Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Ekman

Kvarteret Herrnhutaren

Kvarteret Herrnhutaren, Korsgatan-Kungsgatan-Östra Hamngatan-Vallgatan. Fick sitt namn på grund av att Evangeliska Brödraförsamlingen (herrnhutarna) har sin lokal i kvarteret.

Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 1, tomt 72
Rote 1, tomt 73, Thorsson, Gathe, Busck, Kampff,
Rote 1, tomt 74, Söderberg, Böker, Beckman, Winckler
Rote 1, tomt 75, Bagge, Gothenius,
Rote 1, tomt 76, Bagge, Gothenius, Florander
Rote 1, tomt 77, Wikström, des Reaux, Enander
Rote 1, tomt 79, Staaf, Böker, von Egmont, Jönsson, Westerling
Rote 1, tomt 80, Aurell, Lilja
Rote 2, tomt 6, Törnebom, de Blom, Krokat, Bruhn, Ahlström, Gradman, Wennerström
Rote 2, tomt 7, Petreus, Assmundsson, Jürgensson, Wetterling, Kihlbaum
Rote 2, tomt 8, Assmundsson, Jürgensson, Wetterling, Militz, Blidberg,
Rote 2, tomt 9, Börgesson (Drakenberg), Feigel, Krafft, Insulander, Svalin, Buchau, Bäck
Rote 2, tomt 10, Sinclair, Böker, von Egmont, Jönsson, Törnebom,
Rote 2, tomt 11, Svalin, Lundgren, Mellgren, Tengberg
Rote 2, tomt 12, Böker, Kullman
Rote 2, tomt 13, Gunnarsson, Buhr, Ekelund, Busck,
Rote 2, tomt 14, Eilking, Halck, Hafrin, Groen, Winberg, Bratt, Abelin,
Rote 2, tomt 15, Pettersson, Göthenberg, Ahlgren, Ekman, Bergman, Evangeliska Brödraförsamlingen
Rote 2, tomt 16, Dahlberg, Linhult, Evangeliska Brödraförsamlingen
Rote 2, tomt 17, Schönfelt, Grefwe, Wallin, Wendt, Zimmerman, ArfvidssonLinhult, Evangeliska Brödraförsamlingen
Rote 2, tomt 18, Wendelin, Carlberg, Margraff, Törngren, de Silentz

Kvarteret Herrnhutaren

Advertisements

Kvarteret Varuhuset

Kvarteret Varuhuset är området mellan Västra Hamngatan-Kungsgatan-Korsgatan-Vallgatan.

Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 1, tomt 59, Schotte, Schildt, Wessman, Almroth, Svalin, Ahlroth, Poppelman
Rote 1, tomt 60, Ahlberg, Mounier, Floberg
Rote 1, tomt 61
Rote 1, tomt 62, Grijs
Rote 1, tomt 63
Rote 1, tomt 64, Flygare, Siögård, Insulander
Rote 1, tomt 65
Rote 1, tomt 66
Rote 1, tomt 67
Rote 1, tomt 68
Rote 1, tomt 69
Rote 1, tomt 70
Rote 1, tomt 71
Rote 2, tomt 19
Rote 2, tomt 20
Rote 2, tomt 21, Windruff,
Rote 2, tomt 22, Wedinghusen, Heinrich
Rote 2, tomt 23, Meissner, Hernick, Walter, Koschell, Malm, Royal Bachelor’s Club, von Aken, LyonDahlgren
Rote 2, tomt 24, Wohlfahrt, Halbmeijer, Svensson, Malm, Westberg, Beckman
Rote 2, tomt 25, Schutz, Maijgren, Rotzell,
Rote 2, tomt 26, Braunjohan, Grefwe, Mellenberg, Sandberg, Kullman, Floberg, Flygare, Svahnberg, Lundgren, Ekman, Sandbergs klädesfabrik
Rote 2, tomt 27, Lignell, Lundell, Wohlfahrt
Rote 2, tomt 28,
Rote 2, tomt 29Poies, Rising, Höberg, Ahrenberg
Rote 2, tomt 30, Frolander, Hagman
Rote 2, tomt 31, Holmer, Beckman, Ullgren, Homan, Prytz, Jansson
Rote 2, tomt 33, Frolander, Ramzius, Leffler
Rote 2, tomt 34, Bautz, Wessman, Almroth, Ahlroth, Svalin

Kvarteret Varuhuset

Dahlgrenska huset

J.A.Gradmans tobaksfabrik

Del 6 av 11 i serien Tobaksbolag

Kofferdikaptenen Johan Andersson Gradman (1772-1826) inköpte egendomen Gubbero i Göteborgs utkant 1807.  Han hade bland annat genomfört några resor till Ostindien på Ostindiska Kompaniets skepp, dock inte som kapten.

1814 anhöll han om att få starta tobaksspinneri och snusfabrik på egendomen men fick avslag med motiveringen att enligt 1739 års manufakturförordning var tobaksfabrikation en stadsmannanäring och Gubbero var då en lantegendom.

Genom kunglig resolution den 15 december 1815 beviljades dock hans begäran och 1817 fick han tillstånd att importera en större snuskvarn från London.
1817 deklarerade han en tillverkning med ett värde av 46 104 rdr men som snabbt sjönk till 13 000 rdr.  Rörelsen gick som synes till en början bra men Gradman fick efterhand penningproblem och då tre av hans fartyg förliste i en storm kring 1818 tvingades han göra konkurs 1819.

Hustrun, Johanna Elisabet Minten (1783-1853) inköpte då Gubbero samt tobaksfabriken för 13 500 rdr rgs. Makarna överlät dock driften till tobaksfabrikören P.C. Rettig från Gävle den 3 juni 1822 som den 8 oktober 1821 erhållit privilegium att driva tobaksfabrik i Göteborg.

Redan i mitten av 1822 ansökte dock makarna Gradman om att få återuppta tobaksfabriktion på Gubbero. Rettig försökte avstyra det men efter tvistigheter erhöll de resolution genom kungligt brev den 13 september 1822 att driva tobaksfabrik ”såvida de av samma plats äro lagliga innehavare”.

Gradmans fortsatte bedriva tobakstillverkning men nådde aldrig upp till den tidigare produktionen. Johan Gradman avled 1826 och änkan Johanna driver företaget vidare tills hon i kraft av en kunglig resolution av den 22 oktober 1828 överlåter rörelsen samt egendomen på sin broder handelsbokhållaren Johan Volrath Minten (1789-1851).

Den verklige ägaren var dock den i släkten ingifte ryske generalkonsuln Conrad Friedrich Lang (1775-1850) som flyttade in på Gubbero 1828 med sin hustru, änkan Sara Ekman, f. Minten. Hon var syster till Johan Minten.
Som rysk undersåte fick han ej köpa egendom i Sverige varför svågern fick uppträda som bulvan. Conrad Lang upptog också sin omyndige styvson, den 16-årige Oscar Ekman (1812-1907), i företaget.

Oscar Ekman arbetade sedan 1828 på grosshandalre Silvanders kontor för att lära sig handel. Silvander saluförde Gubberos produkter.

Då Oscar Ekman blev myndig övertog han enligt privilegium den 29 december 1834 företaget som kallades ”gamla tobaksfabriken” för att skilja den från Rettigs.

Oscar Ekman blev även delägare i firman J.F. Silvander samt rysk vicekonsul.
1845 blev Oscar Ekman kompanjon och disponent vid D. Carnegie & C:o.
Då han gjorde alltmer karriär inom andra affärsverksamheter och då han vistades längre tider i Stockholm överlät han företaget 1861 till C.D. Eggers som sedan 1847 drivit tobaksfabrik i Göteborg. Oscar Ekmans hustru hade avlidit 1861. Fastigheten Gubbero överlät Oscar Ekman på sin bror, kommendörkaptenen Emil Ekman som inflyttade på Gubbero.

Efter något år flyttade Eggers in verksamheten till sin befintliga tobaksfabrik vid Södra Larmgatan 22.

Sveriges Allmänna Sjöförsäkrings Aktiebolag

Del 7 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Den 11 November 1872 utgick från hrr kaptenlöjtnant J.E. Gadelius samt grosshandlarne Aug. Fröding och Joseph Heyman en inbjudan till aktieteckning uti ett sjöförsäkringsbolag med benämning Sveriges Allmänna Sjöförsäkrings Aktiebolag hvars kapital skulle vara ”En million riksdaler, däraf Fyra Hundra Tusen riksdaler utgöra kontant inbetald grundfond och Sex Hundra Tusen riksdaler utgöra en af godkända förbindelser bildad säkerhetsfond, samt fördelas på 4,000 aktier, hvardera å 250 riksdaler, däraf kontant inbetalas till grundfonden 100 riksdaler och för säkerhetsfonden aflemnas godkända förbindelser å 150 riksdaler, allt riksmvnt”.

Samma dag, den 11 November 1872, bildades bolaget, i det hela aktieantalet tecknades, och ”genom teckningen bemyndigades inbjudarne att såsom interimsstyrelse upprätta förslag till bolagsordning”.

Förutom inbjudarne, voro stiftarne af bolaget följande personer: hrr Aug. Abramson, Edv. Heyman J:or, James J. Dickson, Ekman & Co., A. Fröding & Co., Leopold och Gabriel Abramson, Sven Renström & Co., Oscar Ekman, Th. Mannheimer, Emil Ekman, Henning Frisell, G. H. Hegardt & Co., J. A. Kjellberg & Söner, Jac. Rubenson, E. J. Heyman och J. W. Wilson.

Stiftarne af bolaget öfverenskommo om att åt allmänheten till teckning afstå, utan premium, hvar och en i förhållande till sitt aktieantal, ”ett antal aktier ej öfverstigande 1.500 st., dock att ingen må teckna sig för mer än 40 aktier”. Få dagar därefter voro dessa 1.500 aktier tecknade af 64 firmor och privatpersoner. Under årens lopp har dock flertalet aktier öfvergått i andra händer, i de flesta fall på grund af dödsfall. Så äro f. n. af de 20 stiftarne 15 hädangångna.

Sedan bolagsordningen af Kongl. Maj:t fastställts den 13 December 1872 och konstituerande bolagsstämma hållits den 2 Januari 1873, började bolaget, som då hyrt kontorslokal uti ”Billqvistska gården” (hrr Johanson & Carlanders hus) Norra Hamngatan 14, genast sin verksamhet.

Vid den konstituerande bolagsstämman valdes till styrelse hr Gadelius såsom verkställande direktör samt hrr Aug.Fröding och Ed. Heyman J :or såsom meddirektörer.  På grund af sitt ansträngande arbete såsom Bureau Veritas’ inspektör frånträdde kaptenlöjtnant Gadelius i Maj 1874 sin befattning såsom bolagets verkställande direktör. Till hans efterträdare valdes vid extra bolagsstämma den 11 Maj samma år sjökaptenen Sven Engelbert Rinman, hvilken allt sedan dess, såsom bolagets verkställande direktör, haft sig den egentliga affärsledningen ombetrodd. Såsom en egendomlighet må nämnas, att den första försäkring, som bolaget öfvertog, var en varurisk från Göteborg till London med ångaren Kung Ring, å hvilken just hr Rinman då var kapten.

Såsom belysande för bolagets verksamhet må följande summariska siffror ur årsberättelserna för de gångna 30 åren angifvas:

Bruttoförsäkringssumma under hela perioden…………….. Kr. 1.760.718.626
Nettoförsäkringssumma ,, „ ,, ,, 943.371-637
Bruttopremiebelopp „ „ „ „ 23.530.752
Nettopremiebelopp „ ,, ,, ,, 9.644.312

I November 1890 skapades ”Sveriges Allmännas” dotterbolag ”Återförsäkrings  Aktiebolaget Triton”med hvilket det står i intimaste förhållande.

I Norge bedrifver bolaget en icke obetydlig affär genom sin år 1873 upprättade generalagentur i Christiania, som hela tiden innehafts af den kända skeppsmäkleri- och rederifirman herrar Fearnley & Eger.

I Köpenhamn representeras bolaget sedan år 1879 af herr Jörgen Hoppe. Med undantag af dessa båda agenturer bedrifver bolaget numera ingen direkt verksamhet i utlandet.

Bolagets styrelse utgöres för närvarande af följande personer: hr S. E. Rinman, verkställande direktör,  Aug. Fröding och J. E. Gadelius
med konsul Gust. Krafft och grosshandlare Henrik E. Ahrenberg som
suppleanter.

Axel Ramm

Sjöförsäkringsaktiebolaget Gauthiod

Del 5 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Äldst bland alla systematiserade försäkringsarter är sjöförsäkringen. Detta gäller icke blott utlandet, utan äfven vårt land, där den blef föremål för lagstiftningsåtgärder redan genom 1667 års sjölag, som innehåller en särskild försäkringsbalk.

I Stockholm stiftades redan år 1739 ett sjöassurance-kompani och år 1826 ett sjöförsäkringsbolag; i Göteborg bildades år 1840 ett ömsesidighetsbolag, sjöassuransföreningen, beräknadt endast för på kravel byggda fartyg tillhöriga redare i Göteborg och omnäjd. Alla dessa hafva sedermera upphört, det förstnämda år 1863, då det äldsta i Sverige nu existerande sjöförsäkringsbolag, Gauthiod, tillkom.

Den äldsta i behåll befintliga handling rörande detta bolag är ett kortfattadt protokoll på tre paragrafer, hållet vid en sammankomst å Börsen den 2 mars 1863. Närvarande voro hrr Chr. Arvidson, som fungerade som ordförande, J. J. Ekman, Th. Berger, L. Bergman, Ch. G. Lindberg, A. Gren, J. Hamberg, Th. Mannheimer, O. Magnus, C. Hellstenius och C. A. Nilson; protokollet fördes af redaktör S. A. Hedlund. Sammanträdet var  utlyst för att behandla ett af hr Ross framstäldt förslag om bildande af ett sjöförsäkringsbolag. En komite bestående af hrr Chr. Arvidsson, J. J. Ekman, Charles G. Lindberg,  Aug. Röhss och Ad. Magnus tillsattes för att föra saken vidare framåt.

Komitén utfärdade påföljande dag, den 3 mars, en inbjudan till aktieteckning i ett dyligt bolag på minst 1/2 million rdr. Teckningen uppgick ganska snabbt till 600.000 rdr.

Den 28 maj 1863 hölls konstituerande sammanträde, då bolagsordning antogs och nyssnämde komiterade, — bland hvilka konsul Oscar Ekman ingått i st. f. hr J. J. Ekman, — erhöllo i uppdrag att söka fastställelse därå samt att förvalta bolagets angelägenheter, tills styrelse blifvit utsedd.

Den 1o—11 augusti 1863 hade Gauthiod sin första ordinarie bolagsstämma under ordförandeskap af distriktschefen W. Karström. Vid denna antogos ”försäkringsvilkor” och för styrelsen en instruktion, som bl. a. innehöll den för ett nybildadt sjöförsäkringsbolag säkerligen välbetänkta, men för nutiden något främmande bestämmelsen att från bolagets försäkring skulle tillsvidare undantagas försäkring å fartyg (kasko). Likaledes ålades styrelsen, att antaga försäkring å gods och därmed jämförliga försäkringsföremål endast för resor på inländska vattendrag samt mellan Östersjöns, norska, danska, holländska, tyska, belgiska, franska, storbrittanniska, spanska, portugisiska och italienska hamnar, — något som ju äfven utgör ett bevis på den försiktighet, hvarmed man då gick till väga.

Till bolagets förste värkställande direktör, med en lön af 4.000 rdr. rmt., utsågs hr H. Henriques, med vice häradshöfding C. M. Nyström till suppleant. Styrelseledamöter blefvo hr Chr. Arvidson och kommendörkaptenen Emil Ekman, suppleanter frih. H.  Fleetwood och hr Ch:s. G. Lindberg, revisorer hrr Aug. Leffler och C. O. Kjellberg med Ad. Magnus och Olof Wijk till suppleanter.

Vid ett af de första styrelsesammanträdena fastställdes en instruktion för agenterna,  hvari bl. a. förekom bestämmelsen, att varurisker fingo antagas endast med fartyg, som fördes af välkända skeppare. Redan några månader efter bolagets tillkomst utsträcktes försäkringen å gods emellertid till alla farvatten, utom ishafven och Svarta hafvet. År 1870 tog man ytterligare ett steg till bolagets utveckling, i det vårstämman beslöt, att risker å fartyg ”mot totalförlust” kunde få öfvertagas; år 1871 infördes försäkring å varor befordrade öfver land. Men först år 1873 bemyndigades styrelsen att antaga kasko-försäkringar; och först under detta år kan bolagets verksamhet sålunda sägas hafva blifvit fullt modern.

Bolaget hade härmed nått den sträfvan, som det alltid fullföljt, att genom sunda försäkringsvillkor och lämpligt afpassade premier bidraga till ernåendet af en solid sjöförsäkringsrörelse inom landet. För detta ändamål har det ock alltid gått i spetsen för uppnående af enighet med andra existerande bolag i åtskilliga försäkringsangelägenheter.

I främsta rummet står bolaget för sin utveckling i tacksamhetsskuld till baron H. Fleetwood, hvilken, — sedan Henriques under september 1864 aflidit och hans suppleant Nyström fungerat till årets slut, — alltifrån den 1 januari 1865 till slutet af år 1892 skötte verkställande direktörsskapet. Det är under hans sakkunniga och försiktiga ledning, som bolagets solida ställning skapats; och det är genom hans intresserade arbete för sjöförsäkringen i allmänhet, som han på ett framstående sätt bidragit till sjöassuransrörelsens utveckling och höjande. I verksamheten för Gauthiods utveckling understöddes han kraftigt af kommendörkaptenen Ekman, som deltog i bolagets styrelse från dess stiftande ända till 1894 års slut.

Sedan år 1893 är bolagets verkställande direktör hr J. P. L. Anderson; öfriga styrelseledamöter äro grosshandlanden C. L. Berggren (sedan 1889) och konsul Johan E. Ekman (sedan 1901).

Om man frånser 1863, då bolaget ej verkade under hela året, kunna följande siffror något belysa utvecklingen af dess verksamhet under 40-årsperioden:

Sedan bolagets tillkomst hafva till aktieägarne utdelats inalles 1.517.200 kronor, motsvarande en årlig genom snittsdividend af 31.61 %, hvilket måste anses vara ett lyckligt resultat. Oaktadt bolaget under åren 1892—93 led betydande förluster å den agentur, som det i förening med flere nordiska bolag etablerat i London, — föröfrigt de enda  år under bolagets tillvaro, då ingen behållning å rörelsen uppstått, — hafva reservfonderna sedermera så kunnat ökas, att de numera uppgå till 665.000 kronor, hvarjämte afsatts 70.000 kronor för bildande af en fond till inlösen af aktieägarnes grundfondsförbindelser.

För sina tjänstemän’ har bolaget ur vinstmedel, till belopp varierande från 5.000 till 500 kronor, afsatt en pensionsfond, som numera uppgår till c:a 75.000 kr.

Till minne af bolagets 40-åriga tillvaro och framgångsrika värksamhet beslöt bolagsstämman den 25 april 1903 att såsom gåfva till Sjömannasällskapets stiftelses för åldriga sjömän byggnadsfond öfverlämna ett belopp af 5.000 kronor.

Såsom ett vackert bevis på intresse för bolaget må nämnas, att varfsägaren G. A. Lundgren till förvaltning af bolagets styrelse donerat 10.000 kr. till en fond, hvaraf räntan skall användas till understöd åt änkor efter sådana sjömän, hvilka omkommit med fartyg, som vid förlisningen varit försäkrade i bolaget. Donationen, öfverlämnad 1895, uppgår numera till ca. 14.376 kronor.

I den ursprungliga bolagsordningen har genom K. M:ts resolution den 9 juni 1871 genomförts den ändring, att bolagsman icke må äga flere aktier i bolaget än som motsvarar 1/24-del af bolagets hela tecknade kapital.

Bolagets affärer bedrifvas hufvudsakligen inom landet, men äfven i Norge och Finland, hvarjämte det har agenturer i London och ett par kontinentala sjöstäder. Agenter i Stockholm äro hrr Harald Wulff, Hugo Mattsson och C. H. Heurlin.

Axel Ramm

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

Ramm om Göteborgs Enskilda Bank

Del 1 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

År 1824 hade en riksbanksfilial inrättats i Göteborg. Men då handelsomsättningen från början af 1840-talet blef allt större och då man liksom kände i luften, att en tid af utveckling stundade, började under slutet af år 1846 en del framstående medlemmar af Göteborgs samhälle att öfverlägga om behofvet af en enskild bankinrättning härstädes. Förut hade på grund af 1824 års lag tillkommit sex enskilda banker, Skånes, Värmlands, Kopparbergs, Östergötlands, Smålands och Örebro (Mälareprovinsernas oktrojerades 7 dagar senare än Göteborgs, men började sin verksamhet förr) och det väcker någon förvåning, att en privatbank icke förut inrättats i vår stad.  Men när den nu kom till stånd, tog man steget fullt ut och byggde banken på en kapitalstarkare grund än någon af de förutvarande.

Den 24 november 1846, vid sammanträde å Borgerskapets Äldstes sessionsrum å rådhuset, företeddes en lista, utvisande att af 111 personer, i belopp från 100,000 till 5,000 rdr banko, tecknats icke mindre än 2 millioner rdr banko eller 3 millioner kronor, en för den tiden mycket betydande summa.

Vid samma tillfälle uppdrogs åt en kommitté af sju personer att söka oktroj för banken. Dessa voro postdirektören, R.W.O.A. Gjers, rådmannen (sedermera borgmästaren) A. W. Björck samt grosshandlarne Rob:t Dickson, C. F. Kjellberg, Ed. Magnus, Isaac Leman och W:m Barkow. Deras den 11 december 1846 undertecknade oktrojansökan är ett i och för sig synnerligen märkligt dokument.

Redan den 12 januari 1847 beviljade Kgl. Maj :t den sökta oktrojen för 10 år, räknadt från den dag, då anmälan om bankens öppnande gjorts hos Konungens Befallningshafvande. Men banken trädde ändock icke i verksamhet förrän den 2 februari 1848, hvilket emellertid berodde därpå, att myntproberaren Broling i Stockholm, som åtagit sig tryckningen af sedelblanketterna, icke förrän under januari 1848 fullgjorde detta uppdrag.

Till första ledamöter af direktionen för Götheborgs Privat Bank utsågos: konsuln F. Willerding och grosshandlarne W:m Barkow, Isaac Leman, And:s Fröding och Ed. Magnus samt till suppleanter hrr J. E. Geijer och James Dickson Jr.

Banken började sin verksamhet i huset n:o 11 Västra Hamngatan, emedan den inköpta fastigheten n 😮 43 och 44 i 4:de roten, vid Drottninggatan, då ej hunnit blifva färdig. Redan i april 1848 flyttades emellertid banken till Drottninggatan, där den förblef till den 28 januari 1889, då bankrörelsen började i hörnhuset vid Lilla torget och Västra Hamngatan, hvilken fastighet inköpts år 1886 och å hvars tomt under åren 1887 och 1888 af byggmästaren A. Krüger efter ritning af arkitekten Georg Krüger uppfördes ett ståtligt bankpalats. Genom inköp af närliggande hus vid Lilla Torget och uppförande å dess tomt af en tillbyggnad, som blir fullt färdig hösten 1903, har banken ytterligare förstorat detta palats, som numera är en af de största byggnaderna i vår stad.

De sunda principer, som uttalades i oktrojansökan, kunna sägas hafva varit grundläggande icke blott vid bankens bildande utan för hela dess kommande utveckling. Liksom tecknarne utgjorde eliten af Göteborgs samhälle och handelskår, så har banken alltid intagit ett hedervärdt rum bland landets bankinstitut; och liksom Göteborg såsom handelsstad innehaft och innehar ett förnämligt rum inom vårt land, likaså dröjde det icke länge, förrän den nya privatbanken blef en af våra allra största.

Bankens räkenskaper under första oktrojen visa, att “upp- och afskrifningsräkning eller s. k. Giro-conto“ — som det heter i det af K. Maj :t fastställda reglementet — icke var synnerligen mycket använd, hvilket möjligen berodde därpå, att räkningshafvarne fingo erlägga en särskild afgift, som bestämdes af direktionen. Det å detta konto innestående belopp utgjorde år 1849 endast 53,700 kr., steg undantagsvis år 1857 till 1.263,000 kr., men höll sig vanligen vid ett belopp af 125,000 kr. Depositioner mot ränta, hvilka kunde beviljas “i den mån Directionen finner sådant för Banken fördelaktigt“, voro ännu mindre omtyckta, — under de tre åren 1852—4 uppgingo de endast till 750 kr. och stego 1855 undantagsvis till 525,750 kr. Kassakreditiv, som beviljades på högst ett års tid mot en bokföringsafgift af högst 1 % af kreditivbeloppet och mot en ränta, som “å ömse sidor beräknas efter öfverenskommelse, dock ej öfver hvad lag medgifver“, voro mera begärliga och belöpte sig under år 1848 till 312,000 kr. samt voro år 1855 redan uppe i en million kr., hvilket belopp sedermera underskridits endast år 1857 (999,600 kr).

Diskontering af växlar förekom icke alls och man har sökt anledningen till detta märkvärdiga förhållande däri, att dylika papper endast mottogos som hypotek för lån utan ansvar för banken vid underlåten protest. Likaså föreskref reglementet, att intecknade skuldebref icke finge belånas. Oaktadt dessa restriktiva bestämmelser uppgick kontot lånefordringar redan år 1848 till 2,2 mill. kr. samt steg 1855 till öfver 2,9 mill. kr. Hvad i oktrojansökningen yttrats om behofvet af en sedelutgifvande bank visade sig vara sanning, ty redan under första året hade banken sedlar utelöpande för nära 2,1 mill., hvilken summa under 1855 steg till öfver 4,8 mill. — ett belopp, som sedermera endast några gånger förekommit.

Bankens grundkapital var, som sagdt, från början mill. kronor, hvaraf endast 40 procent voro kontant inbetalta, medan återstoden deponerades i löpande förbindelser, åtföljda af fullgoda hypotek. Vid bolagsstämma 1856 beslöts, i sammanhang medansökan om förnyad oktroj, att höja teckningssumman till 5 millioner kronor, däraf 30 procent borde kontant inbetalas. Vid bolagsstämma 1866 fastställdes grundfonden till 5 mill. kronor, hvilken summa skulle tillfullo inbetalas inom den 1 december 1867. Härvid förblef det ända till år 1896, då grundfonden höjdes till 5 mill. kronor. År 1857, vid förnyelse af bankens första oktroj, ändrades namnet till Göteborgs Enskilda Bank. Vid bolagsstämma i december 1857 kunde direktionen såsom anmärkningsvärdt framhålla, att under hela första oktrojen ingen enda gång lagliga åtgärder behöft vidtagas för att utfå fordringar och att hela förlusten på grund af konkurser inskränkt sig till några hundra riksdaler.

Under andra oktrojen 1858—67 började f. o. m. år 1862 växeldiskontering, dock övervägande af inrikes växlar, — år 1867 nära 3 mill. kr. Rubriken utrikes växlar var år 1863 uppe i nära 1,1 mill., men uppgick år 1866 icke till 6,000 kronor. Depositionsräkningen ökades snart sagdt för hvarje år och äfven upp- och afskrifningsräkningen användes flitigare. För att åstadkomma lättade affärsförbindelser träffades af tal om ömsesidigt infriande af utställda postremissväxlar med Värmlands Enskilda Bank från 1861 års början, med Stockholms och Hallands Enskilda Banker från år 1862 och med de flesta öfriga banker under följande år. De utlemnade lånen stego under år 1861 till nära 6,1 mill. kr., men nedgingo 1868 till icke fullt 1,7 mill. kr.

Sedan denna tid har banken utvecklats å alla områden. Dess utveckling har, yttrar en skriftställare, i alla tider varit sällsynt jämn och stadig, förtroendet till banken har aldrig varit rubbadt och den har aldrig varit utsatt för förluster i den omfattning, att de lemnat spår efter sig i årets utdelning, långt mindre under följande år. Förvaltningen har under alla år präglats af en synnerlig försigtighet och utdelningen till lottägarne har under de sista 50 åren endast för 9 år understigit 9 procent, men om man inräknar utdelningen af reserverade medel vid oktrojperiodernas slut 1858, 1868, och 1878 i
genomsnitt uppgått till något öfver 11 procent årligen. Till följd af denna stadga ha bankens lotter visserligen icke inneburit mycken lockelse för spekulationen, men däremot varit omtyckta placeringspapper.

Ett märkesår i bankens historia är 1897, då som sagdt grundfonden ökades till 5 mill. kronor, hvarjämte samtidigt till reservfonden öfverfördes 1 % mill. kr. i öfverkurs å de nya lotterna, hvarigenom banken sattes i stånd att under den samtidigt infallande uppsvingsperioden i ökad omfattning främja handel och industri, jämte det banken genom tidsenliga reformer lämpade sig efter det moderna affärslifvets ökade kraf.

I början af 1898 öppnades ett afdelningskontor i Stockholm. De under 1869 och 1870 inrättade filialerna i Göteborgs grannstäder hafva sedermera indragits, utom den år 1874 i Strömstad öppnade.

Inom riksdagen hade det varit ett gammalt önskemål att indraga de enskilda bankernas sedelutgifning och förbehålla denna åt riksbanken ensam; detta sträfvande fördes omsider till seger genom den nya riksbankslagen af 1897. I enlighet med denna lag afstod äfven Göteborgs Enskilda Bank från och med den 15 okt. 1901 från vidare utgifvande af egna sedlar, efter aftal med riksbanken om åtnjutande af de fördelar, som lagen under form af lån och rediskontering hos riksbanken på billiga villkor tillerkänt de enskilda bankerna under en öfvergångstid af 8 —10 år. Härmed hade emellertid det viktigaste skälet för bibehållande af lottägarnes solidariska ansvar för bankens förbindelser bortfallit. Och bankens styrelse hyste så mycket mindre betänklighet vid att redan i januari 1903 i cirkulär till lottägarne föreslå bankens ombildning till aktiebank, som styrelsen med hänsyn till bankens oafbrutna utveckling sedan år 1896, då grundfonden senast ökades, fann en samtidig ökning af de egna fonderna af behofvet påkallad för att fullt tillgodose handelns och industriens växande kraf.

Denna utveckling synes bäst af följande siffror:

Styrelsens förslag blef också vid bolagsstämma den 4 mars 1903 enhälligt antaget; beslut fattades då om enskilda bankens upplösning och öfverlåtande af alla dess tillgångar och förbindelser på ett bankaktiebolag, för hvilket föreslagits namnet ’’Göteborgs Bank Aktiebolag.’’ (Ordet enskild kan nämligen efter solidaritetens upphörande ej vidare användas i namnet). Aktiebanken kommer att hafva ett tillfullo inbetaldt aktiekapital af kr. 7.500,000, fördeladt i 30.000 aktier å 250 kr. stycket, samt reserv- och dispositionsfonder å kr. 4.500,000, eller tillhopa 12 millioner kronor. De nya 10,000 aktierna, som emitterades till ett pris af 400 kronor stycket, öfvertogos genast af de gamla lottägarne med företrädesrätt.

Härigenom har Göteborgs bank aktiebolag, hvars föregångare Göteborgs Enskilda Bank hört till de ledande bankinstituten, ställt sig i främsta ledet bland våra banker.

För sina tjänstemän har banken inrättat en understödsfond, som numera benämnes donationsfonden och uppgår till kr. 160,000.

Liksom bankens utveckling varit jämn, har ock en ringa omsättning ägt rum bland styrelseledamöterna, i det att under dess 55-åriga verksamhet endast 25 styrelsemedlemmar förekommit, hvaraf en i icke mindre än 29 år haft detta förtroende. I och med bankens ombildning till aktiebolag afgick ur styrelsen direktören V. Sörensen, hvilken från år 1889 tjänstgjort som verkställande direktör.

Den första styrelsen för Göteborgs privatbank har of van uppräknats; den första styrelsen för Göteborgs bank aktiebolag, utgöres af följande personer:

Ordförande: konsul Carl Aug. Kjellberg, vice Ordförande: konsul Johan E. Ekman, samt konsul Maximilian Leman, grosshandlarne Herman Peterson, W. T. Ewert och Peder C. Waern och bankdirektören J. Lilliehöök.

Suppleanter: bankdirektören George Dickson och grossh. C. O. Kjellberg.

Såsom bolagets verkst. direktörer fungera konsul Kjellberg och bankdirektör Lilliehöök.

Bankens ställning den 28 Februari 1903 var följande:

Axel Ramm

Ramm om Ekman & Co

Del 2 av 18 i serien Sveriges handel och industri 2
Endast för medlemmar

AB Sveriges Förenade Konservfabriker

Del 15 av 18 i serien Sveriges handel och industri
Endast för medlemmar

Ekman & Co

Del 16 av 19 i serien 1800-talets handelshus

Firma som grundades 1802 av Gustaf Henrik Ekman, Nils-Fredrik Wahlberg och Gustaf Rudolf Prytz för att exportera järn. Den förstnämnde var vid tillfället också ägare av faderns, Peter Ekman III, gamla firma som främst exporterade sill och importerade salt och spannmål. Järnexporten dominerades vid denna tid totalt av John Hall & Co som år 1800 stod för över hälften av järnexporten. 1809 upphörde den äldre separata sillfirman. Järnuppköpen från bruken sköttes av Nils-Fredrik Wahlberg som dock lämnade firman 1807.

Samma år gick John Hall & Co i konkurs vilket lämnade utrymme för nya järnexportörer. Kontinentalblockaden innebar kraftigt minskad järnexport och samtidigt en koncentration på Storbritannien där Gustaf Rudolf Prytz hade goda kontakter. En ny marknad skapades dock, USA, och den skulle få allt större betydelse för den svenska järnexporten, dock inte för Ekman & Co, däremot för Joseph & Olof Hall, Alex. Barclay & Co, Olof Wijk & Co och Robert Dickson & Co. Ekman & Co kom istället att börja importera kolonialvaror som bomull, socker, kaffe och tobak.

Under den nya firmans först tid övertogs kontakterna med bruken av denna, också fortsättningsvis via Nils-Fredrik Wahlberg. Bland viktiga leverantörer kan nämnas Lesjöfors, Rämen-Liljendahl, Föskefors (ägt av Uddeholmsbolaget), Ransäter, Älgå och Gravendal. 1813 blev Ekman & Co ägare av Lesjöfors bruk.

Gustaf Rudolf Prytz var vid bildandet av firman också en stor redare. Det blev också Ekman & Co. och under perioden 1802-17 stod rederiverksamheten för 7-8% av firman omsättning. Företaget ägde bland annat fartygen Neptune, Hedvig, Aurora, Margaretha, Friheten, Penelope, Fortuna och Rosen. Men mellan 1817 och 1831 avvecklades rederiverksamheten successivt. Kanske som en följd av att Gustaf Rudolf Prytz lämnade firman år 1817 för att bilda en egen firma som senare blev Prytz & Wiencken. Gustaf Rudolf Prytz behöll dock hälften av Lesjöfors bruk men sålde år 1833 denna del till Gustaf Henrik Ekman. Vi den tiden var Lesjöfors bruk en lönsammare affär än firmans handelsverksamhet,

Under årtiondena fram till och med 1830-talet var Ekman & Co en marginell exportör av järn, verksamheten var i början främst fokuserad på företagets såg i Lilla Edet, bruket i Lesjöfors och egendomarna i Kilanda och Kviberg.

Det skedde också en uppdelning av järnhandeln så att vissa bolag tog hand om uppköpen från burken, ledande bland dem var Björnberg, Dickson, Barclay (men med en mycket mindre andel än vad som gällde själva exporten) och Renström. Carnegie tog emot ungefär lika mycket från bruken som de exporterade. På exportsidan dominerade Barclay, Wijk och Dickson.

Vid mitten av 1800-talet upphörde Wijk, Dickson, Barclay och Carnegie med järnhandeln och de ledande firmorna blev istället Ekman & Co, Sven Renström & Co, B.E. Dahlgren och C.Fr. Waern. Tudelningen av järnhandeln upphörde men istället fungerade flera handelshus bara som kommissionärer och/eller speditionsfirmor. Det senare gällde dock inte Ekman & Co.

När Gustaf Henrik Ekman lämnade affärerna år 1843 övertogs firman helt av sonen Janne Ekman som från 1837 hade varit delägare. Han började arbeta i firman 1831. Vid faderns död ärvde de tre sönerna, Janne Ekman, Gustaf Ekman och Carl Ekman Lesjöfors bruk.

Gustafsfors kom Gustaf Ekman, son till Gustaf Henrik Ekman, att leda den tekniska utvecklingen i svensk järnbruksrörelse genom att tidigt bidra till introduktionen och utvecklingen av lancashire-smidet i Sverige. 1838 köpte han också hälften av Gustafsfors bruk som samtidigt köpte Lennartsfors bruk. I slutet av 1830-talet behövde Lesjöfors utvidga sin råvarubas som dittills bestått av brukets egna egendomar samt Dalskarlsjöhyttans masugn, skogar och gruvor. Andelar köptes i gruvfälten i Långban, Persberg och Nordmark och dessutom köptes Långbanshyttans masugn. Från mitten av 1800-talet ökade produktionen av järn i Lesjöfors kraftigt och som ett resultat ökade också järnexporten i Ekman & Co.

Den tredje brodern, Carl Ekman, anställdes 1848 som förvaltare vid Finspångs bruk. 1851 köpte han sina första andelar i bruket och 1856 blev han ensamägare. Såväl Ekman & Co som Oscar Ekman i sockerbruksfirman D. Carnegie & Co stödde moderniseringen och rekonstruktionen av Finspångs bruk.

Viktiga leverantörer av järn till Ekman & Co blev vid sidan av de av familjen ägda bruken Finspång, Lesjöfors, Gustafsfors och Lennartsfors också många andra bruk och kring 1850 var de omkring 15 stycken, däribland Storfors, Svaneholm, Gammalkroppa, Ransäter, Fredriksberg, Hellefors, och Hofors med flera. Handelshuset ökade också exporten till USA från 1840-talet. 1850-1880 var Ekman den största järnexportören i Göteborg med undantag av enstaka år.

Från mitten av 1800-talet byggde firman återigen upp en rederiverksamhet genom segelfartyg och partrederier. Bland de fartyg de ägde dessa år fanns bland annat Amazon, Penelope, Oscar 1, Gauthiod och Marietta.

Efter 1880-talet minskade Ekmans järnexport, många mindre bruk lades ner och de stora företagen exporterade allt oftare sitt järn själva eller anlitade företag som mera var speditionsfirmor som Tycho Roberg, Carl Meyer, Jonsson Sternhagen & Co och A von Braun. 1911 sålde familjen Ekman också sina aktier i Lesjöfors AB och 1912 övertog familjen De Geer ägandet. Finspångs fick stark konkurrens från AB Bofors och verksamheten minskade

Finspång hade år 1880 mer än 5 000 anställda och var ett av Sveriges absolut största företag, Carl Ekman lämnade positionen som chef år 1893.

Vid Gustafsfors kom utvecklingen att bli en annan. År 1869 blev Johan W. Ekman, son till Gustaf Ekman, chef på Gustafsfors. 1871 beslutade ägarna Janne och Gustaf Ekman att lägga ner järnbruket och istället starta tillverkning av pappersmassa. 1873 bildades Gustafsfors Fabriks AB  med Janne Ekman som ägare av 2/3 och Gustaf Ekman samt Johan W. Ekman som ägare av resten. I företaget ingick Gustafsfors, Lennartsfors samt Krokfors sågverk. Massafabriken i Gustafsfors stod klar 1874, Skåpafors sågverk köptes från Baldersnäs AB år 1882 och Lennartsfors såldes 1885. Först 1881 var företaget lönsamt vilket ansträngde finanserns hos Ekman & Co som stod för kapitalet till massafabriken. I början av 1890-talet påbörjades också papperstillverkning vid Gustafsfors i mindre skala. Ekman & Co började i samband med detta att exportera massa och papper. 1908 sålde familjen Ekman Gustafsfors Fabriks AB till familjen de Verdier. Försäljningen av pappersmassan ombesörjdes dock även i fortsättningen av Ekman & Co.

1870 började Henrik E. Ahrenberg att arbeta i Ekman & Co och 1874 blev han delägare. 1873 anställdes Johan E Ekman, kusinbarn till Janne Ekman och 1891 då Janne Ekman lämnade firman blev han delägare. 1901 bildades en särskild avdelning för massa – och pappersförsäljning i firman. Ansvarig för denna blev Olof Kjellström, Senare skiljdes pappersförsäljning ut i en egen avdelning med Nathan Kaiser som ansvarig. Ahrenberg lämnade firman år 1908. Samma år flyttade kontoret till Västra Hamngatan 7.

Västra Hamngatan 7

Västra Hamngatan 7. Foto: Ankara. Licens: CC BY-SA 3.0

Åren 1901-16 deltog Ekman & Co i start eller förvärv av 16 olika massa- och pappersbruk. 1901 deltog de med 7,5% av aktiekapitalet i starten av Örebro pappersbruk. De fick också försäljningsansvaret för brukets produkter. Övriga delägare var  bl.a. Knut Bohnstedt, Carl Sahlin (Laxå bruk) och Gustaf Melin. 1916 blev Johan E Ekman styrelsordförande i AB Örebro Pappersbruk vars kapital också ökades. Därefter tecknade Ekman & Co 8% av aktiekapitalet i Öhrvikens Sulfit som startade 1906 och 30% i Nyhamns Sulfit AB som startade 1907. Johan E. Ekman blev styrelseordförande i bägge bolagen. 1911 deltog firman i bildandet av Lungaskog AB som anlade en massafabrik i Svenljunga. Denna såldes dock till AB Papyrus år 1916.

1910 övertog firman Eds Cellulosafabrik i  Gamleby i Småland, 1913 köptes Orrefors Bruks AB för skogens skull. Johan E Ekman ville egentligen inte ha glashyttorna men bestämde ändå att de skulle stats på kvalitetsglas. Glasbruket kom genom att anställa goda konstnärer och hantverkare att utvecklas till Nordens ledande konstglasbruk under 1920-talet. Några år efter köpet övergick ägandet i Orrefors från Ekman & Co till Johan E Ekman personligen. Vid hans död 1919 övergick ägandet och ledningen som det verkar till svärsonen Johannes Hellner.

År 1914 deltog firman i starten av Westerviks Pappersbruk som dock blev en dålig affär och gick i konkurs 1919. 1916 köpte firman sulfitfabriken i Bengtsfors var ägare Uddevalla Sulfit AB gått i konkurs året innan Ett nytt bolag, Bengtsfors Sulfit AB bildades med Ekman & Co som hälftenägare och familjen Lindstedt (Göta sulfitfabrik) som ägare av den andra hälften. Familjen moderniserades och byggdes ut 1919 vilket ledde till att Ekman & Co blev ägare av hela bolaget.

Bengtsfors Sulfitfabrik

Bengtsfors Sulfitfabrik

Förutom försäljningen för de massafabriker och pappersbruk som Ekman & Co var delägare i sålde de även för massafabrikerna Brusafors/Hällefors i Småland, Bäckhammar , Katrinefors, Konga, Rydö bruk, Hellefors (Västmanland) och Fredriksberg. De två sista ägdes av Hellefors Bruks AB. Vidare hade de hand om pappersförsäljningen från  Göteborgs pappersbruk, Munkedal, Frövifors, Klippan och ett stort antal mindre bruk. Det handlade främst om företag i södra Sverige. Ekman & Co engagerade sig därmed i skogsindustrin under en period när andra handelshus i Göteborg som Dickson, Röhss och Wijk lämnade den.

Firman deltog också i bildandet av flera rederier med trafik på avlägsna delar av världen.

1918 blev Oscar Kjellström delägare i firman som byggde upp en stor exportorganisation utomlands med dotterbolag i flera europeiska länder som Storbritannien och Frankrike. I Japan började Ekman sälja via handelsföretaget Mitsui & Co år 1906. 1913 tog en dansk affärsman, Thomas Berthelsen, i Japan hand om agenturen där och 1935 ombildades hans bolag till dotterbolaget Ekman & Co (Japan) Ltd. 1932 köptes Lindelöf & Co i Argentina som döptes om till Cia Comercial Suceo-Argentina. Två år senare etablerades ett dotterbolag i Kina genom övertagande av en filial till Olof Wijk & Co som de gjorde till dotterbolag till det i Sverige samma år bildade Ekman Foreign Agencies AB. I Kina hade detta dotterbolag den lönsamma agenturen för SKF ända till 1942.

På 1920-talet hamnade handelshuset i svåra ekonomiska problem, till stor del beroende på att inga reserver för dåliga år var undanlagda utan alla vinster hade tagits ut. 1923 ombildades firman Ekman & Co till aktiebolag, Ekman & Co AB. Detta skedd med hjälp av släktingen Oscar Ekman. Den första styrelsen bestod av  Johannes Hellner, Carl Ekman och Olof Kjellström som alla var delägare i företaget. Därefter såldes alla ägarandelar i massafabriker och pappersbruk och bolaget beslutade att sluta ge förskott till tillverkare. Företaget blev från nu en ren kommissionär och inte längre en finansiär.

De norrländska intressena avvecklades ganska snabbt och enkelt, engagemanget i Bengtsfors kunde dock avvecklas först 1933-34 och med stora kostnader för Ekman & Co. Stora förluster gjordes också på delägandet i AB Pumpindustri och Klosters järnbruk. Vid samma tid såldes också ägarandelarna i Örebro Pappersbruk, AB Billingsfors-Långed och Eds Cellulosafabrik. Ekman & Co stagnerade som exportföretag och ett nytt handelshus, Elof Hansson, växte förbi.

Olof Kjellström dog 1930, Carl Ekman fortsatte som VD och kontrollerade fortfarande 1935 aktiemajoriteten. En kusin, Håkan Ekman, köpte dock sakteligen på sig en betydande mängd aktier. 1936 hade han köpt 75% av aktierna och blev styrelseordförande. Dessa uppköp skedde utan Carl Ekman vetskap och de två tycks haft vissa motsättningar. Carl Ekman förblev dock VD.

På 1940-talet växte Italien till en största exportmarknaden för pappersmassa från Ekman & Co, främst viskosmassa för tillverkning av konstsilke. Italien upphörde som kund när de allierade invaderade landet och därefter var Tyskland den viktigaste kunden till 1945 då exporten dit upphörde. De viktigaste leverantörerna av pappersmassa till Ekman & Co var Bengtsfors och Uddeholm som under andra världskriget stod för 80%. Massa stod för 70-75% av företagets omsättning och papper för resten. Pappersaffärerna var dock lönsammare.

1945-65 expanderade Ekman & Co kraftigt samtidigt som de specialiserade sig alltmer på vissa bestämda massa- och papperskvaliteter. Unde denna period växte Ekman & Co snabbare än Elof Hansson. 1946 var Ekman & Co en del av ett konsortium som köpte Bengtsfors Sulfit AB, Ekman ägde hälften av bolagets aktier och resten ägdes av  släktingarna i familjen Ekman-Langenskiöd och deras bolag Fastighets AB Carnegie (det tidigare sockerbruket, senare Investment AB Carnegie).

Företagets export av massa dominerades av produkter från Bengtsfors, Uddeholms AB, Hellefors Bruks AB och Bure AB. Senare tillkom Katrinefors AB, Munksjö AB, Marma-Långrör AB, Bergvik & Ala AB, Forss AB, Svanö AB och Eds Cellulosafabrik.  På papperssidan var leverantörena Uddeholms AB, AB Billingsfors-Långed,  Örebro Pappersbruk, Holmens Pappersbruks AB och Wargöns AB. Senare tillkom även norska företag som leverantörer.

I utlandet bildades allt fler dotterbolag men 1962 avvecklades verksamheten i Shanghai och den flyttades istället till Hong Kong.

1955 blev Claes Ekman, kusin till Carl Ekman och Håkan Ekman,  VD i Ekman & Co AB och företaget började försöka sälja Bengtsfors Sulfit AB då verksamheten hade dålig lönsamhet.  Claes Ekman var också svåger till Håkan Ekman då den senare var gift med Brita Ekman, syster till Claes Ekman. Det lyckades inte och 1964 lades fabriken ner. Carl Ekman fortsatte i styrelsen till sin död 1957. Claes Ekman var kvar som VD och styrelseledamot till 1965. 1960 valdes Gustaf Henrik Ekman in i styrelsen. Han var son till Håkan Ekman. Kontoret för företaget flyttades 1956 till den Schröderska fastigheten på St. Nygatan 27-29.

Stora Nygatan 27-29

Stora Nygatan 27-29 Foto: Novi Real Estate

1965 köptes Ekman & Co av investmentbolaget Säfveåns AB. 1984 hoppade två ledande personer i företaget, Håkan Björnhage som var chef för massaavdelningen och Per Hultengren som var chef för pappersavdelningen. De tog med sig 19 personer och bildade ett nytt handelshus, Cellmark AB. Framförallt kom avhoppen att påverka massaexporten till Fjärran Östern. Företaget började också med en omfattande försäljning av verkstadsprodukter i slutet av 1960-talet och byggde också upp en importverksamhet  baserad på konfektion, klockor och elektronik från Asien. Importverksamheten blev aldrig speciellt lönsam.

1976 omorganiserades bolaget och moderbolaget bytte namn till Ekman International AB. Ekman & Co AB blev namnet på ett nytt dotterbolag. Företaget hade vid denna tid 800 anställd varav mer än 500 i Asien.

1982 såldes dock hela importverksamheten till Datatronic AB. 1982 såldes all dotterbolag i Ostasien med totalt 400 anställda. Dessa bolag hade 1975 samlats under ett gemensamt moderbolag i Hong Kong, Ekman Pacific Ltd. Bolaget i Hong Kong köptes av två chefer, Leif Sjöholm och Björn Willumsen. 1983 såldes därefter det brittisk dotterbolaget. Ekman & Co behöll dock massarörelsen i Asien. Ekman & Co AB blev därefter åter moderbolag i företaget som nu bara sysslade med export av skogsprodukter och hade mindre än 200 anställda. 1986 köptes Säfveåns AB av Catena AB. Samma år förvärvade Catena AB också Jan Liebig AB, en annan exportör av skogsprodukter. 1987 fusionerades de två bolagen till Ekman Liebig AB.

Ekman-Liebig AB var efter samgåendet ett av världens största handelshus för skogsprodukter. med Liebig fick företaget ens tor marknad i Nordamerika vilket hade saknats innan och Asiens betydelse minskade. 1993 slöt företaget också kontrakt med en stor massaleverantör i Ryssland, Bratsky LPK. Leverantörerna i USA och Kanada blev fler och en stor konkurrent i USA, ICS, köptes upp 1992 vilket ledde till en kraftigt ökad verksamhet i landet.

1995 sålde Catena AB aktierna i Ekman Liebig till en grupp bestående av familjen Ekman, anställda, MVI Ltd och Skandia Investment och ett år senare ändrades namnet till Ekman & Co AB. 1998 sålde MVI Ltd sina aktier till Atle AB som blev största ägare.

2006 köpte familjen Ekman tillsammans med några anställda alla aktier i Ekman & Co AB. Från detta år är Ekman & Co AB ett dotterbolag till Ekman Invest Holding AB. I styrelsen sitter Matts Ekman (ordf), Claes Ekman, Oscar Ekman, Jan Svensson (VD), Michael Olsson och Frank Graves som ordinarie ledamöter tillsammans med personalföreträdaren Jessica Bodin. Suppleanter är Carolin Ekman och Nils Liljeberg. Kontoret finns idag på adressen Lilla Bommen 1, vilket är den så kallade Skanskaskrapan vid Götaälvbron och det är återigen familjen Ekman som styr över företaget:

– Det är en speciell organisation i familjeföretag. Vi har ett familje­råd som tillsätter representanterna i styrelsen. Ovanpå det finns ägarfamiljen och stiftelserna. Och ovanpå det har vi den Ekmanska släktföreningen, så det är en del att hålla ordning på. Men det funkar väldigt bra. Vi är otroligt samstämmiga. Dessutom har vi inget exittänkande över huvud taget och det underlättar naturligtvis.

Antalet anställda är idag ungefär 270 och företaget handlar med pappersmassa, papper, återvunnet material och bioenergi.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Kuuse, Ekman – ett handelshus 1802-96, 1996