Ar 1810 hade Napoleon I utfäst ett pris på i million francs, som skulle tilldelas uppfinnaren af en linspinningsm askin. Efter mödosamma ansträngningar lyckades det en fransk tekniker Girard att framställa en sådan, men belöningen uteblef, emedan Napoleon ej längre var vid makten, när uppfinningen kunde afprofvas.
I Sverige hade linnetillverkningen sedan midten af 1700-talet spridt sig till alla landets delar icke minst på grund af det premieringssystem, som af rikets ständer införts och genom en kgl. förordning den 17 januari 1740 lagstadgats; ännu på 1850-talet förekommo premieringar. Om tillverkningssättet torde man bäst kunna döma genom följande citat från dansken Rawert, som 1847 på officiellt uppdrag studerade Sveriges näringsförhållanden. ”Kvinnor, som väfva,” säger han, ”stiga upp kl. 3, ja äfven kl. 2 om natten och arbeta till kl. 9 om aftonen; de äro mycket belåtna när de kunna förtjena 10 skill. rgs. dagligen.” Tillverkningen var sålunda ren hemslöjd.
I det åren 1859—62 utkomna planschverket ”Götheborg med omgifningar framstäldt i taflor” läses en beskrifning öfver Almedahls fabrik, hvari yttras: ”då i våra dagar fördelarne af lingarnets och linneväfnaders åstadkommande med tillhjälp af maskiner småningom gjorde sig kända äfven i Sverige, voro åtskilliga företagsamma män betänkta på att från England anskaffa linspinningsmaskiner och väfstolar. Herr H. H. Wesslau var en ibland de första, som i vårt land för fabricerande af linneväfnader gjorde tillämpning af mekaniska väfstolar.”
Denne Hans Henning Wesslau anlade år 1840 ett mindre jacquard- och drällväfveri i Göteborg, hvars tillverkningar vid 1847 års exposition af svenska slöjdalster i Stockholm omnämdes med loford och vunno ett sådant anseende, att Wesslau redan 1846 beslöt sig för att inköpa Almedahl för att där anlägga ett större fabriksetablissement. Härmed var linnetillverkningen för första gången kommen in bland storindustrien i vårt land.
Å Almedahl hade i slutet af 1830-talet anlagts ett färgeri och blekeri, hvilken rörelse nu öfvertogs af Wesslau, som först anordnade ett appreturverk och linspinneri samt sedermera väfveri och blekeri. Tillverkningen, som fabriksmässigt tog sin början år 1848 under Wesslaus ledning, gick så framåt, att man såsom särskildt anmärkningsvärda är 1855 åberopade följande uppgifter öfver fabrikens produktion: ”linneväfnader 192.219 alnar och 6.941 stycken, i värde uppgående till 94.268 rdr, samt därjämte en tillverkning af 158.786 skålp. lingarn och lintråd, värderad till 177.707 rdr. eller tillsamman taget ett tillverkningsbelopp i värde uppgående till 271.975 rdr.” Härförutom meddelades, att arbetslönen för färgning och blekning vid fabriken uppgick till 53.480 rdr. .
Anläggningen hade redan år 1850 öfvertagits af ett bolag med Wesslau, T. Hammarén och C. J. Kjellberg till delägare. År 1856 öfverläts rörelsen på Almedahls Fabriks Aktiebolag, för hvilket Kgl. Maj:t den 3 april s. å. fastställde ordning; aktiekapitalet var 600.000 rdr fördeladt på 100 aktier. Bolagets förste disponent vardt J. G. Bratt. År 1858 öfvertogs disponentbefattningen af Johan Georg Busck, hvilken är den som fört Almedahls fabriker fram till deras nuvarande ledande ställning. År 1858 nedbrann etablissementet i grund, men reste sig ånyo och beskrifves i ofvannämde planschverk såsom då bestående af 11 större och mindre byggnader, de fleste uppförda af sten; vid de olika arbetena sysselsattes år 1860 omkr. 200 personer. Såsom särskildt anmärkningsvärdt anföres ock att fabriken hade ett eget gasverk för 250 lågor.
Under den långa tid disponent Busck haft ledningen om hand har fabriken icke blott gått framåt, utan städse med omsorg bevarat det anseende för förstklassig tillverkning, som den förvärfvat sig. Vid 1851 års utställning hade Wesslaus anläggning fått ”belöningsmedaljen i silfver”; under den senare tiden har fabriken vunnit höga och högsta utmärkelser, hvar den täflat, och fackmän hafva lofordat fabrikationen, hvars alster fullt motsvara de bästa utländska; synnerligast i fråga om duktyg står Almedahl högt.
År 1894 ändrades bolagsordningen och aktiekapitalet ökades till 900.000 kr. fördelade på 300 aktier; den 1 juli 1900 öfvertogs den egentliga ledningen af den storartade anläggningen af ingeniören John Busck, förut kontorschef vid fabriken.
Antalet af de vid fabriken anställda arbetarne utgör numera omkr. 500,
tillverkningsvärdet för de olika fabriksafdelningarne (linspinneri, bomulls- och linneväfveri, blekeri-och appreturverk, segel- och bindgarnstillvcrkning, bandfabrik) uppgår till 1.200.000 kronor. Spinneriet har c:a 4.100 spindlar och väfveriet c:a 170 väfstolar, med och utan jacquardmaskiner.
Särdeles anmärkningsvärd är den omsorg fabriken ägnat sin talrika arbetarepersonal. Redan Wesslau hade låtit uppbygga arbetarebostäder samt anlagt en fri skola för arbetarnes vid fabriken barn; sedan dess har fabriken fortsatt med uppförandet af bostäder för sina arbetare, som nu till stor del bo i bolagets egna trefna lägenheter. Alla arbetare åtnjuta fri läkarevård och medicin samt äro olycksfallförsäkrade på bolagets bekostnad. Dessutom finnes dels en af bolaget bildad och underhållen pensionskassa för arbetarne — f. n. 45.000 kr. — och dels en af bolaget och arbetarne gemensamt bildad och underhållen sjuk- och begrafningskassa — f. n. 17.000 kr.
Vid ett besök i fabriksanläggningarne föres man först till stora spinneribyggnaden, den äldsta af samtliga byggnaderna i fabriken, med en golfyta af tillsammans c:a 4.000 □-m. Första våningen innehåller häcklings- och kardrum, där linet och blånorna undergå sin första behandling. Sedan linet här maskinhäcklats, föres det till handhäcklingsrummet, där en omsorgsfull häckling för hand verkställes, så att linet blir fullständigt fritt från s. k. blånor och skäfvcr. Linet är nu färdigt för spinning och föres upp i spinnsalen N :r 1; här genomgår det sträck- och slubbmaskiner, för att fibrerna skola blifva utsträckta och fullt parallella, och här försiggår äfven spinningen af det s. k. torrspunna garnet, som mest användes till fiskredskaps- och skogamer. Sedan det öfriga linet genomgått de ofvannämda sträck- m. fl. maskiner, föres det upp i spinnsalen N :r 2 eller den s. k. våtspinnsalen, där garnet under spinningen föres genom vatten. Sedan det därefter harfvats, torkats och bundtats, är det färdigt att antingen utsläppas i marknaden eller att inom fabriken genomgå ytterligare behandling, blekas, färgas eller förväfvas.
Väfveribyggnaden utgöres af trenne våningar och en vindsvåning, hvilken sistnämda inrymmer förberedningsmaskiner, såsom rull- och spolmaskiner, bommaskiner m. m.
Här göras garnbommarne färdiga för att sedan föras till de olika våningarna och inläggas i sina resp. väfstolar. I hvarje våning finnas för densamma nödiga spolmaskiner. Från väfveriet föras sedan väfnaderna till granskningsrummet, där hvarje stycke genomgås och möjligen uppkomna väffel anmärkas. Sedermera nedsändas väfstyckena till blekeriet och appreturen, hvarest de genomgå den slutliga blekningen och appreteringen, innan de utsändas i marknaden.
En af de mera invecklade och kostbara förberedelserna för tillverkningen af duktyg och andra faconerade väfnader är mönsterritningen och slagningen af de s. k. jacquard-mönsterkorten, af hvilka ofta till ett enda mönster kunna åtgå flera tusen, och har fabriken härför anställda flere mönsterritare.
Som man häraf finner, måste linet genomgå en stor mängd olika maskiner och behandlingar, innan det slutligen framkommer i marknaden som en färdig bordduk eller annan väfnad.
Kraften till samtliga maskiner tages från en af Lindholmens verkstad år 1900 inlagd ångmaskin om 500 HK.
Utom dessa för den egentliga fabrikationen begagnade lokaler och maskiner har fabriken egen reparationsverkstad samt elektriskt ljus- och gasverk.
Den svenska linneindustriens utveckling, hvilken i hög grad sammanhänger med Almedahls fabrikers verksamhet, visar under de senare åren glädjande siffror. Sålunda uppgå väfveriernas för linne- och hampväfnader tillverkningskvantiteter (i kg.) till följande belopp:
år 1896 — 595.945 kg-
,, 1897 — 683.124 ,,
,, 1898 — 887.063 ,,
,, 1899 — 907-153 ..
,, 1900 — 872.382 ,,
,, 1901 — 981.916 ,,
hvaraf framgår att år 1900 visserligen var ett dåligt år, men att 1901 visar en sådan ökning, att det föregående årets svaga siffror icke utöfvat någon farligare inverkan.
Vid spinnerierna hafva tillverkats följande kvantiteter linne- och hampgarn samt -tråd:
år 1896 — 908.999 kg.
,, 1897 — 1.027.815 ,,
,, 1898 — 1.102.635 ,,
,, 1899 — 1.101.187 ,,
,, 1900 — 1.027.779 ,,
,, 1901 — 1.052.379 „
Ännu mer tydligt framgår den svenska ifrågavarande industriens utveckling därutaf, att införseln af linne- och hampväfnader utgjorde:
år 1896 — 526.156 kg.
,, 1897 — 555.340 ,,
,, 1898 — 597.575 ,,
,, 1899 — 680.425 ,,
år 1900 — 583.858 kg.
,, 1901 — 472.781 ,,
,, 1902 — 482.000 ,,
hvilket ju utvisar en tydlig och högst afsevärd minskning.
Det svenska linet är mycket berömdt för sin styrka och längd, glans och smidighet och fordomdags stod äfven linnetillverkningen mycket högt. Men importen var ändock betydande: år 1694 t. ex. förbjöds införsel af 50 slags lärfter, men tilläts för 32 slag. Så kom frihetstiden med dess nyvaknade intresse för manufakturer och handtverk: det svenska primalärftet (premielärftet) vardt vida berömdt och än i dag talas ju om hälsingelärft såsom någonting särdeles ypperligt.
Efter en tid af totalt förfall kom så linnetillverkningen till heders, i främsta rummet genom Almedahls sträfvan att bjuda en svensk vara af lika godhet med utländsk, hvilket understundom icke är utan risk, då den utländska konkurrensen i allmänhet inom textilindustrien och svnnerligast inom denna del af densamma gjort sig nogsamt känd.
För närvarande är den svenska linneindustriens hufvudsäte inom Göteborgs- och Bohuslän. Sammanför man nämligen för år 1901 uppgifterna öfver tillverkningens värde vid lin- och hampspinnerierna samt linne- och hampväfverierna, visar sig, att hela landets fabrikation beräknades till 4.007.825, hvaraf 1.807.450 kr. falla på de två fabrikerna inom Göteborgs- och Bohus län, men endast 1.180.771 kr. på samtliga fabriker inom Älfsborgs och Skaraborgs län.
Ett svar på ”Almedahls Fabriks AB”