Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

juni 2017

Oskar Napoleon Liljegren

Oskar Napoleon Liljegren föddes i Göteborg en 6 maj 1838 som son till Carl Gustaf Liljegren och Maria Andersson. Han dog 1 maj 1894. Gift med Isolde Elodie Schultz, född 1838-04-25 och död 1919-06-06. De hade tre barn, sönerna Carl Oscar Liljegren (1865-1944) och Gustaf Rudolf Liljegren (1868-1932) samt dottern Olga Maria Liljegren.

Anställd som biträde i Göteborgs sjöassuransförening 1854-66. VD för föreningen 1867-88. Dessutom segelfartygsredare av mindre format kring 1880. Ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1884-90 under vilken tid han hade några olika styrelseuppdrag i av staden ägda företag.

En av grundarna av Göteborgs Segelsällskap.

Källa: Magnus Fahl, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, biografisk matrikel, 1963

Segelfartyg för vilka han var huvudredare

  • Ariadne, brigg på 244 ton. Byggd 1855 i England som Queen. Troligen inskaffad 1878 och såld 1884. Befälhavare J.E. Lundberg och T. Ahlgren.
  • Albert Ehrensvärd, skepp på 592 ton. Byggt 1874 i Göteborg, troligen på Kustens Varv. Inköpt från Gustaf Melin, troligen år 1878. Fortfarande ägt 1885. Befälhavare C.H. Gädda.
  • Andromeda, skepp på 436 ton. Byggt 1860 i Göteborg, troligen på Kustens Varv. Inköpt från Gustaf Melin, troligen 1878. Ej längre ägt 1885. Befälhavare D.L. Lundberg.
  • Emla, brigg på 255 ton. Byggd 1858 i Swinemunde som Prudentia. Troligen inskaffad 1878 och såld 1882. Befälhavare S.B. Svensson.

Källa: Sveriges Skeppslista 1837-1885

Advertisements

Göteborgs största segelfartygsrederier 1869-1885

Under denna period på 1800-talet böjar ångfartygens segertåg på riktigt. J.G. Grönvall & Co (inklusive efterföljaren Rederi AB Göteborg) och James Dickson & Co som dominerade rederiverksamheten i Göteborg under tidigare delar av 1800-talet avvecklade helt sin verksamhet, inte bara rederiverksamheten utan allt. Detsamma gäller Gustaf Melin, G.H. Hegardt & Co och andra stora segelfartygsredare.

Istället ser vi ett uppsving för tidigare kaptener som redare. Exempelvis Anton Clase, Benjamin Olsson, Theodor Nilsson, Charles Åhmansson, Z. Dannberg med flera. Ofta var de hemmahörande på Onsalahalvön eller i Majorna. Dessutom är det uppenbart att ägarna av träfartygsvarven såsom Rederi AB Örnen (Kustens Varv) och G.D. Kennedy (Gamla Varvet) blir stora redare. Kanske som ett led i försök att få varven att överleva.

I Örnens fall är det tidigare segelfartygsrederier, delägare i Kustens Varv samt tidigare sjökaptener som satsar pengar. Några av dem är Gustaf Melin, familjen Kjellberg, familjen Gibson och J.F. Strömberg. Det handlar till stor del om människor som tror att segelfartygen har en framtid. En viktig finansiär av Rederi AB Örnen var stadsmäklaren J.M. Möller som också bygger upp en egen segelfartygsflotta. Han satsningar slutar med ekonomiska bedrägerier och konkurs.

För de tidigare segelfartygskaptenerna är det etts ätt att kunna fortsätta arbeta i egen regi med hjälp av mycket billigt inköpt tonnage. En del av dem och en del andra är i praktiken rena spekulanter i billiga gamla skräpfartyg som de tjänar pengar på så länge det går, exempelvis förefaller E. Abrahamsson, J.F. Olsson, P.A. Lindberg, O.N. Liljegren, August Leffler och Th. Ahrenberg vara sådana. De flesta av dem satsar också hårt på ångfartyg under samma period och byter med tiden ut segelfartygen mot ångfartyg.

Största segelfartygsrederier, namn, nyläster 1869, 1873

Göteborgs Rederi AB, 1 197, 198
Gustaf Melin, 1 082, 893
Ekman & Co, 936, 1 092
J.A. Kjellberg & Söner, 700, 698
A.F. Landgren/Landgrens Enka, 674, 190
G.H. Hegardt & Co, 628, 181
Anton Clase, 592, 956
Björck & Engström, 468, 432
W. Gibson & Söner, 448, 171
Charles Åhmansson, 439, 220
Aug. Leffler & Co, 420, 434
Jam. Dickson & Co, 416, –
P.A. Lindberg, 387, 1 034
A.B. Elfversson, – , 618

Största segelfartygsrederier, namn, bruttotonnage i ton 1877, 1879, 1881

Rederi AB Örnen 9 778, 11 192, 11 070
Th. Ahrenberg, 5 136, 3 880, 3 253
P.A. Lindberg, 4 699, 3 513, 3 895
Gustaf Melin, 4 341, -, –
Ekman & Co, 3 768, 2 976, 1 764
Anton Clase, 2 957, 2 050, –
Benjamin Olsson, 2 320, 1 166, 748
Theodor Nilsson, 2 146, 1 752, 1 752
Rederi AB Atlanten, 2 129, -, –
A.B. Elfversson, 2 127, 2 338, 1 685
C. Barchmann, 2 069, -, –
A.G. Johansen, 1 825, 1 599, 1 130
J.F. Olsson, 1 627, 1 342, 1 182
Björck & Engström, 1 435, 1 182, 1 182
A. Landgrens Enka/G.D. Kennedy 1 205, 2 375, 2 466
Alfred Svensson, 1 113, 707, 919
J.A. Kjellberg & Söner, 1 087, 958, 958
J.M. Möller, 769, 2 904, 3 564
O.N. Liljegren, – , 1 527, 1 611
A. Liljeqvist, 688, 1 320, 1 320
E. Abrahamsson, – , 1 319, 1 345
P. Leffler, 228, 160, 1 531
Zacharias Dannberg, -, -, 1 494
O.B. Jönsson, – , – , 1 206

Största segelfartygsrederier, namn, bruttotonnage i ton 1883, 1885

Rederi AB Örnen, 11 486, 9 981
P.A. Lindberg, 3 854, 3 833
J.M. Möller, 3 556, 3 222
G.D. Kennedy, 2 862, 3 181
A.B. Elfversson, 2 432, 2 750
Ekman & Co, 1 764, 1 795
J.E. Olson, 1 729, 1 504
P. Leffler, 1 514, 1 492
Zacharias Dannberg, 1 470, 1 464
A. Liljeqvist, 1 349, 1 349
O.N. Liljegren, 1 341, 592
J.F. Olsson, 1 172, 1 513
E. Abrahamsson, 1 153, 185
Th. Ahrenberg, 1 121, 799
A.G. Johansen, 1 013, 1 007
Charles Åhmansson, 1 013, –
F.R. Hullström, -, 1 058

En liten not om A.G Johansen. I skeppslistorna förekommer A.G. Johansson, A.G. Johansen och A.G. Johansén. De äger samma fartyg men olika år. Jag har därför utgått från att det är samma person.

Rederi AB Örnen avvecklades sedan successivt i slutet av 1880-talet och början av 1890-talet. Flera av deras fartyg köptes av J.E. Olson och G.D. Kennedy med Olson som huvudredare och Kennedy som huvudägare. J.E. Olson är den överlägset största segelfartygsredaren i slutet av 1800-talet och 1900-talet.

Källa: Sveriges Skeppslista 1837-1885

Francke & Braune

Del 21 av 21 i serien 1800-talets handelshus

J. Edward Francke och Josua Braune, son till en av delägarna i firma Mattsson & Braune, grundade 1845 firman Francke & Braune, vilken bedrev import av kolonialvaror, bl a socker, med anknytning till det av hans bror Otto Francke (D.O. Francke) 1849 grundade sockerraffinaderiet i Mölndal.

År 1851 överklagade firma Francke & Braune sålunda hos kommerskollegiet tre andra firmors patent på sockerbearbetningsmetoder. Otto Franckes sockerbruk och bomullsfabrik i Mölndal jämte Korndals pappersbruk där övertogs 1856 av den nybildade bolaget Rosendahls Fabrikers AB, i vilket Edward Francke, hans bror samt Josua Braune var bland de sex delägarna.

Firman Francke & Braune bedrev också rederiverksamhet i mindre skala under vissa år under 1840-, 1850- och 1860-talen. Från 1864 till sin död 1879 var Josua Braune ensam ägare av firma Francke & Braune. Firman förklarades i konkurs efter Braunes död genom självmord.

Segelfartyg för vilka Francke & Braune var huvudredare

  • Bull, brigg på 77 läster. Köpt från Lovén & Co i Stockholm, troligen 1847. Såld senast 1849 igen. Befälhavare N.P. Junker.
  • Gazelle, skonert på 56 läster. Köpt från E. Rundberg, troligen 1847. Såld till A.H. Evers & Co, sannolikt 1849. Befälhavare A.B. Olsson.
  • Götheborg, skepp på 485 läster, senare på 462 läster. Byggt 1843. Reparerat 1863. Troligen inskaffat 1857. Sålt till Anton Clase, sannolikt 1865.

Källa: Sveriges Skeppslista 1837-1885

Mattsson & Braune

Del 20 av 21 i serien 1800-talets handelshus

Grosshandelsfirma i Göteborg bildad av Hans Jacob Mattsson (1797-1881) och Gerhard Emanuel Braune (1793-1838). Senare blev också den förstnämndes son Jacob Eberhard Julius Mattsson (1826-1872) delägare i firman som sysslade med import- och exportaffärer av diverse slag. Dessutom drev företaget en mindre rederirörelse från början av 1830-talet till slutet av 1860-talet.

1844 köpte firman också Lindholmens säteri på konkursauktion varefter de sålde huvuddelen  av marken till två bönder. På den del av marken de behöll växte Lindholmens Varv fram under ledning av T.W. Tranchell, svärson till Hans Jacob Mattsson. 1853 bildades Lindholmen Verkstads AB i vilket T.W. Tranchell ihop med Mattsson & Braune ägde 3/4. 1858 sålde de dock aktierna till AB Motala Verkstad.

Tillsammans med Frans-Henrik Kockum (vars dotter Anne-Sophie var gift med Christian Mattsson, son till H.J. Mattsson) övertog firman H.J. Mattsson & Co också sockerbruket i Landskrona år 1848. Justus Tranchell blev disponent för detta företag, från 1853 Skånska Sockerfabriks AB, varvid Mattssons andel i företaget minskade.

Segelfartyg för vilka Mattsson & Braune var huvudredare

  • Aegir, skonert på 62 läster. 1848 ägd av J. Tranchell (troligen Jonas Tranchell, far till T.W. Tranchell) men 1850 så var Mattsson & Braune ägare. Såld till J.G. Grönvall & Co, troligen 1853. Befälhavare C.G. Österström.
  • Amalia, skonert på 67 läster. 1848 ägd av J. Tranchell men 1850 så var Mattsson & Braune ägare. Sannolikt avyttrad 1853. Befälhavare L.P. Johansson och A. Johansson.
  • Augusta, skepp på 218 eller 217 läster. Köpt från L.B. Lindquist, troligen 1849. Sannolikt avyttrat 1853. Befälhavare C.M. Dannberg.
  • Aurora, skepp på 226 eller 225 läster. 1852 ägt av T.W. Tranchell, men 1854 i Mattson & Braunes ägo. Sålt till Lindström & Brattberg, troligen 1857. Befälhavare S.J.Wennergren och J.G. Holmgren.
  • Gefion, skonert på 63 läster. 1848 ägd av J. Tranchell men 1850 så var Mattsson & Braune ägare. Såld till V.J. Vallentins Enka, sannolikt 1853, och sedan vidare till J.G. Grönvall & Co ett par år senare. Befälhavare N.J. Graff och P.J. Wulff.
  • Götheborg, skepp på 177 läster. Köpt från L.B. Lindquist, troligen 1849.  Sannolikt avyttrat redan 1851. Befälhavare J.E. Sundberg.
  • Laura, skonert på 64 läster. 1848 ägd av J. Tranchell men 1850 så var Mattsson & Braune ägare. Sannolikt avyttrad 1853. Befälhavare P.J. Wulff och F.L. Trevé.
  • Neptunus, gales på 27 läster. Ägd av Mattsson & Braune 1837 men snart såld till Hichens, Seaton & Hichens som ägde fartyget år 1839. Befälhavare P. Hörnberg.
  • Prins Oscar Fredrik, brigg på 139 eller 138 läster. Byggd 1852, sannolikt på Kustens Varv i Göteborg. 1854 ägd av T.W. Tranchell, men 1858 i Mattson & Braunes ägo. Troligen såld 1870. Befälhavare C.J. Söron, P.E. Wickström och S.G. Graff.
  • Solide (Solid), skepp på 189 läster. Byggt 1842 i Gävle. Köpt från L.B. Lindquist, troligen 1849. Sannolikt avyttrat 1870. Befälhavare S.F. (eller S.T.) Mauritzon, P.J. Wulff, B. Paulson, P.A. Höök och J.J. Beckeman.

Företaget var också ägare av ett antal ångfartyg, däribland det 1871 byggda Signhild på 133 ton som från 1877 ägdes av H.J. Mattsson men 1879 var i Mattsson & Braunes ägo. Ej längre i företagets ägo 1885.

Källa: Sveriges Skeppslista 1837-1885

IK Virgo – Lilla Milan

Den 17 juni 1909 bildade några grabbar från Getebergsäng (som då låg utanför stadsgränsen i Örgryte socken och Krokslätts municipalsamhälle) en fotbollsförening som de kallade Örgryte BK. Örgryte IS protesterade dock 1913 mot att namnet var för likt och föreningen tvingade således till en namnändring. Föreningen tog då istället namnet efter det café som föreningen hade bildats på, Café Virgo på Smedjegatan i Västra Nordstaden och blev Idrottsklubben Virgo (IK Virgo) också kallade Lilla Milan på grund av att de spelar i likadana dräkter.

Den första klubblokalen hyrdes nere vid Balders Hage beläget inne på dagens Liseberg. Därefter följde olika klubbutrymmen vid Buråsskolan, Buråsliden och Varbergsgatan. Den 8e augusti 1981 brann klubbhuset ner inklusive klubbens dokumenterade historia i form av bilder och priser. Därefter följde lokaler vid Framnässkolan, Göteborgsvägen 91 i Mölndal, Kallebäck, Dalbogatan i Krokslätt, Johannebergs IF gamla klubblokal på Mossen för att slutligen år 2010 hamna i Landala IFs gamla klubblokal på Mossens IP.

Virgo hade fina framgångar på 1910-talet. Men Virgo värvades därefter sönder av de större de föreningarna. Virgospelarna blev, tack vare sin omtalat fina teknik, ett hett villebråd för stadens alliansklubbar.  Mest framgångsrik på landslagsnivå blev Ivar ”Klinga” Klingström med sina 24 A-landslagsmatcher efter att ha representerat ÖIS. Ivar missade dock tyvärr 1924 år OS-turnering, dåtidens motsvarighet till VM, då han inte fick ledigt från jobbet. Andra Virgofostrade landslagsspelare från denna tid var Harry ”Dicko” Magnusson, Nils ”Skottland” Larsson, Bror ”Brollan” Carlsson, Henning ”Charmören” Helgesson, Åke ”Bajen” Hansson, Arthur (egentligen Algot) Bengtsson och Evert ”Sperlingen” Hansson. ”Lång-John” Nilsson vann den allsvenska skyttligan 1931. Trotts att han bara fick chansen i två landslagsmatcher, gjorde han hela 6 mål i den gulblåa tröjan. Sammanlagt har Virgofostrade spelare representerat Sverige i 89 landskamper. De nämnda spelarna hade lämnat IK Virgo när de spelade i landslaget och både Ivar Klingström och Evert Hansson spelade för ÖIS. De växte dessutom upp bara 100 meter från varandra på Kopparslagaregatan i Burås.

Under första världskrigets svåra år lyckades också IK Virgo klättra uppåt i seriesystemet, och under den serielösa säsongen 1919 kvalade de till SM. Där förlorade de dock mot GAIS, som sedermera blev Svenska mästare. Säsongen 1920-21 spelade klubben i Västsvenska serien, då gällande som andra division i Sverige, och kom på sjätte plats. 1922-23 tog IK Virgo sin bästa placering någonsin, när de kom tvåa i Västsvenskan efter Fässbergs IF. IK Virgo blev det året rankat 18:e bästa lag i Sverige. 1925 blev det utträde ur Västsvenskan och sedan dess har IK Virgo aldrig varit med på elitnivå, även om man hade chansen i en kvalmatch mot IF Welox 1928.

IK Virgo hade en viss tillbakagång under 1930-talet då man låg i Göteborgsserien (ungefär motsvarande dagens division IV) och sedan var nere i klass II (det vill säga division V). Under krigsåren fick Virgo ett visst uppsving och kunde efter kriget mönstra ett starkt lag som 1950 avancerade upp till lägsta nationella serien division III (motsvarande dagens division 1). På denna tid användes gamla Krokslättsvallen vid Göteborgsvägen i Mölndal som hemmaplan.

Mot slutet av 50-talet blev det svårare och svårare med återväxten. Virgo hade sinat på ungdomsspelare och talanger från de egna leden. En av anledningarna var att de områden som låg inom IK Virgos upptagningsområde blev allt mer ungdomsfattiga. 1968 var sista gången som Virgo lyckades avancera en serie under 1900-talet, när de gick upp till division IV.

1970 åkte klubben ur division IV tillsammans med BK Häcken och 1986 åkte man ur division V. Ledarna tröttnade och spelarna blev äldre och äldre.  Träningsplan saknades och tränade därför på de gräsplättar som kunde hittas i villaområden. Det var också under denna period som klubbhuset på Varbergsgatan i Fredriksdal brann ner till grunden.

16 mars 1990 ändrades namnet till IK Virgo/Lindhaga efter en sammanslagning med Lindhaga IF. Det något otympliga namnet ändrades den 10 februari 1991 till Virgo LIF. Sammanslagningen ledde till att klubben fick ett tillskott av spelare, men Lindhagas spelare var också på väg att sluta så problemen sköts bara uppe ett par år. Men samtiigt hade klubben ekonomiska problem med skulder på 500 000 kronor.  Klubben räddades dock genom insatser från några medlemmar. Den 9 januari 1997 ändrades namnet tillbaka till det ursprungliga, IK Virgo, efter en sammanslagning med KF Fotbollslaget som då sköt till med ytterligare ett några spelare.

Den stora vändningen för klubben kom när Erik Gregorsson tog över tränarsysslan i början av 2000-talet.  År 2004 vann laget division VII och 2007 blev Virgos bästa år sedan 1980-talet när laget tog en fjärdeplats i division VI B. Under 2010-talet breddades spelarunderlaget. Mycket tack vare att klubbstugans placering på Mossen och dess närhet till Chalmers Tekniska Högskola och flertalet av Göteborgs Studenthem präglades föreningen under dessa år av en härlig blandning av nyinflyttade studenter och urgöteborgare. Detta borgade för att föreningen år 2009, samma år som de firade 100 år, kunde vinna Div. 6B Göteborg. Året efter spelade klubben således åter i Div. 5 för första gången på 24 år.

2011 var första gången på nästan 50 år som Virgo mötte sin lokala ärkefiende Mossens BK i seriesammanhang. Lillebror Virgo gick segrande ur den striden. Detta efter att ha vunnit första derbyt med 2-1 med två man mindre i matchens slutskede och efter 2-2 i en av höstdelens få ljuspunkter.

2012 vann klubben division 5A och avancerade till lokalfotbollens finrum, division 4, efter 50 års frånvaro.

2017 spelar IK Virgo i Div 3 Nordvästra Götaland och har alltså avancerat ytterligare en serie vilket skedde efter att ha blivit etta i division 4 år 2014. Hemmamatcher spelas på Mossens IP eller Guldheden Södra. Därmed ligger IK Virgo en serie högre än lokalkonkurrenten Mossens BK. Mossens BK är dock den större klubben med en stor ungdomsverksamhet.

Texten i huvudsak från IK Virgos hemsida, men bearbetad, förkortad och redigerad.

Majornas IK

Majornas Idrottsklubb (Majornas IK, MIK) grundades 1916 som en fotbollsklubb. Någon koppling till en föregångare med samma namn som grundades 1891 är inte känd. Med åren kom det att bli en mångsidig klubb med aktiviteter inom handboll, fotboll, orientering, cykel, bandy, korgboll, friidrott, bowling och skidor. Föreningen har ett flertal SM-guld i handboll och var en gång i tiden Sveriges största cykelförening. 

Det var den 8 augusti 1916 som fjorton ungdomar samlades på Café West City vid Nordhemsgatan. Några av dem hade redan tidigare varit med och drivit de båda små och kortlivade föreningarna IK Star och IK Ready. Den nya föreningen döptes först till Djurgårdens Idrottsförening efter Djurgårdsgatan, Djurgårdskyrkogården och Djurgårdsskolan. Riksidrottsförbundet motsatte sig emellertid detta med hänvisning till det gamla anrika Stockholmslaget och namnet Majornas IK antogs.

Majornas IK hade förstås ursprungligen sin bas i Majorna, men någon självklar samlingsplats hade de inte under sin första tid. I brist på egen klubblokal så blev Kafé Cape Race i Stigbergsliden något av klubbens hemvist. Här brukade medlemmarnas träffas och dricka kaffe, spela schack och planera för framtiden. Här hölls också klubbens sammanträde innan de flyttades till Mattsons Konditori på Plantagegatan i Olivedal och senare till Idrottsgården på Heden. Årsmöten och större sammanträden förlades i allmänhet i någon av Arbetarföreningens salar men även i Björngårdsvillan och Palatskaféet vid Järntorget.

Klubben fick en ganska bra start som fotbollsklubb och gjorde sig snart lokalt kända för sitt fina spel. Klubbledningen var redan från början måna om att spelarna skulle hålla i gång även vintertid. Därför kördes regelbundna gymnastik- och konditionspass i Djurgårdsskolans gymnastiksal men en bit in på 1920-talet flyttades verksamheten till Västra Reals rymligare gymnastiksal. Fotbollslaget tränade i regel på gamla klassiska Karl Johanstorg och efter en tid även på den då nybyggda Slottskogsvallen. Matcherna ägde däremot oftast rum på Karl Johanstorg. 1921 försökte klubben  arrendera en bit mark utmed Djurgårdsgatan av staden för att kunna iordningsställa en ny fotbollsplan. Det hela rann ut i sanden och 1925 flyttade laget till en träningsplan vid Gamla Ullevi där de sedan höll till i många år.

Föreningens vice ordförande Gösta Bergqvist fick ganska direkt upp ögonen för att en del av spelarna hade talang inom sprintgrenen och på dennes initiativ hamnade friidrott tämligen omgående också på programmet. 1922 valde ledningen ändå att dela klubben i två separata sektioner med egen ekonomi. En för fotboll och en för friidrott.

 1923 togs orientering upp på Majorna IK´s program och mycket snart hade de etablerat sig som en av stadens främsta orienteringsklubbar.  En stor del av framgångarna berodde på eldsjälarna och ledarna Agne Blomgren och Arthur Niklasson. Båda var aktiva och duktiga orienterare och Niklasson var med när klubben sprang hem sin första DM-titel i Budkavle 1933.

En annan orienterare som var med 1933 var den unge Walter Hirseman. Hirseman var aktiv under många år och kom att bli en av klubbens och Göteborgs främsta orienterare på sin tid. Under en tävling mellan elitorienterare från Göteborg och Borås den 31 oktober 1947 tog emellertid allting plötsligt slut. Hirseman, som var en av favoriterna, närmade sig slutet och hade just passerat sista kontrollen när han plötsligt segnade ner mot marken och blev liggande. Trots snabb hjälp slutade den blott 33-årige orienteraren sina dagar ute i skogen. En annan av klubbens riktiga talanger som bör nämnas är Lennart Lorenszon, som bland annat tog ett par fina placeringar i SM.

Den 9 december 1924 bildade Majornas IK en cykelsektion som snart växte och blev Sveriges största. Under en period runt 1930 var klubben under ledning av den driftige ledaren Agne Blomgren en av landets främsta cykelföreningar med Lorentz Rydén som den stora stjärnan. 1927 var han uttagen att representera Sverige i VM men kunde tyvärr inte ställa upp. Även den yngre brodern Arne Rydén var en framgångsrik cyklist med fyra junior-DM och sju senior-DM på meritlistan. Majornas IK skördade stora framgångar, inte bara med bröderna Rydén, och snart fick Cykelförbundet upp ögonen för klubben och 1935 fick MIK arrangera SM i 50 km. Majornas IK stod nu på sin topp, överlägsna sina västkustkonkurrenter och utan tvekan en av landets allra bästa cykelklubbar.

Längtan efter en egen klubblokal var som i alla föreningar stor och efter en del besvär lyckades klubben till sist hyra in sig i en lokal på Sprängkullsgatan som blivit ledig efter Restaurang Gastrea. Nu hade man en äntligen en egen plats att anordna fester, hålla sammanträden och spela bordtennis. Hit kunde medlemmar från de olika sektionerna söka sig och för cyklisternas del flyttades all utrustning från gymnastiksalen i Majorna och nu kunde man ostört cykla på sina träningscyklar. 1937 lyckades cykelsektionen även att hyra en stuga i Hindås.

Fast mer än något annat kom Majornas IK att skapa sig ett namn inom handbollen. Och när handbollen började uppta allt mer av eldsjälen Blomgrens tid tvingades klubben, delvis i brist på ledare, att lägga ned den framgångsrika cykelverksamheten år 1939. Den nybildade föreningen Majornas Cykelklubb tog över cyklisterna, men då hade redan flera av de riktigt stora åkarna som Arne Rydén och Arne Carlsson lämnat. Majornas Cykelkubb blev antagligen mycket kortlivad, då det i det närmaste inte går att finna någon information om dess framtida öde.

Under 1930- och 40-talet tillhörde  klubben landets främsta inom handbollen. De tog bland annat hem en lång rad seniormästerskap i de svenska mästerskapen, såväl inomhus som utomhus. Bara en handfull lag har tagit fler SM-guld än Majornas IK och fortfarande innehar klubben en hedrande plats i svensk handbolls maratontabell. Sitt första SM-guld tog Majornas IK inomhus 1935. Därefter följde en enorm framgångsvåg med guld 1940, 1942, 1943, 1944, 1945 och 1946. I utehandboll, som spelades med elva man på plan, tog de hem ännu fler mästerskap med guld 1942, 1943, 1945, 1955, 1956, 1957, 1958 och 1959.

Under 1960-talet började föreningen få allt svårare att hänga med i toppen och efter att ha sladdat ordentligt i ett par år åkte de ur högsta serien 1964 för att aldrig mera återvända.

Majornas IK har förstås haft en lång rad duktiga och framgångsrika spelare. Flest matcher gjorde målvakten Rune ”Gummi” Nilsson och Stig Hjortsberg som båda spelade över 240 matcher i högsta serien. Båda var även framgångsrika landslagsspelare och Hjortsberg var bland annat med om att spela hem ett VM-brons 1938. En annan talangfull spelare från Majornaklubben var Nils Ekeroth som var med när Sverige vann VM-guld 1958 i dåvarande Östtyskland. Den siste spelaren från Majornas IK som nådde en framträdande roll var Bengt Johansson med ett VM-brons 1961 och VM-silver 1964.

 I början av 1950-talet gjordes försök att etablera en bas för klubben i Ungdomens hus vid Timmermansplatsen i Majorna (ungefär kring nuvarande Karl Johansgatan 90). På så vis hoppades man locka till sig fler ungdomar till föreningen. Denna satsning slog dock aldrig riktigt genom och successivt kan föreningen sägas ha förlorat sin relation till stadsdelen Majorna.

Inte bara klubblokalsfrågan har gjort tillvaron lite flackig och splittrad. De olika sektionerna har också av naturliga skäl hållit till på olika platser. Under de första åren fick friidrottarna släpa sin utrustning från Majorna till Margretebergsfältet, de höll också till i Djurgårdsskolans gymnastiksal och senare på Slottskogsvallen. Orienterarna har av logiska skäl sökt sig ut i skogarna och alltid varit rörliga. Och på så vis har de också hållit sig lite för sig själva. Fast även orienterarna sökte efter något fast i tillvaron och 1950 kom de över en tomt ute i Hindås där en klubbstuga iordningställdes av en gammal byggbarack som inköptes och transporterades dit med lastbil. Fotbollslaget har som nämnt varit verksamma både i Majorna och inne i staden. Bowlingsektionen som startades 1963 höll under många år till i Stigbergshallen men spelade senare sina matcher i Partille Bowlinghall. För handbollslagets del har arenorna skiftat genom åren men idrottshallen Valhalla var hemmaplan i slutet av den tid som sektionen existerade.

Idag för Majornas IK en ganska blygsam tillvaro och sysslar med friidrott och handboll. Så sent som 2009 hade de även sektioner för fotboll och bowling även om inget fotbollslag fanns sen 2006. Majornas IK hade 2009 en liten föreningslokal i Flatås.

Originaltext av Johan Lundin från majorna.nu. Redigerad och förkortad av Anders Svensson/Det gamla Göteborg.

Göteborgs FF

Göteborgs Fotbollsförening (Götborgs FF, GFF) som kallas polkagrisarna efter sin rödvitrandiga matchtröja (hemmatröja) är en svensk fotbollsklubb grundad den 20 augusti 1897 i Göteborg på initiativ av Wilhelm Friberg och ÖIS styrelse för att få mer konkurrens inom fotbollen. Det är därmed en av Sveriges och Göteborgs äldsta fotbollsklubbar. Klubben kom på andra plats två gånger i svenska mästerskapen, (först 1899 och sedan 1903). Klubben fungerade först som en så kallad farmarklubb till Örgryte IS och under den eran spelade de sina hemmamatcher på Balders hage och senare på Walhalla IP som ägdes av Örgryte IS men från 1922 på Balders hage igen.

Göteborgs FF deltog i de två första säsongerna av Svenska Serien (föregångaren till Allsvenskan) där de år 1910 slutade femma och blev exkluderade efter säsongen. Men de deltog igen följande år eftersom några lag lämnade serien efter första omgången 1911. Klubben slutade på sjätte plats och åkte ur igen och har aldrig varit i högsta serien sedan dess även om de spelade i svenska mästerskapen efteråt.

Wilhelm Friberg var ordförande i klubben från starten till 1910. Han efterträddes av Erland Hjärne som var ordförande 1911-14, Gösta Clark 1915-20, Thorsten Stålfors 1921-23, Jarl Lanners 1924-25, Nils Andersson 1928-29 och Wilhelm Lantz 1930.

1931 flyttade klubben till Majorna med lokal på Bangatan 17.  Som hemmaplan verkar Karl Johanstorget ha fungerat. Från 1943 spelade klubben sina hemmamatcher på Slottskogsvallen. I Majorna finns de fortfarande kvar med Majvallen som hemmaarena. Majvallen var färdigbyggd 1949.

Efter flytten till Majorna var Gustaf Lundborg ordförande 1931, Henrik Karlsson 1932-33, Arvid Larsson-Landhage 1934-38 och Tor Hultén 1938.

Under 1940-talet upplevde klubben lite av en glansperiod. 1942 vann de division fyra överlägset, obesegrade i 17 raka seriematcher. 1945 kvalade de och gick upp till dåvarande division 2 och avlöste lokalkonkurrenten Skogens IF som trillade ur serien. Intresset bland folk var enormt och vid stora matcher kunde det vara upp emot 3000 åskådare på en match.

På 1960-talet flyttade de till en källarlokal på Söderlingsgatan då huset på Bangatan revs. Först 1974 invigdes nuvarande den klubbstuga de fortfarande har.

Efter en tid i division två stabiliserades laget som ett division 3 och 4 lag. Klubben höll en förhållandevis hög standard fram till 1970 då de för första gången på många år föll ner i division 5, trots att de tippats vinna fyran. I mitten 1970-talet var de dock tillbaka i god form och spelade i division 3, vilket de sen gjorde ända fram till 1983. 1978 storspelade de också i Svenska cupen och slog bland annat ut allsvenska topplaget AIK med 3-1.

Efter ett par år i fyran var klubben 1987 ännu en gång uppe i division 3, detta efter en fantastisk säsong med bara 8 insläppta mål.

Efter en utdragen schism angående de ekonomiska medlens fördelning mellan ungdomssektionen och a-laget bröt några ungdomsledare och ett antal föräldrar helt med GFF år 1992 och bildade ungdomsföreningen Azalea BK.

Herrlaget har spelat större delen av 2000-talet i division 5B Göteborg. 2007 åkte man ur division 5 och efter det året så vann laget 3 divisioner på 4 år; division 6C 2008, division 5B 2009 och division 4B 2011. Sedan 2013 spelar laget återigen i Division 4B.

Göteborgs FF har sen 2007 ett mycket nära samarbete med ungdomsklubben Azalea BK trots den senare klubbens ursprung.

De två klubbarna bildar en enhet med Azalea BK som ungdomsdel och Göteborgs FF som seniordel med varsin styrelse. Azalea driver barn- och ungdomsfotbollen och klubbarna har ett gemensamt ansvar för juniorerna som spelar under namnet Göteborgs FF/Azalea BK.

Uppdelningen beror bland annat på att Azalea fortsatt vill kunna försäkra både medlemmar och sponsorer att alla medel satsas på ungdomsfotbollen.

 

Wilhelm Friberg

Wilhelm FribergJohan Wilhelm Nicolaus Friberg, föddes den 25 juli 1865 i Majorna (då ännu inte en del av Göteborg) och dog 16 januari 1932 i Örgryte församling, Göteborg, var en svensk redaktör, författare och idrottsutövare. Han var son till segelsömmaren Johan Fredrik Friberg och Nicolina Martina Wahlberg och växte upp i Majorna. Från 1918 gift med Lalla Hammarbäck, dottern till en gjutmästare.

Friberg bedrev skolstudier vid Majornas läroverk gick handelsutbildning och blev sedan bokhållare vid Bohus Mekaniska Verkstads AB 1882. Han arbetade där intill 1925 och därefter som arkivarie vid Gbgs hantverks- och industriförening 1926—31.

Initiativtagare till Örgryte Idrottssällskap (ÖIS) samt ordf där 1887—1925, redigerade och utgav ett flertal idrottstidningar däribland Start, 1892—1901 och Öisaren 1918—27. Grundade också Göteborgs FF (GFF) år 1897 för att öka konkurrensen inom fotbollen i Göteborg. Han var ordförande i GFF 1897-1910.

Han instiftade Idrottsorden den 9 dec 1894, var ordf i Centralföreningen för gymnastik- och idrottssällskapen i Gbg 1895—1909, styrelseledamot i Svenska idrottsförbundet från 1895 (sekr 1895—1900, 1902 —04, v ordf 1901, 1904—26). Vidare var han ledamot av Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas Riksförbunds interimsstyrelse 1903—04, dess överstyrelse 1904—26, dess stadgeutskott 1908—10, ordf i Gbgs fotbollsförbund 1903—08 och i Svenska fotbollsförbundet 1908— 17, medlem av kommittéerna för friidrott och fotboll vid Olympiska spelen i Stockholm 1912 och ledamot av styrelsen för Slottsskogsvallen.

 

Burås – en märklig stadsdel i södra Göteborg

I södra Göteborg ligger en liten stadsdel som heter Burås. Den är inte mycket för ögat med sin bebyggelse av gamla villor, nya villor, solgårdar, miljonprogramshus, studenthem, pensionat, små trähyreshus, landshövdingehus, nya moderna hyreshus och konstiga hus som ser ut som Globen i miniatyr eller som ett skepps kommandobrygga.

Från början en stadsdel som byggde på höjderna i södra Göteborg, utanför stadsgränsen, av textil- och bryggeriarbetare på fabrikerna i Örgryte socken, vid Mölndalsån i Jakobsdal, Getebergsäng, Almedal och Elisedal. Det var en favela, en kåkstad som byggdes upp med början i mitten av 1800-talet och början av 1900-talet men som inte byggts färdig ännu. Det finns fortfarande obebyggda tomter och tomma områden, mer än 150 år senare, trots att stadsdelen ligger endast 10-15 minuters promenad från Götaplatsen i centrala Göteborg.

De byggde runt Krokslätts bys gamla soldattorp som låg kvar vid Utlandagatan fram till omkring 1975 och runt galgkrogarna vid Tröcksliden, den nuvarande trappan vid Gyllenkroksgatan. De byggde på Krokslätt Kongegårdens och Burås ägor och precis utanför Göteborgs stadsgräns. Kongegården ägdes en tid av kopparslagarmästare Bengt Landin, som också ägde Landala, där en annan kåkstad byggdes utanför stadsgränsen. I stadsdelen finns två gator som minner om kopparslagarmästaren, det är dels Mäster Bengtsgatan (okej, den ligger egentligen i Fredriksdal på Krokslätts Nordgårdens (Fredriksdals) ägor, dels Kopparslagaregatan. Ett fruktträd från Fredriksdals trädgård står fortfarande kvar i backen nedanför Stuxbergsgatans parklek.

Men nu är vi i Fredriksdal, visserligen en trevlig stadsdel där minst två författare bott, Sören Skarback och Ove Allansson, men den speciella stadsdelen är den gamla kåkstaden Burås. Faktiskt en av väldigt få kvarvarande kåkstäder i Sverige även det idag inte på något sätt ser ut som en kåkstad idag. Men en gång i tiden, i början av 1900-talet var det en ökänd stadsdel, känd för sina stökiga ungdomar, brottslighet och fattigdom. Det var ett område som de mer välbärgade inte gärna gick till.

På 1960-talet var Burås fritidsgård centrum för musiken bland ungdomar i Göteborg. ”Elgitarrernas Mecka” för att citera Hans Sidén i boken 60-talspop i Göteborg. Fritidsgården hade inte bara många live-spelningar utan det fanns fler band som tränade där än på någon annan fritidsgård i Göteborg. Band som Strangers, Doris, Perhaps, Supermen och Apaches. Idag är Burås fritidsgård en förskola, Framnäsgatans förskola. På Burås fritidsgård bildades också Hawks MC.

Men inte nog med det, i stadsdelen ligger också huset där Bo Winberg bodde och hans band Spotnicks hade studio. Där bland annat brittiska Shadows lär ha varit och spelat in. Senare kom en annan musiker att växa upp i grannhuset till huset där Winberg hade studio på 1960-talet. Den så tragiskt bortgångne Anders Göthberg som var med i Broder Daniel växte upp där. Och i ett hus snett bakom det hus där Anders Göthberg växte upp hade några årtionden tidigare en annan musiker växt upp, basisten Matz Nilsson.

Överhuvudtaget har Burås varit uppväxtmiljö eller bostadsområde för en mängd musiker i den göteborgska miljön, förutom de nämnda så också jazztrummisen Anders Kjellberg och pianisten Thomas Darelid. Matz Nilssons kusiner Salomon Helperin och Samuel Helperin (de två senare hade andra namn när de var barn) växte inte upp i området, men det gjorde däremot deras far, som också var musiker och känd för att kunna spela på två trumpeter samtidigt.

Flera landslags- och ÖIS-spelare i fotboll också växt upp i stadsdelen. En av dem, Evert ”Sperlingen” Hansson”, hade efter fotbollskarriären en livsmedelsaffär, tvärs över gatan från Bo Winbergs hus, som han övertog från sin far Zander Hansson. Huset finns fortfarande kvar. Från början spelade han dock i IK Virgo, precis som en annan Öisare och landslagsspelare, Ivar Klingström. Både uppvuxna på samma gata, Kopparslagaregatan. En gata på vilken också Karin Kavli, chef på stadsteatern, bodde. Bo Winbergs hus är idag ett litet hotell, Annes Hus.

Fram till 1923 låg Burås i Örgryte socken och utanför Göteborg. Mellan 1884 var det en del av Krokslätts municipalsamhälle med 3 695 invånare år 1900. En del av Krokslätt låg dock i Fässbergs socken, numera Mölndal. Det kallades Krokslätt Sörgård och hade som tätort 598 invånare år 1900.

I Burås finns en egen kyrka, Buråskyrkan, även om stadsdelen samt kringliggande andra stadsdelar i Krokslätt idag ingår i Johannebergs församling. Det finns idag ingen kommunal skola, men däremot två stora privata skolor med elever från hela Göteborg. Dessutom finns en missionskyrka som idag heter Johannebergs Equmeniakyrka. I området finns två fotbollslag som båda spelar på Mossens IP eller Guldheden Södra, de fotbollsplaner som finns i grannstadsdelen Mossen. Förutom IK Virgo är det Mossens BK.

Gränserna för stadsdelen kan sägas vara naturen väster om Örgrytehemmet Framnäsgatan-Krokslättsgatan (Norra Krokslättsgatan) i öster som avgränsar mot Elisedal, Almedal och Getebergsäng, Gyllenkroksgatan-Eklandagatan i norr som utgör gräns mot Johanneberg, Fridkullagatan i väster som utgör gräns mot Mossen samt gränsen i söder mellan Buråskyrkan och hyreshusen i Fredriksdal liksom naturen mellan de stora husen på Glasmästargatan och de mindre husen på Kullegatan och Fredriksdalsgatan i Fredriksdal.

Källor: Flera böcker av Sören Skarback, Vilgot Nilssons bok om Burås och en del andra böcker om Örgryte socken och om Landala.

Örgryte IS

ÖISÖrgryte Idrottssällskap (Örgryte IS, ÖIS) bildades den 4 december 1887 ev en grupp ungdomar som samlats i Carlslund, ett större trähus i Jakobsdal, då ännu inte en del av Göteborg. Huset och hagen ägdes under många år av konsul August Kjellberg. Gruppen hade samlats för att bilda ett skridskosällskap. De tolv stiftarna var Wilhelm Friberg, W. Silow, Hilmer Ahlqvist, John Ahlqvist, A. L. Hammarbäck, Olof Hammarbäck, Otto Olsson, S. Björklund, A. Gartz, Philip Johnsson, Gustav Alpen, C. Tonning. På Wilhelm Fribergs förslag antog man namnet ”Örgryte idrottssällskap”. Den första styrelsen bestod av: Wilhelm Friberg (ordförande); H. Ahlqvist (vice ordförande); J. Ahlqvist (sekreterare); A. Gartz (skattmästare) och Philip Johnsson (ledamot). Wilhelm Friberg var till vardags bokhållare i Bohus Mekaniska Verkstad som låg intill Balders Hage i Jakobsdal.

Två veckor senare bestämdes klubbfärgerna till rött och blått. En sjuuddig stjärna med ÖIS initialer i mitten blev sällskapets symbol. Nyårsdagen 1888 var den första skridskobanan färdig för invigning. Den första allmänna idrottstävlingen hölls i Balders hage söndagen den 6 september 1891. Inbjudan hade gått ut till åtta klubbar i Göteborg, däribland tre gymnastikföreningar, ett skyttesällskap och en tennisklubb.

1892 uppgick antalet medlemmar till över hundra personer. 1897 firade Öis tio år och arrangerade SM i bollspel, atletik och friidrott. 1900 skapades utskott för de olika verksamheterna: friidrott, gymnastik, vinteridrott, målskjutning, tennis, vattenidrott, fotboll och nöjen. 1901 blev föreningen mer tävlingsinriktad och en renodling skedde där idrottarna blev specialiserade och inte längre tävlade i många grenar.

I början av 1890-talet började ÖIS med fotboll och skotska gästarbetare, rekryterade för sin stora yrkeskunskap, på Svenska Gardinfabriken i Getebergsäng var de som lanserade fotbollen i klubben och kom också till en början att utgöra stommen i ÖIS fotbollslag. Två av skottarna, John Lawson och William Scott, var också instruktörer från 1891. ÖIS spelade redan från början enligt de engelska reglerna och inte enligt de svenska som Göteborgs BK gjorde. 1892 spelades den första matchen med de engelska så kallade associationsreglerna. ÖIS vann mot IS Lyckans Soldater med 1-0. 1896 besegrade de ett annat göteborgslag, IS Idrottens Vänner,  och blev svenska mästare.

Örgryte IS kom snabbt att bli mycket dominerande i svensk fotboll och för att öka konkurrensen grundade Wilhelm Friberg Göteborgs FF år 1897. Till en början höll Örgryte IS till på Balders Hage (låg ungefär där bergbanan Balder på Liseberg ligger idag) i Jakobsdal men 1908 hade de byggt klart sin nya arena, Walhalla Idrottsplats, som låg i hörnet Skånegatan-Örgrytevägen där Svensk Mässan sen har legat sen Göteborgs Jubileumsutställning 1923. Walhalla IP revs 1921.

1910–1924 spelade Örgryte i Svenska serien, en serie som saknade SM-status trots att de ledande lagen deltog i den. Öis vann serien 1910, 1912 och 1924. 1924 vann laget Västra serien och sedan finalen mot AIK. ÖIS var sedan ett av de lag som deltog i den första allsvenska serien, Fotbollsallsvenskan 1924/1925, där laget slutade på en tredjeplats bakom Gais och IFK Göteborg. ÖIS vann 1926 och 1928, vilket dock inte gav några SM-guld då allsvenskan först 1931 fick status som SM-serie. Fram till 1925 anordnades SM som en separat turnering.

I slutet av 1930-talet började det gå sämre för Örgryte. De slutade 10 av 12 lag både 1938 och 1939 och undvek alltså precis nedflyttning. 1940 åkte Örgryte ur allsvenskan som nästjumbo. ÖIS var med i toppen av dåtidens Division II Västra och slutade två år i rad trea. 1942 blev tidningsmannen Harry Hjörne ny ordförande för Örgryte.

1951 trillade laget till och med ner i Division III men tog sig omgående tillbaka till division II. Redan 1954 åkte Öis på nytt ner i division III men tog sig upp igen till Division II Götaland år 1955. 1958 gick laget upp i allsvenskan igen efter 19 års frånvaro. 1959 slutade de fyra i allsvenskan efter storlagen IFK Göteborg, IFK Norrköping och Djurgården. 1960 slutade Örgryte IS trea bakom IFK Norrköping och IFK Malmö. 1962 blev Öis fyra i allsvenskan och 1963 sjua och 1964 blev de tre med sam poäng som ettan och tvåan, Djurgården och Malmö FF. 1968 åkte ÖIS ur allsvenskan igen men tog sig direkt tillbaka från Division II Norra Götaland till allsvenskan 1970.

Under 1970-talet åkte klubben upp och ner mellan högsta serien och näst högsta serien. 1976 åkte ÖIS ut som sista lag och återkom inte till allsvenskan förrän 1981. 1985 tog laget SM-guld. 1990 åkte laget ur högsta serien igen. 1991 kom Öis tvåa i Vårettan Västra bakom Västra Frölunda IF som gick till allsvenskt kval. Öis slutade sista i Höstettan Västra 1991 och hamnade därmed i division 2. Men 1993 var laget tillbaks i allsvenskan och där höll de sig tills säsongen 2006 då de slutade sist och ramlade ur. 2009 var laget tillbaks i allsvenskan men åkte omedelbart ut och spelade säsongen efter i näst högsta serien som nu hette superettan.

2004 skapades Örgryte Sport AB som ägdes av kapitalstarka supportar och föreningen. Syftet var att köpa spelare och driva klubbens fotbollsverksamhet. Snart skedde ett namnbyte till Örgryte Fotboll AB. Bolaget gick i konkurs 2011 och fotbollssektionen tog över av föreningen Örgryte IS. Laget flyttade ner till divison 1 södra. Föreningen hade också stora ekonomiska problem och flera förslag om att slå ihop fotbollslaget med en annan klubb, bland annat Qviding FIF förekom men genomfördes aldrig då det möttes av protester.

2013 var ÖIS tillbaks i superettan men ramlade ur igen för att ta sig tillbaks till år 2016.

Förutom fotboll har Örgryte IS också en mycket framgångsrik bowlingsektion, en stark brottningssektion, bl.a. med den framgångsrike Mikael Ljungberg, och en friidrottsektionen om haft fler av Sverige mer kända idrottare som löparna Arne Andersson och Dan Waern, höjdhopparna Patrik Sjöberg och Emma Green, trestegshopparen Christian Olsson samt stavhopparna Alhaji Jeng och Patrik Klüft.

Numer är de olika sektionerna organiserade som separata föreningar med egna styrelser inom Örgryte IS.

Bland kända fotbollspelare märks Erik Börjesson, Carl-Erik Holmberg, Josef Appelgren, Evert Hansson, Sven Rydell, Gunnar Gren, Agne Simonsson, Rune Börjessson, Örjan Persson, Lennart Ottordahl, Stefan Allbäck, Thomas Larsson, Hans Prytz, Marcus Allbäck, Sören Börjesson, Johan Elmander.

Bland de som varit ordförande i Örgryte IS märks Wilhelm Friberg (1887-1925), Harry Hjörne (från 1942), Benny Rosén, Ingvar Fast (1983-92),Lars Ranäng (till 2011), Håkan Friberg.

Läs också på Lirarnas historia och ÖIS hemsida.