Älvsborgs kungsladugård

Del 1 av 15 i serien Gårdar i Majorna

Älvsborgs kungsladugård skapades på 1570-talet för att försörja Älvsborgs slott. Troligen existerade någon form av ladugård på platsen redan under senare medeltid, knuten till Älvsborgs slott – som omnämns 1366. Av allt att döma var dock gården privatägd när Älvsborg slott anlades och fram till 1571 var det Sannegården som var knuten till slottets försörjning.

Kungsgårdens storhetstid var 1571-1612 då den spelade en viktig roll för statens ekonomiska intressen i älvmynningen och dess försörjning. År 1572 bestod Ladugårdens personal av en ladugårdsfogde, en ängsfogde, en ”milka deia” och nio andra. Från Ladugården till slottet levererades kött, gäss, höns och duvor samt smör, ost, ägg och trädgårdsprodukter.  Kungsgården blev en av Sveriges största gårdar och 1572 fanns på gården 27 oxar och 7 kor. Oxarna höll som dragdjur. I djurhagarna i Sundshagen höll Kungsgården rådjur i hägn. 1572 slaktades 32 rådjur. På egendomen hade också smalt en stor mängd djur som drivits dit från olika delar av Västsverige, en del så långt som från Kinds härad. EN del av dessa slaktades men andra var till för gården. 1573 hade ladugården 176 oxar, 19 kor, 2 stutar, 6 stutkalvar och 344 får. De var antingen stallade eller på fritt bete. Vid 1570-talets slut hade antalet kor ökat till 40-50. Dessutom hade egendomen 40-50 hästar. Antalet anställda hade ökat till elva, men det antas att de anställdas hela familj arbetade på gården. Gården hade också en anläggning för slakt där djur slaktades för export av kött, talg och hudar. 1577 slaktades totalt 298 djur, därav 178 oxar, 31 kor, 24 stutar, 1 tjur, 30 grisar och 34 får. Det mesta gick på export men 36 oxar, 2 kor, 10 grisar och 6 får konsumerades på Älvsborgs gods och slott. Det fanns också export av levande djur.

Vid slottet fanns det också ett varv och vid Lindholmen på Hisingen fanns ett annat varv. Invid Älvsborgs slott växte det sannolikt upp en mindre tätortsbebyggelse.

Under kungsgården låg stora ängsmarker, från Djurgårdsängen i väster till Gullbergsklippan (nuvarande Skansen Lejonet) i öster. Ängsmarken producerade 2 200 stackar här vilket kan jämföras med Kålltorp Övergårds produktion av 15 stackar. På uppemot 400 gårdar i häraderna runt omkring kunde Kungsgården anlita folk för det årliga slåtterarbetet. Underås i Örgryte var en av de gårdar som tillhörde Kungsgården under sent 1500-tal. Även Sannegården och Lindholmen tillhörde vid denna tid Älvsborgs kungsladugård.

Främst Kalmarkriget, men också det nya Göteborg (1621) ändrade kungsgårdens förutsättningar helt. Staden fick 56% av kungsgårdens ängsmarker som sin mark.Stora områden kring slottet förstördes när torv bröts på ängsmarkerna för att bygga delar av stadens färstningsvallar. Dessutom uppfördes staden till stor del på ängsmark som låg under kungsgården, vilket medförde att mer än hälften av den årliga höstskörden för kungsgården bortföll.

År 1612 brände danskarna ner ladugården och förde bort ett stort antal oxar, får och kor. År 1610 uppgavs djurbeståndet bestå av: 3 tjurar, 40 kor, 21 ungnöt, 30 får, 30 hästar och ett antal oxar och svin. Generalståthållaren på Älvsborg, Nils Stiernskiöld, disponerade ladugården som förläning, åren 1619 och 1627. Efter att denne stupat, övergick gården till holländaren Claess Pettersson. Från 1634 utgjorde Älvsborgs kungsladugård en löneförmån åt landshövdingen i Älvsborgs län och senare för landshövdingen i Göteborgs och Bohus län.

Sverige och Danmark låg på 1640-talet åter i krig med varandra, och den danske kungen Christian IV belägrade Göteborg samt hotade den från Hisingen. Till befästningsarbeten användes torv från stadens ängar, vilket innebar att staden Göteborg fick sitt mulbete förstört. Staden kompenserades för detta den 20 januari 1651, då drottning Kristina genom Kungl. Maj:t till Göteborgs stad skänkte Älvsborgs kungsladugård med alla dess ägor ”att njuta, bruka och behålla evärdeligen, kvitt och fritt för all dess ordinarie och extraordinarie årliga ränta”, undantaget ett område kring Ryssås skans, som var upplåtet åt officerarnas hästar, och av ”den hage, som djur- och ängevaktaren bodde på”, dvs Änggården, vilket behölls av Kronan. Från denna tid utgjorde Änggården i praktiken en självständig enhet.

Älvsborgs Kungsladugård innehades första året av staden själv, men utarrenderades därefter 1652-57 till Clas Henningsson, Otto Schröder och ”styckjunkaren Jonas” för 300 daler silvermynt årligen i arrendesumma. Ett riksdagsbeslut om reduktioner 1655 innebar dock att ladugården skulle återgå till Kronan. Ladugården reducerades troligen aldrig, men återgick ändå till Kronan.

År 1658 fick landshövding Per Ribbing Kungsladugården som förläning, undantaget ”Sundshagen” (senare Slottsskogen), och kom att disponera den under hela sin ämbetstid (1648-63). Kungsladugården disponerades som lön mot 100 daler silvermynt som en årlig ränta till Kronan, för landshövdingen i dåvarande Älvsborgs, senare Göteborgs och Bohus län. Under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet förföll gården byggnader rejält då landshövdingarna inte underhöll dem.

Älvsborgs kungsladugård 1660-talet

Kungsladugårdens marker innanför den röda markeringen med Sundshagen och Änggården markerade. 1660-talet.

Den tidigare kungsgården kom därefter att nyttjas av landshövdingarna som sommarresidens och löneförmån under de närmaste tvåhundra åren, med ett kortare avbrott 1716-18. Genom att landshövdingarna kom att arrendera ut tomter för byggrätt, växte Majornas bebyggelse successivt fram. Dagsverken eller en årlig summa som baserades på föregående års markegångstaxa svarade för arrendeavgiften vad det gällde fattigare arrendatorer. Kåkstäder som Gråbergsstaden, Majberget och Koopmansstaden växte upp. Rikare arrendatorer som innehavarna av Vädersågen, Godhem, Olssonska gården, Bäckska gården, Åhmanssonska gården, Olivedal, Oljekvarn, Johannedal, Sofieberg med flera egendomar betalade sannolikt kontant. En del av dessa rikare arrendatorer arrenderade i sin tur ut mindre tomter till mindre bemedlade familjer. Arrendatorer under ladugården var även de salterier, trankokerier, glasbruk och varv, som växte upp utmed Göta älvs södra strand såsom Varvet Kusten, Vikens varv, salterier som Majviken, Majnabbe och Röda Sten.

Kungsladugårdens utseende och placering före 1650-talet är inte känd, men den låg sannolikt i anslutning till fästningen. Närmare kännedom om Älvsborgs kungaladugård med ägor fås först med lantmätaren Kiettel Klassons karta från 1655, där ladugårdens byggnader ligger cirka 325 meter sydost om fästningens vallgrav. Byggnaderna var uppförda i vinkel på en gårdsplan, nästan kvadratisk, med en gärdsgård av trä utmed dess östra sida och en smal väg, vilken senare blev Slottsskogsgatan. Strax efter denna tidpunkt bör byggnaderna ha flyttats till eller nyuppförts på den plats i Klippan som de låg på ända fram till rivningen vid framdragningen av Oscarsleden.

Någon av de sista ladugårdsbyggnaderna uppfördes omkring 1665, då endera 1665 eller 1666, en summa på 775 daler silvermynt betalats ut till landshövdingen Peder Sparre. Fältmarskalken Rutger von Ascheberg innehade Älvsborgs kungsladugård från 1679-80 och fram till sin död 1693. Hans sterbhus avträdde kort efter hans bortgång gården till landshövding Johan Benedict von Schönleben. Manbyggnaden var då en envånings träbyggnad enligt inventarieförteckningen. En typisk karolinsk herrgårdsbyggnad av det mindre formatet med sexdelad plan och en större sal, placerad i mittaxeln. Vid Aschebergs tillträde var manbyggnaden i mycket dåligt skick. Manbyggnaden togs ned och återuppbyggdes 1728 med det gamla timret, men ansågs redan efter fyra år så angripen av röta att reparationer var uteslutna.

Karl XII beslöt den 23 eller 24 maj 1716 att Älvsborgs Kungsladugårdsområdet och Gamla Varvet skulle doneras till Göteborgs stad. Området fick namnet Stadens västra del och delades in i tomter med fasader på högst 30 fot. Husen skulle ha minst två våningar samt eventuell vind. Staden skulle även få tolv års frihet från alla utskylder. En ny stadsplan togs fram av stadsingenjören Johan Eberhard Carlberg. Enligt kunglig befallning fick egendomens åkrar inte besås, utan skulle ligga obrukade för att kunna bebyggas. Dåvarande landshövdingen Carl Mörner förlorade därmed sin löneförmån, rättigheten att disponera ladugården, men erhöll av staden 4 000 daler silvermynt årligen som kompensation. Stadens nya privilegier upphävdes dock efter Karl XII:s död och återgick till Kronan. Älvsborgs Kungsladugård kombinerades åter med landshövdingetjänsten. Den tidigare landshövdingen på Gotland, baronen Nils Posse, besatte från 1719 landshövdingetjänsten. På en karta från 1718 över Gamla varvet med omgivningar, bestod huvudgården av en L-formad ladugård i områdets sydvästra del, ett bryggeri i områdets södra del, en manbyggnad i den nordöstra delen och åtta andra byggnader i olika storlekar.

Karl XII:s generalkvartermästare, översten Axel Gyllenkrok utnämndes 1723 till landshövding över Göteborgs och Bohus län. Den årliga ränta som avräknades på landshövdingelönen för ladugården var under många år 100 daler silvermynt, vilket staten vid denna tidpunkt ansåg vara för litet.

Gyllenkrok lät i slutet av 1720-talet ta ned och på samma plats åter uppföra manhuset, främst med det gamla timret. Husets mått och rumsindelning behölls, men förstukvisten slopades samt den utskjutande delen av salen. Byggnaden fick därigenom fyra raka väggar. Huset rubricerades trots ombyggnaden i syneprotokollen som ”en gammal utdömd karaktärsbyggnad”.

Under landshövding Johan von Kaulbars ämbetstid uppfördes på 1750-talet flera nya ekonomihus, bland annat 1751 den östra delen av ladugårdslängorna utmed Oscarsgatan. Detta ingick i hans ”skyldighet” enligt avtal, men han lät även uppföra diverse mindre byggnader samt anlägga en fiskdamm på ängsgärdet utanför gården. Genom en trumma under jorden var den förbunden med en rudedamm i trädgården. Kaulbars tros vara den ende landshövding som faktiskt bott på Älvsborgs Kungsladugård under längre perioder.

Anders Rudolf Du Rietz tillträdde som landshövding 1772, och därmed även Älvsborgs Kungsladugård. Mot trädgården och landsvägen var gårdsanläggningen på hans tid inhägnad med höga, röda plank som försetts med låsta portar. Tre vinkelbyggda uthus omslöt ladugården, och var avskild från mangården genom ett staket på den fjärde sidan. In till ladugården kom man genom ett portlider i de norra och södra längorna. Gården gavs genom allt detta en mycket sluten karaktär.

Kungsladugårdens innehavare, landshövding Johan Fredrik Carpelan, erhöll genom ”nådiga brev” den 15 juli 1803 och den 12 juli 1806 tillstånd att arrendera ut några av lägenheterna under kungsladugården till sju arrendatorer under trettio år. Men det var som sommarbostad som kungsladugården i allmänhet hade använts av landshövdingarna. År 1821 fick landshövding Axel von Rosen Kungl. Maj:ts tillstånd att få arrendera ut kungsladugården samt de tidigare icke bortarrenderade ägorna som återstod. Masthuggs- och Majbergen och ladugårdens trädgård undantogs. Löjtnanten J.J. Inokaij fick ett år senare ett arrendekontrakt på trettio år. Han lät ganska omgående uppföra ett corps de logis för egna medel. Den gamla, utdömda manbyggnaden såldes på auktion 1801-02, och det var på dess plats som det då byggdes en gulmålad envåningslänga. Någon manbyggnad som var kopplad till själva kungsladugården fanns inte vid denna tidpunkt.

Inkomsterna från kungsladugården uppgick år 1867 till 6 917 riksdaler. Detta inkluderade grundlegor för 400 lägenheter (2 700); arrenden och avgifter för Slottsskogslägenheterna (4 217) samt arrendet för huvudgården (4 766).Taxeringsvärdet för Älvsborgs Kungsladugård var 99 200 riksdaler riksmynt år 1869 och 185 000 år 1898.

Kungsladugård 1871

Kungsladugård 1871

Majorna (Carl Johans församling) – där Älvsborgs Kungsladugård ingick – och som omfattade cirka 670 hektar, införlivades med Göteborgs stad 1868. I avtalet med staten ingick även 11 stycken av ”Slottsskogslägenheterna”, vilka var utarrenderade som en förmån till landshövdingen i länet. Mot en ersättning av 12 000 riksdaler vid 1868 års slut samt ett årligt belopp af 16 000 riksdaler, överlät Kronan (dvs staten) till staden hela Kungsladugård med dess utmarker. Beloppet 16 000 stod sig åtminstone fram till 1923.

Göteborgs stadsfullmäktige gjorde 1929 en framställning till Kungl. Maj:t om att den årliga avgiften skulle ersättas med ett engångsbelopp samt att staten skulle klara ut en tvistefråga om äganderätten till den införlivade marken. Staten (kronan) förklarade sig därefter inte ha anspråk på äganderätten till marken, och i ett kungligt brev 1931 deklarerade Kungl. Maj:t att staden skulle få lösa de årliga avgifterna genom en engångssumma av 400 000 kronor. Hela 232,48 hektar av egendomen utgjorde en fortsättning västerut på stadsdelen Masthugget. Området var då redan upplåtet till enskilda och var i huvudsak bebyggt. Äganderätten till marken hade i vissa fall övergått till innehavarna av de olika arrenderade egendomarna. Tidigare skatteköpta egendomar var de till förra Lorentska porterbryggeriet och sockerbruket hörande ägorna om 5 tunnland 5 95/96 kappland, egendomen Vädersågen om 25 tunnland 21 9/10 kappland och Gamla varvet. För Kronans eget nyttjande undantogs fastigheter och egendomar som motsvarade 88 tunnland 14,25 kappland.

Egendomarna specificerades i åtta kategorier under förhandlingarna om Majornas inkorporering i Göteborg:

Tomter i Majorna: 471 tunnland. Här ingick cirka 400 mindre tomter (”lägenheter”) som var eller förväntades snart bli skatteköpta. Bland dessa fastigheter ingick en del större egendomar som Söderlingska (Oljekvarn), Åhmanssonska, Godhem etc.
Slottsskogslägenheterna: 243 tunnland, som övergick till staden med äganderätt. Dessa 11 tomter var:
353 Ryet: 26 tunnland.
354 Stora Malmgården: 40 tunnland.
354½ Carlsro: 15 tunnland.
355 Banehagen: 9 tunnland.
357 Malmgårdsängen: 14 tunnland.
358 Lilla Malmgården: 8 tunnland.
359 Kohagsängen: 18 tunnland.
360 Trädgården: 33 tunnland.
361 Margreteberg: 28 tunnland.
362 Dalen: 13 tunnland.
371 Stubbehagen: 33 tunnland.
Även den till skatte (i privat ägo) försålda tomten 356 Klintens bana ingick i de 243 tunnlanden.Allmänna platser och impediment i Majorna: 17 tunnland, som övergick till staden med äganderätt.
Gamla Älvsborgs Kungsladugårds huvudgård: 491 tunnland, som övergick till staden med äganderätt.
Undantag för Kronans behov: 88 tunnland

Följande egendomar var vid inkorporeringen privat ägda:

Lorentska porterbryggeriets ägor: 8 tunnland
Vädersågen: 26 tunnland
Gamla Varvet: ? tunnland. Arealen kunder enligt de samtida handlingarna inte anges. År 1818 var dock tomtarealen närmare 65 000 kvadratalnar, cirka 38 500 kvadratmeter.

Två av de nämnds Sundshagenegendomarna (Slottsskogen) låg inte i Slottsskogen, Banhagen låg vid Klippan och Klintens bana låg i nuvarande Kungsladugård. Dalen låg i södra änden av Dalens lekfält i Slottsskogen, Stubbehagen var området där Slottskogsvallen och Frölundaborgs idrottsanläggning ligger idag. Kohagsängen de västra delarna av nuvarande Slottsskogen och Malmgårdsängen låg vid Malmgårdarna.

Sundshagen skulle avsättas till allmän park, vilken började anläggas på 1870-talet och blev Slottsskogsparken, senare Slottsskogen. En stadsplan upprättades 1878 för den övriga marken och 1880-1910 genomfördes utbyggnader i de norra delarna av Majorna och därefter med modernare planer i de södra delarna av nuvarande Majorna, Kungsladugård och Sandarna.

Älvsborgs Kungsladugårds manbyggnad idag

Älvsborgs Kungsladugårds manbyggnad idag

Andra källor:
Hallén, Olsson, Rosengren och Sandberg, Majornas historia, 2007

SerienavigationGodhem >>
Advertisements

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.