Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

januari 2018

Fläcktyfus och tyfoidfeber – fanns också i Göteborg

Del 4 av 4 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Dessa sjukdomar kallades förr i tiden fläckfeber respektive nervfeber. De är virusjukdomar orsakade av olika bakterier. Nervfeber eller tyfoidfeber orsaks av en salmonellabakterie medan fläcktyfus orsakas av rickettsia-bakterier och är en mycket värre sjukdom. Idag förekommer ingen inhemsk smittspridning i Sverige eller Göteborg men det har funnits. I gamla tider kunde de två sjukdomarna inte skiljas åt ordentligt.

I boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar, skriver Karl Johan Gezelius om de två sjukdomarna på följande sätt:

Dessa båda sjukdomar jämte även andra ha utan att kunna skiljas från varandra gått under samma namn eller så hopblandats, att några siffror, som visa deras frekvens, icke äro användbara. Först de stora fläckfeber- och nervfeberepidemierna vid slutet av 1860- och vid början av 1870-talet kunna sägas ha givit anledning till ett särskiljande av dessa båda sjukdomar.

Att fläckfebern dock även i det föregående haft stor utbredning och anställt stora härjningar är påtagligt. Sådana epidemier voro med största sannolikhet de på 1750- och 1760-talen, i slutet av 1780-talet samt åren 1828 och 1839. Efter 1870-talet är fläckfebern borta ur vår sjukdomsstatistik.

Nervfebern har avskiljts från andra med denna sjukdom sammanblandade farsoter först under 1880-talet.

Femårsmedeltalen för åren 1892—1921 visa per 10,000 innevånare följande siffror för nervfebern:

Åren 1892—1896, 15,6
Åren 1897—1901, 11,5
Åren 1902—1906, 9,5
Åren 1907—1911, 9,2
Åren 1912—1916, 5,8
Åren 1917—1921, 21,2

Den sista femårsperiodens stora siffra är beroende på en omfattande
mjölkepidemi åren 1918—1919.

Fläcktyfus sprids med klädlöss. Sannolikt försvann sjukdomen från Göteborg och Sverige på grund av bättre bostäder och bättre hygien. Sjukdomen tycks ha varit speciellt vanlig i samband med krig när många soldater levt under dåliga hygieniska förhållanden i stora grupper och gemensamma utrymmen.

Tyfoidfeber som fortfarande finns inhemskt i Sverige smittar via avföring och mat. God hygien kring livsmedel är det viktigaste skyddet mot sjukdomen. Även vaccinationer är viktigt. Mer omfattande epidemier försvann när hanteringen av livsmedel underställdes noggranna hygienregler samt genom bättre hygien och bostadsförhållanden bland människor.

Advertisements

Malaria – en klassisk göteborgssjukdom

Del 3 av 4 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Malaria var en gång i tiden en vanlig sjukdom i Göteborg. Något som väldig få idag har kännedom om. Det var faktiskt en av de vanligaste sjukdomarna under 1700-talet och början av 1800-talet. Myggarten som spred malariaparasiten finns fortfarande kvar i södra Sverige och Göteborg men några malariparasiter finns inte längre då sjukdomen dog ut under 1800-talet.

I boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar, skriver Karl Johan Gezelius om malaria att det fortfarande var oklart vad som orsakade sjukdomen och varför den försvann:

Före 1756, då första stadsläkarberättelsen utkom — regelbundet
offentliggjordes sådana ej förrän från 1851 — har man ifråga om sjuksiffrorna endast att hålla sig till prästerskapets anteckningar, som verkställdes i enlighet med kyrkolagens av 1686 bestämmelser. Enligt dessa anteckningar voro åren 1746 och 1751 svåra frossår.

Åren 1756—1760 var enligt stadsläkarberättelserna frossan allmän och svår. År 1777 var sjukdomen enligt prästerna »mycket gångbar». Nyssnämde Carlander fann under sina första tio år härstädes (1793—1802) sjukdomen »högst sällsynt», men fick år 1802 »flere fall att göra med än något år förut». År 1804 var en allmän frossepidemi och år 1812 beskriver Dubb en svår form av frossa å barnhuset. Åren 1810 och 1812 var sjukdomen synnerligen svår med stor spridning.

Från år 1832 upphörde densamma och synes ha varit fullständigt borta till år 1845, då ökning åter inträdde, med toppunkt 1848, då fallen voro »utomordentligt talrika», medan de däremot år 1849 voro »jämförelsevis ganska fåtaliga». Från år 1851 utkommo de regelbundna stadsläkarberättelserna, och i dessa angives, att från det att sjukdomen i början av 1850-talet endast uppträtt med spridda fall, den vid mitten av samma årtionde blev mera allmän för att åter försvinna, så att åren 1857 och 1858 endast enstaka fall förekommo.

År 1859 blev den åter allmän och år 1860 rapporterades av stadsläkaren nära 3,000 sjukdomsfall (på c:a 30,000 innevånare). Från denna tid har sjukdomen hastigt försvunnit såsom framgår av följande diagram (fig. 77).

Såsom av denna korta historia framgår, har sjukdomen långa tider varit borta för att sedan åter uppträda, tills den från början av 1890-talet ej längre visat sig här. De samverkande orsakerna till detta förhållande är ej här platsen att ingå på. Det hastiga fallet i sjukdomsfrekvensen, som början på 1860-talet visade, sattes då i samband med de torrläggningar av Gullbergsvass, som påbörjats år 1842 och avslutades år 1858. Sjukdomens orsak ansågs bero på de dunster, som uppstego från stillastående vatten (därav namnet male aria = dålig luft). Sedan genom Daverans och Ross’ utredningar åren 1880 och 1897 sjukdomens verkliga orsak och spridningssätt klargjorts, äro utsikterna för en framgångsrik utredning av anledningarne till sjukdomens försvinnande betydligt större.

1863 skrev förste stadsläkaren Ewert i Göteborg följande om den sista malariaepidemin i Göteborg:

Idag vet vi att utdikningarna av vassarna kring Göteborg gjorde att det blev färre myggor i staden vilket gjorde att färre blev myggbitna. Bättre bostadsförhållanden gjorde också sitt till. När inga människor smittades försvann parasiten till slut. Parasiten lever delar av livet hos människan och delar av livet hos myggorna. När människan inte längre fanns tillgänglig som värd kunde den inte överleva. Sen slutet av 1800-talet har det inte funnits någon malaria i Göteborg.

Förutom i Göteborg fanns malaria i Bohuslän, Kristianstadstrakten, östkusten från östra Blekinge till Gävletrakten, kring Mälaren och Hjälmaren samt kring Vänern. Från Sverige försvann inhemsk malaria på 1930-talet.

 

Smittkoppor – en gång vanligt i Göteborg

Del 2 av 4 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Smittkoppor var innan koleran kom 1834 den epidemisjukdom som tycks ha tagit flest liv i Göteborg. Fram till 1774 ingick dock också dödsfall på grund av mässling bland smittkoppsfallen. Sammantaget har smittkoppor sannolikt tagit fler liv i Göteborg än koleran, men över längre tid och inte under lika våldsamma epidemiska former även om det dog totalt 1 185 personer i smittkoppor och mässlingen år 1759.

I boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenarskriver Karl Johan Gezelius följande om smittkoppor:

Smittkopporna ha vid många tillfällen härjat svårt i Göteborg. År 1759
skall i Göteborgs stift ha dött 1,185 personer i smittkoppor (då hela
dödssiffran uppgick till 5,739). På 1760-talet dogo i staden 227 personer i smittkoppor, och framgår av följande sammanställning den absoluta dödligheten i sjukdomen under de olika tiotalen av år, därvid dock är att märka, att till år 1774 i statistiken smittkopporna upptogos tillsammans med mässling.

Sedan epidemierna år 1892—94, då sammanlagt 316 sjukdomsfall med 28 dödsfall förekommo, har i staden ej funnits mer än ett fall år 1897, då en sjöman, som några dagar förut hemkommit från Dondon, insjuknade på sjömanshemmet, och 2 fall år 1921, då modern till en sjöman, som hemkommit från Malaga och smittats därstädes, men före sjukdomens egentliga utbrott hann avresa till annan ort, blev smittad av sonen.

År 1757 inrättades genom Frimurarorden ett koppympningshus i Göteborg, samtidigt varmed de första försöken med koppympning (variolisation) verkställdes. Barnen intogos på detta koppympningshus för att där ympas. Sedan de genomgått de verkliga smittkoppor, som denna form av ympning medförde, och som man på olika sätt försökte göra så lindriga som möjligt, återsändes barnen till sina hem. Sammanförandet av barnen på en sådan anstalt förorsakade stor sjuklighet och dödlighet bland dem, och när så på en liknande anstalt i Stockholm en ung läkare, som nyss hemkommit från studieresa till Paris, började obducera de döda barnen, blev oron bland allmänheten mycket stor, och de vildaste rykten om frimurarnes behandling av barnen spredo sig och blevo trodda. Såsom ett minne härav lever ännu uppgiften om att frimurarne »slaktat barnen och skickat dem till hundturken ».

Ryktet om slakten torde ha uppkommit av de verkställda obduktionerna, förbindelsen med »hundturken» sannolikt därav att denna form av ympning kom till Europa över Konstantinopel, därifrån kännedom om densamma spritt sig genom brev till England från den engelske gesantens i Konstantinopel hustru, lady Montague, som var en berömd brevskriverska.

Sådan ympning hade här upptagits år 1755 av stadskirurgerna Meijster och Engelhart och bedrevs vid slutet av 1700-talet i stor omfattning med hjälp av genom magistraten utfärdade kungörelser med uppmaning till allmänheten att låta ympa sina barn. Staden var då indelad i fem ympningsdistrikt med en läkare för varje distrikt, som där kostnadsfritt verkställde ympning. Av Kristofer Carlander, stadsphysicus i Göteborg åren 1793—1812, uppges, att år 1799 omkring 600 barn ympats, då i staden vid denna tid årligen endast 4—500 barn föddes. Den nu använda kokoppympningen började härstädes utföras av honom år 1802 och fick genast så stor användning, att han före sin avflyttning från staden år 1814 ympat 1,200 barn enligt den nya metoden.

Koppympningen verkställes nu på offentliga ympningsmöten kostnadsfritt av 7 läkare, och av dessa verkställdes under år 1922 omkring 3,600 ympningar. Därjämte verkställdes samtidigt av läkare omkring 4,000 revaccinationer.

Åren 1750-1830 stod smittkoppor (fram till 1774 inklusive mässlingen) sammanlagt för cirka 8% av dödsfallen i Sverige. Vid denna tid drabbade sjukdomen främst barn i likhet med mässlingen. På grund av smittkoppor funnits länge i landet var äldre i allmänhet immuna. Smittkopporna utrotades i Göteborg, liksom i hela världen senare, med hjälp av vaccinationsprogram. Dödligheten i smittkoppor hade dock börjat minska innan dess, troligen på grund av att viruset blivit mindre farligt.

Koleraepidemierna i Göteborg

Del 1 av 4 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

I boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenarskriver Karl Johan Gezelius följande om Göteborg och kolera:

Den sjukdom, som närmast föranledde inrättandet av särskild  sundhetsnämnd, var emellertid som i det föregående nämnts koleran, då den i början  av 1830-talet nalkades Göteborg.

Sjukdomen uppträdde här första gången  år 1834. Av stadens då omkring 17,000 innevånare dogo minst 1,830, sålunda  mer än en tiondel av stadens innevånare. Omsatt till våra dagar, skulle detta betyda en dödsiffra av omkring 24,500 människor, över antalet insjuknade finnas inga uppgifter.

Under 1850-talet hade sjukdomen epidemisk spridning under 6 olika år, den svåraste åren 1850 och 1853, då 1,316 resp. 1,022 personer insjuknade, av vilka 580 och 626 avledo. Nästa stora epidemi var den år 1866, då 1,273 sjukdomsfall antecknats med 435 dödsfall i staden  (och 283 i Majorna, som då ännu ej var införlivat med Göteborg).

Vid koleraepidemin 1834 dog 12 600 personer i hela Sverige. Koleraepidemier slog till också 1852, 1855, 1856, 1857 och 1859. Vid dessa tillfällen dog inte lika många. Koleran spreds genom sjöfarten och på grund av dåliga hygieniska förhållanden. Ursprunget för kolera var Bengalen, Gangesdeltat i nuvarande Indien och Bangladesh där den funnits i 1000-tals år. På 1810-talet spred den sig därifrån och på 1830-talet kom den till Sverige via Göteborg.

Koleran ledde till inrättande av hälsovårdsnämnder (tidigare ofta kallade sundhetsnämnder). För att snabbt begrava de döda och hindra smittspridning inrättade också särskilda kyrkogårdar, kolerakyrkogårdar. Om koleraepidemin utbrott 1834 skrev Göteborgs Handels och Sjöfartstidning den 30 juli 1834:

Sjömannen Anders Ryberg, 52 år gammal, utgick fullkomligt välmående till sitt arbete sistl. Lördag. Emellan kl. 7 och 8 öfverfölls han af uppkastningar och diarrhé, hvilket snart upphörde, han måste hembäras och afled på e.m. kl. 1/2 till 4. – Hans hustru Anna Pehrsdotter, 55 år, som såg mannen vid hemkomsten, afsvimmade och fick likaledes magplågor. Hon afled Söndags morgon, kl. 5. … Märkvärdigt är  att en 8-årig fosterdotter till dem, som Söndags afton af sin fader ledsagades från deras boning å Majberget till Stampen, och var munter och rask kl. 10 på aftonen, vaknade kl. 5 Måndags morgon med magplågor och afled kl. 10 f.m.

I senare litteratur skrivs sjömanen efternamn i allmänhet Rydberg. Även 1853 års epidemi startade i Göteborg. Denna epidemi dokumenterades mycket ordentligt av Sundhets-Collegiet (senare Medicinalstyrelsen) som rapporterade:

Den 11 Aug. insjuknade hos handlanden Eriksson i huset n:o 133 i 1:sta roten i den s k Melins äng, dess 6 år gamla dotter, Emma Charlotta, med kräkningar och magplågor, förbättrades mot aftonen men blef åter sämre och dog kl. 4 på morgonen … Den 12 Aug. på morgonen insjuknade brodern Daniel Reinhold, 4 år gammal, och vårdades af D:r Betzen, var följande dag bättre men förämrades åter och afled d. 15 … Den 13 insjuknade Erikssons piga Anna Greta Olsson, 60 år gammal, fanns af D:r Betzen angripen af elakartad kolera och affördes genast till församlingens sjukhus der hon dog d. 15 … Samma dag anmäldes 4 i närmaste hus derintill sammanboende personer insjuknade, nemligen timmermannen Hanssons 2 yngre barn af hvilka det ena afled samma dag, en arbetskarl från Lilla Edet och en väfvare från Majnabbe, hvilka båda sednare affördes till sjukhus der arbetskarlen från Edet afled d. 14.

De som dog i kolera var i allmänhet fattiga människor och barnen var särskilt utsatta.

Särskilda sjukhus inrättades, sålunda gjordes det så kallade Möllerska plantaget i Masthugget om till kolerasjukhus. Andra byggnader som användes vi den första epidemin var Carlgrenska skolan vid Stigbergstorget, Willinska skolorna i Haga och på Stampen, fattighuset vid Smedjegatan liksom Gullbergsbrohemmet (tidigare Spinnhuset) vid Svingeln. I alla fall Möllerska plantaget kom att utnyttjas vid fler epidemier. Naturligtvis vårdades människor också på Sahlgrenska sjukhuset som då låg i Västra Nordstaden, i det så kallade Oterdahlska huset.

1834 inrättades kolerakyrkogårdar i Redbergslid (Lunden) och Kommendantsängen. Dessa har sen länge byggts bort. Vid 1866 års kolerepidemi anlades en kolerakyrkogård i Kallebäck som fortfarande finns kvar och i Bräcke finns en som anlades 1834 kvar. Den senare kom också att användas för vanliga begravningar fram till 1856. Numera används den som gravlund för spridning av aska, invigdes förra året (2017). På Rivö i hamninloppet fanns också en kolerakyrkogård.

Kyrkogården som finns i Gamlestaden på vägen mot Alelyckan som ofta kallas kolerakyrkogård är ingen sådan utan var Hospitalets kyrkogård (Hospitalsförsamlingen).

De återkommande kolerapepidemierna stoppades genom anläggande av anläggningar för rent vatten och avloppssystem. Efter 1860-talet har Göteborg inte drabbats av någon koleraepidemi.

Kvarteret Polismästaren

Kvarteret Polismästaren, Torggatan-Spannmålsgatan-Östra Hamngatan-Kronhusgatan.

Tomter enligt Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 8, tomt 42, Hising, Bornander, Svanhals, Cahman, Ekerman, von Jacobson, von Öltken, Arfvidson, Wengren, Broms, Schultzen, Tauson, Trana
Rote 8, tomt 43, Schwartzkopf, Tüchler, Lindström, Spargren, Borgman, Schultzen, Bressander, Tauson, Tengberg
Rote 9, tomt 20, Jungh (Jong), Merser, von Ackern, Wadst, Ahrenberg, Edgren, Band, Ellgren, Rommel, Kullman, Borgman, Lindstedt, Laurén, Schultzen, Wahlberg, Tengberg
Rote 9, tomt 21, Kock, Kråka, Printz, Borgström, Lundvall, Borgman, Bagge
Rote 9, tomt 22, Wenbo (Winbo), Thorsson, Olbers, Lewesen, Möller, Kullman
Rote 9, tomt 23, Kock, Thim, Waldenström, Schiller, Kullman, Bagge, Oterdahl, Oterdahlska huset (Sahlgrenska sjukhuset),
Rote 9, tomt 24, Sahlgrenska sjukhuset
Rote 9, tomt 25, Hasselroth, Weinberg, Falck, Sahlgrenska sjukhuset, Broddelius & Åkerman, Broddelius
Rote 9, tomt 26, Radhe, Ahlström, Oterdahl, Hasselroth, Rosenbrock, Leiditz, Sahlgrenska sjukhuset, Broddelius & Åkerman, Broddelius
Rote 9, tomt 27, Oterdahl, Sernström, Osterman, Kjellman, Sahlgrenska sjukhuset, Broddelius & Åkerman, Broddelius
Rote 9, tomt 28, Maas, Radhe, Borgman, Sandahl, Sandahl & Collander, Tauson, Sirenius
Rote 9, tomt 29, von Gegerfelt

Kvarteret Polismästaren

Kvarteret Vindragaren

Kvarteret Vindragaren, N. Kvarnbergsgatan-Klädpressaregatan-Torggatan-Spannmålsgatan.

På 1600-talet fanns inga gränser fanns mellan det som senare blev kvarteren Enigheten, Vadman, Vindragaren och Stadskvarnen.

I slutet av 1700-talet fanns gränser och nuvarande Nedre Kvarnbergsgatan var utlagd. Nya hus byggdes i kvarteret i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

All bebyggelse revs på 1960- och 1970-talen varefter kvarteret användes till parkeringsplats innan det bebyggdes på 1980-talet.

Tomter enligt Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 9, tomt 41, Brandt, Swartz, Buchau, Wising, Bauer, Kullman
Rote 9, tomt 42, Bauer, Carlsson
Rote 10, tomt 26, Stapel, Blidberg, Hultman
Rote 10, tomt 27, Hijsing, Bauer, Kullman
Rote 10, tomt 28, Dijkman, Bornander, Kjellberg, Spargren, Hallén
Rote 10, tomt 29, Bauer, Berg
Rote 10, tomt 30, Pettersson, Bauer, Kullman, Blidberg, Hultman

Kvarteret Vindragaren

Kvarteret Stadskvarnen

Kvarteret Stadskvarnen, Klädpressaregatan-Nedre Kvarnbergsgatan-Spannmålsgatan, ligger till större delen på Kvarnberget men den östra delen ligger nedanför.

På 1600-talet fanns inga gränser fanns mellan det som senare blev kvarteren Enigheten, Vadman, Vindragaren och Stadskvarnen.

I slutet av 1700-talet fanns gränser och nuvarande Nedre Kvarnbergsgatan var utlagd. Nya hus byggdes i kvarteret i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

En stor del av bebyggelsen revs på 1960- och 1970-talen varefter kvarteret användes till parkeringsplats innan det bebyggdes på 1980-talet.

Tomter enligt Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 10, tomt 33,
Rote 10, tomt 40,
Rote 10, tomt 41,
Rote 10, tomt 42,
Rote 10, tomt 43,
Rote 10, tomt 44,
Rote 10, tomt 46,
Rote 10, tomt 49,
Rote 10, tomt 50, Skarprättarhuset
Rote 10, tomt 51,
Rote 10, tomt 52,
Rote 10, tomt 53,
Rote 10, tomt 54,
Rote 10, tomt 55,
Rote 10, tomt 56,
Rote 10, tomt 57,

Kvarteret Stadskvarnen

Gamla begravningsplatsen

Endast för medlemmar

Kvarteret Enigheten

Kvarteret Enigheten, Nedre Kvarnbergsgatan-Spannmålsgatan-Torggatan-Kronhusgatan.

På 1600-talet fanns inga gränser fanns mellan det som senare blev kvarteren Enigheten, Vadman, Vindragaren och Stadskvarnen.

I slutet av 1700-talet fanns gränser och nuvarande Nedre Kvarnbergsgatan var utlagd. Nuvarande Kronhusgatan gick inte längre åt väster än Nedre Kvarnbergsgatan. Nya hus byggdes i kvarteret i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

All bebyggelse revs på 1960- och 1970-talen varefter kvarteret användes till parkeringsplats innan det bebyggdes på 1980-talet.

Tomter enligt Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 8, tomt 39, Svalin, Alströmer, Dickson, Göthe
Rote 8, tomt 40, Bauer, Alströmer, Söderström, Militz, Staten
Rote 8, tomt 41, Kråka, von Jacobson, von Öltken, Carlström,
Rote 9, tomt 30, Norling, Boethius, Warburg
Rote 9, tomt 31, Hohenthal, Hedenström, Kullman, Gieseke, Bauer, Warburg
Rote 9, tomt 32, Bauer, Almroth, Berg, Wahlgren
Rote 9, tomt 33,
Rote 9, tomt 34,
Rote 9, tomt 35, Arfwidsson
Rote 9, tomt 36,
Rote 9, tomt 37,
Rote 9, tomt 38, Bagge, Göthe

Kvarteret Enigheten

Kvarteret Wadman

Kvarteret Vadman är området Spannmålsgatan-Nedre Kvarnbergsgatan-Kronhusgatan med själva Kvarnbergets brant som fjärde sida. Innefattar också bebyggelsen mellan Kronhusgatan och berget samt hus på Kvarnberget söder om trappan (Övre Spannmålsgatan). I kvarteret låg det så kallade Wadmanshuset i vilket skalden Wadman bodde det allra sista av sitt liv.

Ursprungligen var kvarteret en del av Kronhusområdet och på 1600-talet låg det en kyrkogård i kvartersområdet mot det som idag är Nedre Kvarnbergsgatan. Den bår i allmänhet under beteckningen Gamla Begravningsplatsen. Inga gränser fanns mellan det som senare blev kvarteren Enigheten, Vadman, Vindragaren och Stadskvarnen.

I slutet av 1700-talet finns gränser och nuvarande Nedre Kvarnbergsgatan var utlagd. Kvarteret Vadman var dock fortfarande en del av Kronhusområdet. Nuvarande Kronhusgatan gick inte längre åt väster än Nedre Kvarnbergsgatan.

All bebyggelse revs på 1970-talet. Idag är det i huvudsak en lekplats på området.

Tomter i kvarteret Vadman enligt Göteborgs tomtägare

Rote 9, tomt 39,
Rote 9, tomt 40,
Rote 10, tomt 36,
Rote 10, tomt 37, Göök (Giök)
Rote 10, tomt 38,
Rote 10, tomt 39,
Rote 10, tomt 47,
Rote 10, tomt 48,
Rote 10, tomt 58, Gamla väderkvarnstomten (Skarprättartomten, Nattmanshuset), von Gerdes

Kvarteren Vadman och Enigheten

Kvarteren Vadman och Enigheten