Greta Hedin

Greta Hedin föddes 1889-03-21 i Kristine församling, Göteborg och dog 1949-06-14 i Vasa församling i samma stad. Dotter till Anders Peter Hedin och Emelie Jacobsen.

Mogenhetsex vid Sigrid Rudebecks skola i Göteborg12 juni 1908, inskriven vid Uppsala Universitet hösten 1908, fil. mag. där 16 sept 1912, inskriven vid Göteborgs högskola hösten 1912, lärare vid Sigrid Rudebecks skola 1912—35, vid Göteborgs kvinnliga folkskoleseminarium 1913—15 och hösten 1917, fil. lic. vid Göteborgs högskola 30 jan 1926, disp. pro gradu 29 maj 28, fil dr. 6 okt 1928 och doc i litteraturhistoria med poetik 14 nov. 1929.

Studierektor vid vid Göteborgs gymnasium för flickor 1930—35 (Sigrid Rudebecks skola), lektor i modersmål och historia vid Högre allmänna läroverket för flickor i Göteborg 24 febr 1933, ordförande i Akademiskt bildade kvinnors förening, västra kretsen, från 1933, ordförande i föreningen Frisinnade kvinnor i Göteborg 1934—45, v. ordförande i Folkpartiet i Göteborg 1937—48, v. ordf i Akademiskt bildade kvinnors förening 1942, ordf där 1948.

Hon ägande stort intresse åt litteraturhistoria såväl som åt skolpolitik. Det senare ledde bland annat till studieresor utomlands vid sidan av undervisningsverksamheten:

Ett stipendium från SvD 1938 möjliggjorde 6 månaders studier av engelska och franska skolor. För 1940 års skolkommission samlade hon material rörande engelska skolor vintern 1942—43 mitt under kriget. Även vid andra tillfällen sökte hon kontakt med engelska skolor, och hon redovisade sin syn på de engelska skolförhållandena i, förutom tidskriftsuppsatser, böckerna Engelsk uppfostran och England spelar opp. En varm sympati för det mot nazismen kämpande England och en känslig inlevelse i dess samhällsförhållanden och nationens tänkesätt — allt färgat av hennes liberala grundsyn — kom henne att med kärlek omfatta engelskt skolväsen. 

När det gäller litteraturhistoria var hon främst intresserad av idéhistoria och uppfostring:

Genom Otto Sylwans seminarieövningar 1914—15 kom hon in på Almquistsforsk-ningen, vilket resulterade i seminarieuppsatser och slutligen den grundliga doktorsavhandlingen om Manhemsförbundet. Hennes läggning gjorde att det för henne var naturligast att följa de idéhistoriska ström- ningarna och utreda olika tankelinjers brytningar. Man kan härvidlag märka en viss motvilja mot intellektuell löslighet och brist på klarhet. Vad som fängslat henne är framför allt den stora idédebatten hos Tegnér, Geijer och Almquist. Med särskild känsla följer hon frihetstraditionen i litteraturen, inte bara i den svenska; det postuma arbetet om Wordsworth visar att hon sökt den även på andra håll. Uppfostrings-problemen i litteraturen har fått stort utrymme i hennes forskning. Almquist, Rydberg och Geijer har härvidlag givit materialet. Till Tegnér, i vars verk så många viktiga tankeströmmar mötts, återvände hon gärna; den omfattande studien över Fritjofs saga, egentligen en handledning för modersmålslärare, talar härvidlag ett tydligt språk.

Advertisements

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.