Karl XII, Madagaskar, Göteborg och kapare

Ett av de märkligaste utslagen av 1710-talets svenska kaparpolitik gentemot fientliga flottor var planen att dra in några av jordklotets mest fruktade sjörövare, piraterna på Madagaskar, i kriget på Sveriges sida.

I maj 1714 erbjöd sig över 1 400 sjörövare på den afrikanska ön att, mot ersättning, ställa en flotta bestående av 25 skepp till Sveriges förfogande. De erbjöd också möjligheten för Sverige att skapa en koloni på Madagaskar. Förmedlaren av erbjudandet, piraten Samuel S:t Léger, blev senare en av den västsvenske kaparredaren Lars Gathenhielms främsta kaptener. Piraterna var intresserade av statligt beskydd – de ville inte råka lika illa ut som sjörövarna nyligen gjort i Västindien, när de statliga flottorna blivit allt större och farligare – och uppfattade Sverige som en lämplig skyddsmakt. 1716, när de tröttnade på att vänta, erbjöd de istället sina tjänster till Danmark. Eftersom danskarna sade nej övergick erbjudandet än en gång till Sverige, som nu hade ett ypperligt tillfälle att dels få piratbosättningarna på Madagaskar som koloni, dels få en piratflotta till Göteborg, Marstrand eller Kungsbacka.

Vid nyåret 1717 började de svenska myndigheterna under baron von Görtz förhandla med en man som kallas William Walton i en del svenska framställningar om förhandlingarna och som också kallas piraternas ledare. Han verkar dock ha varit redare, köpman och slavhandlare i New York:

For more than a hundred years the Walton family of merchants held the first place among the shipping magnates of New York City. The Waltons were of English origin, and probably came from the County of Norfolk. Two families of the name appear at about the same period, the one in New York, the other in Richmond County, Staten Island.

In the New York branch of the family the name William was carried through a full century. The first William Walton of whom mention is made, was born in the latter part of the 17th century, about 1665. In 1698 he was admitted a Freeman of the City, and in the same year he married Mary Santford. In the census of 1703 he is recorded as the head of a family, composed of ”1 Male, 1 Female, 2 Children, and 1 Negro”. His name appears upon the list of subscriptions towards finishing the steeple of Trinity Church in 1711.

On October 13, 1712, Andrew Faneuil, Charles Crommelin, Abraham Van Hoorn and William Walton, merchants of New York and owners of the sloop Swallow, petitioned Governor Hunter for leave to convoy French prisoners to the French West Indies, under a flag of truce. In 1717 and 1721, Walton imported hundreds of slaves in partnership with Nathan Simson of New York and Richard Janeway of London.

Han tycks bland annat ha importerat av slavar från Madagaskar år 1717 och 1721. Det sistnämnda året med skeppet Crown Galley som han hade ihop med Richard Janeway. Slavar från Madagaskar arbetade både i New York och på fartyg då de ofta var erfarna sjömän som tagits av pirater i Indiska Oceanen med bas på Madagaskar. En av Waltons slavar i New York deltog i slavupproret i staden år 1712. Som affärsman i New York hade han troligen också ekonomiska intressen i piratverksamhet i  Indiska Oceanen.

På sommaren 1718 var det mycket nära att de svenska förhandlarna kommit överens om ett avtal med pirater på Madagaskar via två män vid namn William Morgan och Jean Monnery som kom till Strömstad i juni 1718. Det blev aldrig något avtal, sannolikt på grund av att Karl XII dog. De två männen hade i verkligheten inga kontakter på Madagaskar och hade aldrig satt sin fot där. De verkar inte heller ha haft nån koppling till de personer som det tidigare bedrivits förhandlingar med.

En av planerna gick ut på att bygga en helt ny sjörövarstadsdel i Göteborg, i Majorna (där Karl Johans kyrka ligger idag). I ytterligare ett decennium umgicks svenskarna med planer på att kolonisera Madagaskar, och inte förrän 1728 skrinlades planerna slutgiltigt. Då hade också en vädersåg anlagts på den mark där piratstaden eventuellt skulle ha anlagts.

En annan plan var att piraterna skulle få bosätta sig i Marstrand.

Madagaskarplanerna fortsatte dock under åren 1719-1722 med Ulrika Eleonora som regent och senare under Fredrik I.

William Morgan utsågs formellt till svensk guvernör på Madagaskar men han åkte aldrig dit utan uppehöll sig i Frankrike.  Han hade två fartyg i hamnstaden S:t Malo i Normandie, men fick problem med de franska myndigheterna, som till slut tvingade honom att sälja dem för underpris. Han sände då sin systerson Andrew Galloway till England för att köpa in två nya fartyg. Han lyckades komma över två bestyckade fregatter, den ena med 52 och den andra med 26 kanoner.

En stor finansiell katastrof inträffade dock i London då det så kallade Söderhavskompaniet visade sig vara en spekulationsbubbla och kollapsade. Hundratals förmögenheter försvann. En av dem som drabbades var Colin Campbell som senare skulle grunda det svenska Ostindiska Kompaniet. Morgan sade sig ha förlorat 800 000 pund i härvan och hade därför ingen möjlighet längre att satsa egna pengar i Madagaskarprojektet.

Två av kungliga flottans fartyg plockades ut och döptes till Snälle Löparen och Fortuna. Ny svensk chef för hela expeditionen blev generaladjutanten Carl Gustaf Ulrich. Med sig skulle han ha kommissarie Johan Friedrich Osthoff, överste Fredrik Christoffer Seebach, båda vänner till Morgan. Vidare medföljde generalguvernementsfiskal Lars Ljungfelt. Kapten på Fortuna var Anders Larsson.

Med Morgan kom ett skepp, som även det hette Fortuna och ett som hette Frederic och ägdes av Osthoff och just då låg i Amsterdam. Där blev det dock liggande, för Osthoff hade tvingats lämna fartyget som säkerhet för ett lån. Dessutom skulle de två fregatterna som Morgans systerson Galloway skaffat i England vara med. De hette Revolution och Lady Mary.

Väl i Cadiz på hösten 1721 där Ulrich sammanträffade med Galloway stod det klart att Morgan och Galloway saknade pengar och dessutom tillstötte en massa problem och det hela rann till slut ut i sanden. Mycket tyder också på att det hela bara var en täckmantel för svenskt deltagande i en jakobitisk invasion i Skottland som också den rann ut i sanden.

Andra källor:

  • Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan, kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, 2006
  • Herman Lindqvist, Våra kolonier, de vi hade och de som aldrig blev av, 2015

Ett svar på ”Karl XII, Madagaskar, Göteborg och kapare”

  1. Hej Anders. Ett avtal skrevs mellan Morgan och Karl XII. Det finns i Riksarkivet. Jag har själv en kopia men tror den är på Madagaskar. Vore intressant att träffa dig. Jag bor i Hallstahammar men är ofta i Tamatave på Madagaskar. Har planer på att skriva någon form av historisk roman om detta. Mitt tel är 0706214217. Mvh, Göran Johansson

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.