Amanda Leffler om Emily Nonnen

Efter den vackra sommaren hade hösten kommit med sina kalla stormar och tunga, tunga regndroppar. Blommorna hade böjt kalkar, deras stänglar lutade mot jorden, och träden hade bytt ut sin gröna skrud mot en som äfven så bjödo i solskenet och i och trädgården en fager syn.

Ja, jag tjustes af denna fägring, när jag en oktobereftermiddag 1896 vandrade ut till Jjiseberg, och mitt öga sökte girigt fasthålla det i solnedgången så vackra landskapet, då min blick fängslades af ett litet feslott. Uppe på ett af bergen låg ett lusthus, mot hvars många fönsterrutor aftonsolen återkastade sin strålglans med en styrka, så att det såg ut, som om det lilla huset stått i brand.

Jag skulle velat dröja därute, tills elden slocknade, men där låg det gamla huset, målet för min vandring, och snart befann jag mig i ett vackert förmak och mellan två älskvärda gamla systrar.

Äfven här var höst, men också en höst i färger, och medan min blick vandrade från porträttet af den fagra ungmön (måladt af den syster, hvars bild i dag pryder Idun) till den 88-åriga gumman bredvid mig, önskade jag att, när lifvets höst kommer till litet hvar af oss, den må komma så som den komm.ii i detta hem.

Från ungmöns vackra porträtt gick min blick till de andra taflorna på väggarna, de flesta af samma hand, och medan jag beundrade dem, fick jag se den skiftade i rödt, gult och brunt, men skymningen, när solen sjönk, parken snart åttiofemåriga konstnärinnans sista arbete. Det var ett litet kort, på hvilket hon i de finaste färger återgifvit ett par i oktoberdagen utslagna nyponblommor. En förtjusande liten kvist med blommor, knoppar, mogna frukter och gulnade blad. Det var en blommas historia och jag behöll den framför mig, medan jag lyssnade till den gamla damens berättelse

Deras historia går ända bort till århundradets början, till Napoleons herravälde på kontinenten. 1 sina samlingar förvara de taflor, köpta under en italiensk resa 1803, då Napoleons härar genomströfvade Europa och med sina bajonetter till- och afsatte konungar. Fröknarna Nonnens far, John Nonnen, var vid den tiden köpman i Hamburg och kunde endast genom tillmötesgående af en svensk sjöofficer med sin familj få återvända till sitt fädernes’ land, England.

Där, i London, föddes den 22 februari 1812 min och mina jämnårigas julfé, Emily Nonnen, och 7 år därefter, 1819, flyttade hon med föräldrar och fem syskon öfver till Sverige, där fadern samma år inköpte den ännu i döttrarnas ego varande egendomen Liseberg. Den låg då en half timmes väg från Göteborg, men har nu genom stadens utvidgning kommit i dess omedelbara närhet. Bland de nonnenska syskonen var den i svenska jordbrukets historia bekante Edward Nonnen, en man, som med sin stora begåfning blef sitt nya fädernesland till rik välsignelse. Lika väl utrustade som brodern voro ock systorna. Det var en sällspordt intelligent och konstnärligt begåfvad familj. Vid ankomsten hit, alltså vid sju års ålder, voro Emily Nonnens skolstudier afslutadc, men på den första grund, som genom dem blifvit lagd, b}rggde hon sedan med tillhjälp af föräldrar, syskon och broderns lärare ett kunskapens tempel. Genom fadern infördes hon i den engelska litteraturen, och af broderns lärare fick hon en inblick i naturvetenskaperna, medan hon tillsammans med sina systrar studerade språk och historia. Grammatik kom den tiden ej så mycket i fråga som nu. Det väckte de unga damernas förvåning, när Fiyxell utgaf sin svenska grammatik, att också modersmålet skulle studeras som andra språk. I svenskan invigdes ej heller Emily Nonnen genom läxor om språkets genus, numerus och kasus, utan genom läsningen af Atterboms Lycksalighetens ö, hvilken hon fann så intressant, att hon studerade den med tillhjälp af ordboken. Hon var då 13 år gammal.

Hur sällsynta sådana böcker då voro i Göteborg, kan man ana, när man hör omtalas, att vid början af 1820-talet fanns ett tryckt exemplar af Tegnérs Axel, hvilket ägdes af landshöfdingen och gick i lån inom societeten.

Fröken Nonnens artistiska anlag förbisågos icke. Det var hennes afsikt att blifva målarinna, och hon uppehöll sig därför i Köpenhamn, där hon under ledning af prof. Rörbye målade bra porträtt i olja. På den »älskvärde Thorwaldsens» atelier ritades flitigt. Mellanstunderna ägnades åt ett rätt intressant konst – närslif.

Hemkommen målade hon på beställning från Upsala ärkebiskop Wingårds porträtt och tillbragte sedan sommaren 1844 i Stockholm, där hon målade porträtt i akvarell, en då i Sverige nästan okänd genre. Hon fick äfven befallning att måla drottning Desideria, men hinder kornmo emellan och porträttet blef cj utfördt.

Utom med andra intressanta personer, som hon träffade i hufvudstaden, umgicks hon ock med sin brors vänner, Jakob Berzelius och Anders Pietzius. Tillsammans med några bekanta var hon detta år i tillfälle att se den gamle Carl Johans sista revy på Ladugårdsgärdet, och i Upsala, där hon ock denna gång någon tid vistades, sammanträffade hon med de danska studenterna vid deras första besök där.

Oafsedt längre och kortare uppehåll i de ofvannämnda städerna, har fröken Nonnen rest ganska mycket. Hon har flere gånger varit i Eugland, rest i Tyskland och Norge, men framförallt i Sverige, där hon både i stad och på land varit en efterlängtad gäst. Och fröken Nonnen reste med öppet sinne och vaken blick och samlade därför i sitt rena sinne skatter af ädel halt, hvilka hon sedan omsmälte och sofradc, för att som juvelsmycken skänka den ungdom, som växte upp omkring henne.

Några af denna ungdom samlade hon i sin ritskola, andra fingo af de utmärkta systrarna hela sin undervisning och framförallt en lifsriktning åt det rätta målet.

Dock var det ej som lärarinna i egentlig mening Emily Nonnen skulle gifva sin insats Sveriges kulturlif, det var som författarinna för barn och ungdom.

År 1855 utkom hennes första öfversättning från engelska till svenska och 1895 gjordes den sista från svenska till engelska. Dessa arbeten från det ena språket till det andra likasom bidragen till svenska kalendrar och tidskrifter äro så många och af så växlande innehåll att de ej här kunna uppräknas. Vi skola därför endast hålla oss till originalarbetena för de svenska barnen.

År 1859 hade fröken Nonnen skrifvit en fabel, »De båda skyarne», hvilken hon visade för redaktör S. A. Hedlund. På hans råd lämnades den till bokhandlaren C. J. Arwidsson, som genast intog den i sin julkalender och sedan skickade författarinnan några planscher, hvarom hon skref »De tvänne guldhjärtana eller Guds öga vakar» och »Lorenzo och Roshilda eller Marmorgruppen», båda utkomna 1859. Sedan följde I860 »Rubinringen eller Sanningen segrar», 1863 »Familjen på Örnaholm eller Lifcets skiften», 1864 »Granatkorset eller Ros och Lilja», 1865 »Flyktingarne eller Valspråket öfver dörren», 1866 »Taltrasten, tidskrift för barn och ungdom» samt 1868 »Lifvets skola eller Ädel säd och rika kärfvar»,. alla dessa utkomna på C. J. Arwidssons förlag.

Få böcker ha i vårt land af ung och gammal mottagits med sådan tacksamhet som dessa. Föräldrarne uttalade sin glädje öfver att de fått en litteratur, som så lugnt kunde lämnas åt barnen, och beklagade endast att författarinnan vore hindrad att fortsätta.

Orsaken härtill var en sjuk syster, som hon uteslutande ägnade sin vård, och då denna 1866 afled, kornmo öfveransträngning samt resor och bestyr emellan. En berättelse, den ofvannämnda »Lifvets skola», skrifven under intryck från England, utkom, som vi nämnt, 186S, men sedan voro lifvets septemberdagar inne, de senare originalarbetena ha ej samma sommarprägel som de ofvannämnda. Lifvets praktiska bestyr togo ock konstnärinnans och författarinnans tid i anspråk. Skötandet af gården med dess bokföring, ett större hushåll, vidsträckt umgänge och vården af en äldre syster upptaga nu den åttiofemåriga Emily Nonnens tid; men att så mycket praktiskt arbete hvilar på den späda, älskvärda lilla kvinnans skuldror, anar ej den, som i höstkvällen sitter i förmakssoffan och lyssnar till henne.

Ett af fröken Nonnens äldsta minnen är den kanonad, som i London förkunnade segern vid Waterloo. Ofärden öfver århundradets hjälte för oss lätt in på betraktelser af förr och nu. Den vördnadsvärda värdinnans gedigna historiska bildning och rika världserfarenhet göra hennes omdöme lugnt och säkert. Den gamla och nya tidens förtjänster och fel vägas opartiskt mot hvarandra. Och den nya tiden med sin lätta samfärdsel, sina många möjligheter till arbetsförtjänst, sin folkbildning och filantropi får priset. Men fröken Nonnen är van att af erfarenheter draga slutsatser. Hon dröjer hvarken vid den gamla goda tiden eller den oroliga nya, in i framtiden spanar hennes varma blick, frågande, om det nya släkte, som nu växer upp omkring oss, har kraft nog att gå framåt i utveckling.

För detta unga släkte är det väl nu knappast möjligt att skildra våra fröjder, då bland böckerna på julbordet fanns en bok af Emily Nonnen. Den lästes naturligtvis först af den lyckliga ägarinnan själf, som kanske med det lilla pekfingret följde rad efter rad och ovan, ofta med tårskymd blick, läste upp berättelsen.

När den boken var utläst, utbyttes den mot en af de andra, som någon af lekkamraterna fått, och så ändtligen, när berättelserna gått laget om, hamnade hvad som möjligen återstod af boken i en vrå af bokskåpet, medan innehållet, gömdt i vaxmjuka barnahjärtan, bar mer eller mindre rika frukter, hos några blef första väckelsen till evighetslif. Men var icke öfverallt välsignelsen så stor, på oss alla verkade den dock så godt, att bara åsynen af de gamla utnötta böckerna framkallar de ljusaste barndomsminnen. Dessa minnen fylla oss ännu, när våra hjässor börjat gråna, med den innerligaste tacksamhet mot författarinnan, som gaf oss dem, men också med den önskan, att de barn, som växa upp kring oss, må få de djupa sanningar, som i dem innehållas, med på deras lefnadsväg, och därför äro vi nog dristiga att bedja den åldriga författarinnan att i sin lefnads höst återgifva de unga sin sommars fagra blommor.

Denna vår önskan blir också snart uppfylld, i det att en förläggare, som länge sökt efter de i bokhandeln utgångna böckerna, anhållit om att få utgifva dem i ny upplaga.

Men, torde någon invända, i en tid då allt går med snälltågsfart, kan väl icke det, som skrefs för öfver 30 år sedan, ännu vara njutbart?

Vi svara, att hvarje gång vi omläst dessa våra kära barnböcker, ha vi alltid funnit dem lärorika och tilltalande, oeh när vi berättat dem för våra berättelsehungriga småttingar, ha de suttit på sina pallar lika förtrollade som deras mödrar en gång sutto på sina.

Detta är ej underligt, ty sanningens sol speglas i dem, och den solen vet ej af någon aftonskymning, den kan och den skall, så länge ett människohjärta klappar, upplysa och uppvärma det.

Formen kan visserligen åldras, men i Ernily Nqnnens böcker är icke ens formen i sin helhet gammal; och om den än på något ställe är det, så likna i alla fall dessa hennes berättelser den lilla paviljongen vi sågo på berget. Hennes eget kärleksfulla barnasinnes aftonsol skimrar igenom det hela.

Amanda Leffler

Publicerat i tidskriften Idun 5 mars 1897

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.