Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Ekman & Co

Del 16 av 19 i serien 1800-talets handelshus

Firma som grundades 1802 av Gustaf Henrik Ekman, Nils-Fredrik Wahlberg och Gustaf Rudolf Prytz för att exportera järn. Den förstnämnde var vid tillfället också ägare av faderns, Peter Ekman III, gamla firma som främst exporterade sill och importerade salt och spannmål. Järnexporten dominerades vid denna tid totalt av John Hall & Co som år 1800 stod för över hälften av järnexporten. 1809 upphörde den äldre separata sillfirman. Järnuppköpen från bruken sköttes av Nils-Fredrik Wahlberg som dock lämnade firman 1807.

Samma år gick John Hall & Co i konkurs vilket lämnade utrymme för nya järnexportörer. Kontinentalblockaden innebar kraftigt minskad järnexport och samtidigt en koncentration på Storbritannien där Gustaf Rudolf Prytz hade goda kontakter. En ny marknad skapades dock, USA, och den skulle få allt större betydelse för den svenska järnexporten, dock inte för Ekman & Co, däremot för Joseph & Olof Hall, Alex. Barclay & Co, Olof Wijk & Co och Robert Dickson & Co. Ekman & Co kom istället att börja importera kolonialvaror som bomull, socker, kaffe och tobak.

Under den nya firmans först tid övertogs kontakterna med bruken av denna, också fortsättningsvis via Nils-Fredrik Wahlberg. Bland viktiga leverantörer kan nämnas Lesjöfors, Rämen-Liljendahl, Föskefors (ägt av Uddeholmsbolaget), Ransäter, Älgå och Gravendal. 1813 blev Ekman & Co ägare av Lesjöfors bruk.

Gustaf Rudolf Prytz var vid bildandet av firman också en stor redare. Det blev också Ekman & Co. och under perioden 1802-17 stod rederiverksamheten för 7-8% av firman omsättning. Företaget ägde bland annat fartygen Neptune, Hedvig, Aurora, Margaretha, Friheten, Penelope, Fortuna och Rosen. Men mellan 1817 och 1831 avvecklades rederiverksamheten successivt. Kanske som en följd av att Gustaf Rudolf Prytz lämnade firman år 1817 för att bilda en egen firma som senare blev Prytz & Wiencken. Gustaf Rudolf Prytz behöll dock hälften av Lesjöfors bruk men sålde år 1833 denna del till Gustaf Henrik Ekman. Vi den tiden var Lesjöfors bruk en lönsammare affär än firmans handelsverksamhet,

Under årtiondena fram till och med 1830-talet var Ekman & Co en marginell exportör av järn, verksamheten var i början främst fokuserad på företagets såg i Lilla Edet, bruket i Lesjöfors och egendomarna i Kilanda och Kviberg.

Det skedde också en uppdelning av järnhandeln så att vissa bolag tog hand om uppköpen från burken, ledande bland dem var Björnberg, Dickson, Barclay (men med en mycket mindre andel än vad som gällde själva exporten) och Renström. Carnegie tog emot ungefär lika mycket från bruken som de exporterade. På exportsidan dominerade Barclay, Wijk och Dickson.

Vid mitten av 1800-talet upphörde Wijk, Dickson, Barclay och Carnegie med järnhandeln och de ledande firmorna blev istället Ekman & Co, Sven Renström & Co, B.E. Dahlgren och C.Fr. Waern. Tudelningen av järnhandeln upphörde men istället fungerade flera handelshus bara som kommissionärer och/eller speditionsfirmor. Det senare gällde dock inte Ekman & Co.

När Gustaf Henrik Ekman lämnade affärerna år 1843 övertogs firman helt av sonen Janne Ekman som från 1837 hade varit delägare. Han började arbeta i firman 1831. Vid faderns död ärvde de tre sönerna, Janne Ekman, Gustaf Ekman och Carl Ekman Lesjöfors bruk.

Gustafsfors kom Gustaf Ekman, son till Gustaf Henrik Ekman, att leda den tekniska utvecklingen i svensk järnbruksrörelse genom att tidigt bidra till introduktionen och utvecklingen av lancashire-smidet i Sverige. 1838 köpte han också hälften av Gustafsfors bruk som samtidigt köpte Lennartsfors bruk. I slutet av 1830-talet behövde Lesjöfors utvidga sin råvarubas som dittills bestått av brukets egna egendomar samt Dalskarlsjöhyttans masugn, skogar och gruvor. Andelar köptes i gruvfälten i Långban, Persberg och Nordmark och dessutom köptes Långbanshyttans masugn. Från mitten av 1800-talet ökade produktionen av järn i Lesjöfors kraftigt och som ett resultat ökade också järnexporten i Ekman & Co.

Den tredje brodern, Carl Ekman, anställdes 1848 som förvaltare vid Finspångs bruk. 1851 köpte han sina första andelar i bruket och 1856 blev han ensamägare. Såväl Ekman & Co som Oscar Ekman i sockerbruksfirman D. Carnegie & Co stödde moderniseringen och rekonstruktionen av Finspångs bruk.

Viktiga leverantörer av järn till Ekman & Co blev vid sidan av de av familjen ägda bruken Finspång, Lesjöfors, Gustafsfors och Lennartsfors också många andra bruk och kring 1850 var de omkring 15 stycken, däribland Storfors, Svaneholm, Gammalkroppa, Ransäter, Fredriksberg, Hellefors, och Hofors med flera. Handelshuset ökade också exporten till USA från 1840-talet. 1850-1880 var Ekman den största järnexportören i Göteborg med undantag av enstaka år.

Från mitten av 1800-talet byggde firman återigen upp en rederiverksamhet genom segelfartyg och partrederier. Bland de fartyg de ägde dessa år fanns bland annat Amazon, Penelope, Oscar 1, Gauthiod och Marietta.

Efter 1880-talet minskade Ekmans järnexport, många mindre bruk lades ner och de stora företagen exporterade allt oftare sitt järn själva eller anlitade företag som mera var speditionsfirmor som Tycho Roberg, Carl Meyer, Jonsson Sternhagen & Co och A von Braun. 1911 sålde familjen Ekman också sina aktier i Lesjöfors AB och 1912 övertog familjen De Geer ägandet. Finspångs fick stark konkurrens från AB Bofors och verksamheten minskade

Finspång hade år 1880 mer än 5 000 anställda och var ett av Sveriges absolut största företag, Carl Ekman lämnade positionen som chef år 1893.

Vid Gustafsfors kom utvecklingen att bli en annan. År 1869 blev Johan W. Ekman, son till Gustaf Ekman, chef på Gustafsfors. 1871 beslutade ägarna Janne och Gustaf Ekman att lägga ner järnbruket och istället starta tillverkning av pappersmassa. 1873 bildades Gustafsfors Fabriks AB  med Janne Ekman som ägare av 2/3 och Gustaf Ekman samt Johan W. Ekman som ägare av resten. I företaget ingick Gustafsfors, Lennartsfors samt Krokfors sågverk. Massafabriken i Gustafsfors stod klar 1874, Skåpafors sågverk köptes från Baldersnäs AB år 1882 och Lennartsfors såldes 1885. Först 1881 var företaget lönsamt vilket ansträngde finanserns hos Ekman & Co som stod för kapitalet till massafabriken. I början av 1890-talet påbörjades också papperstillverkning vid Gustafsfors i mindre skala. Ekman & Co började i samband med detta att exportera massa och papper. 1908 sålde familjen Ekman Gustafsfors Fabriks AB till familjen de Verdier. Försäljningen av pappersmassan ombesörjdes dock även i fortsättningen av Ekman & Co.

1870 började Henrik E. Ahrenberg att arbeta i Ekman & Co och 1874 blev han delägare. 1873 anställdes Johan E Ekman, kusinbarn till Janne Ekman och 1891 då Janne Ekman lämnade firman blev han delägare. 1901 bildades en särskild avdelning för massa – och pappersförsäljning i firman. Ansvarig för denna blev Olof Kjellström, Senare skiljdes pappersförsäljning ut i en egen avdelning med Nathan Kaiser som ansvarig. Ahrenberg lämnade firman år 1908. Samma år flyttade kontoret till Västra Hamngatan 7.

Västra Hamngatan 7

Västra Hamngatan 7. Foto: Ankara. Licens: CC BY-SA 3.0

Åren 1901-16 deltog Ekman & Co i start eller förvärv av 16 olika massa- och pappersbruk. 1901 deltog de med 7,5% av aktiekapitalet i starten av Örebro pappersbruk. De fick också försäljningsansvaret för brukets produkter. Övriga delägare var  bl.a. Knut Bohnstedt, Carl Sahlin (Laxå bruk) och Gustaf Melin. 1916 blev Johan E Ekman styrelsordförande i AB Örebro Pappersbruk vars kapital också ökades. Därefter tecknade Ekman & Co 8% av aktiekapitalet i Öhrvikens Sulfit som startade 1906 och 30% i Nyhamns Sulfit AB som startade 1907. Johan E. Ekman blev styrelseordförande i bägge bolagen. 1911 deltog firman i bildandet av Lungaskog AB som anlade en massafabrik i Svenljunga. Denna såldes dock till AB Papyrus år 1916.

1910 övertog firman Eds Cellulosafabrik i  Gamleby i Småland, 1913 köptes Orrefors Bruks AB för skogens skull. Johan E Ekman ville egentligen inte ha glashyttorna men bestämde ändå att de skulle stats på kvalitetsglas. Glasbruket kom genom att anställa goda konstnärer och hantverkare att utvecklas till Nordens ledande konstglasbruk under 1920-talet. Några år efter köpet övergick ägandet i Orrefors från Ekman & Co till Johan E Ekman personligen. Vid hans död 1919 övergick ägandet och ledningen som det verkar till svärsonen Johannes Hellner.

År 1914 deltog firman i starten av Westerviks Pappersbruk som dock blev en dålig affär och gick i konkurs 1919. 1916 köpte firman sulfitfabriken i Bengtsfors var ägare Uddevalla Sulfit AB gått i konkurs året innan Ett nytt bolag, Bengtsfors Sulfit AB bildades med Ekman & Co som hälftenägare och familjen Lindstedt (Göta sulfitfabrik) som ägare av den andra hälften. Familjen moderniserades och byggdes ut 1919 vilket ledde till att Ekman & Co blev ägare av hela bolaget.

Bengtsfors Sulfitfabrik

Bengtsfors Sulfitfabrik

Förutom försäljningen för de massafabriker och pappersbruk som Ekman & Co var delägare i sålde de även för massafabrikerna Brusafors/Hällefors i Småland, Bäckhammar , Katrinefors, Konga, Rydö bruk, Hellefors (Västmanland) och Fredriksberg. De två sista ägdes av Hellefors Bruks AB. Vidare hade de hand om pappersförsäljningen från  Göteborgs pappersbruk, Munkedal, Frövifors, Klippan och ett stort antal mindre bruk. Det handlade främst om företag i södra Sverige. Ekman & Co engagerade sig därmed i skogsindustrin under en period när andra handelshus i Göteborg som Dickson, Röhss och Wijk lämnade den.

Firman deltog också i bildandet av flera rederier med trafik på avlägsna delar av världen.

1918 blev Oscar Kjellström delägare i firman som byggde upp en stor exportorganisation utomlands med dotterbolag i flera europeiska länder som Storbritannien och Frankrike. I Japan började Ekman sälja via handelsföretaget Mitsui & Co år 1906. 1913 tog en dansk affärsman, Thomas Berthelsen, i Japan hand om agenturen där och 1935 ombildades hans bolag till dotterbolaget Ekman & Co (Japan) Ltd. 1932 köptes Lindelöf & Co i Argentina som döptes om till Cia Comercial Suceo-Argentina. Två år senare etablerades ett dotterbolag i Kina genom övertagande av en filial till Olof Wijk & Co som de gjorde till dotterbolag till det i Sverige samma år bildade Ekman Foreign Agencies AB. I Kina hade detta dotterbolag den lönsamma agenturen för SKF ända till 1942.

På 1920-talet hamnade handelshuset i svåra ekonomiska problem, till stor del beroende på att inga reserver för dåliga år var undanlagda utan alla vinster hade tagits ut. 1923 ombildades firman Ekman & Co till aktiebolag, Ekman & Co AB. Detta skedd med hjälp av släktingen Oscar Ekman. Den första styrelsen bestod av  Johannes Hellner, Carl Ekman och Olof Kjellström som alla var delägare i företaget. Därefter såldes alla ägarandelar i massafabriker och pappersbruk och bolaget beslutade att sluta ge förskott till tillverkare. Företaget blev från nu en ren kommissionär och inte längre en finansiär.

De norrländska intressena avvecklades ganska snabbt och enkelt, engagemanget i Bengtsfors kunde dock avvecklas först 1933-34 och med stora kostnader för Ekman & Co. Stora förluster gjordes också på delägandet i AB Pumpindustri och Klosters järnbruk. Vid samma tid såldes också ägarandelarna i Örebro Pappersbruk, AB Billingsfors-Långed och Eds Cellulosafabrik. Ekman & Co stagnerade som exportföretag och ett nytt handelshus, Elof Hansson, växte förbi.

Olof Kjellström dog 1930, Carl Ekman fortsatte som VD och kontrollerade fortfarande 1935 aktiemajoriteten. En kusin, Håkan Ekman, köpte dock sakteligen på sig en betydande mängd aktier. 1936 hade han köpt 75% av aktierna och blev styrelseordförande. Dessa uppköp skedde utan Carl Ekman vetskap och de två tycks haft vissa motsättningar. Carl Ekman förblev dock VD.

På 1940-talet växte Italien till en största exportmarknaden för pappersmassa från Ekman & Co, främst viskosmassa för tillverkning av konstsilke. Italien upphörde som kund när de allierade invaderade landet och därefter var Tyskland den viktigaste kunden till 1945 då exporten dit upphörde. De viktigaste leverantörerna av pappersmassa till Ekman & Co var Bengtsfors och Uddeholm som under andra världskriget stod för 80%. Massa stod för 70-75% av företagets omsättning och papper för resten. Pappersaffärerna var dock lönsammare.

1945-65 expanderade Ekman & Co kraftigt samtidigt som de specialiserade sig alltmer på vissa bestämda massa- och papperskvaliteter. Unde denna period växte Ekman & Co snabbare än Elof Hansson. 1946 var Ekman & Co en del av ett konsortium som köpte Bengtsfors Sulfit AB, Ekman ägde hälften av bolagets aktier och resten ägdes av  släktingarna i familjen Ekman-Langenskiöd och deras bolag Fastighets AB Carnegie (det tidigare sockerbruket, senare Investment AB Carnegie).

Företagets export av massa dominerades av produkter från Bengtsfors, Uddeholms AB, Hellefors Bruks AB och Bure AB. Senare tillkom Katrinefors AB, Munksjö AB, Marma-Långrör AB, Bergvik & Ala AB, Forss AB, Svanö AB och Eds Cellulosafabrik.  På papperssidan var leverantörena Uddeholms AB, AB Billingsfors-Långed,  Örebro Pappersbruk, Holmens Pappersbruks AB och Wargöns AB. Senare tillkom även norska företag som leverantörer.

I utlandet bildades allt fler dotterbolag men 1962 avvecklades verksamheten i Shanghai och den flyttades istället till Hong Kong.

1955 blev Claes Ekman, kusin till Carl Ekman och Håkan Ekman,  VD i Ekman & Co AB och företaget började försöka sälja Bengtsfors Sulfit AB då verksamheten hade dålig lönsamhet.  Claes Ekman var också svåger till Håkan Ekman då den senare var gift med Brita Ekman, syster till Claes Ekman. Det lyckades inte och 1964 lades fabriken ner. Carl Ekman fortsatte i styrelsen till sin död 1957. Claes Ekman var kvar som VD och styrelseledamot till 1965. 1960 valdes Gustaf Henrik Ekman in i styrelsen. Han var son till Håkan Ekman. Kontoret för företaget flyttades 1956 till den Schröderska fastigheten på St. Nygatan 27-29.

Stora Nygatan 27-29

Stora Nygatan 27-29 Foto: Novi Real Estate

1965 köptes Ekman & Co av investmentbolaget Säfveåns AB. 1984 hoppade två ledande personer i företaget, Håkan Björnhage som var chef för massaavdelningen och Per Hultengren som var chef för pappersavdelningen. De tog med sig 19 personer och bildade ett nytt handelshus, Cellmark AB. Framförallt kom avhoppen att påverka massaexporten till Fjärran Östern. Företaget började också med en omfattande försäljning av verkstadsprodukter i slutet av 1960-talet och byggde också upp en importverksamhet  baserad på konfektion, klockor och elektronik från Asien. Importverksamheten blev aldrig speciellt lönsam.

1976 omorganiserades bolaget och moderbolaget bytte namn till Ekman International AB. Ekman & Co AB blev namnet på ett nytt dotterbolag. Företaget hade vid denna tid 800 anställd varav mer än 500 i Asien.

1982 såldes dock hela importverksamheten till Datatronic AB. 1982 såldes all dotterbolag i Ostasien med totalt 400 anställda. Dessa bolag hade 1975 samlats under ett gemensamt moderbolag i Hong Kong, Ekman Pacific Ltd. Bolaget i Hong Kong köptes av två chefer, Leif Sjöholm och Björn Willumsen. 1983 såldes därefter det brittisk dotterbolaget. Ekman & Co behöll dock massarörelsen i Asien. Ekman & Co AB blev därefter åter moderbolag i företaget som nu bara sysslade med export av skogsprodukter och hade mindre än 200 anställda. 1986 köptes Säfveåns AB av Catena AB. Samma år förvärvade Catena AB också Jan Liebig AB, en annan exportör av skogsprodukter. 1987 fusionerades de två bolagen till Ekman Liebig AB.

Ekman-Liebig AB var efter samgåendet ett av världens största handelshus för skogsprodukter. med Liebig fick företaget ens tor marknad i Nordamerika vilket hade saknats innan och Asiens betydelse minskade. 1993 slöt företaget också kontrakt med en stor massaleverantör i Ryssland, Bratsky LPK. Leverantörerna i USA och Kanada blev fler och en stor konkurrent i USA, ICS, köptes upp 1992 vilket ledde till en kraftigt ökad verksamhet i landet.

1995 sålde Catena AB aktierna i Ekman Liebig till en grupp bestående av familjen Ekman, anställda, MVI Ltd och Skandia Investment och ett år senare ändrades namnet till Ekman & Co AB. 1998 sålde MVI Ltd sina aktier till Atle AB som blev största ägare.

2006 köpte familjen Ekman tillsammans med några anställda alla aktier i Ekman & Co AB. Från detta år är Ekman & Co AB ett dotterbolag till Ekman Invest Holding AB. I styrelsen sitter Matts Ekman (ordf), Claes Ekman, Oscar Ekman, Jan Svensson (VD), Michael Olsson och Frank Graves som ordinarie ledamöter tillsammans med personalföreträdaren Jessica Bodin. Suppleanter är Carolin Ekman och Nils Liljeberg. Kontoret finns idag på adressen Lilla Bommen 1, vilket är den så kallade Skanskaskrapan vid Götaälvbron och det är återigen familjen Ekman som styr över företaget:

– Det är en speciell organisation i familjeföretag. Vi har ett familje­råd som tillsätter representanterna i styrelsen. Ovanpå det finns ägarfamiljen och stiftelserna. Och ovanpå det har vi den Ekmanska släktföreningen, så det är en del att hålla ordning på. Men det funkar väldigt bra. Vi är otroligt samstämmiga. Dessutom har vi inget exittänkande över huvud taget och det underlättar naturligtvis.

Antalet anställda är idag ungefär 270 och företaget handlar med pappersmassa, papper, återvunnet material och bioenergi.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Kuuse, Ekman – ett handelshus 1802-96, 1996

Serienavigation<< Firma B.E. DahlgrenG.H. Hegardt & Co >>
Advertisements

3 Responses to Ekman & Co

  1. […] D. O. Francke, Th. Mannheimer, Moritz L. Magnus & J. Hartvig, J. A. Kjellberg & Söner, Ekman & Co., G. H. Hegardt & Co., C. F. Waern & Co. och Wilh. Röhss & Co. Det utbjudna kapitalet […]

  2. […] stiftarne af bolaget följande personer: hrr Aug. Abramson, Edv. Heyman J:or, James J. Dickson, Ekman & Co., A. Fröding & Co., Leopold och Gabriel Abramson, Sven Renström & Co., Oscar Ekman, Th. […]

Kommentera