Malaria – en klassisk göteborgssjukdom

Del 4 av 10 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Malaria var en gång i tiden en vanlig sjukdom i Göteborg. Något som väldig få idag har kännedom om. Det var faktiskt en av de vanligaste sjukdomarna under 1700-talet och början av 1800-talet. Myggarten som spred malariaparasiten finns fortfarande kvar i södra Sverige och Göteborg men några malariparasiter finns inte längre då sjukdomen dog ut under 1800-talet.

I boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar, skriver Karl Johan Gezelius om malaria att det fortfarande var oklart vad som orsakade sjukdomen och varför den försvann:

Före 1756, då första stadsläkarberättelsen utkom — regelbundet
offentliggjordes sådana ej förrän från 1851 — har man ifråga om sjuksiffrorna endast att hålla sig till prästerskapets anteckningar, som verkställdes i enlighet med kyrkolagens av 1686 bestämmelser. Enligt dessa anteckningar voro åren 1746 och 1751 svåra frossår.

Åren 1756—1760 var enligt stadsläkarberättelserna frossan allmän och svår. År 1777 var sjukdomen enligt prästerna »mycket gångbar». Nyssnämde Carlander fann under sina första tio år härstädes (1793—1802) sjukdomen »högst sällsynt», men fick år 1802 »flere fall att göra med än något år förut». År 1804 var en allmän frossepidemi och år 1812 beskriver Dubb en svår form av frossa å barnhuset. Åren 1810 och 1812 var sjukdomen synnerligen svår med stor spridning.

Från år 1832 upphörde densamma och synes ha varit fullständigt borta till år 1845, då ökning åter inträdde, med toppunkt 1848, då fallen voro »utomordentligt talrika», medan de däremot år 1849 voro »jämförelsevis ganska fåtaliga». Från år 1851 utkommo de regelbundna stadsläkarberättelserna, och i dessa angives, att från det att sjukdomen i början av 1850-talet endast uppträtt med spridda fall, den vid mitten av samma årtionde blev mera allmän för att åter försvinna, så att åren 1857 och 1858 endast enstaka fall förekommo.

År 1859 blev den åter allmän och år 1860 rapporterades av stadsläkaren nära 3,000 sjukdomsfall (på c:a 30,000 innevånare). Från denna tid har sjukdomen hastigt försvunnit såsom framgår av följande diagram (fig. 77).

Såsom av denna korta historia framgår, har sjukdomen långa tider varit borta för att sedan åter uppträda, tills den från början av 1890-talet ej längre visat sig här. De samverkande orsakerna till detta förhållande är ej här platsen att ingå på. Det hastiga fallet i sjukdomsfrekvensen, som början på 1860-talet visade, sattes då i samband med de torrläggningar av Gullbergsvass, som påbörjats år 1842 och avslutades år 1858. Sjukdomens orsak ansågs bero på de dunster, som uppstego från stillastående vatten (därav namnet male aria = dålig luft). Sedan genom Daverans och Ross’ utredningar åren 1880 och 1897 sjukdomens verkliga orsak och spridningssätt klargjorts, äro utsikterna för en framgångsrik utredning av anledningarne till sjukdomens försvinnande betydligt större.

1863 skrev förste stadsläkaren Ewert i Göteborg följande om den sista malariaepidemin i Göteborg:

Idag vet vi att utdikningarna av vassarna kring Göteborg gjorde att det blev färre myggor i staden vilket gjorde att färre blev myggbitna. Bättre bostadsförhållanden gjorde också sitt till. När inga människor smittades försvann parasiten till slut. Parasiten lever delar av livet hos människan och delar av livet hos myggorna. När människan inte längre fanns tillgänglig som värd kunde den inte överleva. Sen slutet av 1800-talet har det inte funnits någon malaria i Göteborg.

Förutom i Göteborg fanns malaria i Bohuslän, Kristianstadstrakten, östkusten från östra Blekinge till Gävletrakten, kring Mälaren och Hjälmaren samt kring Vänern. Från Sverige försvann inhemsk malaria på 1930-talet.

 

Serienavigation<< Smittkoppor – en gång vanligt i GöteborgFläcktyfus och tyfoidfeber – fanns också i Göteborg >>
Advertisements

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.