Wilhelm Stenhammar

Wilhelm Stenhammar

Carl Wilhelm Eugen Stenhammar, född den 7 februari 1871 i Stockholm, död den 20 november 1927 i Jonsered, Västergötland, var en svensk tonsättare, pianist och dirigent.

Stenhammar var son till tonsättaren och arkitekten Per Ulrik Stenhammar och grevinnan Louise Rudenschöld samt bror till arkitekten Ernst Stenhammar. Han gifte sig med konstnären Helga Westerberg (1874-1957), dotter till arkitekten J.A. Westerberg, år 1896 och blev far till sångarna Claes Göran och Hillevi Stenhammar. Innan giftermålet var han i många år förlovad med Signe Weinberg.

Han tog tidigt piano- och musikteorilektioner. Hans första lärare i harmonilära var Marie Louise Oberg, en av Franz Berwalds kompositionselever från konservatoriet. Redan i tonåren komponerade han sånger, pianosonater och en ofullbordad opera. Slutade skolan redan 1888 och ägnade sig därefter helt åt pianospel och komponerande. Därefter studerade han pianolärare Richard Andersson 1887-1891. 1890 avlade han även organistexamen vid Musikkonservatoriet. I komposition var det framförallt Andreas Hallén som präglade hans utbildning. Vid sidan av detta studerade han kontrapunkt för hovkapellmästare Joseph Dente åren 1888-89 samt viskomposition för Emil Sjögren. Studerade därefter också piano för Heinrich Barth i Berlin 1892–93.

Som ung var Stenhammar känd som pianist, främst som kammarmusikpianist och ackompanjatör. Han spelade och turnerade tillsammans med bl. a. violinisten och tonsättaren Tor Aulin. Stenhammar utbildade sig först i Stockholm och senare i Berlin. Han tog i början av sin bana starka intryck av Richard Wagner och Anton Bruckner, men utvecklade så småningom en lättare, nordiskt färgad stil, påverkad av bl a Jean Sibelius och Carl Nielsen. Genom kontakter med en förläggare i Köpenhamn publicerade Stenhammars verk och han fick möjlighet att turnera i Europa som pianist. Han fick kontakt med Hennings efter att hans första pianokonsert uppförts i Köpenhamn:

Uruppförandet ägde rum i Sthlm 17 mars 1894, Conrad Nordqvist dirigerade hovkapellet och tonsättaren själv satt vid flygeln. ”För sin del bekänner anmälaren, att på honom har ingen nyuppträdande inhemsk tonsättare gjort så bestämt intryck av genialisk begåvning som W S, allt sedan Emil Sjögren [1876] debuterade som kompositör”, skrev Adolf Lindgren i AB två dagar senare. Även i andra tidningar förmedlades bilden av en ung, genialisk, fantasifull på gränsen till djärv konstnär som ingav stora förhoppningar. Man bör även hålla i minnet att ingen orkesterkomposition i större format av en sv tonsättare hade uruppförts under de senaste 10-15 åren.

Två veckor senare spelades konserten med samma besättning i Khvn. En viktig följd därav blev S:s bekantskap med Köpenhamnsimpressarion Henrik Hennings, som under de följande 13 åren figurerade som S:s förläggare och konsertagent. Hennings hade byggt upp ett eget musikförlag i samarbete med Julius Hainauer i Breslau, och där publicerades fram till 1907 alla nya verk av S. Hennings’ entusiasm och hans goda kontakter med det europeiska konsertlivet ledde till att S så småningom uppträdde som pianist i Tyskland och England under betydande dirigenter som Karl Muck, Felix Weingartner, Arthur Nikisch, Jean Louis Nicodé, Richard Strauss och Hans Richter. S fick genom Hennings även kontakter med samtida danska tonsättare, bl a Peder Erasmus Lange-Muller och Louis Glass. 

Under åren 1895-1900 skrev Stenhammar fyra stråkkvartetter och en violinsonat. Det största projektet före sekelskiftet blev dock vikingaoperan Tirfing som han komponerade under somrarna 1897 och 1898. Han hade dock redan tidigare skrivit en opera, Gildet på Solhaug (1895-96), efter ett skådespel av Henrik Ibsen.

1898 sade han upp kontraktet med Hennings och fokuserade därefter på musikuppträdanden och dirigentverksamhet. Genom talrika framträdanden och långa konsertresor åren efter sekelskiftet att ställa familjens ekonomi på stabila fötter men det gav mindre tid till komponerandet. Han var ledare för Filharmoniska sällskapet i Stockholm 1897–1900 och 1904–06, kapellmästare vid Kungliga teatern (Operan) där 1900-01.

1902-03 komponerade han en symfoni i F-dur och därefter en kantat, Ett folk, med text av Verner von Heidenstam åren 1904-05. 1907 blev han dirigent för Göteborgs Orkesterförening. Han kom att stanna i Göteborg i 15 år och formade under denna tid orkestern till en av de bästa i Norden. Arbetet ledde till att han bara komponerade under sommaren och under åren 1908-109 skrev han ett tiotal visor med texter av bl.a. V. v Heidenstam, O. Levertin, G. Fröding, och B. Bergman.

Efter detta studerade Stenhammar kontrapunkt och utvecklade sitt komponerande med utgångspunkt från det. 1916 inledde han ett samarbete med Per Lindberg, då chef för Lorensbergsteatern i Göteborg. Stenhammar skrev scenmusik till ett antal av Lindbergs delvis experimentella uppsättningar. Han sista verk i större format, blev den symfoniska kantaten Sången med text av Ture Rangström. Verket beställdes av Musikaliska Akademin med anledning av dess 150-årsdag och uruppfördes 18 dec. 1921.

I april 1922 slutade Stenhammar som dirigent hos Göteborgs Orkesterförening. Istället började han åter turnera som pianist. Det var bl.a. soloaftnar och duoframträdanden tillsammans med violinisten Henri Marteau, ibland även solistframträdanden med orkester. Därefter arbetade han en kort tid vid Operan i Stockholm:

I januari 1924 fick han erbjudandet att bli dirigent vid Operan i Sthlm dit familjen hade flyttat redan hösten 1923. Arbetet som operakapellmästare blev emellertid kortvarigt eftersom S våren 1925 drabbades av en hjärnblödning. Efter det återfick han aldrig en stabil hälsa. Han framträdde ytterligare några gånger som pianist och dirigent men blev mer och mer en skugga av sitt forna jag. 19 nov 1927 – familjen bodde sedan några månader i Gbg där man skulle skapa en kapellmästarvilla som hedersbostad åt S – fick han ett nytt slaganfall och dog ett dygn senare. S:s aska jordsattes 27 nov 1927 på Mariebergskyrkogården i Majorna.

Advertisements

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.