Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Jonas Bagge

Jonas Bagge, f. 30 aug. 1800 i Göteborg, d 15 apr. 1869 i Stockholm. Föräldrar: stadskateketen Benjamin Bagge och Gustava Regina Wallin. Elev vid Kristine församlings tyska skola 1807—14; sattes i snickarlära i Göteborg; elev vid lantbruksakademins mekaniska skola 1816—18 och arbetade tillika för sitt uppehälle å urmakeriverkstad; återvände till Göteborg och erhöll där privat undervisning; student i Uppsala 18 febr. 1820; meddelade enskild undervisning i matematik och fysik; amanuens vid observatoriet i Uppsala 1821; avlade examen till rättegångsverken 30 nov. s.å.; auskultant i borgskollegiet 28 mars 1822; utnämndes till stipendiat i mekaniken 26 apr. s. å. men förlorade efter däröver anförda besvär sysslan genom K. resolution 23 maj 1823; tf. konstmäjstare vid Sala silververk sommaren 1822; avlade bergsexamen 5 dec. s. å.; kvarstannade i Uppsala till aug. 1823 för att på uppdrag av professor S. Nordmarck iordningställa till universitetets fysiska kabinett hörande instrumenter. Föreistod kopparmyntningen i Avesta 1823—24; arbetschef för Grada kanal i Gagnef 1825—-26; stipendiat i mekaniken 14 nov. 1825 (med prolongation 11 dec. 1828); tillika stipendiat vid bergsskolan i Falun 20 apr. 1826; biträdde vid undervisningen därstädes; tillika stipendiat och byggmästare på järnkontorets mekaniska stat 1827—30; andre lärare och professor vid bergsskolan i Falun 23 jan. 1830; anordnade på uppdrag av bankfullmäktige tillverkningen av ett nytt sedelpapper vid Tumba 1833—34; erhöll tjänstledighet från lärarbefattningen vid bergsskolan i Falun för utrikes resa 1836 (K. brev 4 juni) samt avsked från samma befattning 6 apr. 1838; förvaltare vid Tumba pappersbruk 26 apr. s. å.;. tillika tf. bergsmekanikus och chef för järnkontorets mekaniska stat 1839—52; erhöll professors titel 15 febr. 1840; tf. föreståndare för riksbankens sedeltryckeri 30 sept. 1852; ordinarie innehavare av befattningen 21 dec. 1854. Erhöll järnkontorets stora medalj i guld 1838; LVA 1849; RNO 1866.

Gift 30 okt. 1832 med Eva Karolina Billmansson, f. 23 nov. 1804, d 25 apr. 1872, dotter till mönsterskrivaren Per Olof Billmansson.

B: s uppfostran kom på grund av föräldrahemmets medellöshet att förete en viss vacklan. Han var emellertid utrustad med ihärdig flit samt utmärkta teoretiska och praktiska anlag i mindre vanlig förening, och han valde till slut en bana, där hans begåvning fullt ut kom till sin rätt. Redan tidigt förvärvade han genom praktik en sedan alltjämt vidgad erfarenhet och lade därtill hastigt omfattande kunskaper i de matematiska och fysiska vetenskaperna samt de examensmeriter, som erfordrades för en karriär inom den dåtida bergsadministrationen.

I stället för att ägna sig åt den civila tjänstemannabanan fulländade han därpå efter några års ingenjörsarbete sin tekniska utbildning genom studier vid bergsskolan i Falun. Han förblev sedan bunden vid denna undervisningsanstalt mer än ett årtionde under en lärarverksamhet, vilken dock avbröts genom andra uppdrag och en studieresa till England 1836. Något större inflytande på skolans utveckling, som vid denna tid hämmades genom flera ogynnsamma omständigheter, torde han så mycket mindre ha utövat, som hans samarbete med föreståndaren, den bekante N. G. Sefström, stördes av personliga slitningar.

Sin egentliga uppgift fann B. som konsulterande ingenjör och åtnjöt i denna egenskap ett kraftigt stöd från järnkontoret, vars »mekaniska stat» åsyftade att bereda bruksägarna tillgång till dylikt biträde. Det var i ett betydelsefullt skede, hans insats föll. Teknikens revolutionerande utveckling i England hade skapat ett livligt intresse för nydaning på det mekaniska området, och B. ådrog sig tidigt de ledandes uppmärksamhet genom sin läggning, som alldeles särskilt syntes motsvara tidens krav på den vetenskapliga teorins praktiska tillämpning. Redan 1825 tilldelade honom brukssocieteten utan ansökan ett årligt anslag av 500 rdr b: o för att uppmuntra honom att utarbeta en praktisk handbok för bruksbyggmästare, och då han efter något mer än ett år avsade sig uppdraget, som han fann överstiga sin förmåga och erfarenhet, erhöll han ersättning genom placeringen på järnkontorets mekaniska stat.

Efter hans första större arbeten fäste bergsmekanikern i sin årsberättelse (1829) särskilt uppmärksamheten på »en så nyttig växelverkan mellan teori och praktik», och efter några år beredde järnkontoret honom tillfälle att personligen taga kännedom om de tekniska framstegen i England (1836), en resa, som senare efterföljdes av flera andra studiefärder. B:s förmåga och kunskaper funno jämväl praktisk användning i en utsträckning, som motsvarade förväntningarna: ingen tidigare mekanisk byggmästare säges ha erhållit så många uppdrag som han, från mindre reparationer ända till fullständiga ombyggnader och nyanläggningar.

På 1830-talet började man utbyta de gamla blåsmaskinerna av trä, »widholmarna», mot cylinderblåsmaskiner av gjutjärn. B. konstruerade 1835 en dylik, som vann ett sådant förtroende, att ej mindre än 150 stycken uppsattes under den följande tiden; apparaten är ännu ej fullständigt undanträngd av nyare modeller.

En annan nykonstruktion av B., som likaledes rönte stor efterfrågan, var ett tids- och kraftbesparande valsverk för malmens bokning (krossning) vid masugnarna. Ett särskilt anseende åtnjöt B. för sina sinnrika lösningar av vattenbyggnadsproblem, som gjorde det möjligt för honom att hjälpa sig fram även med obetydliga kraftmängder, en förmåga, som kom väl till pass vid våra på en varierande och ofta otillräcklig vattentillgång grundade bruk och även togs i anspråk för andra vattendrivna verk såsom gruvkonster, kvarnar, sågar och pappersbruk.

B: s framgångsrika verksamhet gjorde honom så självskriven till chef för järnkontorets mekaniska stat, att befattningen 1839 lämnades honom på förordnande, då den enligt statuterna ej fick förenas med annan tjänst och han ej ville avstå från förvaltningen av Tumba pappersbruk, som året förut anförtrotts åt honom. Hans första uppgift blev att utarbeta ett förslag till reformerad organisation av mekaniska staten, som utgör grundvalen för dess 1840 utfärdade nya instruktion.

Efter några års fortsatt livlig praktik avtog emellertid hans verksamhet som bruksbyggmästare, vilket måhända bidrog till att fullmäktige 1852, då han erhöll den krävande befattningen som föreståndare för sedeltryckeriet, gjorde allvar av förbudet mot bergsmekanikersysslans förenande med annan tjänst.

Det är ett vittnesbörd om mindre vanlig mångsidighet, att B. samtidigt med sin ansträngande verksamhet till bergsmekanikens fromma medhann en i viss mån banbrytande insats på ett annat, honom ursprungligen främmande område. De svenska sedlarna hade sedan gammalt tryckts på enfärgat vitt papper. Det lyckades emellertid B. att 1833—34 vid riksbankens pappersbruk Tumba utexperimentera tillverkningen av det för sin tid utmärkta färgade papper, som användes till våra första moderna sedlar. Då han jämväl enligt bankofullmäktiges vittnesbörd genom förbättringar av övriga papperstillverkningar samt instruktioner och förslag rörande driften efterlämnade andra nyttiga och varaktiga minnen av sin första verksamhet vid bruket, var det naturligt, att de vid inträdande ledighet anförtrodde honom ledningen därav (1838).

Vid Tumba och sedan vid riksbankens sedeltryckeri, där han tillträdde förvaltningen 1852, ådagalade B. framstående egenskaper även som industrichef. Ehuru han mottog Tumba belastat med en skuld av 43,000 rdr b: o och omfattande reparations- och nybyggnadsarbeten av honom genomfördes, uppnådde han efter ett tiotal års förvaltning en årsvinst av 60,000 rdr b: o. Med en sträv men knappast oberättigad självkänsla tillbakavisade han också de till äventyrs något verklighetsfrämmande anmärkningar, varmed han stundom besvärades av sina revisorer. Vid sidan av sin tjänstebefattning innehade B. ett eget tryckeri, grundlagt 1855, ett företag, som ännu fortlever i aktiebolaget Jacob Bagges sedeltryckeri.

B. var en utpräglad karaktär. Med en sträng rättrådighet förenade han starkt ordningssinne och stor noggrannhet, och om han otvivelaktigt var fordrande mot andra, var han det ej mindre mot sig själv. Som han ej gick fri från dessa sina förtjänsters fel, kunde han ibland irritera sin omgivning eller såra den genom strävhet och rättshaveri och saknade därför icke ovänner. Men i regel inskränkte sig det överdrivna i hans väsen till en oförarglig, stundom medvetet roande originalitet, om vilken många karaktäristiska anekdoter berättas.

Med sin utpräglat tekniska begåvning satte han stort värde på husgeråd och verktyg av god konstruktion och beskaffenhet, och sedan han 1859 förvärvat huset Repslagaregatan n:o 8 på Söder, där hans tryckeri var inrymt, fann han ett nöje i att på praktiskt sätt ordna dess inredning.

B. var besvärad av författarverksamhet. Liksom han gjorde en betydande ekonomisk uppoffring för att slippa skriva handboken för bruksbyggmästare, återbetalade han, då han av järnkontorets fullmäktige påmindes om sin skyldighet att avge berättelse om sin engelska resa, i första misstämningen hela reseunderstödet, ehuru han senare genom en hänvändelse av brukssocieteten bereddes tillfälle att fullgöra villkoret för anslagets åtnjutande. Hans få tryckta skrifter liksom hans ämbetsberättelse vittna även genom sin torra och knappa form om hans obenägenhet för skriftställen.

I brev och polemiska inlagor, där han ej undertryckte sitt temperament, får däremot hans framställning färg och personlig prägling. Hans omfattande korrespondens har med undantag av en del brev av enskild natur, som befinna sig i familjens ägo, överlämnats till bergshögskolan.

Text från SBL

Advertisements

Kommentera