Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Arfvidson

Kvarteret Gamla Tullen

Kvarteret Gamla Tullen, Skeppsbron-Postgatan-Smedjegatan-Norra Hamngatan.

Tomter enligt Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 5, tomt 54, Dennick, Lydinghielm, Gripenwald, Crocat (Croquet), Wallman, von Öltken, Göteborgs stad, Sahlgren, Silfverschiöld, Broströmia
Rote 5, tomt 55, Erik Dahlberg, Gathenhielm, Björnberg, Malm, Malmska huset
Rote 5, tomt 56, Staten (Kronan) Gyllenberg, von Köhler, Schuman, Adlercrantz, Amija, Stierncrona, Tham, Pike (Peik), Alströmer, Björnberg, Arfvidson, Evers, Röhss, Thamska huset
Rote 5, tomt 58, Radhe, Båthman (Palmencrona)
Rote 7, tomt 53, Brandt, Woldenberg, Bieder, Almroth, Rancke, Holterman,
Rote 7, tomt 54, Miller, Reuter, Stolpenberg, Fattigförsörjningsinrättningen
Rote 7, tomt 55,

Gamla Tullen

Advertisements

Kvarteret Frimuraren

Kvarteret Frimuraren är ett kvarter i centrala Göteborg i stadsdelen Inom Vallgraven som ligger mellan Korsgatan-Södra Hamngatan-Östra Hamngatan-Drottninggatan. Beboddes under 1600-talet främst av nederländska handelsmän.

På kvällen den 14 april 1721 utbröt en brand i ett hus på Holländaregatan (nuvarande Drottninggatan) och hela kvarteret brann ner. Totalt förstördes 213 byggnader i branden. Det utgick ett påbud från regeringen att de nya husen skulle uppföras i sten eller korsvirke, men trots detta kom de flesta nya husen att uppföras i trä.

Tomterna längs Drottninggatan tillhörde fjärde roten och de längs Södra Hamngatan och Östra Hamngatan tillhörde femte roten. Från 1923 ändrades den administrativa indelningen varvid kvarteret namngavs efter Frimurarlogens verksamhet i kvarteret. Större förändringar skedde år 1978, då Svenska Handelsbankens hus uppfördes i den östra delen och år 2001, då Riksbankshuset byggdes om.

Den 20 december 1802 eldhärjades staden åter och hela kvarteret brann ner. Det Arfvidsonska stenhuset vid Södra Hamngatan 29 skadades, men i övrigt hade kvarterets byggnader bestått av trähus, vilka totalförstördes. Efter branden diskuterades en ny reglering av tomterna, vilken stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg motsatte sig. Bland annat föreslogs att Korsgatan skulle breddas. En tomtkartbok med rotenummer och mått färdigställdes 1809–1810, och den är den ännu gällande, även om beteckningarna ändrades vid den nya kvartersindelningen 1923. Det har även skett sammanslagningar av tomtnummer, i de fall tomterna haft samma ägare.

Efter branden 1802 förändrades stadsbilden och de gamla trähusen ersattes med en lång rad trevåningshus med varierande stil, men ändå anpassade till varandra. Den förändringen omfattade även det intilliggande kvarteret Kommerserådet. Enhetligheten kom genom åren att förändras, bland annat genom uppförandet av Riksbankshuset på 1880-talet och Livförsäkringsbolaget Nordstjernans hus år 1907.

Tomter enligt Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 4, tomt 110, Westerman, Braun-Johan, Hägg, Aman, von Ackern, Olbers, Törnsten, Rydin, Heyman
Rote 4, tomt 111, Knipe (Knip), de Block, Meijer, Band, Lake, Gieseke, Bornander, Bagge, Wahrenberg, Liedbom, Walcke, Warburg, Blidberg
Rote 4, tomt 112, Meijer, Damby, Jordan, Örtegren, Coopman, Riksbankshuset
Rote 4, tomt 113, Wernle, Lillia, Braun Johan, Cederflycht, Grill, Tham, Arfvidson, Roos, Sjöberg, Drottninggatan 30
Rote 4, tomt 114, Wernle, Kock, Arfwedsson, Hamilton, Hammarin (Hammarberg), Liedgren, Holmgren, Kullman, Matzen, Dahl, Bagge, Frimurarlogen
Rote 4, tomt 115, Dreijer, Braun, Hacker, Lamberg, Brun, Sandberg, Kjellberg, Blidberg, Zachrisson, Wesslau, Natt & Dag, Antonsonska huset
Rote 5, tomt 18, Schröder, Bratt, Lamberg, Krusell, Gamla Handelsbankshuset
Rote 5, tomt 19, Schale (Schael), Amija, Hertzen, Coopman, Sjögren, Sandahl, Söderberg, Korn, Wernbom, Grundberg Stade och Co, Allmänna Liv Oden-huset
Rote 5, tomt 20, Stewart (Styfwert), Treutiger, Henriksson, Schröder, Busck, Granberg, Ahlgren, Söderström, Kåhre, Gumperts hörne,
Rote 5, tomt 21, Schmidt, von Saveland, Persson, Habicht, Bagge (Uddevalla-Bagge), Sernström, Peter Peterson, Magnus, Josephsson, Silvanderska huset
Rote 5, tomt 22, Wenck, Matzen, Schröder, Schildt, Schutz, Svan, Feundt, Peter Peterson, Frimurarlogen
Rote 5, tomt 23, Lindsay, Påfvenfeldt, Manorgen, Haberman, Frimurarlogen
Rote 5, tomt 24, Wernle (Werle, Werler), Lillie (Lillia), Elers, Mörner, Braun Johan, Cederflycht, Grill, Tham, Arfvidson, Holterman, Fröding, Boye, Josephi, Kling, Malmsjöhuset
Rote 5, tomt 25, van Schoting, de König, Engelke, Schiller, af Sandeberg, Andreas (Anders) Andersson, Malm, Prytz, Ständernas Bank (Riksbanken), Riksbankshuset
Rote 5, tomt 26, Knipe, de Block, Hansson, Engelke, Thornton, Liedsten, Staaf, Maule, Andreas (Anders) Andersson, af Dittmer, Riksbankshuset
Rote 5, tomt 27, Spalding, Schönleben, Hamilton, Cahman, Arfvidsson, Sahlgren, Low & Co, Åkerman, Blidberg & Stridsberg, Blidberg, Åkermanska huset
Rote 5, tomt 28, Braun-Johan, Hägg, Rosenbusch, Krantz,
Rote 5, tomt 29, Aman, von Ackern, Krantz, Törnsten, Rydin, Heyman

Kvarteret Frimuraren

Kvarteren norr om Domkyrkan 1888

Kvarteren Kommerserådet, Frimuraren, Arkaden (norr om Drottninggatan), Holländaren, Domprosten, Bokhållaren och Värnamo (söder om Drottninggatan. År 1888.

Kvarteret Värnamo

Kvarteret Värnamo och Kvarteret Perukmakaren var från början ett enda kvarter. Efter branden 1792 anlades Fredsgatan som delade det ursprungliga kvarteret i två. Värnamo är kvarteret Östra Hamngatan-Drottninggatan-Fredsgatan-Kyrkogatan, dvs det ligger väster om Fredsgatan. Idag upptas detta kvarter av varuhuset NK, tidigare Ferdinand Lundqvist.

Tomter enligt Göteborgs Tomtägare 1637-1807

Rote 3, tomt 73, Wallman, Ramberg, Arfvidson, Hentzell, Liedbeck, Judiska Nationen
Rote 3, tomt 74, Böker, Engelblom, Mattsson
Rote 3, tomt 75, Engelblom, Leffler
Rote 3, tomt 76,
Rote 3, tomt 77, Brulin, Borgman, Hegardt, Barach, Otto
Rote 3, tomt 78, Schmid, Grundell, Gewalt
Rote 3, tomt 79, Böker, Gewalt. Försvann då Fredsgatan drogs fram.
Rote 4, tomt 13
Rote 4, tomt 14, Mörck,
Rote 4, tomt 15, Bötker, Söderberg, Leijon
Rote 4, tomt 16, Gillerstedt, Liedbeck
Rote 4, tomt 17, Böker, Schildt, Berg, Staaf, Brandt, Elfström, Mattsson
Rote 4, tomt 18, Brandt, Liedbeck, Mattsson
Rote 4, tomt 19, Eilking, Ekmarck, Holst, Bockner, Arfvidson, Hentzell, af Wingård
Rote 4, tomt 20, Elers, Eilking, Barck
Rote 4, tomt 21, Seth, Eler, Eilking, Lauterbach, Buchow, Coopman, Wetterling, Arfvidson, Lindström

Kvarteret Värnamo

Kvarteren norr om Domkyrkan 1888

Kvarteren Kommerserådet, Frimuraren, Arkaden (norr om Drottningatan), Holländaren, Domprosten, Bpkhållaren och Värnamo (söder om Drottninggatan. År 1888.

Kvarteret Herrnhutaren

Kvarteret Herrnhutaren, Korsgatan-Kungsgatan-Östra Hamngatan-Vallgatan. Fick sitt namn på grund av att Evangeliska Brödraförsamlingen (herrnhutarna) har sin lokal i kvarteret.

Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 1, tomt 72
Rote 1, tomt 73, Thorsson, Gathe, Busck, Kampff,
Rote 1, tomt 74, Söderberg, Böker, Beckman, Winckler
Rote 1, tomt 75, Bagge, Gothenius,
Rote 1, tomt 76, Bagge, Gothenius, Florander
Rote 1, tomt 77, Wikström, des Reaux, Enander
Rote 1, tomt 79, Staaf, Böker, von Egmont, Jönsson, Westerling
Rote 1, tomt 80, Aurell, Lilja
Rote 2, tomt 6, Törnebom, de Blom, Krokat, Bruhn, Ahlström, Gradman, Wennerström
Rote 2, tomt 7, Petreus, Assmundsson, Jürgensson, Wetterling, Kihlbaum
Rote 2, tomt 8, Assmundsson, Jürgensson, Wetterling, Militz, Blidberg,
Rote 2, tomt 9, Börgesson (Drakenberg), Feigel, Krafft, Insulander, Svalin, Buchau, Bäck
Rote 2, tomt 10, Sinclair, Böker, von Egmont, Jönsson, Törnebom,
Rote 2, tomt 11, Svalin, Lundgren, Mellgren, Tengberg
Rote 2, tomt 12, Böker, Kullman
Rote 2, tomt 13, Gunnarsson, Buhr, Ekelund, Busck,
Rote 2, tomt 14, Eilking, Halck, Hafrin, Groen, Winberg, Bratt, Abelin,
Rote 2, tomt 15, Pettersson, Göthenberg, Ahlgren, Ekman, Bergman, Evangeliska Brödraförsamlingen
Rote 2, tomt 16, Dahlberg, Linhult, Evangeliska Brödraförsamlingen
Rote 2, tomt 17, Schönfelt, Grefwe, Wallin, Wendt, Zimmerman, ArfvidssonLinhult, Evangeliska Brödraförsamlingen
Rote 2, tomt 18, Wendelin, Carlberg, Margraff, Törngren, de Silentz

Kvarteret Herrnhutaren

Ostindiska Kompaniet – tredje oktrojen 1766-86

Del 5 av 7 i serien 1700-talets kompanier

När den tredje oktrojen skulle bildades så slutade det med att en grupp grosshandlare i Stockholm fick oktrojen. Detta skedde redan år 1762, men privilegierna skulle inte gälla förrän 1766. Teckening av lotter (aktier) skedde dock från 1762. De två centrala personerna var från Stockholm, Robert Finlay i firman Finlay & Jennings och Fabian Löwen. Som tredje kompanjon hade de Georg Henrik Conradi från firman Koschell & Conradi, också den i Stockholm. Förutom dessa tre var också Michael Grubb direktör från start.

Från tredje oktrojen finns aktieägarförteckningar bevarade och den störste investeraren i den fasta fonden var Robert Finlay följd av bl.a. Pietro de Proli, Fabian Löwen, Jonas Eriksson Malm (Jonas Malm Eriksson), Michael Grubb, Christian Arfvidsson och Martin Holterman samt vissa handelshus som Wilson & Hall, Petersen & Bedoire samt C.G. Küsel & Wahrendorff.

Jonas Eriksson Malm placerade också pengar åt rika klienter både inom Sverige och utomlands. Bland annat hanterade han investeringar för Charles Irvine under den andra oktrojen. Det är möjligt att att han fortsatte med denna hantering och att en del av de aktier som står på honom var aktier han förvaltade för andra personer. Kanske ägnade sig också Holterman åt samma finansiella service, dvs agerade som agent för andra personers placeringar.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1766, namn, dlr smt

Robert Finlay, 431 700
Wilson & Hall, 293 500
Martin Holterman, 289 000
Michael Grubb, 235 300
Pietro de Proli, 171 800
Petersen & Bedoire, 165 200
Christian Arfvidsson, 150 000
Jonas Eriksson Malm, 125 500
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600
Fabian Löwen, 103 200

Fonden var på totalt 2 835 000 dlr smt år 1766 enligt Martin Åberg, Svensk Handelskapitalism. Men hans siffror stämmer inte inbördes. De han anger i en tabell är mycket lägre än de han anger i texten så de som jag redovisat ovan motsvarar sannolikt ett kapital på 5 670 000 dlr smt.

Det handlades med aktierna (eller lotterna som de kallades) och därför byttes ägarna delvis ut under perioden. Vissa stärktes som ägare, andra försvagade.

Både Michael Grubb och Robert Finlay gjorde konkurs och tvingades år 1770 att lämna direktionen. Även Georg Henrik Conradi hade fått ekonomiska problem, men klarade sig från konkurs genom en ackordsöverenskommelse med fordringsägarna.

Istället för Grubb och Finlay kom Carl Gottfried Küsel, Johan Abraham Grill, Jacob Schutz (dog dock redan 1772) in som direktörer. När Löwen dog 1773 ersattes han av Carl Fredrik Scheffer. Både Löwen och Scheffer kan betraktas som statliga (kungliga representanter i företaget).

De andra nya direktörerna vid sidan av Scheffer hörde till de större investerarna, de så kallade huvudparticipanterna och det gjorde sannolikt även de övrig nya direktörerna från 1773, Gustaf Tham och Johan Fredrik Ström (båda dog 1781). 1776 blev också David Sandberg direktör, 1777 Patrik Alströmer, Andreas Andersson och Martin Holterman, 1778 Jean Abraham Grill och 1781 Johan Liljencrantz.

På grund av konkurserna kom Finlay och Grubb att försvinna som aktieägare och dödsfall sorterade bort Löwen. De som sålde aktier var bl.a. Pietro de Proli och Christian Arfvidsson. Köpare var bland annat Martin Holterman och Jonas Eriksson Malm.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1786, namn, dlr smt

Martin Holterman, 826 600
Jonas Eriksson Malm, 508 500
Robert Finlays konkursbo, 431 700
Petersen & Bedoire, 165 200 (?)
Christian Arfvidson & Söner, 145 000 (Christian Arfvidson själv 12 000)
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600 (?)
Thomas Erskine, 97 400
John Hall & Co, 55 000

Fram till 1780 var den totala utdelningen 120 % på satsat kapital medan den åren därefter var 178 5/8 %. Totalt 298 5/8 % enligt Sven T Kjellberg. Orsaken till de höjda utdelningarna från 1780 och framåt var bristande konkurrens på grund av krig med Frankrike, Nederländerna, Spanien enade mot Storbritannien på andra sidan vilket ledde till att de alla hade svårt att skicka fartyg till Kanton. Sverige började också exportera te till Västindien år 1767 för vidare transport till USA. Efter 1782 blev denna export omfattande, men från 1785 började US-amerikanska skepp själva segla på Kanton.

Mycket på grund av allt te som smugglades in i Storbritannien från Sverige beslutade den brittiska staten att från 1784 kraftigt sänka tullarna på te. Detta resulterade i att tesmuggling blev olönsamt.  Något som kom att få allvarliga konsekvenser för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj.

Samtidigt hade en möjlighet för bolagets anställda öppnat sig i och med att brittiska EIC erövrat Bengalen och skaffat sig kontroll över opiumodlingen år 1757. När sen kineserna tillätt att superkargörer stannade i Kanton även när skeppen inte var där började Svenska Ostindiska Kompaniet placera fasta superkargörer i Kanton. Dessa kom i allmänhet också att som privata handelsmän bli aktiva i den interna Ostasiatiska handeln som inkluderade opium som den mest lönsamma varan.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Stockholms Slott Stora stadsvarvet 454 31 154 1761-1778
Riksens Ständer Terra Nova 460 34 170 1760-1770
Finland Stor stadsvarvet 450 30 150 1762-1781
Adolph Friederic Djurgårdsvarvet 450 24 160 1766-1786
Lovisa Ulrica Djurgårdsvarvet 380 24 140 1766-1783
Cron Prins Gustaf Terra Nova 480 28 154 1767-1786
Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797

Prins Carl

Ostindiefarare byggd på Djurgårdsvarvet i Stockholm. På 350 läster med 30 kanoner och 140 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 27/11 1750 – 26/6 1752

Kapten: Carl G. Lehman
Superkargörer: Olof Ström, Volrath Tham, Sven Norman, And. Jurg. Groen

Resan skildrad av skeppsprästen Pehr Osbeck. På resan medföljde även Olof Torén som som också var skeppspräst. Han dog dock under resans gång, men hans brev publicerades ihop med Osbecks reseberättelse.

Seglingen över Nordsjön genomfördes i det för årstiden vanliga dåliga och stormiga vädret med stark sjögång. Först åt nordväst förbi Färöarna och sedan väster om Storbritannien söderut. En matros ramlade i stormen ned på däcket från riggen och dog 27 december.

Fartyget nådde Cadiz i Spanien först 9 januari 1751. I Cadiz blev fartyget kvar ända till 22 mars, alltså 2,5 månader. Tiden användes till reparation av fartyget, köp och försäljning av varor, och proviantering. Men det viktigaste med besöket i Cadiz var att ta ombord silvret som användes som betalning i Kanton.

Timmermän från staden och från kompaniets fartyg Freden som samtidigt befann sig i Cadiz utförde enligt Pehr Osbecks berättelse många dagsverken ombord på Prins Carl.

Från Cadiz gick resan utan några större problem till Java, som man nådde efter ytterligare 3,5 månader, den 12 juli. Två matroser dog av sjukdom under den etappen. Därefter gick färden länge med Java och upp genom sundet mellan Java och Sumatra. Vid seglatsen längs Javas kust tog de ombord förfriskningar, däribland kokosnötter, från besökande javaneser.

23 augusti kom lots ombord från Macao för att lotsa sista biten till Wampoa och Kanton och två dagar senare lämnade superkargörerna fartyget med fartygsslupen och for till Kanton. I Wampoa fanns redan kompaniets skepp Götha Leijon, det danska fartyget Drottningen, 2 franska, 8 engelska och 4 holländska skepp.

Därefter lastades fartyget vilket var klart den 4 januari 1752 varefter Prins Carl lämnade Kanton tillsammans med Götha Leijon och två franska skepp:

Den 4 januari 1752 kommer superkargörerna åter ombord och fartyget lättar ankar för hemresan, samtidigt med Götha Lejon och 2 franska fartyg. Man ankrar på några ställen i den indonesiska övärlden och fyller på färskvatten men går inte in i någon hamn där eller vid Kapstaden. 8 mars saknas en man som antas ha fallit överbord under vakten. 30 mars siktar utkiken S:t Helena. Många återvändande fartyg gjorde ett stopp här men Prins Carl seglade vidare till ön Ascension som man nådde den 4 april. Här ankrade man och kapten Lehman och superkargörerna Tham och Grön for i land med slupen. Man sände 4 man i annan båt ”att plåcka grönt” men de fann inget av värde. Däremot plockade man upp 31 sköldpaddor som fördes ombord.

Dagen efter siktades ytterligare ett fartyg. Det vållade viss oro tydligen. Prins Carl signalerade för att folk i land skulle återvända. Det anländande skeppet hissade först fransk flagg men visade sig vid närmare betraktande vara Götha Lejon, och det bytte flagg till svensk. Man hjälpte Götha Lejon med landsättning av folk, tog ombord fler sköldpaddor och bägge fartygen lättade ankar samtidigt den 8 april. Man följdes sedan åt till Göteborg, vilket innebar att Prins Carl ofta fick ta ner segel för att Göta Lejon skulle hänga med. 6 maj såg man en partiell solförmörkelse. På vägen hemåt fiskar man ibland med gott resultat, det talas om ”albicorys” och ”boniter.”

Den 22 maj närmar sig ett franskt fartyg, Duc de Parma, som kunde informera om att svenske kungen Fredrik avlidit. Vår kung, Fredrik av Hessen, avled redan den 25 mars året innan så nyheten tog lång tid att nå fram till Prins Carl. Man tog också emot brev från det franska fartyget. Den 24 maj sattes en matros i bojor för ”otidigt lefwerne”. 5 dagar senare slapp han tydligen bojorna men fick sitt straff, ”24 par af daggen” (dagg var en kort grov tågända, ibland försedd med knutar, vilken förr brukades som straffredskap ombord på fartyg). Man gick norrut genom engelska kanalen. Den 2 juni kontrollerades man av ett engelskt fartyg och fick höra att det just då var fred ”mellan alla potentater i Europa”. Senare samma dag var man nära ett engelskt skepp med slavar på väg från London till Maryland. Den 14 juni noteras att en matros satts i bojor för ”sidovördnad”. Han straffades för detta med 24 slag med daggen. Den 26 juni 1752 nådde man Göteborg, 1 år och sju månader efter avfärd.

2:a resan, till Surat och Kanton, 8/4 1753 – 5/6 1756

Kapten: Georg Elphinston
Superkargörer: John Irvine, David Sandberg, John Chambers, Joh. Fredr. Pettersson, M. Arfwidson

I en bevarad dagbok från resan anges Prins Carl vara på 390 läster, ha 40 kanoner och 150 man vid denna resa. På Surats redd den 1/10 1753. Alla mycket tillmötesgående och affärerna löpte enligt dagboken friktionsfritt. Resan var den längsta resan i tid som något av Ostindiska Kompaniets skepp gjorde.

Beskriven i dagbok av 1:e fältskären Carl Fredrik Adler som också skrev en detaljerad medicinsk journal som dokumenterade hans patientarbete

Köpare av te på auktionen efter Prins Carls hemkomst 1756. Förutom Prins Carl kom också Prinsessan Sophia Albertina hem detta år.

All tea

lots

Bohea

Lots

Congo

lots

N Sahlgren

297

N Sahlgren

135

N Sahlgren

110

C Arwidson

200

C Arwidson

73

C Arfwidson

85

J Scott

65

C Irvine

42

G Carnegie

33

J More

63

Scott & Comp

37

J More

33

J Irvine

62

R Parkinson

30

J Scott

31

M Holterman

59

A Grill

27

J Irvine

26

G Carnegie

53

J Scott

25

Bagge & Comp

23

Bagge & Comp

50

J Irvine

23

C Campbell

21

A Grill

47

M Holterman

23

M Holterman

15

C Campbell

47

Beckman & Beyer

19

G Bellenden

13

C Irvine

43

D Artiz

16

J F Ström

12

R Parkinson

40

C Campbell

15

S Schale

12

Scott & Comp

39

J Cahman

13

A Grill

11

D Sandberg

29

Bagge & Comp

12

M Arfwidson

10

J Cahman

25

D Sandberg

12

R C Neel

9

J F Ström

23

B Bagge

11

B Bagge

8

B Bagge

22

J Scholl

11

D Sandberg

7

S Schale

21

L Tanggren

10

W Chalmers

7

Beckman & Beyer

19

J Chambers

9

A Otterdahl

6

G Bellenden

18

J More

9

R Parkinson

6

Källa: Collection of SEIC’s catalogues RA (Swedish National Archives, Stockholm)

J More är James Moir, Robert Parkinson var brittisk faktor i Göteborg och köpte bland annat till/för A.J.Flanderin i Oostende.De övriga är relativt välkänd handelsmän i Göteborg.

3:e resan, till Kanton, 3/1 1758 – 8/7 1759

Kapten: Baltzar Grubb
Superkargörer: Christian Tham, Joh. Fredr. Pettersson, Michael Grubb

4:e resan, till Kanton, 26/2 1760 – 12/8 1761

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: Nicholas Heegg, Gustaf Tham, M. Arfwidson, L. Pettersson

5:e resan, till Kanton, feb 1763 – aug 1764

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: Johan Greiff, Gustaf Tham, Peter J. Berenberg, C.G. Cöhler

5:e resan, till Kanton, 23/1 1765 – 3/9 1766

Kapten: Jacob Habicht
Superkargörer: John Chambers, H.W. Hahr. B. Fr. Ritterberg, H. Nissen

Calmar

Byggd i Kalmar 1739. På 254 läster, 22 kanoner och 100 personers besättning. Hette The Unity of Calmar innan hon två år senare såldes till kompaniet för 76 000 dlr smt.

1:a resan, 9:e expeditionen, till Kanton, 14/3 1741 – 25/8 1743

Kapten: Lars Bogman
Superkargörer: Gerard Barry, John Pike, Henrik König, Alexander Ross.

Reparationer och riggning kostade 52 900 dlr smt före resan.

Resan gav 414 132 dlr smt i vinst (53%) plus en fond på 66 332 dlr smt för oförutsedda utgifter. Värdet av den fria förningen (pacotill) uppgick till 33 % av försäljningen.

Det sammanlagda subskriptionsbeloppet (det som satsade av intressenter) för Götheborg och Calmar inför denna expedition har beräknats till 1,9 miljoner dlr smt.

Större intressenter, namn, dlr smt

Magnus Lagerström, 792 000 (kanske som ombud för andra då han inte fick nån utdelning på mer än 52 000)
Hugh Campbell, 650 000
Niclas Sahlgren, 460 000
Charles Pike, 330 000 (kanske som ombud för andra då han inte fick nån utdelning)
Urbano Arnold, 205 571 (han fick utdelning för 89 000)
Colin Campbell, 100 000
James Gough & Co, 75 300
Peter Prolis änka, 74 300
Eric Nissen, 60 600
Thomas Coppinger, 40 000
Niclas Jacobsson, 32 300
Johan Gustaf Nissen, 18 800
Eleonora Wachtmeister, 14 000
Gustaf Cahman, 11 400

Bland de som satsade pengar i denna expedition som också innefattade fartyget Götheborg fanns också superkargören Daniel Vigneaulx  (4 505 dlr smt) och de flamländska handelsmännen Jan. Bapt. van Schoonendonck (3 000) och Anna Janzen (3 000). Flamländaren Urbano Arnold var en av de största investerarna vilket syns i tabellen. James Gugh & Co var en firma i Cadiz som ofta satsade pengar i Svenska Ostindiska Kompaniets resor på olika sätt (finansiering av silverköp, bodmerilån till besättningsmän eller direktinvesteringar).

Exempel på pacotill, namn, dlr smt

2:e superkargör John Pike, 36 027
1:e kapten Lars Bogman, 20 867

2:a resan, 12:e expeditionen, till Kanton, 1/1 1744 – 12/8 1745

Kapten: Israel Ekman
Superkargörer: Charles Irvine, John Pike, Arthur Abercromby, Stephen Kniper, Jean Baptiste Croisier

3:e resan, 15:e expeditionen, till Kanton, 13/2 1746 – 25/5 1748

Kaptener: Mathias Estbergen, Hartw. Budler.
Superkargörer: Nils Ström, Anders Gotheen, George Kitchin, Christian Tham, Anders Gadd

Resan förlöpte utan komplikationer med vindarnas hjälp ända fram till Sydkinesiska Sjön. De kom försent för att kunna nå Kanton med sydvästmonsunens hjälp det året (monsunvindarna hade redan vänt), utan var tvungna att övervintra i hamn på den lilla ögruppen Pulo Condor (idag Con Dao) utanför det nuvarande Vietnam som skeppsprästen Christoffer Tärnström beskrev så här:

Nu måste man här låta sig nöja at afbida tiden ibland ett wildt folk, som vi intet ord kunde förstå, omgifwne med höga bärg och willskog där man icke hade så stor slät plats, som Skeppet var långt till, at spatsera på och fördrifwa ledsamheten.

Con Dao

Con Dao

Tärnström och fyra andra svenskar dog på ön. De begravdes på en av stränderna.

Totalt försåldes lasten uppdelad på 1 317 lotter varav 574 lotter var te varav Bohe (440 lotter), Congo (49 lotter) och Soatchoun (74 lotter). Huvuddelen av resten var porslin och tyger. Telasten köptes av 31 olika köpare.

Table 1: Calmar, teköpare 1748

Totalt lotter Bohe lotter Congo lotter Soatchoun lotter
Sahlgren

164

Sahlgren

124

Sahlgren

17

Coppinger

21

Campbell

132

Campbell

106

Campbell

14

Sahlgren

19

Coppinger

60

Coppinger

37

Arfwidson

4

Campbell

11

Arfwidson

32

Barry

22

Bagge

4

Grill

7

Grill

27

Arfwidson

21

Hasselgren

3

Arfwidson

6

Barry

22

Schule

19

Coppinger

2

Bagge

3

Hasselgren

17

Grill

18

Young

2

Hasselgren

2

Olish

15

Olish

15

Grill

1

Keller

2

Tangren

15

Tangren

15

Matson

1

Parkinson

2

Schule

14

Hasselgren

12

Parkinson

1

Taylor

2

Jacobson

11

Jacobson

11

Taylor

1

Bagge

9

Parkinson

6

Parkinson

9

Matson

4

Matson

5

Anderson

3

Schull

5

Köning

3

Taylor

5

Verbecke

3

Anderson

3

Bagge

2

Köning

3

Bartengren

2

Smith

3

Compagniet

2

Verbecke

3

Lauterback

2

Source: Collection of SEIC’s catalogues RA (Swedish National Archives, Stockholm)

Hela namnen på teköparna är Niclas Sahlgren, Colin Campbell, Thomas Coppinger eller James Adam Coppinger, Christian Arfvidsson, Abraham Grill, Gerard Barry, Arvid Hasselgren, JH Ölisch, Lorentz Tanggren, Benjamin eller Lorentz Bagge, Robert Parkinson, Michel Verbeke, John Young och Thomas Andersson. Efternamnet Matson skrivs oftast Matzen men också Matsen, Schule är Schale och Schull är väl troligen Schutz, Köning ska sannolikt vara König och Lauterback ska vara Lauterbach.

Nils Arfwidsson

Endast för medlemmar

Christian Arfvidson

Endast för medlemmar

De stora järnexportörerna på 1700-talet

Del 2 av 7 i serien Export på 1700-talet

Den svenska exporten av järn, framförallt stångjärn, var ryggraden i svensk export på 1700-talet och skapade stora överskott som till viss del investerades i bruk och till viss del i lyxkonsumtion. Huvuddelen av exporten gick via Stockholm, med stora andelar också via Göteborg ooch Gävle. De tre städerna var helt dominerande och det var också handelshus i dessa städer som dominerade exporten.

De allra största år 1730 var (med exporten angiven i ton)

Maister, 2 800, Stockholm
Grill, 2 000, Stockholm
Jennings, 2 000, Stockholm
Worster, 1 500, Stockholm
Grundi, 1 600, Göteborg
Mould, 1 400, Göteborg
Ström, 1 300, Göteborg
Kierman, 1 100, Stockholm
Lefebure, 900, Stockholm
Herwegh (Hervig), 880, Göteborg

På 1750-talet hade läget vad det gäller vilka som var de största exportörerna i Sverige ändrats en del. Flera av de britter som hade stor export år 1730 som exempelvis William Maister (och hans bror Henrik Maister i Göteborg), Tomas Grundi, Tomas Mould och Samuel Worster,  hade försvunnit från topplistan. Herwegh som var en stor exportör år 1730 är dödsboet efter Sara Herwegh som i sin tur var änka efter Nils Persson Sahlgren, mor till Niklas Sahlgren och svärmor till Hans Olofsson Ström som också var en stor järnexportör. I Stockholm var Hans Olofsson Ströms bror Berge Olofsson Ström samtidigt en av de tio största exportörerna med en export på nånstans omkring 800 – 900 ton. Även andra britter, exempelvis John Montgomery i Stockholm och Hugh Ross i Göteborg hade försvunnit som exportörer. I Stockholm var dock en del av de stora firmorna från 1730 kvar, i Göteborg ingen. Istället hade en rad svenska familjer med kontakter direkt på bruken plus några nya britter dykt upp i Göteborg medan nya britter tagit över i Stockholm.

Exportörer 1750 (för Göteborg 1752)

Jennings, 7 500, Stockholm
Lefebure, 3 500, Stockholm
Tottie, 2 600, Stockholm
Bagge, 1 300, Göteborg
Beckman, 1 300, Göteborg
Jaraldt, 1 300, Göteborg
Arfvidsson, 1 200, Göteborg
C.Hall, 1 000, Göteborg
Grill, 1000, Stockholm
Sahlgren, 700, Göteborg

1730 var Hans Olofsson Ström en stor exportör i Göteborg, 20 år senare är hans svärson Christian Arfvidsson stor exportör, liksom brorsonen Johan Fredrik Ströms blivande fru Cornelia Hall, änka efter Benjamin Hall och mor till den senare så dominerande järnexportören John Hall i John Hall & Co.  I Göteborg fanns dessutom även exportör med efternamnet Grill år 1750, sannolikt Abraham Grill d.y, bror till Claes Grill. Även en annan svärson till Hans Olofsson Ström skulle snart bli en stor järnexportör i Göteborg, nämligen Martin Holterman. Beckman var Vincent Beckman & Co medan Jaraldt hette John i förnamn. Nummer tio på listan över Sveriges största järnexportörer är Niklas Sahlgren.

Även i Stockholm var olika exportörer nära släkt. Jean Henri Lefebure var svåger till Frans Jennings och Herman Petersen, alla tre gifta med varsin dotter till Jean Bedoire d.y. Herman Petersen gifte sen om sig med en dotter till Frans Bedorie, bror till Jean Bedoire d.y. Robert Campbell var gift med en syster till Jean Bedoire d.y och Frans Bedoire. Hans dotter var gift med John Montgomery. Andra systrar var gifta med Christopher Pauli och Isaac Toutin.

Ytterligare 20 år senare har i stort sett alla exportörer bytts ut jämfört med 1730.

Exportörer 1770 (år 1770 för Göteborg och 1772 för Stockholm)

Tottie, 6 600, Stockholm
Arfvidsson, 4 000, Göteborg
Beckman, 1 900, Göteborg
Bohman, 1 500, Stockholm
Wahrendorff, 500, Stockholm
Holterman, 370, Göteborg
Sahlgren, 310, Göteborg
Schön, 300, Stockholm
Grill, 180, Göteborg

Flera handelshus i Stockholm drabbades hårt av rättegångar och skadestånd i samband med den räfst som mösspartiet genomförd mot växlingskontoren på 1760-talen. Gustaf Kierman hamnade i fängesle där han dog, Plomgrens och Grill fick betala skadestånd, Jennings & Finlay försvann 1761 på grund av oenigheter och  spekulationer som Robert Finlay ägnat sig. Robert Finlay gick själv i konkurs 1771.

Vilka handelshus dom dominerade exporten i Gävle, Norrköping och Uddevalla har jag ingen koll på och det kan mycket väl vara så att nåt handelshus i dessa städer rätteligen borde finnas med bland de stora, exempelvis Koch i Uddevalla eller Elfstrand i Gävle. 1790 hade exporten ökat ganska rejält och i Göteborg dominerade nu en firma totalt. Detta bland annat för att Christian Arfvidsson & Söner fått ekonomiska problem och Sahlgren & Alströmer gjort konkurs vid mitten av 1780-talet. Orsaken till dessa ekonomiska problem för göteborgsföretagen var delsvis misslyckad spekulation på export av järn till USA och rent olagligt fiffel, allt utfört av Carl Söderström, en klassisk ekonomisk fifflare och spekulant. Förädndringen av temarknaden med mycket kraftigt sänkta skatter på te i Storbritannienn innebar också stora problem för många exportföretag då smuggling av te var en stor och väsentlig sysselsättning för handelshusen i Göteborg.

Exportörer 1790

John Hall, 10 600, Göteborg
Tottie, 10 300, Stockholm
Bohman, 3 500, Stockholm
Koschell, 3 500, Stockholm
Wennerqvist, 2 300, Stockholm
Deneke, 2 000, Stockholm
Beckman, 1 900, Göteborg
De Ron, 1 600, Stockholm
Wahrendorff, 1 500, Stockholm
Pauli, 1 200, Stockholm

John Hall hade i princip tagit över all den export och de kontakter som Christian Arfvidsson och bröderna Alströmer (Sahlgren & Alströmer, tidigare Sahlgren) tidigare hade. I Stockholm så var Tottie & Arfwedson den största exportfirman från 1772 och framåt medan det gick lite upp och ner för andra handelshus.

För källor se första inlägget om järnexporten.