Hamnarbetarstrejken 1969

Detta var den strejk som inledde 1970-talets strejkvåg och som förebådade den stora gruvstrejken som startade samma år. På Arosmässan i Västerås den 28/10 1969 sa dåvarande finansministern, Gunnar Sträng följande:

”Någon direkt intressekonflikt föreligger inte mellan samhälle och företag, men en saklig bedömare måste hävda att de mesta av de s.k. konflikterna är konstruerade. Den goda atmosfär som råder mellan parterna på arbetsmarknaden tyder på allt inte är så illa ställt som vissa vill framställa det.”

Kort därefter inleddes hamnarbetarstrejken i Göteborg. Hamnarbetarna i staden var mer utsatta för rationaliseringar än andra, även jämfört med andra hamnarbetare, och det var antagligen detta som gjorde att det startade där.

Det hela började med en konflikt om övertid och betalning för denna. Två arbetare blev avskedade med omedelbar verkan. Efter förhandlingar omvandlades det hela till 2 veckors suspendering utan lön. Detta var måndagen den 10 november 1969. När hamnarbetarna fick veta detta gick de omedelbart ut i strejk. Budet kom på ett medlemsmöte i Burgårdens gymnasiums aula på tisdagen och medlemsmötet övergick efter sitt slut i ett strejkmöte.

Dagen därpå samlades den valda strejkkommittén för att sammanfatta kraven och organisera strejken. Man beslutade att strejken skulle fortsätta tills de två suspenderade åter var i arbete. Samtidigt krävde man också månadslön, bättre arbetarskydd, företagsdemokrati, insyn i jobbet och hamnens finanser osv.

16 november var de suspenderade i arbete igen och de strejkande återupptog arbetet. Tre veckor senare startade den stora gruvstrejken.

Kalendarium över strejken

Torsdagen den 30 oktober

Denna dag inträffar den händelse som senare leder till strejken och som medför att missförhållandena i Göteborgs hamn kommer till en större allmänhets kännedom. Fjorton arbetare häller sedan onsdagen på att lossa den norska saltbåten M/S Astor i Sannegårdshamnen. 750 ton salt skall lossas, varav 30 ton är pallad saltsten och resten i 50 kg-säckar. Arbetet är tungt och förtjänsten låg, ca 8:-/timme. Arbetarna begär besked på torsdag förmiddag om de har övertid att vänta. I replikväxlingen med arbetarna säger förmannen: ”Om ni ökar takten gubbar hinner ni göra båten klar i tid.” Den tidigare spända och irriterade stämningen stiger. Det är avlöningsdag. Alla vill hem efter slitet på saltbåten. Speditionsfirman som tar emot godset på land hinner inte med. Arbetet stoppas upp. Vid tvåtiden kommer beskedet att det blir övertid. Sådan obligatorisk övertid finns inskriven i avtalet, men beskedet skulle ha lämnats tidigare på dagen.

Under den ordväxling som följde sa en av arbetarna till förmannen att ”du kan ta din åttakronors båt och dra åt helvete”. Tolv av de fjorton arbetarna lämnade båten, men förmannen skrev bara rapport på två, för ”ohörsamhet mot förman”. Blixtarbetare kallas in och båten görs färdig på 30 minuter.

Fredagen den 31 oktober

De tolv arbetarna, som kvällen innan lämnade arbetet är i arbete som vanligt.

Måndagen den 3 november

Den arbetare som bett förmannen dra åt helvete och en kamrat till honom kallas upp till kapten Strömberg på Hamnarbetskontoret. Båda avskedas. Ingen av de båda arbetarna, som allmänt anses som skötsamma, hörs i saken. Det är uppenbart att arbetsköparna här vill statuera ett exempel. Förmannens ord blir lag. Ingen utredning har gjorts. Arbetskamraterna har inte fått yttra sig och fackföreningen har inte kontaktats av företagsledningen.

Torsdagen den 6 november

De två arbetarna tar redan på tisdag kontakt med fackföreningen. Underhandlingar börjar. Missnöjet bland arbetarna växer, och strejken är nära att bryta ut redan idag i Sannegårdshamnen. Man lugnar sig med beskedet från fackföreningen att det finns vissa chanser att få beslutet ändrat. I förmansrapporten finns direkta felaktigheter och ogrundade påståenden vilka uppenbaras under förhandlingarna. Företagsledningen har nu uppnått sitt syfte: att med § 32 som instrument demonstrera sin makt. Hänsynslöst har man berövat två arbetare deras 3 levebröd för en bagatellförseelse. De andra arbetarna skall vackert ta lärdom av detta och skrämmas till att acceptera förtrycket. Förmannens ord hade inte ifrågasatts av företagsledningen. Förmannen betraktas av arbetarna som en översittare. Tidigare har han anmälts för olämpligt uppträdande och dömts till böter för avtalsbrott.

Måndagen den 10 november

Klockan 9.30 är förhandlingarna om de avskedade arbetarna klara. Avskedandet ändras till suspension. De båda arbetarna döms med andra ord att betala ca 1000:- i böter var genom förlorad arbetsinkomst. Övriga hamnarbetare meddelas och vid tolvtiden är strejken i Sannegårdshamnen ett faktum. Strejken sprider sig snabbt till de övriga hamnarna. Klockan tre har samtliga arbetare, utom de i Skandiahamnen och ca 200 ”blixtgubbar” i den inre hamnen, lagt ner arbetet. Fackföreningen försöker förmå arbetarna att återgå till arbetet. På kvällen träffas några radikala arbetare och diskuterar genom strejkläget.

Tisdagen den 11 november

Efter omröstning bland arbetarna i Sannegårdshamnen beslöts att återuppta arbetet några timmar. I de övriga hamnarna kom arbetet igång, utom i Lundbyhamnen. När detta blev känt lades arbetet ner också i de andra hamnarna, först i Sannegårdshamnen och Majnabbe. Klockan 9.30 var strejken total. Endast 200 blixtarbetare var fortfarande i arbete. Försök från företagsledning och fackförening inleds för att förmå arbetarna att återgå till arbetet. Styrelsen och ombudsmännen i fackföreningen förklarar strejken avtalsstridig. Vid middagstid besöker den modernt familjäre direktör Åkerlund arbetarna i deras omklädningsrum i Skandiahamnen. För att visa sin förståelse för arbetarnas problem säger han ”det behöver nog städas här”, efter att ha kastat en blick på dammlagren på klädskåpen. Han fortsatte med att betona det ansvar arbetarna borde känna för samhället och hamnen. Sist men inte minst framhöll direktör Åkerlund vikten av att arbetarna tänkte på sina familjers välfärd: ”Ni förlorar lön på den här strejken” . Till en början lyssnar arbetarna men tröttnar snart och börjar istället tala med varandra. Den av profiten motiverade familjära attityden avslöjar direktör Åkerlund när han lämnar lokalen: ”Det finns ju också en del ibland er som är bra. Nu är det nog bäst att jag går, innan jag säger för mycket” .

På tisdag kväll sammankallar fackföreningen medlemmarna till ett extramöte i Burgårdens gymnasiums aula. Fackföreningsmötet avslutas. Därefter börjar man ett strejkmöte. Efter tre timmars debatt beslutar en överväldigande majoritet av de ca 800 närvarande arbetarna att fortsätta strejken. Under mötet går en av arbetarna upp i talarstolen och håller ett brandtal, som kom att ha stor betydelse för kampens fortsatta inriktning. Huvudfienden är denna gång varken tjänstemän, förmän eller fackförbund utan SAF och Redarföreningen. Under hela mötet hålls pressen effektivt utanför. En strejkkommitté på 20 man väljs; 4 arbetare från vart och ett av de fem väntrummen. En presskommitté tillsätts.

Under dagen har sympatitelegram börjat strömma in. Något som fortsätter under hela strejken.

Onsdagen den 12 november

Strejkkommittén beslutar om strejkens målsättning: de suspenderade kamraterna ska vara i arbete innan strejken avbryts. Vidare kamp mot vidriga arbetsförhållanden och mot § 32.

De ca 200 blixtarbetarna solidariserar sig under onsdagens lopp med hamnarbetarna och lägger ned jobbet. De väljer kontaktmän till strejkkommittén.

Torsdagen den 13 november

Sympatibevis i form av penninggåvor börjar strömma in. Kassör och två revisorer tillsätts. På förmiddagen försöker strejkbrytare köra ombord två lastbilar på det norska fartyget Høegh  Heron i Lundbyhamnen. Man lyckas hindra den ena av bilarna. Samtidigt försöker en kontorist med hjälp av besättningen att lossa fartyget Parisia vid Masthuggskajen. Vid anblicken av de strejkande arbetarna återvänder besättningsmännen snabbt till båten och även kontoristen ger så småningom upp. Klockan 18 anländer Atlantic Saga för att lasta containers. Ett 30-tal strejkbrytare, de flesta ungdomar, hade infunnit sig, men efter kort övertalning lyckas 40 arbetare förmå dem att lämna hamnen. Ett nytt försök görs senare på kvällen med hjälp av däckspersonal. På kajen står bl a några hundra volvobilar som skall till USA. Arbetarna lyckas få kranskötaren att inse det olagliga i att använda okunnig däckspersonal. Kranskötaren ringer sin fackförening och får beskedet: ”Gör inget som inkräktar på stuveriarbetarnas jobb”. Samma uppmaning riktas till förmännen från deras fackförening.

En Skellefteå-firma försöker genom lögn få ut en last med matfett till England. Firman önskar få partiet sänt tillbaka till fabrikören för att det inte ska förfaras och arbetarna tillåter det. När det sedan visar sig att den egentliga avsikten är att frakta lasten till Halmstad för vidare färd till London, stoppas hanteringen. Firman kommer att åtala de berörda arbetarna för egenmäktigt förfarande.

En platåvagn lastas i Göteborg och kör till Halmstad för att där lossa ett omdirigerat fartyg. Några arbetare följer spontant efter till Halmstad, och efter diskussioner med hamnarbetarna där vägrar även dessa att ta befattning med godset. Platåvagnen återvänder sedan till Göteborg.

Även hamnarbetarna i Malmö låter meddela att de inte tänker befatta sig med omdirigerade båtar från Göteborg. Förhandlingar om solidaritetsaktioner inleds med arbetarna i Uddevallahamnen. Vid Tor Line-terminalen misslyckas några förmän med att lasta fartyget Tor Hollandia. Båten lämnar Göteborg utan de 40 containers som skulle varit med.

På kvällen lastar personal från Volvo fem lastbilar fulla med fälgar vid Tor Line-terminalen. Då en strejkande arbetare försöker ta sig in på området hotas han till livet. Vid utfarten blockerar 60 arbetare vägen genom att bilda kedja. Stämningen är mycket laddad. ”Kör över oss om du törs” ropar en av de strejkande. En tjänsteman på Volvo försöker pressa sig igenom muren av arbetare.

Dessa fälgar behövs för att hålla produktionen igång på Volvo. I detta läge ingriper polisen, som framhåller att man är där endast för att undvika våldsamheter. Vid 23-tiden släpper arbetarna igenom de 5 lastbilarna.

Fredagen den 14 november

Cirkulär från arbetsledningen går ut till förmännen. De uppmanas infinna sig vid Tor Lineterminalen och där anteckna alla arbetare de känner igen och extra noga kontrollera vilka som försöker stoppa strejkbrytare. Lossningen av Tor Anglia stoppas trots detta. Under eftermiddagen lastar två långtradarchaufförer, anställda vid Linjebuss, själva sina bilar med frukt som ska till Nynäshamn. Enligt pressuppgifter tar Linjebuss kontakt med polisen och 130 poliser hålls i beredskap. Linjebuss återtar dock sin begäran att få polishjälp. Lastbilarna förblir kvar i hamnen.

Lördagen den 15 november

På morgonen kommer fartyget Saga in från London. De strejkande arbetarnas uppslutning är stor, och inga försök görs att lossa båten. På eftermiddagen försöker Volvo göra en kupp mot de strejkande arbetarna. Fem personbilar kör i hög fart ombord på en av Svenska Lloyds båtar i Skandiahamnen. Chaufförerna avlägsnar sig snabbt i väntande taxibilar. Efter långa diskussioner ger rederiet arbetarna tillstånd att köra av lastbilarna igen.

VPK i Göteborg startar bössinsamlingar på stan.

Söndagen den 16 november

De strejkande arbetarna är ute på sina respektive väntrum för att bevaka sina intressen.

Måndagen den 17 november

De två suspenderade åter i arbete. Arbetarna återupptar arbetet.

Tisdagen den 18 november

Fackföreningen har avdelningsmöte. På mötet föreslås att man ska kräva förhandlingar med arbetsgivarna om personalpolitiken och fast månadslön samt att äldre tvister ska avklaras innan förhandlingar upptas om nya prissättningar.

Läs mer i följande böcker:
Ragnar Järhult, Nu eller aldrig, En bok om den nya strejkrörelsen, Liber, 1982
Steg för steg, Om stuveriarbetarnas fackliga kamp, Ordfront, 1974
Hamnarbetarstrejken i Göteborg november 1969, Zenit Småskrifter 4, 1969

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.