Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Barclay

Rederi AB Örnen

Rederi AB Örnen, i Göteborg, var Sveriges största rederi under dess verksamhetsår 1873-1893. Grundare av bolaget var sjökapten J. F. Strömberg, (huvudredare), grossh. C. O. Kjellberg, grossh. A. L. Pinéus, kommendörkapten Emil Ekman och sjökapten O. P. Övergaard. Total fanns det 53 aktieägare.

Vid grundandet var aktiekapitalet 1 miljon kronor men det utökades bl.a. genom övertagande av fartyg från nya delägare. Aktiekapitalet utökades till 1,5 milj. rdr år 1874 och till 1 816 000 kr år 1878.

Örnen var Sveriges sista stora segelfartsrederi med sjutton skepp, när det var som störst. Varvet Kusten inköptes strax efter starten; för reparationer och fartygsbyggen åt rederiet och även reparationer åt andra i fartygsbranschen. Sjökapten Johan Ferdinand Strömberg (1825-1894) var delägare och verkställande direktör i Rederi AB Örnen. Lån för att starta verksamheten bistod Skandinaviska Kredit AB och stadsmäklare

Strax efter starten köpte rederiet Varvet Kusten AB som bildats 1865. Ägare av Varvet Kusten AB vid denna tid var C.O. Kjellberg (20%), Alexander Barclay (19%), Emil Ekman (5%), J.F. Strömberg (5%), Gustaf Melin, E Brusewitz, Jonas Kjellberg, Charles O. Bäck, D. Carnegie & Co, Wilhelm Röhss, William Gibson & Söner och C. E. Olsson. Alla dessa blev när Varvet Kusten köptes upp istället delägare i Rederi AB Örnen där J.A. Kjellberg & Söner, Alex. Barclay & Co, A.L. Pinéus, G.H. Hegardt & CoWilliam Gibson & Söner, August Leffler samt flera av delägarna i Varvet Kusten AB redan var delägare. När Rederi AB Örnen bildades övertogs delägarnas andelar i olika fartyg.

Samtidigt som Varvet Kusten köptes övertogs även egendomarna Bellevue och Gibraltar som båda låg runt varvet.

Bolaget omfattade det största tonnaget, 11 224 nettoton, åren 1878-79, då företaget redade 17 segelfartyg. 1883 hade Örnen 16 fartyg med ett sammanlagt tonnage på 10 939 ton vilket innebar att det tonnagemässigt var Sveriges största rederi.

Förutom under några få år var Rederi AB Örnen aldrig någon bra affär och redan 1883 började fartygen säljas.1893 fanns fem fartyg kvar och de köptes då av G.D. Kennedy och John E. Olsson med G. Kennedy som huvudägare med 75% i fartygen och John E. Olsson som huvudredare trots hans minoritetsintresse i bolaget.

Örnenrederiets olönsamhet och avveckling ledde till konkurs för stadmäklare J.M. Möller som ordnat lån till företaget. Handelsfirman G.H. Hegardt & Co drogs också med i det ekonomiska fallet och gick i konkurs.

Segelfartyg som tillhörde Rederi AB Örnen

Albatross, -1893, sålt till John E. Olsson
Condoren, -1893, 1 160 registerton, sålt till John E. Olsson
Gamen, – 1893, sålt till John E. Olsson
Gladan, -1893, sålt till John E. Olsson
Gripen,  1874- 1893, 1 172 bruttoregisterton, 54,6 meter långt, byggt i Medford 1870 som J.F. Foster. Sålt till John E. Olsson är 1893.
Lärkan, byggd på Kustens varv
Skatan
Storken, 1880-, byggd på Kustens varv
Tärnan, byggd på Kustens varv
William och Anna, 1873-, övertogs från William Gibson & Söner
Örnen (I) 1873-1876, tidigare Josiah L. Hale. Påseglades och förliste i Engelska kanalen 1876. Kapten var Hugo Eiserman.
Örnen (II), 1877-, 1 500 ton, byggd på Kustens varv. Kapten var Hugo Eiserman.

Källor: CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-22, John Murray, G.D. Kennedy, 2016, Hallén, Olsson, Rosengren och Sandberg, Majornas historia, 2007

 

Advertisements

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

Sven Renström & Co

Del 14 av 19 i serien 1800-talets handelshus

Sven Renström & Co grundades 1816 i Göteborg i dyningarna efter de många företag som de åren gick i konkurs efter att kontinentalblockaden upphört, Ostindiska kompaniet lagts ner och sillen försvunnit. Grundare var Sven Renström (1793-1869) och firman bar länge bara hans namn. Verksamheten var förts hand som mottagare av järn från bruken och i mindre utsträckning export av järn. Huvuddelen av det järn firman köpte från bruken såldes vidare till andra handelshus för export.

I början handlade firman kanske främst med järn från Svaneholms bruk men från omkring 1850 blev Storfors firmans viktigaste brukskontakt. I Storfors järnbruk blev Sven Renström också delägare och ägde en fjärdedel. Fram till 1879 då var firman kommissionär för Storfors bruk men det året överfördes kommissionärsskapet på L.G. Bratt & Co. Ett annat järnbuk där firman hade stora ekonomiska intressen var Kohlsäter. Sven Renström & Co var också en betydande exportör av trävaror.

Gamla rörverket, Storfors bruk

Gamla rörverket, Storfors bruk

I firman blev Peter Hammarberg (1814-88) delägare år 1843 och år 1851 bytte firman namn till Sven Renström & Co. Vid Sven Renströms död blev James Leffler (1838–1893), svärson till Peter Hammarberg, delägare i firman (utträdde 1880) och 1872 George Barclay (utträdde 1 juli 1887) samt James Hammarberg (1847-96), son till Peter Hammarberg. Firman upphörde den 31 december 1909.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Kuuse, Ekman – ett handelshus 1802-1996, 1996

Rosenlunds Spinneri AB

Del 1 av 4 i serien Textilföretag

1846 grundade Carl David Lundström , då anställd i Alex. Barclay & Co, tillsammans med Alex. Barclay & Co  samt Röhss & Brusewitz (senare övertogs aktieposten av firma Wilhelm Röhss) Rosenlunds Spinneri AB som åren 1847-48 uppförde ett stort bomullspinneri vid  i Göteborg, i det område som idag har namn efter fabriken. C.D. Lundström blev disponent för det nya företaget.

1854 anlade Rosenlunds Spinneri AB en filial i Gamlestaden i de byggnader som tillhört de gamla nedlagda Sahlgrenska sockerbruket. Där anlades såväl bomullsspinneri som väveri. 1855 hade Rosenlund 500 anställda och var  ett av de största företagen i Göteborg. Under 1860-talets krisår för bomullsindustrin låg produktionen i Gamlestaden dock nere.

På 1870-talet expanderade Rosenlunds-företaget kraftigt med investeringar från både C.D. Lundström och år 1873 byggde en ny spinneribyggnad i Gamlestaden. Samma år köptes också  Anderstorps spinneri i Lindome vilket innebar att företaget nu hade fyra spinnerier. 1875 hade Rosenlunds Spinneri AB över 1000 arbetare i sina fabriker, varav hälften i Gamlestaden.

Rosenlunds Fabriker

Rosenlunds Fabriker

Emellertid fick firman problem på grund av spekulationerna i bomull som den ena huvudägaren, Alex. Barclay & Co ägnade sig åt. Alex. Barclay & Co gick i konkurs år 1877. Under trycket från denna konkurs tvingades Rosenlundsföretag avveckla filialverksamheterna.

C.D. Lundström dog 1879. Gamlestadsanläggningen med 500 anställda såldes 1880 till firman Johansson & Carlander.  Sedan övergick aktiemajoriteten i Rosenlunds Spinneri AB istället till engelsmannen Charles Hill. Vid denna tidpunkt hade Rosenlund cirka 360 anställda totalt. Hill innehade Rosenlunds Spinneri AB intill 1883 när verksamheten överläts på en nytt bolag ägt av hans son Edmund Hill och G. Rettig från Stockholm. 1894 rekonstruerades detta företag med Edmund Hill, D.G. Restadius och Gustaf Werner i styrelsen. 1902 brann fabriken ner och företaget avvecklades.

Idag finns en enda byggnad från Rosenlunds Fabriker kvar. Den enda byggnad som finns kvar är den byggnad med adress Esperantoplatsen 7-9 som på 1970-talet innehöll Renströmska jazzklubben, senare lokal för gayklubben Touch och numera med bl.a. Språkcafét. Byggnaden uppfördes på 1850-talet.

Alex. Barclay & Co

Del 3 av 19 i serien 1800-talets handelshus

1807 kom Alexander Barclay d.ä. till Sverige efter några år i Hamburg. Till en början drev han affärer i eget namn men grundade 1815 en handelsfirma med namnet Alex. Barclay & Co. En trolig partner var hans bror James Barclay. 1826 registrerades Alexander Barclay d.ä., John Åhman och Lars Bergman som delägare. 1832 togs John Barclay, brorson till Alexander Barclay d.ä. och son till James Barclay in i firman. 1833 dog Alex. Barclay men firman fortsatte oförändrad med de tre andra delägarna. Alexander Barclay d.y, (1817-1885) bror till John Barclay blev senare delägare i företaget.

Firman satsade till en början på import av kolonialvaror som tobak, socker och bomull från USA. Något som låg i tiden med tanke på att Göteborg under kontintentalblockaden i början av 1800-talet var smuggelcentrum för sådan varor från USA till Storbritannien. Bomullsimporten ledde till att bolaget blev den viktigaste leverantören till flera textilindustrier och på liknande sätt var det inom sockerindustrin. Som en följd av det kom firman också att i sockerbruk och textilindustrier i Göteborg.

Firman blev också den största järnexportören i Göteborg under 1820-, 1830- och 1840-talen på grund av de goda kontakterna i USA men därefter minskade firmans betydelse som järnexportör. I likhet med Olof Wijk & Co gick en stor del av järnexporten till USA och Alex. Barclay & co överlevde krisen vid kontinentalperiodens slut i motsats till många andra handelshus.

John Barclay

John Barclay

1827 investerade John Barclay (1810-67) tillsammans med Fredrich Willerding i sockerbruket Idogheten som de ägde fram till 1849. John Barclay blev därefter istället ägare av 1/7 i D. Carnegie & Co som drev Göteborgs största sockerbruk. Hans svärfar Jan Lamberg var en av grundarna av D.Carnegie & Co år 1803. Denna andel tycks sedan ha övergått ill Alex. Barclay & C0

Firman investerade åren 1847-48 stora summor i bygget av Rosenlunds Spinneri. De andra delägarna Rosenlunds Spinneri AB var initiativtagaren Carl David Lundström (1809-79, svärson till Lars Bergman) och Röhss & Brusewitz. Den senare posten övertogs senare av firma Wilhelm Röhss (Wilhelm Röhss & Co). 1854 anlade Rosenlunds Spinneri AB en filial i Gamlestaden i de byggnader som tillhört de gamla nedlagda Sahlgrenska sockerbruket. Där anlades såväl bomullsspinneri som väveri. 1855 hade Rosenlund 500 anställda och var  ett av de största företagen i Göteborg. Under 1860-talets krisår för bomullsindustrin låg produktionen i Gamlestaden dock nere.

På 1860-talet upphörde firmans järnexport och det viktigaste verksamhetsområdet vid sidan av textilindustrin blev bomullsimporten.

På 1870-talet expanderade Rosenlunds-företaget kraftigt med investeringar från både C.D. Lundström och år 1873 byggde en ny spinneribyggnad i Gamlestaden. Samma år köptes också  Anderstorps spinneri i Lindome vilket innebar att företaget nu hade fyra spinnerier. 1875 hade Rosenlunds Spinneri AB över 1000 arbetare i sina fabriker, varav hälften i Gamlestaden.

Rosenlunds Fabriker

Rosenlunds Fabriker

Samtidigt började dock Alex. Barclay & Co få ekonomiska problem på grund av misslyckad spekulationshandel i bomull. På tre år, 1874, 1875 och 1876 förlorade firman 1,2 miljoner kronor. Det egna kapitalet hade innan spekulationsförlusterna varit 563 000 kronror och Alex. Barclay & Co  gick i konkurs år 1877 med 3,8 miljoner i tillgångar och 5,4 miljoner i skulder. Av tillgångarna var 2,3 miljoner fordringar hos Rosenlunds Spinneri AB som därefter belånats av Alex. Barclay & Co. Även aktierna i Rosenlunds Spinneri AB (lite över en tredjedel av aktiekapitalet) hade belånats. Konkursen innebar att aktierna i D.Carnegie & Co såldes.

Även Rosenlunds Spinneri AB drabbades av konkursen i Alex. Barclay & Co men överlevde. C.D. Lundström dog 1879. Gamlestadsanläggningen med 500 anställda såldes 1880 till firman Johansson & Carlander.  Sedan övergick aktiemajoriteten i Rosenlunds Spinneri AB istället till engelsmannen Charles Hill. Vid denna tidpunkt hade Rosenlund cirka 360 anställda totalt.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Kuuse, Ekman – ett handelshus 1802-96, 1996

Alexander Barclay

Alexander Barclay (1778-1833) fick burskap i Göteborg år 1807. Innan dess hade han levt ett antal år i Hamburg där han verkat som affärsman. Han lämnade Hamburg när kontinentalsystemet infördes. Han byggde snabbt upp ett ansenligt handelshus med hjälp av de goda förhållandena i Göteborg under kontinentalblockaden. Alexander Barclays bror James Barclay var gift med Jacobina Campbell. Om eller hur hon eventuellt var släkt med andra Campbells i Göteborg eller Stockholm har jag ej kunnat utröna.

I huvudsak fokuserade Alexander Barclay på import av kolonialvaror som bomull, tobak och socker, men han var även engagerad i exporten av stångjärn till USA tillsammans med fyra andra firmor, Olof Wijk, Joseph & Olof Hall, A.P. Frödings Enka (tidigare Martin Holterman) och Robert Dickson & Co. I motsats till Olof Wijk, far och son Hall samt Robert Dickson blev Barclay ingen större järnexportör förrän efter kontinentablockaden.

Barclay fick stora ekonomiska problem när kontinentalblockaden, den gyllene perioden i Göteborg, var över men gick aldrig i konkurs.

Efter kontinentalblockaden omvandlades dock Barclays firma till Alex. Barclay & Co. Firman var fram till mitten av 1800-talet Göteborg ledande järnexportfirma och därefter forsatt en av de största fram till konkursen 1877. A. Barclay & Co var även av de två största bomullsimportörerna. Den andra stora firman var Olof Wijk.

Barclay – bomull och socker

Del 10 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Alexander Barclay (1778-1833) var ytterligare en av de skottar som kom till Göteborg för att tjäna pengar under kontinentalblockaden och Napoleonkrigen. En i den första vågen tillsammans med sådana som Robert Dickson d.ä. och David Carnegie d.ä.

1807 kom han till Göteborg och 1815 grundade han Alex. Barclay & Co. Firman blev en av de ledande järnexportfirmorna i Göteborg under 1820- till 1840-talen. Utöver järn exporterade firman också trä samt var stadens största bomullsimportör.

1847 deltog Alex. Barclay & Co i bildandet av Rosenlunds Spinneri tillsammans med firman Röhss & Brusewitz och initiativtagaren C.D. Lundström. Ägare av Alex. Barclay & Co vid denna tid var Alexander Barclay d.y. (1817-1885), brorson till firmans grundare och Lars Bergman, svärfar till C.D. Lundström (1809-1879). År 1854 inköpte Rosenlund också familjen Magnus gamla sockerbruk i Gamlestaden och inrättade där en filialfabrik, ett spinneri och blekeri. På 1860-talet låg produktionen i Gamlestaden nere under flera år, men på 1870-talet byggdes det nytt och det investerades kraftigt i fabriken där och 1873 köptes Anderstorps spinneri i Lindome. 1875 hade firman över 1000 arbetare i sina fabriker, varav hälften i Gamlestaden.

Firman Alex. Barclay & Co spekulerade samtidigt kraftigt i bomull och misslyckades med detta varvid en konkurs var ett faktum år 1877. Eftersom firman ägde 1/3 av aktierna i Rosenlund och hade lånat ut bedytande belopp till textilföretagets expansion innebar detta också problem för Rosenlundsföretaget som tvingades sälja fabrikerna i Anderstorp och Gamlestaden. De senare köptes av firman Johansson & Carlander år 1880. C.D. Lundström dog 1879 och Rosenlundsbolaget övergick då i Charles Hills ägo.

John Barclay (1810-1867), äldre bror till Alexander Barclay d.y., blev 1851 delägare i D. Carnegie & Co HB med 1/7 av kapitalet vilket svärfadern Jan Lamberg (1771-1834) varit hälftenägare från 1803 till sin död. Innan dess hade John Barclay varit delägare i det konkurrerande sockerbruket Idogheten mellan 1827 och 1849. Företaget ägdes tillsammans med F. Willerding. Vid faderns död år 1867 inträdde John Barclays bror Alexander Barclay i D. Carnegie & Co istället. Vid hans konkurs år 1877 inlöstes hans andel i bolaget. Även en annan delägares, Morris Jacobson, andel inlöstes samtidigt.

John Barclay och Martina Lamberg

John Barclay och hans fru Martina f. Lamberg.

En son till John Barclay, George Barclay (1841-1921) gifte sig med Wilhelmina Dickson från den rika och inflytelserika Dickson-familjen. Dottern Martina Barclay gifte in sig i familjen Gibson och en syster var gift med handels- och industrimannen Peter Hammarberg.

I dagens Sverige finns det två personer med namnet Barclay som kan hittas bland företag och verksamheter. Bägge på olika sätt involverade i fatsighetsbranschen. Det är dels William Barclay (1928-) och Max Barclay (1971-), verksam inom fastighetsbolaget Newsec.

Läs mer: Systembolaget, Katolska kyrkan Gbg1, Katolska kyrkan Gbg2, HGU,

Andra källor:
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919

Gunnebo

Gården Gunnebo förekommer under medeltiden i förteckningar över Skara domprosteris egendomar, men övergick 1396 i kronans ägo. 1582 överlät Johan III gården till sin kusin Erik Gustavsson Stenbock, men redan 1599 drog hertig Karl in gården till kronan. 1609 förlänades dock Erik Gustavsson Stenbocks änka, Malin Sture, Gunnebo. Gården går sedan i arv inom Stenbockska ätten fram till 1711, då manufaktören Hans Coopman erhöll Gunnebo. Efter dennes död tog hans söner över egendomen och sålde den 1774 till packhusinspektören Joakim Ulrik af Ditmer. Redan fyra år senare sålde af Ditmer Gunnebo till handelsmannen John Hall d.ä. för 4 500 riksdaler

1778 köpte handelsmannen John Hall egendomen Gunnebo i Fässbergs socken för att där låta uppföra ett sommarställe. Föga anade han då hur länge hans familj skulle behöva vänta på att få flytta in på Gunnebo; 18 år senare hölls invigningsfesten. Familjen Hall ägde och bebodde Gunnebo i endast två generationer, men deras påverkan på Gunnebo är den mest genomgripande och har därmed en central roll i historieskrivningen. Gunnebo var redan på 1700-talet en gammal gård och namnet förekommer första gången i en förteckning över kyrkans egendomar i slutet av 1300-talet.

Gunnebo slott

Gunnebo slott. Bild: Arild Vågen. Licens: CC-BY-SA 3.0

Stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg, fick uppdraget att göra ritningar till en huvudbyggnad med inredning, trädgårdar samt kringliggande byggnader. Carlberg var nyligen återkommen från en längre resa utomlands och var full av inspiration från de nyklassiska strömningar som rådde i Europa. Han var i synnerhet influerad av renässansarkitekten Andrea Palladios stilbildande villor utanför Vicenza och Verona. Med denna klassiska arkitektur i minnet, började han rita Gunnebo.

Inflyttningsfesten hölls 1796 och då hade alla spår av äldre bebyggelse raderats från Gunnebo. Anläggningen omdanades helt efter Carlbergs ritningar. Familjen Hall fick besök av dåtidens namnkunniga personer, både kungligheter och revolutionärer, konstnärer och politiker, vilka uttryckte sin beundran över de fagra omgivningarna och den rena klassiska arkitekturen vid Gunnebo.

Familjen Hall bestod av John och hans hustru Christina samt deras barn, John och Christina. Dottern var vid denna tid redan var gift med greve Claes Adam Wachtmeister af Johannishus. År 1802 avled den framgångsrike handelsmannen John Hall och den bohemiske sonen John Hall d.y. tog över Gunnebo och familjens företag.

Talesättet förvärva, ärva och fördärva speglar väl familjen Halls spektakulära uppgång och fall. John Hall d.y. var konstnärligt begåvad, men hade inte ärvt faderns lysande affärssinne. Hans oförmåga att driva det Hallska handelshuset, tillsammans med skiftande konjunkturer, bidrog till att detta försattes i konkurs 1807. För Gunnebos del följde åratal av förfall på grund av bristande underhåll av egendomen. Huvudbyggnad, ekonomibyggnader och trädgårdar befann sig i ett bedrövligt skick då egendomen såldes på auktion 1832. John Hall d.y slutade sitt liv i total fattigdom år 1830 och hans häpnadsväckande levnadsöde resulterade i en skönlitterär roman av Sophie Elkan, John Hall, utgiven 1899.

1828 såldes inredningen på auktion. Fastigheten var då sedan några år begärd i kvarstad. 1832, två år efter John Hall d.y.:s död, såldes Gunnebo på auktion till den förmögne slaktarmästaren Johan Carlsson. Carlsson ägde även landeriet Götaberg vid nuvarande Vasakyrkan i Göteborg. Han sålde stora delar av slottets inventarier: möbler, skulpturer och antikviteter. Genom att sälja koppartaket fick han igen hela den köpesumma han hade erlagt för slottet.

1838 sålde Carlsson Gunnebo för 16 666 riksdaler till John Barclay och dennes hustru Martina Lamberg.  Under den stora koleraepidemin 1861–1862 gick Barclay, hans hustru och en son bort inom loppet av ett par månader. James Alexander Gibson, gift med Barclays dotter, blev ägare till Gunnebo, sedan han löst ut de övriga i familjen Barclay. Gibson sålde snart Gunnebo till apotekaren Arthur Cavalli, som med tre söner ägde stället till 1888.

Wilhelm Denninghoff köpte Gunnebo 1888 för 90 000 kr. På slottet bosatte sig dennes nygifta dotter Hilda och hennes make friherre Carl Sparre. På Gunnebo föddes parets två barn, Britta (1890–1963) och Margareta (1900–1985).

Wilhelm Denninghoff lät uppföra en ny byggnad på Gunnebos marker, Villa Denninghoff vid Rådasjön, där han bosatte sig med sin hustru efter dess färdigställande 1898. Villan bytte senare namn till Slottsviken och fungerade under en tid som värdshus och pensionat.

Wilhelm Denninghoff stod som ägare till Gunnebo fram till sin död 1905 och efter det tog hans hustru Jeanna över som ägare fram till sin död. Familjen Sparre blev således ägare först 1922.

Familjen Sparre återförde den forna glansen till Gunnebo och höll ofta stora fester i byggnaden. Båda döttrarnas bröllopsfester hölls på slottet. De kvarvarande byggnaderna rustades upp och parken började återställas.

Carl Sparre dog 1917 och Hilda Sparre kom att bo kvar på Gunnebo fram till sin död 1948. Hon testamenterade Gunnebo till sina båda döttrar. beslöt att sälja fastigheten till Mölndals stad, vilket skedde 1 juli 1949. Dottern Margareta Sparre flyttade från slottet i början av år 1950.

Slottet renoverades åren 1949-52 med hjälp av den information som familjen Halls inventarieförteckningar och arkitekt Carlbergs bevarade originalritningar gav.

Texten delvis tagen från Gunnebos hemsida, delvis från Wikipedia. Mer: Gunnebos ägare genom tiderna.