Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Bratt

Stockholms slott

Byggd på Stora Stadsvarvet och på 454 läster med 31 kanoner och 154 personers besättning. Under tredje oktrojen halverade Stockholms Slott nära nog sin beväpning, till 16 kanoner och minskade besättningen till 140 personer

1:a resan, till Kanton, 25/2 1759 – juli 1761

Kapten: Carl Gustaf Lehman
Superkargörer: Gabriel Beijer, Charles Bratt, Friedrich Habicht, Frans Walter

2:a resan, till Kanton, feb 1762 –aug 1763

Kapten: Mathias Holmers
Superkargörer: Anders Gadd, J. Fr. Pettersson, Dougald Campbell, Claude Laurent, Jean Abraham Grill (på utresan)

3:e resan, till Kanton, 28/12 1765 –aug 1767

Kapten: Carl Gustaf Ekeberg
Superkargörer: Andreas Gadd (dog efter ankomsten till Kina), Jean Abraham Grill, Hans Coopman, John Pike, Ulric M. Valtinson, Jonas Almroth

På denna resa vara Linnélärjungen Anders Sparrman med som skeppsläkare.

1766 låg det Svenska ostindiska kompaniets skepp Stockholms slott utanför Kanton i Kina. På denna resa skedde något ovanligt. Kapen Ekeberg och två superkargörer (den ene var Anders Gadd) friköpte tre slavar, tre unga malajiska pojkar, troligen från ön Nias. Priset ska ha varit 1 800 dlr kmt. Pojkarna ska ha varit mellan sex och åtta år. På Ekebergs begravning berättades om de tre pojkarna:

Dessa slavar voro 3:ne Malej-gossar från stranden av ön Neaz, på västra kusten av Sumatra; de hade där under fredens lugn och palmträdens skugga i sin barndoms oskyldiga joller och lekar glätt sig och sina föräldrar, tills det olyckliga ögnablick, då några försåtlige Holländare rusat fram, fjättrat och släpat dem med sig, så att i stället för det nejden av samma strand förut gav ett glättigt eko av de oskyldigas lek och dans, förbyttes detta snart till ett bedrövligt återskall från tröstlösa föräldrars suck och skrän, som kanske räcker än i denna  stund!

Strax efter köpet av pojkarna avled den ene av de två superkargörerna, Anders Gadd, och enligt reglerna skulle hans varor då säljas för att hans efterlevande skulle få så stor vinst som möjligt. Det betydde att också den lille pojke han just köpt återigen skulle säljas på slavmarknaden. Nu blev det inte så då besättningen på fartyget samlade ihop pengar och betalade för honom.

Vad som hände med de andra två pojkarna är inte känt, men den lille pojken som köpts av kapten Ekeberg följde med hem till hans gård i Uppland, där ingen hade hört talas om Sumatra (än mindre Nias) så han kallades Javanen och fick det svenska namnet Johan Pehr Gustav Philander.

Pehr Philander döptes i Tensta Kyrka den 15 oktober 1769. Då hade han varit i Sverige tre år, lärt sig svenska och en del kristendomskunskap. Dopet var pampigt, med inte mindre än 14 faddrar, och det var inte vilka faddrar som helst. Det är landshövdingen i Uppsala, det är grevar och baroner, familjen Ekeberg finns med, liksom en bruksinspektor, en kyrkoherde och därtill kvinnor som är gifta med alla dessa framstående män.

Mer att läsa om detta:

4:e resan, till Kanton, 9/1 1772 – 20/6 1773

Kapten: Herman H. Strehlenert
Superkargörer: James Maule, stannade i Kanton 1772-1781.

5:e resan, till Kanton, 19/1 1775 – 29/6 1776

Kapten: Jean David Schröder, efter dennes död Peter Peterson
Superkargör: Carl Henr. Forss

6:e resan, till Kanton, 20/1 1777 – 10/6 1778

Kapten: Peter Petersson
Superkargörer: Abraham Alnoor, Peter Johan Bladh. Den senare stannade i Kanton 1778-1784

Skeppspredikanten Hans Petter Wennerberg förde dagbok/journal under resan. Resan också beskriven av Peter Johan Bladh och Peter Petersson.

Wennerbergs dagbok

Wennerbergs dagbok

Advertisements

Enigheten

Ostindiefarare byggd på Djurgårdsvarvet i Stockholm. På 375 läster med 28 kanoner och 140 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 26/12 1748 – 3/6 1751

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: Gabriel Beijer, Anders Gadd, Erik Thierstedt, Gustaf Gabriel Loodh

En som var med på denna resa var Jakob Lagercrantz som 1758 skrev en meritförteckning som han skickade till myndigheterna. Den finns bevarad i Krigsarkivet. På resan var han femte styrman.

Enigheten - 1

Enigheten. Detalj ur akvarell gjord av kapten Erik Moreen på Cronprinsessan Lovisa Ulrica 1748-49.

2:a resan, till Kanton, 20/12 1751 – 5/7 1753

Kapten: Fredrik Pettersson
Superkargörer: Jacob Greiff, Carl Bratt, Abraham Hülphers, Olof Bergendahl

3:e resan, till Kanton, 3/2 1754 – 6/7 1755

Kapten Baltzar Grubb
Superkargörer: Olof Ström, B. Borgman, Peter J. Berenberg

Peter Petterson, G.B. Poies, F. Toutin och J.P. Olbers var styrmän. Skeppspredikant var M. And. Ekegren, fältskär en man med efternamnet Lange, sannolikt Johan Jacob Lange och skeppsskrivare Fr. Bratt. Assistenter var J.C. Osterman och H.W. Hahr.

4:e resan, till Kanton, 3/1 1757 – 3/9 1758

Kapten Charles Chapman
Superkargörer: Jacob Greiff, Friedr. Wilh. König, Gustaf Tham

Styrmän var George B. Poies, J. Andersson, Joh.P. Olbers och Carl P. Boisman. M. And. Ekegren var återigen skeppspredikant medan Carl Fredrik Heinrici d.ä. var fältskär och J.P. Flygare skeppsskrivare. Assistenter var J.C. Osterman och H.W. Hahr.

Efter Ostindiska kompaniets tid

Enighetens skeppsklocka finns bevarad på Nääs slott. Det antas att den bevarats till eftervärlden av Jacob von Utfall, direktör i Ostindiska Kompaniet 1853-66. Han var dock inte superkargör ombord vilket påstås i en del artiklar om klockan. Från 1746 ägde Jacob Von Utfall Nääs. Han dog 1791.

Cronprinsessan Lovisa Ulrica

Endast för medlemmar

Drottningen af Swerige

Byggd i Stockholm, På 387 läster med 30 kanoner och 130 mans besättning.

1:a resan, 10:e expeditionen, till Kanton, 10/1 1742 – 25/7 1744

Kapten: Peter von Utfall
Superkargörer: William Elliot, James Adam Coppinger, Peter Teodor König, Nicolas Heegh

Totalt fanns det 24 intressenter som satsade pengar i expeditionen. Totalt satsades enligt vissa uppgifter 731 121 dlr smt varav Colin Campbell, Hugh Campbell, Niclas Sahlgren och Charles Pike satsade totalt 633 921 dlr smt. Enligt en annan källa satsade Pietro de Prolis änka i Flandern 75 841 dlr smt, den flamländska handelsmannen Urbano Arnold 7 254 och superkargören Michel Verbeke 23 184. Uppgifterna stämmer inte överens och kommer från två olika källor (Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974 och Christian Konincx, The first and second charters of the Swedish East India Company 1731-66, 1980). Sannolikt är totalsumman för liten.

Knappt fjorton dagar efter utresan stötte fartyget på en klippa vid norska kusten, vid Långsund. Reparerades där för drygt 40 000 dlr smt och fick ny rigg. Försäkringen betalade en fjärdedel av beloppet. På det insatta kapitalet lämnades en utdelning av 105 %. Därutöver avsattes en reservfond på 167 863 dlr smt. Te inbringade 1 700 323 dlr smt vid auktionen.

Exempel på pacotill, namn, dlr smt

1:e superkargör William Elliot, 101 266
3:e superkargör Peter Theodor König, 22 830
4:e superkargör Nicholas Heegh, 19 999
1:e kapten Peter von Utfall, 22 935

2:a resan, 13:e expeditionen, till Kanton, 9/1 1745 – 12/1 1745

Kapten: Carl Johan Treutiger
Superkargörer: William Elliot, Peter Teodor König, Alexander Ross, Charles Bratt

Förliste invid Shetland under utresan den 12/1 1745. Gick under tillsammans med Stockholm:

The Stockholm floundered and was lost off Braefield, Dunrossness – nothing now remains of the ship.

The Drottningen af Swerige continued and her captain made the decision to run for the safety of Lerwick.

Unfortunately, as she came into sight of safety, she struck a rock and foundered just hours after the Stockholm.

All the crew from both vessels made it to shore safely.

Under the command of Captain Carl Johan Treutiger, the Drottningen af Swerige of 147 ft and 950 ton, carried 130 men and boasted 32 guns.

Built in Stockholm in 1741 for £12,500 – over £1million today – she was the largest vessel in the company’s fleet. She was a trading vessel to China for the Swedish East India Company.

The Drottningen af Swerige was partially loaded, en route to Cadiz (Spain) for more supplies before heading to Canton in China.

Efter skeppsbrottet blev bara en mindre del av lasten bärgad:

The next morning only scattered wreckage could be seen along the shore of the South Ness of Lerwick. The salvage goods recovered were sold at roup and are listed in the papers of the Vice-Admiral Court; little of the cargo was recovered.

In view of the presence of lead bars (used as ballast), the salvage of the Drottningen was attempted by William Elliot, Robert Hunter and Co, the (French) Eschauzier Brothers and George Innes and Co. During the summer of 1746, Robert Hunter and George Innes recovered 154 and 266 bars or pigs of lead respectively, while the Eschauziers recovered 1330 leads bars, four anchors and a gun of unstated size, all the property of the Swedish Asiatick Co.

The premium for the insurance of the Drottningen was only paid on 30 April 1745, the Royal Exchange Insurance in London paid out to the extent of 90% of the loss in November of the same year. Neither the captain (Carl Johan Treutiger), the first pilot (Carl Gustaf Lehman) nor the supercargoes were held to blame, and all made further voyages for the company.

En av de mer kända personerna i besättningen på Drottningen av Swerige var Carl Gustaf Ekeberg som mönstrat på som tredjestyrman:

Första mötet med Ekeberg som botaniker och upptäckare av naturen får vi år 1745 när Ekeberg mönstrade på skeppet Stockholm som tredje styrman. Denna resa skulle få ett kort och snöpligt slut, då skeppet tillsammans med systerskeppet Drottningen av Sverige led skeppsbrott vid ”Hitland” (Shetlandsöarna). Kapten Ekeberg blev kvar på Shetlandsöarna i tre månader och gjorde där intressanta iakttagelser av naturen och invånarnas levnadsförhållanden. 31 år senare kommer Ekeberg att upprätta ett detaljerat sjökort över Shetlandsöarna.

Fräntorp

De äldsta påträffade uppgifterna om Fräntorp  är från slutet av 1500-talet. 1638 uppges Erik Oxenstierna som ägare till Fräntorp. Erik Carlsson Oxenstierna (1616-1662) var gift med sin syssling Margareta Bielke af Åkerö (1622-1655) och efter hennes död med Ebba Ulfsparre af Broxvik.

År 1672 innehades Fräntorps säteri av Erik Oxenstiernas dotter Sigrid (1649-1721) och hennes make Axel Leijonsköld (1640-1712). Detta par hade emellertid förpantat egendomen mot 1000 rdr specie till landsbokhållaren Lars Håkonsson. 1678 blev Håkonsson ägare till Fräntorp.

Efter Håkonsson så ägde hans änka Anna Rödbeck egendomen hade hon 1722 utarrenderad till trädgårdsmästaren Olof Andersson som bättrade upp sina affärer genom att hålla krogrörelse där, vilket ej såga med blida ögon av gästgivaren i Partille. Det blev rättegång varvid krogen dömdes som olaglig och till att stängas.

1730 är borgmästare Dan Lenberg i Vänersborg  ägare, men hade gården utarrenderad. I slutet av 1730-talet och början av 1740-talet är en Oluf Arfwidsson som arrendator.  År 1743 arrenderades och beboddes Fräntorp av I.H.Röhl. Lenberg är fortfarande ägare år 1747 . Han arrenderade då ut egendomen till jaktlöjtnanten Stephan Ståhle. Rådman Sven Wengren i Göteborg, själv från Vänersborg, var 1754 förmyndare för Lenbergs dotter Anna Elisabet Lenberg och sålde samma år Fräntorp till körsnären i Göteborg Lars Quiding för 7000 daler silvermynt.

Lars P. Quiding (1714-1789) hade 1743 vunnit burskap som buntmakare i Göteborg. Som ägare av Fräntorp ville Quiding ”skyndsamt från utrikes ort införskriva pileträd till utplantering å Fräntorps utmärker till tunnband’, men lyckades inte med detta på grund av grannarnas motstånd.

Quiding och hans hustru Anna sålde 1770 Fräntorp till superkargen Fredrik Bratt för 28.000 dir Stmt. I priset ingick på gården befintlig boskap, åk- och körredskap, spannmål och viktualier.- Quiding inköpte senare Vidkärr och ett par Torpagårdar.

Fredrik Bratt (1729-1793), son till rådmannen i Göteborg, Jacob Bratt och hans fru Sophia Schröder, var gift med Catharina Margareta Minten, dotter till  vinhandlaren/traktören Johan Minten och Regina Werkamp. Bratt innehade Fräntorp till sin död och sterbhusdelägarna efter honom intill 1800.

Handlanden Johannes D:son Wetterling år 1800 ett helt mantal Fräntorp för 15.000 rdr rgs. Säljare var förutom änkan Bratt sönerna J.J. och Pr.Bratt, mågarna Jacob D. Wetterling och Peter Wennerholm samt omyndiga dottern Magdalena Bratt.

Johannes D:son  Wetterling (1741-1804) hade 1763 vunnit burskap som handlande i Göteborg och medlemsskap  Handelssocieteten. Han var gift med Catharina Maria Jacobsson, dotter av notarie Anders Jacobsson och Rebecka Malmér.

Wetterling var under sista åren av 1790-talet redogörare för och tillsamman med P.P.Ekman och G.B.Santessons Enka & Co ägare av Lisebergs Sockerbruk. Han dog 1804 och makan 1805. Sonen Jacob Daniel Wetterling(1771-1822), sedan 1797 ägare av Böö efter att fadern skänkt honom herrgården, ärvde Fräntorp. Jacob Daniel Wetterling vann burskap som handlande och blev medlem i Handelssocieteten år 1805. Han var gift med Sophia Regina Bratt (1773-1845), dotter till ovannämnda Fredrik Bratt och Catharina M. Minton.

År 1813 sålde Wetterling Fräntorp till grosshandlaren och riksdagsmannen Peter Malm. Köpeskillingen var 44.000 rdr rgs. Sven Peter Malm (1779-1025), son till  grosshandlaren och innehavaren av landeriet Kvibergsnäs, Jonas Malm, erhöll 1802 förening med Handelssocieteten i och l804 burskap som handlande i staden. Han är från faderns död 1808 till 1811 tillsammans med äldre brodern Niclas Malm som innehavare av Kvibergsnäs .

I bouppteckningen efter Malm, som avled på Fräntorp 3 sept.1825, värderas gården till 24.000 rdr b:co. Sterbhusdelägarna sålde 1826 Fräntorp till grosshandlaren David Carnegie s:r för 17.010 rdr b;co.

Carnegies familj bodde på Fräntorp under sommaren, men änkefru Carnegie inköpte kort före sin död år 1840 även Stora Torp. Hon gifte sig 1845 med sin kusin David Carnegie J:r, då änkling efter sin första maka Julie Zeuthen. Fräntorp värderades 1837 till 21.600 rdr b:co. men” när Carnegie 1849 sålde egendomen, var det för 33.333.1/3 rdr b:co. Köpare var Otto Reinhold Bennet (1813-1895).

Näste ägare blev Theodor Noring, som 1859 köpte egendomen för 80.000 rdr mt och 186l erhöll fastebrev, Noring kom emellertid på obestånd och tvingades överlåta sin egendom till borgernärerna. Borgmästare Johan Erik Reuterfeldt (1815-1880) köpte 1863 Fräntorp av sysslomannen i Norings konkursmassa för 79.000 rdr rmt. Reuterfeldt innehade egendomen till 1873 då han sålde till Carl Bengtson. Köpeskillingen var då 80000 kronor.

Vid sekelskiftet 1900 övergick Fräntorp till Säfveåns AB. År 1926 försålde Säfveåns A-B större delen av sina jordegendomar till staden. År 1936 uppläts Fräntorp till ett antal nybyggare som under sakkunnig ledning fick bygga sina egnahem i stort sett helt i egen regi i enlighet med en plan gjord av stadsträdgårdsmästare E A Wahman. För att få tilldelning av tomtmark i Fräntorp krävdes:

  1. Nybyggaren fick inte ha någon förmögenhet.
  2. Man måste ha ett fast arbete, och
  3. Minst ett men helst två barn skulle familjen ha (några undantag gjordes från
    detta).
Fräntorp

Fräntorps mangårdsbyggnad 1937.

Liseberg

Del 1 av 32 i serien Landerier

Staden Göteborg grundades 1621 och då övertogs den mark som vi idag kallar för Liseberg från Nya Lödöse. De vackra ängarna använde man först som betesmark för boskap av olika slag. På slätterna stod hästar och kor och uppför det vackra berget strävade getter och får. Tobak var en begärlig vara på 1600-talet och några driftiga herrar upptäckte att den bördiga jorden lämpade sig ypperligt för ett tobaksplantage. Piporna fylldes av väldoftande Lisebergstobak och man beslöt att även nyttja resten av jorden, som sträckte sig från Örgrytevägen och Getebergsäng ner till Mölndalsån.

De förmögna borgarna som gick och våndades innanför vallgravarna började gripas av gröna-vågentankar. Den ökade trafiken på trånga gator, dålig renhållning och krogarnas mångfald fick dem att drömma om en egen liten täppa för fritidsbruk på landet. Örgryte låg lagom långt bort!

Landeriet Liseberg – fast det hette inte så då – delades in i lotter, ungefär som man nuförtiden kan köpa eller hyra en kolonilott. Lotterna delades in i ”morgnar”. En morgon var precis så mycket jord som en man kunde plöja under en morgon. Förmögna herrar hyrde många morgnar. Cornelius Johan Canter hette en göteborgare, som odlade 87 morgnar. För dem fick han årligen betala 98 daler och 28 silvermynt.

Rådman Jacob Bratt övertog 1740 landeriet, som då kallades för det ”Brattiska plantaget”. Då kom de allra första byggnaderna. Det var plank och det var torkhus för tobaken. Jacob Bratt var en framåtsträvande herre, som startade ett stärkelsebruk som senare blev sockerbruk just där Rondo ligger idag.

År 1753 hade Jacob Bratt dött och hans arvingar sålde landeriet till Johan Anders Lamberg. Han var en mycket framgångsrik köpman – en rikskändis – och son till riksdagsmannen, gymnasielektorn och kyrkoherden i Lundby – Petrus Lamberg. Johan Anders var Sveriges störste klädeshandlare. En gång i Stockholm köpte han varor för tre tunnor guld i värde. Stockholmarna bleknade.

På sin tid älskade Johan Anders trädgårdar och sin fru. Han planterade ekar i parken och han byggde ett hus till sin hustru. Det hus som vi idag kallar Landeriet. Hans hustru hette Elisabeth Söderberg, men han kallade henne kärleksfullt för Lisa. Så fick Liseberg sitt namn. Johan Anders döpte området till Lisas berg, som så småningom blev Liseberg. Huset användes som sommarstuga. Det har forskarna räknat ut efter att ha funnit bouppteckningen efter Lisas död 1768. Varenda spegel, vartenda litet sängbord fanns upptecknat, vartenda krusat örngott och varje liten soppslev. Men där fanns inte ett ord om någon silverservis. På det viset begrep man att makarna ägde ett hem i Göteborg med silverservis, och det var där man vistades under vintern.

Sockerfabriken utvecklades på egen hand. 1773, när Johan Daniel Bestman var bas, arbetade där en gesäll, tre drängar och tre arbetskarlar. Sockerbruket bytte ofta ägare, men landeriet Liseberg behölls av arvingarna efter makarna Lamberg till 1793. Då kom sex oroliga år, för köparen hette major Johan Henrik Rosenschütz! Han var bara 30 år, men hade hunnit med åtskilliga häpnadsväckande bravader. Till exempel hade han lyckats bli portförbjuden på alla Gustav III:s fester på slottet i Stockholm.

Johan Henrik och hans första fru bodde i huvudstaden några år, för de tyckte att Göteborg var i bonnigaste laget. När Johan Henrik återkom till Göteborg hade han fortfarande kvar en del av fadersarvet att sätta sprätt på.

Han anlände till Liseberg i en förgylld vagn dragen av sex eldiga hingstar och med en fantastiskt utstyrd zigenare på kuskbocken. Åskådarna trodde först att det var en exotisk kung, men vande sig med tiden.

Johan Henrik ägnade inte mycket tid åt Liseberg, hittade en ny fru i Borås 1798, men snart övergav han både henne och Liseberg och flyttade till Marieberg, nära Kungälv. Där hade han ett fullständigt harem och anordnade överdådiga fester. Gästerna hämtades även sommartid i släde. Men det gick utför med Johan Henrik, som till slut dog på fattighus i Stockholm.

För Liseberg gick det bättre. Kommerserrådet Andreas Andersson köpte Liseberg, restaurerade huvudbyggnaden och invigde den 1801 med en jättelik bal. Det är det hus, som idag är Wärdshuset och som ritades av stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg. Prosten i Örgryte välsignade huset och fyrverkeriet syntes till Vinga. Det var fest och stil och många internationella besök av framstående kulturmänniskor.

Sen gick det utför ett tag. Liseberg köptes av en köpman, som höll sig på fel sida av lagen. Han förvandlade parken till en operationsbas för en jättelik smugglarverksamhet. Dyrt tjuvgods smugglades med fartyg från utlandet och skeppades nattetid i land i Askimsbukten. En del smuggelgods kom även landvägen. Liseberg med sin fantastiska natur erbjöd många intressanta skrymslen. Från Örgrytevägen och Mölndalsån kom massor av dyrbarheter och gömdes på området.

När köpmannen åkt fast, kommit på obestånd och dött, hittade man många finurligt gömda dyrgripar från utlandet i parken.

Den 20 februari 1808 brann sockerbruket ner. Det var en våldsam brand, men stadens brandmän lyckades rädda herrgården och det lambergska huset.

1819 köptes Liseberg av handlaren Olof Melin, som också ägde gården Olivedal vid Slottsskogen. Hans intresse för Liseberg var dock inte stort och snart var det dags att sälja – med god förtjänst.

John Nonnen var född i Liverpool och en passionerad trädgårdsälskare. Han var den som införde dahlian i Sverige och Liseberg pryddes av dahlior så fort han köpt marken. Alla byggnader klädde han med vildvin. Han övertog de vackra byggnaderna med möbler och skjulen med trädgårdsredskap. Allt köpte han – utom två jättelika speglar, som fanns i nuvarande Wärdshuset. Av dem kunde hans döttrar bli alltför fåfänga, menade han. Familjen, som bodde en period i Frankrike, hade flytt undan Franska Revolutionen – engelsmän stod inte högt i kurs – till Hamburg. Snart intogs staden av franska trupper och familjen tvingades upplåta sitt hem till Marskalk Jean Baptiste Bernadotte, som senare blev Kung Carl XIV Johan i Sverige. Familjen reste vidare och kom så småningom till Göteborg.

Lisebergs landeri

Lisebergs landeri (Idag Wärdshuset).
Den egentliga landeribyggnaden var dock inte detta hus utan låg mittemot.

John Nonnen började driva sockerbruket vid Klippan tillsammans med Carnegie. Och John var en friskus, som varje dag promenerade från hemmet på Liseberg till jobbet. Folk på Södra Vägen ställde klockorna efter honom. I hemmet talades engelska. Äldsta dottern Fanny, född 1800, tog en engelsman till make. Det var pastorn Morgan. Efter ett storstilat bröllop i nuvarande Wärdshuset, där familjen bodde, flyttade Morgan och Fanny in i huset mittemot – Landeriet.

Det fanns inga rosa grindar mot Örgrytevägen, men två eleganta portvaktsstugor av timmer. Mellan dem portar av trä; två små för fotgängare och två stora för ekipage. Prunkande rabatter fanns där Lisebergshallen nu ligger. Alla unga herrar, som spankulerade på Örgrytevägen kastade blickar in mellan trägrindarna – inte av intresse för rabatter, utan för de vackra systrarna Nonnen: Mary, Emily, Charlotte och Ann. Men alla förblev ogifta.

De höll Göteborgs enda litterära salong och berömda göteborgare besökte ofta hemmet. Den 22 februari, när fru Nonnen och Emily fyllde år, fick de anställda punsch klockan fyra och fick därefter beskåda gästernas intåg. Där kom Viktor Rydberg, Oscar Dickson, domprosten Wieselgren, vinhandlare Broddelius och cigarrfabrikör Lampe. Emily, som blev känd i hela landet när hon redigerade den kortlivade ungdomstidningen Talltrasten, drog sig ofta tillbaka till Lusthuset, där hon och systern Mary målade och skrev små böcker för barn. De älskade systrarna bodde på Liseberg till sin ålders höst i början av 1900-talet.

En gång tänkte järnvägen dra en räls tvärsöver Liseberg. ”Där bor visst bara ett par gamla tanter.”, sa man. Då blev det ett ramaskri i hela stan och Liseberg räddades. Den enda brodern Nonnen – Edward – var den som definitivt stoppade järnvägen. Han hade flyttat till Degeberg i Västergötland, där han grundade rikets första lantbrukshögskola. Redan i ungdomen på Liseberg tog han emot trädgårdselever, så dagens prunkande park har en rik tradition bakom sig.

Hur gick det sen?

Stan köpte parken. I husen hade man hyresgäster. Bland andra Ebbe Lieberath, scoutpionjären, som bodde med sin livliga familj på Landeriet. Det roligaste han visste var när hans bror vaknade och slog huvudet i taket…

– Jag undrar om barn har lika roligt nu som jag hade på Liseberg, sa han när Liseberg blev nöjespark i samband med utställningen i Göteborg 1923. Det är något han kan vara helt säker på!

Texten ursprungligen publicerad på en gammal version av Lisebergs hemsida.

Bratt – från Mariestad till handelseliten i Göteborg

Del 18 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Lars Bratt (1649-1697) föddes i Mariestad och flyttade till Göteborg. Han var gift med Christina Matzen (-1692), dotter till handelsmannen David Matzen d.ä. Vid hennes död gifte Lars Bratt om sig med Christina Schröder vars bror Johan Schröder var gift med en annan dotter till David Matzen d.ä., Clara Matzen (1660-1709) i hennes första gifte. Lars Bratt var järnexportör, redare och minuthandlare. Innan han startade eget var han anställd hos David Matzen d.ä. i dennes grosshandlarfirma. Efter Lars Bratts död gifte Christina Schröder om sig med handelsmannen Martin Edenberg (1668-1729). Martin Edenberg var bror till Petter Edenberg (-1739), rådman i Jönköping och son till Per Svensson och Margareta Dreijer (Dräger) (-1720). Av allt att döma var Edenbergs redare för så kallade edsbåtar som trafikerade Göta älv med gods och namnet tycks ha kommit därav.

Dottern Sofia Christina Larsdotter Bratt (1686-1758) var i sitt första äktenskap gift med Israel Skragge, ägare till Crontorps gård i Visnum socken, (1660-1725) och i sitt andra med Lars Åberg (1678-1741). En annan dotter, Catharina Larsdotter Bratt var gift med Matthias Herman Lauterbach och en tredje, Anna Larsdotter Bratt, med med handelsmannen Johan Thiman. Christina Larsdotter Bratt (-1745), en fjärde dotter var gift med Andreas Hyllgren, handelsman. Deras son Jacob Hyllgren var anställd i Ostindiska kompaniet, på sista resan som superkargör. Han dog i Kanton år 1750.

Lars Bratts son Jacob Bratt (1679-1748) var redare och rådman i Göteborg. Jacob Bratt var gift med Sara Sofia Schröder (-1752), dotter till Erik Schröder och Catharina Häger. Hans dotter Catharina Maria Bratt var gift med Olof Larsson Wennerberg (1693-) som till en början var anställd av Jacob Bratt. Dottern Sofia Bratt (1726-?) var först gift med rådmannen Petter Silvander (-1750) och sen i andra giftet med Johan Fredrik Bauer (-1801), garvare och ägare av Gubbero landeri och dottern Eleonora Bratt med Nils Lundvall.

Två söner till Jacob Bratt, Carl Bratt och Fredrik Bratt (1720-1802) blev superkargörer i Ostindiska kompaniet. Carl (Charles) Bratt genomförde 5 resor som superkargör på 1740 och 1750-talen. Under den första resan kom han visserligen inte längre än till Shetland där fartyget förliste men på de övriga åkte han både dit och hem igen. Både på den resan och nästa resa till Kanton 1746-47 var Carl Johan Treutiger kapten för skeppen som Carl Bratt var superkargör ombord på.

I detta sammanhang kan noteras att det fanns andra familjer med namnet Bratt som kom att bli prominenta köpmän i Göteborg.  En sådan familj var Bratt från Brattfors. En medlem ur denna familj, Lars Gustaf Bratt (1824-1898) var en av Göteborgs största järnexportörer från 1860-talet. Från början av 1870-talet var firman den allra största göteborgska järnexportfirman.