Ostindiska Kompaniet – fjärde oktrojen 1786-1806

Den fjärde oktrojen bildades trots att en del personer varande för att det under de villkor som fanns inte fanns ekonomiska förutsättningar för en lönsam verksamhet. En av dem som varnade för fortsatt verksamhet var superkargören Peter Johan Bladh som istället ville se en helt annan väg framår än fortsatt handel på de existerande villkoren:

Under sin vistelse i Kanton hade han utarbetat en plan till omorganisation av kompaniet till ett av alla europeiska nationer utom engelsmannen bestående bolag, som skulle förmå kinesiska regeringen, att alldeles utesluta England från handeln på Kina. Han ville därmed förhindra engelsmännen, att småningom tillvälla sig herraväldet i Kina, likasom de gjort i Indien. Bladh var övertygad, att en sådan omläggning av handelspolitiken i Ostindien skulle göra kompaniets affärer lysande. ”Men”, skriver han härom, ”ålderstegne Directeurer, som troget länge tråkat en och samma bana, – – lånte inga öron til et Förslag, som hvarken var deras egen påfinning, eller öfverensstämde med sakernas jämna gång under deras tid”.

Bolaget kom dock ända att bildas och de direktörer som stannade kvar från tredje oktrojen var Martin Holterman, C.G. Küsel, Johan Liljencrantz, Johan Abraham Grill  och Patrik Alströmer. Nya direktörer från 1786 blev Martin Törngren och Anders Arfwedson. Arfwedson hade tidigare varit superkargör

Holterman var en av de största delägarna i den tredje oktrojen och var sannolikt sn större investerare även i den fjärde. Av de större delägare som är kända från den fjärde oktrojen märks också Martin Törngren bland direktörerna och dessutom Johan Albert Kantzow. Med stor sannolikhet var också fler av dem som senare skulle bli direktörer eller deras firmor också större aktieägare, exempelvis William Chalmers, Olof Lindahl, Laurens Tarras, Jonas Tranchell, sekreteraren Carl-Henrik Tranchell, handelshuset Wennerquist, familjen Hebbe, Christian Adolf König, Martin Hagbohm, Carl Erik Lagerheim och Sven-Olof Rosenberg.

Johan Liljencrantz som var direktör i Ostindiska kompaniet var också en av intiativtagarna till Svenska Västindiska Kompaniet med bas i Stockholm. I Västindiska Kompaniet var även Wennerquist & Co, Kantzow, Hebbe samt  Tottie & Arfwedson bland de större aktieägarna.

När Martin Holterman dog år 1793 ersattes han som direktör av William Chalmers som just kommit hem från Ostasien efter minst 10 år där, varav ungefär hälften som fast superkargör i Kanton. C.G. Küsel dog 1795, Martin Törngren och Johan Abraham Grill 1799 och Patrik Alströmer år 1804.

Nya direktörer år 1798 blev Olof Lindahl (dog 1801) och Jonas Tranchell. 1799 blev Johan Wennerquist (d.y.), Laurens Tarras, Simon Bernhard Hebbe (död 1803), Christian Adolf König (död 1803), Carl Erik Lagerheim, Martin Hagbohm och Sven Olof Rosenberg direktörer.

Bolaget gick inte med vinst och ingen utdelning till aktieägarna genomfördes. Redan 1789-92 konstaterades det vid huvudparticipanternas möten att bolagets ekonomiska ställning var helt undergrävd. Bland annat beroende på att en fjärdedel av kapitalet gått åt för att köpa fartyg och byggnader från tredje oktrojen.

Vid oktrojens slut 1806 konstaterades att bolaget var konkursfärdigt. Avvecklingen sköttes främst av Jonas Tranchell och William Chalmers då flera av de andra direktörerna tycks ha lämnat skutan och de deltog inte i direktionsmöten etc. 1809 försattes bolaget slutgiltigt i konkurs.

Det var alltså inte den femte oktrojen som fick sin privilegier från 1806 som gick i konkurs vilket många författare verkar tro utan den fjärde. Den femte oktrojen gav bra utdelning till sina investerare, kanske mycket på grund av att de inte skickade några egna skepp avvecklades 1813 och gick inte i konkurs.

Under den fjärde oktrojen tjänade investerarna ingenting och ingen av direktörerna blev rik på sin investeringar så som varit fallet under tidigare oktrojer. Inte heller kunde superkargörer ombord tjäna stora pengar genom att ha procent på vinsterna från resorna så nästan alla resor gick med förlust.

Under tidigare oktrojer hade den viktigaste inkomstkällan för såväl Ostindiska Kompaniet som enskilda personer varit tesmuggling till Storbritannien. 1784 ryckte den brittiska regeringen bort möjligheten att tjäna pengar på tesmuggling genom att kraftigt sänka tullen. Därefter var vinsterna på tehandel mycket mindre och den ekonomiska grundvalen för Svenska Ostindiska Kompaniet fanns inte längre. Det blev olönsamt att skicka egna skepp till Ostindien för att lasta te. Problemen ökade ytterligare 1791 förbjöd Nederländerna teimport från andra länders bolag. På 1790-talet tilltog också konkurrensen från US-amerikanska skepp.

Av det totala antalet fartygsresor (32 stycken, egentligen 31,5 då ett skepp köptes på Ile de France (Mauritius)) som genomfördes med Ostindiska Kompaniets skepp under 4:e oktrojen gick enbart 13 med vinst enligt en uppställning i Sven T Kjellbergs bok om Ostindiska Kompaniet, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813.

Enda sättet att tjäna pengar för superkargörerna under den fjärde oktrojen var privat handel i Ostasien. Detta gynnade främst de fasta superkargörerna i Kanton, men sannolikt även andra. En av de viktigaste varorna i denna ostasiatiska handel var opium som smugglades från Bengalen och in i Kina.

Att tjäna pengar på opiumsmuggling var något som blev möjligt från 1757 då brittiska East India Company erövrade Bengalen och tog kontroll över opiumodlingen. Detta var sannolikt den största inkomstkällan för många av de aktiva i Svensk Ostindiska Kompaniet under den fjärde oktrojen och hade stor betydelse för många även under den tredje.

Genom att perioden också plågades av krig där Sverige var inblandat blev det svårt att försäkra de svenska skeppen och lyckades det så blev det dyrt. De höga försäkringspremierna gjorde det ändå svårare att få någon vinst i verksamheten. Krigen orsakade också att svenska skepp fick ligga och vänta på eskorterande krigsfartyg eller att de uppbringades av främmande makt. 1788 utbröt krig mellan Sverige och Ryssland. Det ledde till att skeppen Götheborg (II) och Cron Prins Gustaf fick ligga stilla en längre tid i Portsmouth innan de fick möjlighet att segla med en konvoj hem. Detta innebar extra kostnader och dessutom lägre priser på auktionen av varorna.

När det sen blev fred och ett förbund med Ryssland år 1799 började britterna kapa och uppbringa svenska skepp. Så skedde medSophia Magdalena på väg hem. Skeppet fördes till Kap och hölls kvar till ett handelsavtal med Storbritannien kommit till stånd. På en resa med kaffe från Batavia till Amsterdam kapades skeppet Westergöthland av britterna och fördes till Yarmouth. Efter en tid släppte skeppet fritt bara för att ånyo stoppas av en brittisk fregatt och återföras till Yarmouth. När Westergöthland sen till slut släpptes kunde varorna inte säljas med vinst i Amsterdam. Det slutade med att också skeppet såldes i den nederländska staden.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år