Sven Adolf Hedlund

hedgammalliten_3Sven Adolf (S. A.) Hedlund, född 24 februari 1821 på mälarön Eldgarn i Färentuna socken, död 16 september 1900 i Göteborg, var en liberal publicist, riksdagsman och kommunalman. Han var son till lantbrukaren Carl Adolf Hedlund och Regina Björner samt farbror till tidningsmannen Henrik Hedlund och arkitekten Hans Hedlund.

Hedlund gifte sig den 16 augusti 1854 i Otterstad, Läckö slottskapell, med Christina Maria Rudenschöld (1832-1905), dotter till pedagogen greve Torsten Rudenschöld och Christina Charlotta af Geijerstam. De fick döttrarna Emma (gift Pegelow), Edith, Elin, Maria (Mia) och Mathilda Hedlund och sonen Torsten Hedlund. Mia Hedlund var gift med kusinen Hans Hedlund.

Familjen bodde efter flytten till Göteborg år 1852 på Östra Hamngatan för att cirka 1890 flytta till det nyuppförda så kallade Tomtehuset i hörnet Vasagatan/Viktoriagatan. S.A. Hedlund köpte 1857 Bjurslätts gård på Hisingen, vilken blev en uppskattad samlingsplats på somrarna för släktingar och vänner. Många fick sina namn inhuggna i berget utanför och vid Hällskriftsgatan i Hisingsparken kan de ännu läsas.

Hedlund och hans fem syskon undervisades först i hemmet av en informator. Som gymnasist studerade han bland annat latin, grekiska, tyska, franska, psykologi och moralfilosofi. Som student 1839 vid Uppsala universitet läste han nationalekonomi, teologi, sanskrit, språkforskning och botanik men avslutade studierna utan magisterpromotion, vilket han ansåg vara ”för kostsam och bråkig”. Han blev filosofie kandidat där 1845. År 1847 ingick han i Ecklesiastikdepartementet och Kungliga biblioteket samt i ett par av de kollegiala ämbetsverken. Under ett vikariat på Kungliga Biblioteket debuterade han som skribent i en uppsats om en reformerad skola, vilket lästes av Torsten Rudenschöld som bjöd hem honom till Läckö.

År 1847 blev han medarbetare i tidningen Hermoder och Dagligt Allehanda samt deltog med livligt intresse i tidens socialpolitiska och litterära rörelser, särskilt ivrande för en del arbetarvänliga företag. Han ställde sig på samma sida som reformvännernas för ståndsriksdagens avskaffande. Som Dagligt allehandas korrespondent vistades han under revolutionsåret 1848 några månader i Paris. År 1849 blev han redaktör och utgivare för Örebro Tidning och var sekreterare vid det i Örebro 1850 hållna reformmötet samt i reformbestyrelsen. Han grundade även där Arbetarnas Bildningsförening. År 1851 kom han tiill Aftonbladets redaktion, men Hedlund ansåg tidningen vara för ”grå” och flyttade därför 1852 till Göteborg som huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, en plats som han innehade till sin död. Lars Johan Hierta kallade Hedlund för ”den unge fyren.” Som ledare av denna tidning intog Hedlund en alltmera framstående plats i den svenska pressens led och satte sin prägel på tidningen, samlade kring sig en redaktion av likatänkande, bland vilka Viktor Rydberg kom att stå honom särskilt nära.

Hedlund var en ivrig förkämpe för tidens liberala reformer och kultursträvanden, för representationens ombildning och understödde det De Geerska förslaget, var ivrig vän av näringsfrihet och frihandel, en varmhjärtad ivrare för religionsfrihet i betydelse av samvets- och bekännelsefrihet. Han var vän av skolreformer såväl inom folkskolans som den högre skolundervisningens fält, mot latinherravälde, för folkskolan som bottenskola, handaslöjd, fantasins utbildande, folkhögskoleväsendet, anhängare av kvinnoemancipationen och strafflagens reformering, av arbetarrörelsens främjande genom ömsesidigt tillmötesgående klasserna emellan, vän av rösträttsutvidgning och reform av skatteväsendet genom grundskatternas avskaffande; motståndare till indelningsverket och vän av ett milissystem, understödjande i huvudsak härordningsförslaget 1883, i vars förberedande han tagit del; stödjande alltifrån 1870-talets början det gamla lantmannapartiets politik såsom åsyftande folklig och frisinnad politik, på nordisk grund, härutinnan under 1870-talet och 1880-talet samverkande med bondepartierna i Norge och Danmark.

Han understödde fredligt skandinaviskt samarbete, men stod som motståndare till den politiska skandinavismen, som ville indraga Sverige-Norge i Danmarks Slesvig-holsteinska politik allrahelst sedan novemberförfattningen genomförts, och han understödde den De Geerska försiktighetspolitiken 1863–64 samt ådrog sig därmed beskyllningen att vara antiskandinav. Under 1870 års krig uppträdde han med styrka emot den härskande franskvänliga opinionen och emot hvarje tanke på inblandning i kriget.

I förhållandet till Norge höll Hedlund på vad han ansåg vara Sveriges rätt i unionella frågor, men sympatiserade med norska folkets inre frigörelsesträvan. Under ståthållarstriden 1859–60 bestred han de norska anspråken på att få avgöra denna fråga oberoende av Sverige, men han stödde under 1870- och 1880-talen den norska vänsterns strid mot högerbyråkratin, särskilt med avseende på statsrådens tillträde till stortingets förhandlingar, och motsatte sig svensk inblandning i denna fråga. Under 1890-talet motsatte han sig åter den utpräglade norska vänsterns politik i konsulats- och utrikesministerfrågorna.

S. A. Hedlund var riksdagsledamot i flera omgångar. Han satt i andra kammaren för Göteborgs stads valkrets 1867–1869 och återkom sedan i första kammaren 1875–1876 för Göteborgs och Bohus läns valkrets. Därefter satt han på nytt i andra kammaren för Göteborg åren 1879–1883 och slutligen i första kamamren för Kristianstads läns valkrets 1886–1889. Under sin första riksdagstid 1867-69 tillhörde han Ministeriella partiet som stödde den De Geerska regeringen, men när han återkom till riksdagen 1875 anslöt han sig till Lantmannapartiets filial i första kammaren och därefter i andra kammaren till Lantmannapartiet. Någon egentlig partiman blev han dock aldrig, och vid återkomsten till första kammaren 1886 ställde han sig utanför partigrupperingarna där.

Han var bland annat ledamot av de särskilda utskotten om försvarsfrågor 1867 och 1869, de tillfälliga utskotten om undervisningsfrågor 1868 och 1881 samt av bevillningsutskottet 1876 och 1879–1883. Han var 1864–1872 ledamot av kommittén för undersökning av pauperismen (fattigdom) samt ledamot 1880–1882 av lantförsvarskommittén. I riksdagen motionerade han bland annat om annandagarnas indragning (1867), liberalare tryckfrihetsförordning (1869), sänkta tullar (1875), utökad rösträtt (1880, 1888), åtgärder till betryggande av sunda och billiga arbetarbostäder (1888) samt liberalare religionslagstiftning (1889).

År 1860 blev Hedlund ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg. Göteborgs museum överlämnade den 16 september 1895 en guldmedalj till honom som ”Göteborgs musei upphovsman och kraftige främjare, 1861-1895”; 1 juni 1906 avtäcktes hans genom subskription åstadkomna byst efter Per Hasselbergs modell på Göteborgs museums gård; 1907 överlämnades en insamlad summa på omkring 20 000 kr. under namn av S.A. Hedlunds föreläsningsfond till Göteborgs högskola, vars avkastning skulle användas till avgiftsfria gästföreläsningar av framstående vetenskapsmän från andra högskolor.

År 1914 fick Hedlund en gata uppkallad efter sig i Landala, Hedlundsgatan. Motivet till att just denna gatan fick namnet, var att Hedlund var djupt engagerad i skarpskytterörelsen och att gatan ligger i närheten av den plats, där Göteborgs Skyttegille nere på Landala mosse (där Chalmers och Mossens IP ligger idag) hade sin skjutbana.

År 1928 lades S. A. Hedlunds Park ut kring sjön Slätta Damm i Tolered.

Texten i huvudsak från Wikipedia.