Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

oktober 2017

Göteborgs Frihamn

Redan 1894 utarbetade grosshandlare Johan August Hertz ett förslag till frihamn vid Tingstadsvassen, vilket dock aldrig förverkligades. I början av 1900-talet utlystes en internationell tävling om generalplan för utbyggnad av Göteborgs hamn, och det segrande förslaget koncentrerade hamnanläggningen till en centralhamn vid Tingstadsvassen, där den skulle ligga på en konstgjord ö. Den 19 februari 1909 avslog stadsfullmäktige ett förslag om en frihamn i Arendalsviken där Göteborg stad köpt mark.

Göteborgs stadsfullmäktige beslutade den 16 februari 1911 att ur Wilhelm Röhss utdelningsfond för år 1910 anslå 110 000 kronor till bekostande av en utredning om läge, beskaffenhet och kostnader för en frihamn i Göteborg. Stadsfullmäktige beslöt därefter den 23 maj 1912 om en första utbyggnad av centralhamnen, och under tiden dessa arbeten pågick antogs, 1915, ett förslag om att centralhamnen skulle inrättas som frihamn. Mark köptes upp i det utfyllda Lundbyvass köptes av Göteborgs stad och förutom staden var också staten som ägde Lundby prästgård och gruvbolaget Vieille Montagne markägare.

På initiativ av ett flertal näringsidkare i staden bildades så Göteborgs Frihamns AB 1920. Namnet (Frihamn) kommer sig av det historiskt varit fritt att föra iland varor. Tull och moms betalas för när importören för ut varorna genom frihamnsporten.

Förslaget från 1915 innefattade:

  • En kanal med 25 meters bredd och 3 meters djup, som skulle gå längs den blivande strandlinjen.
  • Magasiner med 21 meters bredd.
  • Upplagsplatser.
  • Varuskjul med 30 meters bredd, samt järnvägs- och kranspår utanför dessa.
  • Industritomter och varuupplag.
  • Järnvägsförbindelse från Sannegårdsbanan med 300 meters kurvradier, förgrenad längs magasins- och industritomterna.
  • En spårvägstunnel från Packhusplatsen till Solgatan, där tunneln skulle utmynna, och varifrån en spårvägslinje skulle ledas in på industriområdet och förenad med järnvägsspåren, så att spårvägslastvagnar kunde köra fram till varuskjul och magasin och därifrån hämta varor, som genom tunneln kunde transporteras på spårvägen till staden.

Allt genomfördes dock inte.

Göteborgs Frihamn stod färdig 1922 och ägdes då av huvudsakligen privatägda Göteborgs Frihamns AB. 1943 tog Göteborgs stad över samtliga aktier i företaget.

Göteborgs Frihamn

Vid sitt öppnande hade frihamnen 1 135 meter kaj, och vattendjupet var muddrat till 9 meter. Landarealen var 19,3 hektar och vattenarealen 9 hektar. Till en början fanns bara två pirar, Södra Frihamnspiren eller Bananpiren och Norra Frihamnspiren. Hamnen var framförallt en styckegodshamn, men kom senare också att användas till annat gods såsom exempelvis bilar. I samband med att Lundbyhamnen byggdes 1946-52 skapades den tredje piren, Kvillepiren.

Bananpiren, som är den östligaste (eller sydligaste), tjänade från mitten av 1930-talet och fram till år 2000 som hamn för Sveriges bananimport med kylfartyg. Den sista bananbåten lämnade Frihamnen i slutet av december 2000. Båtarna kommer än idag in med bananer till Göteborg, men verksamheten har flyttats från bananpiren ut till Skandiahamnen, eftersom kylcontainrar på containerfartyg numera används.

Norra Frihamnspiren, som är den mellersta, var tilläggsplats för DFDS Seaways färjetrafik till engelska Newcastle från 1990-talet fram till 2006. En tid användes Frihamnen också som tilläggsplats för mindre kryssningsfartyg, men har numera ersatts av Stigbergskajen (Amerikakajen).

Kvillepiren, som är den västligaste (eller nordligaste), var tilläggsplats för järnvägsfärjan Stena Scanrail som trafikerade linjen Göteborg-Frederikshavn åren 1987-2015.

Den nuvarande kajlängden är 1 937 meter och djupet är nu 6−9,5 meter.

Göteborgs Frihamn användes ända fram till år 2000 för bananbåtar, men huvuddelen av hamnen lades ner på 1980-talet. Idag är området i stort sett tomt. I området planeras bostadsbebyggelse och där finns trots allt lite kontor, och lagerlokaler, ett stadsbad samt en liten park. Bananpiren används till tävlingar, fester, konserter och tillställningar samt var under några år också använd som en motorbana.

Den Norra Frihamnspiren används än så länge som tilläggsplats för fiskebåtar och Kustbevakningens fartyg. När byggandet av bostäder börjar i Frihamnen kommer fartygen att försvinna därifrån.

Advertisements

Vieille Montagne

Société anonyme des mines et fonderies de zinc de la Vieille-Montagne är det fullständiga namnet på detta bolag som under större delen av sin existens var ett av världens största gruvbolag. Bolaget grundades 1837 och tog över zinkgruvorna la Vieille-Montagne i Moresnet i dåvarande belgiska provinsen Limburg. År 1837 producerade bolaget 2 540 ton zink, 1891 producerade det över 60 000 ton olika zinkprodukter, mest metallisk zink i olika former. Europas hela zinkproduktion var då omkring  270 000 ton.

La Vieille-Montagne ägde zinkgruvor i Belgien, Tyskland, Sverige, på Sardinien, i Frankrike, Algeriet och Spanien, smälthyttor i Belgien, Tyskland och Frankrike, valsverk i Belgien, Tyskland och Frankrike samt zinkvittsfabriker i Belgien och Frankrike. Bolaget hade 1891 450 anställda tjänstemän, 7 301 fast anställda arbetare och en mängd tillfälliga arbetare. På denna tid ägt av familjen de Sincay. Senare köptes bolaget upp av företaget Union Minière som främst är känt för att det ägde kopparguvorna i belgiska Kongo och förvandlades till ett dotterbolag i den stora gruvkoncernen. 1989 fusionerades de två bolagen med varandar och med stålbolaget Hoboken-Overpelt. Företaget heter idag Umicore och har omkring 14 000 anställda, men verksamheten i Sverige äger de inte längre.

År 1857 förvärvade det belgiska bolaget egendomen Åmmeberg på totalt 1 843 ha vid en vik i norra Vättern med dess sedan medeltiden välkända gruvor. Där byggdes en för den tiden mycket stor anläggning med gruvor i samhället Zinkgruvan och anrikningsverk, administration, lokstall, hamn, direktörsbostad mm i Åmmeberg. Mellan Zinkgruvan och Åmmeberg byggdes en 11 km lång järnväg för malmtransport. Från Åmmeberg transporterades sedan malmen till Göteborg på bolagets egna ångfartyg som alla bar namnet Vieille Montagne följt av en siffra. Företaget ägde fyra fartyg.

I Göteborg hade företaget en anläggning på Hisingen där Frihamnen idag ligger Där lagrades och lastades malmen om till oceangående fartyg som i allmänhet var från Sternhagens rederiverksamhet. På området fanns kajer, kontor, lagerbyggnader, bostäder med mera.

Bolagets anläggningar i Göteborg exproprierades 1916 av Göteborgs stad då den Frihamnen skulle byggas. Företaget flyttade då till Marieholm och där byggdes nytt kontor, kaj, bostäder m.m. På denna plats blev företagets verksamhet kvar i ca 50 år, dvs till sjöfarten flyttades till Otterbäcken på 1960-talet med trafik direkt till Belgien. Kajen är det enda som finns kvar av denna anläggning i Marieholm.

1993 blev gruvbolaget registrerat som ett svenskt aktiebolag. Efter några namnbyten blev firmanamnet hösten 1997 Zinkgruvan Mining AB. Företaget hade då bytt ägare då det australienska gruvbolaget North Australia Limited köpt verksamheten 1995. 2004 köptes verksamheten vi Zinkgruvan av Lundin Mining som driver den än idag.

 

En guide till Göteborgs stadsdelar – Lundbyvass och Lindholmen

Från början var huvuddelen av detta område inget annat vassar och vatten tillhörande gårdar i Lundby socken. Lundby socken som sådan har existerat sen medeltiden och har bestått av två delar, en östlig innefattande det vi idag ser som Lundby och en västlig del bestående av Arendal (Ardal) och Syrhåla. Mellan dem låg Vikans by som tillhörde Torslanda socken. 1872 införlivades också Nya Älvsborg med Lundby socken.

Lindholmen var dock inte vassar utan en ö avskiljd från Hisingen med en liten vattenstrimma (kvillen) i norr som förband Sannegårdsviken med Lindholmsvassen. Lindholmsvassen och Lundbyvassen var i stort sett samma vassområde och det kallades ofta för Hisingsvassen. Skillnaden mellan Lindholmsvassen och Lundbyvassen var vem som ägde området, Lindholmsvassen tillhörde Lindholmens säteri medan Lundbyvassen tillhörde gårdar i Lundby by. Vattnet mellan Lindholmen och Hisingen fylldes igen kring mellan 1855 och 1864.

Vasskanten längs älvstranden befann sig i sitt naturliga skick ända fram till 1851, då ett pålverk utfördes i gränslinjen mot älven från Lindholmen, ända upp till Kvillebäckskanalen. Området bakom pålverket fylldes efterhand igen med mudder från älvens botten, i samband med de ständiga fördjupningarna av segelrännan och hade på 1870-talet en bredd av omkring 150 meter i genomsnitt. Dess höjd över älven var precis tillräcklig för att hindra översvämningar vid älvens högsta vattenstånd och bildade en effektiv fördämning för vassområdet innanför.

Det tidigare vassområdet tillhörde i huvudsak hemmansägare vid den fasta landkanten upp emot Ramberget och vasslotterna i Brämaregården var uppdelade i smala remsor som löpte i ostlig riktning, snett ner mot älven och ända fram till Kvillebäcken.

Det ökade behovet av centrala tomtutrymmen för industrier, magasiner och upplagsplatser gjorde att ett antal bolag, företag och privata affärsmän köpte tomter på det nya området. De första inköpen av tomter gjordes 1855 av skotten Alexander Keiller som behövde expandera sin mekaniska verkstad (Göteborgs Mek. Verkstads AB), och bedömde Hisingen som lämplig.

Keiller och senare Hisingstad AB köpte därför under en rad år de vasslotter som sträckte sig ner till Kvillebäcken, vars strand ända från älven och upp till fastmarken pålades in och efter hand fylldes med mudder som kom upp vid fördjupningen av bäckens segelränna, senare benämnd Kvillebäckskanalen. Denna landremsa fick en bredd av 66 meter och hyrdes ut som upplagsplats i avvaktan på att Keiller kunde förverkliga sina planer på en mekaniska verkstad. Verkstaden flyttades till Hisingen 1867.

Keiller drev därefter frågan om att valla in och torrlägga hela Hisingsvassen. Det inledande mötet med intressenterna skedde 14 juni 1882, då beslut om att torrlägga hela vassområdet till en beräknad kostnad av 43 000 kronor. För ändamålet bildades Hisingstad AB. Den 14 augusti 1884 beslutades att anlägga den första gatan i området, Lundby hamngata.

Det utfyllda området omfattade Lundbyvass, de lägre delarna av Lindholmen men också det som idag är Frihamnens och Lundbyhamnen. Dessa hamnbassänger grävdes alltså ut från det utfyllda området vid en senare tidpunkt. Den av Hisingstads AB ägda marken såldes allteftersom av till Jonsson, Sternhagen & Co AB, AB Strömman & Larsson, AB Götaverken och Göteborgs stad med flera men bitar in mot Ramberget styckades också av till mindre tomter. Där växte snabbt en arbetarbostadsbebyggelse upp. En del av denna revs senare bort för att möjliggöra Götaverkens expansion och ännu senare för utbyggnaden av Lundbyleden. De kvarvarande delarna utgör den stadsdel vi idag kallar Kvillestaden men som officiellt heter Brämaregården. Götaverken tog senare också över den mark som ägdes av trävarufirmorna Strömman & Larsson och Jonsson, Sternhagen & Co. När all mark sålts avvecklades Hisingstad AB. Enligt Axel Jonsson tycks investerarna ha gjort rejäla vinster.

Vasskanten längs älvstranden befann sig i sitt naturliga skick ända fram till 1851, då ett pålverk utfördes i gränslinjen mot älven från Lindholmen, ända upp till Kvillebäckskanalen. Området bakom pålverket fylldes efterhand igen med mudder från älvens botten, i samband med de ständiga fördjupningarna av segelrännan och hade på 1870-talet en bredd av omkring 150 meter i genomsnitt. Dess höjd över älven var precis tillräcklig för att hindra översvämningar vid älvens högsta vattenstånd och bildade en effektiv fördämning för vassområdet innanför.

Det tidigare vassområdet tillhörde i huvudsak hemmansägare vid den fasta landkanten upp emot Ramberget och vasslotterna i Brämaregården var uppdelade i smala remsor som löpte i ostlig riktning, snett ner mot älven och ända fram till Kvillebäcken.

Det ökade behovet av centrala tomtutrymmen för industrier, magasiner och upplagsplatser gjorde att ett antal bolag, företag och privata affärsmän köpte tomter på det nya området. De första inköpen av tomter gjordes 1855 av skotten Alexander Keiller som behövde expandera sin mekaniska verkstad (Göteborgs Mek. Verkstads AB, senare Götaverken), och bedömde Hisingen som lämplig.

Keiller och senare Hisingstad AB köpte därför under en rad år de vasslotter som sträckte sig ner till Kvillebäcken, vars strand ända från älven och upp till fastmarken pålades in och efter hand fylldes med mudder som kom upp vid fördjupningen av bäckens segelränna, senare benämnd Kvillebäckskanalen. Denna landremsa fick en bredd av 66 meter och hyrdes ut som upplagsplats i avvaktan på att Keiller kunde förverkliga sina planer på en mekaniska verkstad. Verkstaden flyttades till Hisingen 1867.

Keiller drev därefter frågan om att valla in och torrlägga hela Hisingsvassen. Det inledande mötet med intressenterna skedde 14 juni 1882, då beslut om att torrlägga hela vassområdet till en beräknad kostnad av 43 000 kronor. För ändamålet bildades Hisingstad AB. Den 14 augusti 1884 beslutades  att anlägga den första gatan i området, Lundby hamngata.

Det utfyllda området omfattade Lundbyvass, de lägre delarna av Lindholmen men också det som idag är Frihamnen och Lundbyhamnen. Dessa hamnbassänger grävdes alltså ut från det utfyllda området vid en senare tidpunkt.

Den av  Hisingstads AB ägda marken såldes allteftersom av till Jonsson, Sternhagen & Co ABAB Strömman & Larsson, AB Götaverken och Göteborgs stad med flera men bitar in mot Ramberget styckades också av till mindre tomter. Där växte snabbt en arbetarbostadsbebyggelse upp. En del av denna revs senare bort för att möjliggöra Götaverkens expansion och ännu senare för utbyggnaden av Lundbyleden. De kvarvarande delarna utgör den stadsdel vi idag kallar Kvillestaden men som officiellt heter Brämaregården. Götaverken tog senare också över den mark som ägdes av trävarufirmorna Strömman & Larsson och Jonsson, Sternhagen & Co. När all mark sålts avvecklades Hisingstad AB. Enligt Axel Jonsson tycks investerarna ha gjort rejäla vinster.

Genom kommissionslantmätaren A. A. Rönnbäck företogs laga skiften för Lindholmens och Lundby vassar, vilka var genomförda 22 april 1885. På förslag av Keiller fick områdets gator namn efter himmelens stjärnor, exempelvis Neptunus-, Jupiter-, Ceres-, Capellagatan (eller Kapellagatan, blev senare Pumpgatan). Hela det nya stadsplanerade området fick namnet Hisingstad (1893). Mellan 1891 och 1906 ingick området i Lundby municipalsamhälle som utgjorde en del av Lundby socken. 1880 bodde det 4 000 människor i Lundby socken, 1888 6 000, 1914 14 000 och 1916 hela 16 000. Förutom de här beskrivna bostadsområden hade bostadsområden växt fram också i Kvillestaden, kring Ramberget, Kvillebäcken, Brämaregården, i Färjenäs (Färjestaden) och på andra håll.

I början av 1900-talet fanns planer på ytterligare en utbyggnad av Hisingstad på det område som senare blev delar av Frihamnen och Lundbyhamnen, dvs mark som köpts av Göteborgs stad. Utbyggnaden genomfördes dock aldrig. 1906 inkorporerades hela Lundby socken i Göteborgs stad.

Istället beslutades att utnyttja området till hamnverksamhet. Göteborgs stadsfullmäktige beslutade den 16 februari 1911 att ur Wilhelm Röhss utdelningsfond för år 1910 anslå 110 000 kronor till bekostande av en utredning om läge, beskaffenhet och kostnader för en frihamn i Göteborg. Stadsfullmäktige beslöt därefter den 23 maj 1912 om en första utbyggnad av centralhamnen, och under tiden dessa arbeten pågick antogs, 1915, ett förslag om att centralhamnen skulle inrättas som frihamn. Marken i området köptes upp av Göteborgs stad och förutom staden var också staten som ägde Lundby prästgård och gruvbolaget Vieille Montagne markägare. På initiativ av ett flertal näringsidkare i staden bildades så Göteborgs Frihamns AB 1920. Delar av området förvandlades efterhand till vatten igen när Frihamnen och Lundbyhamnen byggdes.

Lundbyvass

Lundbyvass, planer och byggnader 1907. Där Strömman & Larssons snickerifabrik ligger anlades senare Lindholmshamnen, Området öster om Göteborgs Mekaniska Verkstads AB och fram till Kvillebäckskanalen, samt söder om Neptunusgatan utgör idag Frihamnen och Lundbyhamnen. Ungefär där Neptunusgatan är utlagd går idag Lundbyleden och Hamnbanan.

På kartan ovan syns företag som Andersson & Lindberg, Vieille Montagne, Qvillebäckens Mekaniska Verkstad och O. Mustad & Son på det område som kom att bli Frihamnen. Dessutom en del bostadshus.

Göteborgs Frihamn stod färdig 1922 och ägdes då av huvudsakligen privatägda Göteborgs Frihamns AB. 1943 tog Göteborgs stad över samtliga aktier i företaget. Göteborgs Frihamn användes ända fram till år 2000 för bananbåtar, men huvuddelen av hamnen lades ner på 1980-talet. Idag är området, efter att ha använts för färjetrafik till Storbritannien en tid, i stort sett tomt. I området planeras bostadsbebyggelse och där finns trots allt lite kontor, och lagerlokaler, ett stadsbad samt en liten park.

Lindholmshamnen anlades 1938 och Lundbyhamnen åren 1946-52. Under krigsåren byggdes Lindholmshamnen till med stora kajskjul och under nästan femtio år var hamnen oceanhamn för styckegodsfartyg och senare bilar.

Lundbyhamnen var när den var nybyggd en modern torrlasthamn som till exempel hade balkonger på skjulen (för lastning av gods direkt på rätt våningsplan) och stora kajytor för hanteringen. Hamnen avvecklades 1989.

Den västliga delen av Lundbyvassen kom med tiden att helt upptas av AB Götaverkens varvsverksamhet. Sedan varvet lagts ner bit för bit och Lundbyhamnen har området istället blivit kontorsområde för en mängd olika företag med mera. Sverige Radio och Television hör till de som huserar i området. Den sista varvsverksamheten försvann 2016 och kvar stpr bara några kranar som minnen av en svunnen tid.

Göteborgs Hamn 1932

Göteborgs Hamn 1932

Lindholmens historia är en annan. Lindholmen omtalas första gången 1333, då kung Magnus Eriksson daterar en skrivelse där. Befästningen låg på nuvarande Slottsberget och var en kungsgård som kallades borgen Lindholmen.

Arkeologiska undersökningar visar att en borg, även omnämnt som slott, har funnits där sedan åtminstone år 1250. Slottet gavs till Drottning Blanka som morgongåva vid hennes förmälning med kung Magnus. År 1410 hade slottet förfallit och kunde inte längre bebos. Efter detta upphör uppgifterna om själva slottet.

1607 förlänades Lindholmens säteri till holländaren Cornelius Corneliusson som ansvarade för uppbyggnaden av den nya staden Karl IX:s Göteborg. I början av 1700-talet var säteriet residens åt landshövding David Makeléer (död 1708).

1844 grundades Lindholmens varv av bland andra Theodor Wilhelm Tranchell (1815-1889) efter att denne förvärvat 1/32 av säteriet. Resten av säteriet köptes samtidigt av Göteborgs stad men fortsatte brukas av lokal bönder i Lundby. Säteriets mangårdsbyggnad som låg vid nuvarande Plejadgatan revs omkring 1920.

Efter laga skifte 1847 uppfördes omkring 1850 den närbelägna Lindholmens herrgård som fortfarande är belägen i Herrgårdsparken invid nuvarande Ceresgatan.

Kring 1875 fanns endast mindre rester av slottet kvar på Slottsberget, då bostäder kom att byggas på berget. Arbetarbostäder i trä byggdes i en enkel stadsplan och många av husen uppfördes av arbetarna själva i arbetslag. Slottsbergets bostäder byggdes på bohuslänskt vis, tätt som i ett fiskeläge. Centrala Lindholmens trähus liknade däremot Albostaden och byggdes även i tre våningar fram till 1906. Då inkorporerade Göteborgs stad Lundby socken inklusive Lindholmen. Trevåningshusen i trä förbjöds därefter. Istället byggdes det då landshövdingehus under en period.

Lindholmens gamla bebyggelse har bevarats i stor usträckning tack vare olika kampanjgrupper som funnits genom åren, från 1960-talet och framåt. En del hus revs på 1960-talet och 1970-talet men slutligen hindrades vidare rivningar år 1987. Lindholmens varv stängdes 1976. På 1990-talet tillkom småskalig bebyggelse inklusive hyreshus mellan Slottsberget och älven. Senare har hyreshusområden ner mot Sannegårdshamnen byggts på et gamla hamnområdet. Det gamla varvsområdet har förvandlats till skolor och kontor, Lindholmshamnen är också kringgärdad av kontor. Nu planeras för en större nybyggnad i norr, den så kallade Karlastaden. För att genomföra det bygget kommer många gamla industribyggnader att rivas.

Idag tror många att de områden som tidigare tillhörde Götaverken och Lundbyhamnen tillhör Lindholmen. Det gör de inte utan de områdena tillhör Lundbyvass även det tillsammans med Lindholmen och Frihamnen numera utgör delar av primärområdet Lindholmen. Stadsdelen Lindholmen är området mellan Lindholmshamnen och Sannegårdshamnen, Lundbyvass är mellan Lundbyhamnen och Lindholmshamnen medan Frihamnen är öster om Lindholmshamnen fram till Göta-älvbron.

417 är primärområde Lindholmen och 415 primärområde Rambergsstaden.

Johan Fenger-Krog

Johan Fenger KrogJohan Christian Fenger-Krog föddes den 29 maj 1865 i Mandal, Norge och dog 27 okt. 1942 i Göteborg. Han var son till ingenjören Albert Fenger-Krog och Minna Walhjerta Christiansen. Gifte sig den 12 maj 1891 i Kristiania (nuvarande Oslo) med Eline Henriette Jonassen, född 16 maj 1873 i Kristiania, dotter till sjökaptenen Eilert Jonassen och Eline Jacobsen.

Utexaminerad från Kristiania handelsgymnasium 1884 och därefter handelsstudier i Tyskland och Frankrike. Därefter kom han att bosätt sig i Göteborg. Chef för firma Chr. Christophersens filialkontor i Göteborg 1891—99, delägare i kommanditbolaget J. Fenger-Krog & Co, Göteborg, 1899—1907. Såväl firma Chr. Christophersen som hans egen firma, J. Fenger-Krog & Co, bedrev exportverksamheten med massa och papper.

Firman och han själv investerade kraftigt i olika bruk som framförallt tillverkade olika typer av kraftpapper. 17 nov. 1900 köpte han så Lisefors bruk i Fröskogs sn i Dalsland och tillträdde 1 april 1901 varvid orten och bruket döptes om till Fengersfors. Fengersfors Bruks AB inregistrerades 12 aug. 1901 och övertogs bruksverksamheten. Han var VD för bolaget 1900—42, Efter hand förvärvade han också dominerande intressen i Bäckhammar, Forssa finpappersbruk, Frövifors, Nora sågbladsfabrik och Göteborgs pergamentfabrik. För att förse bruken med maskiner och maskinförnödenheter grundade han AB Göteborgs maskinaffär 1906 och blev dess verkställande direktör vilket han förblev till 1908.

1907 avvecklade han J. Fenger-Krog & Co samt de alla intressen i företag vid sidan av Fengersfors Bruks AB. Därefter var han endast involverad i det företagets verksamhet.

Utöver engagemanget i handels- och bruksverksamheten var han delägare i och VD för Göteborgs Bult- och Nagelfabrik AB.

Två hans söner kom också att arbeta i Fengersfors Bruks AB, där sonen John Fenger-Krog (1900-1977) var disponent och VD från 1942, medan hans bror Eilert Fenger-Krog (1894-1983) var ingenjör och vice verkställande direktör.

AB O. Mustad & Son

Del 8 av 8 i serien Verkstadsföretag

1832 grundade Hans Skikkelstad (1789-1843) en bultfabrik i Vardal, Norge. I produktsortimentet fanns också ståltråd med mera. Vid dennes död 1843 drev svärsonen Ole Mustad (1810-84) företaget vidare i eget namn och senare tillsammans med sonen Hans Mustad varvid bolaget fick namnet O. Mustad & Son. 1884 blev Hans Mustad (1837-1918) ensam ägare. 1905 blev hans söner  Hans Clarin Hovind Mustad (1871–1948), Halfdan Magnus Mustad (1874–1967), Wilhelm Martin Christie Mustad (1877–1961) och Nicolai Christian Mustad (1878–1970) delägare.

1886 startade företaget tillverkning i Finland, i Frankrike 1891 och i Catrineholm (från 1899 Mustadfors) i Dalsland år 1899. Från och med 1904 drevs denna verksamhet i bolaget AB O. Mustad & Son. 1912 övertog AB O. Mustad & Son företaget The United Horse Shoe and Nail Co och dess fabrik på Carlslund i Örgryte (Jakobsdal). Denna hade anlagts 1875 för att tillverka hästskosöm. på 1880-talet hade fabriken mellan 100 och 150 anställda. Hästskosömfabriken lades dock ner på 1920-talet.

1898 startade AB Göteborgs Bult & Nagelfabriks AB med tillverkning i Lundby. Från 1902 var J. Chr. Fenger Krogh delägare. Kring år 1900 arbetade cirka 50 personer i företager och 1913 omkring 100. Fabriken tillverkade spik, nitar, bultar och muttrar men spiktillverkningen lades ner på 1920-talet. Företaget togs över av AB O. Mustad & Son omkring 1920.

O. Mustad & Sons startade år 1898 också margarintillverkning i Mölndal. Fabriken hade i början av 1900-talet mellan 40 och 60 anställda och omsatte 1 miljon kronor 1901 vilket steg till 2 miljoner kronor 1914. Margarintillvekningen lades ner i slutet av 1950-talet.

1915 köptes också Bäckefors bruk, också det en tillverkare av hästskosöm, i Dalsland av AB O Mustad & Son, som dock lade ned verksamheten 1918 efter en brand. Det låg sedan öde längre tider fram till 1950, då Göteborgs Bult och Nagelfabrik flyttade över en del av sin verksamhet till Bäckefors. En fortsatt expansion ledde till en ny fabrik uppfördes 1965-67, och i början av 1970-talet fanns här ett 70-tal anställda. Fabriken i Bäckefors är numera nedlagd.

1961 blev det göteborgska företaget fristående och tog 1963 namnet Joh. Mustad AB. Företaget ägde då fortfarande Göteborgs Bult & Nagelfabriks AB men det företaget existerar inte längre sen det 1983 sålts till Bulten AB. 1989 flyttade Backa Teater in i delar av de gamla fabrikslokalerna som ligger mittemot Carl Larssons gamla verkstadslokaler vid Hjalmar Brantingsplatsen. 2007 flyttade teatern till en tidigare plåtverkstad på Lindholmens tidigare varvsområde. Lokalen där diskotekbranden inträffade 1998 (Makedonska föreningen) var också en del av Göteborgs Bult & Nagelfabrik.

Göteborgs Bult & Nagelfabriks lokaler

Göteborgs Bult & Nagelfabriks lokaler

Idag heter det svenska företaget återigen AB O. Mustad & Son och ägs av Halfdan Mustad via Halfdan AS i Norge.

AB O. Mustad & Son har idag ingen tillverkningsverksamhet utan är ett handels- och fastighetsföretag som totalt har 35 anställda inklusive dotterbolag. Företaget har ingen direkt koppling till det norska företaget O. Mustad & Søn AS som tillverkar fiskeutrustning och idag ägs av investmentbolaget ARD Group AS som inte har något med familjen Mustad att göra. Familjen ägde dock företaget fram till 2011.

Fabriken i Mustadfors ingick inte i det göteborgska företaget och finns fortfarande såsom Mustadfors Bruks AB och har 60 anställd. 1972 och 1976 ägdes företaget av AS Mustads Fabriker i Norge. Företaget är idag världens största tillverkare av hästskosöm, ägs av Mustad Netherlands BV och ingår i Mustad International SA. Dessa företag är en del av företagsgruppen O. Mustad & Søn AS.

Andra källor: Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962

Nordiska Värme- & Ventilations AB

Del 7 av 8 i serien Verkstadsföretag

Nordiska Värme & Ventilations AB grundades 1903 som en rörläggningsfirma. Delägare var bland annat Gunnar Laurenius och Conrad Mark. Firman var 1917 en ledande firma när det gällde centralvärmeanläggningar och hade över 100 anställda. Gunnar Laurenius var VD. Strax efter 1917 köpte bolaget upp konkurrenten A.J.G. Bissmarck & Co AB efter att Conrad Mark och Gunnar Laurenius blivit delägare i Bissmarck & Co när det gjordes om till aktiebolag år 1917.

Vid mitten av 1920-talet hade koncernen en omsättning på 2,75 miljoner kronor och 175 anställda. Under 1930-talet steg antalet anställda till över 300 och omsättningen till 6 miljoner kronor. Företaget hade verksamhet på en lång rad orter i Sverige och fick allt mer karaktären av ett entreprenadföretag som installerade värme, vatten och sanitetsanläggningar i större byggen. I slutet av 1950-talet hade företaget mellan 400 och 500 anställda och en omsättning på 30 miljoner per år.

Bytte 1960 namn till Nordiska Värme AB. Huvudägare var familjerna Laurenius, Gabrielsson och Kjellberg. Företaget fusionerades 1964 med Malmöföretaget AB Sana med familjen Wehtje som huvudägare till Nordiska Värme Sana AB (NVS). 1973 var B.G. Laurenius störste ägare med 23,% av aktiekapital och röster medan Erik Gabrielsson hade 12,6%, familjen Kjellberg 16,8% och familjen Wehtje med 42,1%. 1976 kontrollerades företaget av Investment AB Asken.

ABV köpte bolaget 1980 och NVS följde sedan med i fusionen mellan ABV och JCC som 1988 blev dagens NCC. NCC sålde NVS till riskkapitalföretaget Segulah 2002 som i sin tur sålde till Triton 2006. År 2008 förvärvades NVS av holländska teknikkoncernen Imtech som utöver detta köpte en lång rad installations- och entreprenadföretag i Sverige. Hela Imtech Nordic köptes år 2015 av riskkapitalbolaget Triton som fortfarande är ägare men heter Assemblin.

Andra källor: Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962

Conrad Mark

Anders Conrad Mark, född 14 december 1869 i Seglora, Älvsborgs län, död 9 november 1926 i Göteborg, var en svensk disponent.

Han var son till Claes Johansson och Anna Larsson. Från 1903 var han gift med Karin Aminoff, dotter till sjökapten I.T. Aminoff och Constance Hummel.

Han bedrev studier vid Göteborgs handelsinstitut och var under fyra år anställd vid olika företag i Danmark och Storbritannien. Senare var han styrelseledamot i Claes Johansson & Co:s Väveri AB, Mölnlycke Väveri AB, Gårda Fabrikers AB, AB Wijk & Mark, Stockholm, A.J.G. Bissmark & Co, AB Alingsås Verkstäder med mera.

A.J.G. Bissmarck & Co – rörläggeri

Del 6 av 8 i serien Verkstadsföretag

Rörläggningsfirman A.J.G. Bissmarck startades 1870 av A.J.G Bissmarck, Som kompanjon i firman upptogs O.R.W. Malmborg år 1872 varvid firman fick namnet A.J.G. Bissmarck & Co. Vid Malmborgs död 1893 blev Fredrik Bissmarck istället delägare. Företaget blev snabbt det ledande rörläggeriet i Göteborg och hade i slutet av 1890-talet över 100 arbetare och med verkstad på Tredje Långgatan.

A.J.G. Bissmarcks verkstad

Från 1910 var Fredrik Bissmarck ensam ägare av firman fram till 1917 då firman ombildades till aktiebolag. I bolaget inträdde då också nya ägare såsom Conrad Mark och Gunnar Laurenius. Både Conrad Mark och Gunnar Laurenius var också delägare i det 1903 bildade Nordiska Värme- och Ventilations AB som också hade verkstad i Masthugget. Snart blev A.J.G Bissmarck & Co dotterbolag till Nordiska Värme- och Ventilations AB där Gunnar Laurenius var direktör.

Läs också: A.J.G. Bissmarck & Co

Andra källor: Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962

James G. Calvert

James Gardiner Calvert föddes 1852 som son till William Rumley Calvert och Esther Calvert (född Robson). Han dog 1911. Han hade 8 syskon, Mary Jane CalvertWilliam Robson Calvert och 6 tillHan var gift med Flora Elise Grosse (1855-?) från 1878. De var till en början bosatta i Manchester men flyttade till Göteborg på 1870-talet. De hade 8 barn Flora Helena Topsy Kinde (gift Kinde)Ester Elise (Essie) Calvert (gift Wadham) och 6 andra barn.
1878 grundade han en handelsfirma, Calvert & Co. 1897 inträdde den likaledes från Manchester inflyttade schweizaren August Weilenmann i firman. 1911 dog James G. Calvert och 1929 dog August Weilenmann. Istället blev Axel Calvert (1882-1951), son till  James G. Calvert, och Axel Weilienmann (1896-?), son till August Weilenmann ledare för företaget där också Roger Wadham, svärson till James G. Calvert arbetade fram till 1923.

Carl Larssons Mekaniska Verkstad

Del 5 av 8 i serien Verkstadsföretag

Verkstadsföretaget AB Carl Larsson Mekaniska Verkstad (CLMV) startades 1919 av Carl Larsson i liten skala med reparation av maskiner och motorer. 1933 fick företaget lokaler i tändsticksfabrikens byggnad i Elisedal varvid verksamheten expanderade så att företaget snart hade 30 anställda.

I början av 1940-talet flyttad företaget till ny byggnad på Backaplan, precis vid Hjalmar Brantingsplatsen. Företaget utvidgade nu verksamheten ännu mer och antalet arbetare blev över 100.  De specialiserade sig på motorreparationer och tillverkning av motordelar och maskiner för motorarbeten. Under 1950-talet omsattes omkring 4 miljoner kronor per år och antalet anställda var nästan 200.

Därefter utvecklades företaget alltmer till en legotillverkare och underleverantör till bilindustrin. På 1970-talet flyttade företaget från sina lokaler vi Backaplan till modernare lokaler på Åskvädersgatan i Biskopsgårdens industriområde. I byggnaden vid Backaplan flyttade Mats Sport, Åkes Sportservice och McDonalds in. Mats Sport har sedan köpts upp av Stadium.

Antalet anställda i CLMV hade vid denna tid minskat men företaget drevs vidare och fungerade främst som legotillverkare åt och underleverantör till Volvo och Saab.

2008 hamnade företaget i problem på grund av den ekonomiska krisen. Då var ägaren Per Larsson som senare tycks ha sålt verksamheten som idag drivs av företaget Göteborgs Mekaniska Werkstad AB som ägs av familjen Hans-Olof Andersson. Familjen Larsson äger för sin del fastighetsföretaget CLMV Förvaltning AB medan andra ägare innehar CLMV Fastighet AB.

Andra källor: Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962