Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Coopman

Kvarteret Larmtrumman

Kvarteret Larmtrumman omfattar Västra Hamngatan-Vallgatan-Korsgatan-Södra Larmgatan.

Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 1, tomt 11, Kitz, Klinkow
Rote 1, tomt 12, Rancke, Liedberg, Bagge, Coopman
Rote 1, tomt 13
Rote 1, tomt 14
Rote 1, tomt 15, Landberg, Besien, Ullman
Rote 1, tomt 16, Pihl, Comenius
Rote 1, tomt 17, Linhult, Neresius, Ahlström
Rote 1, tomt 18, Roth,
Rote 1, tomt 19
Rote 1, tomt 20
Rote 1, tomt 21, Capellanstomten (ägdes av kyrkan under lång tid), Ekman, Kolleback, Busck
Rote 1, tomt 22
Rote 1, tomt 23
Rote 1, tomt 24, Wass, Werne
Rote 1, tomt 25, Rechsius, Thornton
Rote 1, tomt 26, Drake
Rote 1, tomt 27, Kjellander, Wallerius, Aurell, Hummel

Kvarteret Larmtrumman

Advertisements

Stockholms slott

Byggd på Stora Stadsvarvet och på 454 läster med 31 kanoner och 154 personers besättning. Under tredje oktrojen halverade Stockholms Slott nära nog sin beväpning, till 16 kanoner och minskade besättningen till 140 personer

1:a resan, till Kanton, 25/2 1759 – juli 1761

Kapten: Carl Gustaf Lehman
Superkargörer: Gabriel Beijer, Charles Bratt, Friedrich Habicht, Frans Walter

2:a resan, till Kanton, feb 1762 –aug 1763

Kapten: Mathias Holmers
Superkargörer: Anders Gadd, J. Fr. Pettersson, Dougald Campbell, Claude Laurent, Jean Abraham Grill (på utresan)

3:e resan, till Kanton, 28/12 1765 –aug 1767

Kapten: Carl Gustaf Ekeberg
Superkargörer: Andreas Gadd (dog efter ankomsten till Kina), Jean Abraham Grill, Hans Coopman, John Pike, Ulric M. Valtinson, Jonas Almroth

På denna resa vara Linnélärjungen Anders Sparrman med som skeppsläkare.

1766 låg det Svenska ostindiska kompaniets skepp Stockholms slott utanför Kanton i Kina. På denna resa skedde något ovanligt. Kapen Ekeberg och två superkargörer (den ene var Anders Gadd) friköpte tre slavar, tre unga malajiska pojkar, troligen från ön Nias. Priset ska ha varit 1 800 dlr kmt. Pojkarna ska ha varit mellan sex och åtta år. På Ekebergs begravning berättades om de tre pojkarna:

Dessa slavar voro 3:ne Malej-gossar från stranden av ön Neaz, på västra kusten av Sumatra; de hade där under fredens lugn och palmträdens skugga i sin barndoms oskyldiga joller och lekar glätt sig och sina föräldrar, tills det olyckliga ögnablick, då några försåtlige Holländare rusat fram, fjättrat och släpat dem med sig, så att i stället för det nejden av samma strand förut gav ett glättigt eko av de oskyldigas lek och dans, förbyttes detta snart till ett bedrövligt återskall från tröstlösa föräldrars suck och skrän, som kanske räcker än i denna  stund!

Strax efter köpet av pojkarna avled den ene av de två superkargörerna, Anders Gadd, och enligt reglerna skulle hans varor då säljas för att hans efterlevande skulle få så stor vinst som möjligt. Det betydde att också den lille pojke han just köpt återigen skulle säljas på slavmarknaden. Nu blev det inte så då besättningen på fartyget samlade ihop pengar och betalade för honom.

Vad som hände med de andra två pojkarna är inte känt, men den lille pojken som köpts av kapten Ekeberg följde med hem till hans gård i Uppland, där ingen hade hört talas om Sumatra (än mindre Nias) så han kallades Javanen och fick det svenska namnet Johan Pehr Gustav Philander.

Pehr Philander döptes i Tensta Kyrka den 15 oktober 1769. Då hade han varit i Sverige tre år, lärt sig svenska och en del kristendomskunskap. Dopet var pampigt, med inte mindre än 14 faddrar, och det var inte vilka faddrar som helst. Det är landshövdingen i Uppsala, det är grevar och baroner, familjen Ekeberg finns med, liksom en bruksinspektor, en kyrkoherde och därtill kvinnor som är gifta med alla dessa framstående män.

Mer att läsa om detta:

4:e resan, till Kanton, 9/1 1772 – 20/6 1773

Kapten: Herman H. Strehlenert
Superkargörer: James Maule, stannade i Kanton 1772-1781.

5:e resan, till Kanton, 19/1 1775 – 29/6 1776

Kapten: Jean David Schröder, efter dennes död Peter Peterson
Superkargör: Carl Henr. Forss

6:e resan, till Kanton, 20/1 1777 – 10/6 1778

Kapten: Peter Petersson
Superkargörer: Abraham Alnoor, Peter Johan Bladh. Den senare stannade i Kanton 1778-1784

Skeppspredikanten Hans Petter Wennerberg förde dagbok/journal under resan. Resan också beskriven av Peter Johan Bladh och Peter Petersson.

Wennerbergs dagbok

Wennerbergs dagbok

Cronprinsen Adolph Friederic

Byggd 1743 på Stora Stadsvarvet, 387 läster, 27 kanoner, 140 mans besättning. Byggmästare Johan Holm. Ritningen är från 1761.

Cronprinsen Adolph Friederic - 1

1:a resan, 15:e expeditionen, till Kanton, 13/2 1746 – 24/1 1748

Kaptener: Peter Dens, Wilh. H. Oldekop
Superkargörer: Gerrad Barry (Gerard Barry), Jacob Greiff, Walter Campbell, Fredrik Wilhelm König, Michill Verbecke (Michel Verbeke)

Cronprinsen Adolph Friederic

Cronprinsen Adolph Friederic

2:a resan, till Kanton, 19/12 1749 – 18/6 1751

Kapten: Fredrik Pettersson
Superkargörer: Nicolas Heegg, George Kitchin, Friedr. Wilhelm König, N.N. Hyllegren.

Exempel på månadslöner på denna resa, tjänst, dlr smt per person

1 Kapten, 100
4 Styrmän, 30-80
1 Högbåtsman, 36
1 Högbåtsmanmath (mate), 22
1 Timmerman, 48
3 Timmermän, 22
1 konstapel, 30
1 konstapelmath, 18
4 kvartermästare, 20
1 bödker (tunnbindare), 24
1 smed, 20
2 lärstyrmän, 20
4 kadetter, 14
1 buteljör, 24
1 buteljörmath, 18
1 hovmästare, 20
1 segelmakare, 26
1 segelmakarmath, 18
2 kockar, 24
1 kypare, 22
1 skeppspredikant, 24
1 förste fältskär, 48
2 fältskärer, 22
1 skeppsskrivare, 20
108 gemena (besättningsmän), 14

3:a resan, till Kanton, 23/12 1752 – 3/7 1754

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: George Kitchin, Anders Gadd, Elias Hilleström, H. Coopman.

Skår (östra Skår)

Skårs Gård nämns mycket tidigt i gamla handlingar och den var till en början två hemman, Västergården och Östergården. Namnet Skår syftar eventuellt på naturförhållandena vid Östergården, nämligen den branta nedskärningen eller stupet i berget nordost om denna gård.

På 1700-talet hörde Skår till Örgryte socken och bestod av två gårdar: Östergården och Västergården. Huset som fortfarande finns kvar i Skårs allé var en del av Östergården och restes någon gång under 1700-talet. Det har byggts till och om under årens lopp. Ett trapptorn som byggdes under 1800-talet revs till exempel i samband med en restaurering 1954.

Egendomen har ägts av flera personer från kända göteborgsfamiljer, bland dem Johan von Minden, Christopher Liedberg, Samuel Schutz, Magnus Lagerström, Thomas Andersson, Johan Anders LambergChristian Beckman, Anders Arfwidsson, Petter Coopman, Gottfried Lindner, Elisabeth Lindner, Wesslaus och Melcher Lyckholm. Den äldre historien beskrivs i S.A. Wilhelmssons text Örgrytegårdar samt Några Göteborgslanderier:

Östra Skår

År 1624 lagbjöds ¼ part i Östra Skår och 1/6 part i Västra Skår för ”Oluff i Skåår”.(5) Dessa båda hemmansdelar kom sedan för lång tid framåt att höra samman. År 1625 lagbjöds ¼ östra Skår för Oluff Esbiörnsson och 1629 en broder part och en systerpart i Östra Skår, samt 1634 två systerparter i samma hemman .(6) År 1638 lagbjöds ¼ östra Skår för Oluff Esbiörnesson och ¼ för ”Helie i Skår”.(7) År 1651 ”skaftskiöttes ¼ östra och 1/6 västra Skår för bagaren Herman Sax i Göteborg”.(8) Sax (Sachs) hade köpt hemmansdelarna av ”Sahl. Benedictus Fistulatori Enkia Cattalonice”. Benedictus Fistulator hade inflyttat till Göteborg under stadens första årtionde, idkade här handel och utsågs till rådman 1648. Han var gift med Catelene Josten. Fistulator avled 1651 och hustrun 1660. Herman Sachs gick ur tiden 1658, varefter hemmansdelarna i Skår kom i händerna på ”Bengt Skräddare”. År 1666 heter det: ”1/4 i östra och 1/6 i V. Skår, som Admiralen Daniel Strussflycht af Bencht Skräddare kiöpt hafwer.”(9) Amiral Daniel Strussflycht, född i Kalmar 1607, var åren 1660-1667 befälhavare över flottan i Göteborg. Någon långvarig besittare av Skår blev Strussflycht icke. Han ägde stora egendomar utanför Stockholm, där han avled 1672.(10)

Därefter tycks den förenade fjärdedelen/sjättedelen en tid ha varit i bondeägo, men 1681 erhöll handelsmannen Johan von Minden skaft- och skötesbrev på dessa hemmansdelar.(11) En annan fjärdedel i Östra Skår lagbjöds 1663 för ”Oluff Skåårboo”; i jordeboken 1680/1683 noteras ett hemman för samme man.(12)

Johan von Minden (1638-1699), gift med Margareta Sebrand (1634-1700), var en känd köpman i dåtida Göteborg, järnexportör och riksdagsman. Hemmansdelarna i Skår hade han köpt av ”hustru Anna” och Nils Larsson. En hel del otalt hade han med grannarna i Skår. Det rörde sig dock om småsaker, som tycks ha kunnat uppklaras utan tingsbesök. En gång gällde det ett nedhugget träd, en annan gång anklagar von Minden nämndemannen Esbiörn i Skår ”för att hans häst hade gjort honom ohägnad”.(13) Denne Esbjörn (Oluffsson) omtalas som nämndeman från 1694, då han avlade ämbetsed, intill 1712. Han efterträdde Jon Larsson i Skår och denne i sin tur Oluff Andersson i Skår, som var nämndeman på 1650-talet. Alla tre var ¼ partsägare i samma hemman.

År 1697 hette brukarna Anna, Esbiörn, Anders och Johan von Minden, vardera ¼ mantal, 1703 Esbiörn, Christopher, Oluff och Oluff, vardera ¼, 1709: Christopher Liedberg, Oluff, Torill och Esbiörn, allt enligt jordeböckerna.

Christopher Liedberg, svärson till von Minden, hade ärvt hemmansdelarna. År 1710 förvärvade han ytterligare ¼ östra Skår genom inköp av Anders Olssons barns del i hemmanet. I jordeboken 1715 noteras Liedberg för ½, Johan ¼ och Anders ¼. Liedberg avled 1724, men änkan innehade ännu 1730 halva Östergården. Den andra hälvtens ägaren var då Jon Esbiörnsson och Anders Jönsson, vardera ¼ mantal.

År 1735 inropade handlanden och kommissarien Samuel Schutz på auktion Liedbergs halva östergård (jämte 1/6 västra Skår) för 2 112 daler silvermynt (14) ”Schutz & Intressenter” (däribland köp- och rådmannen, assessor Johan Andris Olbers) anlade på området vid Mölndalsån ett kattuntryckeri. Syftet var med köpet var tydligen att komma över lämplig tomt vid ån, ty efter att ha frånsålt ett område om 2 tunnland 23 ½ kappland, förpantade Schutz resten av hemmansdelarna till hovrådet Magnus Lagerström, senare en av direktörerna i Ostindiska Kompaniet. Lagerström överlät förpantningen till handelsmannen Thomas Andersson, som innehade den till sin död 1760.

Thomas Andersson var av skotsk börd och hade liksom sina landsmän här skapat sin förmögenhet genom köpenskap. Han var gift med Johanna Schröder som efterlevde honom. Efter makens död sålde hon 1760 hemmansdelarna till sin systerson, handelsmannen Johan Anders Lamberg, som 1762 fick tingsrättens fastebrev på köpet.(15)

I bouppteckninghandlingarna efter änkan Johanna Andersson, född Schröder, som avled 1767, heter det att Lamberg först efter hennes död finge tillträda egendomen. Inga bröstarvingar fanns, varför syskonbarn blev arvingar. En systerson var biskopen Erik Lamberg, en annan lektor M.G. Wallenstråle, senare biskop i Kalmar.

År 1768 sålde Lamberg hemmansdelarna till handelsmannen Jonas Erichsson. Då Lamberg vid denna tid var innehavare av landeriet Liseberg, ansåg han sig väl ha nog av lantegendomar. År 1770 lät Erichsson lagbjuda ½ mantal Östergården och 1/6 mantal Västergården.(16) Senare inköpte han ytteligare en del av Västergården.

Erichsson var gift med Helena Böker, dotter av handelsmannen Sven Hansson Böker och Johanna Söderberg. Helena Böker var vid giftet med Erichsson änka efter handelsmannen Peter Lauterbach och hade med denne fem barn.

Segelsömmarmästaren Christian Beckman erhöll 1777 fastebrev på ½ mantal Östra och 5/12 mantal Västra Skår, tillsamman 11/12 mantal, ”som han tsig tilhandladt af handelsmannen i Götheborg Jonas Erichsson och hans hustru Helena Maria Böker för en köpeskilling af 17 500 daler silvermynt eller 2 916 riksdaler specie”.(17) Helena Böker avled 1778 och dåvarande kämnären Jonas Erichsson 1798.

Hälvten av Östergården var fortfarande i bondehänder. I 1748 års jordebok noteras som brukare Johan Esbiörnsson och änkan Anna för vardera ¼ och Carl Jönsson för ½ mantal. Av dessa torde endast änkan Anna varit ägare. Jönsson brukade Thomas Anderssons del. År 1737 hade ”Jean” Esbiörnsson sålt ¼ mantal Östra Skår till Sven Svensson för 180 daler silvermynt och 1740 fick Svensson, då nämndeman, fasta på denna del.(18) År 1750 lagbjöds ¼ mantal för Jöns Andersson, en del som han köpt av ”dess husturs förra mans arfwingar”.(19)

I 1777 års jordebok anges trädgårdsmästaren Petter Söderberg som brukare av halva Östergården och Anders Arfwidsson av andra hälvten. Den del Söderberg brukade var Christian Beckmans. Anders Arfwidsson torde ej varit ägare till mer än hälvten av den del, han brukade.

Christian Beckman (1732-1798), son av segelsömmaren Gregorius Beckman och dennes hustru i andra giftet Catharina Wohlfart, innehade hemmansdelarna i Skår till 1780, då yllefabrikören, råd- och riksdagsmannen m.m. Petter Coopman köpte 11/12 mantal Skör Öster- och Västergård av Beckman och hans hustru Cecilia Tillrot mot en köpe- och pantsumma av 3 450 riksdaler specie. Coopman erhöll fastebrev 1781. (20)

Sistnämnda år inropade Coopman på autkion ¼ Östra Skår, då ägd av bonden Anders Arfwidsson och hans hustru Annika för 1 000 riksdaler specie. Slutligen inköpte Coopman 1782 ytterligare ¼ del i gården av ”samtliga arfwingar till thenna del” för 1 000 riksdaler specie och var därmed ägare av hela Östergården.

Elisabeth Lindner beskrivs så här i Gunnar W Blomgrens bok Göteborgarnas Hus, från 1996:

En person har dock genom sin ganska tragiska levnadshistoria satt en viss prägel på gården. Jag syftar på dottern till den tyske byggmästaren Gottlieb Lindner, Elisabeth, för vilken det till en början på många sätt såg lovande ut. Hon förvaltade väl det pund, som fadern lämnat efter sig genom lyckade affärer i byggnadsbranschen, vari en del framgångsrika spekulationer också ingick. Elisabeth växte således upp i ett burget hem, där hon även kunde odla sin medfött goda smak genom flitigt umgänge med de skalder och konstnärer, som ofta sågs som gäster på Skårs Gård. Hon sägs ha haft ett både livligt och skarpt intellekt samt även ägt en viss originalitet. Många av gästerna, bland dem skulptören Johan Molin, förälskade sig i Elisabeth, och ville nog förena sina öden med hennes. Men hennes alltmer ökande misstro till gästernas syften och misstankar, att de egentligen endast var ute efter hennes pengar, uteslöt varje tanke på äktenskap. Dessa hennes tvivel på människors avsikter tog sig slutligen rent sjukliga uttryck. Samtidigt förstod hon emellertid att vara framgångsrik på det rent ekonomiska området. Slutligen greps hon av en nästan ofattbar girighet, som även satte prägel på hennes yttre. Hon sägs ha sett ut som en vandrande fågelskrämma. Hemmet och huset råkade snart i samma förfall. Sina pengar stoppade hon undan på de mest underliga platser.

När Elisabeth år 1881 insjuknade i lunginflammation ville hon inte vara sängliggande och ej heller tillkalla någon »dyr« läkare. När hon slutligen kunde övertalas att gå till sängs visade det sig att hon inte hade ett enda någorlunda rent nattlinne. Hon fick låna ett sådant och önskade då att nästa morgon skriva sitt testamente. Men hon avled på natten – efterlämnande en förmögenhet på 2,5 miljoner kronor, en kolossal summa på den tiden. Den ärvdes huvudsakligen av avlägsna tyska släktingar.

En annorlunda berättelse har Lazarus författat.

En del av den gamla fruktträdgården och en vidsträckt gårdsplan med ett kvarstående lusthus är bevarat förutom själva mangårdsbyggnaden, men ekonomibyggnaderna är rivna sen de drabbades av en brand 1936.

I Skårsområdet byggdes  på 1920- och 1930-talet åtskilliga villor och radhus från Sankt Sigfrids plan upp mot bergen i Skårsområdet. Flera duktiga arkitekter ritade fastigheterna, bl. a. Gotthard Ålander som ritade de fina radhuslängorna på Rangeltorpsgatan. Husen uppfördes av olika byggmästare, som exmpelvis Gustaf Antonsson, Tobiasson och Mardell. 

Skår

Skår

Coopman – tidiga företagare i Göteborg

Hans Coopman (1663-1748) var son till Peter Coopman och Maria Jürgensson. Han var gift med Anna Magdalena Lauterbach (-1739), dotter till Jacob Lauterbach och Anna von Berck. Han var länge en av huvuddelägarna i en 1690 startad ylleklädesfabrik i Göteborg, den första i staden. Periodvis var det svårt att hitta lämpliga fabrikslokaler. Ursprungligen hade Hans von Gerdes privilegiet för fabriken men det övertogs snart av David Amija d.y., Henrik Braunjohan, Maccabeus Thornton och Johan Manorgen. Efter flera dödsfall i kompanjongruppen blev Hans Coopman år 1704 delägare tillsammans med David Amija d.y.

1740 tycks Hans Coopmans klädesfabrik ha varit den enda med produktion i Göteborg, 1743 fanns det 243 arbetare i fabriken, 1750 131 stycken. År 1751 delades firman upp i två företag, ett ägt av sonen Peter (Petter) Coopman (1701-1786) och ett annat ägt av sönerna Jacob Coopman och Carl Coopman.

Hans Coopman var från 1713 ägare av Gunnebo egendom som sedan ärvdes av hans söner för att sen bli sålt till af Dittmer och därefter till John Hall d.ä. 1715 var Hans Coopman en av de 20 rikaste i Göteborg. Från 1725 var Hans Coopman rådman i Göteborg.

Peter Coopmans företag drevs till stor del med barnarbetskraft som rekryterades från barnhuset på Stampen. Peter Coopman övergick dock allteftersom till finare kläder och leveranserna till armén som dominerat produktionen i faderns fabrik minskade. 1754 hade firman 274 arbetare inklusive barnhusbarnen. Efter detta år tycks tillverkningen i fabriken ha minskat alltmer och 1779 är det sista året då tillverkning registrerats. 1762 övertog Peter Coopman också en tobaksfabrik från Daniel Schiller som ärvt den av sin far Esbiörn Schiller. Tobaksfabriken blev med tiden allt mindre och 1777 var sista året den var igång.

Peter Coopman var i sitt första äktenskap gift med Catharina Kock (-1729) och i sitt andra med Anna Maria Petersen (1712-82), dotter till Abraham Petersen ochJohanna Christina Tham. Han var rådman i Göteborg 1743-64 och riksdagsman.

Maria Coopman, dotter till Hans Coopman, var gift med Anders Hansson Busck, bror till Johan Hansson Busck (1690-1756) och Anna Thalena Gathe (1694-1777).

Den firma som ägdes av Jacob Coopman tillsammans med brodern Carl Coopman hade år 1753 139 arbetare men verskamheten minskade efterhand och 1761 hade firman bara 63 sysselsatta arbetare. Året därpå gick systersönerna Hans Busck och Jacob Busck in som ägare och 1763 satsade en lång rad rika affärsmän kapital i företaget. Sålunda köpte bröderna Gustaf Tham, Volrath Tham och Christian Tham samt Fredrik HabichtMichael Grubb och D. Vignaux varsin åttondel. Alla dessa personer var engagerade i Ostindiska kompaniet. 1763-75 var fabriken den största klädesfabriken i Göteborg. 1773 övertogs hela ägandet i företaget av Hans Busck och Jacob Busck men redan 1779 stod firman på konkursens brant. Man fick då ett kapitaltillskott genom lån från Niclas Sahlgren, hans svärson August Alströmer och dennes bror Patrik Alströmer. Fabriken blev därefter återigen en största i Göteborg. 1793 sålde bröderna Busck fabriken till Olof Kihlbaum.

Peter Coopmans son Jacob Coopman (-1749) var gift med Kajsa Belfrage (-1810). Deras son Hans Coopman (-1799) var för sin del anställd i Ostindiska kompaniet med två resor som superkargör.

Gunnebo

Gården Gunnebo förekommer under medeltiden i förteckningar över Skara domprosteris egendomar, men övergick 1396 i kronans ägo. 1582 överlät Johan III gården till sin kusin Erik Gustavsson Stenbock, men redan 1599 drog hertig Karl in gården till kronan. 1609 förlänades dock Erik Gustavsson Stenbocks änka, Malin Sture, Gunnebo. Gården går sedan i arv inom Stenbockska ätten fram till 1711, då manufaktören Hans Coopman erhöll Gunnebo. Efter dennes död tog hans söner över egendomen och sålde den 1774 till packhusinspektören Joakim Ulrik af Ditmer. Redan fyra år senare sålde af Ditmer Gunnebo till handelsmannen John Hall d.ä. för 4 500 riksdaler

1778 köpte handelsmannen John Hall egendomen Gunnebo i Fässbergs socken för att där låta uppföra ett sommarställe. Föga anade han då hur länge hans familj skulle behöva vänta på att få flytta in på Gunnebo; 18 år senare hölls invigningsfesten. Familjen Hall ägde och bebodde Gunnebo i endast två generationer, men deras påverkan på Gunnebo är den mest genomgripande och har därmed en central roll i historieskrivningen. Gunnebo var redan på 1700-talet en gammal gård och namnet förekommer första gången i en förteckning över kyrkans egendomar i slutet av 1300-talet.

Gunnebo slott

Gunnebo slott. Bild: Arild Vågen. Licens: CC-BY-SA 3.0

Stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg, fick uppdraget att göra ritningar till en huvudbyggnad med inredning, trädgårdar samt kringliggande byggnader. Carlberg var nyligen återkommen från en längre resa utomlands och var full av inspiration från de nyklassiska strömningar som rådde i Europa. Han var i synnerhet influerad av renässansarkitekten Andrea Palladios stilbildande villor utanför Vicenza och Verona. Med denna klassiska arkitektur i minnet, började han rita Gunnebo.

Inflyttningsfesten hölls 1796 och då hade alla spår av äldre bebyggelse raderats från Gunnebo. Anläggningen omdanades helt efter Carlbergs ritningar. Familjen Hall fick besök av dåtidens namnkunniga personer, både kungligheter och revolutionärer, konstnärer och politiker, vilka uttryckte sin beundran över de fagra omgivningarna och den rena klassiska arkitekturen vid Gunnebo.

Familjen Hall bestod av John och hans hustru Christina samt deras barn, John och Christina. Dottern var vid denna tid redan var gift med greve Claes Adam Wachtmeister af Johannishus. År 1802 avled den framgångsrike handelsmannen John Hall och den bohemiske sonen John Hall d.y. tog över Gunnebo och familjens företag.

Talesättet förvärva, ärva och fördärva speglar väl familjen Halls spektakulära uppgång och fall. John Hall d.y. var konstnärligt begåvad, men hade inte ärvt faderns lysande affärssinne. Hans oförmåga att driva det Hallska handelshuset, tillsammans med skiftande konjunkturer, bidrog till att detta försattes i konkurs 1807. För Gunnebos del följde åratal av förfall på grund av bristande underhåll av egendomen. Huvudbyggnad, ekonomibyggnader och trädgårdar befann sig i ett bedrövligt skick då egendomen såldes på auktion 1832. John Hall d.y slutade sitt liv i total fattigdom år 1830 och hans häpnadsväckande levnadsöde resulterade i en skönlitterär roman av Sophie Elkan, John Hall, utgiven 1899.

1828 såldes inredningen på auktion. Fastigheten var då sedan några år begärd i kvarstad. 1832, två år efter John Hall d.y.:s död, såldes Gunnebo på auktion till den förmögne slaktarmästaren Johan Carlsson. Carlsson ägde även landeriet Götaberg vid nuvarande Vasakyrkan i Göteborg. Han sålde stora delar av slottets inventarier: möbler, skulpturer och antikviteter. Genom att sälja koppartaket fick han igen hela den köpesumma han hade erlagt för slottet.

1838 sålde Carlsson Gunnebo för 16 666 riksdaler till John Barclay och dennes hustru Martina Lamberg.  Under den stora koleraepidemin 1861–1862 gick Barclay, hans hustru och en son bort inom loppet av ett par månader. James Alexander Gibson, gift med Barclays dotter, blev ägare till Gunnebo, sedan han löst ut de övriga i familjen Barclay. Gibson sålde snart Gunnebo till apotekaren Arthur Cavalli, som med tre söner ägde stället till 1888.

Wilhelm Denninghoff köpte Gunnebo 1888 för 90 000 kr. På slottet bosatte sig dennes nygifta dotter Hilda och hennes make friherre Carl Sparre. På Gunnebo föddes parets två barn, Britta (1890–1963) och Margareta (1900–1985).

Wilhelm Denninghoff lät uppföra en ny byggnad på Gunnebos marker, Villa Denninghoff vid Rådasjön, där han bosatte sig med sin hustru efter dess färdigställande 1898. Villan bytte senare namn till Slottsviken och fungerade under en tid som värdshus och pensionat.

Wilhelm Denninghoff stod som ägare till Gunnebo fram till sin död 1905 och efter det tog hans hustru Jeanna över som ägare fram till sin död. Familjen Sparre blev således ägare först 1922.

Familjen Sparre återförde den forna glansen till Gunnebo och höll ofta stora fester i byggnaden. Båda döttrarnas bröllopsfester hölls på slottet. De kvarvarande byggnaderna rustades upp och parken började återställas.

Carl Sparre dog 1917 och Hilda Sparre kom att bo kvar på Gunnebo fram till sin död 1948. Hon testamenterade Gunnebo till sina båda döttrar. beslöt att sälja fastigheten till Mölndals stad, vilket skedde 1 juli 1949. Dottern Margareta Sparre flyttade från slottet i början av år 1950.

Slottet renoverades åren 1949-52 med hjälp av den information som familjen Halls inventarieförteckningar och arkitekt Carlbergs bevarade originalritningar gav.

Texten delvis tagen från Gunnebos hemsida, delvis från Wikipedia. Mer: Gunnebos ägare genom tiderna.