Abraham van Eijck, född 20 januari 1620, död 30 juli 1677 i Göteborg, var en svensk affärs- och industriman. Han var son till Gilis van Eijck.
Hans första fru vars namn inte är känt begraves nyåret 1652 i Stockholm (Maria). I sitt anra äktenskap gift med Sara de Witte, född 1625, död i mars 1680 i Göteborg och begravd i Kristine kyrka, dotter till holländaren Arnoult de Witte och Catharina van den Borgaert.
Abraham van Eijcks far befann sig 1620 i Sverige men det är oklart om Abraham föddes här. Om hans ungdomsår inget känt, men han hade god kännedom om handeln i Holland, Frankrike, England och Portugal, så troligen hade han gått i lära utomlands. Sina brev författade han lika ofta på holländska som på tyska eller svenska. Troligen var han reformert och hans hus fungerade under sedan han änka bodde kvar där som en samlingsplats för de reformerta i Stockholm. Från 1644 verkade han som handlare i Stockholm, och senare anges han som sockerbagare i staden. 1647 grundade han ett sockerraffinaderi på Södermalm:
Vid återkomsten från ett besök i Frankrike 1645 eller 1646 medförde E. en mästare för ett planerat sockerraffinaderi och importerade något senare vissa partier råsocker. Han anhöll därefter upprepade gånger hos Axel Oxenstierna om fabriksprivilegier. Dessa beviljades 23 juni 1647. E. och hans kompanjon Willem Wassenberg (Wessenberg, d. trol. 1667), även denne av holländsk börd, förlade sitt sockerbruk, det första i Sverige, till Kungsholmen. Den 3 okt. 1649 var det troligen redan i gång. Denna dag erhöll nämligen E. beställning på »800 pund refinada och 100 pund candisbröd» för K. M:ts hovhållning. Även under 1650-talet försåg sockerbagaren E. Kristina och hennes hov med socker, ännu en sällsynt lyxvara, förbehållen de förmögnare i samhället. Ett nytt sockerbruk i Stockholm grundades 1661 av Gilius Simons och dennes medparticipanter. E. och Wassenberg nedlade något år därefter sin verksamhet och bildade tillsammans med Simons ett gemensamt sockerkompani. Dettas sockerbruk uppbyggdes vid 1660-talets mitt på Södermalm. Det är dock ovisst, om E. någon längre tid var medintressent i företaget.
1651 fick han tillsammans med Jöran Gerner privilegium på att upprätta en stenkolseldad fyrbåk på Landsort som därigenom kom att bli en av de första fyrarna i Sverige. Den lades dock ner redan efter ett år.
1662 blev han tillsammans med Johan Henrik von Friesendorff direktör för Generalfaktorikontoret och 1665 extraordinarie kommissarie i Kommerskollegium. Det stora handelskontoret vid Slussen grundlades 1664 troligen efter dåvarande stadsarkitekten N. Tessins ritningar. Bygget övergick dock i Stockholms stads händer och blev istället Södra stadshuset. Generalfaktorikontoret blev ingen större framgång med användes, så länge det existerade, av de inblandade för att berika sig själva:
Organisatoriskt var Generalfaktorikontoret, i den mån det förverkligades, nära besläktat med handelskompanierna. Liksom dessa bestod kontoret av ett flertal intressenter, varav dock blott de två direktörerna von Friesendorff och E. äro namngivna. Kontoret blev även i verkligheten en form för monopolhandel. Tomt för huvudkontorets byggnader ställdes av staten till förfogande på Ryssgården vid Södermalmstorg, medan faktorikontoren utomlands, vilka samtidigt tjänstgjorde som ett slags konsulat, togos i statens beskydd och försågos med svenska riksvapnet. Enligt privilegierna överlämnades till kontoret all kommissionshandel såväl för kronan som för tjäru- och skeppskompanierna samt ställdes under dess förvaltning de kontanta penningmedel, som kunde tillfalla kronan utomlands. Viktigast av de statsmonopol kontoret verkligen lyckades slå under sig var styckehandeln, d. v. s. exporten av i riket tillverkade kanoner. Det var von Friesendorff, som redan 1662 med stöd främst av rikskanslern lyckades beröva Börje Grönberg denna. År 1665 undanträngde kontoret de båda kompanjonerna och storköpmännen Joachim Potter (adlad Lillienhoff) och Henrik Thun (adlad Rosenström) från »direktionen av den fransöske handeln». Denna innebar, att kontoret övertog kronans utfästelse i senaste handelstraktat med Frankrike att anskaffa och i Göteborg leverera betydande kvantiteter koppar, spik och fartygsammunition m. m. till ett belopp av 114,000 rdr (456,000 dlr kmt.) samt även erhöll importmonopol beträffande vissa kontraherade franska varor, främst konjak, viner, papper och tyger. Utom tullättnader och andra förmåner tilldelades kontoret rätten att bestämma, vilka hel- och halvfria samt även helt ofria fartyg, som skulle få deltaga i handeln mellan Frankrike och Sverige. Dessa fartyg åtnjöto alla helfrihet och erlade tull efter den tullsats, som var gällande vid traktatens ingående. Att kontorets direktörer på olika sätt kunde utnyttja dessa privilegier till privat vinning är uppenbart. Bestämda uppgifter om att E. gjort detta finnas också. Åren 1664—65 hade kontoret dessutom uppbörden och förvaltningen av de franska subsidierna, 100,000 rdr per år, om hand. Mera tillfällig karaktär hade ett kontrakt, som E. och von Friesendorff 1666 ingingo med kronan om import av 60,000 tunnor salt. Det var föranlett av saltbristen under det engelsk-holländska sjökriget 1665—67. Det väckte dock missnöje bland andra storköpmän, såsom Henrik Thun, att de härvid även fingo nyttja sex av kronans fartyg med deras manskap. Frakter och löner hade stigit kraftigt genom kriget, varför det blev svårt för andra att konkurrera med dem. Överhuvudtaget sågs Generalfaktorikontoret liksom mot- svarande monopolistiska företag på många håll med ovilja. Redan vid riksdagen i Stockholm 1664 klagade borgerskapet över att kontoret var det till men och skada.
1667 blev van Eijck kommersiepresident i Göteborg och familjen flyttade dit. Han var även ledamot av myntkommissionerna 1663 och 1666 samt ledamot av borgarståndet vid riksdagen 1668. Van Eijck adlades 1672 med namnet von Eich men fortsatte att använda sitt gamla namn livet ut. Som adelsman bevistade han riksdagen 1676. Som kommersiepresident i Göteborg missbrukade han sin makt och blev mycket illa omtyckt:
På sin nya post visade E. ett livligt intresse för staden, dess näringar och förvaltning, även om han i många fall icke lyckades förverkliga sina förslag, såsom att inrätta »en general penninge kassa och bank» samt regelbunden sjötrafik mellan Göteborg och Stockholm. I stadens handel och sjöfart hade E. en ledande ställning och ägde själv en stor del av dess tonnage. Han synes även hänsynslöst ha utnyttjat sin kapitalmakt och ställning såsom kommersepresident samt kunde genom sitt vunna adelskap göra anspråk på att få tillgodonjuta adelns ekonomiska privilegier. Borgerskapets misstro mot magistraten kom därigenom i dess inställning till E. att skärpas till utpräglad ovilja, vartill demies adelskap och högfärdiga låter ytterligare bidrogo. Vid riksdagen i Stockholm 1668, där E. var magistratens ombud, David Amija borgerskapets, tog sig spänningen mellan dem uppseendeväckande uttryck. Av regeringen anlitades E. i åtskilliga uppdrag. Under krigsåren på 1670-talet förmedlade han Göteborgsköpmännens leveranser av krigsförnödenheter till kronan, kläde, krut, holländska gevär m. m. Tillsammans med assessorn Niclas von Preutz verkade han energiskt för att. utrusta amiralen frih. E. Siöblads eskader i Göteborg.