350, 491, 504
Olof Wijk, 325, 499, 499
William Gibson, 306, 205, 205
A.E. Haeger, 233, 417, 486
Sam. Arfvidson, 228, 89, 306
L. Svensson, 224, -, -,
B. Ericsson, 221, 166, 313
W. Malm, 218, – , –
Olof Norén, 182, 282, 313
I. Lilliequist & Son, – , -, 425
J.G. Grönvall & Co, -, -, 339
Gustaf Melin, 185, 189, 312
Åkermark & Co, -, -, 290
J.A. Kjellberg & Co, 130, -, 222

Största rederier, antal läster, 1845, 1846, 1848

Jam. Dickson & Co, 1 035, 1 236, 1 066
Olof Wijk, 661, 662, 962
C.G. Lindberg, 616, 692, 665
Gustaf Melin, 522, 622, 668
I. Lilliequist & Son, 487, 487, 587
A.E. Haegers sterbhus, 480, -, –
D. Carnegie & Co, 449, 629, 838
Olof Norén, 429, 472, 564
J.G. Grönvall & Co, 339, 1 529, 1 646
Sam. Arfvidson, 306, -, –
L.B. Lindquist, 292, 509, 698
Åkermark & Co, 289, 257, 404
J.A. Kjellberg & Co, 261, 261, –
C.C. Barchmann, – , 162, 429
N. Beckman, 163, 163, 407
W. Kjellberg & Co, 205, 341, 341
A. Barclay & Co, 100, 199, 323
J. Tranchell, – , 167, 315
O.P. Dahlin, 214, 214, 303

Största rederier, antal läster, 1850, 1852

J.G. Grönvall & Co, 2 739, 2 738
Jam. Dickson & Co, 1 340, 2 061
Olof Wijk, 911, 896
Mattsson & Braune, 839, 683
Gustaf Melin, 768, 877
I. Lilliequist & Son, 714, 569
C.G. Lindberg, 697, 805
Olof Norén, 562, 473
D. Carnegie & Co, 458, 315
R. Lindhult/Corin, Lindhult & Co, 442, 562
C.C. Barchmann, 429, 332
W. Kjellberg & Co, 427, 311
N. Beckman, 407, 163
E. Rundberg, 400, 405
A. Barclay & Co, 376, 376
J.A. Kjellberg & Söner, 358, 542
Wennerblad & Svensson, 316, 219
G.H. Hegardt & Co, -, 318
O.P. Dahlin, 214, 303
C.F. Höglund/Höglund & Co, 161, 459
T.W. Tranchell, 181, 407
L. Gibson, 215, 488

Källa: Sveriges skeppslista 1837-1885

Rederi AB Örnen

Rederi AB Örnen, i Göteborg, var Sveriges största rederi under dess verksamhetsår 1873-1893. Grundare av bolaget var sjökapten J. F. Strömberg, (huvudredare), grossh. C. O. Kjellberg, grossh. A. L. Pinéus, kommendörkapten Emil Ekman och sjökapten O. P. Övergaard. Total fanns det 53 aktieägare.

Vid grundandet var aktiekapitalet 1 miljon kronor men det utökades bl.a. genom övertagande av fartyg från nya delägare. Aktiekapitalet utökades till 1,5 milj. rdr år 1874 och till 1 816 000 kr år 1878.

Örnen var Sveriges sista stora segelfartsrederi med sjutton skepp, när det var som störst. Varvet Kusten inköptes strax efter starten; för reparationer och fartygsbyggen åt rederiet och även reparationer åt andra i fartygsbranschen. Sjökapten Johan Ferdinand Strömberg (1825-1894) var delägare och verkställande direktör i Rederi AB Örnen. Lån för att starta verksamheten bistod Skandinaviska Kredit AB och stadsmäklare

Strax efter starten köpte rederiet Varvet Kusten AB som bildats 1865. Ägare av Varvet Kusten AB vid denna tid var C.O. Kjellberg (20%), Alexander Barclay (19%), Emil Ekman (5%), J.F. Strömberg (5%), Gustaf Melin, E Brusewitz, Jonas Kjellberg, Charles O. Bäck, D. Carnegie & Co, Wilhelm Röhss, William Gibson & Söner och C. E. Olsson. Alla dessa blev när Varvet Kusten köptes upp istället delägare i Rederi AB Örnen där J.A. Kjellberg & Söner, Alex. Barclay & Co, A.L. Pinéus, G.H. Hegardt & CoWilliam Gibson & Söner, August Leffler samt flera av delägarna i Varvet Kusten AB redan var delägare. När Rederi AB Örnen bildades övertogs delägarnas andelar i olika fartyg.

Samtidigt som Varvet Kusten köptes övertogs även egendomarna Bellevue och Gibraltar som båda låg runt varvet.

Bolaget omfattade det största tonnaget, 11 224 nettoton, åren 1878-79, då företaget redade 17 segelfartyg. 1883 hade Örnen 16 fartyg med ett sammanlagt tonnage på 10 939 ton vilket innebar att det tonnagemässigt var Sveriges största rederi.

Förutom under några få år var Rederi AB Örnen aldrig någon bra affär och redan 1883 började fartygen säljas.1893 fanns fem fartyg kvar och de köptes då av G.D. Kennedy och John E. Olsson med G.D. Kennedy som huvudägare med 75% i fartygen och John E. Olsson som huvudredare trots hans minoritetsintresse i bolaget.

Örnenrederiets olönsamhet och avveckling ledde till konkurs för stadsmäklare J.M. Möller som ordnat lån till företaget. Handelsfirman G.H. Hegardt & Co drogs också med i det ekonomiska fallet och gick i konkurs.

Segelfartyg som tillhörde Rederi AB Örnen

  • Albatross (Albatros), skepp på 893 ton. Byggt 1874 i Genua och köpt samma år. Sålt till John E. Olson och G.D. Kennedy år 1893. Befälhavare H. Sooth, R.W. Schoultz och L.A. Ryberg.
  • Alexander, skepp på 717 ton (303 läster). Byggt 1855 i Bath. Köpt 1876 från A. Barclay & Co. Fortfarande ägd 1885. Befälhavare H.F. Jansson, N.C. Cronstedt och någon Andersson.
  • Boomerang, skepp på 379 ton. Byggt 1865 i Nordamerika. Reparerat 1881. Troligen köpt 1881. Fortfarande ägt 1885. Befälhavare C.A. Sjöberg, J. Ohlsson, C. Fröckberg och A. Fröckberg.
  • Condor (Condoren), skepp på 1067 ton, senare 1 174 ton och 1 160 ton. Byggt 1864 i Nordamerika som Mary Emma. Köpt 1874. Sålt till John E. Olson och G.D. Kennedy år 1893. Befälhavare A.N.R. Neiglick och B. Tisell.

Condor

  • Ejdern, skepp på 630 ton. Byggt i Nordamerika 1869 som Kinrara. Reparerat 1877. Köpt 1874. Ej längre ägt 1885. Befälhavare C. Gadda (Gädda?), C.L. Hertz och nån Olsson.
  • Gamen, skepp på 917 ton. Byggt i Genua 1874. Köpt 1875. Sålt till John E. Olson och G.D. Kennedy år 1893. Befälhavare F. Gustrin och F.A. Gellerstedt.
  • Gladan, skepp på 579 ton. Byggt i Maryport 1851 som Robert Ritsen. Köpt 1881. Sålt till John E. Olson och G.D. Kennedy år 1893.
  • Gripen,  skepp på 1 172 bruttoregisterton, 54,6 meter långt, byggt i Medford 1870 som J.F. Foster. Köpt 1874. Sålt till John E. Olson och G.D. Kennedy är 1893. Befälhavare F.P.F. von Matern.
  • Harald, skepp på 549 ton. Byggt 1855 i Quebec, Kanada. Köpt 1875 från Göteborgs Rederi AB och tidigare ägt av J.G. Grönvall & Co. Fortfarande ägt 1885. Befälhavare C.G. Cederberg och A.L. Andersson.
  • Lärkan, skepp på 229 ton. Byggt på Kustens varv 1875. Fortfarande ägt 1885. Befälhavare A. Höglund.
  • Skatan, skepp på 357 ton. Byggt 1863 på Prince Edward Island som Hero. Köpt 1876. Ej längre i företagets ägo 1885. Befälhavare N. Lagerstedt, J. Olsson och B. Andersson (Andreasson).
  • Storken, skepp på 517 ton. Byggt på Kustens varv 1880. Fortfarande ägt 1885. Befälhavare H.F. Jansson.
  • Tärnan, skonertskepp på 371 ton. Byggt på Kustens varv 1874. Fortfarande ägt 1885. Befälhavare J.F. Hassel och J.B. Gadd.
  • Ugglan, skepp på 905 ton, senare 895 ton. Byggt i Genua 1873. Köpt 1876. Fortfarande i företagets ägo 1885. Befälhavare A.G. Melander och J.A. Kinman.
  • William och Anna, skepp på 536 ton., Byggt i Karlskrona 1856. Övertogs från William Gibson & Söner år 1875. Fortfarande ägt 1885. Befälhavare C.L. Hertz, J.H. Svensén och G.V. Fägerskjöld.
  • Örnen, skepp på 1 093 ton. Byggt som Josiah L. Hale, troligen 1860. Köpt 1873. Påseglades och förliste i Engelska kanalen 1876. Befälhavare Hugo J. Eiserman.
  • Örnen, skepp på 1 027 ton. Byggt på Kustens varv 1877. Fortfarande ägt 1885. Befälhavare Hugo J Ejserman och H.Y.T. Ejserman.

Källor: CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-22, John Murray, G.D. Kennedy, 2016, Hallén, Olsson, Rosengren och Sandberg, Majornas historia, 2007, Sveriges Skeppslista 1837-1885

 

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

Oscar Gibson

Oscar William Gibson föddes i Göteborg 1855 och död 1933. Son till grosshandlare Charles Gibson och Hilma Lindberg. Gift med  Anna Petersson, född 1857, dotter till prof. Pehr Joh. Petersson och Maria Florman.

Med. kand. Uppsala 79, med lic. Karolinska Institutet. 83, und:kir. vid Serafimerlasarettet 83-84,
sjukhusläkare vid Allmänna Garnisonssjukhuset 84-86, 2:e bataljonsläkare vid Upplands regemente 86-87, vid Svea artilleriregemente 87-96, läkare vid länsfängelset i Sthlm 94-24,bataljonsläkare vi Göta livgarde 96-03, regementsläkare vid Upplands infanteriregemente 03-05, vid Vaxholms grenadjärregemente 05-09, v. posit:art:reg. 09- 18, läk. v. inst. för blinda å Tomteboda 06-28, överläkare i Svenska Livförsäkringsbol. 05- 30.

Även sonen Gunnar Oskar Gibson (1881-1934) var läkare.

William Gibson (VI)

William Gibson, föddes 1909 i Jonsered och dog 1988. Son till kommendörkapten William Gibson. Brorson till skulptören och konsthantverkaren Sidney Gibson. Utbildad i Paris. Han har målat landskap med kvällsmotiv, samt hamnbilder från Västkusten.

Träd i skymning

Träd i skymning

 

Sidney Gibson

Carl Sidney Gibson föddes 1877 i Jonsered och dog 1959 i Göteborg. Skulptör, konsthantverkare. Son till William Gibson (IV) och Ingeborg Kjellberg.

Var elev vid Konsthögskolan 1896-99 och utbildade sig vidare i London, Paris och Florens. Förutom ett större antal statyetter och byster har Sydney Gibson bland annat utfört Moder och barn i Stockholms stadshus och statyerna Minerva och Mercurius i Svenska Lloyds hus i Stockholm. Hans skulpturer är präglade av fast form och mjukt glidande rörelse. Han har som konsthantverkare bland annat komponerat belysningsarmatur för Stockholms stadshus.

Vidare har han gjort offentliga verks som Nymf, Yngling och Arabesk, porträttbyster, reliefer för Skandinaviska Kreditaktiebolagets hus i Stockholm, gravmonument, samt dekorationsarbeten i m/s Stockholm. Också känd som möbeldesigner och har bl.a. gjort möbler till Stockholms stadshus samt klismosstolarna i Prinsens Galleri. I början av sin yrkesbana ritade Gibson silver. En vas i silver av honom betingade ett pris långt utöver upprop på en auktion hos Bukowski.

Gipsstayett av Sidney Gibson

Gipsstayett av Sidney Gibson

William Gibson (V)

William Gibson föddes 1873 och dog 1954. Son till William Gibson (IV) och Ingeborg Kjellberg. Tituleras oftast kommendörkapten William Gibson. Hans bror var skulptören och konsthantverkaren Carl Sidney Gibson. Gift med Aina Isabell Koch och de fick dottern Marianne Gibson (g. Blomberg) och sonen William Gibson som blev målare.

När William Gibson (III) avled 1865, blev bröderna James Gibson och David Gibson disponenter. Under deras tid ombildades företaget 1873 till aktiebolag med firmanamn Jonsered Fabrikers AB. Den ledande ställningen tillföll här efter någon tid William Gibson (IV), vilken i sin tur vid sin död 1917 efterföljdes av kusinen John James (Jimmy) Gibson och av sonen William Gibson som andre direktör.

1923 bestod styrelsen i Jonsered Fabrikers AB av kommendörkapten William Gibson, ordf., bankdirektör George Dickson, revisor John Gibson,  överdirektör Björn Prytz och disponent Ivar Wendt, verkst. dir.

Den siste av släkten Gibson som bebodde Jonsereds herrgård. Han flyttade in 1927 och bodde där till sin död 1954.

Harry Gibson

David Harry Gibson föddes 1876 i Jonsered och dog 1948 i Venezuela. Son till David Gibson och Ida Charlotta Heckscher. Gift med Ana Dreisbach. De fick fyra barn, Harry Gibson, Jorge Gibson, Juan Gibson och Margarita Gibson.

Utbildade sig till ingenjör på Chalmers, prospekterade efter malm i bl.a Colombia och Venezuela 1916. Blev kvar i de sistnämnda landet som representant för General Electric. Projekterade och deltog i byggandet av ett antal kraftverk.

Startade därefter en egen firma, Harry Gibson e Hijos, som importerade papper, pappersmassa, skogsprodukter med mera från Sverige. Han var också svensk generalkonsul.

Hans son Harry Gibson Jr blev pilot och arbetade bland annat för bolaget Avensa. Han är dock mest känd för att ha flugit kartläggningsflygningar över Amazonas, upptäckt grottor och världens största slukhål:

The epoch of modern expeditions by means of airplane and helicopter support was preceded, in the early sixties, by a number of aerial reconnaissance flights made by such famous jungle pilots as Harry Gibson. Among other important observations, Gibson discovered the caves of Cerro Autana on 8 March 1950 and the spectacular sinkholes on top of Cerro Sarisarinama in Estado Bolivar on 25 November 1961.

Totalt finns det fyra stora slukhål som Harry Gibson Jr upptäckte på Sarisariñama-platån. Det största är Sima Humboldt som har en diameter på 352 meter vid öppningen och 502 meter vid botten. Sima Martel är det näst största. Harry Gibson Jr var också en av grundarna av miljöorganisationen Avepalmas tillsammans med Jesús Hoyos, Javier Sobrevila, Francisco Monaldi och Sven Nehlin.

Ett barnbarn till Harry Gibson Jr, Marelisa Gibson, blev Miss Venezuela år 2009.