Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

februari 2017

Eduard Hartvig

Jacob Eduard Hartvig, född 15 februari 1872 i Göteborg, död 11 mars 1954, var en svensk grosshandlare.

Eduard Hartvig bedrev studier vid Schillerska realgymnasiet och Högre läroverket och vid handelsinstitutet i Zürich på 1880-talet. År 1892 blev han anställd i firman Aug. Abrahamson & Co med placering i Berlin och delägare 1911.

Han var vice ordförande i Föreningen Göteborgs konfektions- och manufakturengrossister, satt i styrelsen för Förlags AB Hvar 8 Dag, Göteborgs sparbank, Göteborgs lyriska teater, Gårda skofabrik och i Lichtenbergska privatvälgörenhetsföreningen.

Han var son till grosshandlare Herman Hartvig och Marie Louise Davidson. Från 1920 gift med Ester Maria Stavenow, dotter till John Stavenow.

Text från Wikipedia.

Advertisements

Aug. Abrahamson & Co

Firma grundad 1840 av August Abrahamson för grosshandel i så kallade korta varor. Firman utvecklades med tiden till en föregångare till varuhusen och sålde allt möjligt från små nyttighetsprylar, lyxattiraljer till kläder och tyger. Firman kom snart  att räknas bland stadens och hela landets främsta på området. 1850 öppnades en filial i Stockholm som förestods av den yngste brodern Gabriel Abramson. Han övertog stockholmsfilialen år 1859 och drev den därefter som en egen firma.

Aug, Abrahamson & Co:s lagerhus

Aug, Abrahamson & Co:s lagerhus. Arkitekt A. C. Peterson. Teckning av A. H. Cornilsen. Från: Ny Illustrerad Tidning 1882

1851 blev brodern Leopold Abramson delägare i göteborgsfirman. August Abrahamsson lämnade firman år 1868 och året efter blev Herman Hartvig delägare. Leopold Abramson lämnade för sin del firman år 1889 varefter den drevs av H. Hartvig och en man med efternamnet Aaron (troligen Adolph Aaron). Herman Hartvig började arbeta i firman år 1860.

1911 blev Herman Hartvigs son Eduard Hartvig delägare i firman efter att ha varit anställd sen 1892  och 1914 dog Herman Hartvig. Firman lades ner kring 1920.

Herman Hartvig

Herman Bernhard Hartvig föddes 1842-05-12 i Göteborg som son till Jacob Hartvig och Amalia Magnusson. Han dog 1914-08-26 i samma stad. Gift med Marie Louise Davidson (1850-1925). De hade sonen Eduard Hartvig (1872-1954).

Efter studier vid Meijerbergska skolan fick han år 1860 anställning som handelsbokhållare i firman Aug. Abrahamson & Co. 1869 blev han delägare i firman och förblev så till sin död.

Ledamot av styrelsen för Göteborgs Sparbank, Göteborgs Ridhus AB och Göteborgs Handelsinstitut och Brand- och Livförsäkrings AB Svea. Ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1901-12 och hade en lång rad förtroendeuppdrag för staden.

Källa: Magnus Fahl,  Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, biografisk matrikel, 1963

Släkten Hartvig

Släkten Hartvig (Hartwig) härstammar från Samuel Hirsch Landsburg, även kallad Samuel Baruch. Namnet har ansetts innebära, att han kom från Landsberg an der Warthe, varifrån flera judar flyttat till Sverige. Hans son Hartvig Baruch (1755— 1836) flyttade 1792 från Helsingör till Norrköping, där han var skolmästare för stadens judar.

Dennes son Wolf Benjamin Hartwig (1798—1879) var från 1812 anställd på olika affärskontor i Gbg, där han 1823 lät döpa sig med förnamnet Eugenius. Kort därpå for han till den herrnhutiska kolonin Zeist i Nederländerna, och senare var han 1835—52 missionär för Evangeliska brödraförsamlingen på den västindiska ön Antigua samt 1852—57 föreståndare för en herrnhutisk församling i Salem i North Carolina. De sista decennierna av sitt liv bodde han i Herrnhut som sekreterare hos föreståndaren för Evangeliska brödraförsamlingens missionsdepartement. Han har efterlämnat en självbiografi, vars tidigare avsnitt ger en god inblick i en judisk familjs liv i Sverige i början av 1800-talet.

Hans äldre bror Baruch Hartvig (1793— 1859) hade från 1838 ättikfabrik i Gbg. En tredje bror, Jacob Hartvig (1803—45), grundade 1833 tillsammans med en kusin till hustrun Amalia Magnusson kolonialvarufirman Moritz L Magnus & J Hartvig i Gbg. Hans son Herman Bernhard Hartvig (1842—1914) var från 1869 jämte bl a sin systers man Leopold Abramson delägare i kortvarufirman Aug Abrahamson & Co, som var grundad av en bror till den senare. Herman Hartvig var ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1901—12 och  av en mängd nämnder och  beredningar i staden.

Brand- och Lifförsäkringsaktiebolaget Svea

Del 4 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Man frågar sig, huru det var möjligt att under de många stora eldsvådorna i Göteborg under slutet af 1700-och början af 1800- talet skaffa möjligheter till återuppförande af nya byggnader m. m. Härpå kan endast svaras, att de förnämligare firmorna hade sina egendomar och lösören försäkrade i utländska bolag, som betäckte sig genom betydande premier, hvarjämte man på så sätt sökte förekomma svårare eldsolyckor, att brandordningen för snart sagdt hvarje eldsvåda gjordes strängare; en regelbunden företeelse är ock den ansökan om tullfri införsel af mur- och byggnadsmaterialier, som åtföljer hvarje större brandskada.

Städernas allmänna brandstodsbolag, grundadt 1828, och städernas bolag till försäkring af lösegendom, grundadt 1842, verkade ännu efter ålderdomliga plägseder. Först i och med genomförandet af aktiebolagsformen, — Skandia i Stockholm stiftades 1855, — kommo nyare moderna åsikter till synes inom svensk försäkringsverksamhet och samtidigt infördes lifförsäkringen, hvilken, — om man frånser civilstatens enke- och pupillkassa (1743), allmänna enke- och pupillkassan 1784 m. fl. — i Sverige allmännare kom på tal först genom motioner till riksdagen i början af 1840-talet. Ursprungligen tyckes man hafva påtänkt att anordna dessa samt ränteförsäkrings- och lifränte-anstalterna såsom rena riksförsäkringsanstalter, men resultatet af öfverläggningarna blef endast
Sveriges första ”ränte- och kapitalförsäkringsanstalt” (1850).

Den betänksamhet, som icke sällan är ett utmärkande drag i Göteborgs merkantila lif, gjorde väl sitt till, att man icke genast följde det i Stockholm gifna exemplet, oaktadt det flere gånger var fråga om att bilda en göteborgsk försäkringsanstalt. När man emellertid beslöt sig därför, följde man ett annat bruk i vår stad, att icke nöja sig med halfva åtgärder, utan göra grunden för företaget så fast och säker som möjligt.

I februari 1866 utfärdades en inbjudan till bildande af ett brand- och
lifförsäkrings-bolag i Göteborg, hvilket sedermera erhöll namnet Svea. Såsom inbjudare underskrefvo: James Dickson & Co., D. Carnegie & Co., Olof Wijk & Co., J. W. Wilson, D. O. Francke, Th. Mannheimer, Moritz L. Magnus & J. Hartvig, J. A. Kjellberg & Söner, Ekman & Co., G. H. Hegardt & Co., C. F. Waern & Co. och Wilh. Röhss & Co. Det utbjudna kapitalet
öfvertecknades med 50 procent, hvilket var en för den tiden högst ovanlig företeelse. Sedan bolagsordning den 17 april antagits och interimsstyrelse valts, hölls konstituerande stämma den 3 juli 1866, hvarvid till styrelseledamöter utsågos herrar J. W. Wilson, D. O. Francke, Charles Dickson, Jac. Elliot, Olof Wijk och C. O. Kjellberg samt till suppleanter herrar Aug. Röhss, J. Ed. Levisson och E. Delbanco. Ordförande blef med. doktorn Charles Dickson, som med den för honom utmärkande sakkunskapen och intresset för socialpolitiska förbättringar lifligt deltog i organisationsarbetet.

Det nya bolaget hade en farlig fiende i den konkurrens, som från början sträfvade att undertrycka den nytillkomne. Bolagets styrelse fann snart, att ytterligare sakkunskap och energi var behöflig i denna till en början ojämna strid och kallade därför dåvarande direktören för Mölnlycke fabriksaktiebolag, konsuln E. Boye till verkställande direktör. Denne hade sedan 1844 varit verksam som agent först för ett tyskt bolag och sedermera för ”Sun” samt särskildt varmt intresserat sig för lifförsäkringsväsendets utbredande i Sverige.

Trots den ihärdiga konkurrensen gick bolaget, hvars brand- och lifförsäkringsrörelser alltid hållits strängt åtskilda, snabbt framåt. År 1867 utgjorde brandförsäkringsbeloppet 83.3 millioner kronor, år 1882, efter femton års verksamhet, var det redan uppe i öfver en milliard (1051.2 mill.) kronor och utgör numera 1.6 milliard kronor; premieinkomsten har ökats från 276.725 kronor år 1867 till nära 8.6 millioner kronor år 1902. De ersättningsbelopp för brandskador, som bolaget under sin verksamhetstid utbetalt, uppgå till icke mindre än öfver 111 millioner kronor.

Bolagets lifförsäkringsrörelse visade år 1867 ett försäkringsbelopp af 273.300 kronor. År 1889 var man uppe öfver 50 millioner, för år 1902 är summan 77.390.215 kronor med en premieinkomst af öfver 2 millioner kronor. Under de år bolaget verkat hafva utbetalts sammanlagdt omkring 18 millioner kronor i lifförsäkringsbelopp.

Bolagets fonder, incl. grundfondsförbindelserna, uppgå för närvarande till öfver 39 3/4 millioner kronor, sålunda fördelade:

Styrelsen utgöres för närvarande af följande personer: professor Aug. Wijkander, ordf., grossh. Carl Wijk, v. ordf., med. dr. F. E. von Sydow, v. häradshöfding Ernst Bring, verkställande direktör, samt grosshandlarne Harald Sternhagen, George Murray och Herman Hartvig; suppleanter äro: kontorschefen F. Boye, grossh. Arthur Seaton och direktören J. V. Svalander.

Axel Ramm

Viktor Rydberg

Abraham Viktor Rydberg, född 18 december 1828 i Jönköping, död 21 september 1895 i Djursholm, var en svensk författare, skald, journalist, språkvårdare, religionsfilosof, översättare och kulturhistoriker.

Rydberg föddes i Jönköpings borggård 1828 som sjätte barnet och tredje sonen till slotts- och fångvaktmästaren Johan Rydberg och den barnmorskeutbildade Hedvig Kristina Duker. Den äldre brodern Carl August kom också han att bli poet.

Viktor Rydbergs far tillhörde en bondesläkt som i flera släktled varit bosatta i Heljaryd Nederby i Rogberga socken, cirka 5 kilometer söder om Huskvarna. Släktnamnet togs av Viktor Rydbergs far efter Heljaryd. Fadern hette innan dess Frisk i efternamn.

Fadern hade som underofficer deltagit i 1808–1809 års krig och deltagit vid Sävar och Ratan och även i kriget på tysk mark 1813. Redan den 24 augusti 1834 dog modern i kolera, endast 39 år gammal. Dagen därpå avled även Rydbergs yngsta syster. Fadern blev helt nedbruten av sorg och sinnesförvirrad och kunde inte längre sköta sin tjänst, vilken han lämnade 23 september 1834 i samband med att han beviljades en ettårig tjänstledighet. Han söp därefter ned sig och fick bo ensam hos en vårderska och därefter på en ”invalidinrättning”. Barnen skingrades efter moderns död.

Viktor Rydberg blev genom fattigvårdens försorg fosterbarn hos ”hästläkarentrepreneuren” Daniel Skog och dennes fru i Jönköping. Familjen Skog flyttade snart till en gård på Västra förstaden, som dock brann vid den stora eldsvådan 21 augusti 1835. Rydbergs nya värdfolk blev slottsvaktmästare Blanks, genom landshövdingskan Bergenstråhles försorg. Därefter vistades han några år hos Sara Ottergren (som inspirerade Rydberg till Lille Viggs äventyr på julafton) samt från 1839 som fosterson hos murmästaränkan Kristina Pettersson.

Hans förmyndare under åren, skomakareåldermannen J. Ahlstedt, stöttade Rydberg under de tidiga åren genom sin medverkan i fattigvårdsdirektionen. På sommaren 1841 upphörde hjälpen från fattigvården, och Rydberg fick som trettonåring börja att försörja sig genom undervisning.

Sin skolutbildning fick Rydberg först på Gustav Adolfsstugan där undervisningen bedrevs enligt Lancastermetoden, något han inte tyckte om, och från 1839 i Jönköpings högre lärdoms- och apologistskola och kort därefter bytte han till sin stora sorg hem. Av något obekant skäl beslöt hans förmyndare, skomakaren Ahlstedt, att inackordera honom hos en murareänka Kristina Pettersson, med vars son Viktor var skolkamrat, och från slutet av 1839 till 1845, alltså från hans tolfte till hans sjuttonde år, är han mantalsskriven hos henne som fosterson. Där trivdes han inte.

Från 1845 gick han Växjö gymnasium. Rydberg hade inte samma framgång med studierna i Växjö som han haft i Jönköping. Mycket beroende på hans ständiga ekonomiska bekymmer, dels därför att han vantrivdes med skolan och kamraterna. Pennalism var vanligt vid skolan. Sitt uppehälle fick Rydberg under Växjötiden ordna genom privatundervisning, och sommaren 1846 var han informator på Bergs gods hos en överstelöjtnant Charpentier. De ekonomiska bekymren tvingade dock Rydberg att redan på våren 1847 lämna gymnasiet.

Åren 1847–1851 var Rydberg journalist på Jönköpingsbladet (JB) och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) 1855–1876, i båda fallen under chefredaktör Johan Sandwall. I JB publicerades Rydbergs första romaner som följetonger: Vampyren (1848), Ett äventyr i Finska Skärgården (1850) och Positivspelarne (1850–1851). Under läsåret 1851–1852 tog Rydberg studenten som privatist i Lund och inledde studier i juridik, men utan att ta någon examen; tiden ägnades till stor del åt studentikost umgängesliv. De närmaste åren 1852–1855 försörjde han sig som informator, bland annat hos konsul S. A. Svalander i Göteborg och kapten G. F. Ström på Kållandsö; han blev vän med den sistnämndes son Rudolf Ström.

Viktor Rydberg

Viktor Rydberg 1858

Under åren 1855–1876 var han medlem av redaktionen för GHT; på 1870-talet var han utrikesredaktör, men skrev för övrigt allmänjournalistik. Han bodde hos sin gode vän och tidningens chefredaktör S. A. Hedlund. Vid första allmänna kyrkomötet 1868 i Stockholm var Rydberg ombud. 1870–1872 var han riksdagsledamot i andra kammaren, närmast med anslutning till Lantmannapartiet.

År 1874 gjorde Rydberg sin första stora utlandsresa, till Frankrike, Italien och Tyskland; reserapporter publicerades i GHT. Under åren 1876–1880 var författaren föreläsare i filosofi och kulturhistoria vid Göteborgs undervisningsfond (numera Göteborgs universitet).

Rydberg var en av Sveriges viktigaste författare under slutet av 1800-talet, mellan Almqvist och Strindberg. Några av hans mest berömda verk är Singoalla och dikten Tomten.

Viktor Rydberg förärades hedersdoktor i Uppsala, vid 400-årsjubileet, och invaldes i Svenska Akademien efter C.V.A. Strandberg år 1877. Rydberg tilldelades samma år det Letterstedtska priset för översättningen av Goethes Faust.

Den 14 mars 1879 gifte sig Viktor Rydberg – vigseln förrättades av hovpredikant Erik Klingstedt (1843–1917) – i Göteborg med Susen Emilia Hasselblad (1849–1932), dotter till Fritz Victor Hasselblad och Susanna, född Kjellberg. Paret fick inga barn.

År 1884 utnämndes han till professor i kultur- och konsthistoria vid Stockholms högskola. Professuren var den första i landet i detta ämne, och hade inrättats för honom året innan av hans vän Johan Adolf Berg. Viktor Rydberg var, förutom ledamot i Svenska Akademien, även ledamot i Vetenskapsakademien sedan 1889, samt sedan 1887 hedersledamot i Akademien för de fria konsterna. Han blev riddare av Nordstjärneorden 1 december 1879.

Den 15 april 1890 blev Rydberg ledamot i Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Viktor Rydberg

Viktor Rydberg ungefär 1890

År 1890 flyttade paret Rydberg till den år 1889 grundade villastaden Djursholm, strax norr om Stockholm. De bosatte sig i det nybyggda huset Villa Ekeliden. Viktor Rydberg blev snart engagerad i samhällets kulturliv. Bland annat medverkade han till att ortens vägar och kvarter fick namn som anknöt till fornnordiska begrepp. Han blev också inspektor för ortens nyinrättade skola, som senare kom att kallas Djursholms samskola och som de första åren höll till i lokaler i Djursholms slott.

Under tiden i Djursholm skapade Rydberg ett av sina mest kända verk, dikten Betlehems stjärna, som tonsattes av en annan av de tongivande kulturprofilerna i det tidiga Djursholm, Alice Tegnér. Betlehems stjärna, som även kallas ”Gläns över sjö och strand”, efter inledningsraden, framfördes första gången vid en julavslutning i Djursholms samskola.

Rydberg var mycket intresserad av magi och förkristna trosföreställningar, och skrev bland annat boken Medeltidens magi, Studier i germansk mytologi med sammanfattningen Fädernas gudasaga. Han skrev också förordet till Asiens ljus, Victor Pfeiffs svenska översättning av Edwin Arnolds Light of Asia. Svenska avdelningen av Teosofiska Samfundet grundades i Rydbergs hem på Djursholm. Han själv var aldrig medlem.

Rydberg blev både berömd och avskydd för Bibelns lära om Kristus, en bok som förnekade Treenighetsläran och avvisade Kristi gudom, där han hävdade att Jesus främst var en idealmänniska och inte gudomlig. Han baserade sig bland annat på Henoks bok. Bibelns lära om Kristus utkom 1862, då Sverige ännu inte hade full religionsfrihet. Rydberg förespråkade religionsfrihet och Svenska kyrkans skiljande från svenska staten.

Som översättare har han bland annat översatt Goethes Faust och Edgar Allan Poes dikt Korpen samt Heinrich Heines Die Loreley.

Hans Hedlund ger i en artikel från 1920 en bild av Rydberg: En gestalt något över medellängd, väl byggd med välvt bröst, ett stort huvud med kraftig, något tung ansiktsbildning, under de stålgrå ögonen med deras skiftning i brunt ett par påsar, som på egendomligt sätt vittnade om nattvak och tankeansträngning. Hållningen värdig och lugn, klädseln vårdad, nästan elegant. Det händer, att han tar emot oss med en blick av mörk underkastelse – vi ha stört honom i något arbete. Men har den besökande något av intresse att komma med eller synes han vara i verkligt behov av råd eller hjälp, ljusnar blicken, och båda delarne komma efter förmåga.

År 1886 utkom första delen av Undersökningar i germanisk mythologi, Andra delen kom 1889. Där diskuteras om ariernas urhem, myten om världens, gudarnas och människosläktets upphov som ändade i Ragnarök och världsförnyelsen, och om den fornisländska Voluspá var påverkad av kristendomen. Med arier menade Rydberg indoeuropéer.

Viktor Rydberg bodde de sista åren av sitt liv i Villa Ekeliden på Djursholm. Efter en kort tids sjukdom avled Viktor Rydberg den 21 september 1895 i sin bostad. Han jordfästes i Klara kyrka i Stockholm och gravsattes på dåvarande Nya begrafningsplatsen (Östra Begravningsplatsen) i Göteborg. ”Viktor Rydberg-Mausoléet” invigdes 21 september 1900. Mausoleet ritades av Hans Hedlund och arbetet utfördes av firman Liepe & Son. Bysten av Viktor Rydberg är utförd av skulptören John Börjeson och gjuten 1898 vid Meyers konstgjuteri.

Efter hans död donerades Villa Ekeliden i september 1895 till författaren Elsa Beskow och hennes make teologen Natanael Beskow. De flyttade några år därefter in i Villa Ekeliden och bodde där till 1947. Villan revs några år senare.

Villa Ekelidens arbetsrum med inredning och bibliotek skänktes till Nordiska museet. Doktor Artur Hazelius hade uttalat en önskan att för Nordiska museet förvärva inredningen i arbetsrummet på Ekeliden, i avsikt att inom museet anordna en noggrann kopia av detta rum. 1902, sju år efter Viktor Rydbergs död, skrev hustrun Susen Rydberg ett gåvobrev till Nordiska museet om att förvärva inredningen i arbetsrummet på Ekeliden. 1918 beslutades att Rydbergs arbetsrum skulle ställas upp i en provisorisk byggnad på Skansen och året därpå öppnades arkitekten Ragnar Hjorths nybyggda paviljong, belägen intill Sagaliden på Skansen. Paviljongen, som inrymde Viktor Rydbergs arbetsrum, stod färdig 1918 och togs i bruk under 1919 genom inflyttning dit av de till museet skänkta föremålen, möbler, prydnadsföremål och det stora biblioteket, vilket allt inordnades under ledning av professorskan Susen Rydberg.

Texten i huvudsak från Wikipedia, men editerad och förkortad.

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

Ramm om Göteborgs Enskilda Bank

Del 1 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

År 1824 hade en riksbanksfilial inrättats i Göteborg. Men då handelsomsättningen från början af 1840-talet blef allt större och då man liksom kände i luften, att en tid af utveckling stundade, började under slutet af år 1846 en del framstående medlemmar af Göteborgs samhälle att öfverlägga om behofvet af en enskild bankinrättning härstädes. Förut hade på grund af 1824 års lag tillkommit sex enskilda banker, Skånes, Värmlands, Kopparbergs, Östergötlands, Smålands och Örebro (Mälareprovinsernas oktrojerades 7 dagar senare än Göteborgs, men började sin verksamhet förr) och det väcker någon förvåning, att en privatbank icke förut inrättats i vår stad.  Men när den nu kom till stånd, tog man steget fullt ut och byggde banken på en kapitalstarkare grund än någon af de förutvarande.

Den 24 november 1846, vid sammanträde å Borgerskapets Äldstes sessionsrum å rådhuset, företeddes en lista, utvisande att af 111 personer, i belopp från 100,000 till 5,000 rdr banko, tecknats icke mindre än 2 millioner rdr banko eller 3 millioner kronor, en för den tiden mycket betydande summa.

Vid samma tillfälle uppdrogs åt en kommitté af sju personer att söka oktroj för banken. Dessa voro postdirektören, R.W.O.A. Gjers, rådmannen (sedermera borgmästaren) A. W. Björck samt grosshandlarne Rob:t Dickson, C. F. Kjellberg, Ed. Magnus, Isaac Leman och W:m Barkow. Deras den 11 december 1846 undertecknade oktrojansökan är ett i och för sig synnerligen märkligt dokument.

Redan den 12 januari 1847 beviljade Kgl. Maj :t den sökta oktrojen för 10 år, räknadt från den dag, då anmälan om bankens öppnande gjorts hos Konungens Befallningshafvande. Men banken trädde ändock icke i verksamhet förrän den 2 februari 1848, hvilket emellertid berodde därpå, att myntproberaren Broling i Stockholm, som åtagit sig tryckningen af sedelblanketterna, icke förrän under januari 1848 fullgjorde detta uppdrag.

Till första ledamöter af direktionen för Götheborgs Privat Bank utsågos: konsuln F. Willerding och grosshandlarne W:m Barkow, Isaac Leman, And:s Fröding och Ed. Magnus samt till suppleanter hrr J. E. Geijer och James Dickson Jr.

Banken började sin verksamhet i huset n:o 11 Västra Hamngatan, emedan den inköpta fastigheten n 😮 43 och 44 i 4:de roten, vid Drottninggatan, då ej hunnit blifva färdig. Redan i april 1848 flyttades emellertid banken till Drottninggatan, där den förblef till den 28 januari 1889, då bankrörelsen började i hörnhuset vid Lilla torget och Västra Hamngatan, hvilken fastighet inköpts år 1886 och å hvars tomt under åren 1887 och 1888 af byggmästaren A. Krüger efter ritning af arkitekten Georg Krüger uppfördes ett ståtligt bankpalats. Genom inköp af närliggande hus vid Lilla Torget och uppförande å dess tomt af en tillbyggnad, som blir fullt färdig hösten 1903, har banken ytterligare förstorat detta palats, som numera är en af de största byggnaderna i vår stad.

De sunda principer, som uttalades i oktrojansökan, kunna sägas hafva varit grundläggande icke blott vid bankens bildande utan för hela dess kommande utveckling. Liksom tecknarne utgjorde eliten af Göteborgs samhälle och handelskår, så har banken alltid intagit ett hedervärdt rum bland landets bankinstitut; och liksom Göteborg såsom handelsstad innehaft och innehar ett förnämligt rum inom vårt land, likaså dröjde det icke länge, förrän den nya privatbanken blef en af våra allra största.

Bankens räkenskaper under första oktrojen visa, att “upp- och afskrifningsräkning eller s. k. Giro-conto“ — som det heter i det af K. Maj :t fastställda reglementet — icke var synnerligen mycket använd, hvilket möjligen berodde därpå, att räkningshafvarne fingo erlägga en särskild afgift, som bestämdes af direktionen. Det å detta konto innestående belopp utgjorde år 1849 endast 53,700 kr., steg undantagsvis år 1857 till 1.263,000 kr., men höll sig vanligen vid ett belopp af 125,000 kr. Depositioner mot ränta, hvilka kunde beviljas “i den mån Directionen finner sådant för Banken fördelaktigt“, voro ännu mindre omtyckta, — under de tre åren 1852—4 uppgingo de endast till 750 kr. och stego 1855 undantagsvis till 525,750 kr. Kassakreditiv, som beviljades på högst ett års tid mot en bokföringsafgift af högst 1 % af kreditivbeloppet och mot en ränta, som “å ömse sidor beräknas efter öfverenskommelse, dock ej öfver hvad lag medgifver“, voro mera begärliga och belöpte sig under år 1848 till 312,000 kr. samt voro år 1855 redan uppe i en million kr., hvilket belopp sedermera underskridits endast år 1857 (999,600 kr).

Diskontering af växlar förekom icke alls och man har sökt anledningen till detta märkvärdiga förhållande däri, att dylika papper endast mottogos som hypotek för lån utan ansvar för banken vid underlåten protest. Likaså föreskref reglementet, att intecknade skuldebref icke finge belånas. Oaktadt dessa restriktiva bestämmelser uppgick kontot lånefordringar redan år 1848 till 2,2 mill. kr. samt steg 1855 till öfver 2,9 mill. kr. Hvad i oktrojansökningen yttrats om behofvet af en sedelutgifvande bank visade sig vara sanning, ty redan under första året hade banken sedlar utelöpande för nära 2,1 mill., hvilken summa under 1855 steg till öfver 4,8 mill. — ett belopp, som sedermera endast några gånger förekommit.

Bankens grundkapital var, som sagdt, från början mill. kronor, hvaraf endast 40 procent voro kontant inbetalta, medan återstoden deponerades i löpande förbindelser, åtföljda af fullgoda hypotek. Vid bolagsstämma 1856 beslöts, i sammanhang medansökan om förnyad oktroj, att höja teckningssumman till 5 millioner kronor, däraf 30 procent borde kontant inbetalas. Vid bolagsstämma 1866 fastställdes grundfonden till 5 mill. kronor, hvilken summa skulle tillfullo inbetalas inom den 1 december 1867. Härvid förblef det ända till år 1896, då grundfonden höjdes till 5 mill. kronor. År 1857, vid förnyelse af bankens första oktroj, ändrades namnet till Göteborgs Enskilda Bank. Vid bolagsstämma i december 1857 kunde direktionen såsom anmärkningsvärdt framhålla, att under hela första oktrojen ingen enda gång lagliga åtgärder behöft vidtagas för att utfå fordringar och att hela förlusten på grund af konkurser inskränkt sig till några hundra riksdaler.

Under andra oktrojen 1858—67 började f. o. m. år 1862 växeldiskontering, dock övervägande af inrikes växlar, — år 1867 nära 3 mill. kr. Rubriken utrikes växlar var år 1863 uppe i nära 1,1 mill., men uppgick år 1866 icke till 6,000 kronor. Depositionsräkningen ökades snart sagdt för hvarje år och äfven upp- och afskrifningsräkningen användes flitigare. För att åstadkomma lättade affärsförbindelser träffades af tal om ömsesidigt infriande af utställda postremissväxlar med Värmlands Enskilda Bank från 1861 års början, med Stockholms och Hallands Enskilda Banker från år 1862 och med de flesta öfriga banker under följande år. De utlemnade lånen stego under år 1861 till nära 6,1 mill. kr., men nedgingo 1868 till icke fullt 1,7 mill. kr.

Sedan denna tid har banken utvecklats å alla områden. Dess utveckling har, yttrar en skriftställare, i alla tider varit sällsynt jämn och stadig, förtroendet till banken har aldrig varit rubbadt och den har aldrig varit utsatt för förluster i den omfattning, att de lemnat spår efter sig i årets utdelning, långt mindre under följande år. Förvaltningen har under alla år präglats af en synnerlig försigtighet och utdelningen till lottägarne har under de sista 50 åren endast för 9 år understigit 9 procent, men om man inräknar utdelningen af reserverade medel vid oktrojperiodernas slut 1858, 1868, och 1878 i
genomsnitt uppgått till något öfver 11 procent årligen. Till följd af denna stadga ha bankens lotter visserligen icke inneburit mycken lockelse för spekulationen, men däremot varit omtyckta placeringspapper.

Ett märkesår i bankens historia är 1897, då som sagdt grundfonden ökades till 5 mill. kronor, hvarjämte samtidigt till reservfonden öfverfördes 1 % mill. kr. i öfverkurs å de nya lotterna, hvarigenom banken sattes i stånd att under den samtidigt infallande uppsvingsperioden i ökad omfattning främja handel och industri, jämte det banken genom tidsenliga reformer lämpade sig efter det moderna affärslifvets ökade kraf.

I början af 1898 öppnades ett afdelningskontor i Stockholm. De under 1869 och 1870 inrättade filialerna i Göteborgs grannstäder hafva sedermera indragits, utom den år 1874 i Strömstad öppnade.

Inom riksdagen hade det varit ett gammalt önskemål att indraga de enskilda bankernas sedelutgifning och förbehålla denna åt riksbanken ensam; detta sträfvande fördes omsider till seger genom den nya riksbankslagen af 1897. I enlighet med denna lag afstod äfven Göteborgs Enskilda Bank från och med den 15 okt. 1901 från vidare utgifvande af egna sedlar, efter aftal med riksbanken om åtnjutande af de fördelar, som lagen under form af lån och rediskontering hos riksbanken på billiga villkor tillerkänt de enskilda bankerna under en öfvergångstid af 8 —10 år. Härmed hade emellertid det viktigaste skälet för bibehållande af lottägarnes solidariska ansvar för bankens förbindelser bortfallit. Och bankens styrelse hyste så mycket mindre betänklighet vid att redan i januari 1903 i cirkulär till lottägarne föreslå bankens ombildning till aktiebank, som styrelsen med hänsyn till bankens oafbrutna utveckling sedan år 1896, då grundfonden senast ökades, fann en samtidig ökning af de egna fonderna af behofvet påkallad för att fullt tillgodose handelns och industriens växande kraf.

Denna utveckling synes bäst af följande siffror:

Styrelsens förslag blef också vid bolagsstämma den 4 mars 1903 enhälligt antaget; beslut fattades då om enskilda bankens upplösning och öfverlåtande af alla dess tillgångar och förbindelser på ett bankaktiebolag, för hvilket föreslagits namnet ’’Göteborgs Bank Aktiebolag.’’ (Ordet enskild kan nämligen efter solidaritetens upphörande ej vidare användas i namnet). Aktiebanken kommer att hafva ett tillfullo inbetaldt aktiekapital af kr. 7.500,000, fördeladt i 30.000 aktier å 250 kr. stycket, samt reserv- och dispositionsfonder å kr. 4.500,000, eller tillhopa 12 millioner kronor. De nya 10,000 aktierna, som emitterades till ett pris af 400 kronor stycket, öfvertogos genast af de gamla lottägarne med företrädesrätt.

Härigenom har Göteborgs bank aktiebolag, hvars föregångare Göteborgs Enskilda Bank hört till de ledande bankinstituten, ställt sig i främsta ledet bland våra banker.

För sina tjänstemän har banken inrättat en understödsfond, som numera benämnes donationsfonden och uppgår till kr. 160,000.

Liksom bankens utveckling varit jämn, har ock en ringa omsättning ägt rum bland styrelseledamöterna, i det att under dess 55-åriga verksamhet endast 25 styrelsemedlemmar förekommit, hvaraf en i icke mindre än 29 år haft detta förtroende. I och med bankens ombildning till aktiebolag afgick ur styrelsen direktören V. Sörensen, hvilken från år 1889 tjänstgjort som verkställande direktör.

Den första styrelsen för Göteborgs privatbank har of van uppräknats; den första styrelsen för Göteborgs bank aktiebolag, utgöres af följande personer:

Ordförande: konsul Carl Aug. Kjellberg, vice Ordförande: konsul Johan E. Ekman, samt konsul Maximilian Leman, grosshandlarne Herman Peterson, W. T. Ewert och Peder C. Waern och bankdirektören J. Lilliehöök.

Suppleanter: bankdirektören George Dickson och grossh. C. O. Kjellberg.

Såsom bolagets verkst. direktörer fungera konsul Kjellberg och bankdirektör Lilliehöök.

Bankens ställning den 28 Februari 1903 var följande:

Axel Ramm

Karl XII, Madagaskar, Göteborg och kapare

Del 12 av 12 i serien Kapare och pirater

Ett av de märkligaste utslagen av 1710-talets svenska kaparpolitik gentemot fientliga flottor var planen att dra in några av jordklotets mest fruktade sjörövare, piraterna på Madagaskar, i kriget på Sveriges sida.

I maj 1714 erbjöd sig över 1 400 sjörövare på den afrikanska ön att, mot ersättning, ställa en flotta bestående av 25 skepp till Sveriges förfogande. De erbjöd också möjligheten för Sverige att skapa en koloni på Madagaskar. Förmedlaren av erbjudandet, piraten Samuel S:t Léger, blev senare en av den västsvenske kaparredaren Lars Gathenhielms främsta kaptener. Piraterna var intresserade av statligt beskydd – de ville inte råka lika illa ut som sjörövarna nyligen gjort i Västindien, när de statliga flottorna blivit allt större och farligare – och uppfattade Sverige som en lämplig skyddsmakt. 1716, när de tröttnade på att vänta, erbjöd de istället sina tjänster till Danmark. Eftersom danskarna sade nej övergick erbjudandet än en gång till Sverige, som nu hade ett ypperligt tillfälle att dels få piratbosättningarna på Madagaskar som koloni, dels få en piratflotta till Göteborg, Marstrand eller Kungsbacka.

Vid nyåret 1717 började de svenska myndigheterna under baron von Görtz förhandla med en man som kallas William Walton i en del svenska framställningar om förhandlingarna och som också kallas piraternas ledare. Han verkar dock ha varit redare, köpman och slavhandlare i New York:

For more than a hundred years the Walton family of merchants held the first place among the shipping magnates of New York City. The Waltons were of English origin, and probably came from the County of Norfolk. Two families of the name appear at about the same period, the one in New York, the other in Richmond County, Staten Island.

In the New York branch of the family the name William was carried through a full century. The first William Walton of whom mention is made, was born in the latter part of the 17th century, about 1665. In 1698 he was admitted a Freeman of the City, and in the same year he married Mary Santford. In the census of 1703 he is recorded as the head of a family, composed of ”1 Male, 1 Female, 2 Children, and 1 Negro”. His name appears upon the list of subscriptions towards finishing the steeple of Trinity Church in 1711.

On October 13, 1712, Andrew Faneuil, Charles Crommelin, Abraham Van Hoorn and William Walton, merchants of New York and owners of the sloop Swallow, petitioned Governor Hunter for leave to convoy French prisoners to the French West Indies, under a flag of truce. In 1717 and 1721, Walton imported hundreds of slaves in partnership with Nathan Simson of New York and Richard Janeway of London.

Han tycks bland annat ha importerat av slavar från Madagaskar år 1717 och 1721. Det sistnämnda året med skeppet Crown Galley som han hade ihop med Richard Janeway. Slavar från Madagaskar arbetade både i New York och på fartyg då de ofta var erfarna sjömän som tagits av pirater i Indiska Oceanen med bas på Madagaskar. En av Waltons slavar i New York deltog i slavupproret i staden år 1712. Som affärsman i New York hade han troligen också ekonomiska intressen i piratverksamhet i  Indiska Oceanen.

På sommaren 1718 var det mycket nära att de svenska förhandlarna kommit överens om ett avtal med pirater på Madagaskar via två män vid namn William Morgan och Jean Monnery som kom till Strömstad i juni 1718. Det blev aldrig något avtal, sannolikt på grund av att Karl XII dog. De två männen hade i verkligheten inga kontakter på Madagaskar och hade aldrig satt sin fot där. De verkar inte heller ha haft nån koppling till de personer som det tidigare bedrivits förhandlingar med.

En av planerna gick ut på att bygga en helt ny sjörövarstadsdel i Göteborg, i Majorna (där Karl Johans kyrka ligger idag). I ytterligare ett decennium umgicks svenskarna med planer på att kolonisera Madagaskar, och inte förrän 1728 skrinlades planerna slutgiltigt. Då hade också en vädersåg anlagts på den mark där piratstaden eventuellt skulle ha anlagts.

En annan plan var att piraterna skulle få bosätta sig i Marstrand.

Madagaskarplanerna fortsatte dock under åren 1719-1722 med Ulrika Eleonora som regent och senare under Fredrik I.

William Morgan utsågs formellt till svensk guvernör på Madagaskar men han åkte aldrig dit utan uppehöll sig i Frankrike.  Han hade två fartyg i hamnstaden S:t Malo i Normandie, men fick problem med de franska myndigheterna, som till slut tvingade honom att sälja dem för underpris. Han sände då sin systerson Andrew Galloway till England för att köpa in två nya fartyg. Han lyckades komma över två bestyckade fregatter, den ena med 52 och den andra med 26 kanoner.

En stor finansiell katastrof inträffade dock i London då det så kallade Söderhavskompaniet visade sig vara en spekulationsbubbla och kollapsade. Hundratals förmögenheter försvann. En av dem som drabbades var Colin Campbell som senare skulle grunda det svenska Ostindiska Kompaniet. Morgan sade sig ha förlorat 800 000 pund i härvan och hade därför ingen möjlighet längre att satsa egna pengar i Madagaskarprojektet.

Två av kungliga flottans fartyg plockades ut och döptes till Snälle Löparen och Fortuna. Ny svensk chef för hela expeditionen blev generaladjutanten Carl Gustaf Ulrich. Med sig skulle han ha kommissarie Johan Friedrich Osthoff, överste Fredrik Christoffer Seebach, båda vänner till Morgan. Vidare medföljde generalguvernementsfiskal Lars Ljungfelt. Kapten på Fortuna var Anders Larsson.

Med Morgan kom ett skepp, som även det hette Fortuna och ett som hette Frederic och ägdes av Osthoff och just då låg i Amsterdam. Där blev det dock liggande, för Osthoff hade tvingats lämna fartyget som säkerhet för ett lån. Dessutom skulle de två fregatterna som Morgans systerson Galloway skaffat i England vara med. De hette Revolution och Lady Mary.

Väl i Cadiz på hösten 1721 där Ulrich sammanträffade med Galloway stod det klart att Morgan och Galloway saknade pengar och dessutom tillstötte en massa problem och det hela rann till slut ut i sanden. Mycket tyder också på att det hela bara var en täckmantel för svenskt deltagande i en jakobitisk invasion i Skottland som också den rann ut i sanden.

Andra källor:

  • Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan, kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, 2006
  • Herman Lindqvist, Våra kolonier, de vi hade och de som aldrig blev av, 2015