Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

af Sandeberg

Adolph Friederic

Byggd som 60-kanoners örlogsskepp och ändrad till ostindiefarare på Djurgårdsvarvet, 450 läster (efter 1780: 493), 24 kanoner, 160 man.

1:a resan, till Kanton, 16/12 1766 – 16/6 1768

Kapten: Sven Olbers
Superkargörer: David Sandberg (stannade i Kanton), Friedrich Habicht

2:a resan, till Kanton, 15/12 1768 – 8/6 1770

Kapten Herman H. Strehlenert
Superkargörer: Anders Gotheen, James Maule

3:e resan, till Kanton, 10/1 1771 – 31/5 1772

Kapten: Gabriel Ström
Superkargörer: H. W. Hahr, Carl Henrik Forss

4:e resan, till Kanton, 9/1 1776 – 3/6 1777

Kapten: Jonas Israel Ekman
Superkargörer: Anders Gotheen, Carl von Heland (till Cadiz)

5:e resan, till Kanton, 31/3 1780 – 14/6 1781

Kapten: Mauritz von Krusenstierna
Superkargörer: Anders Gotheen, Carl von Heland

6:e resan, till Kanton, 24/2 1783 – 18/6 1784

Kapten: Sten Bergenstierna
Superkargör: Fredr. Ulr. Peyron (stannade i Kanton)

7:e resan, till Kanton, 5/1 1785 – 20/7 1786

Kapten: Hans Hindrich Clason
Superkargör: Lars Gotheen

I Ostindiska kompaniet så var en stor andel av de anställda på högre positioner frimurare. De höll ibland möten ombord på båtarna där det bland annat samlades in pengar:

I november 1756 fattades beslut i Logen i Göteborg om instiftandet av ett ”barmhärtighetsverk” i form av ett barnhus, där man tog emot föräldralösa barn och svarade för deras fostran och upplärning i ett yrke, så de skulle få en bra start i livet. Alla frimurare i Göteborg lämnade bidrag till denna verksamhet. Barnhuset kom snabbt igång och vann gillande såväl hos myndigheterna som hos allmänheten och bidrog till att ge frimurarna ett gott anseende. Till bestridande av kostnaderna erhöll frimurarna tillstånd att uppta kollekt vid stadens kyrkor en gång om året. Av större ekonomisk betydelse var dock rätten att ta upp s.k. portpenningar. Göteborg var under 1700-talet en befäst stad med tre portar som hölls stängda nattetid. Då var i princip all in- och utpassering förbjuden, men porten kunde öppnas om vederbörande erlade portpenning. Trafiken var tydligen livlig, ty dessa portpenningar var Barnhusets största inkomstkälla under många år.

Inte heller frimurarna i Kanton glömde Barnhusets behov. Vid varje sammankomst i Frimurare Sällskapet ägde insamling rum och beloppet erlades i piastrar, vilket överlämnades till ostindiska kompaniet att utbetalas i svenska mynt i Göteborg. Vid ett möte ombord på skeppet ”Adolph Frederic” den 14 oktober 1785 i Frimurare Sällskapet var 17 frimurare från Göteborg närvarande och alla deltog i insamlingen till barnhuset.

Advertisements

Prins Carl

Ostindiefarare byggd på Djurgårdsvarvet i Stockholm. På 350 läster med 30 kanoner och 140 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 27/11 1750 – 26/6 1752

Kapten: Carl G. Lehman
Superkargörer: Olof Ström, Volrath Tham, Sven Norman, And. Jurg. Groen

Resan skildrad av skeppsprästen Pehr Osbeck. På resan medföljde även Olof Torén som som också var skeppspräst. Han dog dock under resans gång, men hans brev publicerades ihop med Osbecks reseberättelse.

Seglingen över Nordsjön genomfördes i det för årstiden vanliga dåliga och stormiga vädret med stark sjögång. Först åt nordväst förbi Färöarna och sedan väster om Storbritannien söderut. En matros ramlade i stormen ned på däcket från riggen och dog 27 december.

Fartyget nådde Cadiz i Spanien först 9 januari 1751. I Cadiz blev fartyget kvar ända till 22 mars, alltså 2,5 månader. Tiden användes till reparation av fartyget, köp och försäljning av varor, och proviantering. Men det viktigaste med besöket i Cadiz var att ta ombord silvret som användes som betalning i Kanton.

Timmermän från staden och från kompaniets fartyg Freden som samtidigt befann sig i Cadiz utförde enligt Pehr Osbecks berättelse många dagsverken ombord på Prins Carl.

Från Cadiz gick resan utan några större problem till Java, som man nådde efter ytterligare 3,5 månader, den 12 juli. Två matroser dog av sjukdom under den etappen. Därefter gick färden länge med Java och upp genom sundet mellan Java och Sumatra. Vid seglatsen längs Javas kust tog de ombord förfriskningar, däribland kokosnötter, från besökande javaneser.

23 augusti kom lots ombord från Macao för att lotsa sista biten till Wampoa och Kanton och två dagar senare lämnade superkargörerna fartyget med fartygsslupen och for till Kanton. I Wampoa fanns redan kompaniets skepp Götha Leijon, det danska fartyget Drottningen, 2 franska, 8 engelska och 4 holländska skepp.

Därefter lastades fartyget vilket var klart den 4 januari 1752 varefter Prins Carl lämnade Kanton tillsammans med Götha Leijon och två franska skepp:

Den 4 januari 1752 kommer superkargörerna åter ombord och fartyget lättar ankar för hemresan, samtidigt med Götha Lejon och 2 franska fartyg. Man ankrar på några ställen i den indonesiska övärlden och fyller på färskvatten men går inte in i någon hamn där eller vid Kapstaden. 8 mars saknas en man som antas ha fallit överbord under vakten. 30 mars siktar utkiken S:t Helena. Många återvändande fartyg gjorde ett stopp här men Prins Carl seglade vidare till ön Ascension som man nådde den 4 april. Här ankrade man och kapten Lehman och superkargörerna Tham och Grön for i land med slupen. Man sände 4 man i annan båt ”att plåcka grönt” men de fann inget av värde. Däremot plockade man upp 31 sköldpaddor som fördes ombord.

Dagen efter siktades ytterligare ett fartyg. Det vållade viss oro tydligen. Prins Carl signalerade för att folk i land skulle återvända. Det anländande skeppet hissade först fransk flagg men visade sig vid närmare betraktande vara Götha Lejon, och det bytte flagg till svensk. Man hjälpte Götha Lejon med landsättning av folk, tog ombord fler sköldpaddor och bägge fartygen lättade ankar samtidigt den 8 april. Man följdes sedan åt till Göteborg, vilket innebar att Prins Carl ofta fick ta ner segel för att Göta Lejon skulle hänga med. 6 maj såg man en partiell solförmörkelse. På vägen hemåt fiskar man ibland med gott resultat, det talas om ”albicorys” och ”boniter.”

Den 22 maj närmar sig ett franskt fartyg, Duc de Parma, som kunde informera om att svenske kungen Fredrik avlidit. Vår kung, Fredrik av Hessen, avled redan den 25 mars året innan så nyheten tog lång tid att nå fram till Prins Carl. Man tog också emot brev från det franska fartyget. Den 24 maj sattes en matros i bojor för ”otidigt lefwerne”. 5 dagar senare slapp han tydligen bojorna men fick sitt straff, ”24 par af daggen” (dagg var en kort grov tågända, ibland försedd med knutar, vilken förr brukades som straffredskap ombord på fartyg). Man gick norrut genom engelska kanalen. Den 2 juni kontrollerades man av ett engelskt fartyg och fick höra att det just då var fred ”mellan alla potentater i Europa”. Senare samma dag var man nära ett engelskt skepp med slavar på väg från London till Maryland. Den 14 juni noteras att en matros satts i bojor för ”sidovördnad”. Han straffades för detta med 24 slag med daggen. Den 26 juni 1752 nådde man Göteborg, 1 år och sju månader efter avfärd.

2:a resan, till Surat och Kanton, 8/4 1753 – 5/6 1756

Kapten: Georg Elphinston
Superkargörer: John Irvine, David Sandberg, John Chambers, Joh. Fredr. Pettersson, M. Arfwidson

I en bevarad dagbok från resan anges Prins Carl vara på 390 läster, ha 40 kanoner och 150 man vid denna resa. På Surats redd den 1/10 1753. Alla mycket tillmötesgående och affärerna löpte enligt dagboken friktionsfritt. Resan var den längsta resan i tid som något av Ostindiska Kompaniets skepp gjorde.

Beskriven i dagbok av 1:e fältskären Carl Fredrik Adler som också skrev en detaljerad medicinsk journal som dokumenterade hans patientarbete

Köpare av te på auktionen efter Prins Carls hemkomst 1756. Förutom Prins Carl kom också Prinsessan Sophia Albertina hem detta år.

All tea

lots

Bohea

Lots

Congo

lots

N Sahlgren

297

N Sahlgren

135

N Sahlgren

110

C Arwidson

200

C Arwidson

73

C Arfwidson

85

J Scott

65

C Irvine

42

G Carnegie

33

J More

63

Scott & Comp

37

J More

33

J Irvine

62

R Parkinson

30

J Scott

31

M Holterman

59

A Grill

27

J Irvine

26

G Carnegie

53

J Scott

25

Bagge & Comp

23

Bagge & Comp

50

J Irvine

23

C Campbell

21

A Grill

47

M Holterman

23

M Holterman

15

C Campbell

47

Beckman & Beyer

19

G Bellenden

13

C Irvine

43

D Artiz

16

J F Ström

12

R Parkinson

40

C Campbell

15

S Schale

12

Scott & Comp

39

J Cahman

13

A Grill

11

D Sandberg

29

Bagge & Comp

12

M Arfwidson

10

J Cahman

25

D Sandberg

12

R C Neel

9

J F Ström

23

B Bagge

11

B Bagge

8

B Bagge

22

J Scholl

11

D Sandberg

7

S Schale

21

L Tanggren

10

W Chalmers

7

Beckman & Beyer

19

J Chambers

9

A Otterdahl

6

G Bellenden

18

J More

9

R Parkinson

6

Källa: Collection of SEIC’s catalogues RA (Swedish National Archives, Stockholm)

J More är James Moir, Robert Parkinson var brittisk faktor i Göteborg och köpte bland annat till/för A.J.Flanderin i Oostende.De övriga är relativt välkänd handelsmän i Göteborg.

3:e resan, till Kanton, 3/1 1758 – 8/7 1759

Kapten: Baltzar Grubb
Superkargörer: Christian Tham, Joh. Fredr. Pettersson, Michael Grubb

4:e resan, till Kanton, 26/2 1760 – 12/8 1761

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: Nicholas Heegg, Gustaf Tham, M. Arfwidson, L. Pettersson

5:e resan, till Kanton, feb 1763 – aug 1764

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: Johan Greiff, Gustaf Tham, Peter J. Berenberg, C.G. Cöhler

5:e resan, till Kanton, 23/1 1765 – 3/9 1766

Kapten: Jacob Habicht
Superkargörer: John Chambers, H.W. Hahr. B. Fr. Ritterberg, H. Nissen

Hoppet

Byggd på varvet Terra Nova. Om 280 läster, med 28 kanoner och 130 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 26/1 1748 – 11/7 1749

Kapten: Erik Moreen, ersatt med Fredr. Pettersson
Superkargörer: Henrik König, Daniel Krüger, William Chambers, David Sandberg

Resan skildrad av C.H. Braad.

Restider enligt Braad:

26/1 avseglar från Göteborg
25/2 anländer till Cádiz efter 30 dygn
28/3 avseglar från Cádiz
5/5 passerar ekvatorn
15/6 rundar Kap efter 69 dygn från Cádiz
22/7 siktar Java efter 116 dygn från Cádiz
21/8 ankrar på Kantons redd efter 208 dygn från Göteborg
30/1 avseglar från Kanton efter 162 dygn
6/4 rundar Kap efter 66 dygn från Kanton
23/4 anländer till S:t Helena
2/7 går in Engelska kanalen
10/7 siktar Norge
11/7 anländer till Göteborg efter 162 dygn från Kanton

Exempel på löner från resan

Befattning, Månadslön i dlr smt, Privilegiepengar i dlr smt

Kapten 100, 8 000
Timmerman 48, 1 500
Skeppspräst 24, 600
Hovmästare 20, 200
Matroser 12-20 40-60

Resan beskriven av Christopher Henric Braad som var skeppsskrivare ombord. Också i skeppsjournalen och i en sjöjournal skriven av tredjestyrmannen Simon Ruuth.

Alla Braads skrifter från resan med Hoppet 1748-49

2:a resan, till Kanton, 20/12 1751 – 9/6 1754

Kapten: Carl Johan Treutiger
Superkargörer: Christian Tham, Carl Kåhre, Jacob Paulin, Dougald Campbell

Efter Ostindiska Kompaniet

Fartyget Hoppet såldes av Ostindiska Kompaniet. Sannolikt till ett partrederi för 1759 ägs skeppet av Sahlgren, Wilson & Bagge, Paul Skoling och N. Matson (N. Matzen).

Partille herrgård

Partille herrgård eller Slottet i folkmun, är en herrgård i centrala Partille i Partille kommun. Byggnaden har ett monumentalt läge på en höjd med utsikt över Säveåns dalgång. Sedan den 28 december 1995 är Partille herrgård byggnadsminne.

Herrgårdens historia går sannolikt tillbaka till 1300-talet, och i källorna nämns ett Partille stom på 1400-talet. Tillen början lär det ha varit ett kyrkohemman. Därefter var det ett kronohemman under Johan III:s tid. Den först kände ägaren var Oluff Nilsson, som 1583 köpte egendomen från kronan för 18 1/2 daler silvermynt samt två oxar. Kring 1632 köptes gården av presidenten i det nygrundade Göteborgs handelskollegium, Israel Noraeus. År 1676 köpte packhusinspektorn i Göteborg, Conrad von Braun-Johan (1636-1691; adlad 1690), Partille egendom. Braun-Johan var för övrigt gift med Sara Carlberg, faster till Bengt Wilhelm Carlberg – far till Carl Wilhelm Carlberg som senare kom in i bilden.

Under 1600-1700-talen tillhörde Partille herrgård flertalet adliga släkter, vilka utökade godsets jordareal väsentligt genom köp av kringliggande gårdar. En av de adelsmän som ägde gården under 1600-talet var Per Brahe. På en karta från 1702, upprättad av lantmätare Eric Kuus, syns att säteriets huvudbyggnad i trä låg på platsen för det nuvarande ”slottet”. Söder därom låg ekonomibyggnaderna och i sydöstra delen av den senare parken låg intill Björnekullarna en gård som hette Håkansgård, som tillhörde säteriet med en tredjedel.

Egendomen såldes 1763 av löjtnanten Jean Abraham Silfverhielm – som endast innehaft godset under kort tid – till grosshandlaren David Sandberg (1726-88).  År 1766 blev han direktör vid Ostindiska kompaniet, under den tredje oktrojen 1766-1787. Han adlades i december 1772 i Göteborg av Gustav III med namnet af Sandeberg.

Idéerna om ett herresäte i stor stil växte fram hos makarna af Sandeberg efter det att David blivit adlad. Till sin hjälp hade de hustrun Marys (1731-74) bror William Chambers, som var hovarkitekt i England och som varit superkargör på det svenska Ostindiska kompaniets fartyg ”Hoppet” tillsammans med David Sandberg på resan till Kanton 1748-49. 1773 påbörjade af Sandeberg uppförandet av den herrgårdsliknande gården i Partille. William Chambers hade sitt arkitektkontor i London och kontakten med honom fick ske brevledes. Herresätet i Partille har förknippats med Chambers inte minst för att svågern af Sandeberg i sitt brev av den 12 maj 1773 till arkitekten skriver om ”modellerna som du hade godheten att sända mig”.  Flera detaljer till herrgården var direktimporterade från England, såsom fönsterkarmar och dörrar. Möjligen kan William Chambers ha utfört översiktsritningar till herresätet i Partille, men äldre forskning har visat att arbetsritningarna är verk av  arkitekten Carl Wilhelm Carlberg.

William Chambers hade tidigare bistått sin andra syster Sara (1724-85), gift 1747-70 med engelsmannen Georg Bellenden (-1770) och omgift 1772 med Martin Törngren med ritningar till Råda säteri som uppfördes 1770-72 av Törngren.

Arkitekten Carl Wilhelm Carlberg var den som på plats som ansvarade för att Partille herrgård blev som planerat. Själva bygget kom igång senast i juni 1773 och 1777 var det mesta klart. Därefter företog Carlberg en utlandsresa, som kom att vara i nära fem år – från maj 1777 till januari 1782. Detta försenade väsentligt slutförandet av bygget och först 1780 stod herrgården inflyttningsklar. Huset uppvisar stora likheter med Sturehovs herrgård i Botkyrka, vilken uppfördes samtidigt av direktören i Svenska Ostindiska Kompaniet, riksrådet Johan Liljencrantz. Gemensamma nämnare är bland annat polykroma Mariebergskakelugnar och väggfält utförda av dåtidens skickligaste dekoratörer.

Partille herrgård

Partille herrgård

Huvudbyggnaden uppfördes av holländsk klinkert, som fraktats på segelfartyg till Göteborg, varifrån det transporterades uppför Säveån med dragare till Partille. De två gårdsflyglarna av trä uppfördes strax efter Carlbergs hemkomst. En lindallé planterades, från landsvägen och upp till den stora borggården och en stor trädgård med park anlades, på totalt cirka 14 tunnland. Arvingarna till af Sandebergs sålde huset år 1796 till Niklas Björnberg, som då var Göteborgs rikaste man och ligger begravd på Partille kyrkogård. År 1820 gästade Karl XIV Johan herrgården och år 1835 köptes herrgården av Evald och Herman Schmidt från Sachsen Altenburg. Mellan åren 1862-1871 fungerade herrgården som flickpension.

Genom en donation av ”Slottets” dåvarande ägare, Göteborgs Hyrverksaktiebolag och dess direktör C. Wincrantz, kunde all inredning och alla inventarier från stora salen och ett där bredvid liggande förmak i herrgården flyttas till Röhsska konstslöjdsmuseet år 1916. Rumsinredningarna återfördes 1994 till Partille herrgård vid det inre restaureringsarbete, som skedde i samarbete med länsantikvarie och Bohusläns museum. Partille kommun köpte in fastigheten 1922.

Herrgården övergick 1992 till Partille Kommunfastigheter AB, senare Partillebo AB. 1994 renoverades herrgården. Under större delen av 1900-talet har kommunal administration varit inrymd i herrgården. Efter restaureringen används herrgårdens bottenvåning främst till representation, borgerliga vigslar och liknande. Första våningen är fortfarande utställningslokaler medan andra våningen inrymmer lokaler för kommunledningen.

Af Sandeberg – Sandhems bidrag till adeln

Del 2 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Sandhem är en liten håla med en järnvägsstation på järnvägen mellan Falköping och Jönköping. Från Sandhem flyttade Gabriel Sandberg eller hans far till Göteborg. I vilket fall som helst så blev Gabriel Sandberg handlande i Göteborg. Hans son David Sandberg (1726-88) gifte sig med Maria (Mary) Chambers (1731-74). Hon var dotter till John Chambers d.ä. (1695-?) och syster  till John Chambers d.y. (1726-?), verksam som superkargör för Ostindiska kompaniet i Kanton mellan 1769 och 1772 (utresa som superkargör med Cronprins Carl Gustaf, ersatt på hemresan av Jean Abraham Grill) och också bl.a. som superkargör på Götha Lejons resa till Surat och Kanton 1750-52,  Prins Carl 1753-56 samt 1765-66 och Prinsessan Sophia Albertina årren 1760-61.

I allmänhet var också Anders Gotheen, John Irvine och Joh. Fredr. Pettersson superkargörer tillsammans med John Chambers. På första resan med Prins Carl var David Sandberg också superkargör och på sista var en av kollegorna Henrik Wilhelm Hahr. William Chambers (1723-1796), en bror till John Chambers var också superkargör i Ostindiska kompaniet.

John Chambers var sannolikt mycket inblandad i handeln med opium då de flesta resor de deltog i också innebar att hamnar i Indien anlöptes. William Chambers genomförde en resa som superkargör ombord på Hoppet åren 1748-49 med David Sandberg, Henrik König och Daniel Krüger. David Sandberg började arbeta i Ostindiska kompaniet redan vid 22 års ålder. Förutom anställningen i Ostindiska kompaniet så bedrev Sandberg också egen firma som sysslade med sill och var ägare till skeppsvarvet Viken.

Förutom på resan de två resor tillsammans med någon av bröderna Chambers genomförde David Sandberg ett par resor, med Riksens Ständer 1760-62 tillsammans med bland annat Henrik Wilhelm Hahr och med Baltzar Grubb som kapten och 1766-68 på Adolph Friedrich och med Friedrich Habicht som superkargörskollega. 1776 blev David af Sandeberg som han hette nu efter att ha blivit adlad år 1772. Det är troligt att också David Sandberg deltog i opiumhandeln liksom de flesta av hans kollegor. Detta vid sidan av den vanliga handeln med te, kryddor och andra varor från Fjärran Östern.

En syster, Sara Chambers (1724-?), till David Sandbergs fru Maria Chambers, var först gift med George Bellenden, ägare av en av 1700-talets största trävaruexportfirmor i Göteborg och i andra giftet gift med Martin Törngren (1735-1799), direktör i Ostindiska kompaniet från 1786 till sin död.

1763 köptes Partille herrgård av David Sandberg och han behöll gården intill sin död. Nuvarande byggnad uppfördes av David Sandberg 1770-80. Arkitekt var svågern William Chambers men troligen har också stadsarkitekten i Göteborg, Carl-Wilhelm Carlberg, medverkat till byggnadens utformning. Sonen John David af Sandeberg(1759-95) övertog Partille herrgård vid hans död. Dennes dotter Maria af Sandeberg (1786-1825) var gift med Carl Abraham Arfwedsson (1774-1861), delägare i Tottie & Arfwedsson samt direktör i Ostindiska kompaniet.