Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

december 2017

Bräcke diakoni

Bräcke diakoni är en stiftelse som startade i Göteborg 1923, under namnet Göteborgs diakonissanstalt, med uppdrag att utbilda diakonissor. Verksamheten är politiskt och religiöst fristående – men verkar ideologiskt inom ramen för Svenska kyrkans tradition av socialt engagemang, där ordet diakoni står för medmänsklighet och humanitära insatser.

Bräcke diakoni bedriver verksamhet inom vård och omsorg med bland annat äldreboenden, hospice, habilitering, rehabilitering, företagshälsovård, vårdcentraler samt utbildning och forskning. Idag har företaget ungefär 1 200 medarbetare och finns på flera orter i Sverige (Stockholm och söder ut). Bräcke diakoni är medlem i Famna, en intresseorganisation för non-profitaktörer inom vård och omsorg, och drivs helt utan ekonomiska ägarintressen.

Diakonutbildningen har numera övertagits av Svenska kyrkans utbildningsinstitut.

Text från Wikipedia

Advertisements

En guide till Göteborgs stadsdelar – Färjestaden, Rödjan och Skarvik

Längst västerut i Lundbys sockens huvudområde låg egendomarna Rödjan och Skarvik. Stora Rödjan var ett kronohemman och en del av Lundby socken. Väster om Rödjan låg en del av Björlanda eller Torslanda socken inklusive Vikans by innan Arendal som också tillhörde Lundby socken från 1860-talet tog vid. Stora Rödjan användes bland annat som översteboställe. Delar av det mellanliggande omrdået områden blev en del av Göteborg när delar av Björlanda socken införlivades med Göteborg och Lundby församling år 1940. Vikans by och Halvorsäng inkorporerades i Göteborg och Lundby församling 1960.

Udden Rya Nabbe användes under krigen på 1600- och 1700-talen av såväl danskar, som anlade en skans där i mitten av 1640-talet, som svenskar, vilka befäste den på 1680-talet. Befästningarna utökades så att där fanns såväl ett övre som ett nedre batteri under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Endast rester återstår idag.

Rödjan och Skarvik

Rödjan och Skarvik 1901

Rya skog blev 1928 det första naturreservat i Göteborgs- och Bohus län.

Skarvikshamnen

Oljehamnen Ryahamnen började anläggas inom Rödjan på 1930-talet.1951 startade anläggandet av en ny oljehamn, Skarvikshamnen, där en pir om två kajplatser med 12 meters vattendjup blev klar 1957 och ytterligare en kajplats färdigställdes under 1965.

I norra delen av Rödjan och Skarvik byggdes åren 1947-1949 Koppartrans raffinaderi, senare Shell, och numera ST1. I området fanns då en villabebyggelse från början av 1900-talet mellan Färjenäs och nuvarande Biskopsgården där de sista husen revs i samband med att Lundbytunneln byggdes ihop med nya anslutningar och mot vid Älvsborgsbrons fäste på Hisingen år 1998. Resterna av villaområdet i form av gator kan idag ses inne på raffinaderiets område.

Göteborgs avloppsreninsgverk, Ryaverket, byggdes i området norr om Rya nabbe och öster om Rya skog med start 1954. Delar av Rya skog togs också i anspråk och natrureservatet hamnade inklämt mellan Ryaverket, oljeanläggningarna på Rya nabbe och Skarvikshamnen.

Färjestaden (tilläggsplats för färja) var från början en gård, omnämnd redan år 1600. 1632 ägdes gården av Canthor Hällender som också skulle sköta färjetrafiken över älven till Älvsborgs slott. Stadsdelen kallas ofta för Färjenäs, ett namn som kommer sig av det snickeriföretag, Färjenäs Snickerifabrik, som låg dör golfövningsbanan nu finns.

I den östra delen av området, Pölsebo, uppfördes Karl IX Göteborg. I mars 1603 började hertig Karl att planera för grundandet av en tredje stad vid älvmynningen.  Syftet var att stimulera och stärka handeln i området, vilket skulle tillföra statskassan nödvändiga resurser.

Den 9 november 1603 utfärdades en fullmakt för holländaren Cornelius Corneliusson, som fick ansvara för uppbyggnad av den nya staden. Staden kom sannolikt aldrig att bli färdigbyggd och det som byggts brändes ner av danskarna år 1611.

Pölsebo och Färjestaden

Pölsebo och Färjestaden 1901

Vid det nuvarande Ivarsbergsmotet fanns det ett ålderdomshem (Lundby sockens tidigare fattiggård), Färjenässkolan samt en polisstation. Området bebyggdes i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet med villor och landshövdingehus varav några får finns kvar.

De första färjorna var roddfärjor, vilka senare ersattes av dragfärjor. Först 1874 levererade Eriksbergs Mekaniska Verkstad den så kallade Färjenäsfärjan, en ångslup med en 12 hästars motor, på 25 bruttoton med smeknamnet ”Bonnafröjda”. Fram till 1893 hette skepparen på Bonnafröjda Adolf Danielsson. Han efterträddes 1893 av Peter Theodor Pettersson som skeppare, verksam fram till 1909.

Färjestaden 1923

Färjestaden 1923

År 1927 såldes Bonnafröjda och en ny färja köptes från Stockholm, den hade fraktat spårvagnar över till Lidingö och var i bruk som bilfärja till 1951, då den betydligt större motordrivna bilfärjan David Carnegie sattes in.

Pölsebo, Färjestaden, Oljenäset och Ryahamnen 1932

Pölsebo, Färjestaden, Oljenäset och Ryahamnen 1932

På 1930-talet tedde sig Färjestaden på följande vis:

Färjestaden var ett litet samhälle för sig. Vid det nuvarande Ivarsbergsmotet fanns det ett ålderdomshem, Färjenässkolan samt en polisstation. Gick man över järnvägsspåret till Vestkustens Petroleum AB fanns det senare en cykelaffär till vänster, sedan en väg in till ett landshövdingehus, Furuborg, en speceriaffär samt Flemingsgatan som gick upp till höger.

På vänstra sidan av Karl IX:s väg följde nu Färjenäs Snickerifabriks stora vedupplag, (där det förr i tiden låg ett tegelbruk) på högra sidan ett skogsparti, en stor villa och så var man framme vid samhällets centrum. Först en stor, vacker och mycket rik fruktträdgård och, sammanhörande med den, bakom och ända upp till marken som gränsade till Flemingsgatan, stenmurar som bildade terrasser i olika plan.

Högst upp hade ägaren till Barchmanns snickerifabrik (Färjenäs snickerifabrik) planerat att bygga en restaurang och på den plana marken längst ned vid Karl IX:s väg tycks han av bevarade ritningar att döma ha tänkt sig ett flertal små stugor, kanske som övernattningsmöjligheter. Tyvärr dog han innan detta realiserades, området köptes därefter av köpmannen Svante Gustafssons vuxna barn och fruktträdgården planterades. Marken ovanför fick vara som den var med alla de vackra träden. Tomten bredvid tillhörde Svante Gustafsson, och där kan man ännu se rester av grund och trappor till Villa Dalhem, det hus som han låtit bygga år 1896. Det var ett suterränghus med tre våningar, två stora glasverandor samt en balkong och med entré från båda gatorna. Det är detta sammanlagda område som numera kallas ”Kaféhusets trädgård”. Här låg också Färjenäs bilstation, på senare tid Taxi, samt en mangelbod och en kortvaruaffär. Bilstationen som startats någon gång på 1920-talet hade två personbilar och en lastbil.

I landshövdingehuset bredvid fanns den mesta tiden en fiskaffär, en postanstalt, ett kafé samt en speceriaffär, Svante Gustafssons efterträdare. I nästa hus fanns Konsumaffären och en mjölkaffär. Detta hus finns också fortfarande kvar. Mittemot ledde Gamlebrunnsgatan österut över Kvarnberget förbi Pölsebo gård och dess ägor mot Krokängsparken och Eriksberg. Här uppe på berget finns fortfarande den gamla kyrkoruinen från Karl IX:s Göteborg kvar. Fortsatte man Karl IX:s väg ned till färjeläget hade man på vänstra sidan först snickerifabrikens tjänstemannavilla, sedan de stora fabriksbyggnaderna ända ned till vattnet samt den höga skorstenen. Här nere vid älven, på högra sidan, hade funnits flera fina småbåtsvarv, på 1930-talet Mobergs varv. Bortanför varvet låg, och ligger ännu, ”Stenvillan” som förmodligen var oljebolagets chefsbostad.

Vid färjeläget fanns en kiosk med väntsal, en likadan som vid Klippan på andra sidan älven. En gammal färjestuga fanns också, med förr i tiden ett övernattningsrum som kallades ”bonnarummet”. På 1930-talet användes stugan som ett tillfälligt boende.

Om vi nu vill gå tillbaka genom samhället har vi först på vänster sida några villor och sedan, på Flemingsgatan ett stort landshövdingehus med bara bostadslägenheter samt ett par villor och därefter, på gatans högra sida, villor hela vägen tillbaka till Ivarsberg. Nära slutet av Flemingsgatan ligger fortfarande en ensam villa, kallad villa Gunninge, på vänster sida. Den ägdes av konstnären Filip Wahlström. Han var son till sjökapten Axel Wahlström.

På Kvarnberget fanns som förut nämnts flera villor men också på Strömsberget. Bland annat Tornvillan, förr kallad Tannhäusers, därför att en tandläkare Schultzberg ägde den, ett rätt stort hyreshus samt Axel Wahlströms hus, Fjällhyddan, även kallad Åreskutan på grund av att ägaren gjorde affärer med årämnen och mastspiror. Detta hus hade nu sålts till filosofie doktor Philip Lindstedt som också ägde Bassholmen vid Nordströmmarna. I ännu en villa bodde en familj Seeman som senare sålde den till familjen Parrow. Fru Parrow var konstnär och syster till Evert Taube. På andra sidan Strömsberget låg Vestkustens AB:s personalbostäder.

Anmärkningsvärt är kanske att av ovannämnde Svante Gustafssons fem barn stannade fyra kvar på Färjenäs och där bedrev sina verksamheter ända till livets slut. Sönerna Erik och Sven hade bilstationen, dottern Karin, gift Åstedt, hade kortvaruaffären och dottern Rosa, gift Wingård, kioskerna vid färjelägena på båda sidor av älven.

Den sista färjeturen med bilfärjan John E. Olson gick den 1 april 1967 kl. 09.00 dvarefter färjetrafiken stängdes i samband med Älvsborgsbrons öppnande upphörde den reguljära färjetrafiken mellan Färjenäs och Klippan.

Uppförandet av Älvsborgsbron ledde till att många bostadshus revs, och i östra delen, som också kallas Pölsebo, evakuerades alla hus inför en planerad utbyggnad av Eriksbergs varv. Husen stod tomma efter varvsnedläggningen, varpå de ockuperades av så kallade husnallar under stor publicitet på 1990-talet, och därefter revs de. I området fanns därefter under ett tiotal år en uppställningsplats för containrar men numera är det i huvudsak en stor park, Färjenäsparken.

Numera finns bara ett tiotal hus kvar i Färjestaden, varav de flesta ägs av kommunen. Ett av dem är ett landshövdingehus. Risken att de rivs av kommunen i samband med utvecklingen av Norra Älvstranden är stor.

Det pågår en upprustning av Färjestaden och man håller på att göra park av merparten av området i samband med utbyggnad av Västra Eriksberg. Gamla husgrunder och kyrkogrunden från 1600-talets stad ska då bevaras.

Färjestaden

Byggnader i Färjestaden. Bild: Arild Vågen Licens: CC BY-SA 3.0

Färjestaden (Förjenäs) och Pölsebo ligger idag i primärområdet Eriksberg i stadsdelsnämndsområdet Lundby medan Rödjan, Rya och Skarvik ligger i primärområdet Arendal i stadsdelsnämndsområdet Västra Hisingen.

Ryaverket

1958 började Göteborgs avloppsreningsverk, Ryaverket att byggas. 1972 började verket rena avloppsvatten från hushållen i Göteborg och avloppsreningsverket i Välen lades då ner. Ryaverket har därefter ständigt byggts ut och kan idag behandla avloppsvatten från mer än 700 000 personer vilket gör verket till det största i Norden. Det renade vattnet släpps ut vid Rya Nabbe.

Reningsverket ägs av Gryaab AB, ett kommunalt bolag som ägs av de kommuner vars avloppsvatten renas på Ryaverket. Ägarkommunerna är Göteborg, Ale, Härryda, Mölndal, Partille, Kungälv och Lerum.

Ryaverket

Ryaverket och Rya skog. Bild: Averater Licens: CC BY-SA 3.0

Göteborgs Hamn 1932

Göteborgs Hamn 1932

Göteborgs Hamn 1932

År 1932 bestod Göteborgs hamn av en lång rad privata kajer och företag plus några hamnar ägda av staden.

Norra Älvstranden från väster till öster

Ryahamnen-Oljenäset

The Texas Co
Alfred Olsson & Co
Vestkustens Petroleum AB
A. Johnson & Co

Färjestaden-Pölsebo-Krokäng

Färjeläge
Färjenäs Snickerifabrik
Arvidssons Söners varv
R.H. Lindén
AB Otto Wallenius
Transport AB Elfsborg
Krokängsparken

Sannegården

Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB
Kvarnen Tre Lejon
Svensk Trading AB

Sannegårdshamnen

Industridkarnas Inköps AB
AB Johnsson & Co
Statens Järnvägar
Adolf Bratt
Tycho Roberg
Reuters
Statens Järnvägar
Linné, ?? & Co
Gösta Berg AB
Otto Wallenius AB
Sannegårdshamnen

Lindholmen

Lundby Mekaniska Verkstad
Lindholmens Mekaniska Verkstad
Jonsson, Sternhagen & Co

Lundbyvass

AB Götaverken
T-kanalen

Kvillebäckskanalen

Tycho Roberg
AB Bergbrun
Gustaf Reuters Kolimport AB
Gbgs Lerkärlsfabrik
Wiktor Olsson
Bröderna Klingberg
Mustad & Son
Göteborgs Porslinsfabrik
G.A. Persson
AB Backlund & Rönqvist
Göteborgs Hamnstyrelse

Ringön

Stadens varv
Gatu och Vägförvaltningen
Frihamnen
Hellström & Vleugel
J.A. Eriksson & Son
Bergbrun
Industridkarnas Inköps AB
AB G. Nihlmarks
Göteborgs Pråm & Bogserings
Oscar Johansson
Svenska Ångbåts
Botvid Eriksson
J.G. Ullman
Pråmföretaget Myran
R. Rosén

Tingstad

Ekman & Co
H. Hansson
C.A. Olsson
Broströms Linjeagentur
Uddéns varv
Strömman & Larsson
Göteborgs Pappersbruk
Tingstads Trävaru AB
Carl Brun & Co
Waern & Co

Södra Älvstranden från väster till öster

Röda Sten-Klippan

Svenska Sockerfabriks AB
Porterbryggeri D. Carnegie & Co
Segelbåtshamn
Tullstation
Motorbåtshamn
Guldbrandsens varv (Klippans varv)

Majnabbe-Majviken

Kustens varv
Bark & Warburg

Fiskhamnen

AB Sveriges Förenade Konservfabriker
Sv. Fryshus AB

Stigbergskajen

Masthuggskajen

Skeppsbrokajen-Träpiren-Stenpiren

Packhuskajen

Tull – och packhus

Lilla Bommen-Gullbergskajen

Marieholm

Gasverket
Gatu- och vägförvaltningen
Sv. Lantmän
AB Vieille Montagne
ESAB
Dickson & Sjöstedt
AB Wockatz & Co
Kritbruks AB
AB Lorentz H. Christiansen
AB Utländskt Trä
AB Larsson & Seaton
Gatu & Vägbeläggning
Gatu & Vägförvaltningen
Standard Varnish Works
Gamlestadens Pappersbruks AB
K.A. Lundgren AB
Göta Säckimport
The Texas Co
Vestkustens Petroleum AB
Axel Ågren
Svensk-Engelska ?? AB
B?? & O?? AB

BP Raffinaderi AB

Del 4 av 4 i serien Oljebolag

BP Raffinaderi AB började år 1965 bygga ett raffinaderi i Syrhåla i Göteborg. Detta var under en tid då BP expanderade våldsamt och i princip seriebyggde raffinaderier runt om i världen. Den 12 september 1967 stod raffinaderiet klart.

År 1980 köpte Svenska Petroleum AB 22 % av aktierna i BP Raffinaderi AB och 1991 drog sig BP helt bort från den svenska marknaden och sålde sin del av raffinaderiet till OK Petroleum AB (OKP). Raffinaderiet fick då namnet ”OK Raffinaderi”.

År 1994 köpte Mohammed Al-Amoudis Corral Petroleum Holdings raffinaderiet för 5,9 miljarder kronor och tog över skulder för cirka tre miljarder kronor. År 1996 ändrades namnet till Preem Raffinaderi AB och i samband med att Scanraff bytte namn till Preemraff Lysekil fick Göteborgsraffinaderiet det nya namnet Preemraff Göteborg.

Raffinaderiet har kapacitet att raffinera cirka 6 miljoner ton råolja per år. Denna tas i huvudsak från Nordsjön och kommer med tankfartyg till Torshamnen i Göteborg. Raffinaderiet kan dock även tillverka diesel med tallolja som råvara. I det delägda bolaget Sunpine i Piteå förestras tallolja från pappersbruken till så kallad råtalldiesel, varvid den sedan skeppas med fartyg till Göteborg för att genomgå sista steget i raffinaderiet innan den blir en färdig dieselprodukt.

Preemraff

Preemraff. Bild: Averater. Licens:  CC BY-SA 3.0

Text i huvudsak från Wikipedia.

En guide till Göteborgs stadsdelar – Sannegården och Eriksberg

Sannegården var en gård som låg väster om Lindholmen ungefär där Sannegårdshamnens bassäng idag tar slut. Gården är känd sen 1300-talet och har omväxlande varit kronogård, frälsegård och skattegård. Från 1734 var gården säte för biskopen av Göteborg och från 1834 arrenderades den av Göteborgs stad. Delar av gården blev med tiden andra gårdar och mindre egendomar som Eriksberg, Sandviken (Sörhallen), Wettersvik, Krokäng, Pölsebo och Färjenäs.

Sannegården 1873

Sannegården 1873

På området drevs grustäkt under 1800-talet, fram till 1867 av Ungewitter & Co och därefter av staden. 1905 köptes gården av staden i syfte att anlägga Sannegårdshamnen. Mangårdsbyggnaden förstördes i ett ras år 1911. Idag är Sannegårdens tidigare ägor stadsdelarna Sannegårdshamnen, Sannegården, och Eriksberg.

På 1700-talet fanns sillsalterier och trankokerier i Sandviken (Sörhallen), Eriksberg och Wettersvik. De låg på det område som senare blev Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB (Eriksbergs varv).

Pölsebo och Sannegården 1901

Pölsebo och Sannegården 1901

I Krokäng anlades 1902 en folkpark som kan sägas ha utgjort en föregångare till Liseberg. Vid älven byggdes en brygga och besökarna kom till parken med båt.  Järnvägen som stod färdig mellan Sannegårdshamnen och Pölsebo 1934 skar av parken från älven och en blev då blev svårtillgängligare från älvstranden. Samma år lades parken ner och kvarvarande delar av parkens område söder om järnvägen svaldes av Eriksbergs varv medan resten blev en vanlig park som finns än idag norr om järnvägen mellan Bräcke i väster och Sannegårdens bostadsområde i öster och norr.

Sannegården och Eriksberg

Sannegården och Eriksberg 1932

I Pölsebo skapades med tiden en större rangerbangård för att serva hamnens behovs.  Den ska rivas och järnvägen ska läggas i tunnel mellan Sannegårdshamnen och ivarsmotet i Färjenäs/Rya så att kopplingen mellan Krokängsparken och Älvstranden återskapas.

Eriksbergs varv startade vid mitten av 1850-talet och växte till ett storvarv åren 1915-1925. Varvet kom så småningom att omfatta nästan hela området mellan Sannegårdshamnen och Färjenäs med undantag av mindre områden där det låg andra industrier som exempelvis Mårten Pehrssons Valskvarn och Lundby Mekaniska Verkstad. Eriksbergs varv avvecklades i slutet av 1970-talet och kvarnen stängdes 2001.

Idag är kvarnen ombyggd till bostäder och större delen av varvsområdet också ombyggt till bostäder. Det är detta område söder om järnvägen mellan Sörhallsberget i öster och bassängen under bockkranen i väster som idag utgör stadsdelen Eriksberg. Bebyggelsen består av flerfamiljshus med hyresrätter och bostadsrätter byggda från 1990 och framåt.

Sannegården är området söder om Stålhandskegatan kring Lundby nya kyrka och där Eriksbergs centrum ligger. Huvuddelen av bebyggelsen utgörs av landshövdingehus, solgårdar (lamellhus) och miljonprogramsbebyggelse. Eriksbergs centrum är byggt i samband med att bostäder byggdes i Eriksberg och kring Sannegårdshamnen.

Sannegårdshamnen var en massgodshamn för kol, salt etc där stora ytor upptogs av högar med kol och annat. Med tiden försvann behovet av denna hamn men först på 2000-talet påbörjade exploatering av området som nu är täckt av flerbostadshus med hyresrätter och bostadsrätter.

Idag ingår Sannegårdshamnen, Eriksbergs centrum, Eriksberg, Krokäng, Pölsebo och Färjenäs i primärområdet Eriksberg medan Sannegårdens äldre bostadsområde och huvuddelen av Krokängsparken ingår i primärområde Kyrkbyn.

Eriksberg

416 är primärområde Eriksberg och 414 primärområde Kyrkbyn

 

 

Kvarnen Tre Lejon

Del 4 av 6 i serien Kvarnar och bagerier
Endast för medlemmar

Arendals gård

Gården Ardal (Arendal) var tidigt ett så kallat frälse-hemman, dvs en gård som lydde under ett adelsgods eller en adelsman, Området blev troligen svenskt på 1400-talet och tillhörde då Tuve socken. 1860 blev det en del av Lundby socken.

Gården kan med säkerhet kan följas från år 1529, då ägd av borgaren i Lödöse, Anders Esbjörnsson. Tidigare ägare var av släkten Vinge. År 1629 lydde gården under Lindorm Stake och senare (1709) såldes egendomen till kommendanten för Nya Älvsborgs fästning, Christ. G. Wittingh. Den siste ägaren av gården som helt hemman, var bryggaren Leidits från Göteborg, cirka 1799.

1799 köpte Olof Jacobsson huvudgården och hans ättlingar ägde gården till slutet av 1900-talet. Traktens bönder svarade för skjutsningen till och från Nya Älvsborg och Arendals gård användes från 1846 till 1868 som gästgiveri. Bostadshuset uppfördes troligen i slutet av 1700-talet och hade ursprungligen en våning. 1870 påbyggdes det och ett par stora verandor tillkom. Delar av huset hyrdes sedan ut sommartid. Bild från Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse – ett program för bevarande.

Strax efter mitten av 1870-talet utvecklades Arendalsområdet till en badort för atts senare förvandlas till hamn- och industriområde.

Gården hamnade år 2009 i händerna på en man med koppling till mc-gänget Bandidos. Han förstörde bostadshuset genom en mängd ombyggnader och tillbyggnader som förstörde allt som gjort att huset hamnat i bevarandeprogrammet för Göteborg som kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. 2017 köptes gården av Göteborgs Hamn.

Lindholmens säteri

Lindholmen omtalas första gången 1333, då kung Magnus Eriksson daterar en skrivelse där. Befästningen låg på nuvarande Slottsberget och var en kungsgård som kallades borgen Lindholmen.

Arkeologiska undersökningar visar att en borg, även omnämnt som slott, har funnits där sedan åtminstone år 1250. Slottet gavs till Drottning Blanka som morgongåva vid hennes förmälning med kung Magnus. År 1410 hade slottet förfallit och kunde inte längre bebos. Efter detta upphör uppgifterna om själva slottet.

1607 förlänades Lindholmens säteri till holländaren Cornelius Corneliusson som ansvarade för uppbyggnaden av den nya staden Karl IX:s Göteborg. I början av 1700-talet var säteriet residens åt landshövding David Makeléer (död 1708).

1844 grundades Lindholmens varv av bland andra Theodor Wilhelm Tranchell (1815-1889) efter att denne förvärvat 1/32 av säteriet. Resten av säteriet köptes samtidigt av Göteborgs stad men fortsatte brukas av lokal bönder i Lundby. Säteriets mangårdsbyggnad som låg vid nuvarande Plejadgatan revs omkring 1920.

Efter laga skifte 1847 uppfördes omkring 1850 den närbelägna Lindholmens herrgård som fortfarande är belägen i Herrgårdsparken invid nuvarande Ceresgatan.

Kring 1875 fanns endast mindre rester av slottet kvar på Slottsberget, då bostäder kom att byggas på berget.

En guide till Göteborgs stadsdelar – Bjurslätt, Tolered, Slätta Damm

När det gäller de centrala och nordvästra delarna av Lundby socken är namnförbistringen stor. Det mesta ingår i Tolered men ingen vet var gränserna riktigt går. Andra områden är Bjurslätt som kanske finns eller inte finns, Slätta Damm och Kärrdalen.

Bjurslätts gård var en gård på centrala Hisingen i Lundby socken. 1857 köptes den av tidningsmannen S.A. Hedlund. Gården bestod av 15 hektar åkermark samt utmarker i bergen. Hedlund skapade en park av gårdens ägor. Han engagerade nästan tusen skol barn för att plantera de kala hällmarkerna med skog. Lärk var det trädslag som trivdes bäst. S. A. Hedlund anlade själva dammen, Slätta Damm, genom att dämma upp en bäck som rann genom området. Efter Hedlunds död år 1900 bestämdes att parken skulle bli tillgänglig för allmänheten. Idag går parken under namnet Hisingsparken.

S.A. Hedlund hade gården som sommarbostad. På fastigheten uppfördes ytterligare två hus på gårdens ägor, Tomtebo och Solbacken, sommarhus för S.A. Hedlunds barn. Solbacken låg vid nuvarande Slättadammsgatan, väster om gården. Alla tre husen revs på 1950-talet när bostadsområdet Slätta Damm byggdes. Slätta Damm är också ett ganska väldefinierat område väster om Wieselgrensgatan, norr om Björlandavägen, öster om Toleredsgatan och söder om Hisingsparken. Mitt i området ligger men i södra kanten vid Björlandavägen ligger Bjurslätts Torg. Bjurslätts Torg ligger därmed både i Tolered och Slätta Damm.

Bjurslätt 1943 med Toleredskolan längst uppe i vänstra hörnet. Plantskolan i Tuve socken i övre kanten (i nuvarande Hildedal) och stadsplanen för Bjurslätt/Kvillebäcken med en del byggda villor söder om stadsgränsen. Bjurslätts gård ligger vid spetsen (hörnet) i stadsgränsen. Hedlunds park börjar där det lilla gröna området öster om Toleredsskolan finns.

Bostadshusen i Slätta Damm började uppföras 1950 efter en stadsplan utformad av T. William-Olsson som upprättades 1949.  Arkitekter för centrumanläggningen vid Bjurslätts Torg var Nils Einar Eriksson och Erik Ragndal. Den består av tre vinkelbyggda trevåningslängor och ett punkthus på nio våningar. Transatlantics pensionärsbostäder som uppfördes vid samma tid ritades av Å Wahlberg, består av ett trevånings lamellhus och ett punkthus i rött tegel. År 1951 byggdes tre experimenthus, de så kallade ”Trestadshusen”, benämnda Göteborgshuset, Stockholmshuset och Malmöhuset, vid Arvid Lindmansgatan. Resterande bostadsfastigheter har i huvudsak byggts efter 1975.

Området mellan Rödklintsgatan-Björnsensgatan i norr, Tuvevägen-Gustaf Dalénsgatan i öster, parkområdet-Bjurslättskolan (uppförd 1949) i söder och Wieselgrensgatan i väster är väl det som brukar uppfattas som Bjurslätt men det kan också området mellan Wieselgrensgatan och Bjurslätts torg och mellan Gamla Björlandavägen i söder och Björlandavägen i norr (Fyrklöversgatan) av många uppfattas som. De flesta anser nog dock att sistnämnda område ligger i Tolered. Samtidigt kan nog många tycka det jag här kallar Bjurslätt är en del av Kvillebäcken. I Området finns främst äldre villor och mindre hyreshus av trä från 1930-talet och framåt.

Stadsdelen i Trekanten mellan Rödklintsgatan-Björnsensgatan-Tuvevägen-Wieselgrensgatan brukar kallas Hildedal. Detta område tillhörde inte Lundby socken när den inkorporerades i Göteborg utan blev en del av Göteborg först när Tuve socken införlivades år 1967. Området var tidigare en del av Grimbo. Där låg ända fram till 1980-talet Axel Svenssons Handelsträdgård och i slutet resterna av en handelsträdgård. Handelsträdgårdens mangårdsbyggnad hade namnet Hildedal och finns fortfarande kvar. Det nya Hildedal uppfördes som en så kallad trädgårdstad med förebilder i England.

Toleröd och Bjurslätt

Toleröd och Bjurslätt 1908

Tolered (ursprungligen Toleröd) som helhet kan ibland uppfattas som hela det område som en gång i tiden hörde till Bjurslätts gård, dvs Bjurslätt och Slätta Damm samt Tolered, men numera uppfattar nog de flesta allt mellan Wieselgrensgatan och villaområdena runt Toredalsgatan förutom väster om Toredalsgatan söder om Flunsåslidens korsning med nämna gatan samt alla villor söder om Björlandavägen fram till Sommarvädersgatan som Tolered liksom området norr om Björlandavägen kring Toleredsskolan (byggdes 1940 och 1953 efter ritningar av Å. Wahlberg). Invid skolan byggdes Toleredskyrkan som ritades av T. Hansson år 1961.

Norra Tolered 1943

Norra Tolered 1943. Toleredsskolan upp till höger (den lilla ensamma byggnaden). Toleredsgatan förbinder skolan med Toredalsgatan.

Hyreshusområdet kring Wieselgrensplatsen och västerut räknas av många till Brämaregården vilket är rimligt då det bebyggelsemässigt hör ihop med Wieselgrensplatsen öster om Wieselgrensgatan. Dessutom räknar de flesta hela villaområdet mellan Toredalsgatan och Långströmsgatan som Tolered medan andra kallar större delen av detta område för Lundby rätt och slätt. Idag ligger detta villaområde i stadsdelsnämndsområdet Västra Hisningen.

Toleröds gård ägde markerna väster om Bjurslätts gård och norr om Lundby bys marker. Huvuddelen av det som idag brukar kallas Tolered ligger på mark som tillhörde Toleröds gård.

Södra Tolered

Södra Tolered 1943 med villaområden kring Toredalsgatan. Volvos fabrik skymtar nere i högra hörnet.

Den äldsta bebyggelsen i Tolered finns i väster och består främst av villor som började uppföras på 1930-talet. På 1950-talet byggdes radhus och villor söder om Björlandavägen i de östra delarna av området samt hyreshusområdet kring Fyrklöversgatan som byggdes 1959-60 efter ritningar från Ekholm & White. Lamellhusen och radhusen söder Björlandavägen, sydväst om Bjurslätts Torg och norr om Gamla Björlandavägen uppfördes i trä år 1948 efter en stadsplan av T. William-Olsson från 1947.

I ett par dalgångar med branta sidor norr om Björlandavägen i de västra delarna av Lundby socken återfinns ett villaområde som kallas Kärrdalen med bebyggelse från 1920-talet och framåt till modern tid. Det är mycket kuperat. Runt Kärrdalen ligger Hisingsparken.

I dagens Göteborg är hela det område som här beskrivs fördelat på tre primärområden, södra delen av Bjurslätt och Tolered fram till och med Flunsåsparken ingår i primärområde Kvillebäcken tillsammans med bland annat Bärmaregården, Kvillebäcken, Backaplan och Ringön, Slätta Damm och Hildedal samt den norra delen av Bjurslätt ingår i primärområde Slätta Damm medan västra och norra Tolered, Kärrdalen och Helgered ingår i primärområde Kärrdalen.

Tolered

403 är primärområde Slätta Damm och 404 är primärområde Kärrdalen. Söder om Slätta Damm ligger de västra delarna av primärområde Kvillebäcken

Helgered som ligger nordväst om Länsmansgården tillhörde inte Lundby socken när den införlivades med Göteborg utan blev troligen en del av Göteborg år 1967 då Björlanda socken införlivades. Helgered som ligger på båda sidor av Björlandavägen räknas som en egen tätort skiljd från Göteborg och har idag omkring 630 invånare. Inkluderar även ett industriområde.