Göteborgskoloristerna

Under 1930-talet observerade konstsamlare, konstkritiker och andra några speciella drag som utskilde en grupp av västsvenska målare från andra så kallade färgdyrkare i svensk konst. Snart kom denna grupp av målare att kallas ”göteborgskoloristerna” och beteckningen blev vedertagen sedan boken om dem utkommit 1948. På den tiden betraktades bara män som göteborgskolorister och de kvinnor som målade på samma sätt nämnde aldrig och fick i stort sett aldrig vara med på samlingsutställningar.

Det intensiva, sinnliga och ibland lidelsefulla färgspråket är något gemensamt för 
dessa västsvenska konstnärer. Men de var sinsemellan mycket olika och fram-
trädde aldrig i grupp. Ett par av dem närmade sig som unga van Goghs och Edvard Munchs starkt känsloladdade konst. Från samma målare hade också Gösta Sandels (1887-1919) hämtat inspiration. Sandels var periodvis verksam på västkusten och kan betraktas som en föregångare till göteborgskolorismen. En annan föregångare var Birger Simonsson.

Franska målare som Cézanne och Bonnard var viktiga inspirationskällor för koloristerna. Direkta impulser på närmare håll fick de från Karl Isaksons färgsköna målningar och från Carl Kylberg, som 1927 visade ett antal verk i Konsthallen, vägg i vägg med Valands konstskola, där de studerade på 20-talet. Att någon på det stillsamma svenska 20-talet vågade gå så långt i koloristisk frihet och förenklad form blev för dem en tändande upplevelse.

Valand gav dem en gemensam utgångspunkt. Skolan leddes under 20-talet av Tor Bjurström (1888-1966), född i Stockholm, debutant bland ”1909 års män” och 1920 kallad till tjänsten som skolans ledare. Han har själv blivit räknad till göteborgskoloristerna efter att han blivit bofast på västkusten och skildrat dess natur med en lyrisk, ljusfylld färg. Bjurström ansågs vara en inspirerande lärare förmedlade kontakten med det franska måleriet och bedömare menar att han samtidigt såg till att frigöra den individuella särarten hos sina många rikt begåvade elever.

De mest kända av göteborgskoloristerna är Ivan Ivarson, Ragnar Sandberg, 
Nils Nilsson, Åke Göransson och Inge Schiöler. Förutom dessa brukar även några andra konstnärer räknas till göteborgskoloristerna, t ex  Folke Andreasson, Inga Englund-Kihlman, David Larsson, Ragnvald Magnusson, Karin Parrow, Olle Pettersson, Erling Ärlingsson och Waldemar Sjölander, från 1946 verksam i Mexico. Kanske också Märta Taube-Ivarsson bör räknas till dem även om hon främst var skulptör.

Tor Bjurström efterträddes på Valand av Sigfrid Ullman, som delvis hade andra stilideal, även om båda var tidigare Matisse-elever. Bland annat lade Ullman mycket större vikt på form i sin undervisning, där teckning hade en stor plats. De av Ullmans elever som främst kom att ägna sig åt måleri kallas också ibland göteborgskolorister, men de har en mera dämpad färgskala och en större fasthet i teckningen. Två av dessa var Alf Lindberg och Per Lindekrantz.

Advertisements

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.