En dag i början av maj 1918 närmar sig en fjortonårig föräldralös luffare staden Göteborg. Han har vandrat från Blekinge med en dröm om att bli sjöman. Att han drygt femtio år senare skulle få mottaga Nobelpriset i litteratur var det nog ingen som skulle gissat.
Harry Martinson tillhör en av svensk litteraturs allra största, en språkkonstnär som tillsammans med Eyvind Johnson fick mottaga Nobelpriset i litteratur 1974. Bland hans stora verk återfinns den självbiografiska romanen Nässlorna blomma, diktsamlingen Passad och det smått unika rymdeposet Aniara. Vägen till framgången var emellertid kantrad av många motgångar, vilket även gäller för den sista tiden av hans liv. Efter en längre tids sjukdom och depression begick författaren harakiri med en sax på Karolinska sjukhuset i Stockholm, den 11 februari 1978.
Harry Martinson har som naturskildrare få likar. Hans tankelyrik är djupt originell och konsekvent, och hans okonventionella språkkonst har inneburit en oskattbar stimulans i senare svensk poesi. /Nationalencyklopedin
Ett föräldralöst fattighjon
Harry Martinson förknippas främst med Jämshög och Blekinge där han föddes, den 6 maj 1904. Av de sju syskonenvar han enda pojken och den femte i ordningen. Fadern Martin Olofsson var en stökig, nedsupen, före detta sjöman. Han hade övergått till affärsverksamhet, men var periodvis borta från hemmet och satt även i fängelse i Kristianstad under en tid. Harry var bara sex år gammal när han 1910 miste sin far i lungtuberkulos.
Situationen blev för modern övermäktig och året efter lämnar hon barnen och emigrerar till Amerika där hon bosätter sig i Portland som kokerska. Hon brevväxlar med sin syster Hilda och lyckas ganska omgående spara ihop till biljetter åt de två äldsta döttrarna, men sedan upphör mer eller mindre kontakten med släkten och Sverige. När hon gifter om sig i Amerika 1920 är den helt borta.
För de kvarvarande barnen väntade en tuff uppväxt. Den lille Harry omhändertogs av Jämshögs socken som föräldralöst fattighjon och ackorderades ut som fosterbarn. Han går sex år i folkskola i Blekinge, men tvingas också arbeta hårt på de olika gårdar där han hamnar. Det var ett system som många utnyttjade hänsynslöst, där man för en billig peng skaffade sig arbetskraft. En form av barnarbete helt enkelt. Två av hans systrar blir utsatta för grov vanvård, den yngsta så illa att hon blir invalid.
För Harrys del är situationen inte mycket bättre och 1916 far han så illa att han flyttas från sin husbo till Jämshögs ålderdomshem. Här avslutar han sin skolgång innan han som trettonåring blir utskickad som dräng på Gillaruna gård i hemsocknen. Den stora gården var speciellt utvald av fattigvårdsstyrelsens orförande och det var antagligen ett av de bättre ställena Harry varit på. Tanken var att han samtidigt med drängsysslan skulle läsa för prästen och konfirmeras innan han på egen hand skulle gå vidare i livet.
Harry stannade en dryg månad, sedan rymde han mot Vakö i Småland där han fått reda på att hans syster befann sig. Här får han jobb som kökspojke under en tid. Vakö och dess torvproduktion var delvis en ny värld för den unge bonddrängen som fascineras av maskinerna vid fabriken. Här kommer han också för första gången i kontakt med fackförbunden, inte minst syndikalisterna.
På luffen mot Göteborg och sjön
Harry blir under hela sin uppväxt inte särskilt långvarig på någon gård och rymmer vid flera tillfällen. Det är en tystlåten yngling som håller sig för sig själv. Han gillar att läsa och tar till vara på varje sådan möjlighet.
Under hösten 1917 plockar han betor i Skåne för att i november samma år få en tjänst som dräng en bit norr om Kristianstad. Det görs en överenskommelse med hans hemsocken att han skall läsa hos prästen i Oppmanna för att på så vis konfirmeras där i stället för hemma i Jämshög.
Det blir dock inte så. Harry drömmer om att bli sjöman och rastlösheten får honom åter att rymma. Fjorton år gammal ger han sig ut på luffen, denna gång med med siktet inställt på Göteborg och havet. I början av maj 1918 närmar sig den föräldralöse pojken den väldiga staden och dess hamnar.
Majornas barnhem
Göteborg hade vid denna tid en dominerande ställning inom svensk sjöfart och det var en stad långt mycket större än något Harry Martinson tidigare sett. Vilka intryck, vad han kände och vilka förväntningar han hade är förstås svårt att veta. Men att han skulle bli gripen redan första natten ingick nog inte i planerna. Det var en tjänsteman från barnavårdsnämnden som hittade honom på en pråm där han tagit skydd under en presenning. Han blir omgående placerad på Majornas barnhem på Timmermansplatsen.
Timmermansplatsen var beläget ungefär där Chapmans torg numera ligger, hela området, inklusive barnhemmet, revs i samband med en stor sanering av Majorna i början av 1960-talet. I folkmun kallades platsen för Bracketorget och barnen på hemmet för Brackeungar. Här fick han precis som övriga barn klä sig i anstaltens blåvitrandiga fattigkläder.
Barnen hade inte tillåtelse att röra sig fritt, men hamnen och älven låg nära och när chansen gavs beger han sig dit för att se fartygen passera förbi. Det gick också att se delar av hamnen och båtarna från barnhemmets högsta våning där de äldsta pojkarna bodde. Ute i världen rasade fortfarande första världskriget som Martinson läst flitigt om i tidningarna. Genom sina besök i hamnen fick han nu bevittna det på närmare håll, där krigsmålade konvojer kom och gick.
Ganska snart blir Harry Martinson utackorderad över sommaren till lantbrukare Justus Adolfsson på Hisingen. Redan dagen efter rymmer han tillbaka till barnhemmet och klagar över att han fått äta rester efter sin husbo. Den 7 juli 1918 rymmer han även från barnhemmet. Via Halland hamnar han i Gislaved där han ännu en gång grips och skickas med tåg tillbaka till barnhemmet i Majorna. Här har man emellertid tröttnat på pojken som får återvända hem till ålderdomshemmet i Jämshög där han även fortsättningsvis försvinner i omgångar.
I juni 1919 skickas Harry till skeppsgossekåren i Karlskrona. Detta var efterlängtat, men visar sig vara en rejäl besvikelse. Det dröjer bara en månad innan han åter är på flykt mot Göteborg och längtan mot sjön. Förmodligen fanns Amerika och den förlorade modern med i bilden, en förhoppning om att få återse henne.
Vinstlott i Jonsered
Under vandringen mot Göteborg stannade Harry Martinson åter till i Vakö i Småland, denna gång arbetade han med att kupa torv på en myr. Hos en rik fabrikör hjälpte han till med att bära rör i samband med en täckdikning. Säkerligen dök det upp fler ströjobb under vägen, men till stor del handlade tillvaron om att tigga sig fram.
En kall och regnig oktoberkväll når han fram till Jonsered, strax utanför Göteborg. Det är en frusen, smutsig och hungrig yngling. Den här gången har Harry emellertid turen på sin sida. I väntsalen på järnvägsstationen i Jonsered tar han till ett gammalt luffarknep och låtsas vänta på sista tåget för att på så vis kunna värma sig en stund.
Salen är till en början folktom innan Margaret Kjellberg stiger in. Margaret var bankdirektörsdotter i en familj med stora intressen i Jonsereds fabriker. Hennes kusin var chef över firmans bomullsspinneri och hennes morfars far var ingen annan än den legendariske skotten William Gibson*, en av Göteborgs främsta entreprenörer och fabrikens grundare. De båda hamnar i samspråk och han berättar att han ämnar att gå till sjöss. Hon råder honom att vänta tills efter vintern och erbjuder honom i stället ett arbete på Jonsereds fabriker. Harry lyder rådet och blir inackorderad hos änkefru Josefina Brink och börjar snart arbeta som fällbärare i kardsalen på bomullsspinneriet.
Sjöfartsstaden Göteborg
Sannolikt hade Harry Martinson fått stanna på Jonsereds fabriker om han önskat, men i april 1920 lämnade han Jonsered för att förverkliga sin dröm om att bli sjöman. Det skulle dock ta ytterligare några månader innan han fick ge sig ut på sjön. Tillvaron är hård för en föräldralös tonåring, med hungern ständigt lurande runt hörnet. Han lyckas få ett tillfälligt arbete som nitpojk på Götaverkens varv, men tvingas ofta ut på gatorna för att tigga.
För att få mönstra på någon båt krävdes en så kallad sjömansbok, en form av ”pass” för sjömän där mönstrad tid ombord registreras. Sedan 1854 låg Göteborgs sjömanshus beläget i Stigbergsliden dit Martinson beger sig och får hjälp med att få ut en sjömansbok. Huset, vars äldsta delar uppfördes 1831, finns kvar idag och används sedan 1995 som vandrarhem åt Svenska Turistföreningen.
Han besökte också sjömanshemmet på Masthuggstorget, vars lokaler var avsedda för att ge sjömän i land logi mot en billig peng. Det var en ganska pampig fastighet, uppförd 1886 med hjälp av bidrag från stadens invånare. Huset revs i början på 1940-talet och ersattes med en ny stor byggnad som fortfarande står kvar.
Sjömannen Martinson
Vid Klippans varv i Majorna mönstrade Martinson till sist på som obefaren ljungman på den tremastade skonerten Willy från Anchérs rederi i Stockholm. Det var en så kallad kanalbåt som gick till Skottland och Irland via Frankrike. Resan varade i två månader, sedan mönstrade Martinsson av i Stockholm då han saknade kläder för en vinterresa på Nordsjön. En månad senare förliste Willy i Säludden utanför Gotska Sandön.
Drömmen om sjömanslivet hade slagit in och världen väntade på den fattige luffarpojken från Blekinge. Nästa båt han fick ”hyra” på var S/S Gerda som gick till Reykjavik över Cork och Holland.
Efter att ha arbetat som jungman, skyfflar han senare kol som lämpare innan han avancerar till eldare. Vid någon resa arbetar han även som kock. Med tiden blir resorna allt längre och han färdas till både Syd- och Nordamerika och Indien.
Arbetarstadsdelen Haga
Under sjömansåren är det Göteborg som är Martinsons hemmahamn, det är här han främst uppehåller sig under väntan mellan de olika resorna.
Framförallt håller han till i stadsdelen Haga där han bor på olika härbärgen och ungkarlshotel till och från i runt tio år. Många nätter har han ingen bostad alls och driver runt staden i väntan på att något morgonfik ska öppna. I och runt Haga låg flera matsaler och kaféer för sjömän som Café Grand, Café Libanon, Café Allé och Ölstugan Japan.
Den sistnämnda låg där Restaurang Solrosen idag är belägen och fanns kvar ända in på 1970-talet. Mest sågs han emellertid på Café Grand på Landsvägsgatan i Haga, kanske för att det var billigast, kanske för att det öppnade tidigast. Fikets ägare var syndikalist med kopplingar till nykterhetsrörelsen, så till skillnad från de flesta andra ställena såldes här ingen öl.
Grand var något av en samlingsplats för bohemer av alla slag. Martinson och hans kamrat Isidor Knöös brukade alltid sitta på samma plats, så nära kaminen som möjligt och röka Havanna 2 om ekonomin tillät. Bland annat dikten ”Fem eldar” lär för övrigt vara skriven här.
När det var riktigt knapert hände det att han begav sig ut till Ringön som var ett gammalt tillhåll för uteliggare. Det var en ruffig och smutsig miljö, men pråmarna gav i alla fall ett visst skydd när vädret var dåligt.
Det råder svåra tider i början av 1920-talet och det är periodvis mycket svårt för sjömännen att få jobb. Ibland dyker det upp tillfälliga arbeten i staden, ibland är han på sjön. Emellanåt tröttnar han dock på staden och arbetslösheten och ger sig ut på luffen. Landsvägarna var fulla av tiggare vid den här tiden och tillvaron allt annan än enkel. Vid något tillfälle går han hela vägen till Stockholm. Vid ett annat tar han vägen via hembygden i Jämshög. Mager och trasigt klädd hälsar han på släkt och gamla bekanta.
Sommaren 1921 dyker han upp i Lund. Här anhålls han av en detektivkonstapel för bettleri, en gammal juridisk term för att tigga. Även om luffarlivet var en hård och fattig tillvaro så innebar den stora skönhetsvärden. Han fick se mer natur än de flesta i hans samtid, inte bara i Sverige. Han luffade också i Sydamerika och Norge. Miljöer som senare skulle komma att sätta avtryck i hans skrivande.
En starkt rödfärgad ton
Järntorget tillhörde Göteborgs mer livliga platser under 1920-talet och torget och dess omgivning hade en central roll för många av stadens sjömän och hamnarbetare. Här samlades man och i dessa kvarter fanns flera viktiga organisationer, inte minst fackföreningarna.
Högkvarteret framför andra var Arbetareföreningens hus, där både socialdemokraternas partiexpedition och fackförening var belägna. I huset fanns också café, restaurang, teatrar och möteslokaler där det hölls stora politiska debatter och träffar. Teatersalongen rymde närmare 900 platser.
Arbetarrörelsens hus invigdes 1874 men fick sin slutliga utformning först 1909 efter att ha byggts till för att tillgodose den ökade verksamheten. Bland annat gjordes det plats för Arbetarinstitutet och tidningen Ny tid. I slutet av 1940-talet flyttade arbetarrörelsen verksamheten till det nyuppförda Folkets hus. 1955 revs sorgligt nog den gamla högborgen och ett stycke politisk Göteborgshistoria försvann.
Även den röda pressen var koncentrerad till området runt Järntorget. Förutom nämnda socialdemokratiska Ny tid hade kommunistiska Minareten sina lokaler vid Husargatan i Haga och på Första långgatan fanns den radikala, syndikalistiska veckotidningen Arbetare-kuriren. På Fjärde långgatan återfanns de fackliga tidningarna Eldaren och Sjömannen.
Harry Martinson rörde sig mitt bland allt detta och tog förstås mycket intryck av stämningarna. Och det var i dessa tidningar han fick sina första alster publicerade.
Böckernas värld
Böckerna spelade och kom att spela en allt viktigare roll i Harry Martinsons värld. På sjön där tillgången var begränsad saknade han litteraturen, men hemma i Haga fanns ABF´s bibliotek på Pustervik och inte minst Dicksonska folkbiblioteket. Det var ett för sin tid ganska stort bibliotek där Harry ofta syntes. Hit gick han inte bara för att läsa, utan också för att vila ut och värma sig när bostad saknades.
Han hade också tillträde till det pampiga stadsbiblioteket vid Hagaplan, detta skattade han mycket högt och ansåg det vara av samma dignitet som Kungliga biblioteket i Stockholm. Biblioteket, senare mer känt som KTB, invigdes den 6 oktober 1900 och drevs fram till sommaren 1954 då det flyttades till en ny fastighet bakom Götaplatsen.
I Haga fanns också Eckersteins bokhandel, en stor och välsorterad sådan. Pengar var emellertid en ständig bristvara, och man kan anta att Harry sneglade avundsamt på många av de böcker som fanns här. Vid några tillfälle körde bokhandlaren bort den blivande nobelpristagaren i litteratur, trots att han bara stod i skyltfönstret och hängde. Så här i efterhand, är det ju en händelse som milt uttryckt känns lite tragikomisk. Bokhandeln låg kvar ända till 1975 då den flyttades till Grönsakstorget.
Det var inte bara böckernas värld som erbjöd en flykt från verkligheten. På det nybyggda, ståtliga konstmuseet vid Götaplatsen drev Harry Martinson ofta omkring och tog intryck från konsten. Efteråt har han berättat att framförallt Olof Sager-Nelson och Ivar Arosenius gjorde starka intryck på honom. Och precis som i fallet med biblioteken var det ett bra sätt att komma innanför väggar och tak för att värma sig.
Något senare kom Göteborgskoloristerna att imponera stort på honom och i hans krets fanns en hel del konstnärer, bland annat göteborgarna Inge Schiöler och Ragnar Sandberg. Precis som Harry var de fattiga, skapande människor som stod i samma soppköksköer som honom själv. Andra konstnärer i hans närhet var stockholmarna Sven X:et Erixon och Bror Hjort.
Det hände att Harry själv fattade penseln eller skisspennan, speciellt i de yngre åren när han höll till i Göteborg. Första gången han prövade på att måla var i syndikalisten, konstnären och författaren Axel Henrikssons ateljé i Landala. Han övade sig med akvarellfärger men någon större framgång som konstnär gjorde han dock aldrig.
De första trevande dikterna
I mitten på 1920-talet skall det dyka upp ett nytt sätt för Martinson att komplettera de magra inkomsterna. Hans skrivande började när han låg sömnlös en natt och funderade på ett av ungkarlshotellen. Möjligen på natthärbärget på Skanstorget eller på ungkarlshotellet Labor på Mellangatan i Haga. En dikt växte fram inom honom och i mörkret ligger han och formulerar och rabblar orden tills han memorerat den. På morgonen skriver han ner dikten på ett papper och beger sig ut för att försöka sälja den till någon av de närliggande tidningarna. Han misslyckas, men blir uppmuntrad att fortsätta skriva. Året är 1925. En ny värld är på väg att öppnas.
En diktare träder fram
Det finns förstås inte något riktigt svar på hur det kom sig att Harry Martinson började skriva. Men av allt att döma har han långt innan han började skriva dikter på skrynkliga papper varit en god berättare med ett bra och utvecklat språk. Trots sin brist på skolgång och uppmuntrande miljöer.
Till en början skriver Martinson antagligen i stor utsträckning med den ständiga hungern som morot, men ambitionerna växer snabbt och hans färdigheter likaså. Dikterna var också ett sätt att stärka hans identitet och få lite mål i den annars så flackiga tillvaron.
Framförallt är det i fackpressen som Harry Martinsons verk publiceras, i tidningar som Eldaren och Sjömannen. Men också den röda pressen med Ny tid och de båda radikala tidningarna Brand och Arbetare-tidningen visade intresse. Några alster nådde Stockholms-tidningens söndagsbilaga, vilket var viktigt då detta höjde statusen på författareskapet ett snäpp.
Dikterna har till en början främst stoff och innehåll som är hämtat från hans liv och intryck till sjöss. Detsamma gäller för hans teckningar och målningar, där livet på sjön är främsta motivet. Någon större ekonomisk ersättningen är inte på tal, i bland får han en liten slant men många gånger får han nöja sig med ett mål mat eller två. Bäst betalt fick han i regel av Ny tid, här kunde han få upp mot en femma för en bra dikt om den var renskriven med skrivmaskin. Från oktober 1927 till maj 1928 publicerades sammanlagt 69 olika dikter.
Influenser i Stockholm
Vid flera tillfällen besöker Harry Martinson Stockholm. Oftast var det inga längre vistelser, men vintern 1926/1927 uppehöll han sig en längre tid i staden. Främst rörde han sig på söder och i Gamla stan. Sjömanshemmet var beläget på Södermalmstorg och Sjömanshuset där lediga båtar annonserades och ropades upp fanns vid Skeppsbron. Precis som i Göteborg bodde han på natthärbärgen, både i Gamla stan och på Söder. Det berättas också att han vid något av besöken brukade släpa runt på ett tält som hade för vana att slå upp i en park.
Det råder en viss kontrast mellan Harry Martinson i Göteborg och Harry Martinson i Stockholm. Framförallt under 1920-talets senare hälft då han allt mer börjar röra sig i litterära och konstnärliga kretsar. I Stockholm fanns mer influenser och fler likasinnade. Det är här som han 1927 träffar en annan ung poet som snart skulle komma att bli ett stort litterärt namn, Arthur Lundqvist. Lundqvist var en självsäker och radikal modernist, en ledartyp fast beluten att bli författare. Senare samma år lär Martinson också känna Olle Wedholm och flera andra litterära och konstnärsinriktade människor.
Det är inte helt enkelt att få sin litterära röst höjd för de unga begåvningarna. Under ledning av Arthur Lundqvist sammanställer sex unga författare därför 1928 en antologi med hopp om att kunna nå ut. Förutom Arthur och Harry medverkar Gustav Sandgren, de båda södermalmspojkarna Josef Kjellgren och Erik Asklund samt nämnda Olle Wedholm. Boken refuseras av Bonniers men släpps under namnet 5 unga i en omarbetad version utan Wedholms medverkan året efter. Någon större respons fick boken inte, men satte ändå visst avtryck inte minst genom att de utmanade de rådande litterära konventionerna med sina fria versformer.
Även innehållsmässigt skiljde den ut sig från sin samtid genom att gestalta det moderna stadslivet med maskiner, kroppsarbete och erotik. Som kollektiv blev ”5 unga” ganska kortlivat, men för de enskilda författarna gav det en skjuts på vägen och de blev lite av symboler för den nya radikala litteraturen. Boken hjälpte även till att bana väg för kommande arbetarförfattare.
Martinson mönstrar av
Arbetet till sjöss var hårt och slitsamt, med långa arbetstider och dålig kost. Att arbeta som eldare tillhörde dessutom de mer krävande sysslorna. Harrys hälsa var inte den bästa och framförallt lungsjukdomen han ådraget sig som ung ställde till besvär för honom.
Efter att ha skyfflat kol på lastfartyget Monica i hettan på Gambiafloden i Västafrika blev det till sist för mycket för kroppen. Vid ankomsten till Göteborg i juni 1927 var han i uselt skick och togs omgående in på Kålltorps sanatorium. Han hade känningar av tuberkulos och hade efter åren på sjön dessutom fått så kallad stenkolslunga av allt eldande. Att han också drabbats av en malariainfektion gjorde inte saken bättre. Sjöfartsepoken och livet på sjön var över för Harry Martinson.
Moa Martinson
1927 reser en kvinna vid namn Helga Johansson till Göteborg för att göra ett besök på Arbetar-kurirens redaktion vid Järntorget, för eftervärlden är hon mer känd som Moa Martinson. Här träffar hon Harry Martinson för första gången. Hon får syn på honom när han och och hans kamrat Isidor Knöös står och värmer sig vid en kamin. Han är blek i ansiktet och trasigt klädd. De båda kommer snart i samspråk. Hon är bekant med några av hans dikter från tidningen Brand och citerar från dem, vilket glädjer honom. Harry känner till henne väl, Helga var ett stort namn inom den syndikalistiska pressen och politiskt aktiv sedan många år tillbaka.
Dagen efter blir Harry, Moa och Isidor bjudna på middag hos tidningens redaktör, Per Welinder. De äter ”får i kål” och samtalar. Uppenbarligen kommer de bra överens för när det är dags att gå, ger Moa honom sin sista tvåkrona så han ska ha råd med boende för natten. Hon lovar också att skriva till honom hemma från sitt torp i Södermanland. Moa är fjorton år äldre än Harry, gift och mor till fem barn.
Harry Martinson lämnar Göteborg
Harry och Moa håller kontakten genom brev. Ganska snart efter deras möte, stoppar Moas alkoholiserade man munnen full med dynamit och spränger sig till döds i närheten av hemmet. Hon erbjuder honom att komma och bo i torpet för att få lite lugn och till att skriva. I maj 1928 knackar han på hennes dörr, hon har då fått hjälpa honom med pengar till tågbiljetten. Det är tänkt att han ska stanna en vecka men dagarna gick och blev till snart till både veckor och månader. Torpet blev något av hans första riktiga hem sedan hans mor lämnade landet 1912.
Diktboken han skrev klart på torpet var Spökskepp och utkom i september 1929. Harry hade då bott hos Moa i ett och ett halvt år och några dagar efteråt gifter han och Moa sig. De bestämmer sig för att flytta till Göteborg över vintern för att få ett miljöombyte och slippa det dragiga torpet.
Paret får tag på ett boende i en vindskammare vid Ekebäck, alldeles i närheten av buss- och spårvagnshållplatsen i Kungssten. Huset finns kvar idag och är beläget på Piongatan 5, vindsvåningen är dock obebodd.
Under den här perioden brukar Harry ofta ses i Majorna där han bland annat handlade sin mat. Hans tid som Göteborgare går emellertid mot sitt slut. När paret efter sju månader lämnar staden 1930 är det sista gången han bor här. De är utblottade och tvingas söka upp Margaret Kjellberg från Jonsereds fabriker för att be om ett nödlån.
En av sveriges största författare
Både Harry och Moa fortsätter att skriva flitigt och 1932 slår Harry Martinson igenom med diktsamlingen Nomad och sjömansromanen Resor utan mål. Året därpå släpper han även uppföljaren Kap Farväl!. Dessa båda böcker samt Vägen till klockrike och Vägen ut bygger till stor del på upplevelser från åren i Göteborg. I ett struket avsnitt ur Vägen till klockrike hyllar han Hängmattan i Majorna som”en av världens vackraste vertikala gatkurvor, en skönhetsupplevelse även när man stolpade brandvakt”.
Harry Martinson etablerade inte bara sig som en stor författare, han var i flera hänseende en ledande gestalt i den svenska litteraturens utveckling. Mest berömd och ihågkommen är han för barndomsskildringen Nässlorna blomma från 1935 och det magiska rymdeposet Aniara från 1956.
Som ett kvitto på sin sällsynta förmåga blir han invald i Svenska akademin och som krona på verket mottager han 1974 nobelpriset i litteratur. Vid den här tiden var det emellertid en märkt författare. Han hade under ganska upprivande förhållande skiljt sig från Moa, kritikerna hade för länge sedan svikit honom och hälsan hade blivit allt sämre. Sjuk, bitter och utan kraft att gå vidare tar han sitt liv genom att begå harakiri med en sax på Karolinska sjukhuset i Stockholm 1978. Hans gravplats ligger på Silverdals griftegård i Sollentuna.
Trots att Harry Martinson bodde i Göteborg under en relativt begränsad tid, så är det en stad som kom att få en mycket stor inverkan på författarens liv. Som ett litet minne från hans tid i Göteborg, har han hedrats med en promenadväg vid Röda sten, ”Harry Martinsons Väg”.
Text: H. Johan Lundin | 2013-06-29
Majorna.nu
Licens: CC-by-NC-SA
Artiklen är något redigerat