Masthuggsbergen

Breda vägen gick mot sydväst från Järntorget men när den nådde stadgränsen strax efter den korsat Dahlins gata i Kråkestan gjorde vägen en skarp sväng mot väster varefter den följde stadsgränsen till Gamla varvet.

Söder om Breda vägen, på Stigbergets sluttningar började det redan i slutet av 1700-talet växa upp en kåkstad. Den södra sidan av Breda vägen låg i Majorna medan själva vägen och bebyggelsen norr därom låg i Göteborg, närmare bestämt Masthugget. Kåkstaden söder om stadsgränsen kallades omväxlande Stigberget och Masthuggsbergen.  Det var vid mitten av 1800-talet den största egentliga kåkstaden i Göteborg.

1820 brann ett antal hus i Stigberget ner och 1821 brann det igen. År 1859 var det dags återigen. Stigberget drabbades av en brand i vilken 33 fastigheter brann ner:

Den tredje stora eldsvådan utbröt den 7 september 1859 på aftonen i ett hus i Majornas fjärde rote, n:r 38, strax ovanför Stigbergsliden. Från det först antända huset, heter det i en av 1850-talets Göteborgstidningar, utbredde sig elden åt alla håll. Österut, åt staden till, fattade elden uti ett grossh. A. Bourn tillhörigt hus, beläget på andra sidan om en från vägen nedåt älven ledande gränd, vilket å sin sida antände de av korsvirke uppförda uthusen till båtskepparen C. L. Kjellmans nybyggda trevåningsstenhus, vilket, ehuru allt brännbart inom murarna förtärdes, väsentligen bidrog till att åt detta håll begränsa eldens framfart.

Stadens i Masthugget stationerade spruta eller den s.k. Sexan intog också tämligen tidigt en särdeles gynnsam position nedanför berget vid Barlastkajen, varifrån den, i början biträdd av Ettan och Tvåan, lyckligt hindrade eldens spridande till en mängd lägre ned på stadens grund belägna hus och magasiner.

Söderut antändes först blockmakare Libergs till vägen gående hus, varifrån elden, gynnad av den ostliga vinden, med rasande hastighet spridde sig till handl. Böttgers, kapten Westerbergs och övriga i den s. k. Fyrkanten, utmed vägen belägna hus. Hettan blev härigenom så stark att vägen stängdes för stadens sprutor, som helt och hållet avskildes från Majornas.

Det dröjde icke heller länge innan de söder om vägen i Majornas femte rote belägna husen antändes, varefter passagen rent av spärrades. Hela bergsplatåen norr och väster om Stigbergsåsen liknade ett hav av lågor. Med eldens spridning över en större yta, växte ock antalet av hotade punkter, och släckningsarbetena kunde endast därigenom giva någon utsikt till framgång, att man så mycket som möjligt begagnade sig av de fördelar som trädgårdar och öppna platser kunde giva. Söderut på sluttningen av bergåsen var det, genom det stora avståndet från älven och de branta klipporna, nästan omöjligt att skaffa fram vatten; men det lyckades dock frivilliga brandkåren, att genom förening av två sprutor räcka så långt fram att det mest hotade huset uppe på berget med stor ansträngning kunde räddas, varigenom en gräns sattes för eldens spridning åt detta håll.

Längre västerut, bakom den vidsträckta Lilljequistska gården, var det egentligen den stora till Dahlströmska egendomen, gamla Reparebanan, hörande ängen, som satte en gräns för lågorna. Likvisst blevo ett par längst bort under åsen liggande små hus, även bärgade.

Branden 1859 började inte i Masthuggsbergen utan i bebyggelsen kring Gamla varvet och Stigbergstorget men spred sig sedan i huvudsak till Masthuggsbergen.

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet byttes de flesta enkla del träkåkar ut mot flervåningshus i trä och landshövdingehus. Mångga gångr skedde detta feter omfattande bränder. Utveckligen liknade på sätt och vis utveckligen i Haga. I 6:e roten byggdes stenhus och Breda vägen ersattes med Fjärde Långgatans kurva och från Masthuggstorget av Andra Långgatan. 5:e rotens blandade trähusbebyggelse blev kvar till 1960-talet då den revs.

CRA Fredberg skriver i boken Det gamla Göteborg från 1923 följande om Masthuggsbergen:

Genom en av de förut omnämnda uppfartsvägarna kommer man till själva bergen. Den  andra i ordningen av dessa, västerifrån räknat, vilken benämnes Mattssonsliden, har uppkallats efter en handlande Martin Mattsson, vilken bebodde egendomarna Thoresberg och Bratteberg till vänster vid gatans början. Efter vad jag inhämtat av hans anhöriga hade denna Mattsson, som var född 1818, varit bodbetjänt hos en ansedd köpman vid Breda vägen vid namn Tallqvist, innan han satte upp egen affär i speceribranschen vid den gata, som senare fick bära hans namn. Till stället hörde då en trädgård och ett gammalt hus, som beboddes av en medlem av Lefflerska släkten.

Mattsson var en dugande köpman och en ivrig och energisk anhängare av Frivilliga brandkåren, inom vilken han tjänstgjorde som rotemästare. Vid kårens övningar i Masthugget samlades alltid de tjänstgörande hos honom, njutande av hans gästfrihet och goda humör. Den ansedde köpmannen dog 1863.

Nästa uppfartsväg, Rangströmsliden, uppkallades på sin tid efter handlanden J. Rangström — farfars bror till tonsättaren Ture Rangström. Gamle Rangström drev köpenskap och värdshusrörelse på lägenheten Mars vid denna lid i 1800-talets förra del och hade en hustru som var känd för sin driftighet och sitt resoluta väsen.

Den fjärde uppfartsvägen, Nyströmsgatan kallad, har sitt namn efter skomakarmästaren Olof Nyström, som bebodde lägenheten Vindruvan vid början av samma gata.

Välja vi Nyströmsgatan för vår vandring uppåt bergen ha vi till höger ett tvåvåningshus, vilket av ålder benämnts “Vite knut“ — förmodligen därför att det bildar ett gatuhörn och fordomdags var vitmålat. Huset ägdes vid 1800-talets mitt av varvsägaren A. Kristianson, men köptes 1864 av staden och inreddes till folkskola — det första folkskolehuset i  Masthugget alltså. 1870 tillbyggdes huset åt Nyströmsgatan. Sedan Fjällskolan byggts, såldes huset emellertid till Majornas Pantlåneaktiebolag för inrymmande av ett lånekontor. Och 1911 nedrevs en del av byggnaden i och för Nyströmsgatans utvidgning.

Gatan utanför huset med sin bastanta stödjemur, vilken byggdes i slutet av 1880-talet, ligger på de forna “Vite knuts backar”, där skolungdomen rasade under yrande kälkåkning, för att sedan vid skolklockans toner rusa in i skolhuset. Slutligen må antecknas att detta användes vid koleraepidemien på 1860-talet som sjukhus, då epidemisjukhuset på Möllerska plantaget inte räckte till.

I bergen här ovan ha tusentals människor sina hem. Men folket utanför stadsdelens gränser känner föga till terrängen. Göteborgarna känna Masthuggsbergen till namnet, och när de resa till och från skärgården iakttaga de på avstånd stadsdelens yttre struktur, där husen klättra uppför branterna alldeles som på Södra bergen i Stockholm. Men de “centrala” göteborgarne ha föga trampat de branta backarne däruppe.

Masthuggsbergen ha tidigare varit kända för sitt irreguliera byggnadssätt och för sina trafiksvårigheter. De bilda en hög bergskedja, som till närmaste granne har Stigbergsåsen. I våra dagar har byggnadsväsendet gått nivellerande fram, men ännu finnas några oregelbundet uppförda småhus och kojor.

Om den ärade läsaren orkar följa mig upp för de branta bergen, får han rik lön för mödan. Däruppe se vi staden i fågelperspektiv. Mellan måleriska berg och klippor och branter se vi husmassor runt om i ett obeskrivligt virrvarr; stadens alla kyrkor resa sig trotsigt ur detta kaos av tak; gröna punkter fägna ögat som oaser; mitt i älvdalen ringlar sig älven glänsande som ett silverbälte och långt i fjärran mötes blicken i väster av havet och den brutna kusten, i norr av Hisingens blånande berg.

De fordom mellan bergskullarne strödda småhusen och kojorna, till vilka hörde täppor, potatisland och brunnar, beboddes mestadels av skötsamma klampare och brädgårdsarbetare från brädgårdarne nere i älvdalen samt tullvaktmästare. Dessa läto ock vid alla möjliga tillfällen förstå, att de ägde “hus och gård med brunn i hagen“ — en förmån som skapade självkänsla och trygghet.

Upplingsliden och Rybergsliden voro för några år sedan de mest trafikerade vägarne till labyrinterna häruppe. Ovanför nedersta bergavsatsen förenades liderna till en väg, som löpte ända upp till “Store backe“, Masthuggsbergens största platå, där flera hus med stora tomter voro belägna och uteslutande nyttjade till potatis- och kålrotsland.

Att färdas upp till Store backe kunde vintertiden vara livsfarligt nog, ty vägen, som eljest var fylld med lösa kullerstenar och utskuren av vattenflöden, bildade en enda i zigzag löpande isvall, där traktens förhoppningsfulla ungdomar åkte kälkbacke, ofta i en sträcka från “Backen” ned till Rybergsliden. I pojkåren visste åtminstone inte jag några bättre kälkbackar än Masthuggsliderna, i vilka man i en enda sträcka kunde åka från Store backe ända ned till Rangströmsliden, utan hinder av kitsliga poliser. Men jag får ju bekänna, att kälkbackarne voro synnerligen riskabla för gummor och gubbar med dåliga fortkomstledamöter.

Till detta betänkliga trafikhinder kan läggas ännu ett, som fordom ingav stora farhågor. Det var den stora mängden brädgårdsarbetare, som i ett följe styrde kosan mot hemmen i Masthuggsbergen och under fasa-väckande skrål och svordomar jagade alla andra levande väsen ur deras väg. Berusade på Smala vägens krogar, antastade de alla mötande och voro utan undantag fruktade, enär deras vildhet, råhet och kämpalust voro
vida kända. Dessa ‘‘hamnbusar” voro en sannskyldig Masthuggsplåga, vilken blev värre år efter år, allt efter som buselementen friskades upp av nyinflyttat folk från landsbygden.

Kråkliden, en bistig från ovannämnda allfarväg, var den enda fridfulla vägen här uppe. Den ledde till “Paradiset11, ett ensligt och vackert ställe högt uppe på åsen, utsatt för alla himlens vindar.

Voro Masthuggsbergen i allmänhet, på grund av ovan skildrade busliv, fruktade, fanns likvisst mången inbjudande och fridfull “liten vrå bland bergen”, som fick sin skönhet av den trädbevuxna omgivningen, den storslagna utsikten och den frid och förnöjsamhet, som rådde inom fyra väggar i månget torvtigt men snyggt och trevligt hem.

Flera av dessa ställen blevo emellertid snart demoraliserade. Så blev Paradiset längre fram platsen för en dansbana och en krog, där slöddret firade verkliga orgier.

Civilisationen, den allmänna hyfsningen har emellertid även i Masthuggsbergen gjort väldiga landvinningar under de senaste åren. Häruppe i bergen stiftades den första goodtemplarlogen i Sverige. Året 1889 fick Masthuggsbergen ett nytt skolhus vid Fjällgatan, 1898 uppfördes Församlingshyddan och 1914 blev Masthuggskyrkan färdig. Vad detta betytt för det sedliga livet häruppe behöver knappast sägas.

I yttre avseende ha bergen också i hög grad förändrats. Det är inte stort mer än Bäckegatan som bevarat sin karaktär av pittoresk småstadsgata. Jo, det var sant: Hästskogatan och en del av Bergsstigen ligga ännu oberörda av storstadens frammarsch, trånga, krokiga, med små lustiga hus och branta stigar. Innan stadsingeniörerna bringade en viss reda i Masthuggsbergens pittoreska kaos hade vådeldarna hjälpt dem. Den senaste — som bröt ut natten till den 4 juni 1866 — ödeläde på ett par timmar ej mindre än tjugotre hus, bebodda av fattigt arbetsfolk. Genom denna blevo 81 hushåll om tillsammans 330 personer husvilla. De nya gatorna med terrasser och trappor förete halsbrytande prov på 1880- och 90-talens stadsbyggnadskonst.

De moderna gatorna ha för stadsdelen högst karaktäristiska namn och heta, utom förut nämnda: Bäckegatan, Fjällgatan, Fyrmästaregatan, Hobergs trappor, Jungmansgatan, Kjamparegatan, Klostergatan, Matrosgatan, Paradisgatan, Repslagaregatan, Sjömansgatan, Skepparegatan, Storebackegatan, Vaktmästaregatan, Aug. Kobbsgatan och Vattugatan.

Den sista har förmodligen sitt namn efter den vattenreservoar med maskinhus som byggdes här uppe 1893 och som tryggar vattentillförseln till bergens innevånare. Dessa slippa nu att, som deras fäder fordomdags, traska ända ned till Masthuggstorget med sina ok och spänner.