Från en ringa början har den utvecklat sig till ett för nordiska förhållanden betydande dagblad; detta icke blott såsom politiskt och litterärt organ utan ock såsom den mest anlitade annonstidningen i västra och södra Sverige.
Tidningens födelse faller under den fria prässens första lysande tid i vårt land. Den började utgifvas år 1832, alltså två år efter det, att Lars Hierta startat sitt Aftonblad, och den stod efter någon tid inordnad i den frisinnade
prässens fylking.
Dess första nummer, ett litet kvartblad, gaf föga aning om dess blifvande omfattning. Detta nummer innehöll uteslutande handelsnotiser och sjöfartsmeddelanden. Egendomligt nog bar det första själfständiga numret af Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, som utgafs den 7 April, N:o 15. Men detta härledde sig däraf, att redan dessförinnan hade 14 nummer af tidningen — i afvaktan på hofkanslärens tillståndsbevis — utgifvits såsom bihang till ett litet piggt half-veckoblad, Götha Runor (utgifvet sedan December 1831 af gvmnasieadjunkten P. D. Lomberg), hvilket blad rätteligen kan betecknas som Handelstidningens politiska moderorgan.
Den första utgifvaren af Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning var
handelsbokhål-laren, sedermera grosshandlanden Måns Prytz (född 1802, död 1874) af en gammal göteborgssläkt, väl ansedd och befryndad med Göteborgs främsta köpmannafamiljer. Så var Prytz svåger till den konservative kommerserådet Olof Wijk, men i motsats till denne af ett afgjort frisinnat eller, som det då hette, rabulistiskt kynne.
Prytz’ af sikt var till att börja med att vid sidan af de allmännare bladen (Göteborgs Dagblad 1828—1838, Göteborgs Allehanda 1774—1843 och Götha Runor 1831—32) utgifva ett fackblad i handel och sjöfart till tjänst för vänner i handelskåren. Men det dröjde icke länge, innan Prytz’ politiska åsikter började framträda i tidningens spalter.
Det första märkliga uttrycket för tidningens politiska hållning var redaktörens försvar för den satiriska transparent — ett utsvultet Göta Lejon mellan årtalen 1809 och 1832 — hvarmed han, ”anbefalld att illuminera”, firade Karl Johans besök i Göteborg. Eftersom ”handelsunderrättelser tillåta utrymme”, så innehöll tidningen ett och annat härom. Då Götha Runor med år 1832 upphörde att utgifvas, kallades Handelstidningen med nyår 1833 — ”Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning med obegränsadt innehåll.”
Dock gick det icke just så bra för det unga dagbladet, utan under åren 1834 till 1844 utkom det endast tre gånger i veckan. Under denna tioårsperiod måste tidningen emellertid stundom skifta namn till följd af indragningsmaktens ingrepp.
Första gången den indrogs var i Maj 1836, då den ersattes med ‘‘Götha Runor“, men redan i Juli samma år föll denna för hofkanslärens bud; den ersattes i sin tur af Göteborgs nyare Handels- och Sjöfarts-Tidning; 1837 af Göteborgs fjärde och femte Handels- och Sjöfarts-Tidning; 1838 af den sjätte samt 1844 af den åttonde och nionde.
Under alla dessa år var Prytz tidningens hufvudredaktör, dock med hjälp af mera litterata pennor. Under första tiden stodo adjunkten Lomberg och konstvännen, grosshandlanden Adolf Wohlfahrt honom bi. Bland politiska korrespondenter märktes främst Gustaf Hierta, en af landets främsta politiska pennor, I. P. Theorell och Victor Althén. År 1842 inträdde magister Carl Johan Lindskog, f. 1814, d. 1883, i tidningen och var under en följd af år en förträfflig utrikesredaktör. En annan litterär medarbetare var J. M. Rosén.
Med år 1844 blef tidningen åter daglig, och nu blef den bekante skriftställaren och skalden C. M. Ekbohrn en af tidningens flitigaste pennor. Hufvudledare var alltjämt Måns Prytz, ända till dess han mot slutet af 1848 för 14,000 rdr banko sålde tidningen till dendriftige. mångsidigt värksamme tidningsredaktören och folktribunen från Jönköping, den radikale kamrer Johan Sandwall, f. 1814, d. 1867. Denne var en man med storslagna men äfven mycket svaga sidor och var vid denna tid en af de mest bemärkte bland den svenska pressens män, som hissat rödt banér.
Sandwall återgaf tidningen dess ursprungliga namn, Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Den stod nu på yttersta vänsterflygeln, bl. annat bekämpande de ”grå” Aftonblads-liberalerna, och väckte allmän uppmärksamhet i landet. Den nämndes såsom ”näst Aftonbladet Sveriges inflytelserikaste tidning” och vann en för sin tid betydande spridning icke blott inom utan ock utom Göteborg.
Emellertid var Sandwalls ekonomi betänkligt rubbad; och då han för att ordna sina affärer för någon tid lämnade staden, år 1850, blefvo Prytz och en del af redaktionsmedlemmarne ängsliga och började utgifva Göteborgs åttonde Handels- och Sjöfarts-Tidning från annan officin.
Då Sandwall hemkom, fortsatte han emellertid utgifvandet af sitt blad; och under en månads tid hade Göteborg två ”Handels- och Sjöfarts-Tidningar”, till dess att Prytz måste sluta med utgifvande af sitt blad.
År 1851 nödgades emellertid Sandwall — då en många år tidigare, i Jönköping begången förseelse var på väg att blifva bekant — fly till Amerika, där han senare med heder deltog i frihetskriget och intog en aktad ämbetsställning.
Bland medarbetare i Handelstidningen under Sandwalls tid, före skismen 1850, var den unge Viktor Rydberg, som följt honom till Göteborg från Jönköping.
Efter Sandwalls flykt bildade två af tidningens ledande krafter, Lindskog och J. M. Wimmerstedt jämte M. Prytz, som återinträdt, år 1851 ”Handelstidningens aktiebolag”. Wimmerstedt lämnade dock snart tidningen, och efter ett kort interregnum fann denna sin chef i den man, som mer än någon annan gifvit bladet sin prägel: S. A. Hedlund, hvillken förut varit medarbetare i hufvudstadspressen och i Örebro Tidning.
Då Hedlund den i Oktober 1852 öfvertog hufvudredaktörskapet i Handelstidningen, öppnades därmed en nya era för det då 20-åriga organet; och under inemot ett halfsekel stod hans namn i spetsen för bladet, ehuru ohälsa hindrade honom att under det sista årtiondet af sitt lif taga lika värksam del i ledningen af bladet som förut.
Sin alldeles särskilda betydelse ägde Hedlunds publicistiska värksamhet för de kommunala ärendena, i hvilka han tog liflig andel. En god del af hans värksamhet i detta hänseende inföll under en utvecklingsperiod af största betydelse för Göteborg. Då han bosatte sig där, var staden på väg att från en medelstor stad utveckla sig till ett samhälle af stora mått; och å många områden blef Hedlund fjädern i urvärket, som dref saken framåt.
I följd med samhället växte hans tidning; den fick allt större mått, den fick allt större betydelse. Han skötte den på patriarkaliskt vis och hann knappast att lägga märke till, huru förhållandena växte och ändrade sig, och huru hans redaktionspersonal blef allt större. Denna personal såg i honom en oförliknelig chef.
Sedan Prytz år 1857 sålt sin del i tidningen, bildades samma år firman Hedlund & Lindskog, som öfvertog densamma. År 1858 bildades ett nytt ”Handelstidningens bolag” på 300 aktier, som till största delen innehades af de båda hufvudägarne: tidningens hufvudredaktör Hedlund och dess ekonomiedirektör Lindskog. År 1874 förändrades detta bolag till Göteborgs Handelstidnings Aktiebolag på 405 aktier, hvilket antal år 1880 ökades till 425, hvardera å 1,000 kronor. Större delen af de nya aktierna lämnades till dåvarande medarbetare i tidningen.
Bland medarbetare under Hedlunds tid märkes Viktor Rydberg, som år 1855 återinträdde i tidningen och stannade där som fast medarbetare till år 1876. Bland alster af Rydbergs penna, som voro synliga i tidningens spalter, må nämnas ”Fribytaren på Östersjön” och ”Den siste athenaren”. Rydberg var äfven under en följd af år tidningens utrikesredaktör.
Andra märkligare medarbetare från denna tid voro J. Philipson, f. 1836, d. 1891, och Mauritz Rubenson, medarbetare från 1865, vida känd som ”Handelstidningens flygande korrespondent”. Han var född 1836 och dog 1899. Vidare Sigfrid Nyberg, f. 1829, d. 1885.
På 1870-talet inträdde tvänne yngre krafter, som kommo att intaga en framstående ställning i tidningen, nämligen S. A. Hedlunds brorson, Henrik Hedlund, f. 1851 och fast medarbetare från år 1873. Han arbetade på den politiska afdelningen, under det att den andre af desse unge medarbetare, Karl Warburg, f. 1852, tillfällig medarbetare från 1872 och fast anställd 1877, företrädesvis ägnade sig åt tidningens litterära afdelning, men därjämte flitigt medvärkat äfven inom den politiska.
Under 1880-talets förra del räknade tidningen äfven som medarbetare redaktör A. V. Södergren, f. 1848. Senare under samma årtionde inträdde i redaktionen bland andra Alfred Jensen, f. 1859, och Edvin Tengström, f. 1859, d. 1901.
År 1895 nedsattes tidningens pris betydligt: från 1o-öres blad blef lösnummerpriset 5 öre; prenumerationspriset sänktes till 12 kronor och 1902 ytterligare för landsorten till 9 kronor. Dessa nedsättningar hafva medfört en väldig ökning i upplagans storlek och spridning. Den utgör nu 16,000 exemplar under vanliga dagar och öfver 32,000 under lördagar. År 1896 börjades utgifvandet af Handelstidningens Veckoblad, som nu utgår med två nummer i veckan, och som vunnit betydande spridning.
År 1896 blef Henrik Hedlund ansvarig utgifvare af tidningen och efter S. A. Hedlunds död år 1900 tillika dess hufvudredaktör.
Handelstidningens aktiebolags nuvarande styrelse utgöres af hrr Torsten Hedlund, ordförande, Carl Erikson, ekonomiedirektör, redaktör Henrik Hedlund, professor Karl Warburg och herr Manne Hammarberg. Öfriga fasta medarbetare äro f. n.: hrr John Bratt, från 1889, d:r John Atterbom, d:r Sigurd Hansson, Hj. A. Lönnroth, från 1889, Carl Ramberg, tillika utgifvare af middagsbladet ”Göteborgstidningen”, J. Cnattingius, N. Siösteen, E. Strömer, P. A. Strandberg, Gustaf Christenson, T. Karling och H. Dahlqvist samt Stockholms-afdelningen hrr J. G. Christensén och H. Leander.
Därjämte medvärka ett stort antal korrespondenter och tillfälliga medarbetare på skilda områden enligt tidningens gamla traditioner att lämna vidt utrymme åt dylika bidragande krafter.
Nämnas må bland dessa: Emil Svensén, Alfred Jensen, Gustaf Siösteen, Fritz Henriksson, E. Sjöstedt, Thore Blanche, Kristian Dahl, André Liitken m. fl, samt ett stort antal framstående vetenskapsidkare på skilda områden.
Göteborgs Handelstidnings Aktiebolag äger sitt eget boktryckeri sedan tidningens första tid. Boktryckerilokalen har flyttats flere gånger och i mån af tidningens vidgning till format och spridning upprepade gånger tillökats.
Handelstidningen är af så gammalt datum, att hon varit , med om flere olika typografiska skeden. Först trycktes den för hand, sedan i s. k. enkelpräss, därefter i mera hastiggående dubbelpräss med fram- och återgående rörelse; numera tryckes tidningen i tvänne rotationsprässar, hvilka hvardera äga en tryckningskapacitet af intill 12,000 exemplar i timmen.
Förr måste hvarje tidningsnummer vikas tillsammans för hand och räkningar företagas i expeditionen exemplar efter exemplar; nu utkastas tidningsnumren färdigvikna och räknade i vissa buntar direkt ur prässarne.
Det gamla, mekaniska systemet af fram- och återgående rörelse har vid de modärna tidningsprässarne utbytts mot roterande rörelse; papperet inmatas direkt från rullar i prässen, ej som förut för hand och ark för ark.
En hel revolution innebar öfvergången från det äldre till det modärna trycksystemet. Tidningsprässens möjligheter till spridning i de breda samhällslagren hafva vidgats; prisbilliga tidningar hafva skapats för att tillfredsställa en allt mera läsintresserad allmänhets dagsbehof.
På stilsättningens område har en ej mindre revolution inträffat, i det att den gamla handsättningsmetoden i hög grad aflösts af maskinsättning. Sättningsyrket har härigenom förändrat natur, i det att handsättningskunskap ej är af nöden för ernående af skicklighet i maskinsättning. Detta måste gifvetvis invärka på förhållandena inom det typografiska yrket i allmänhet och snart förändra hela detta yrkes fysionomi, hvad tidningarnas frambringande angår. Våra bilder ur handsätteriet och maskinsätteriet visa bjärt den stora typiska skillnad, som de modärna uppfinningarna framkallat. Än större förändringar torde ej vara långt borta.
Handclstidningens Boktryckeri utför också annat arbete än vanligt tidningstryck, äfven om detta slags tryck måste utgöra detta boktryckeris hufvudsakliga värksamhet, ty utom den 8-spaltiga, ofta med stora bilagor försedda ”Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning” tryckas tidningarna ”Handelstidningens Veckoblad” tvänne gånger i veckan och ”Göteborgstidningen”, daglig middagstidning. Detta andra slags tryck består i utförandet af böcker och s. k. accidensarbete.
Boktryckeriet disponerar öfver den största arbetspersonalen inom yrket i Göteborg.
Göteborgs Handelstidnings Aktiebolag kan glä ija sig åt ett särdeles godt förhållande mellan aktiebolaget som arbetsgifvare och den sU .’a redaktions-, ekonomi-, expeditions-, sätteri- och tryckeri personalen.
Ett synnerligen vackert uttryck har detta goda förhållande tagit sig vid de frukostmiddagar, hvartill bolaget brukat inbjuda hela sin personal, medarbetare och representativa personer från staden. Det växlades då obligatoriska tal mellan representanter för de ”olika våningarna” — i första våningen af bolagets byggnad, som afbildas å första sidan i denna uppsats, är nämligen tryckeriet förlagdt, i andra våningen sätteriet och i tredje våningen redaktionen — och många vackra tankar fördes då fram, som vittnade om, att alla kände sig i hög grad samhöriga med och beroende af hvarandra.
Vackrast var dock den oförställda hyllning, som ägnades åt den gamle Hedlund, hvilken då brukade hålla ett af sina stora och spirituella tal, alltid lika nya, men ständigt med samma vackra innebörd och grundtema: mänsklighetens framåtskridande och prässens betydelse för detta stora mål. ”Länge torde det väl dröja”, yttrar Viktor Rydberg, ”innan denna öfvertygelse hunnit genomtränga hela vårt släkte och inom detsamma gestalta sig till en lefvande, fast och innerlig tro på en framtida högre bestämmelse, till en regulator i samhällsförfattningarnas ordnande, i uppfostringsväsen det,i de
religiösa förhållandena och folkens umgänge inbördes”. Men äfven om Hedlund delade denna åsikt, tviflade lian aldrig, att den tidpunkten skulle komma.
Det är ock i denna riktning, som Handelstidningen alltid blifvit ledd; och den har under sin sjuttioåriga värksamhet aldrig svikit framåtskridandets fana. I själfva värket har den ock åt alla håll värkat befruktande, icke blott inom hvad man skulle kunna kalla det rent hantvärksmässiga i yrket, utan kanske i ännu större grad inom det vetenskapliga. Ty Handelstidningen har i vårt land utvecklat något, som förut icke fanns, nämligen den litterära essay ismen; och under denna har den sammanfört allt, hvarföre ock intet mänskligt varit den främmande. Teologiska, juridiska, finansiella, språkliga, empiriskt-vetenskapliga, socialpolitiska och andra spörsmål, liksom frågor rörande näringarna — allting har varit och är föremål för uppsatser från kompetent håll, alla så skrifna, att de lätt kunna uppfattas, diskuteras och begrundas.
Tidningen har sålunda numera faktiskt blifvit, hvad den kallade sig, när Götha Runor upphörde: ”Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning med obegränsadt innehåll”.
Ett svar på ”Ramm om Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning”