Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Kvarteret Traktören innan rivningarna

Äldre göteborgare erinra sig helt visst ett par ålderstigna hus, som lågo invid Mantalsverkets tomt vid Köpmansgatan. Husen voro mycket anspråkslösa och deras yttre förrådde hög ålder. Teglet var smutsgrått och byggnaderna bastant uppförda. Så tjocka murar ger man inte våra dagars stenkolosser.

Dessa byggnader gåvo en god idé om, huru köpmännen byggde förr i världen. Hela bottenvåningen utgjordes av magasiner, vilka fingo sin belysning från några små gallerskyddade fönster.

Den stora tomten sträckte sig genom hela kvarteret ut till Postgatan, där den begränsades av ett lika egendomligt gammalt hus med brutet tak och gråa murar, vars undervåning saknade fönster. Det avskildes från grannen genom ett högt plank, skuggat av åldriga träd, nära Tingströmska järnhandeln.

Det är svårt att veta, när dessa gamla hus uppfördes, men redan 1767 ägdes de av handelsmannen i Göteborg Vincent Beckman, som testamenterade dem till Göteborgs Barnhus, sedan han i flera år i desamma drivit en lyckosam köpmansrörelse.

Beckmans närmaste granne var handelsmannen Anders Lesse, som bedrev sin rörelse vid Torggatan och hörnet av Postgatan. Han i sin ordning skänkte sina byggnader och tomter till Willinska skolan å Stampen.

De gamla byggnaderna revos 1907 och året därpå stod Göteborgs Mantalskontor färdigt på den gamla tomten.

I den Beckmanska fastigheten bedrev mantalskommissarien Stare, som förut hållit spisning vid Kungsgatan, värdshusrörelse redan 1767. Och vid sekelskiftet drev en traktör vid namn Menn samma rörelse på den Lesseska tomten. Den hade gamla anor och var under snart sagt hela 1800-talet mycket bekant under beteckningen Simens.

Värdshuset, vilket låg på samma tomt som nuvarande S:t Eriks källare, Torggatan n:r 25, var, som äldre göteborgare nogsamt erinra sig, en gammaldags tvåvåningsbyggnad, vars gula klinkert fått ålderns gråa patina över sig. Den skar av mot sin omgivning genom den höga yttertrappan, som gick ut ett stycke på trottoaren, och den gyllne druvklasen, som hängde över ingången. Det var ett hemtrevligt göteborgsvärdshus av den typ, som numera försvunnit. Där samlades köpmän, tjänstemän, artister och publicister i god borgerlig sämja. Man trivdes där. Och källarråden voro måna om sina gäster. Ty de hade traditioner att bygga på.

Schweizeriet, som dylika värdshus fordom benämndes, hade under 1800-talet åtminstone ett par generationer källarråd att uppvisa, och av dessa var det Johan Nikolaus Simen som i början av århundradet gav värdshuset det sedan så allbekanta namnet. När han övertog stället, moderniserade han detsamma, men höjde på samma gång priserna å förtäringen. Detta förtröt gästerna, ej minst skalden Wadman, vilken delade sina gracer mellan Simens och Vinbergskans krog vid Stora torget. Det berättas också att skalden, i förbittringen över den ökade beskattningen, på stående fot skrev följande med en bit rödkrita på källardisken:

Jag känner blott en katolik:
Simen på schweizarkrogen.
Han ärver aldrig himmelrik:
För helvetet är han mogen.
Hans själ är svart, hans synd är djup,
Han tar en sedel för en sup,
Den attan tusan djävuln!

När Simen dog, övertog änkan rörelsen. Sedan tog Simenssvåger C. M. Grischotti vid och var traktör till slutet av 1840-talet, då sonen till denne övertog värdshuset. Han var en energisk man, som bedrev både värdshus- och konditorirörelse jämväl i den nya teatern i Kungsparken, vilken öppnade sina portar 1859 på hösten.

Efter Grischotti övergingo rättigheterna till en son till den förste Simen. Alltså stannade de inom familjen. Under Simens gamla namn bedrevs traktörsrörelsen under en följd av år, men John Simen, som egentligen var handelsagent, hyrde omsider ut rättigheterna till en källarmästare J. Larsson. Han var den siste värden på det minnesrika stället.

På 1890-talet ombyggde nämligen Willinska skolans styrelse den gamla tomten, för att vinna större avkastning av den från köpmannen Lesse donerade egendomen, och då var det gamla värdshusets saga all. J. Larsson, som antagit namnet Zimen, flyttade sin rörelse först till hörnet av Trädgårds- och Larmgatorna, sedan till Linnégatan, medan innehavaren av S:t Eriks källare vid Lilla Bommen, i hörnet av Hasselblads hus, vilken också bar namnet Larsson, ryckte in i en ny, modernare byggnad på det Zimenska värdshusets tomt.

C.R.A. Fredberg

Advertisements

One Response to Kvarteret Traktören innan rivningarna

  1. […] I början av 1800-talet bestod byggnaderna mot Köpmansgatan och Torggatan av representativa stenhus, medan de mot Sillgatan (Postgatan) och Tyggårdsgatan var av enklare slag. Flera av fastigheterna ägdes av Göteborgs Barnhus och Willinska Fattigfriskolan. […]

Kommentera