Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

november 2017

Staten betalar

Vid allmänna sparbankskraschen 1929, en följd av spekulation i tomter, krävde man på borgerligt håll den strängaste räfst. Dåvarande finansminister Wohlin var särskilt upprörd. Jag kunde inte underlåta att i sambandet ställa ett par frågor:

– Har finansministern, som 1922-1923 var medlem av första kammaren och sedan två gånger haft möjlighet att följa Kreditkassan, glömt händelserna omkring exempelvis Sydsvenska kreditaktiebolaget, Smålandsbanken, Wermlands enskilda bank o. s. v.? Han kan inte ha glömt hurusom exempelvis Sydsvenska kreditaktiebolagets styrelse till sig själv i egenskap av styrelse i ett bolag för spekulation i aktier ”lånade” femtiosju miljoner kr. av allmänhetens insatta medel. Man förklarar nu att räfsten måste genomföras grundligt. Riktigt! Men ”var stod herrarna 1922-1923, när staten på den socialdemokratiska regeringens förslag gav i två omgångar femtio miljoner kronor till de svindlande storbankerna”?

Under hela min tid som politiker försökte jag följa här angivna linje. Kanske misstog jag mig i något fall eller överdrev min kritik, men principen att ordentlig räfst skulle genomföras mot svindlerier syntes mig vara krav som icke kunde rubbas. Att strängare åtgärder krävdes mot en rad av affärsbankers ledningar och kretsarna omkring dessa, industriföretagare och andra, än mot t. ex. Allmänna sparbanken, motiverades av vederbörandes i vissa fall fullkomligt oansvariga uppträdande i fråga om utdelningar, upphaussande av vinster samt av deras expansions- och ”gründer-”politik. Framförallt motiverades emellertid kontrollen med att vederbörande handhade så enorma samhälleliga värden och av att tusentals människor för sin utkomst var beroende av deras uppträdande.

De ledande socialdemokraterna började snart nog propagera att staten skall ingripa först när privatintressena visat sig oförmögna att handha näringslivet. Omedelbart efter första världskriget förelåg enligt min mening flera skäl för längre gående statligt ingripande än blott skärpt kontroll. Men alldeles särskilt motiverade händelserna detta i början av 30-talet. Naturrikedomar, vissa kreditinstitut och industrier borde då ha överförts i samhällets ägo.

Nyligen har man på borgerligt håll, med viss rätt måhända, kritiserat skötseln av vissa statliga företag, exempelvis Norrbottens järnverk. Vederbörande har glömt, att staten en gång skänkte ett privat järnverk, Hällefors, 19 miljoner – utan någon undersökning av verket! – och att andra industrier och flera banker liksom andra privatföretag skulle ha varit obefintliga, för den händelse statsmakterna icke trätt emellan med hjälp, hjälp med hundratal miljoner. Då var staten bra! Olikheten i ståndpunktstagande till dessa frågor har upprört mig. Kanske skall därför mina läsare förstå, att jag lämnar en kort redogörelse för de under tjugo- resp. trettiotalen mest omstridda transaktionerna med statshjälp.

Vad angår riksdagens beslut 1922 att anslå 50 miljoner för hjälp till vissa banker och industrier kan jag fatta mig kort. Jag har berört frågan i föregående del av mina minnen. Konsekvenserna av de hejdlösa spekulationerna under och efter första världskriget och inflationen efter kriget började visa sig. Den under finansminister Thorsson godkända Kreditkassan skulle direkt eller indirekt svara för konsekvenserna. Genom överenskommelse mellan staten och 17 banker tecknades 5 000 aktier, inalles 50 milj. kronor i Kreditkassan. Men staten fick svara för det väsentliga. Förut hade riksgäldskontoret ”hjälpt” bl. a. Wermlandsbanken, Sydsvenska kreditaktiebolaget (Sydbanken som den kallades), varjämte Vargö-bolaget och Rederiaktiebolaget Transatlantic erhållit många miljoner. Inalles hade riksgäldskontoret att fordra 49 937 076 kronor.

Minister Einar Modig synes i sin bok ”Diplomattjänst med mellanspel” ha glömt bort riksgäldskontorets insats. På sid. 126 påstår han, att ”Storbankerna fick träda emellan” vid Sydbankens rekonstruktion. Banken skulle sannolikt långt tidigare ha stått på huvudet utan statens hjälp.

De banker, som ”trädde emellan” var: Stockholms och Sundsvalls enskilda banker, Stockholms Intecknings garantiaktiebolag, provinsbankerna Uplands, Östergötlands, Smålands, Wermlands, Skaraborgs och Norrköpings enskilda, Göteborgs bank, Jordbrukarbanken, Enskilda banken i Vänersborg och Nordiska handelsbanken. I fråga om Transatlantic och dess direktör Gunnar Carlsson kommer jag från denna tid f. ö. ihåg en episod från riksdagen. Bolaget hade varit ett minst sagt lukrativt företag. Perioden 1915-1920 intjänades netto 46 miljoner kronor. Utdelningen höjdes 1915-1918 från 30 till 50 kr. pr aktie, varjämte 1916 en gratisaktie utdelades på varje gammal. År 1926 var emellertid förlusten 24 miljoner och bolaget fick efter de för aktieägarna lukrativa och lättsinniga åren ett lån av Kreditkassan på 9 miljoner. Men det gällde att rädda vad räddas kunde också i fortsättningen. Transatlantics fartyg fördes över till ett nytt bolag, varefter man var färdig att låta det gamla företaget ”basa” som högermannen Åkerlund uttryckte det.

I den situationen hade emellertid inte åklagarmyndigheterna större vett än de åtalade direktör Gunnar Carlsson. Han hade, sades det, gjort sig skyldig till fula och klara lagbrott, och satt t.o. m. anhållen några dagar. Detta var ju upprörande. Eric Röing, andra kammarledamoten från Göteborg, fann det t. o. m. ansvarslöst av åklagaren. Underligt nog tycktes dock inte de andra Göteborgsriksdagsmännen dela hans mening. I varje fall har jag inget minne av att t. ex. Lithander deltog i aktionen för att få Gunnar Carlsson fri. Men Röing utvecklade en storartad energi. Aldrig förut hade hans långa ben rört sig med sådan fart i andra kammaren, dess korridorer och i sammanbindningsbanan – ehuru han nästan ständigt var i farten. En petition förbereddes till justitieministern med krav på rederidirektörens frisläppande. Röing bad t. o. m. om mitt understöd. Bland andra argument anförde han, att Gunnar Carlsson var ”en sådan utmärkt demokrat”. Naturligtvis hade han inte begått någon förbrytelse, det där med Transatlantics fartyg skedde ju blott för att ”rädda dem åt fosterlandet”. Hur det var med den saken, glömde han att i detalj tala om. Jag vill minnas, att jag förfrågade mig i saken hos en god vän som något år tidigare varit anställd i Transatlantic. Och denne avrådde på det bestämdaste stöd åt Gunnar Carlsson under förklaring att denne förtjänar nog det han fått …

Hur det nu gick till, efter några dagar meddelades i pressen att Gunnar Carlsson verkligen var fri, vilket inte väckte så litet förvåning. I riksdagskretsar var saken allmänt bekant. Röing hade som vanligt i sina aktioner vädjat till alla sina vänner. Det förklarades emellertid att ”rättvisan” hade segrat, ty i vårt land ”förekommer ju aldrig, att överordnad myndighet ingriper i ett mål, så länge detta är föremål för undersökning av åklagare eller handläggning av lägre domstol”. På den tiden låg inte häktningsrätten ytterst i domstolens hand.

Genom Gunnar Carlssons eget förvållande blev han emellertid mycket impopulär bland riksdagsmännen också i fortsättningen. Men det berodde på följande lilla episod.

Under Göteborgsutställningen blev riksdagen inbjuden till ett besök. Resan var mycket populär, varför de flesta riksdagsmän deltog. Och vi blev hjärtligt mottagna. Några riksdagsmän hade uttryckt önskemål att få se något av Svenska Amerika Liniens fartyg. Redareföreningen, där Gunnar Carlsson då var ordförande, ordnade middag ombord på Drottningholm, som av oss motsågs med stora förväntningar. Till en början sveks de heller inte. Annat blev det då Gunnar Carlsson hälsade oss välkomna. Talet uppfattades av många som en ljungande straffpredikan över riksdagens beslut i vissa sjöfartsfrågor, framförallt angående sjöfolkets förhållanden. Några riksdagsmän tyckte detta var ett underligt sätt att hälsa middagsgäster, till på köpet ledamöter av Sveriges riksdag, varför de demonstrativt tågade ut från matsalen. Då en skeppsredare Bratt gav uttryck åt sin förvåning, meddelades han, att riksdagens ledamöter är ansvariga enligt grundlagen, ingalunda för redareföreningens direktör, allraminst då denne var samme person som direktören i Transatlantic och hette Gunnar Carlsson …

Karl Kilbom

Utdrag ur Karl Kilbom, Cirkeln slutes – Ur mitt livs äventyr III, 1955

Advertisements

Majornas Folkpark

1877 köpte Göteborgs stad in Vädersågens egendom i Majorna, bland annat för exploatering av kringliggande marker. På området fanns vi denna tid en parkbebyggelse som staden moderniserade och förvandlade till en offentlig park. Parken förvandlades därefter till en nöjespark, Majornas Folkpark, som försvann för gott när Fiskhamnen och järnvägen längs med älven byggdes.

Majornas Folkpark 1910

Majornas Folkpark 1910

Majornas Park 1921

Majornas Folkpark ungefär 1921

Krokängsparken

Parken anlades ursprungligen 1902 av Göteborgs Socialdemokratiska Arbetarkommun och fungerade sedan som Folkets Park 1903-34. En av de drivande bakom Folkets Park i Krokäng var Herman Lindholm.

Arbetarkommunen arrenderade parken, från början för 15 kronor per söndag, men från 1915 lyckades man arrendera direkt av staden och fem år i taget. Innan Krokäng blev nöjesplats fick arbetarkommunen tillåtelse att disponera en ekbacke på den plats där Annedalskyrkan står. Där ordnades dans och annan underhållning, vilket invigdes den 2 juni 1892. Försöket slog inte väl ut.

Folkparken i Krokäng var öppen endast på söndagar och det anordnades morgonturer med färjor varefter besökarna tågade med musik och under fanor fram till festplatsen. Programmet bestod av politisk agitation blandad med nöjen som dansbana, karusell, skjutbana och boll- och ringkastning. Man kunde köpa varmkorv, cigarrer, karameller och gå på café. Det bjöds på artistuppträden av såväl amatörer som större stjärnor. Under 1910-talet spelades också allt mer teater, främst folklustspel, komedier och farser.

Parken tjänade dessutom som samlingsplats för strejkande och lockoutade arbetare, speciellt under storstrejken 1909.

Hjalmar Branting talar i Krokängsparken 1912.

Hjalmar Branting talar i Krokängsparken 1912.

År 1923, samtidigt som Liseberg gjordes till nöjesfält, bildades AB Folkparken, med arbetarkommunen som största ägare, för att driva parken. Staket sattes upp runt området för att kunna ta inträde. Men populariteten dalade och 1934 gick bolaget i konkurs då konkurrensen från det 1923 anlagda Liseberg hade blivit för stor. Alla anläggningar revs och sedan dess är Krokäng en vanlig park, som kännetecknas av ett ovanligt rikligt bestånd av hassel och gamla ekar. Parkytan är idag 7,5 ha.

Texten i huvudsak från Wikipedia.

Vädersågen – en udda skapelse i Majorna

I nästan 200 år fanns ett vinddrivet sågverk beläget alldeles i närheten av nuvarande Carl Johans kyrka. Sågen har ägts av flera olika prominenta släkter och sysselsatte under sin storhetstid runt 250 personer. Idag är alla spår av verksamheten borta, undantaget Såggatan som fått sitt namn uppkallat därefter.

Trävirke var en av Sveriges viktigaste exportvaror under 1700-talet. Och med älven rinnade alldeles utanför, var detta något som mycket framgångsrikt kom att utnyttjas i Majorna. Under 1700- och 1800-talet fanns det både i och runt omkring Göteborg gott om väderkvarnar, inte sällan placerade uppe på bergsknallar.

Vädersåg fanns det emellertid bara en enda och den var belägen i Majorna. Sågen låg strategiskt placerad alldeles intill älven, vid sluttningen på den bergsknall där Carl Johans kyrka numera reser sig. Detta vinddrivna sågverk var av holländsk modell och hade en vindmotor som såg ut precis som en väderkvarn, men i stället för att som brukligt mala säd och mjöl sågade man alltså virke. Det fanns bara ett fåtal vinddrivna sågkvarnar i landet och av allt att döma har den i Majorna varit en av de främsta. Normalt var att sågarna var vattendrivna.

Stort projekt på sin tid

Verksamheten grundades av kommersepresident Wilhelm von Utfall, som år 1723 ansökte om att få köpa ett femtio tunnland stort område som gick under namnet Hästhagen i Majorna. Hästhagen tillhörde kronan och var före detta betesmark för Älvsborgs slotts hästar. Det var en stor markbit, belägen utmed älven.

Borgerskapet i Göteborgs stad protesterade först då man ansåg området vara onödigt stort för ändamålet. Dessutom hävdade man att det redan fanns tillräckligt med sågverk i trakten. Men Utfall fick som han ville och i ansökan går det att läsa att flottan erbjöds löfte om att få såga virke till lägre pris. Med andra ord en liten muta för att använda dagens termologi.

Utfall uppförde sin vindbaserade vädersåg och den kom efter en tid att göra mycket goda affärer. Trävirke var som en av Sveriges viktigaste exportvaror och placeringen vid älvkanten var strategiskt, där kunde fartygen lossa timmer och lasta sågat virke.

Ett annat Majorna

Miljön runt omkring sågverket hade inte mycket gemensamt med dagens Majorna. Karl Johansgatan existerade ännu inte och moderna företeelser som landshövdingehus hade ännu inte gjort entré. På flera håll i Majorna rådde en direkt lantlig prägel. Den centrala gatan i stadsdelen var Allmänna vägen som då hade en annan sträckning än idag. Gatan tog sin början vid Stigbergstorget och slutade nere vid Klippan, tidigare Älvsborgs fäste.

En smal avstickare från Allmänna vägen kallad Sågallén ledde före 1880 ned mot älven till vädersågens manbyggnad. Kring denna fanns en stor trädgård som brukar benämnas sågparken. Här låg under en tid även Majornas Folkpark.

Vid älvstranden låg segelfartyg, bryggor, trävarumagasin och torkria. Platsen kom med tiden att bli en enorm upplagsplats för trävaror. Den firma som främst bidrog till detta var L.G. Bratt & Co som höll till här från 1857. Det gamla namnet Hästhagen bleknade med tiden och området längs älven övergick successivt till att kallas Sågängen.

Ägarbyte och hårdnad konkurrens

Efter en tid hamnade vädersågen i den prominenta familjen Schutz ägo. Det var industrimannen Johan Schutz som ropade in egendomen på offentlig auktion den 30 oktober 1741.

Under 1800-talet övergick sågen och tillhörande område i den förmögna Gibsonska familjen. Skotten William Gibson var en av sin tids stora entreprenörer i Göteborg och denne anlade även ett segelduksväveri alldeles i närheten, vilket senare flyttades till Jonsered. Sågen gick bra och under företagets storhetstid sysselsatte man runt 250 personer.

Konkurrensen skulle dock komma att hårdna. Vattensågarna blev med tiden allt mer sofistikerade. I Lilla Edet utrustades exempelvis en sådan med 16 klingor, att jämföra med den vinddrivna kvarnen i Majorna som hade två.

Sågen får en kyrka som närmaste granne

Under 1800-talets början restes allt fler krav på att Majorna skulle få en riktig stenkyrka uppförd. De två som var i bruk var båda i mycket dåligt skick och när en av dem förstördes i en eldsvåda 1820 togs beslut om ett nytt kyrkobygge. För 666 rdr inköptes av sågägare William Gibson ett stycke mark på Sågberget. I samband med detta utfärdades även ett förbud mot uppförande av byggnader invid den kommande kyrkan. Lagom till advent 1826 stod kyrkan så pass färdig att den ansågs kunna invigas på sin resliga plats av biskopen.

Som tack för sin medhjälplighet på olika sätt, fick Gibson välja två bänkar fram i kyrkan och två bänkar bak i kyrkan som för all framtid skulle förbehållas sågens ägare. Inte bara kyrkan uppfördes, Majorna växte och från sågens område avsöndrades med tiden allt fler byggnadstomter.

Utbrett superi i området

Förutom sågen fanns ett par av den gamla tidens stora arbetsplatser belägna i eller i anslutning till Sågängen. Främst märktes varven, sockerbruket och porterbruket, dessutom hade industrimannen Johan Schutz flyttat stadens repslagarebana från nuvarande Södra Larmgatan till sågängen i slutet av 1700-talet och Gibson hade anlagt ett segelduksväveri 1826. Lägg därtill en aldrig sinande flod av törstiga sjömän så finner man en grogrund för ett utbrett superi.

Det var inte bara i Majorna som drickandet var utbrett och ett stort bekymmer. Och det hjälpte föga att personer som nykterhetsagitatorn Peter Wieselgren kallades till Göteborg för att få bukt med superiet. Mellan Klippan och barlastkajen i Masthugget fanns 17 legala krogar i början av 1800-talet. Till detta skall läggas en lång rad lönnkrogar och andra tillhåll.

Det var med andra ord ett rikligt utbud för en befolkning som inte var mer än runt 7 000. På 1860-talet fanns det 15 legaliserade krogar, men även tre hotell med utskänkningstillstånd och nästan ett dussin lokaler för avhämtning av brännvin. Bland de mest illa beryktade krogarna tillhörde Slintin som låg några stenkast från Vädersågen, belägen på den plats där den vackra småskolan med sina tydliga engelska stildrag numera reser sig.

Nästan lika dåligt rykte hade grannkrogen Guldklimpen. Förutom mat och rikligt med dryck fanns det inslag av kvinnor på dessa ställena. Det hela urartade vid upprepade tillfällen och i polisrapporterna går att läsa om öknamn som Luftballongen, Kalkon-Johanna, Röda kon, Bond-Brita och Skorstensfågeln. Rån, slagsmål och oväsen hörde till områdets vardag och nattetid undvek vanligt anständigt folk att röra sig vid Sågängen.

Vid en eldsvåda 1862 brändes åtskilliga hus, skjul och magasin ner till grunden. Många tillhåll där smugglare och mindre nogräknade krögare tidigare hållit till försvann i en hast och efter detta blev situationen något bättre. Dessutom väntade en stor moderniseringsfas för Majorna.

En epok går i graven

Vädersågen

Vädersågens manbyggnad målad 1917 av Axel Hartman.

1877 köpte Göteborgs stad in sågen, bland annat för exploatering av kringliggande marker. Karl Johansgatan drogs fram och en ny karaktär träder fram. Sågen behölls i drift men nya modernare framställningssätt var på frammarsch och sågens verksamhet kom snart att ebba ut allt mer. Trots att sågen gjorts om till att vara ångdriven så kunde man inte längre konkurrera. Vid sekelskiftet återstår inte mycket av den forna glansen och 1911 utbröt en kraftig brand som definitivt satte punkt för den slumrande verksamheten.

Nedanför Vädersågen 1915

Nedanför Vädersågen 1915

De stora magasinen där virket förvarats användes en tid efteråt för båtuppläggning innan de slutligen revs. 1931 revs även den gamla stiliga herrgårdsbyggnaden där de prominenta ägarna till sågen residerat. Rivningarna var en del i ett led att ge utrymme åt den expanderande fiskhamnen. Året innan hade Sveriges första kommunala fiskauktion hållits i hamnen och det vädrades lovande framtidsutsikter.

Delar av Sågängen har haft en ganska lummig och grön vegetation och under flera år återfanns, som tidigare nämnt, Majornas Folkpark här. Även efter rivningarna stod en del träd och buskage kvar. Detsamma gällde för en del småkåkar. De sista spåren av den gamla tiden försvann när det var dags att anlägga Oscarsleden, då området dessutom klövs mitt itu.

Den idag något söndersprängda bergsknallen där kyrkan nu reser sig kallades i folkmun för Sågberget en bra bit in på 1900-talet. Men såväl namnet som minnet av den gamla vädersågen bleknade och idag är vädersågen en okänd företeelse för de flesta av stadsdelens invånare. Den enda påminnelse vi har är Såggatan som fått sitt namn uppkallat efter den, det fick den redan 1882 och då hette den Sågbergsgatan.

Text: Johan Lundin | 2008-02-25
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Artikeln är något redigerad. Några mindre fel vad gäller släktnamn är också rättade. Anders_S/Gamla Göteborg

Wetterlindsdramat

Under ett par vinterdagar i februari 1887 utspelades ett blodigt drama uppe på Gråberget i Majorna. I en dryg vecka barrikaderade sig en man i femtioårsåldern i en vindsvåning med skjutvapen. Innan det hela var över hade två polismän skottskadats och en ung plåtslagare skjutits till döds.

Inte mycket är sig likt uppe på Gråberget. Förr i tiden bestod det gamla berget främst av ett gytter av små kåkar, kringliga vägar och stigar. Även vegetationen var annorlunda och stora delar av berget var inte bebott. På bergets nedre del låg visserligen en del finare skepparbostäder som kontrast, men i övrigt var det ganska enkelt folk som bodde här.

Under 1960-talet drog grävskoporna fram i området och idag är det mesta, för att inte säga allt, borta. En av gatorna som försvunnit helt och hållet är Gråbergsgatan, belägen ungefär där Kabelgatan ligger idag. I ett vindsrum på Gråbergsgatan 19 bodde under 1880-talet en man vid namn Carl Johan Wetterlind, född i Göteborg den 1 juni 1838 och son till en lägre tulltjänsteman. Wetterlind hade tidigare arbetat som järnvägsbokhållare men var vid denna tid pensionerad av hälsoskäl.

En udda figur

Carl Johan Wetterlind hade länge ansetts vara lite udda och led säkerligen stundtals mycket av sin psykiska ohälsa. Bland annat plågades han av vanföreställningen att ha blivit såld av sin fader till hyresvärden. Han misstänkte också att hans värdinna försökte ta kål på honom genom att förgifta soppan som ingick i hyran med råttgift.

Som om hans egna bekymmer inte var nog, så trakasserades han också ofta av områdets kvinnor. Mest av allt verkar han emellertid oroat sig över sina sparade pengar, att någon skulle stjäla dem. Wetterlind hade ingen att försörja och levde på ett ganska ansenligt sparkapital och en summa pengar han ärvt efter sin mor.

Wetterlind barrikaderar sig

I början av 1887 verkar paranoian och förföljelsemanin tilltagit ordentligt. Närboende invånare började bli rädda för honom i takt med att han uppträdde allt mer besynnerligt och måndagen den 14 februari 1887 barrikaderade han sig uppe på sin vindsvåning med hjälp av bjälkar, gamla presenningar, plåt och diverse annat skräp. För att hålla besökare och inkräktare borta hade skjutvapen placerats med mynningarna riktade ner mot trappan.

När polisen tillkallades av husvärden för att förpassa honom till ”Fattigvårdens dårhusavdelning” rann det över för den gamle mannen.
– Kommer ni upp för trappan så skjuter jag, varnade han.

De båda poliserna närmade sig sakta huset och trappan då Wetterlind plötsligt tog fram både en hagelbössa och en revolver och började skjuta omkring sig. Konstapel Holm träffades illa och drogs blodig ner för trappan. Det konstaterades snart att han fått hagel i ansiktet och att en revolverkula gått in i ena örat och fastnat i nacken.

Wetterlindska huset

Wetterlindska huset

En stund senare gjorde överkonstapel Nordblom, som egentligen var ledig och klädd i civila kläder, ett nytt försök genom att försöka övertyga gubben att han var en läkare som ville hjälpa honom. Wetterlind svarade med att avlossa en ny salva. Överkonstapeln kom undan med blotta förskräckelsen och en sönderskjuten rock.

Brandkåren rycker in

Den skadade överkonstapel Holm blev förd till sjukhus med en hästkärra samtidigt som bud sändes till polisstationen för förstärkning. Snart var överstekonstapel Larsson och en patrull på plats. Efter en stunds tvekan och funderande kring tillvägagångssättet skickades även brandkåren efter.

Tanken var att brandkåren med hjälp av en kraftig vattenspruta skulle försöka tvinga ut Wetterlind. Då ingen av brandmänen vågade sig in i trapphuset med slangen åtog sig överkonstapeln och en klampare vid namn Johan Olsson uppdraget. Med stora järnplåtar som skydd närmade de sig huset, då en ursinnig Wetterlind avlossade ett nytt precisionskott som sårade Olsson allvarligt i ansiktet. Försöket fick avbrytas och polisen valde att utrymma huset tills vidare.

Wetterlindsdramat

Wetterlindsdramat. Teckning av Carl Larsson

Dödsskjutning

Tisdagen förflöt lugnt. Men händelsen började bli omtalad och ryktet spreds så att nyfikna invånare från hela Göteborg sökte sig till Gråberget i Majorna. På onsdagen hade flera tusen människor samlats. Till en början höll de sig på avstånd, men hetsade av varandra närmade de sig allt mer. Ett våghalsigt gäng bestående av arbetare och artellerister, säkerligen stärkta av brännvinspluntorna i innerfickorna, började till sist tränga sig in i trappan där de få posterade poliserna inte kunde stoppa dem.

Wetterlind hade i yngre dagar varit en skicklig jägare, vilket förklarar hans vapeninnehav och pricksäkerhet. I hans hem fanns en samling med mauser- och Remingtongevär, pistol samt en ansenlig mängd ammunition. Plötsligt vrålade han till mot inkräktarna och avfyrade fyra skott. Panik utbröt i trappan och i tumulten bars murare Lindberg ut med skottskador i höften och arbetskarlen Strömberg med ansiktet söndertrasat av hagel.

Den unga plåtslagaren Frans Albert Jacobsson tappade fattningen och sprang tillbaka till trappan då ett revolverskott avfyrades rakt i bröstet på den våghalsiga ynglingen. Svårt skadad tog han sig ut på gatan där han blev liggande och hostade blod. Hans liv gick inte att rädda, på väg till sjukhuset avled han blott 20 år gammal.

En vecka av misslyckade försök

Efter dödskjutningen avbröts alla försök att få ut galningen för en tid. Polisen lär ha övervägt att släppa in en bisvärm, men det låter lite besynnerligt med tanke på att dramat utspelades i februari. En annan idé var att tvinga ut honom med en elektriskt laddad stång. Några dagar förflöt och efter en veckas misslyckade försök att få ut Wetterlind rådde ett stort missnöje bland folk. Framför allt över polisens passiva taktik.

Polischefen Elliot fick ta emot mängder av brev med klagomål men också förslag på åtgärder. I ett av de mer drastiska förelogs att man skulle spränga hela huset i luften för att få ett slut på eländet. Bland folkskarorna utanför ropade många att huset borde brännas ner. Dr. Wickström som tillkallats från stadens hospital var däremot lugnare och föreslog i stället att man skulle lämna honom i fred ett tag.

En snusdosa blir lösningen på problemet

Det förfärliga dramat skulle få ett högst oväntat avslut. På dess nionde dag blev den gamle Wetterlind övermannad av en polisman vid namn Lindros.

Lindros hade lugnt och sansat börjat inleda ett samtal med den barrikaderade mannen och blivit lovad att få komma uppför trappan med ett glas vatten. Glaset mottogs med viss tveksamhet och samtalet fortlöpte försiktigt. Under samtalets gång började en annan polisman röja upp vid den barrikaderade trappan. Lindros undrade snart om det inte var något mer han saknade. Det visade sig att Wetterlind haft slut på snus under en tid och rådvilligt vankat fram och tillbaka i sin vindsvåning. Lindros erbjöd då honom sin egen snusdosa vilket han förstås inte kunde tacka nej till.

Med hjälp av ett ljus som polismannen fått lov att tända kunde han se att något vapen inte fanns inom räckhåll. Han sträckte fram snusdosan och Wetterlind tog emot den men tappade samtidigt för ett ögonblick koncentrationen. Snabbt och resolut grep polismannen ett fast tag i hans arm och höll fast honom till förstärkning anlänt upp för trappan.

Kristinehamns hospital

Wetterlind fördes bort i bojor under lugna former och samtalade med poliserna som om ingenting hänt. Och kanske hade allting förblivit lugnt om man bara lämnat honom i fred från början. Vid husrannsakan fann man förutom vapen och ammunition bland annat en bit ost med ett omvirat papper. På det handskrivna pappret gick det läsa att ”Far min har efter vad jag hört sålt mig till värden på det här stället, och den här osten är sannolikt förgiftad av värdinnan”.

Efter dramat gjordes hälsoundersökningar där det snart konstaterades ”att Carl Johan Wetterlind, som sedan någon tid lidit av sinnessjukdom, förryckthet, (paranoia), vid åtalade handlingars föröfvande till följd af nämnda sjukdom saknat förståndets bruk och förmågan att sina handlingar fritt bestämma”.

Då det var fullt på stadens hospital på Hisingen spärrades han i stället in på det då nybyggda Kristinehamns hospital. Med dagens termer, sluten psykiatrisk vård. Här blev han kvar fram till sin död, den fjortonde juli 1910.
Huset som Wetterlind bodde i revs på 1960-talet i samband med en modernisering av Gråberget.

Text: Johan Lundin.| 2010-12-05
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Källor
* Carlson, Gösta. Majorna – En resa genom fem sekel. 2007
* Cederberg C.R.A. Det gamla Göteborg. 1919
* Elliot A.O Minnet från det gamla Göteborg. 1930
* Rosén, Axel. Det forna Majorna i ord och bild. 1938
* Schånber, Sven. Sällsamheter i Göteborg. 1985
* Skarbeck, Sören. Farfars fars Göteborg. 1994

Läs också: Blodbadet i Göteborg och bokhållaren Carl Johan Wetterlinds lefnadsöden

Mariebergs kyrkogård

I snart 250 år har Mariebergs kyrkogård fungerat som en sista viloplats för invånare i Majorna. Kyrkogården präglas av ett stort antal familjegravar, inte sällan tillhörande svunna sjömansfamiljer. På platsen finns också en minnessten rest över sjömän som omkom under andra världskriget.

Den lilla idylliska Mariebergs Kyrkogård togs i bruk redan 1787 och har utvidgats i minst två etapper åren 1867 och 1933. Till storleken är det en tämligen liten kyrkogård med ungefär 1200 gravar varav en stor andel är familjegravar. Och att Majorna en gång i tiden haft rikligt med sjöfolk återspeglas i åtskilliga gravtexter. På gravarna finner man titlar som sjökapten, styrman, ångbåtsbefälhafvare, sjöman, segelsömmare och varvsägare. Här finns också en stor minnessten över alla de sjömän som omkom under andra världskriget. Vid stenen finns 258 namn ingraverade.

Oren och ohelig

Kyrkogårdens norra sida ansågs förr som oren och ohelig. Detta var allmänt brukligt vid kyrkogårdar. I dess nordöstra del fick avlidna fångar, dödfödda eller odöpta barn ”svåra drinkare och andra lastbara människor” sin sista vila. Här hamnade förstås också samhällets själaspillare d.v.s. självmördare. Deras kistor bars över över muren då de inte ens ansågs värdiga att bäras genom kyrkogårdsgrinden. Någon ceremoni eller högtidlighet förekom inte. Först under andra halvan av 1800-talet började denna ohumana tradition att upphöra i Sverige.

Wilhelm Stenhammar

Den mest berömda personen som vilar på Mariebergs kyrkogård är kompositören och dirigenten Wilhelm Stenhammar. Han räknades som landets främste pianist vid sekelskiftet 1900, men är idag främst ihågkommen som en stor tonsättare. Under sin levnad var han bland annat chefsdirigent för Göteborgs symfoniorkester (1907-22). Stenhammar var en kortare period också verksam som dirigent vid Kungliga Teatern (operan) i Stockholm, men slutade på grund av dålig hälsa och flyttade tillbaka till Göteborgstrakten där han avled 1927.

Wilhelm Stenhammar lämnade en stor produktion efter sig. Som person brukar han betraktas som nationalromantisk och inte sällan politiskt radikal, vilket återspeglas i flera verk. Bland annat i den berömda ‘Sverige Sverige Fosterland’ där han arbetat med skalden och nobelpristagaren Verner von Heidenstam. Många av kompositionerna, framförallt de senare verken, lämnar annars ett lågmält uttryck, en eftertänksamhet och en något aristokratiska hållning. En tämligen anspråkslös svart polerad gravsten utan särskilda inskriptioner återfinns vid kyrkgårdens sydöstra hörn.

Johan Fredrik Carpelan

En annan profil som återfinns på Mariebergs kyrkogård är Johan Fredrik Carpelan. Han föddes den 14 december 1745 i Halica socken i Åbo län, Finland.

Något motvilligt utsågs han år 1800 till landshövding i Göteborgs- och Bohus län. I motiveringen går läsa att ”han behövdes i Göteborg för att hålla en bullersam pöbel till ordning och skick”. Han utsågs även till generalbefälhavare över arméns så kallade västra förläning. Carpelan var en utpräglad renlevnadsman och arbetade aktivt med att motarbeta det utbredda superiet i länet. Hans insats för regionen var på många plan av betydande karaktär. Han fick ekonomin på fötter, byggde lasarett och samlade in pengar till kurhus i Strömstad och Uddevalla.

En annan betydande insats var tillkomsten av det så kallade ”vallraserings-kontraktet” 1807. Det innebar att staden Göteborg ingick en överenskommelse med Kungl. Maj:t om ”murars och vallars raserande”. I samband med detta skulle en ””Allée eller Promenade af ungefärligen 3000 alnars längd” anläggas på utsidan av vallgraven. Carpelan lär i samband med projektet sett till att åtskilliga partier räddades åt eftervärlden. För detta fick han mottaga en gåva från Göteborgs stad.

Carpelans hälsa var vacklande under hans sista år. I november 1808 fick han sjukledigt och den 5 januari året efter avled han och begravdes på Mariebergs kyrkogård.

Andra nämnvärda profiler från kyrkogårdens äldsta tid som vilar här är Dr Magnus Roempke (1756-1828), Varvet Kustens disponent Johan Bäck (1738-1809) samt tre generationer av familjen Melin.

Enligt en gammal sägen skall det ha funnits en massgrav på en tidigare gräsbetäckt plats i nordvästra hörnet av kyrkogården. Det berättas att ett fartyg förlist bland skären utanför Göteborg med hela sin besättning som fördes hit för sin sista vila. Idag reser sig vanliga gravstenar på platsen och sanningen i det hela lär förbli en gåta.

Majkyrkan

I äldre tider var invånarna i Majorna hänvisade till Örgryte kyrka som var huvudkyrka för pastoratet. Någon egen kyrka eller gravplats hade man inte. Förhållandet till Örgryte församling var emellertid ett ständigt ämne för stridigheter och på 1700-talet ställdes krav på att Majorna skulle få bli en egen församling med egen kyrka.

Vägen till Örgryte ansågs för lång, 1784 togs därför initiativ till byggandet av en kyrka. Genom en kunglig förordning 1776 hade det föregivits att landets kyrkor hädanefter endast skulle få uppföras av sten. Inga undantag gjordes och i brist på kapital begärde man därför tillstånd att få hålla Gudstjänsterna i en materialbod belägen vid nuvarande kyrkogård. Boden var uppförd för att användas i samband med byggandet av en ny kyrka.

Detta medgavs tills dess att en ny stenkyrka uppfördes. Byggnaden som var uppförd av korsvirke kläddes med rödmålade brädor, inreddes och utvidgades med tiden. På västra gaveln restes ett litet torn.

Mariebergs kyrkogård

Mariebergs kyrkogård från huvudentrén. Bild: Per Johansson. Licens: CC BY-SA 3.0

Text: H Johan Lundin | 2008-05-23.
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Harry Martinson och hans tid i Göteborg

En dag i början av maj 1918 närmar sig en fjortonårig föräldralös luffare staden Göteborg. Han har vandrat från Blekinge med en dröm om att bli sjöman. Att han drygt femtio år senare skulle få mottaga Nobelpriset i litteratur var det nog ingen som skulle gissat.

Harry Martinson tillhör en av svensk litteraturs allra största, en språkkonstnär som tillsammans med Eyvind Johnson fick mottaga Nobelpriset i litteratur 1974. Bland hans stora verk återfinns den självbiografiska romanen Nässlorna blomma, diktsamlingen Passad och det smått unika rymdeposet Aniara. Vägen till framgången var emellertid kantrad av många motgångar, vilket även gäller för den sista tiden av hans liv. Efter en längre tids sjukdom och depression begick författaren harakiri med en sax på Karolinska sjukhuset i Stockholm, den 11 februari 1978.

Harry Martinson har som naturskildrare få likar. Hans tankelyrik är djupt originell och konsekvent, och hans okonventionella språkkonst har inneburit en oskattbar stimulans i senare svensk poesi. /Nationalencyklopedin

Ett föräldralöst fattighjon

Harry Martinson förknippas främst med Jämshög och Blekinge där han föddes, den 6 maj 1904. Av de sju syskonenvar han enda pojken och den femte i ordningen. Fadern Martin Olofsson var en stökig, nedsupen, före detta sjöman. Han hade övergått till affärsverksamhet, men var periodvis borta från hemmet och satt även i fängelse i Kristianstad under en tid. Harry var bara sex år gammal när han 1910 miste sin far i lungtuberkulos.

Situationen blev för modern övermäktig och året efter lämnar hon barnen och emigrerar till Amerika där hon bosätter sig i Portland som kokerska. Hon brevväxlar med sin syster Hilda och lyckas ganska omgående spara ihop till biljetter åt de två äldsta döttrarna, men sedan upphör mer eller mindre kontakten med släkten och Sverige. När hon gifter om sig i Amerika 1920 är den helt borta.

För de kvarvarande barnen väntade en tuff uppväxt. Den lille Harry omhändertogs av Jämshögs socken som föräldralöst fattighjon och ackorderades ut som fosterbarn. Han går sex år i folkskola i Blekinge, men tvingas också arbeta hårt på de olika gårdar där han hamnar. Det var ett system som många utnyttjade hänsynslöst, där man för en billig peng skaffade sig arbetskraft. En form av barnarbete helt enkelt. Två av hans systrar blir utsatta för grov vanvård, den yngsta så illa att hon blir invalid.

För Harrys del är situationen inte mycket bättre och 1916 far han så illa att han flyttas från sin husbo till Jämshögs ålderdomshem. Här avslutar han sin skolgång innan han som trettonåring blir utskickad som dräng på Gillaruna gård i hemsocknen. Den stora gården var speciellt utvald av fattigvårdsstyrelsens orförande och det var antagligen ett av de bättre ställena Harry varit på. Tanken var att han samtidigt med drängsysslan skulle läsa för prästen och konfirmeras innan han på egen hand skulle gå vidare i livet.

Harry stannade en dryg månad, sedan rymde han mot Vakö i Småland där han fått reda på att hans syster befann sig. Här får han jobb som kökspojke under en tid. Vakö och dess torvproduktion var delvis en ny värld för den unge bonddrängen som fascineras av maskinerna vid fabriken. Här kommer han också för första gången i kontakt med fackförbunden, inte minst syndikalisterna.

På luffen mot Göteborg och sjön

Harry blir under hela sin uppväxt inte särskilt långvarig på någon gård och rymmer vid flera tillfällen. Det är en tystlåten yngling som håller sig för sig själv. Han gillar att läsa och tar till vara på varje sådan möjlighet.

Under hösten 1917 plockar han betor i Skåne för att i november samma år få en tjänst som dräng en bit norr om Kristianstad. Det görs en överenskommelse med hans hemsocken att han skall läsa hos prästen i Oppmanna för att på så vis konfirmeras där i stället för hemma i Jämshög.

Det blir dock inte så. Harry drömmer om att bli sjöman och rastlösheten får honom åter att rymma. Fjorton år gammal ger han sig ut på luffen, denna gång med med siktet inställt på Göteborg och havet. I början av maj 1918 närmar sig den föräldralöse pojken den väldiga staden och dess hamnar.

Majornas barnhem

Göteborg hade vid denna tid en dominerande ställning inom svensk sjöfart och det var en stad långt mycket större än något Harry Martinson tidigare sett. Vilka intryck, vad han kände och vilka förväntningar han hade är förstås svårt att veta. Men att han skulle bli gripen redan första natten ingick nog inte i planerna. Det var en tjänsteman från barnavårdsnämnden som hittade honom på en pråm där han tagit skydd under en presenning. Han blir omgående placerad på Majornas barnhem på Timmermansplatsen.

Timmermansplatsen var beläget ungefär där Chapmans torg numera ligger, hela området, inklusive barnhemmet, revs i samband med en stor sanering av Majorna i början av 1960-talet. I folkmun kallades platsen för Bracketorget och barnen på hemmet för Brackeungar. Här fick han precis som övriga barn klä sig i anstaltens blåvitrandiga fattigkläder.

Barnen hade inte tillåtelse att röra sig fritt, men hamnen och älven låg nära och när chansen gavs beger han sig dit för att se fartygen passera förbi. Det gick också att se delar av hamnen och båtarna från barnhemmets högsta våning där de äldsta pojkarna bodde. Ute i världen rasade fortfarande första världskriget som Martinson läst flitigt om i tidningarna. Genom sina besök i hamnen fick han nu bevittna det på närmare håll, där krigsmålade konvojer kom och gick.

Ganska snart blir Harry Martinson utackorderad över sommaren till lantbrukare Justus Adolfsson på Hisingen. Redan dagen efter rymmer han tillbaka till barnhemmet och klagar över att han fått äta rester efter sin husbo. Den 7 juli 1918 rymmer han även från barnhemmet. Via Halland hamnar han i Gislaved där han ännu en gång grips och skickas med tåg tillbaka till barnhemmet i Majorna. Här har man emellertid tröttnat på pojken som får återvända hem till ålderdomshemmet i Jämshög där han även fortsättningsvis försvinner i omgångar.

I juni 1919 skickas Harry till skeppsgossekåren i Karlskrona. Detta var efterlängtat, men visar sig vara en rejäl besvikelse. Det dröjer bara en månad innan han åter är på flykt mot Göteborg och längtan mot sjön. Förmodligen fanns Amerika och den förlorade modern med i bilden, en förhoppning om att få återse henne.

Vinstlott i Jonsered

Under vandringen mot Göteborg stannade Harry Martinson åter till i Vakö i Småland, denna gång arbetade han med att kupa torv på en myr. Hos en rik fabrikör hjälpte han till med att bära rör i samband med en täckdikning. Säkerligen dök det upp fler ströjobb under vägen, men till stor del handlade tillvaron om att tigga sig fram.

En kall och regnig oktoberkväll når han fram till Jonsered, strax utanför Göteborg. Det är en frusen, smutsig och hungrig yngling. Den här gången har Harry emellertid turen på sin sida. I väntsalen på järnvägsstationen i Jonsered tar han till ett gammalt luffarknep och låtsas vänta på sista tåget för att på så vis kunna värma sig en stund.

Salen är till en början folktom innan Margaret Kjellberg stiger in. Margaret var bankdirektörsdotter i en familj med stora intressen i Jonsereds fabriker. Hennes kusin var chef över firmans bomullsspinneri och hennes morfars far var ingen annan än den legendariske skotten William Gibson*, en av Göteborgs främsta entreprenörer och fabrikens grundare. De båda hamnar i samspråk och han berättar att han ämnar att gå till sjöss. Hon råder honom att vänta tills efter vintern och erbjuder honom i stället ett arbete på Jonsereds fabriker. Harry lyder rådet och blir inackorderad hos änkefru Josefina Brink och börjar snart arbeta som fällbärare i kardsalen på bomullsspinneriet.

Sjöfartsstaden Göteborg

Sannolikt hade Harry Martinson fått stanna på Jonsereds fabriker om han önskat, men i april 1920 lämnade han Jonsered för att förverkliga sin dröm om att bli sjöman. Det skulle dock ta ytterligare några månader innan han fick ge sig ut på sjön. Tillvaron är hård för en föräldralös tonåring, med hungern ständigt lurande runt hörnet. Han lyckas få ett tillfälligt arbete som nitpojk på Götaverkens varv, men tvingas ofta ut på gatorna för att tigga.

För att få mönstra på någon båt krävdes en så kallad sjömansbok, en form av ”pass” för sjömän där mönstrad tid ombord registreras. Sedan 1854 låg Göteborgs sjömanshus beläget i Stigbergsliden dit Martinson beger sig och får hjälp med att få ut en sjömansbok. Huset, vars äldsta delar uppfördes 1831, finns kvar idag och används sedan 1995 som vandrarhem åt Svenska Turistföreningen.

Han besökte också sjömanshemmet på Masthuggstorget, vars lokaler var avsedda för att ge sjömän i land logi mot en billig peng. Det var en ganska pampig fastighet, uppförd 1886 med hjälp av bidrag från stadens invånare. Huset revs i början på 1940-talet och ersattes med en ny stor byggnad som fortfarande står kvar.

Sjömannen Martinson

Vid Klippans varv i Majorna mönstrade Martinson till sist på som obefaren ljungman på den tremastade skonerten Willy från Anchérs rederi i Stockholm. Det var en så kallad kanalbåt som gick till Skottland och Irland via Frankrike. Resan varade i två månader, sedan mönstrade Martinsson av i Stockholm då han saknade kläder för en vinterresa på Nordsjön. En månad senare förliste Willy i Säludden utanför Gotska Sandön.

Drömmen om sjömanslivet hade slagit in och världen väntade på den fattige luffarpojken från Blekinge. Nästa båt han fick ”hyra” på var S/S Gerda som gick till Reykjavik över Cork och Holland.

Efter att ha arbetat som jungman, skyfflar han senare kol som lämpare innan han avancerar till eldare. Vid någon resa arbetar han även som kock. Med tiden blir resorna allt längre och han färdas till både Syd- och Nordamerika och Indien.

Arbetarstadsdelen Haga

Under sjömansåren är det Göteborg som är Martinsons hemmahamn, det är här han främst uppehåller sig under väntan mellan de olika resorna.

Framförallt håller han till i stadsdelen Haga där han bor på olika härbärgen och ungkarlshotel till och från i runt tio år. Många nätter har han ingen bostad alls och driver runt staden i väntan på att något morgonfik ska öppna. I och runt Haga låg flera matsaler och kaféer för sjömän som Café Grand, Café Libanon, Café Allé och Ölstugan Japan.

Den sistnämnda låg där Restaurang Solrosen idag är belägen och fanns kvar ända in på 1970-talet. Mest sågs han emellertid på Café Grand på Landsvägsgatan i Haga, kanske för att det var billigast, kanske för att det öppnade tidigast. Fikets ägare var syndikalist med kopplingar till nykterhetsrörelsen, så till skillnad från de flesta andra ställena såldes här ingen öl.

Grand var något av en samlingsplats för bohemer av alla slag. Martinson och hans kamrat Isidor Knöös brukade alltid sitta på samma plats, så nära kaminen som möjligt och röka Havanna 2 om ekonomin tillät. Bland annat dikten ”Fem eldar” lär för övrigt vara skriven här.

När det var riktigt knapert hände det att han begav sig ut till Ringön som var ett gammalt tillhåll för uteliggare. Det var en ruffig och smutsig miljö, men pråmarna gav i alla fall ett visst skydd när vädret var dåligt.

Det råder svåra tider i början av 1920-talet och det är periodvis mycket svårt för sjömännen att få jobb. Ibland dyker det upp tillfälliga arbeten i staden, ibland är han på sjön. Emellanåt tröttnar han dock på staden och arbetslösheten och ger sig ut på luffen. Landsvägarna var fulla av tiggare vid den här tiden och tillvaron allt annan än enkel. Vid något tillfälle går han hela vägen till Stockholm. Vid ett annat tar han vägen via hembygden i Jämshög. Mager och trasigt klädd hälsar han på släkt och gamla bekanta.

Sommaren 1921 dyker han upp i Lund. Här anhålls han av en detektivkonstapel för bettleri, en gammal juridisk term för att tigga. Även om luffarlivet var en hård och fattig tillvaro så innebar den stora skönhetsvärden. Han fick se mer natur än de flesta i hans samtid, inte bara i Sverige. Han luffade också i Sydamerika och Norge. Miljöer som senare skulle komma att sätta avtryck i hans skrivande.

En starkt rödfärgad ton

Järntorget tillhörde Göteborgs mer livliga platser under 1920-talet och torget och dess omgivning hade en central roll för många av stadens sjömän och hamnarbetare. Här samlades man och i dessa kvarter fanns flera viktiga organisationer, inte minst fackföreningarna.

Högkvarteret framför andra var Arbetareföreningens hus, där både socialdemokraternas partiexpedition och fackförening var belägna. I huset fanns också café, restaurang, teatrar och möteslokaler där det hölls stora politiska debatter och träffar. Teatersalongen rymde närmare 900 platser.

Arbetarrörelsens hus invigdes 1874 men fick sin slutliga utformning först 1909 efter att ha byggts till för att tillgodose den ökade verksamheten. Bland annat gjordes det plats för Arbetarinstitutet och tidningen Ny tid. I slutet av 1940-talet flyttade arbetarrörelsen verksamheten till det nyuppförda Folkets hus. 1955 revs sorgligt nog den gamla högborgen och ett stycke politisk Göteborgshistoria försvann.

Även den röda pressen var koncentrerad till området runt Järntorget. Förutom nämnda socialdemokratiska Ny tid hade kommunistiska Minareten sina lokaler vid Husargatan i Haga och på Första långgatan fanns den radikala, syndikalistiska veckotidningen Arbetare-kuriren. På Fjärde långgatan återfanns de fackliga tidningarna Eldaren och Sjömannen.

Harry Martinson rörde sig mitt bland allt detta och tog förstås mycket intryck av stämningarna. Och det var i dessa tidningar han fick sina första alster publicerade.

Böckernas värld

Böckerna spelade och kom att spela en allt viktigare roll i Harry Martinsons värld. På sjön där tillgången var begränsad saknade han litteraturen, men hemma i Haga fanns ABF´s bibliotek på Pustervik och inte minst Dicksonska folkbiblioteket. Det var ett för sin tid ganska stort bibliotek där Harry ofta syntes. Hit gick han inte bara för att läsa, utan också för att vila ut och värma sig när bostad saknades.

Han hade också tillträde till det pampiga stadsbiblioteket vid Hagaplan, detta skattade han mycket högt och ansåg det vara av samma dignitet som Kungliga biblioteket i Stockholm. Biblioteket, senare mer känt som KTB, invigdes den 6 oktober 1900 och drevs fram till sommaren 1954 då det flyttades till en ny fastighet bakom Götaplatsen.

I Haga fanns också Eckersteins bokhandel, en stor och välsorterad sådan. Pengar var emellertid en ständig bristvara, och man kan anta att Harry sneglade avundsamt på många av de böcker som fanns här. Vid några tillfälle körde bokhandlaren bort den blivande nobelpristagaren i litteratur, trots att han bara stod i skyltfönstret och hängde. Så här i efterhand, är det ju en händelse som milt uttryckt känns lite tragikomisk. Bokhandeln låg kvar ända till 1975 då den flyttades till Grönsakstorget.

Det var inte bara böckernas värld som erbjöd en flykt från verkligheten. På det nybyggda, ståtliga konstmuseet vid Götaplatsen drev Harry Martinson ofta omkring och tog intryck från konsten. Efteråt har han berättat att framförallt Olof Sager-Nelson och Ivar Arosenius gjorde starka intryck på honom. Och precis som i fallet med biblioteken var det ett bra sätt att komma innanför väggar och tak för att värma sig.

Något senare kom Göteborgskoloristerna att imponera stort på honom och i hans krets fanns en hel del konstnärer, bland annat göteborgarna Inge Schiöler och Ragnar Sandberg. Precis som Harry var de fattiga, skapande människor som stod i samma soppköksköer som honom själv. Andra konstnärer i hans närhet var stockholmarna Sven X:et Erixon och Bror Hjort.

Det hände att Harry själv fattade penseln eller skisspennan, speciellt i de yngre åren när han höll till i Göteborg. Första gången han prövade på att måla var i syndikalisten, konstnären och författaren Axel Henrikssons ateljé i Landala. Han övade sig med akvarellfärger men någon större framgång som konstnär gjorde han dock aldrig.

De första trevande dikterna

I mitten på 1920-talet skall det dyka upp ett nytt sätt för Martinson att komplettera de magra inkomsterna. Hans skrivande började när han låg sömnlös en natt och funderade på ett av ungkarlshotellen. Möjligen på natthärbärget på Skanstorget eller på ungkarlshotellet Labor på Mellangatan i Haga. En dikt växte fram inom honom och i mörkret ligger han och formulerar och rabblar orden tills han memorerat den. På morgonen skriver han ner dikten på ett papper och beger sig ut för att försöka sälja den till någon av de närliggande tidningarna. Han misslyckas, men blir uppmuntrad att fortsätta skriva. Året är 1925. En ny värld är på väg att öppnas.

En diktare träder fram

Det finns förstås inte något riktigt svar på hur det kom sig att Harry Martinson började skriva. Men av allt att döma har han långt innan han började skriva dikter på skrynkliga papper varit en god berättare med ett bra och utvecklat språk. Trots sin brist på skolgång och uppmuntrande miljöer.

Till en början skriver Martinson antagligen i stor utsträckning med den ständiga hungern som morot, men ambitionerna växer snabbt och hans färdigheter likaså. Dikterna var också ett sätt att stärka hans identitet och få lite mål i den annars så flackiga tillvaron.

Framförallt är det i fackpressen som Harry Martinsons verk publiceras, i tidningar som Eldaren och Sjömannen. Men också den röda pressen med Ny tid och de båda radikala tidningarna Brand och Arbetare-tidningen visade intresse. Några alster nådde Stockholms-tidningens söndagsbilaga, vilket var viktigt då detta höjde statusen på författareskapet ett snäpp.

Dikterna har till en början främst stoff och innehåll som är hämtat från hans liv och intryck till sjöss. Detsamma gäller för hans teckningar och målningar, där livet på sjön är främsta motivet. Någon större ekonomisk ersättningen är inte på tal, i bland får han en liten slant men många gånger får han nöja sig med ett mål mat eller två. Bäst betalt fick han i regel av Ny tid, här kunde han få upp mot en femma för en bra dikt om den var renskriven med skrivmaskin. Från oktober 1927 till maj 1928 publicerades sammanlagt 69 olika dikter.

Influenser i Stockholm

Vid flera tillfällen besöker Harry Martinson Stockholm. Oftast var det inga längre vistelser, men vintern 1926/1927 uppehöll han sig en längre tid i staden. Främst rörde han sig på söder och i Gamla stan. Sjömanshemmet var beläget på Södermalmstorg och Sjömanshuset där lediga båtar annonserades och ropades upp fanns vid Skeppsbron. Precis som i Göteborg bodde han på natthärbärgen, både i Gamla stan och på Söder. Det berättas också att han vid något av besöken brukade släpa runt på ett tält som hade för vana att slå upp i en park.

Det råder en viss kontrast mellan Harry Martinson i Göteborg och Harry Martinson i Stockholm. Framförallt under 1920-talets senare hälft då han allt mer börjar röra sig i litterära och konstnärliga kretsar. I Stockholm fanns mer influenser och fler likasinnade. Det är här som han 1927 träffar en annan ung poet som snart skulle komma att bli ett stort litterärt namn, Arthur Lundqvist. Lundqvist var en självsäker och radikal modernist, en ledartyp fast beluten att bli författare. Senare samma år lär Martinson också känna Olle Wedholm och flera andra litterära och konstnärsinriktade människor.

Det är inte helt enkelt att få sin litterära röst höjd för de unga begåvningarna. Under ledning av Arthur Lundqvist sammanställer sex unga författare därför 1928 en antologi med hopp om att kunna nå ut. Förutom Arthur och Harry medverkar Gustav Sandgren, de båda södermalmspojkarna Josef Kjellgren och Erik Asklund samt nämnda Olle Wedholm. Boken refuseras av Bonniers men släpps under namnet 5 unga i en omarbetad version utan Wedholms medverkan året efter. Någon större respons fick boken inte, men satte ändå visst avtryck inte minst genom att de utmanade de rådande litterära konventionerna med sina fria versformer.

Även innehållsmässigt skiljde den ut sig från sin samtid genom att gestalta det moderna stadslivet med maskiner, kroppsarbete och erotik. Som kollektiv blev ”5 unga” ganska kortlivat, men för de enskilda författarna gav det en skjuts på vägen och de blev lite av symboler för den nya radikala litteraturen. Boken hjälpte även till att bana väg för kommande arbetarförfattare.

Martinson mönstrar av

Arbetet till sjöss var hårt och slitsamt, med långa arbetstider och dålig kost. Att arbeta som eldare tillhörde dessutom de mer krävande sysslorna. Harrys hälsa var inte den bästa och framförallt lungsjukdomen han ådraget sig som ung ställde till besvär för honom.

Efter att ha skyfflat kol på lastfartyget Monica i hettan på Gambiafloden i Västafrika blev det till sist för mycket för kroppen. Vid ankomsten till Göteborg i juni 1927 var han i uselt skick och togs omgående in på Kålltorps sanatorium. Han hade känningar av tuberkulos och hade efter åren på sjön dessutom fått så kallad stenkolslunga av allt eldande. Att han också drabbats av en malariainfektion gjorde inte saken bättre. Sjöfartsepoken och livet på sjön var över för Harry Martinson.

Moa Martinson

1927 reser en kvinna vid namn Helga Johansson till Göteborg för att göra ett besök på Arbetar-kurirens redaktion vid Järntorget, för eftervärlden är hon mer känd som Moa Martinson. Här träffar hon Harry Martinson för första gången. Hon får syn på honom när han och och hans kamrat Isidor Knöös står och värmer sig vid en kamin. Han är blek i ansiktet och trasigt klädd. De båda kommer snart i samspråk. Hon är bekant med några av hans dikter från tidningen Brand och citerar från dem, vilket glädjer honom. Harry känner till henne väl, Helga var ett stort namn inom den syndikalistiska pressen och politiskt aktiv sedan många år tillbaka.

Dagen efter blir Harry, Moa och Isidor bjudna på middag hos tidningens redaktör, Per Welinder. De äter ”får i kål” och samtalar. Uppenbarligen kommer de bra överens för när det är dags att gå, ger Moa honom sin sista tvåkrona så han ska ha råd med boende för natten. Hon lovar också att skriva till honom hemma från sitt torp i Södermanland. Moa är fjorton år äldre än Harry, gift och mor till fem barn.

Harry Martinson lämnar Göteborg

Harry och Moa håller kontakten genom brev. Ganska snart efter deras möte, stoppar Moas alkoholiserade man munnen full med dynamit och spränger sig till döds i närheten av hemmet. Hon erbjuder honom att komma och bo i torpet för att få lite lugn och till att skriva. I maj 1928 knackar han på hennes dörr, hon har då fått hjälpa honom med pengar till tågbiljetten. Det är tänkt att han ska stanna en vecka men dagarna gick och blev till snart till både veckor och månader. Torpet blev något av hans första riktiga hem sedan hans mor lämnade landet 1912.

Diktboken han skrev klart på torpet var Spökskepp och utkom i september 1929. Harry hade då bott hos Moa i ett och ett halvt år och några dagar efteråt gifter han och Moa sig. De bestämmer sig för att flytta till Göteborg över vintern för att få ett miljöombyte och slippa det dragiga torpet.

Paret får tag på ett boende i en vindskammare vid Ekebäck, alldeles i närheten av buss- och spårvagnshållplatsen i Kungssten. Huset finns kvar idag och är beläget på Piongatan 5, vindsvåningen är dock obebodd.

Under den här perioden brukar Harry ofta ses i Majorna där han bland annat handlade sin mat. Hans tid som Göteborgare går emellertid mot sitt slut. När paret efter sju månader lämnar staden 1930 är det sista gången han bor här. De är utblottade och tvingas söka upp Margaret Kjellberg från Jonsereds fabriker för att be om ett nödlån.

En av sveriges största författare

Både Harry och Moa fortsätter att skriva flitigt och 1932 slår Harry Martinson igenom med diktsamlingen Nomad och sjömansromanen Resor utan mål. Året därpå släpper han även uppföljaren Kap Farväl!. Dessa båda böcker samt Vägen till klockrike och Vägen ut bygger till stor del på upplevelser från åren i Göteborg. I ett struket avsnitt ur Vägen till klockrike hyllar han Hängmattan i Majorna som”en av världens vackraste vertikala gatkurvor, en skönhetsupplevelse även när man stolpade brandvakt”.

Harry Martinson etablerade inte bara sig som en stor författare, han var i flera hänseende en ledande gestalt i den svenska litteraturens utveckling. Mest berömd och ihågkommen är han för barndomsskildringen Nässlorna blomma från 1935 och det magiska rymdeposet Aniara från 1956.

Som ett kvitto på sin sällsynta förmåga blir han invald i Svenska akademin och som krona på verket mottager han 1974 nobelpriset i litteratur. Vid den här tiden var det emellertid en märkt författare. Han hade under ganska upprivande förhållande skiljt sig från Moa, kritikerna hade för länge sedan svikit honom och hälsan hade blivit allt sämre. Sjuk, bitter och utan kraft att gå vidare tar han sitt liv genom att begå harakiri med en sax på Karolinska sjukhuset i Stockholm 1978. Hans gravplats ligger på Silverdals griftegård i Sollentuna.

Trots att Harry Martinson bodde i Göteborg under en relativt begränsad tid, så är det en stad som kom att få en mycket stor inverkan på författarens liv. Som ett litet minne från hans tid i Göteborg, har han hedrats med en promenadväg vid Röda sten, ”Harry Martinsons Väg”.

Text: H. Johan Lundin | 2013-06-29
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Artiklen är något redigerat

När Piraten och Bombi Bitt gästade Henriksberg

Nils Fritiof Adam Nilsson, mer känd som Fritiof Nilsson Piraten, föddes i skånska Vollsjö i Sjöbo kommun. Vollsjö är inget enhetligt samhälle, det består dels av en kyrkby och dels av ett nyare stationssamhälle beläget en bit utanför. I det sistnämnda arbetade hans far som stins och det var i denna miljö Piraten växte upp.

Vollsjö har haft en stor inverkan på Fritiof Nilsson Piratens författarskap, det är här böckernas berättelser hämtat mycket av sitt innehåll och inspiration. En annan ort som präglat berättelserna starkt är Lund, där han studerade juridik mellan 1914-1918.

Fritiof Nilsson är starkt förknippad med Skåne, Österlen och inte minst Kivik där han kom att bo under många år. Han var dock inte trogen sitt landskap hela livet. 1918 var Fritiof Nilsson färdig med sin juristexamen och fick året efter anställning på en advokatbyrå i Stockholm. Här stannade han i två år innan han fick nog och tog nattåget ner till Tranås i Skåne. Redan morgonen därpå öppnade han en egen advokatbyrå.

1929 flyttade hans hustru Karin Jerlov till Göteborg för att sätta upp en tandläkarpraktik i Lerum. Två år senare bröt Piraten upp från Tranås och flyttade till Göteborg. Här började han att arbeta för en skeppsredarefirma, samtidigt som hans skrivande allt mer började mogna.

Bombi Bitt ser dagens ljus

Fritiof Nilsson var en flitigt återkommande gäst på Henriksberg, i stadsdelen Majorna. Här satt han och skrev på det som skulle komma att bli hans debutroman, den klassiska barndomsskildringen ”Bombi Bitt och jag”.

Det finns tyvärr inte speciellt mycket skrivit om Piratens tid i Göteborg, i flera levnadstecknares berättelser nämns den inte ens. Ändå var det på sätt och vis här författarskapet tog sitt första riktiga språng, även om han hade varit publicerad tidigare och Bombi Bitt delvis var påbörjad redan nere i Tranås.

I Piratens umgängeskrets ingick bland annat författaren och reseskildraren Frank Heller. Heller var en av sin tids mest lästa underhållningsförfattare och när Bombi Bitt var färdigskriven och redo att möta publiken skickade han manuskriptet till Heller. Han blev överförtjust i berättelsen och när Piraten sände Bombi Bitt till Bonniers lät han bifoga ett rekommendationsbrev från Frank Heller (Eller Gunnar Serner som är hans riktiga namn). 1932 släpptes boken på Bonniers.

Anrika Henriksberg

Henriksberg grundades redan 1874* och tillhör de mer kända krogarna i Majorna med omnejd. Under många år var det något av ett inneställe för den gamla tidens kända Göteborgsmedborgare.

Viktor Rydberg, en av 1800-talets stora diktargestalter och medlem i Svenska akademien, var en notorisk besökare på Henriksberg. Han brukade gärna sitta uppe i tornet med ett glas portvin, russin och brända mandlar och samla inspiration. Flera av hans poetiska verk lär också vara skrivna här.

En annan som lär besökt Henriksberg var den danskfödde stadsporträttören Ludvig Messman, bland efterlämnade verk finns bland annat teckningar och akvareller från Järntorget, Klippan och Stigbergstorgets fot.

Några år senare kunde Evert Taube och trubaduren Lasse Dahlqvist synas bland gästerna.

Till Henriksberg kom också redarsocieteten i Göteborg för att äta och dricka gott tillsammans.

Det ståtliga husets arkitekt är okänd, men uppfördes i Flensburgertegel åt skräddarmästare A. H. Lind år 1862. Henriksbergs glansdagar ägde rum runt sekelskiftet 1900, men drabbades som så många andra av depressionsåren under 1920-talet.

Efter några knackiga år gjordes en större ombyggnation på 1940-talet och stället intog en populär roll i det breda folklagret.

Idag förfogar man över tre olika lokaler i huset med olika verksamheter, två på bottenplan och den under sommaren så populära Takterrassen med utsikt över Göteborgs hamn och Hisingen.

På ena sidan av huset finns en minnesplakat över författaren, uppsatt av Piraten sällskapet år 2000.

Text & Foto: Johan Lundin| 2013-01-24
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

* Vid Stigbergsliden fanns redan 1638 ett mindre värdshus. Och under 1800-talet fanns Stigbergsvärdshuset” eller ”Backlunds restaurang”. Men detta är en annan historia som vi får återkomma tilll.

Djurgårdskyrkogården – flottans gravplats

På en av Göteborgs äldsta kyrkogårdar med anor från 1700-talet, finns runt 400 gravplatser med en stor variationsrikedom beträffande gravvårdstyper från olika tidsepoker.

Djurgårdskyrkogården är Majornas minsta kyrkogård och kan idag tyckas ha en något egendomlig placering. Omgiven av höga närliggande hus, en bensinmack, ett flertal vägar och spårvagnsräls känns det heller inte som den mest rofyllda platsen. Och det är sannerligen på attraktiv mark dessa majbor vilar, säkert mer än ett bostadsbolag skulle betalat en peng för att få exploatera på den obebyggda marken om det vore möjligt. Nybyggda bostadsrätter i Majorna betingar inga små summor idag.

Anlagd i en lantlig omgivning

Djurgårdskyrkogården omtalas redan år 1786 som ”Arméns Flottas grav på kungl. Djurgården”, även om själva tomtköpet ägde rum först 1799. Då sålde kommerserådet Carl Bagge ett område kallat ”Lilla Knipelyckan” vid ”Tegelbruket” för 150 riksdaler. Köpet möjliggjordes genom 79 frivilliga bidragsgivare. Ursprungligen var det en kyrkogård för Gamla Amiralitetsvarvet, främst avsedd som begravningsplats för dess avlidna officerare. Länge gick den också under namnet ”Gamla varvskyrkogården” eller ”Amiralitetskyrkogården”.

När kyrkogården anlades rådde en mycket lantlig prägel i området. Marken man köpte hade exempelvis använts som ängsmark och endast enstaka små fastigheter fanns runt omkring.

1812 hade kyrkogården blivit för liten och ny mark behövdes inköpas. Carl Bagge släppte ytterligare mark, men denna gång till ett betydligt högre pris, 100 riksdaler. Motiveringen till det höjda priset var att han under sommaren 1811 skördat 140 lispund ”gott torrt hårdvallhö”. 1814 anläggs en mur kring den nya delen av Jonas Carlsson från Asperön, denne åtgärdade samtidigt brister i den gamla muren.

I stora drag har kyrkogården bibehållet sin struktur fram till våra dagar. Sammanlagt finns det idag runt 400 gravplatser. Och det råder en stor variationsrikedom beträffande gravvårds-typer från olika tidsepoker. De äldsta är ett par stora stenhällar av kalksten från början av 1800-talet.

Djurgårdskyrkogården

Djurgårdskyrkogården runt sekelskiftet 1900 var en omsluten och betydligt lummigare miljö än dagens kyrkogård. Bakom denna förändring ligger främst Almsjukan men också en allmänt minskad vegetation. Fotografiet är taget av Aron Jonason år 1901

En stad växer upp

Sakta men säkert började enstaka bebyggelse och verksamheter uppföras i närheten, bl.a. ett av Majornas mest illa beryktade ställe vid namn Djurgårdsvärdshuset, i folkmun kallat Helvetet. Helvetet hade sin lokal alldeles på andra sidan gatan. Och det sägs att överförfriskade gäster med jämna mellanrum vinglade in på kyrkogården där de föll omkull för en tupplur.

Några större förändringar skedde dock inte förrän i modern tid. I slutet av 1800-talet planeras vägsträckningar och kvartersindelningar. I vilken omfattning det bebyggs är oklart men under 1900-talets första hälft genomgår området kring kyrkogården en total förändring och den tidigare lantliga prägeln suddas ut. I början av seklet anläggs Djurgårdsplatsen, den plats där sedermera Shell uppförs. Alldeles intill järnstaketet lägger man spårvagnsräls. Kvartersmarken väster om kyrkogården bebyggs under 1930-talet och den i öster med högresta tegelfastigheter under 1960-talet.

Idag är det svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig hur det såg ut när Carl bagge bärgade rikliga skördar med hö och vägarna runt omkring mest påminde om stigar. Men om omgivningen förändrats radikalt, så har kyrkogården förblivit liten och behållit en hel del av sina gamla drag. Och lär förhoppningsvis göra så långt framöver också.

Anläggning av spårvagnsräls år 1938. I förgrunden syns en då nyuppförd fastighet som fortfarande ser ungefär likadan ut idag. Trähusen längre bort i bilden ersattes av en rondell och en bensinmack.

Almsjukan ger kyrkogården en ny skepnad

Helt oförändrad har naturligtvis inte kyrkogården varit genom åren. Gravstenar har bytts ut, vissa gångar har ändrats och växtlighet har kommit och gått. I synnerhet en faktor har förändrat dess skepnad markant. Kyrkogårdens vegetation dominerades tidigare av en hög almallé som fått givit vika för den skoningslösa almsjukan. Träden som troligen planterades under mitten av 1800-talet skärmade av och skapade en sluten och lummig karaktär. Även buskar och övrig vegetation är idag mer fåtalig på kyrkogården än tidigare. Resultatet har blivit en öppnare och i bland nästan kal plats. Bland dagens vegetation utmärker sig ett par stiliga hängträd, några askar, en och annan syren samt ett par rododenronbuskar.

Vackert smidesstaket

Järnstaketet med sin speciella smideskaraktär har tillkommit någon gång under 1900-talets första decennier, något oklart precis när. Huvudgrinden är dock troligen något äldre. Vid anläggningen av järnstängslet väcktes ett visst motstånd. Något annat än en stenmur ansågs inte dugligt nog. Idag är tongångarna annorlunda och vikten av att underhålla och bevara det vackra smidet har till och med varit uppe på den politiska dagordningen.

Människors syn på saker och ting förändras genom åren, och i bland ganska radikalt. Detta är lätt att glömma och en anledning god nog att tänka sig för mer än en gång i samband med rivnings- och restaureringsprojekt. Staketet står på förstärkta delar av den mur som uppfördes 1814 av murare Jonas Carlsson från Asperö.

Kapellet

Det lilla gulputsade kapellet ‘benhuset’ uppfördes 1859 men är idag helt ombyggt och har en ganska typisk 1950-talskaraktär. Ett enkelt altare står fortfarande kvar men byggnaden som sådan används sedan många år främst som förråd. Ett benhus var, som det låter, en byggnad där man förvarade uppgrävda människoben. Huruvida det gjorts här är däremot oklart.

Text & foto: H Johan Lundin | 2008-05-23
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Texten är något redigerad. Anders_S/Gamla Göteborg

Vem var Chapman?

Vem var denna Chapman som fått både gata och torg uppkallat efter sig och dessutom står staty i vår stadsdel. Ett snabbt svar är att det inte var endast en Chapman utan tre olika Chapmän. Alla bodde i Majorna på 1700-talet och var knutna till sjöfarten på ett eller annat vis. Ett lite längre svar finner du nedan.

De tre Chapman som bidragit till Majornas historia är Thomas Chapman, far till Charles Chapman och Fredrik Chapman, som alltså är de två andra. Alla hade de märkliga och äventyrliga liv, väl värda att förtälja, som bidragit till att skriva Sveriges historia i allmänhet och Göteborgs i synnerhet.

Thomas Chapman

Thomas Chapman föddes i Yorkshire 1683 och var innan han kom till Sverige officer i den brittiska flottan där han bland annat var med vid erövringen av Gibraltar 1704.

Sitt svenska liv påbörjade han 1714 när han i Stralsund träffade Karl XII och fick tjänst vid flottbasen där. 1715 fick han ett kaparbrev (han blev alltså en av svenska kungen auktoriserad sjörövare) och samma år blev han även kapten i svenska flottan. Som kapare seglade han bland annat som kapten på ett av Lars Gathenhielms skepp och ”Lasse i Gatan” är ju en annan gammal känd Majbo.

Thomas var tydligen duglig för han avancerade raskt och var året efter varvschef i Strömstad och även en kort period i Marstrand innan han 1719 kom till Nya Varvet. Här stannade han som chef fram till sitt avsked 1754.

Thomas gifte sig någon gång under tiden, oklart när, med Susanna Colson, Hon var dotter till en engelsk skeppsbyggmästare och de fick fem barn, förutom Charles och Fredrik även tre döttrar vid namn Eleonora, Susanna och Anna Maria. Thomas dog 1769 och hustrun Susanna 1770.

Några direkta minnesmärken i Majorna finns det inte efter Thomas Chapman men att han spelat stor roll är det ju ingen tvekan om. Och utan hans faderskap hade det ju heller inte funnits några minnen efter de andra.

Charles Chapman

Charles är den av Chapmännen man vet minst om men som lämnat mest minnen efter sig i Majorna konstigt nog. Vad vi vet är att han var äldst av Thomas två söner men inte när han föddes eller när han dog.

Att han följde i sin fars fotspår är dock klart då han blev kapten och seglade som sådan sex gånger till Kina för Ostindiska Kompaniet mellan åren 1752 – 1775. Det kanske inte låter imponerande men med tanke på farorna och tiden det tog att segla fram och tillbaka så var det en stor bedrift.

Vad källorna i övrigt berättar är att Charles var skriven 1773 – 1781 under tegelbruket i Hästhagen vilket låg ungefär där Allmänna Vägen och Såggatan möts idag.

Trots denna avsaknad av fakta är det denna Chapman som skall ha namngivit Chapmans Torg och dagens Chapmansgatan som går bakom torget upp på Gråberget.

Fredrik Chapman

Fredrik af Chapman som är namnet han är känd under, är den klart mest kända av de tre Chapmännen och således finns det mängder av information om honom. Det som skrivs i denna artikel är bara en ynka droppe i havet.

De unga åren

Fredrik föddes på Nya Varvet 1721. Varvet fungerade som lekstuga för den unge Fredrik. Det var tydligt att sjöfart och skepp intresserade honom redan som barn och redan som 15-åring gick han till sjöss för att utbilda sig. En mycket ung ålder kan vi tycka idag men på 1700-talet kunde pojkar så unga som åtta år gå till sjöss.

Förutom att segla studerade han även på olika varv i både Stockholm och Göteborg för att 1741, endast tjugo år gammal, resa till London för att praktisera som skeppstimmerman.

1744 återvände Chapman till Göteborg där han tillsammans med andra startade ett varv som bland annat underhöll Ostindiska Kompaniets skepp. Kanske hade han här med sin äldre bror att göra när dennes skepp underhölls.

Utbildningsåren

Chapman ville dock mer och som han mest hade praktiska kunskaper avyttrade han sin del av varvet för att 1750 bege sig till Lund och senare Stockholm för teoretiska studier. 1752 reste han åter utomlands och studerade i både England, Holland och Frankrike under många av den tidens främsta skeppsbyggare.

Under studietiden i London spenderade han mycket av sin fritid tid med att studera skeppsbyggnad vid de kungliga varven och greps vid ett tillfälle på grund av sin nyfikenhet för spioneri. Han blev dock frigiven efter en månad och erbjöds faktiskt anställning som han dock tackade nej till.

1757 tog sig Chapman hem och då han redan blivit beryktad erbjöds han omedelbart arbete som underskeppsbyggmästare vid flottan i Karlskrona.

Mot berömmelsen

1760 var det så dags för nya uppdrag. Han avancerade till skeppsbyggmästare och skickades som sådan först till Stralsund i svenska Pommern och sedan till Sveaborg i Finland (som ju då fortfarande tillhörde Sverige).

1764 blev Chapman utnämnd till överskeppsbyggmästare och fick flytta till Stockholm. I Stockholm exploderade hans kreativitet och han publicerade en mängd vetenskapliga verk och ledde byggandet av ett stort antal skepp av olika typer. 1768 tog han avsked från flottan då han var missnöjd med dess politik och blev delägare i ett varv på Djurgården. Under denna tid fortsatte han dock att sitta med i olika kungliga kommissioner och utredningar. 1772 kom ett kungligt bevis på uppskattning genom att Chapman blev adlad och kunde då lägga af till sitt efternamn.

Han fortsatte också sin vetenskapliga produktion och vann ryktbarhet över hela Europa och kan sägas vara den första som byggde skepp baserat på vetenskap och matematik snarare än på tumregler, erfarenhet och känsla.

1776 var det dags att träda i kronans tjänst igen, nu som överste inom amiralitetet, där han försökte få genomslag för sina idéer. Motståndet var stort men till sist vann han och hans förkämpar och resultatet blev att Chapman 1781 utnämndes till varvschef i Karlskrona. Att bli förflyttad till Karlskrona kan låta som en degradering men vid denna tiden var Karlskrona huvudorten för den svenska flottan och det var alltså här man skulle vara om man ville ha något att säga till om inom svensk skeppsbyggnad.

De sista åren

I Karlskrona fortsätter Chapman att producera skepp i rasande takt men hinner också med att rita många av de byggnader på varvet som fortfarande står kvar. Blott två år efter sin ankomst blir han chef för hela varvet, efter att ha utmanövrerat den dåvarande chefen, och kan titulera sig konteramiral. Han ökar takten i skeppsbyggandet och lyckas till exempel bygga skepp på en fjärdedel av tiden det tagit innan.

Under Chapmans ledning upplever Karlskrona sin förmodligen mest aktiva period någonsin. 1791 utnämns han till viceamiral för att två år senare 1793 gå i pension 72 år gammal. Det hindrar honom dock inte från att producera fler vetenskapliga verk och utföra allehanda experiment vilket han i princip fortsätter med fram till sin död den 19 augusti 1808.

Chapman blev således nästan 87 år gammal vilket för tiden var en mycket aktningsvärd ålder. Chapman vilar i en egenkomponerad grav vid Augerums kyrka strax norr om Karlskrona.

Eftermälet

Chapman kom att påverka skeppsbyggnadskonsten i hela Europa långt in i våra dagar. Hans arbete har blivit hedrat genom att ge namn åt gator, skolor, skepp och annat i flera olika städer Sverige.

I Majorna är han representerad på två olika vis. Dels genom sin byst utanför Sjöfartsmuseumet och dels genom att en del av vad han uträttade beskrivs inne på samma museum. I äldre tider fanns det också en Chapmansgata som gick nedanför dagens Kusttorget som var namngiven efter honom. Alltså inte samma gata som finns idag som har namn efter hans bror. Någon släkt lämnade Chapman inte efter sig eftersom han aldrig gifte sig, linjen af Chapman är således utdöd.

Detta var det lite längre svaret på vem denna Chapman var. För de riktig intresserade finns det förstås stora mängder litteratur både i bokform och på nätet. Vårt eget Sjöfartsmuseum kan också vara värt ett besök!

Text: Tobbe Johansson | 2013-07-31
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA