Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Delbanco

Brand- och Lifförsäkringsaktiebolaget Svea

Del 4 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Man frågar sig, huru det var möjligt att under de många stora eldsvådorna i Göteborg under slutet af 1700-och början af 1800- talet skaffa möjligheter till återuppförande af nya byggnader m. m. Härpå kan endast svaras, att de förnämligare firmorna hade sina egendomar och lösören försäkrade i utländska bolag, som betäckte sig genom betydande premier, hvarjämte man på så sätt sökte förekomma svårare eldsolyckor, att brandordningen för snart sagdt hvarje eldsvåda gjordes strängare; en regelbunden företeelse är ock den ansökan om tullfri införsel af mur- och byggnadsmaterialier, som åtföljer hvarje större brandskada.

Städernas allmänna brandstodsbolag, grundadt 1828, och städernas bolag till försäkring af lösegendom, grundadt 1842, verkade ännu efter ålderdomliga plägseder. Först i och med genomförandet af aktiebolagsformen, — Skandia i Stockholm stiftades 1855, — kommo nyare moderna åsikter till synes inom svensk försäkringsverksamhet och samtidigt infördes lifförsäkringen, hvilken, — om man frånser civilstatens enke- och pupillkassa (1743), allmänna enke- och pupillkassan 1784 m. fl. — i Sverige allmännare kom på tal först genom motioner till riksdagen i början af 1840-talet. Ursprungligen tyckes man hafva påtänkt att anordna dessa samt ränteförsäkrings- och lifränte-anstalterna såsom rena riksförsäkringsanstalter, men resultatet af öfverläggningarna blef endast
Sveriges första ”ränte- och kapitalförsäkringsanstalt” (1850).

Den betänksamhet, som icke sällan är ett utmärkande drag i Göteborgs merkantila lif, gjorde väl sitt till, att man icke genast följde det i Stockholm gifna exemplet, oaktadt det flere gånger var fråga om att bilda en göteborgsk försäkringsanstalt. När man emellertid beslöt sig därför, följde man ett annat bruk i vår stad, att icke nöja sig med halfva åtgärder, utan göra grunden för företaget så fast och säker som möjligt.

I februari 1866 utfärdades en inbjudan till bildande af ett brand- och
lifförsäkrings-bolag i Göteborg, hvilket sedermera erhöll namnet Svea. Såsom inbjudare underskrefvo: James Dickson & Co., D. Carnegie & Co., Olof Wijk & Co., J. W. Wilson, D. O. Francke, Th. Mannheimer, Moritz L. Magnus & J. Hartvig, J. A. Kjellberg & Söner, Ekman & Co., G. H. Hegardt & Co., C. F. Waern & Co. och Wilh. Röhss & Co. Det utbjudna kapitalet
öfvertecknades med 50 procent, hvilket var en för den tiden högst ovanlig företeelse. Sedan bolagsordning den 17 april antagits och interimsstyrelse valts, hölls konstituerande stämma den 3 juli 1866, hvarvid till styrelseledamöter utsågos herrar J. W. Wilson, D. O. Francke, Charles Dickson, Jac. Elliot, Olof Wijk och C. O. Kjellberg samt till suppleanter herrar Aug. Röhss, J. Ed. Levisson och E. Delbanco. Ordförande blef med. doktorn Charles Dickson, som med den för honom utmärkande sakkunskapen och intresset för socialpolitiska förbättringar lifligt deltog i organisationsarbetet.

Det nya bolaget hade en farlig fiende i den konkurrens, som från början sträfvade att undertrycka den nytillkomne. Bolagets styrelse fann snart, att ytterligare sakkunskap och energi var behöflig i denna till en början ojämna strid och kallade därför dåvarande direktören för Mölnlycke fabriksaktiebolag, konsuln E. Boye till verkställande direktör. Denne hade sedan 1844 varit verksam som agent först för ett tyskt bolag och sedermera för ”Sun” samt särskildt varmt intresserat sig för lifförsäkringsväsendets utbredande i Sverige.

Trots den ihärdiga konkurrensen gick bolaget, hvars brand- och lifförsäkringsrörelser alltid hållits strängt åtskilda, snabbt framåt. År 1867 utgjorde brandförsäkringsbeloppet 83.3 millioner kronor, år 1882, efter femton års verksamhet, var det redan uppe i öfver en milliard (1051.2 mill.) kronor och utgör numera 1.6 milliard kronor; premieinkomsten har ökats från 276.725 kronor år 1867 till nära 8.6 millioner kronor år 1902. De ersättningsbelopp för brandskador, som bolaget under sin verksamhetstid utbetalt, uppgå till icke mindre än öfver 111 millioner kronor.

Bolagets lifförsäkringsrörelse visade år 1867 ett försäkringsbelopp af 273.300 kronor. År 1889 var man uppe öfver 50 millioner, för år 1902 är summan 77.390.215 kronor med en premieinkomst af öfver 2 millioner kronor. Under de år bolaget verkat hafva utbetalts sammanlagdt omkring 18 millioner kronor i lifförsäkringsbelopp.

Bolagets fonder, incl. grundfondsförbindelserna, uppgå för närvarande till öfver 39 3/4 millioner kronor, sålunda fördelade:

Styrelsen utgöres för närvarande af följande personer: professor Aug. Wijkander, ordf., grossh. Carl Wijk, v. ordf., med. dr. F. E. von Sydow, v. häradshöfding Ernst Bring, verkställande direktör, samt grosshandlarne Harald Sternhagen, George Murray och Herman Hartvig; suppleanter äro: kontorschefen F. Boye, grossh. Arthur Seaton och direktören J. V. Svalander.

Axel Ramm

Advertisements

Delbanco – linolja

Del 25 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Mendel Elias Delbanco (1780-1862) kom år 1809 till Göteborg där han snart bildade grosshandelsfirman W. M. Leman & Co tillsammans med Wolf Michel Leman (-1838) som också kom till Göteborg 1809.  Firman fungerade som kommissionär och ombud för det tyska handelshuset Michel Leman i Hamburg och sannolikt kom de till Göteborg just för att handelshuset i Hamburg skulle kunna gör god affärer i ett ekonomiskt mycket hett Göteborg som var centrum för all handel med Storbritannien vid denna tid, kontinentalblockadens tid.

Michel Leman var far till Wolf Michel Leman och Elise (Ella) Leman (1781-1849) som var gift med Mendel Elias Delbanco från 1811.

Michel Leman själv bodde åren 1812-13, på grund av att Napoleon ockuperat Hamburg, i Göteborg varifrån verksamheten i hans handelshus sköttes. Handelshuset hade filialer i London och Amsterdam. När Napoleonkrigens slut medförde ett slut för kontinentalblockaden innebar det ett svårt avbräck för handelsverksamheten och firma W.M. Leman & Co liksom många andra företag gick i konkurs. Wolf Michel Leman flyttade efter det till Stockholm, medan M.E. Delbanco stannade kvar i Göteborg.

1817 flyttade Delbanco till London och skötte där Hambros bank. 1818 var han tillfälligt tillbaks i Göteborg men bosatte sig på nytt i London i slutet av samma år. År 1821 återvände han till Göteborg. Han etablerade sig som grosshandlare och fortsatte till 1830. Mendel Elias Delbanco var också en av de ursprungliga aktietecknarna i Göteborgs Privatbank, senare Göteborgs Bank.

1823 köpte han också ett oljeslageri i Mölndal av målareänkan Liljedahl i Göteborg. För övrigt fanns också två till oljeslagerier som tillhörde firman Peter Dahl & Co. och från 1832 C. F. Hennig. Oljeslagerierna tillverkade linolja och framför allt oljekakor. De senare användes som djurfoder och utskeppades framförallt till England.

Redan 1826, då verksamheten började på allvar, tillverkade Delblanco med fem arbetare för 21,000 rdr, medan P. Dahl & Co. i sina två fabriker med sex arbetare producerade för 20,000 rdr och några smärre fabriker i det övriga Sverige tillverkade för ej fullt 10,000 rdr; 1832 hade Delbancos företag expanderat och han hade då två fabriker, med tillsammans fjorton arbetare, medan Hennig sysselsatte endast åtta arbetare. Ytterligare 15 år senare hade Delbanco tjugo arbetare och ett tillverkningsvärde av 114,000 rdr, medan Hennig tillverkade för 23,000 rdr och hela det övriga landet för 270,000 rdr. Sonen Eduard Delblanco blev delägare i företaget år 1845. 1848 lade Hennig ner sina oljeslagerier och från 1851 fanns bara Delbancos slageri kvar i Mölndal. 1861 fanns det trettioåtta arbetare i Delbancos företag och tillverkningsvärdet var 438,000 av hela rikets 1,280,414 rdr.

Eduard Delbanco

Eduard Delbanco

Efter Mendel Elias Delbancos död övertogs ledningen och hela ägandet av sonen Eduard Delbanco (1817-96) och  tillverkningsvärdet var år 1870 755,000 rdr, nästan hälften av hela landets. 1910 var tillverkningsvärdet 1,878,000 kr. 1882 blev svågern Carl Leffler (1854-1926), gift med Hanna Delblanco (1858-1925), delägare och 1887 också sonen Gustaf Delbanco (-1896). Vid Eduard Delbancos död och sonens död samma år övertogs ledningen för företaget av Carl Leffler. 1916 slogs Delbancos oljeslagerier ihop med Sommelius & Co:s oljeslageri i Stockholms län och  Trollhättans oljeslageri, som dock lades ner direkt, till Svenska Oljeslageri AB (SOAB).  Carl Lefflers son med Hanna Delbanco, Hakon Leffler (1887-1972) blev VD för det nybildade företaget.  Fram till 1916 bedrev även företaget en viss kvarnrörelse invid oljeslageriet.

SOAB fanns kvar i Mölndal till 2007 och hade från 1960-talet och några år framåt en rad olika ägare. Huvuddelen av SOAB:s fabriksbyggnader från olika tider är rivna.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963